När man är kär.
Jag försöker att inte känna efter så mycket just nu men jag bad Damon skicka en bild på sig. Har inte sett honom på flera veckor. Det var ingen big deal där och då, ja egentligen nyss, men när jag tryckte på den när han skickat den så liksom bara kom det tårar. Jag "glömmer" till och från hur kär jag är och tänker ibland, ja nästan hoppas, att jag kanske ändå inte känner så mycket som jag får för mig ibland för honom. Men när jag ser honom och hans blick och hans person där inne i ögonen så känns det så jävla mycket att det inte går att komma ifrån hur jävla kär jag är i honom. Jag orkar liksom inte!! (Synd om mig som är kär va?!) Men på riktigt, jag orkar inte känna såhär mycket för honom när jag inte får vara hos honom.
I alla fall, jag skickade en bild till honom också och det slår mig att jag tycker det här med utseendet är rätt viktigt. Och då menar jag inte att det är viktigt att vara snygg. Jag är en av de människor som verkligen, på riktigt, inte bryr mig om utseendet mer än några sekunder. Nu snackar jag det idealiska snygg/ful. Men vad som är viktigt till utseendet i mina ögon är när man ser bekväm ut. Och ibland gör inte jag det. Ibland känner jag mig som att mitt inre inte passar ihop med mitt yttre och det stör mig. Jag vill att det ska vara homogent.
Kärlek för mig är när man ser bortom kroppen. När jag såg Damon första gången så var det faktiskt inte hans utseende som sådant i första hand jag fastnade för. Det var något annat. Hans blick och kroppshållning. Hans munmimik. Man skulle kunna ta honom för vem som helst när man bara tittar på en bild, men om man tittar lite mer på honom så har han något i sin blick som jag alltid söker efter när jag träffar folk. Och det är där attraktionen jag känner för honom sitter.
Om jag är utvilad, lugn, harmonisk, trygg; då tycker jag att jag är fin. Jag bryr mig inte om ifall jag har fina ögon eller vackert hår eller ens strålande hy längre. Jag tycker om mig när jag har ro. Då är jag som finast.
Jag har inte varit generös med bilder på mig här i bloggen på senaste. För jag har inte varit i harmoni. Men nu har jag hittat harmonin i stressen. Ingenting är annorlunda. Jag har bara accepterat att livet ser ut som det gör nu. Med huvudvärk, ögonvärk, öronvärk, orolig mage och så vidare. Och det ser ut såhär:
I LOVE ME. Bara att intala sig det.
Sekunderna efter jag tog den här bilden och skickade till Damon så tittade jag på bilden av honom. Och så gråter jag.
Nu ska jag torka tårarna och fortsätta min resa mot Australien och killen som ändrat mitt liv mest av alla. Ciao bellinos!
I alla fall, jag skickade en bild till honom också och det slår mig att jag tycker det här med utseendet är rätt viktigt. Och då menar jag inte att det är viktigt att vara snygg. Jag är en av de människor som verkligen, på riktigt, inte bryr mig om utseendet mer än några sekunder. Nu snackar jag det idealiska snygg/ful. Men vad som är viktigt till utseendet i mina ögon är när man ser bekväm ut. Och ibland gör inte jag det. Ibland känner jag mig som att mitt inre inte passar ihop med mitt yttre och det stör mig. Jag vill att det ska vara homogent.
Kärlek för mig är när man ser bortom kroppen. När jag såg Damon första gången så var det faktiskt inte hans utseende som sådant i första hand jag fastnade för. Det var något annat. Hans blick och kroppshållning. Hans munmimik. Man skulle kunna ta honom för vem som helst när man bara tittar på en bild, men om man tittar lite mer på honom så har han något i sin blick som jag alltid söker efter när jag träffar folk. Och det är där attraktionen jag känner för honom sitter.
Om jag är utvilad, lugn, harmonisk, trygg; då tycker jag att jag är fin. Jag bryr mig inte om ifall jag har fina ögon eller vackert hår eller ens strålande hy längre. Jag tycker om mig när jag har ro. Då är jag som finast.
Jag har inte varit generös med bilder på mig här i bloggen på senaste. För jag har inte varit i harmoni. Men nu har jag hittat harmonin i stressen. Ingenting är annorlunda. Jag har bara accepterat att livet ser ut som det gör nu. Med huvudvärk, ögonvärk, öronvärk, orolig mage och så vidare. Och det ser ut såhär:
I LOVE ME. Bara att intala sig det.
Sekunderna efter jag tog den här bilden och skickade till Damon så tittade jag på bilden av honom. Och så gråter jag.
Nu ska jag torka tårarna och fortsätta min resa mot Australien och killen som ändrat mitt liv mest av alla. Ciao bellinos!
What is love?
Vad är kärlek? Att längta och sakna och undra och ibland vara lite, lite svartsjuk fast man vet att det inte hjälper? Jag är av märklig natur. Jag är sällan svartsjuk medan jag är i ett förhållande. Det kommer efteråt. Men nu i den här väntandes stunden så är det svårt att skilja längtan ifrån svartsjuka. Jag kan bli svartsjuk på Damons bästa kompis Andy till och med. Känslan är i alla fall densamma.
Förutom det där, det där med längtan så är mitt huvud sprängfärdigt. Jag skulle inte kunna leva ett helt liv och må såhär. Det måste gå över, snart!! Jag har ont i ögonen, i öronen, i tinningarna, i tänderna, i axlarna, i ryggen. Varför berättar jag det? För det oroar mig. Jag tycker det är otäckt.
Och mitt i all denna soppa av nån konstig sjukdom och stress så finns det något jag måste göra och fokusera på. Inga förkylningssymptom i världen ändrar på det. Ingen trötthet heller. Jag befarade att det skulle bli något liknande det här. Men jag är helt slut. Jag lägger mig tidigt om kvällarna, sover heeeela natten och vaknar med känslan att jag sovit i en kvart.
Men mitt i allt det här så har jag människor omkring mig som visat att de finns där, när det gäller. Och jag blir tagen. En av dem är Jonna. Wöööoow liksom. Vilken människa.
En annan är min "gamla" (nåväl forna) ((Hmm, är forna bättre än gamla??!)) fröken, min mentor i högstadiet som alltid funnits där i periferin. En dag denna veckan låg det ett brev på golvet i hallen och jag rördes till tårar när jag öppnade det. Där var ett kort från henne med text och en STOR slant. För att kunna köpa en resväska eller ett big back näsdukar eller en massage eller vad jag vill. Hon skrev om när hon och hennes Mattias hade distansförhållande och hans mormor sagt att klarar ni detta, klarar ni allt. Och nog är det en prövning allt.
Jag hade liksom inga ord. Hur tackar man för saker som betyder så himla mycket? Jag har jättesvårt för det. Jag som annars svänger mig med ord plättlätt blir stum. Jag som då och då faktiskt känner mig både oviktig och ointressant får bevis för att det finns människor som tycker om mig. Och det värmer mer än allt. Jag hoppas jag en dag ska kunna gottgöra och ge tillbaka. På ett eller annat sätt......
Nu är jag så trött och har just betalat räkningarna. Det var 19000 kr denna månad. Tur att jag får ut en sisådär 14000 efter skatt då..................
Nedan visar vad denna vecka ändå bjudit på.
Förutom det där, det där med längtan så är mitt huvud sprängfärdigt. Jag skulle inte kunna leva ett helt liv och må såhär. Det måste gå över, snart!! Jag har ont i ögonen, i öronen, i tinningarna, i tänderna, i axlarna, i ryggen. Varför berättar jag det? För det oroar mig. Jag tycker det är otäckt.
Och mitt i all denna soppa av nån konstig sjukdom och stress så finns det något jag måste göra och fokusera på. Inga förkylningssymptom i världen ändrar på det. Ingen trötthet heller. Jag befarade att det skulle bli något liknande det här. Men jag är helt slut. Jag lägger mig tidigt om kvällarna, sover heeeela natten och vaknar med känslan att jag sovit i en kvart.
Men mitt i allt det här så har jag människor omkring mig som visat att de finns där, när det gäller. Och jag blir tagen. En av dem är Jonna. Wöööoow liksom. Vilken människa.
En annan är min "gamla" (nåväl forna) ((Hmm, är forna bättre än gamla??!)) fröken, min mentor i högstadiet som alltid funnits där i periferin. En dag denna veckan låg det ett brev på golvet i hallen och jag rördes till tårar när jag öppnade det. Där var ett kort från henne med text och en STOR slant. För att kunna köpa en resväska eller ett big back näsdukar eller en massage eller vad jag vill. Hon skrev om när hon och hennes Mattias hade distansförhållande och hans mormor sagt att klarar ni detta, klarar ni allt. Och nog är det en prövning allt.
Jag hade liksom inga ord. Hur tackar man för saker som betyder så himla mycket? Jag har jättesvårt för det. Jag som annars svänger mig med ord plättlätt blir stum. Jag som då och då faktiskt känner mig både oviktig och ointressant får bevis för att det finns människor som tycker om mig. Och det värmer mer än allt. Jag hoppas jag en dag ska kunna gottgöra och ge tillbaka. På ett eller annat sätt......
Nu är jag så trött och har just betalat räkningarna. Det var 19000 kr denna månad. Tur att jag får ut en sisådär 14000 efter skatt då..................
Nedan visar vad denna vecka ändå bjudit på.
Det där med touch.
Jag gillar inte touch. Har aldrig gjort. Men idag är det inte mycket att välja på. Jag tycker det är först och främst oergonomiskt. Bara det är en stor nackdel. Men det finns fler.
Men för att börja i en annan ände av problemet så skulle jag in på Lills profildsida på Facebook igår. Så långt allt väl. Men detta var från mobilen och när jag snabbt skrev in hennes namn i sökfältet tryckte jag vant på första namnet som kom upp, TYCKTE jag! Tryckte på första namnet som kom upp gjorde jag absolut men nej, det var någon helt annans namn. Ett mycket, mycket olämpligt sådant också och inte nog med att jag liksom tryckte på fel namn, nej nu har ju Facebook ordnat. så "fiffigt" så direkt bredvid namnet i menyn på mobilen så finns en liten "Add friend-knapp". SJÄLVKLART lyckades jag i paniken att backa istället toucha till den där förbenade knappen och så var det gjort. Jag hade sänt iväg en friend request till den mest opassande personen jag kan komma på.
