Luppans

Hela mitt inlägg försvann! Avskyr att skriva om saker, blir aldrig samma sak.

Hur som, igår var vi ute hos mormor allihop. Mamma, Johan, Martin, Åsa, jag och hundarna. Vi åt på Slottspaviljongen. Jag och Martin tog köttbullar med hemlagat mos, mums, gamlingarna tog Caesarsallad och Åsa tog pizza, alla nöjda!

Mormor håller på att bygga ut sin lilla stuga, så den är inte så liten längre, fint blir det! Hon bjöd på tårta och stora körsbär, eller, då heter det väl inte körsbär förstås.

Imorgon ska mamma och jag göra något jättespännande! Jag ser såå mycket fram emot det. Tänk att ha en mamma som jag har, det är det inte alla som har. Men jag är så glad att hon är min mamma.

I förrgår tog jag en jätteskön promenad med Milton. Det är som balsam för själen att promenera. Jag borde verkligen göra det oftare men av någon anledning har jag börjat känna att det är ansträngande. Kanske för att det är en sådan sak jag gör mycket när jag mår dåligt. Det liksom påminner mig om det. När jag mår bra har jag så mycket annat för mig.

Men vi hade en underbar stund, eller stund och stund, i nära 1,5 timme var vi ute. Myshunden och jag.

Jag följde med lillasyster på någon form av förfest ikväll. Jag var inte kalassugen men om sanningen ska fram finns det ingenting jag är sådär jättesugen på just nu. Men jag har gett mig den på att göra allt jag kan för att må bättre och jag tycker ju om att träffa människor. Sagt och gjort, vi tog hennes moppe i hällregnet.

När vi kom fram var fyra killar och en tjej på plats. De spelade ett ölspel. Genast blev det knarr i fogarna.. Jag dricker ju inte. Gör mig inget (såklart) men då fick jag inte vara med för jag kunde ju inte straffas. Så jag satt och tittade på ett par omgångar tills en av killarna sa att jag kunde spela åt honom så kunde han ta straffarna. Gulligt tycker jag men vilka sjuka spel det finns!

Satt under tiden och byggde upp ett förakt mot en av grabbarna och tyckte han var allmänt störig. En annan tyckte jag var trevlig. Men efter spelets slut kom störkillen och satte sig bredvid mig och visade sig vara jättetrevlig. Vad fel man kan ha av första intrycket. Killen jag först tyckte var trevlig däremot blev bara dräggig. Okej jag ska inte ta i men han var i alla fall inte lika trevlig som den här andra killen.

Vad jag vill komma till är att jag älskar när det här händer. Det är så lätt att döma, och det gör man, vare sig man är medveten om det eller inte.

Som vanligt kom detta med mitt ickedrickande upp till diskussion men med åren har jag lärt mig att ta det med ro. Men ibland kan jag tänka när folk säger att jag är "skön trots att jag inte dricker" eller frågar om jag "verkligen är full" att är de idioter eller? Man kan väl vara både glad och rolig trots att man är spiknykter och nära törstig?? Jag kan i alla fall vara sjuuukt rolig och impulsiv, hur skulle det annars se ut om jag skulle leva ett helt liv som fröken Tråkmåns? En av grabbarna sa idag "Är du sådär sjuk eller ljuger du om att du är nykter?" Jag svarade bara att nån måste ju vara så också och sedan fortsatte kvällen.

De skulle gå ut och ringde taxi, jag tog på mig för mopedfärden hem och killen jag dömde från början undrade om jag inte skulle med och varför inte när jag sa nej. Jag sa rätt och slätt att jag inte tycker om att gå ut och då sa han att jag aldrig gått ut med honom. Har man hört den förr eller? =) Jag sa att om han vill komma och titta på mina frimärken på söndag så skulle jag överväga en utgång en annan gång. It's a deal nu, han ser gärna på mina (obefintliga) frimärken sa han.

På hemvägen ville jag svänga förbi min älskade men stretade emot och höll rak kurs hem. Varje litet steg är ett steg. Godnatt.

Jag mår kanske inte topp right now. Men jag ska dölja det på bästa, bästa sätt och göra allt jag kan för att må bra de korta stunder det faktiskt går. Jag ska gråta på natten när ingen störs av det och le mot världen på dagen. Ingen kan hjälpa mig ifrån mina egna känslor. De måste få vara där och jag blundar inte för dem. Men jag vill kämpa den här gången. Jag vill må bra igen.

Imorgon ska jag åka och välja ut den finaste dagboken och sedan ska jag teckna ner mina tankar där, precis som förr. Jag ska bli klok och förstå mig själv. Skriva ner det som gör mest ont, teckna, tecka, teckna. Det är ett måste för att min själ ska få andas.

Jag är så självmedveten och vet att jag ibland kan tycka att det känns lite larvigt att läsa på någon annans blogg om den personens hjärtesorg. Eller det där är osanning. Jag tycker det är fint att läsa om. Jag är nog rädd att människor ska ha åsikter om det jag skriver här. Men jag påminner mig själv om att jag faktiskt inte skriver för någon annan än mig egentligen här.

Jag ska göra det bästa av stunden redan ikväll. Berättar kanske om det imorgon. Var snälla mot varandra och le en extra gång mot en främmande människa. Gör det.

Ska svara på en kommentar, men först vill jag visa vad Charlie och Vilma fått. En kattbädd som man hänger på elementet. Sååå fiffigt! Charlie köpte den direkt, Vilma känner sig fortfarande tryggast i garderoben men jag hoppas på att få se henne lite mera nu när jag monterat denna. Man hakar liksom bara fast den på elementet. Fin och mysig. Så kanske de håller sitt hårande där. Sääääkert!

Jag fick en kommentar här på bloggen av någon som tyvärr vill vara anonym som ifrågasatte mina (personens ord) : "killproblem".