Och varför; VARFÖR frågar inte Facebook en extra gång: "Are you sure you want to add this person as a friend?" Nej nej, det var redan gjort. Klappat och klart. Buhu. Jag kände mig så klantig och dum och bedrövad. "Hur gör jag nu då?" Jag funderade några korta sekunder. Sedan bestämde jag mig att berätta för personen precis som det var och det låter väl inte som nån big deal. Men jag försöker liksom sudda ut tanken av henne i mitt liv och så gör jag sådär.
Baaaah! Det är likadant med like-funktionen. Hur lätt är det inte att råka toucha till like på de mest opassande ställena? Ahhh! Jag har då inget körkort för touch. Så mycket kan jag säga.
Idag är en jättekänsloladdad dag och jag skulle behöva tömma min kropp på tårar och press. Jag skulle i det närmaste behöva serveras mat dessa dagar för jag är så svag och slut och matt.
Och det gör ont när ett samtal bryts av att nån annan vill prata med honom. Hur fånigt det än må vara.
Det var det hele...
Men för att börja i en annan ände av problemet så skulle jag in på Lills profildsida på Facebook igår. Så långt allt väl. Men detta var från mobilen och när jag snabbt skrev in hennes namn i sökfältet tryckte jag vant på första namnet som kom upp, TYCKTE jag! Tryckte på första namnet som kom upp gjorde jag absolut men nej, det var någon helt annans namn. Ett mycket, mycket olämpligt sådant också och inte nog med att jag liksom tryckte på fel namn, nej nu har ju Facebook ordnat. så "fiffigt" så direkt bredvid namnet i menyn på mobilen så finns en liten "Add friend-knapp". SJÄLVKLART lyckades jag i paniken att backa istället toucha till den där förbenade knappen och så var det gjort. Jag hade sänt iväg en friend request till den mest opassande personen jag kan komma på.
Och varför; VARFÖR frågar inte Facebook en extra gång: "Are you sure you want to add this person as a friend?" Nej nej, det var redan gjort. Klappat och klart. Buhu. Jag kände mig så klantig och dum och bedrövad. "Hur gör jag nu då?" Jag funderade några korta sekunder. Sedan bestämde jag mig att berätta för personen precis som det var och det låter väl inte som nån big deal. Men jag försöker liksom sudda ut tanken av henne i mitt liv och så gör jag sådär.
Baaaah! Det är likadant med like-funktionen. Hur lätt är det inte att råka toucha till like på de mest opassande ställena? Ahhh! Jag har då inget körkort för touch. Så mycket kan jag säga.
Idag är en jättekänsloladdad dag och jag skulle behöva tömma min kropp på tårar och press. Jag skulle i det närmaste behöva serveras mat dessa dagar för jag är så svag och slut och matt.
Och det gör ont när ett samtal bryts av att nån annan vill prata med honom. Hur fånigt det än må vara.
Det var det hele...
Andas.
Inatt drömde jag den otäckaste mardröm jag drömt, en av dem i alla fall. Vaknade alldeles svettig och min sömn är kass dessa dagar. Drömde att jag var i Australien hos Damon och skulle till jobbet på morgonen. Där och då tänkte jag inte på att jag glömde låsa dörren utan gick bara. I nästa "scen" var jag hemma i Sverige igen, som vanligt efter jobbet och låg i min säng och sov då telefonen ringde och det var Damons nummer. Men när jag svarade var det Kaylee i andra änden. Hon undrade när jag senast pratat eller sett Damon för han hade glömt telefonen hemma och inte synts till.
Jag blev orolig och sprang till Australien, ja det gjorde jag :) Väl framme utanför huset fanns ingen Damon men väl en smal gammal man med vitt hår. "Are you looking for Damon?" frågade han. "Ja." svarade jag varpå han sa: "Well, he's in pieces in my kitchen. Some of him in the blender, some of him on the kitchen table. He tasted good. Delicious." Sedan sa han: "You better lock the door next time." Jag bröt ihop. Hemskare kan ju inte finnas. Och var i tusan har jag fått det där ifrån?
Damon pratade om att han lagat vad det nu var i en blender igår så där hittade jag en pusselbit. Sedan är jag helt såld på Dia Framptons cover "Animal" och där sjunger hon "cannibal". Måste ha med saken att göra för jag lyssnar på den jämt.
Hur som blev jag så himla förkrossad att jag vaknade helt svettig och löjlig som jag är var jag tvungen att ringa min Dee.. Inget svar såklart. Ringde igen, och ännu en gång. Skickade ett sms om varför det var så viktigt. Ville ju bara höra hans röst ett par sekunder och sedan somna om. Det blev till att somna om utan hans röst.
Sagt och gjort och när jag vaknade så väntade där inget missat samtal, inget sms. Fröken Paranoid drog på alla växlarna och mailade Michele som lovade att allt var okej med honom. Vid halv elva-tiden ringde han och berättade att han glömt sin mobil i bilen och åkt med en kollega till jobbet. Lite läskigt va? Jag drömmer att han glömt den hemma och så har han glömt den, fast i bilen. Av miljoner drömmar man kan drömma liksom. Nog är jag alltid med ett vakande öga hos min älskling? Men kannibalerna får nog hålla sig undan! Den enda som får mumsa på honom är JAG!
Jag mår som en bajshög men lycklig i hjärtat och det är det som räknas. Allt värker i min kropp men jag ska klara allt det här. ALLT. Jag ska bara andas lite ;)
Fel.
Jag kunde inte somna inatt och låg vaken till halv sex. Avskyvärt. Pratade med Damon vilket bara gjorde alltihop ännu mera bajsigt. Den här fucking tidsskillnaden kommer jag inte sakna mycket. Har legat i sängen hela dagen. Svettats, sovit, haft ont i magen, värk i huden, ont i munnen, halsen.
Hela den här dagen är bara fel. Ful och dum och handlingsförlamad och fylld av ett ord som börjar på å. Jag vill att någon oberörd kommer och gör en helsanering av min lägenhet.
Och trots att allt bara är fel fel fel denna dag så är jag ändå fylld av nåt fint och det gör mig arg för det hänger inte ihop och jag är trött på jävla känslor som bara studsar mallan blodet och huden och inte kommer ut. Och framför allt: Inte når dit de ska.
Hela den här dagen är bara fel. Ful och dum och handlingsförlamad och fylld av ett ord som börjar på å. Jag vill att någon oberörd kommer och gör en helsanering av min lägenhet.
Och trots att allt bara är fel fel fel denna dag så är jag ändå fylld av nåt fint och det gör mig arg för det hänger inte ihop och jag är trött på jävla känslor som bara studsar mallan blodet och huden och inte kommer ut. Och framför allt: Inte når dit de ska.
Kommer det gå över?
Kommer jag alltid vara så här känslig? Ibland går det bra men ibland är det som att jag väntar på ett "nog". Att nu räcker det, nu blir jag som de andra. Ibland när jag tittar på barn så tänker jag på hur ovetandes de är. Att man liksom kan prata över huvudet på dem och de tar inte ens in vad man säger. De hör inte att man pratar med dem och de märker inte om man lämnar rummet. Många barn är så.
Sedan finns det andra, där man ser en medvetenhet i blicken, barn som nästan gömmer sig genom att flytta blicken och kika ner i golvet eller för all del frågar om något de bara råkat snappa upp. När jag var liten minns jag att jag hörde allt och förstod det mesta. Jag kunde aldrig glida in i en bubbla och stänga av världen utanför.
Även nu när jag är vuxen så önskar jag ibland att jag kunde stänga av. Jag försöker då och då, men det känns bara tillgjort.
Idag var jag på dop. Min pappas kusin Anna som är sex år äldre än jag hade dop för sin yngsta dotter. Jag har sett fram emot det. Har inte träffat pappas sida av släkten på flera år av olika skäl. Främst tror jag det beror på att Thyra och Sven inte finns längre. Pappas mormor och morfar. Alla älskade dem. Thyra var en tjock liten tant med vitt ulligt hår och pigga, glada små ögon, Sven var en tunn man, som ett streck med varma och mjuka händer och en alldeles speciell röst. Alltid med bus i gömmorna. Han skojade om saker sådär som gamla människor gör, så man inte riktigt förstod när man var barn men ändå nånstans visste. Sven berättade historier. De satte upp teckningarna på väggen på landet. Till och med de fulaste. En av mina fula teckningar satt där i flera år. Säkert ända till huset rivdes.
Mitt sista starka minne av dem var på min lillebrors dop. Det är 14 år sedan. De var alltid med när någon av de äldre i släkten fyllde år och jag tror de var allas höjdpunkt. Särskilt 7:e juli firade vi. Thyras födelsedag. 070707. Alltid vackert väder. I mitt minne firades dagen antingen på landet eller hos Ingrid och Thomas. Pappas moster. Jag vet liksom inte vilka av minnena som är sanning och vilka som bara är minnen. Att vi firat 7:e juli vet jag förstås men tillställningarna var många och kalaset pågick alltid till de tog färdtjänsten hem. I min värld var det då kalaset var slut.
Idag träffade jag pappas sida igen och det var lite stort för mig. Barn vimlade det av som jag inte kände igen, de var mestadels vänners barn och inte släktingar förstås men vad som var ofrånkomligt var just tiden. Det är inte jag som är barn längre. Jag är inte ens ett mellanting. Jag kände igen folk som inte kände igen mig. För jag har blivit stor.
Anna hade bakat kakor och bullar. Småkakor får mig också att tänka på Thyra. Drömmar, kokostoppar och finksa pinnar förknippar jag med henne. Och sådanadär småkakor med korinter i. Jag kommer alltid förknippa småkakor med henne. Jag tycker det är hemskt att människor ska dö. Även om de är 96 år. De kommer ju aldrig tillbaka och de spred så mycket glädje utan att egentligen göra något. Bara av att de fanns.