"Hej Luppan! Vad är det för "killproblem" du har? Hänger inte riktigt med i din berättelse. Än Tobias än Sebastian..... Vem är vem osv. Kanske ingen annan (bloggläsare) har ngt har göra med heller. Vad vet jag.
/kram"

Jag ser det inte som att jag har killproblem. Min andra hälft och bäste vän i livet vill fortsätta utan mig och han har ingenting med Sebastian eller Tobias att göra. Sebastian är ett gammalt, gammalt ex till mig som dök upp i min dröm härom natten. Finns inget problem med honom. Han har sin plats inom mig alltid.

Tobias är en gammal bästa vän till mig, mer än så vill jag inte säga om honom men också han dök upp i samma dröm. Dessutom utspelade sig drömmen i lägenheten jag och min familj bodde i när jag var liten  och när jag la ihop alla små pusselbitar i drömmen så fick det mig att känna att jag kanske lever lite i en tid som varit. Jag vill ta vara på stunden och framtiden men när jag saknar sådant som varit en gång så kan jag inte förvalta nuet.

Jag har så många underbara relationer i backspegeln och är en känslig person så när jag tvinnar in mig i tankar på dem så kan jag ibland sakna det något fruktansvärt. Men dessa två människor har ingenting med min sorg nu att göra. Nej nu sörjer jag killen i mitt liv, som jag ville gifta mig med och få barn med. Han jag ville bli gammal och rynkig med och vakna bredvid alla dagar jag har kvar. Nu sörjer jag han som jag ville åka ifrån ibland, bara för att sakna så det kittlar och skär i hjärtat på samma gång och sedan återse för att fyllas av sådär mycket glädje som bara en människa som hittat sin själsfrände kan fyllas med.

Jag sörjer honom varje minut men jag har lovat honom och mig själv att ge allt jag kan åt mitt eget liv. Ingenting blir mera sig likt och det gör ont, ont, ont. Jag bär honom med mig i allt jag gör tills jag kan släppa taget. Och det får ta den tid det tar. Det får ta den tid det tar.

När jag är som allra mest ledsen, då behöver jag yta omkring mig. Behöver kan vara fel ord men i stunden mår jag bra av det. Att se på fina saker, klä mig i sådant jag annars bara känner mig obekväm i och tänka om lite. Öppna dörrarna helt enkelt.

Idag tog jag på mig en närmast studentliknande klänning och for till stan med lillsyrran. Köpte mig et par ruggigt snygga byxor som i sig inte gör mig lyckligare men nån form av tillfredsställelse frambringar de.

I förrgår köpte jag dessutom ett halsband som jag bara älskar.

Det är svårt att ha sorg i juli. Men det finns bara en väg och den är framåt. Hej så länge.

Har drömt hela natten, det var längesedan jag mindes en dröm, jag som alltid minns. Inatt drömde jag att jag var i gamla lägenheten, där jag bodde med min familj och Tobias var där. Pappa låg och sov i ett rum, mamma i ett annat. Åsa skulle sova borta och Martin var liten. Vi väntade på att alla säkert skulle sova, Tobias och jag, sedan skulle vi prata med varandra. Jag stod och valde pyjamas i byrån om och om igen. Hittade fina tunna bomullspyjamasar men jag ville bara ha min vita. Blev stressad. Men jag var så glad att han var där. Att allt snart skulle vara som vanligt.

Jag drömde om Sebastian också. Att han mådde bra men inte gjorde det han ville och det sa han till mig. Att han är i en fas han vill vara i och jag bara log. Jag vill att han mår bra.

Plötsligt åt pappa nattmacka i köket och Tobias höll på med någonting vid tv:n. Jag vaknade.

Ändå gav den där drömmen mig en massa lugn och en del svar gällande mitt inre. Jag lever så mycket bakåt i tiden. Fastnar i gamla relationer, sörjer dem och älskar dem bara genom att se dem i backspegeln. Det gör att jag inte kan ta till mig här och nu och när jag inte kan det kan jag heller inte förvalta framtiden.

Kanske skulle jag bara glädjas åt allt fint som finns där i backspegeln, le mot allt det som jag gjorde mot Sebastian i drömmen, för att sedan börja njuta av dem som passerar min väg nu, idag.

Det finns en Joel som bara är en prick i mitt inre. En norrlänning med det där typiska lugnet i rösten. Kanske skulle jag lyssna mer på den rösten. Jag tappar en efter en i min vänkrets men är så upptagen med att sörja dessa att jag inte klarar av att ta emot och njuta av de nya. Kanske skulle jag ta lite av den energin det tar att sörja till att lägga lite tid och lite hjärta i något nytt. Kanske det va?

Hej.

En tjej med tungt hjärta som skriver. Min allra, allra bästa vän vill gå skilda vägar och mina ögon är svullna av gråt. Jag är en del av honom, han en del av mig och det är så svårt att acceptera. Men han kan inte gå vidare i sitt liv vid min sida, och vem är jag att hålla honom kvar? Jag älskar honom inte mindre för att han ger sig av men jag vet att han behöver det här, så det blir till att låta honom gå. Inte titta bakåt.

Jag är också hemma ifrån ön och vill bara tillbaka. Att komma till mitt vackra, fina hem kändes ändå inte som att komma hem. Människorna är inte demsamma. Luften är annorlunda, stressen knaprar i hörnen, så nära. Sysslorna är inte demsamma. Mycket är annorlunda och tankarna är det enda som är riktigt nära här.

Jag smider planer om förändring och tror på det. Sista bilderna från paradiset:

Nu börjar det bli sådär många besökare igen, kan jag inte få veta vilka ni är? Snälla rara! Kram o klapp!

Igår kväll var den märkligaste dagen denna veckan. Vi skulle ut och sätta oss på nåt mysigt ställe i solen, kanske träffa Luleåpojkarna som ni ännu inte hört om och sedan dricka Chailatte på nattfiket. Så var det tänkt. Men så kom stormen igen. Åska, blixtar, störtregn. En sak är säker, när det regnar här på ön blir allt lite mysigare, men också lite svårare.

Vi tog bilen den lilla kilometern in till byn, och på den korta vägen hann vi bli hungriga trots att vi just ätit. Så det blev ett stopp på Max där jag åt en supergood cheesebörjare och en sagolik milkshake. Den var riktigt riktigt god och över alla förväntningar. Riktigt njöt av junk fooden men till sist var det dags att ta sig in i byn. Det var lättare sagt än gjort. Himlen hade fullkomigt öppnat sig och på de få metrarna till bilen han vi bli minst sagt blöta.

Vi snurrade runt med bilen i hopp om att det skulle lätta så vi kunde köpa lite godis. Redan då förstod vi att kvällen inte skulle bli som vi hade tänkt. Att den skulle bli den mest spännande och intressanta av kvällarna hittills hade vi då ingen aning om. Vi sms:ade lite med vår goa värd i hopp om att kanske komma på något att göra men till sist stannade vi bilen för att bestämma oss själva för om vi ville hem eller ge oss ut ändå. Vi satt i en backe av kullersten inne i bilen några minuter och spanade på allt folk som gick förbi utanför.

Plötsligt trycker en kille näsan mot fönstret och gör tecken att vi ska veva ner rutan. I stället öppnar Sandra bildörren och där och då förändras vår kväll drastiskt. Han har två vänner med sig varav en av dem hoppar in i baksätet och sprider en jädra härlig stäming och energi. Hela han utstrålade en fantastisk känsla och gladhet som snabbt smittade av sig. Det dröjde inte länge innan alla tre satt i vårt baksäte och underhöll oss, eller om vi underhöll dem, så himla roligt och mysigt hade vi i alla fall.

Vi skrattade så vi kiknade åt hur koko allting är och undrade hur de hamnade i vår bil. 45 minuter senare lämnade två av dem bilen för att gå och sova i den tredje killens vrålåk till båt. (Det visste vi förstås inte heller vid nämnda tidpunkten) Den tredje killen som hette Niclas stannade och samtalet djupnade. Vi kommer från så skilda världar. Han i från pengar och båtliv och lyx och vi ifrån den sanna medelklassen och neråt. Vi utbytte så otroligt spännande tankar och erfarenheter och jag tror verkligen att vi berördes av varandra. Han raserade bilden eller i alla fall delar av den vi har på denna typ av människor.

Den här människan Niclas var en varm och fin människa. Otroligt annorlunda på alla sätt mot mig själv, men han hade något äkta i blicken som jag inte sett särskilt ofta kvällstid här i byn och man ville liksom bara krypa djupare in i hans inre. Ytterligare en timme senare frågade vi om vi skulle köra ner honom till hans båt och det tyckte han var okej. Vi var såklart nyfikna att se hur han bodde, de hade tidigare sagt att vi kunde få följa med men det kändes inte inressant då. Men vid denna tidpunkt hade vi lärt känna honom lite grann och gick faktiskt med för att kika.

Som väntat var där ingen liten båt, nej, den var en av de större i hamnen med sådant där blått sken mot vattnet och glänsande vit. Vi fortsatte prata i båten och hade en så fin stund. Två världar möttes verkligen och jag är säker på att han hade lika stort utbyte av stunden, om inte större, som oss. Efter 30 minuter nånting dundrade två av hans vänner ner och det var som att se på film. Att det finns människor som lever på det där viset, för pengarna och glamouren. Den manlige vännen pladdrade i en hastighet svår att uppmäta om hur dåligt det var att det inte serverades Cola light på hotellet och att deras vän bränt 150 000 kr på Kallis. 150 000? Vad faaan.

En sådan här berättelse går inte att återberätta och att beskriva denne Niclas härliga person och karisma går förstås inte. Men det var en underbar kväll och både jag och Sandra gick strax efter 03:00 där ifrån med berörda själar. Det är så spännande med alla människor man träffar.

Idag är det mulet så vi får se vad vi hittar på. En frukost i lugn och ro, riktigt långdragen ser jag fram emot.

Ett par bilder från igår:

Varje dag är underbar här på ön men ju fler de blir desto närmare hemgång är det. Idag for vi till platsen som för bara några år sedan var ett hemligt smultronställe men nu upptäckt av var och varannan. Vi var långt ifrån ensamma men det var så mysigt ändå och solen stekte på hela dagen så nu hettar det sådär härligt om kinderna. Vill njuta allt jag har nu så det blir inte mer info än så idag. Kram på er alla!

 

Oj vad det finns att berätta nu. Igår var en heltigenom grym dag!! Det var ruggigt mulet så vi tog bilen till Fårö. På vägen dit kom ett underbart hällregn och det var så mörkt mitt på "ljusa" dagen. Riktigt, riktigt mys! Men väl framme på världens bästa fik med de godaste bakverken lättade det och blev så varmt och skönt. Vi åt så det sprutade ur öronen och sedan begav vi oss på upptäcksfärd. Blev ett raukområde och lite annat smått.

Denna miljön är så fantastisk. Det värker lite i själen när man ser allt. Det är mycket att ta in men vi försöker att bara andas in och njuta. Spara lite till sedan när vi är hemma.

Träffade ett trevligt gäng ifrån Jönköping, så härliga människor i 60-årsåldern. Alla är så vänliga här på ön. Hjälper varandra, pratar, ler. Underbart.