En tjej sjöng "Sång till friheten" och då trängde tårarna fram. Jag är så jävla blödig. Men det var så fint med det där nya lilla livet som inte förstod nånting och så Anna och Daniel som var så glada. Såklart. Och Ingrid och Thomas som plötsligt har tre små barnbarn och jag är 25 år och har inga barn och det spekuleras i om jag kommer hem om ett halvår eller inte och jag vet ingenting och livet är här och nu och jag hinner inte andas och så kommer tårarna sådär och jag är så jävla medveten om allting och undrar om det finns någon endaste själ på jorden som kommer orka med mig.
Sedan finns det andra, där man ser en medvetenhet i blicken, barn som nästan gömmer sig genom att flytta blicken och kika ner i golvet eller för all del frågar om något de bara råkat snappa upp. När jag var liten minns jag att jag hörde allt och förstod det mesta. Jag kunde aldrig glida in i en bubbla och stänga av världen utanför.
Även nu när jag är vuxen så önskar jag ibland att jag kunde stänga av. Jag försöker då och då, men det känns bara tillgjort.
Idag var jag på dop. Min pappas kusin Anna som är sex år äldre än jag hade dop för sin yngsta dotter. Jag har sett fram emot det. Har inte träffat pappas sida av släkten på flera år av olika skäl. Främst tror jag det beror på att Thyra och Sven inte finns längre. Pappas mormor och morfar. Alla älskade dem. Thyra var en tjock liten tant med vitt ulligt hår och pigga, glada små ögon, Sven var en tunn man, som ett streck med varma och mjuka händer och en alldeles speciell röst. Alltid med bus i gömmorna. Han skojade om saker sådär som gamla människor gör, så man inte riktigt förstod när man var barn men ändå nånstans visste. Sven berättade historier. De satte upp teckningarna på väggen på landet. Till och med de fulaste. En av mina fula teckningar satt där i flera år. Säkert ända till huset rivdes.
Mitt sista starka minne av dem var på min lillebrors dop. Det är 14 år sedan. De var alltid med när någon av de äldre i släkten fyllde år och jag tror de var allas höjdpunkt. Särskilt 7:e juli firade vi. Thyras födelsedag. 070707. Alltid vackert väder. I mitt minne firades dagen antingen på landet eller hos Ingrid och Thomas. Pappas moster. Jag vet liksom inte vilka av minnena som är sanning och vilka som bara är minnen. Att vi firat 7:e juli vet jag förstås men tillställningarna var många och kalaset pågick alltid till de tog färdtjänsten hem. I min värld var det då kalaset var slut.
Idag träffade jag pappas sida igen och det var lite stort för mig. Barn vimlade det av som jag inte kände igen, de var mestadels vänners barn och inte släktingar förstås men vad som var ofrånkomligt var just tiden. Det är inte jag som är barn längre. Jag är inte ens ett mellanting. Jag kände igen folk som inte kände igen mig. För jag har blivit stor.
Anna hade bakat kakor och bullar. Småkakor får mig också att tänka på Thyra. Drömmar, kokostoppar och finksa pinnar förknippar jag med henne. Och sådanadär småkakor med korinter i. Jag kommer alltid förknippa småkakor med henne. Jag tycker det är hemskt att människor ska dö. Även om de är 96 år. De kommer ju aldrig tillbaka och de spred så mycket glädje utan att egentligen göra något. Bara av att de fanns.
En tjej sjöng "Sång till friheten" och då trängde tårarna fram. Jag är så jävla blödig. Men det var så fint med det där nya lilla livet som inte förstod nånting och så Anna och Daniel som var så glada. Såklart. Och Ingrid och Thomas som plötsligt har tre små barnbarn och jag är 25 år och har inga barn och det spekuleras i om jag kommer hem om ett halvår eller inte och jag vet ingenting och livet är här och nu och jag hinner inte andas och så kommer tårarna sådär och jag är så jävla medveten om allting och undrar om det finns någon endaste själ på jorden som kommer orka med mig.
Lycka i en liten ask.
Ja men hej. I all stress och oro och och värk och tro så hittar jag då och då lyckan som i en liten ask. Idag var det när jag promenerade hem från jobbet och det plingade till i mobilen för att tala om att ett nytt mail kommit. Jag öppnar det och orden var väl i sig inte särskilt vackra men ett litet rus spred sig i min kropp. Äntligen. Där står det. Svart på vitt. Jajajaja!
Minuterna innan hade jag lagt på med den där killen jag längtar så mycket efter som nu äntligen ska få lite mer normala arbetstider och bli människa igen. Det var ett sådant där guldsamtal och vi pratade om när vi ska ha vardag, gå och lägga oss tidigt och ställa klockan och allt sådant. Vi längtar.
Det är bara veckor kvar nu.
Den finaste bilden jag vet.
Highly sensitive person.
Jag har alltid vetat att jag har nåt som andra inte har och hur jag kommit fram till det är för att jag så många gånger känner saker som andra inte förstår och lägger märke till saker som andra inte gör. Jag ser vad som är fint eller fult i ett ögonblick precis hela tiden och jag njuter och mår dåligt av intryck som andra människor överhudtaget inte känner av.
Jag har alltid tyckt det där är lite jobbigt, men då inte främst för att jag måste gå och känna av saker hela tiden utan att så få människor förstår vad det handlar om. Jag har alltid fått höra att jag är så känslig och när jag var liten var jag ett ängsligt litet barn.
Jag känner mig lite som en gigantisk tvättsvamp som suger åt sig all information som går att få. Jag söker den inte, den tar sig till mig i alla fall.
Så berättade min kollega om begreppet Highly sensitive person och när jag läste mer om det på en tjejs blogg så kände jag direkt: Det där är ju jag!! På pricken. Exakt! Såhär skriver Anneli Fromell:
Jag har alltid tyckt det där är lite jobbigt, men då inte främst för att jag måste gå och känna av saker hela tiden utan att så få människor förstår vad det handlar om. Jag har alltid fått höra att jag är så känslig och när jag var liten var jag ett ängsligt litet barn.
Jag känner mig lite som en gigantisk tvättsvamp som suger åt sig all information som går att få. Jag söker den inte, den tar sig till mig i alla fall.
Så berättade min kollega om begreppet Highly sensitive person och när jag läste mer om det på en tjejs blogg så kände jag direkt: Det där är ju jag!! På pricken. Exakt! Såhär skriver Anneli Fromell:
Att leva med känslig personlighet, del 1
Det kallas HSP, highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet.
De konsekvenser som uppstår till följd av den extra känsliga personligheten förväxlades tidigare med social ångest, introvert beteende eller timid läggning. Men idag vet man bättre, var femte person är ”känslig” och trettio procent av de som bär på denna natur är tvärtemot de tidigare antagandena mycket extroverta.
Högt känsliga personer har inga ”fel” eller syndrom som bör behandlas, de är fullt normala. Det finns heller ingen anledning att skryta om deras förmågor för det är egenskaper som blir till tillgång endast då man lärt sig att hantera och skydda dem väl.
I Sverige finns ingen vetenskaplig diagnos för HSP vilket är anledningen till att jag valt att synliggöra ämnet. Alla ni som lever med känslan av att vara annorlunda, ni som har stort behov av egen tid för att återhämta er från social interaktion eller är mycket medvetna om undertexter eller dolda signaler, det här inlägget är till er.
Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”, men om de bara kunnat se in i ditt inre hade de sett något helt annat, nämligen ett barn med kreativitet, intuition och stor empatisk förmåga.
Det skulle inte förvåna mig om du redan i tidig ålder började maskera dessa förmågor, maskera för att dölja eftersom du inte förstod vad det var. Rädd att bli uppfattad som ett ”freak” gömde du undan din känslighet och begåvning så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av dig.
I hela ditt liv har du sedan försökt att anpassa dig till de gällande reglerna. Du har kämpat med att vara stark, alert och att alltid försöka vara ute och igång utan att få det att fungera på det sätt andra får det att fungera, oftast med en känsla av att det varit något fel på dig. Men inget är fel, du är endast en av de personer som fötts med en känslig personlighet, en person med stort behov av egen tid och som vet saker utan att de berättats för dig.
För att lättare förstå följer här tre karaktäristiska egenskaper som kännetecknar en känslig personlighet:
- Känslomässigt, känsliga personligheter uppfattas ofta som tillbakadragna, blyga eller introverta men kan lika gärna vara mycket extrovert. Många kända skådespelare går ofta under benämningen HSP, de har lätt för att leva sig in i olika känslor och applicera dem i rolltolkningar
- Fysiskt, HSP´s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem
- Socialt, introverta HSP känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.
Att leva med känslig personlighet är inte speciellt svårt, däremot är det frustrerande att gå omkring med en gnagande känsla av att inte vara som andra. Speciell hänsyn ska tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande. Det man är till sin natur kan man inte sluta vara, och i ett barns värld är det förenat med smärta att inte bli förstådd.
<
TIPS!
Vila, att sova åtta timmar är viktigt eftersom kroppen annars kan bli överväldigad av intryck. Ägna gärna ett par timmar varje dag till dagdrömmeri eller någon form av meditation.
Eftersom du är en person som är högt medveten om vad som pågår omkring dig – mer än den genomsnittlige – är det bra att veta att du behöver tid att rensa och sortera information du samlar på dig.
Tänk också på att skydda din karaktär, som känslig har du ett stort och generöst hjärta som lätt kan utnyttjas och manipuleras om du inte lär dig att sätta ordentliga fysiska gränser.
För den som vill veta mer rekommenderar jag Dr. Elaine Arons bok The highly sensitive person. Dr Elaine hör själv till gruppen känsliga och har ägnat mycket tid till att forska på ämnet.
Till sist vill jag bara ge rådet att du ska bevara och ta hand om din begåvning väl. Kanske tar det lite tid att lära dig hur du fungerar, men när du gör det kommer din personlighet skänka dig många fina stunder.
Med Glädje
Anneli Fromell
©2011, MoveYou, Anneli Fromell
Att vara pank under stress.