Vi stannade hela dagen och framåt kvällen tog vi färjan hem. Väl hemma drog ett rejält åskväder in med miljoner blixtar och dunder. Det största oväder jag varit med om. STÖRTREGN och helt upplyst himmel, blixtarna bytte av varandra och det knallade så öronen bedövades trots att vi ännu var inomhus. Lamporna blinkade och slocknade till omvartannat och dimman låg mer än tät utanför. Det var sådär kusligt spöklikt men sååå mysigt. Och så rätt vad det var slocknade allt. Det blev beckmörkt bortsett från blixtrarna som dundrade ovan oss och slog ned lite överallt.

Vi hittade fram en massa ljus, bilder kommer till kvällen, det blir nya äventyr idag. Men åter till åskvädret. Hela området var nedsläckt. Vi ringde vår amazing värd som guidade oss till braständare och stearinljus. Han blev så glad att vi ringde och var själv inne i byn som även den var beckmörk. Det visade sig senare att hela öns elektricitet var utslagen och det var faktiskt lite kusligt att åka bil in.

Väl där var det tyst och som sagt spöklikt men ändå en såå häftig upplevelse. Ingen musik, inga ljud annat än förvirrade röster. Tänk vad häftigt det är när naturen visar sig större än oss.

Vi strosade runt och överallt lös mobiler och värmerljus. Går inte att beskriva i ord att uppleva Visby i totalt mörker. Mäktigt!

Lite kusligt blev det ändå till slut så vi begav oss hemåt. Väl här fick vi samtal från Mister World och det var nervösa minuter vill jag lova. J-vlar vad trevlig den mannen är. Så gullig och mysig!

Hinns inte med mer nu för vi ska till ett ställe man bara tror finns i fantasin. Later people! Love från en lycklig tjej!

Finns inte mycket tid för massa text, jag vill bara vara och njuta, men för framtidens skull vill jag skriva lite. Blev en lugn mysdag i byn igår på lokala stenstranden. Jag och Calle låg där en stund, sedan kom Sandra förbi. Blev en lur på eftermiddagen efter bara två timmars sömn på natten och sedan skulle jag duscha vilket i sig gick bra men när jag sedan skulle stänga av kranen gick det inte! Det gick verkligen inte!. Vatttnet bara forsade och forsade och jag vred och vred i alla möjliga riktningar men inget hjälpte. Ropade på Sandra som kom och försökte men inget hjälpte. En kvart senare kom Calle som givetvis stängde av kranen på en sekund. Illa!

Blev bjuden på mat av Calle i byn och sedan strosade jag och Sandra lite medan han jobbade. Satte oss på ett fik där vi tog varsin Chai latte och blev uppraggade av killen i kassan. Han ville lämna sitt nummer så han kunde få tipsa om fina ställen på Gotland, trevlig kille men jag kan hitta de ställena själv. Skulle bara kännas elakt då jag ändå inte var intresserad av mer än just ställena.

Vid tolv låg vi båda i våra sängar och har sovit sååå gott! Idag är det dåligt väder så det blir lite äventyr på ön. Bilderna från igår får berätta mer!

Ligger ensam i dubbelsängen i stora lägenheten. Calle kom just hem, eller för ett tag sedan. Vi har suttit och pratat lite. Sandra kör bortamatch. Idag har varit en helt fantastisk dag med enbart sol och varma känslor. Ja på dagen alltså. Vi bestämde oss för att pröva utelivet här i byn. Jag blir ju kall och stel som en pinne av bara tanken men tänkte som jag alltid tänker att man måste ge det en chans. Och att här i paradiset kanske det är annorlunda mot hemma i storstan.

Det började med middag med mina två roomies. Riktigt mysigt och gott men när vi skulle betala gick inte mitt köp på 153 kronor igenom. Så jävla jobbigt. Mitt konto har dragit pengar i efterhand så jag fattar ingenting. Calle fick rycka in med plånkan. Snälla han.

Sedan skulle han jobba på ett av byns hetaste inneställen så vi gick dit och kikade. 250 spänn skulle de ha i inträde. Jag ville verkligen inte gå in men Sandra ville så gärna och jag vill att hon ska ha det bra så jag gick med. Men redan när vi kom in fick jag den där äckelkänslan som jag alltid får när jag är på sådana där hypade ställen. Åh jag får ont i magen. Folket är som dockor och robotar och det finns ingen charm alls. Det är bara varumärken som trippar runt och jag mår fruktansvärt i den miljön.

Hängde lite med Sofi Fahrman och Eric Amarillo. Han kom fram och pratade med oss i nån minut om nåt vi inte fattade varpå han sa: Men vänta, ni var inte de jag pratade med nyss, eller hur? Shit jag glömmer, jag träffar så mycket folk varje dag att jag blandar ihop.

Jag ville bara ge den där fule lille gubben en kram och säga att allt blir bra, att han inte behöver stå där och sjunga Vill du ligga med mig då för att bli lycklig. Eller så måste han det och då är det fruktansvärt sorgligt.

Sandra ville dansa, jag ville inte. Jag avskyr att dansa ute. Jag tar mig själv på alldeles för stort allvar, jag vet det men jag tycker det ser så töntigt ut när folk står och vevar med sina armar. Bara tanken på att jag skulle göra detsamma gör mig illamående. Men jag tänkte att ok, jag kan stå där en stund för hennes skull.

Slusk efter slusk var framme och de hade så äckliga blickar. Som om de var djur fast det är en mild liknelse. De har jakt i blicken och ett stort moln med bokstäverna ÄCKEL svävar ovanför dem. Jag mår fysiskt dåligt av att se allt det där. En kille kom fram och grabbade tag i Sandras rumpa utan vidare och en annan ville hångla upp oss båda två, helst samtidigt men när vi backade tryckte han ner sin tunga i halsen på en annan tjej som inte heller ville. Men han körde på ändå.