Jag är lycklig i själen och känner att allt det som händer nu är rätt, rätt, rätt. Men jag är så oerhört stressad att jag håller på att gå i bitar. Och det är inte stress som i att jag inte har koll på läget eller att saker håller på att glida mig ur händerna- Det är en inre stress som gör att jag aldrig kopplar av. Vaknade inatt och grät. Jag var inte ett dugg ledsen. Jag är bara så pressad. Det var väl bra att det blev så men det tar på krafterna det också. Att släppa ut det.
Jag har ont i kroppen, det värker och pulserar. Känner mig alldeles full av knölar i axlarna och nacken. Hade jag pengar skulle jag direkt betala för en massör. Har funderat mycket på det men pengarna är slut. Jag försöker ta varma bad mot värken och det hjälper för stunden.
Men att vara pank är intressant. Jag är inte tappad bakom en vagn som säger det här. Jag menar det. Jag lever ju och mat får jag på jobbet. Den här resan kostar och då talar jag inte bara om trippen över. Hela den här karusellen kostar och det är värt det.
I söndags kom Åsa hit och hjälpte mig med vårstädet. Vi fixade balkongen. Slängde all skit och gamla blommor. Körde grejer till Alex och slängde raffs från förrådet. Förrådet ja. Det har jag tagit mig an alldeles själv. Helt solo. J-VLAR vilket jobb.
Jag har inte tid för fler ord. Är det någon om förresten behöver ett nätt litet ekbord med stolar till så säg till! Eller en vit Tomelilla-soffa 3-sits? Eller en vit ganska stor fåtölj? Jag blir sambo strax och då får det inte plats längre då hon vill känna sig lite hemma också.
Nu ska jag ANDAS och blunda.
Lillasyster
Mille
Den här lyktan SKA med till Aus. Annars känner jag mig inte hemma.
Såhär mina vänner såg det ut när jag började.
Nu ser det ut såhär.
Jag har ont i kroppen, det värker och pulserar. Känner mig alldeles full av knölar i axlarna och nacken. Hade jag pengar skulle jag direkt betala för en massör. Har funderat mycket på det men pengarna är slut. Jag försöker ta varma bad mot värken och det hjälper för stunden.
Men att vara pank är intressant. Jag är inte tappad bakom en vagn som säger det här. Jag menar det. Jag lever ju och mat får jag på jobbet. Den här resan kostar och då talar jag inte bara om trippen över. Hela den här karusellen kostar och det är värt det.
I söndags kom Åsa hit och hjälpte mig med vårstädet. Vi fixade balkongen. Slängde all skit och gamla blommor. Körde grejer till Alex och slängde raffs från förrådet. Förrådet ja. Det har jag tagit mig an alldeles själv. Helt solo. J-VLAR vilket jobb.
Jag har inte tid för fler ord. Är det någon om förresten behöver ett nätt litet ekbord med stolar till så säg till! Eller en vit Tomelilla-soffa 3-sits? Eller en vit ganska stor fåtölj? Jag blir sambo strax och då får det inte plats längre då hon vill känna sig lite hemma också.
Nu ska jag ANDAS och blunda.
Lillasyster
Mille
Den här lyktan SKA med till Aus. Annars känner jag mig inte hemma.
Såhär mina vänner såg det ut när jag började.
Nu ser det ut såhär.
Vårmorgon och hjälp.
Igår kunde jag bara inte somna. Låg vaken tills det nästan ljusnade. Behövde sömnen så väl men tankarna snurrade. Det är väl inte så att jag oroar mig för framtiden, men jag funderar över den. Mycket. Jag tänker på när vi ses igen, hur det kommer vara. Om jag kommer känna mig blyg. Jag gjorde det sist och då hade vi bara varit ifrån varandra i knappt två månader. Nu har det redan gått knappa fem.
Jag tänker på hur det blir när jag kommer hem igen. Jag tänker på allt som ska gå i lås nu innan och hur jag ska hitta en stor resväska. Tankarna bara maler i mitt huvud och ännu en sak jag funderar över är hur jag ska hinna träffa alla innan jag åker. Den enda jag bestämt att jag ska träffa är Sebastian. Vill inte stressa igenom avskeden.
Trots minimalt med sömn i natt vaknade jag i god tid för att hinna till tvättstugan kl. nio. Strax kommer Åsa och hjälper mig och jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är så mycket att stå i att det är näst intill omänskligt, men det är för en god sak.
Solen skiner så fint idag och trots tunga ögon är det här en fin dag.
Jag tänker på hur det blir när jag kommer hem igen. Jag tänker på allt som ska gå i lås nu innan och hur jag ska hitta en stor resväska. Tankarna bara maler i mitt huvud och ännu en sak jag funderar över är hur jag ska hinna träffa alla innan jag åker. Den enda jag bestämt att jag ska träffa är Sebastian. Vill inte stressa igenom avskeden.
Trots minimalt med sömn i natt vaknade jag i god tid för att hinna till tvättstugan kl. nio. Strax kommer Åsa och hjälper mig och jag uppskattar det så oerhört mycket. Det är så mycket att stå i att det är näst intill omänskligt, men det är för en god sak.
Solen skiner så fint idag och trots tunga ögon är det här en fin dag.
Talang eller inte.
Jag skrev för ett tag sedan att jag inte kan någonting, inte har talang för något men oavsett vad som är sanning i det så kan jag baskemig få till en måltid av ingenting. Och gott blir det. Är så himla nöjd! Hade 100 kr kvar på kontot och de spenderade jag väl.
♥ Matlagningsgrädde
♥ Pasta
♥ Chili
♥ Paprika
♥ Vitlök
♥ Champinjoner
Hemma hade jag:
♥ Pepparbiff
♥ Rödvin
♥ Örtsalt (såklart!!!)
♥ Kalvfond
♥ Salt
Och ja mina väner, det låter väl galet att göra pasta av pepparbiff men har man inget annat och är sugen på kött så tar man vad man haver. Det blev makalöst bra när köttet fick ligga och puttra i blandningen!! Ser inte mycket ut för världen men det var så helsikes gott!!! Skulle ha mojsat ihop det så hade ni sett hur mumsigt det var! Créme de la créme!!!
Så nej, talanger kryllar det inte av i min person men det här, det kan jag!
Lördag.
Hej.
Igår njöt jag av hela dagen. Vaknade för en gångs skull riktigt utvilad och det var så skönt. Tog ett bad på morgonen och promenerade till jobbet. Stängde på jobbet och kilade sedan iväg för att vara barnvakt åt tre småttingar. Vi tittade på Nils Karlsson Pyssling och åt oxfilépasta ihop. Sämre kan man ha det.
När barnen somnat slog jag på Vi på Saltkråkan och fick tårar i ögonen när Pelle säger att han är avundsjuk på lilla Skrållan. Hur blödig får man vara?? Sedan när föräldrarna kom hem visade pappan mig ett klipp på youtube och det slutade med att jag satt där och grinade. Hur ska det gå när jag får egna barn? Klippet ser ni längre ner och trots att det är superamerikanst så berör det mig!
Idag har jag fejat som en dåre och inte ätit en matbit. Inte en!!! Något som märks nu. Funderar på att ta mina sista slantar och köpa något gott. Det småskrapet är ändå inget att spara på.
Önskar jag hade någon som kunde hjälpa mig lite här hemma. Har säckar att bära till grovsoporna och rond tre av kläder som ska skänkas. Det tar tid, men bra blir det!
Igår på jobbet hade vi snigeljakt och fy sjutton vad många barnen hittade!! Såg ut som en fransk måltid närmast! Nej, nu kurrar det i magen. På återseende!
Just det, igår på jobbet kom min kollega med en present till mig och jag blev så himla glad!! En ring med texten "Stockholm". Så jag vet var jag tillhör sa hon. Blev så glad att jag ville visa Damon vilket jag gjorde men han tyckte jag i så fall skulle ha en med texten "Damon" istället. Han har en gullig sida också. Nåväl, nu blir det mat!!!
Igår njöt jag av hela dagen. Vaknade för en gångs skull riktigt utvilad och det var så skönt. Tog ett bad på morgonen och promenerade till jobbet. Stängde på jobbet och kilade sedan iväg för att vara barnvakt åt tre småttingar. Vi tittade på Nils Karlsson Pyssling och åt oxfilépasta ihop. Sämre kan man ha det.
När barnen somnat slog jag på Vi på Saltkråkan och fick tårar i ögonen när Pelle säger att han är avundsjuk på lilla Skrållan. Hur blödig får man vara?? Sedan när föräldrarna kom hem visade pappan mig ett klipp på youtube och det slutade med att jag satt där och grinade. Hur ska det gå när jag får egna barn? Klippet ser ni längre ner och trots att det är superamerikanst så berör det mig!
Idag har jag fejat som en dåre och inte ätit en matbit. Inte en!!! Något som märks nu. Funderar på att ta mina sista slantar och köpa något gott. Det småskrapet är ändå inget att spara på.
Önskar jag hade någon som kunde hjälpa mig lite här hemma. Har säckar att bära till grovsoporna och rond tre av kläder som ska skänkas. Det tar tid, men bra blir det!
Igår på jobbet hade vi snigeljakt och fy sjutton vad många barnen hittade!! Såg ut som en fransk måltid närmast! Nej, nu kurrar det i magen. På återseende!
Just det, igår på jobbet kom min kollega med en present till mig och jag blev så himla glad!! En ring med texten "Stockholm". Så jag vet var jag tillhör sa hon. Blev så glad att jag ville visa Damon vilket jag gjorde men han tyckte jag i så fall skulle ha en med texten "Damon" istället. Han har en gullig sida också. Nåväl, nu blir det mat!!!
Kärlek gör ont.
Häromdagen hade jag en vän här. Hon sa att hon försöker sluta läsa bloggar för att hon får någon form av ångest när hon läser om hur andra glorifierar sina liv. Och ännu värre av min för att hon vet att allt jag skriver är sanning. Just för att jag enligt henne inte låstas eller försöker måla upp någonting.
Folk omkring mig tycks tro att jag och Damon är en skimrande saga. Det är inte sant. Idag bråkade vi för första gången. Jag sa "Jag vet inte om jag vill komma längre" och han skrek "Don't come here then" och jag grät och han var trött och ville inte prata mer och jag sa att jag aldrig mer vill prata med honom. Tårarna trillade och det gör ont att bli osams men det gör ännu ondare att inte få vara nära honom och bli sams. Att vi måste lösa allt på en sprakande internetlinje helt i ofas gällande dygnsrytmen.