Jag blir fruktansvärt ledsen. Av flera skäl. Dels för att jag tycker att alltihop är sorgligt, men så ibland blir jag ledsen för att jag under inga omständigheter kan spela med i spelet. Det går inte. Jag blir nästan överdrivet negativt inställd till fenomenet som kretsar på klubbarna. Det liksom kokar i mig och jag vill bara därifrån. Jag får gråt i halsen och undrar om det är de eller jag som lever i en bubbla.

Två killar dansade rätt nära oss hela kvällen och Sandra var intresserad av den ena. Hans kompis närmade sig mig och frågade på ett trevligt sätt varifrån vi var. Jag sa att man skäms ju nästan för att säga att man är från Stockholm dessa tider och han frågade varför jag var där då. Jag svarade ärligt att det var för att jag gjorde det för min kompis skull och han sa att han höll med om att det var dreggigt men att han i alla fall var från Luleå, alltså långt ifrån Stockholm. Jag gjorde tummen upp men var fortfarande obekväm. Han var så trevlig men jag tänkte att det är klart han är det så hans kompis får vara med Sandra utan att störas. Jag fixar inte sådant, det hela är för utstuderat. Så jag i princip vände honom ryggen och sa till Sandra att jag väntar på henne en trappa upp tills hon är klar.

Det var en av de värsta utgångarna. Jag hade inte ett dugg kul för jag hade redan bestämt mig. Jag blir aldrig en klubbare. Jag bjuder gärna på mig själv i andra sammanhang, men vid tillfällen och situationer likt den ikväll blir jag en fossilstaty. Gammal, hård och stel!

Jag älskar den här ön. Med hela mitt hjärta. Jag skulle kunna stanna här för evigt. Och vara nöjd så. Jag älskar att andas denna luften, jag älskar att gå på dessa gator, jag älskar ljudet av havet. Jag skulle bara ha en moped här så jag kunde ta mig vart jag ville, när jag ville. Jag njuter varenda sekund.

Blev en känslosam dag igår med några tårar och betungande hjärta. Idag är en ny dag!

Jag älskar den här ön. Igår tog vi oss trots trötthet in till byn för att Sandra skulle få se lite hur här ser ut. Jag var makalöst trött och sov nio timmar i natt. Ändå vaknade jag med sprängande huvudvärk och har varit trött hela dagen också. Ska sova lite nu och hoppas på en piggare dag imorgon. Bilder från kvällen igår:

Hej! Vilken dag på alla sätt. Var börjar man? Tiiiiidigt imorse blev jag hämtad av Lill och Calle och så for vi mot båten som skulle ta oss till paradiset. Och nu är vi här. Lugnet sipprar in i mina ådror. Jag älskar den här platsen. Ett av paradisen på jorden.

När vi klev av båten blev det macka med tonfiskröra för mig på strandpromenaden bortom hamnen. Därefter skulle Calle på ett möte så jag och Lill åkte till lägenheten för att träffa värden. Hade väntat mig en tunnhårig, lite småfet dryga 40-åring i badtofflor och för kort t-shirt. Hade honom i luren som kartläsare sista biten och rätt som det var säger han på charmig gotländska: Jag seir eir neu.

Jag ser mig omkring men ser ingen tunnhårig, lite småfet dryga 40-åring i badtofflor och för kort t-shirt. Alls. Nej istället ser jag en sjuuuukt snygg, vältränad, solbränd kille med positiv energi omkring sig och världen försvann liksom under fötterna lite grann. Både jag och Sandra började skratta nervöst och mycket medan han vinkade vart vi skulle köra. Det har var ingen Mr. Lite Snygg, det här var en Mr. F-cking perfect.

Började såklart nervöst pladdra så fort jag klev ur bilen om det ena och det andra och det femte och det sjunde. Han var amazing på alla sätt. Trevlig, charmig, lite nervös och ord är överflödiga. Blir ju bara larvigt att förklara. Han visade oss runt i lägenheten som är på över 100 kvadrat och här kommer vi trivas som prinsessor och Calle som en prins!

När vi gått igenom allting och fått nyckel så sa han att han tömt kylen men sparat en sak åt oss, öppnade den och tog fram en flaska cava. Nu dricker ju inte jag alkohol men fy farao vad rart!

När han gått var vi både helt skakis, håret bokstavligen reste sig på mina armar om och om igen. Läskig upplevelse!

Har ätit middag och är rätt slut allihopa. Mitt i middagen ringde Carlos och sa, ja gissa vad han sa?? Att han hittat min moped!!!!!!!! Förvisso förstörd men den går visst att köra och måste egentligen bara byta kåpor och lite annat smått och gott! Vad är oddsen?! Nej nu ska vi duscha och mysa. Bilder från dagen:

Igår blev allting pannkaka för att några samvetslösa människor valde att gör min moped till sin. Jag grät i stort sett hela dagen och var fruktansvärt ledsen. Fruktansvärt. Jag vet att en moped bara är en materiell sak i sig, men för mig är den så mycket mer. Den gör att jag vågar röra mig ute på kvällarna och en otrolig frihet över huvudtaget. Den är min bil och så mycket mer.

Skulle egentligen packa och handla det sista inför resan till.. Ja gissa vart ni.. =) Men så blev det inte. Jag grät som sagt mest. Vid 21 torkade jag tårarna för 12:e gången och började så sakteliga packa. Höll på i flera timmar. La mig vid 1 och låg sedan vaken i flera timmar. Kunde inte somna. Lyssnade efter min moped. Nån del i mig önskade och hoppades att de som tog den skulle ångra sig och ställa tillbaka den. Men icke. Imorse ringde klockan vid halv fem. Upp och duscha och ge sig av med Calle & Lill-amore. På nya äventyr och liksom glömma det där med mopeden för en stund. Mer om det snart..

Skulle just åka och köpa det sista inför resan. Kommer ut och där är det alldeles tomt. Min älskade moped är stulen och jag rår inte för att tårarna sprutar. Min bäste vän, min trygghet, min frihet.