Jag vill inte vara ifrån mera och fast det är så lite kvar tills vi ses känns det svårare än nånsin att vara ifrån honom. Det är som att jag går och håller andan samtidigt som jag måste simma fort, fort på djupt vatten för att inte drunkna, på en plats jag aldrig varit.
Jag önskar ibland att jag inte älskade honom än. Att han bara var ett litet äventyr. En fling. Ett mysigt vårnöje. Så är det inte. Jag är för första gången rädd kring honom samtidigt som jag litar på honom mer än jag nånsin gjort. Jag tror han vill ha mig. Men jag är rädd för mig och hur jag ska kunna hantera den här sista tiden ifrån honom.
Vad jag vill säga är att inget är så vackert, ej heller så fult som det kan uppfattas. Sanningen är alltid lite diffus och jag har för länge, länge sedan insett det och jämför mig därför inte med andra. Jag har mitt liv och gör vad jag kan för att ta mig igenom mot- men också medgång.
Jag är så rädd att vi inte skulle vänta det jag hoppas, men samtidgt vet jag att som min pappa alltid sagt: Positiva förväntningar, ger positiva resultat.
Jag hade en kärlek en gång jag kunde ge mitt liv för. Så kommer jag aldrig känna igen. Men jag vill behålla förmågan att njuta och tro på något samtidigt som mit huvud vet att inget är säkert. Låta hjärtat köra sitt race, det går ju ändå inte att stoppa, medan hjärnan ändå står för förnuftet.
Det är lätt att strö glitter över livet och kärleken när man beskriver den. Men att vara i den, då strös glittret av sig själv och det kommer aldrig gå att sätta ord på i alla fall.
Var rädda om er!
/Jess
Ljuva, ljuva helg.
Vilken fin helg jag haft. Faktiskt. Några stresstårar och något för snabb anding har jag också tampats med men det är ju bara livet. Igår körde jag på som en dåre här hemma, rensade, fixade, slängde donade. På kvällen kom pappa och Martin över och kollade hockeyn medan jag fortsatte.
Idag kom min gulliga lilla mormor som sydde in alla mina bh:ar så de passar MIN fina kropp!! Så lycklig nu!!! Ni som har vanligare storlekar och dagligen bär sköna bh:ar, om ni visste vad lyckligt lottade ni är.
En sprängfylld vecka väntar och jag avslutade den med att ha min fina barndomsgranne Evelina över på riktigt mysigt prat. Det kommer jag sakna. Men livet är nu och jag super in varje fin liten stund.
Nu blir det lite sen middagsmat och sedan sängen.
Idag kom min gulliga lilla mormor som sydde in alla mina bh:ar så de passar MIN fina kropp!! Så lycklig nu!!! Ni som har vanligare storlekar och dagligen bär sköna bh:ar, om ni visste vad lyckligt lottade ni är.
En sprängfylld vecka väntar och jag avslutade den med att ha min fina barndomsgranne Evelina över på riktigt mysigt prat. Det kommer jag sakna. Men livet är nu och jag super in varje fin liten stund.
Nu blir det lite sen middagsmat och sedan sängen.
My new favorite song.
Jag bara älskar den här, och det kommer ni också att göra!!
Tack.
Och så vill jag bara säga tack till alla er som skriver så gulligt till mig här och på Facebook. Det peppar och värmer något oerhört!
Kräftkalas.
Det brinner av stress i mina ådror och tiden är min fiende just nu. Jag jobbar dag som natt med att få ihop allt, skrattar, gråter, saknar, våndas, längtar, drömmer, lever, fantiserar.
För någon vecka sedan bestämde sig trion för att göra ett break i alla planer och måsten så vi bokade in en traditionell kräftskiva som ju inte blir av i höst. Funkar ju i maj också och morfars kräftor smakar alltid gott. Så Mikaela handlade allt igår på dagen och så möttes vi hos mig på kvällen efter besök hos frissan för mig och gymmet för Marie. Tid att andas lite tänkte jag men stressen låg över mig som ett töcken.
Trots det kunde jag i korta stunder njuta av det enkla, faktiskt avslappnade. Tröttheten och denna allergi är inte att leka med men det blev en helkväll fram till midnatt med massa gott på tallriken och varma hallon med vaniljglass till efterrätt. Nöjda.
Idag stressar jag vidare och ska hinna med en hop grejer. En stycke bilder:
För någon vecka sedan bestämde sig trion för att göra ett break i alla planer och måsten så vi bokade in en traditionell kräftskiva som ju inte blir av i höst. Funkar ju i maj också och morfars kräftor smakar alltid gott. Så Mikaela handlade allt igår på dagen och så möttes vi hos mig på kvällen efter besök hos frissan för mig och gymmet för Marie. Tid att andas lite tänkte jag men stressen låg över mig som ett töcken.
Trots det kunde jag i korta stunder njuta av det enkla, faktiskt avslappnade. Tröttheten och denna allergi är inte att leka med men det blev en helkväll fram till midnatt med massa gott på tallriken och varma hallon med vaniljglass till efterrätt. Nöjda.
Idag stressar jag vidare och ska hinna med en hop grejer. En stycke bilder:
Mitt älskade maj.
Maj har alltid varit min favoritmånad och kommer nog alltid att vara. Jag älskar maj. Jag har alltid tyckt om det här purfärska, nya, friska. Sommaren har inte alls samma charm även om den är ljuv den med. Tyvärr är jag alltid så hängig just i början av maj, så även i år så som vanligt gick jag till läkaren för att få någon vidgande nässpray och ett uttlåtande.
Värst är tröttheten. Och jag har haft det på lur men nu har jag fått bekräftat att jag lider av en ordentligt pollenallergi. HALLÅ LIKSOM! Hur slow får man vara? Det är ju mer än obvious!! Men inte nog med det så blev jag också varse om att jag lider av astma. Astma. Har alltid tyckt det är en lite småmesig sjukdom och när jag var liten trodde jag på allvar att det bara var latmaskar som inte kunde vara med på gympan och istället satt på bänken och hade astma. Stackarna. Men det straffar sig visst nu.
Har fått en RUND inhalator men inte hämtat ut den än. Sedan massa piller och kortisonspray. Nu ska här bli enegri igen!!
Igår jobbade jag som en dåre i mitt förråd. Jag blir snart sambo med en av Martins lärare, eller ja, en i hans skola i alla fall och då gäller det att ha ordning i boet så hon också ska trivas. Det är perf för då får jag hjälp med hyran!!
Jobbade 10-22 där ute igår med bara mat- och kisspauser. Jag älskade det!!! Snacka om att få vara i sitt rätta element. Hittade så skojiga grejer. 16 dagböcker och en och annan lapp från barndomen. Dessutom massa brev från pappa som var svar på alla de tusen peppbrev jag skrev till honom när han var arbetslös när jag var i 8-10-årsåldern nånting. Minns inte så noga.
Idag på rasten gick jag och köpte en glasstrut och livet kunde vara sämre än att gå där med chokladglass i ena handen och Damon i den andra. Ja han var ju inte fysiskt hos mig men jag hade telefonen i handen och hans röst i örat.
Har städat lite ikväll och ätit fantastisk kvällsmat bestående av grillad kyckling, krämig potatisgratäng och paprika. Enkelt och gott. Mitt senaste matfynd som är så snabbt ordnat och himmelskt gott dessutom. Nu väntar min sköna, sköna säng och imorgon väntar ännu en dag i sköna, sköna maj!
Den här boken hittade jag också i röran. Skrattade lite för mig själv.
Värst är tröttheten. Och jag har haft det på lur men nu har jag fått bekräftat att jag lider av en ordentligt pollenallergi. HALLÅ LIKSOM! Hur slow får man vara? Det är ju mer än obvious!! Men inte nog med det så blev jag också varse om att jag lider av astma. Astma. Har alltid tyckt det är en lite småmesig sjukdom och när jag var liten trodde jag på allvar att det bara var latmaskar som inte kunde vara med på gympan och istället satt på bänken och hade astma. Stackarna. Men det straffar sig visst nu.
Har fått en RUND inhalator men inte hämtat ut den än. Sedan massa piller och kortisonspray. Nu ska här bli enegri igen!!
Igår jobbade jag som en dåre i mitt förråd. Jag blir snart sambo med en av Martins lärare, eller ja, en i hans skola i alla fall och då gäller det att ha ordning i boet så hon också ska trivas. Det är perf för då får jag hjälp med hyran!!
Jobbade 10-22 där ute igår med bara mat- och kisspauser. Jag älskade det!!! Snacka om att få vara i sitt rätta element. Hittade så skojiga grejer. 16 dagböcker och en och annan lapp från barndomen. Dessutom massa brev från pappa som var svar på alla de tusen peppbrev jag skrev till honom när han var arbetslös när jag var i 8-10-årsåldern nånting. Minns inte så noga.
Idag på rasten gick jag och köpte en glasstrut och livet kunde vara sämre än att gå där med chokladglass i ena handen och Damon i den andra. Ja han var ju inte fysiskt hos mig men jag hade telefonen i handen och hans röst i örat.
Har städat lite ikväll och ätit fantastisk kvällsmat bestående av grillad kyckling, krämig potatisgratäng och paprika. Enkelt och gott. Mitt senaste matfynd som är så snabbt ordnat och himmelskt gott dessutom. Nu väntar min sköna, sköna säng och imorgon väntar ännu en dag i sköna, sköna maj!
Den här boken hittade jag också i röran. Skrattade lite för mig själv.
Jag känner livet.
Sedan jag släppte bomben igår har jag kontaktats av både kända och ej för mig kända personer med mer än blandade tankar kring mitt beslut. Jag vill liksom gå rakt på sak men en liten del av mig är trött på att förklara och ibland försvara det som är mina tankar och känslor.
Till Emmy bland kommentarerna som säkert skriver det mer eller mindre alla tänker, att jag ska akta mig för att glamourisera livet vill jag säga detta:
(Men jag vill också tacka dig för jag är säker på att du bara menar väl.)
Jag känner livet vid en ålder av 25. Mer än väl. Jag har lappat och torkat tårar som fallit från hjärtat. Av olika skäl, med olika människor. Jag har sörjt och saknat, lämnats och tvingats lämna. Jag tror inte på kärlek som jag gjorde förr. Det är sorgligt men ändå skönt. Livet har visat mig alla former av svek. Jag tror inte på kärlek som jag förr gjorde men jag tror på livet som har sin gång. Och efter lite tid har jag nu ramlat över en känsla som liknar den jag kände första gången jag var kär. Men med ett annat lugn.
Vissa säger till mig att jag kommer vara hemma igen fortare än kvickt. Andra tror att jag kommer vara en och en halv Jessica (med bebis i magen) om ett halvår. Spekulera på. Ingen vet. Inte jag, inte ni, inte min mamma, inte min pappa, inte någon. Jag är inte intresserad av att veta. Livet drabbar och berör oss alla.
Jag är väl medveten om att jag kanske är tillbaka innan jag hunnit blinka, men varför gå och fundera över det? Jag är jättekär i en för mig underbar kille som älskar mig nu och säger att han vill dela sitt liv med mig. Vilken idioti att inte glädjas i den här stunden.
Till och med människor som känner mig, ganska väl till på köpet, vet relativt lite om vad det som livet bjudit på inneburit för mig. Egentligen. Vet någon hur det kändes i mig när min mamma hade aggressiv cancer? Kände jag något eller inget alls? Vem ser om jag gråter om natten? Vem ser om jag ler åt gamla brev? Vem vet vilket mörker jag och min familj kanske bär på? Vilka guldkornsminnen vi delar?
Vem vet hur mycket tid jag spenderat med mig själv? Vem vet att jag under ett års tid ägnade varje fredag åt ofrivillig ensamhet? Vem vet hur det påverkade mig att i ung ålder göra slut med varenda vän jag hade för at de på ett eller annat sätt gjorde mig illa? Vem vet hur hårt det tog mig att flytta till Trosa? Att jag beskyllde hela min ensamhet under år p.g.a. den där flytten? Vem vet vad jag sagt till min spegelbild varje morgon och hur det påverkat min självbild? Vem vet hur jag suktat efter en enda människas hand i tio års tid och vem vet hur mycket jag kämpat för att göra mig själv till en lyckligare och visare människa? Inte någon annan än jag.
Och jag, precis som så många andra vet saker om livet. Att det gör ont och att det är svårt. Att det är orättvist och att saker bara sker. Vem vet hur hårt det tog mig att Martin gick och dog just där, just då när ingen visste om att jag ens varit hans vän?
Jag vet att livet gör ont. Jag vet att man i grunden alltid är ensam. Men jag råkar ha en stund av rus och hopp. Jag vill vara i det. Jag vill njuta nu. Jag är kär och jag har börjat älska på ofattbart kort tid. Vem vet hur länge jag får behålla detta? Ingen.
Emmy varnar mig för ensamhet. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag vill inte ha den hos mig, men kommer den så vet jag hur jag hanterar den. Jag är en ensam social person som genom en blogg kanske ser ut som en med flera knippen vänner. Jag har en vän som alltid finns där. Hon heter Mikaela och om jag är dag är hon natt. Om hon är Coca cola orginal så är jag Sprite zero. Vi är inte ämnade för varandra men vi hör ihop ändå.
Och allt det här blev till sanning en dag för åtta år sedan då hon blev dumpad av en idiot. Två dagar innan det blev jag i mina ögon brutalt dumpad av min dåvarande kille som räddade mig och hade ihjäl mig på samma gång. Den där dagen för åtta år sedan promenerade två vrak i den varma vårluften till mina starkaste barndomsminnens heligaste plats. Ett vrak försökte rädda ett annat.
Vi var förtvivlade och oförstådda. Sårade och små och orkade bara med varandra. Det fanns inget kvar av oss och vi bestämde oss väl omedvetet för att motvilligt börja klättra uppåt. År efter år har vi gått tillbaka till den där platsen och tagit pulsen. Sett tillbaka på året som gått och med tiden åren, för att känna efter vad som hänt. Vilka vi är idag och hur livet har just sin gång. Något som betydde allt för åtta år sedan betyder ingenting alls idag. Och det är en skön vetskap.
Jag älskar den här dagen vaje år. Den är fin och helig och betyder så mycket.
Jag ska ta ett bad och sedan tänka fina tankar tills jag somnar. Och jag längtar så sjukt mycket efter min Daimpaj!!!!!! Jag är inte rädd. Jag är kär. Och det behöver inte vara synonymt.
Så om jag glorifierar livet, låt mig göra det! Det finns så mycket sorg och trasigt här i världen ändå. Och jag tror att hur naivt det än må vara så är det just glorifieringen och glamouriseringen som får oss att klara det där jobbiga. Vad tror ni?
Dagen i bilder:
Till Emmy bland kommentarerna som säkert skriver det mer eller mindre alla tänker, att jag ska akta mig för att glamourisera livet vill jag säga detta:
(Men jag vill också tacka dig för jag är säker på att du bara menar väl.)
Jag känner livet vid en ålder av 25. Mer än väl. Jag har lappat och torkat tårar som fallit från hjärtat. Av olika skäl, med olika människor. Jag har sörjt och saknat, lämnats och tvingats lämna. Jag tror inte på kärlek som jag gjorde förr. Det är sorgligt men ändå skönt. Livet har visat mig alla former av svek. Jag tror inte på kärlek som jag förr gjorde men jag tror på livet som har sin gång. Och efter lite tid har jag nu ramlat över en känsla som liknar den jag kände första gången jag var kär. Men med ett annat lugn.
Vissa säger till mig att jag kommer vara hemma igen fortare än kvickt. Andra tror att jag kommer vara en och en halv Jessica (med bebis i magen) om ett halvår. Spekulera på. Ingen vet. Inte jag, inte ni, inte min mamma, inte min pappa, inte någon. Jag är inte intresserad av att veta. Livet drabbar och berör oss alla.
Jag är väl medveten om att jag kanske är tillbaka innan jag hunnit blinka, men varför gå och fundera över det? Jag är jättekär i en för mig underbar kille som älskar mig nu och säger att han vill dela sitt liv med mig. Vilken idioti att inte glädjas i den här stunden.
Till och med människor som känner mig, ganska väl till på köpet, vet relativt lite om vad det som livet bjudit på inneburit för mig. Egentligen. Vet någon hur det kändes i mig när min mamma hade aggressiv cancer? Kände jag något eller inget alls? Vem ser om jag gråter om natten? Vem ser om jag ler åt gamla brev? Vem vet vilket mörker jag och min familj kanske bär på? Vilka guldkornsminnen vi delar?
Vem vet hur mycket tid jag spenderat med mig själv? Vem vet att jag under ett års tid ägnade varje fredag åt ofrivillig ensamhet? Vem vet hur det påverkade mig att i ung ålder göra slut med varenda vän jag hade för at de på ett eller annat sätt gjorde mig illa? Vem vet hur hårt det tog mig att flytta till Trosa? Att jag beskyllde hela min ensamhet under år p.g.a. den där flytten? Vem vet vad jag sagt till min spegelbild varje morgon och hur det påverkat min självbild? Vem vet hur jag suktat efter en enda människas hand i tio års tid och vem vet hur mycket jag kämpat för att göra mig själv till en lyckligare och visare människa? Inte någon annan än jag.
Och jag, precis som så många andra vet saker om livet. Att det gör ont och att det är svårt. Att det är orättvist och att saker bara sker. Vem vet hur hårt det tog mig att Martin gick och dog just där, just då när ingen visste om att jag ens varit hans vän?
Jag vet att livet gör ont. Jag vet att man i grunden alltid är ensam. Men jag råkar ha en stund av rus och hopp. Jag vill vara i det. Jag vill njuta nu. Jag är kär och jag har börjat älska på ofattbart kort tid. Vem vet hur länge jag får behålla detta? Ingen.
Emmy varnar mig för ensamhet. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag vill inte ha den hos mig, men kommer den så vet jag hur jag hanterar den. Jag är en ensam social person som genom en blogg kanske ser ut som en med flera knippen vänner. Jag har en vän som alltid finns där. Hon heter Mikaela och om jag är dag är hon natt. Om hon är Coca cola orginal så är jag Sprite zero. Vi är inte ämnade för varandra men vi hör ihop ändå.
Och allt det här blev till sanning en dag för åtta år sedan då hon blev dumpad av en idiot. Två dagar innan det blev jag i mina ögon brutalt dumpad av min dåvarande kille som räddade mig och hade ihjäl mig på samma gång. Den där dagen för åtta år sedan promenerade två vrak i den varma vårluften till mina starkaste barndomsminnens heligaste plats. Ett vrak försökte rädda ett annat.
Vi var förtvivlade och oförstådda. Sårade och små och orkade bara med varandra. Det fanns inget kvar av oss och vi bestämde oss väl omedvetet för att motvilligt börja klättra uppåt. År efter år har vi gått tillbaka till den där platsen och tagit pulsen. Sett tillbaka på året som gått och med tiden åren, för att känna efter vad som hänt. Vilka vi är idag och hur livet har just sin gång. Något som betydde allt för åtta år sedan betyder ingenting alls idag. Och det är en skön vetskap.
Jag älskar den här dagen vaje år. Den är fin och helig och betyder så mycket.
Jag ska ta ett bad och sedan tänka fina tankar tills jag somnar. Och jag längtar så sjukt mycket efter min Daimpaj!!!!!! Jag är inte rädd. Jag är kär. Och det behöver inte vara synonymt.
Så om jag glorifierar livet, låt mig göra det! Det finns så mycket sorg och trasigt här i världen ändå. Och jag tror att hur naivt det än må vara så är det just glorifieringen och glamouriseringen som får oss att klara det där jobbiga. Vad tror ni?
Dagen i bilder:
Med luft under vingarna.
Det är dags. Tiden har gjort sitt och jag har samlat mod, tro och tillräckligt med kärlek. Till mig själv och till Damon. Jag är redo att berätta för världen. I sommar flyttar jag ihop med min Damon.