För andra kanske bara en pryl. För mig en hjälp till att leva som jag vill. Aldrig att jag har råd att köpa en ny. Jag är sååå ledsen.

Jag fick en släng av längtan efter Astrid Lindgrens värld av sagor och karaktärer för ett par veckor sedan och bestämde mig för att låna ett par stycken av hennes böcker på biblioteket. När var man sist på bibblan? Sex år sedan i skolsyfte kanske?

Tog med mig Lina och strosade bland böckerna, slås av hur likt sig det ändå är. Ser likadant ut som när jag var fem. Lina slog upp en av böckerna och sa att jag skulle lukta i den, "Jag ääälskar doften av biblioteksböcker, de luktar så gott!" Hon har rätt Lina, de luktar speciellt och nostalgiskt på något sätt.

Nöjde mig med fyra av böckerna och valde de jag inte läst. Ska bli underbart att som snart 25-åring fly in i Astrid Lindgrens värld. Enda sedan jag var superliten har jag älskat både henne och hennes böcker, vem gör det inte?

Det står målat på gatan, 
det kan inte tas bort,
att du & jag             
vi är precis samma sort  
Dömda till längtan efter nåt längre bort 
Och den där känslan av att det alltid finns mer 

Vi är varandras fängelser,
galler och stenar
Det ena i det andra,
det andra i det ena
Vi hör skvaller över himlen, vi hör rykten som skenar
Vi är som brutna träd som fallit mot varann

Det finns inga vinnare 
Inga förlorare 

Vi borde stå här tillsammans
Du vet att vi kan
Men vi borde faktiskt tömma
den där askkoppen ibland,
bara lyfta den tillsammans med varsin skälvande hand
Och sen vända upp och ner på alltihop

Och det finns inga vinnare...

Ibland vill jag bara vara
så långt ifrån dig
innan jag ser dig
tatuerad i mig
Och att du aldrig kan försvinna utan grymma ärr i mig
Och att det här loppet varar mer än några varv

Och det finns inga vinnare...
                                  
Bara dagar som vi är    
Bara dagar som vi är         
Bara dagar som vi är

Det behövs inga ord.

Jag kan inte sova. Har väl i sanningens namn inte heller försökt. För jag vet att det inte går. Inte just nu. Snubblade över ett gammalt Facebookmail. Typiskt mig att rota runt sådär. Låta hjärtat bli tungt, nästan med flit. Typiskt mig att klicka på länken till låten han skickade. Min f.d. vän som aldrig kan ta sig ur mitt hjärta.

Han var 17, jag var 16. Inte då han skrev. Men då, när det begav sig. När det gjorde ont och var skönt på samma gång. När spåren sattes utan att jag visste det. När orden betydde något men jag inte förrän i efterhand lyssnade på vad han verkligen sa. Jag fattade inte då. Jag fattade inte hur viktigt det var. Jag kunde inte bättre heller. Jo. Jag hade kunnat bättre. Om jag inte var i nuet som var då. Självklarheten av hans hand i min. Hans lugna andetag bredvid mig. Vi var barn som höll på att växa upp. Det var så svårt och lätt på samma gång.

Ibland är jag tillbaka i allt det där. Jag tänker på honom då och då. Jag nämner honom vid namn, låter honom leva vidare i nya bekantskaper. Han kände sig som ingen då. Jag vill gottgöra det jag inte kunde gottgöra då. Aldrig att jag säger ett ont ord om honom nu. Vi var så arga ett tag. Mest han. Jag fattade inte att ilskan bara var symbolen för hans sår. Att jag var en del i allt det där.

Idag mår han så bra. Någon har tagit hans hand och håller den kvar. Någon tar vara på honom men det är inte samma sak som att hon tagit honom ifrån det som var oss. Hon har honom nu och det gör mig varm i magen. Att han får vara någons hela värld. Att han får älskas och synas för någon som bara är hans. Hon gör det tusen gånger bättre än jag någonsin kunde. Men det som var vi bor kvar i mig och nätter som den här är det så nära igen. Det är svårt att älska en gammal vän. Svårt och sådär lätt som det som var förr. Det som var svårt och lätt och alltihop på samma gång.

Men det är något visst med en förlorad vän som finns där, som dyker upp om natten när man drömmer. Jag har en bild av honom i mitt fönster. Bakom gardinen. För det är precis så det känns. Han syns inte längre, men jag vet att han är där, han har sin plats i hemlighet.

Igår var en lång och mysig dag. Jag var till Blocks och köpte nagellack och strosade i min ensamhet men så ringde Lill-amore och frågade om vi skulle ta en fika så hon kom över. Vi hittade massa klänningar till henne och sedan åkte vi hem till hennes familj där vi åt risgrynskaka och tittade på SOS Gute. Sedan tog jag med henne hem hit och så blev det två avsnitt av Skärgårdsdoktorn. Åh vad jag älskar Skärgårdsdoktorn. De är nästan som mina vänner de där karaktärerna. Jag älskar dem!

Idag blev det upp tidigt, eller vid 08:00, men jag hade sovit så himla dåligt så det kändes väldigt tidigt. Tog moppen och mötte Sunniva för en frukost på bryggan. Myyysigt! Vi ses så sällan och det har tagit tid för oss att komma nära varandra men det blir bara bättre och bättre!

Imorgon ska jag äntligen träffa Jonna och Stina, får se om goingen Mathias är hemma också. Väldigt spontant blev det och jag känner mig nog inte riktigt förberedd men å andra sidan? Hur förbereder man sig för att träffa en ny liten människa man väntat så länge på? Det går nog inte =)

Vi hann ta ett par bilder på oss idag, att det blev så många var för att solen låg på och det var svårt att få till det. Håll till godo!