Vi kan räkna veckor nu. Vi kommer äta frukost vid samma frukostbord. Lägga oss tillsammans i samma säng om kvällen. Skriva matlistor ihop. Ta sovmorgon på söndagar. Torsdagsstäda. Gå kvällspromenad. Vakna av samma ljud. Se film i vår soffa. Bjuda hem vänner på middag. Fylla på toapapper i badrummet. Äta middag ute på fredagar. Promenera på stranden. Bråka litegrann. Bli vänner igen. Göra en dagtur med lilla Mia. Springa till bilen för att hinna till bion, sena som alltid.
Jag ska älska honom med honom i min hand. Inte på andra sidan jorden. Jag ska se när han ler. Han ska se mina ögon när jag säger vem han är för mig. Jag ska känna doften av honom när jag somnar. Han ska vara bredvid mig när jag vaknar. Jag ska vara tyst och inte säga ett ljud, bara knyta mina fingrar bakom hans rygg när jag håller om honom. Jag ska känna utan ord. Jag ska vara pigg när han är pigg, trött när han är trött. Bryta arm med honom bara för att få hålla hans hand. Väcka honom när han sover. Prata tills han ber mig vara tyst. Hyra film och sedan vila huvudet i hans knä. Låta honom tro att jag tittar på filmen fast jag bara tar in stunden nära honom. Simma med honom. Skratta tyst när jag ser hur han knyter sina skor. Räkna sekunderna det tar för honom att borsta tänderna. Lyssna till det ljudet och glädjas åt att jag kan höra det live.
Om bara veckor kliver jag av planet från Sverige och entrar Australisk mark. Jag har luft under vingarna och följer mitt hjärta. Det enda rätta.
Morgongåva
Hej!
Godmorgon. Jag älskar den här stunden. Ibland kan jag sörja att hela Sverige sover, men oftast tycker jag det är mysigt att ha en stund för mig själv när världen sover omkring mig. Det finns något lyxigt med morgonstunden. Jag ser förstås charmen i att vara ute och svira till sent inpå småtimmarna. Småtimmsprat är också bland det bästa jag vet. Men så här till vardags eller dagligdags tycker jag om detta med. Vakna upp till ett ljust rum med fågelkvitter såhär i slutet av april.
La mig helt utmattad igår kl. 21. Lilla mormor. Men jag var så slut i kroppen och knoppen. Var barnvakt supersent i torsdags och det tog fredagen ifrån mig. Men jag hade en så sjukt mysig dag på jobbet med riktiga guldkornsstunder med några av barnen. Jobbade sent och hade ett så mysigt samtal med en av våra fyraåringar. Jag berättade en hemlis för henne och hon blev liksom lite tagen av den. Kanske var dumt av mig att berätta om min framtid för henne men vi står varandra nära så jag tyckte hon kunde få veta nu. Älskade unge.
Hennes lillasyster är bara två och henne jobbar jag med hela dagarna. Man får självklart inte ha favoriter öppet, men vad som gömmer sig i hjärtat kan ingen ta ifrån en. Jag älskar den där lilla ungen som om hon vore min egen.
I onsdags hade jag Lina över. Jag bjöd på räkmacka i papptallrik. Flott värre. Lina är en sådan enkel människa. På ett bra sätt. Hon krånglar liksom inte. Hon är både ödmjuk och säger vad hon tycker på samma gång. Det är få förunnat. Jag och Lina står egentligen inte varandra jättenära. Hon är egentligen Åsas bästa vän men det gör ju att jag haft henne i mitt liv sedan jag var fem. Trots att vi aldrig hängt sådär så har vi så många gånger hamnat i viktiga samtal om livet. Hon är en av få det går att prata om andra människor med utan att det blir skitsnack. Det händer ju så lätt annars och jag tycker det är så orättvist egentligen att prata om en människa som inte kan försvara eller förklara sig. Något att passa sig för. Skitsnack.
Någon som dock är vaken en lördagmorgon vid halvniorycket, det är min kärlek. Han och Leo skulle visst köra modellhelikopter ikväll. Vilka små kiddos!
Jag drömmer om Gotland. För ett år sedan visste jag inte ens att den här killen som nu är min existerade. Jag hade väl så smått börjat drömma om Gotland men ingenting var klart. Jag hade bara bestämt mig för en förändring i mitt liv och jävlar vilken förändring sedan!
I veckan har jag varit så läskigt trött och nu har jag fått förklaringen. Något har smugit sig på och det blir vila till max i helgen. Har inte tid att vara sjuk.
Det var det hele!
Ljuva, underbara Gotland.
Godmorgon. Jag älskar den här stunden. Ibland kan jag sörja att hela Sverige sover, men oftast tycker jag det är mysigt att ha en stund för mig själv när världen sover omkring mig. Det finns något lyxigt med morgonstunden. Jag ser förstås charmen i att vara ute och svira till sent inpå småtimmarna. Småtimmsprat är också bland det bästa jag vet. Men så här till vardags eller dagligdags tycker jag om detta med. Vakna upp till ett ljust rum med fågelkvitter såhär i slutet av april.
La mig helt utmattad igår kl. 21. Lilla mormor. Men jag var så slut i kroppen och knoppen. Var barnvakt supersent i torsdags och det tog fredagen ifrån mig. Men jag hade en så sjukt mysig dag på jobbet med riktiga guldkornsstunder med några av barnen. Jobbade sent och hade ett så mysigt samtal med en av våra fyraåringar. Jag berättade en hemlis för henne och hon blev liksom lite tagen av den. Kanske var dumt av mig att berätta om min framtid för henne men vi står varandra nära så jag tyckte hon kunde få veta nu. Älskade unge.
Hennes lillasyster är bara två och henne jobbar jag med hela dagarna. Man får självklart inte ha favoriter öppet, men vad som gömmer sig i hjärtat kan ingen ta ifrån en. Jag älskar den där lilla ungen som om hon vore min egen.
I onsdags hade jag Lina över. Jag bjöd på räkmacka i papptallrik. Flott värre. Lina är en sådan enkel människa. På ett bra sätt. Hon krånglar liksom inte. Hon är både ödmjuk och säger vad hon tycker på samma gång. Det är få förunnat. Jag och Lina står egentligen inte varandra jättenära. Hon är egentligen Åsas bästa vän men det gör ju att jag haft henne i mitt liv sedan jag var fem. Trots att vi aldrig hängt sådär så har vi så många gånger hamnat i viktiga samtal om livet. Hon är en av få det går att prata om andra människor med utan att det blir skitsnack. Det händer ju så lätt annars och jag tycker det är så orättvist egentligen att prata om en människa som inte kan försvara eller förklara sig. Något att passa sig för. Skitsnack.
Någon som dock är vaken en lördagmorgon vid halvniorycket, det är min kärlek. Han och Leo skulle visst köra modellhelikopter ikväll. Vilka små kiddos!
Jag drömmer om Gotland. För ett år sedan visste jag inte ens att den här killen som nu är min existerade. Jag hade väl så smått börjat drömma om Gotland men ingenting var klart. Jag hade bara bestämt mig för en förändring i mitt liv och jävlar vilken förändring sedan!
I veckan har jag varit så läskigt trött och nu har jag fått förklaringen. Något har smugit sig på och det blir vila till max i helgen. Har inte tid att vara sjuk.
Det var det hele!
Ljuva, underbara Gotland.
Harmonisk i all min stress.
Hola bandola!
Nu är det pressat i schemat. Jag har varenda dag fram till sommaren fylld. Inte att leka med men jag andas i friska luften, låter hjärnan mala på och kopplar av i min frizon badkaret. Igår var jag inte i harmoni. Hela kroppen var tårfylld, inte av ledsamhet utan av allt som hänger över mig. Men jag orkade inte gråta. Damon ringde mig när jag sov och trots att det var mitt i natten var det så skönt att höra honom där i andra änden. Jag tycker om att prata med honom när jag är trött.
Jag har förresten bestämt mig för att göra en paus i penicillinet. Se vad som händer. Bara ett tag, några veckor eller så.
Sitter och väntar på Lina som kommer över på middag. Mysigt. Har inte haft en enda gäst här på middag sedan jag kom hem från Aus. Måste bli ändring. Nej förresten. Sysslar inte med måsten.
Min mormor läser här och skickar så goa mail till mig. Hon tycks stå bakom mig i allt jag gör och det är inte så dumt att ha en sådan mormor. Hon är liksom ung och klok på samma gång. Och mormor-ig.
Är så lycklig att våren är här. Är så glad i den varje år. Bästa, bästa årstiden.
Allt blir vackrare. Till och med min favosjal. Har den mer eller mindre varje dag nu. Gamla goingen!
Just det.. Jag tog och rengjorde bakom spisen häromdagen. Mycket att stå i som sagt men jag älskar, älskar att få fixa och dona. Och det blev så fint och fräscht!!
Nu är det pressat i schemat. Jag har varenda dag fram till sommaren fylld. Inte att leka med men jag andas i friska luften, låter hjärnan mala på och kopplar av i min frizon badkaret. Igår var jag inte i harmoni. Hela kroppen var tårfylld, inte av ledsamhet utan av allt som hänger över mig. Men jag orkade inte gråta. Damon ringde mig när jag sov och trots att det var mitt i natten var det så skönt att höra honom där i andra änden. Jag tycker om att prata med honom när jag är trött.
Jag har förresten bestämt mig för att göra en paus i penicillinet. Se vad som händer. Bara ett tag, några veckor eller så.
Sitter och väntar på Lina som kommer över på middag. Mysigt. Har inte haft en enda gäst här på middag sedan jag kom hem från Aus. Måste bli ändring. Nej förresten. Sysslar inte med måsten.
Min mormor läser här och skickar så goa mail till mig. Hon tycks stå bakom mig i allt jag gör och det är inte så dumt att ha en sådan mormor. Hon är liksom ung och klok på samma gång. Och mormor-ig.
Är så lycklig att våren är här. Är så glad i den varje år. Bästa, bästa årstiden.