Igår efter sista dagarnas låga matintag p.g.a. den hemska magsjukan var jag sååå sugen på frukost. Blev en tur till affären där jag plockade ihop min egen müsli, har aldrig gillat müsli egentligen, så torrt, men att få blanda sin egen är ju fantastiskt. Minns inte vad allt jag plockade i hette men det var himmelskt gott! Köpte även en påse kokosflarn att toppa med. Det var sååå gott så det blir samma idag! Mums!

De är så roliga mina hårbollar. Snacka om att vara sig själva. Charlie är så överdrivet social att jag tror det är tur att han är en katt och ingen människa. Han är minst sagt närgången och allmänt på. Vilma däremot är en donna som klarar sig själv, inget mesande och kelande där inte om hon inte blir påtvingad. Då kan det dock vara lite skönt, men det skulle hon aldrig erkänna. Först springer man iväg ett par, tre gånger för att visa att man egentligen inte är intresserd, för att sedan lägga sig slappt på sidan som för att säga: Ja men klappa då om du nu måste, jag bryr mig inte!

Charlie, han kommer så fort jag ropar på honom. Han kommer för övrigt när jag ropar på Vilma också, eller för all del svarar i telefon. När än jag använder min röst helt enkelt så vågar han inte chansa på att det inte skulle vara hans uppmärksamhet jag sökte.

Han möter mig alltid i dörrn när jag kommer hem och han vinkar alltid av mig med svansen. Vilma då? Hon bor i garderoben. För jämnan! Bara på kvällen kommer hon segt ut för att motionera på balkongen. De är så charmiga båda två och jag är så glad att de funnit varandra. De busar som dårar på kvällarna och Charlie tvättar gärna Vimsen. Är man prinsessa så är man!

Har man semester så har man. Och i skåpet hittade jag mina glasskuber som jag köpte för flera år sedan men faktiskt aldrig använt. Och i affären idag köpte jag fin hallonsaft så det blev till att göra ett lass om fyra stycken. Riktigt gott!

Vilken start på min semester. Vaknade igår och mådde så konstigt. Hade ont i huvudet och det kändes som jag inte sovit en blund. Var lite illamående på ett märkligt sätt. Sedan kom magkramperna. Fruktansvärda och jag var varm som en stekpanna. Skakig och ville bara kräkas. Gick till toaletten och i princip kissade genom fel ände så att säga. Har aldrig haft riktig diarré så det var riktigt obehagligt! Ville bara kräkas men det gick inte.

Jag är inte rädd för att kräkas utan har det hellre gjort så jag brukar dricka lite för mycket vatten så brukar det lösa sig, men det gick inte att få i sig en droppe. Det var fruktansvärt. Varje minut kändes som 2,5 timme och jag kunde bara ligga blickstilla i sängen. Det värsta var att inte kunna dricka heller och denna värme. Trodde jag skulle dö ett tag och var bombsäker på att bli inlagd på sjukhus.

Blev lite bättre mitt på dagen och trodde att det var över men sedan på eftermiddagen kom det tillbaka. Sedan paus och så kunde jag titta lite på Skärgårdsdoktorn på kvällen men sedan inatt mådde jag fruktansvärt igen. Samma sak kl. 5 imorse men nu är det äntligen bättre. Dock har jag inte kunnat äta något men har fått i mig kokt vatten och lite blåbärssoppa. Mardrömsdygn!

Charlie har legat vid min sida, utslagen han också, men han ser ut att må betydligt bättre. Lilla Vilma ska jag försöka fånga på bild också men hon håller som bekant mest till i garderoben..


Trött tjej...

Jag och mitt numer typ blonda hår (ingen håller med mig men satan vad ljust det blivit) inviger semestern med svalkande dricka på balkongen och lite städning. Åsa kom förbi och om nån timme kommer Amorens lillasyster Sandra hit och myser.

JAG ÄR LEEEEEDIG!!! Mäktig känsla!

Är så glad att det fanns lite att städa idag så att det känns sådär superfräscht att starta semestern imorgon bitti. Har till och med tvättat Charlie's och Vilmas låda noga, noga så den är ren och fin!

Blev så glad när Åsa kom med en sprudlande energi och chipspåse i högsta hugg. Hon skulle fira min semester och att hon har 56 arbetstimmar kvar till sin semester. =)

Jag har en dröm om att snart sitta på den där muren igen... Och drömmar blir till verklighet, hela tiden. Det gäller bara att tro på sina drömmar.

Jag har bara två dagar till semestern nu och jag måste säga att jag inte är riktigt redo. Jag känner mig märkligt nog inte sådär utarbetad som jag tidigare år gjort. Nej jag är harmonisk och tillfreds, njuter redan av sommaren och drömmer som sagt lite om vad detta års delikata sommarbord ska bjuda på.

Allrahelst vill jag vara bland människor, men just det går inte alltid att styra. Då gäller det att ha drömmar om annat. Förra året gjorde jag en lista. Det handlade om att fixa en massa här hemma, något jag tyckte var jättekul, men då hade jag fått ett välfyllt kuvert av min mormor. Ja dels det där kuvertet men så fanns det en hel del att göra. Idag är mitt hem ett hem. Det finns inga måsten längre. Jag har all tid i världen till att trä smultron på strå om jag t.ex. skulle vilja det.

Jag skulle vilja göra en lista i år med. Men jag vet inte vad jag skulle punkta upp. Vad ska jag fylla min sommardröm med?

Till att börja med vill jag bara säga att mitt blomterarrangemang fortfarande står. Helt otroligt och såå fint! Sedan vill jag säga att jag tillbringade 13 timmar på jobbet idag, med bara ett litet, litet break för mat. Vi håller på att göra om hela vår innemiljö för småttingarna och det är såååå kul! Jag älskar det! Att få tänka ut små lösningar till dem och roliga hörnor. Allt för att utveckla deras motorik och person och för att göra deras dagar till de bästa. Det är helt fantastiskt och jag tänker till och med åka tidigare dit imorgon för att få se barnens reaktion när de får se allt vi gjort om.

Vi har sågat och hamrat och spikat och borrat och sorterat och plockat upp och slängt. Det är såååå fint nu! Tänk om jag hade fått samma när jag var liten. Det har varit såå kul på jobbet och på kvällen fortsatte vi med hjälp av en pappa. Mamman och lilla barnet åkte och köpte två stora familjepizzor som vi åt ute på gården för att sedan fortsätta jobba. Bästa dagen på länge.

Längtar efter min Alex, annars är livet perfekt just nu.

En sak till. Jag vill träffa min Jonna och så lite vill jag träffa Stina också. Snart så!

Olidlig trötthet. Vädret? Sista veckan innan semestern? Planlösheten? Sömnbrist? I don't know. Har hängt på Ikea hela dagen med mina kollegor, total omorganisation till hösten så vi ska i princip baka ihop en helt ny avdelning. Kul! Men energikrävande. Gäller att fylla på. Så ikväll ska jag nanna tidigt för jag lär stanna på jobbet till sena kvällen imorgon..

Christina ville se hur det ser ut i mitt vardagsrum men batterierna är slut i kameran så jag kan inte ta dagsfärska.. Håll till godo med dessa:

Hej folks!

Idag har jag haft en riktig slappsöndag. Skulle ha picknick med Sebbe men jag var så loj att vi skjuter på det. Vakande sent idag och hade fått ett sms av Micken som undrade om jag ville ta en promenad. Det ville jag. Så det gjorde vi och var ute i säkert en timme, säkert mer.. Himla skönt var det. Var sugen på att hitta på något efter det men greps av någon stark trötthet så jag blev liggandes mest.

Enda turen jag gjort sedan dess är att jag gick till affären.

Det viktigaste som hänt idag är att jag fått veta att Jonnas lilla dotter ska heta Stina och hon är så sjukt söt den där lilla ungen. Hade jag tyckt oavsett hur hon såg ut men den här lilla ungen är helt bedårande. En vacker dag får jag träffa henne och då hoppas jag att jag får Jonnas tillåtelse att visa en bild på henne. Fina lilla flickan!

Förresten har denna dags slapphet bidragit till att jag varken förtärt gluten eller laktos och min mage har under kvällen för första gången på evigheter sett normal ut. Ni ska få se:


Framifrån ser man kanske inte så stor skillnad men kolla här:





Jag nästan önskar att det skulle vara gluten eller laktos, men å andra sidan har jag bara ätit frukost och middag bestående av glutenfri pasta och kyckling idag.....

Ska berätta mer om dagen imorgon men ikväll åkte i alla fall jag och Mikaela in till stan där vi åt ute, strosade i Gamla stan, åt belgisk våffla med saffran och noisette / banan- och chokladglass och noisette. Sedan promenerade vi upp emot Ersta och så runt Söder. Perfekt kväll och vilken vacker stad vi bor i!


Blev en sväng hem till Mikaela, här provar hon sin nya outfit =)


Mat!

Vaknade 07:30 imorse och var så sugen på frukost. Men eftersom jag skulle träffa Mikaela idag tänkte jag att jag kunde höra om hon ville komma över och äta med mig. Det ville hon. Bjöd henne på smoothie på färska jodgubbar, banan, päron och is. Dukade också fram paprika, tomat, gurka, fetaost, jordgubbar, skagen, grovt bröd. ägg och kaviar. Hade supermysigt!

Allvar, det här med mitt hår. Nu får det inte bli ljusare!



Jäääklar vad de här brillorna gör med en. Jag ser ut som en riktig sommarsvenne. En kille. Blir liksom lite chockad när jag går förbi spegeln. Och lite, lite orolig att folk ska tro att det är trendbrillor med fönsterglas. Men nej folket, nej, det här är mina ledsagare, och det är så sjuuuukt befriande att se!!!

Nu när min älskade Jonna fått sin bebis drar namnsnurran igång i mitt huvud igen. Jag har ju varit som tokig i namnet Alva men tycker mer och mer om Alma. Sedan har jag några namn jag helst är tyst om för jag vill ha dem för mig själv. Men ett namn som jag för tillfället är lite kär i är Ottilia. Jag gillar inte när man ändrar stavning på namn men jag tycker faktiskt att Otilia ser finare ut än Ottilia. Hur som så är det ett tänkbart namn på kommande bebisar, men Jonnas lilla flicka skulle verkligen bära upp det namnet. Det bara slog mig när jag såg henne, att hon ser ut som en Otilia.

Andra flicknamn jag gillar är:

Josephine, har i princip bestämt mig för det namnet eftersom jag återkommit till det sedan jag var 12.
Lova, samma sak där.
Disa
Mimmi
Lucy (om jag flyttar utomlands)
Lovis
Leone
Klara

Pojknamn:

Leon
Vincent
Noah
Anton
Ralph
Milo
Eddie
Melker
Pelle
Oscar
Willy
Fabian

IDAG, äntligen, var mina glasögon klara!!! Jag har nu varit utan sedan i januari och det är helt fantastiskt att se igen. Ska sova med mina glasögon, så glad är jag för dem! Ingen nappade på att umgås med mig ikväll, så det blir till att se film med Charlie och Vilma. Så får jag ännu mer användning av mina glasögon!! Chalie är för övrigt helt däckad, vet inte vad han sysslat med idag. Vilma är mer på alerten. Ska se The reader hade jag tänkt. Mys!


Ser ni förresten vad solblekt mitt hår har blivit?


Charlie-boy

Var tvungen att peta lite på honom för att se om han levde!