Allt blir vackrare. Till och med min favosjal. Har den mer eller mindre varje dag nu. Gamla goingen!
Just det.. Jag tog och rengjorde bakom spisen häromdagen. Mycket att stå i som sagt men jag älskar, älskar att få fixa och dona. Och det blev så fint och fräscht!!
Jag tänker högt.
Imorse när jag vaknade upp väntade 70 nyanser av grått. Det fanns inte en färgklick och jag var lite orolig att jag blivit grå-/vitseende. Var på väg att skriva färgblind men ja, jag kunde inte tro mina ögon hur som.
Skulle ni som känner mig kunna lyssna en sekund. Jag orkar inte ringa upp var och en för att säga det här. Men jag är jag, med härliga sidor och tillkortakommanden precis som alla andra. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta att utvecklas hela livet men jag kommer inte att sluta vara jag. Ni får ta det. Rakt av. Eller inte alls. Först och främst säger jag aldrig något för att medvetet såra. Det betyder inte att jag inte har eller i framtiden kommer att såra. Jag kommer som alla andra människor trampa er på tårna eller uttrycka mig klumpigt. Jag är människa. Men jag gör det inte med vilje och jag orkar inte fler hugg.
Den här bloggen orkar jag inte få ifrågasatt och heller inte innehållet. Jag skriver inte hur saker är, jag skriver hur jag ser på saker som är. Mina ord är inte världssanning men de är min sanning. Jag är som en svamp som suger åt mig varenda suck ifrån min omgivning. Jag läser av tonfall, blick och tystnad. Kanske inte när jag är 50, men nu är det så. Nu.
Jag är ingen bejublad person. Jag står inte i något rampljus och ingen talar om för mig när jag gjort något bra. Som för alla er andra. Ibland kommer ett vänligt ord och det är då det värmer. Men det är de vassa orden som känns mest. Och jag är känslig för dem. Jag vill egentligen att alla människor ska ge till varandra, jag vill att precis alla möten ska vara givande, härliga och värmande. Men det funkar ju inte så.
Hur som helst är jag en person som vill vara förstådd. Vilken jävla önskan. Finns det en människa på jorden som är förstådd?
Mina tankar hörs och jag skäms inte för dem. Jag ägnar hela dagarna åt att förstå andra för att göra det lättare för mig. Så egocentrisk är jag. Men jag ser det som ett måste. Förstår inte jag världen, och mår jag inte bra inuti, så har jag absolut ingenting att tillföra. Och jag vill tillföra.
Jag råkar vara en person född utan talang. "Åhhhhh vad självömkande hon är." Jag hör tankarna ända hit. "Åh vad hon tror att hon är viktig." Jag är sjukt viktig i mitt liv. Jätteviktig. Jag önskar andra människor kunde se det så också, som att de är viktiga, så de kunde ta hand om sig själva och andra och bidra till en lite rarare värld.
Och vad menar jag nu då med att jag är född utan talang? Jo det finns inget jag är sådär speciellt bra på. Det ska väl vara att tänka högt då. Att liksom resonera. Men något annat kan jag inte. Jag har inte teknik för någonting. Jag är ingen god lyssnare. Inte i stunden. Men jag är bra på att begrunda efteråt.
Jag har en förmåga att se det fina i de flesta jag möter. Men jag är kritisk som en nålsudd också. Vad i helsike betyder det? Bara rätt och slätt att jag kan vara rätt vass i vad eller vilka som faller mig i smaken och inte. Jag har mina kriterier för vad som är en god människa.
I alla fall: Jag gör mitt bästa varje minut hela dagen för att jag och människor omkring mig ska må bra. Men ibland misslyckas jag också.
Slutpladdrat.
Skulle ni som känner mig kunna lyssna en sekund. Jag orkar inte ringa upp var och en för att säga det här. Men jag är jag, med härliga sidor och tillkortakommanden precis som alla andra. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta att utvecklas hela livet men jag kommer inte att sluta vara jag. Ni får ta det. Rakt av. Eller inte alls. Först och främst säger jag aldrig något för att medvetet såra. Det betyder inte att jag inte har eller i framtiden kommer att såra. Jag kommer som alla andra människor trampa er på tårna eller uttrycka mig klumpigt. Jag är människa. Men jag gör det inte med vilje och jag orkar inte fler hugg.
Den här bloggen orkar jag inte få ifrågasatt och heller inte innehållet. Jag skriver inte hur saker är, jag skriver hur jag ser på saker som är. Mina ord är inte världssanning men de är min sanning. Jag är som en svamp som suger åt mig varenda suck ifrån min omgivning. Jag läser av tonfall, blick och tystnad. Kanske inte när jag är 50, men nu är det så. Nu.
Jag är ingen bejublad person. Jag står inte i något rampljus och ingen talar om för mig när jag gjort något bra. Som för alla er andra. Ibland kommer ett vänligt ord och det är då det värmer. Men det är de vassa orden som känns mest. Och jag är känslig för dem. Jag vill egentligen att alla människor ska ge till varandra, jag vill att precis alla möten ska vara givande, härliga och värmande. Men det funkar ju inte så.
Hur som helst är jag en person som vill vara förstådd. Vilken jävla önskan. Finns det en människa på jorden som är förstådd?
Mina tankar hörs och jag skäms inte för dem. Jag ägnar hela dagarna åt att förstå andra för att göra det lättare för mig. Så egocentrisk är jag. Men jag ser det som ett måste. Förstår inte jag världen, och mår jag inte bra inuti, så har jag absolut ingenting att tillföra. Och jag vill tillföra.
Jag råkar vara en person född utan talang. "Åhhhhh vad självömkande hon är." Jag hör tankarna ända hit. "Åh vad hon tror att hon är viktig." Jag är sjukt viktig i mitt liv. Jätteviktig. Jag önskar andra människor kunde se det så också, som att de är viktiga, så de kunde ta hand om sig själva och andra och bidra till en lite rarare värld.
Och vad menar jag nu då med att jag är född utan talang? Jo det finns inget jag är sådär speciellt bra på. Det ska väl vara att tänka högt då. Att liksom resonera. Men något annat kan jag inte. Jag har inte teknik för någonting. Jag är ingen god lyssnare. Inte i stunden. Men jag är bra på att begrunda efteråt.
Jag har en förmåga att se det fina i de flesta jag möter. Men jag är kritisk som en nålsudd också. Vad i helsike betyder det? Bara rätt och slätt att jag kan vara rätt vass i vad eller vilka som faller mig i smaken och inte. Jag har mina kriterier för vad som är en god människa.
I alla fall: Jag gör mitt bästa varje minut hela dagen för att jag och människor omkring mig ska må bra. Men ibland misslyckas jag också.
Slutpladdrat.
Jag andas och bajsar på världen.
Gick upp kl. 8:00 imorse. Utvilad till tusen. Drömde att jag var på restaurang med Diamond. Viskade till honom att jag bara har ögon för honom. Allt jag minns. Man tror inte att ett distansförhållande kan ha toppar och dalar kanske men det går mer än väl. Dalarna är det mest jag som har. Dajmon är bättre på sån här skit. Lite mer världsvan.
Just senaste veckan har vi stått uppe på toppen. Känns lite kärare, lite gladare oss emellan. Jag tror vi båda känner att det börjar närma sig återförening. Inte sådär så att det bränns, men ändå på rätt sida om halvtid. Vi väver sakta ihop våra drömmar och snart är det verklighet. Det blir sällan som man tänkt sig, men en sak är säker, det blir.
Han skrev ett par sådana där hjärtknipande ord idag. Sådana där så man inte vet om hjärtat stannat eller slår dubbelslag. Ungefär som första gången han sa "Jag älskar dig" och jag nämnde det för -. Hon slängde ur sig att vi bara är i en bubbla, att vi inte fattar att det kommer en vardag som kommer bli precis som vardagen här hemma och att jag borde tänka efter om jag verkligen vill gå hela den här vägen.
Hon har rätt, det kommer bli en vardag. Jag tror inte att han och jag kommer sväva på moln och ha semesterfeeling framöver. Men det är ju just vardagen jag vill dela med honom. Jag vill komma hem ifrån jobbet till honom. Vara slutkörd i soffan bredvid honom. Laga mat åt honom. Bli serverad mat av honom. Somna vareviga kväll bredvid honom. Vardagsgräla med honom.
Det är inte så att jag hittat första bästa kille och nu satsar mitt liv på kuppen. Jag har haft underbaringar innan och Mr. Diamond är inte felfri. Men jag råkar ha blivit galet kär i honom. Sedan jag såg honom på Gotland har jag känt ett sug efter hela hans person och det finns ingen ände ännu. Vilken människa skulle avsluta det?
Vad jag sett här i Sverige under mina tonår och mina tidiga vuxenår har gjort mig rädd för kärlek. Kärlek har varit synonymt med svikna hjärtan och tårar. Allt detta läskiga rinner av mig med Damon. Jag vågar sätta hjärtat på spel och jag kommer gå långt för honom och mig.
Om andra vill sitta här i Svea rike och analysera och döma andras livsval och eventuella misstag: Varsågoda! Gnäll, var spydiga, missunna. Jag tror inte ni blir lyckliga. Inte av just de göromålen i alla fall.
Att vara ifrån en människa man föll pladask för i somras under vidrigt lång tid är inget någon kan ha en tanke eller relevant åsikt om ens om man varit med om samma sak. Det skiljer sig och inte ens jag och Damon känner lika inför det här. Han vill uppehålla sig med annat för att inte sakna, jag vill ha hans röst i mina öron eller hans ord framför mina ögon hela tiden.
Jag vet inte om jag har otur eller om det bara är en slump att jag har så många icketänkande människor omkring mig. Jag tycker man får vara precis hur man vill så länge man inte är okänslig eller dryg mot en annan människa. Jag tycker inte att man behöver vara lika för att ha en givande relation till en människa och jag tycker inte att man inte får vara arg eller besviken. Men det finns olika sätt att möta en annan människa.
Vi må vara i en kärleksbubbla jag och min aussie och det är säkert inte en enda individ som förstår sig på vad vi håller på med. Men det gör liksom inget. Det är ju bara han och jag som räknas. Låt oss husera i vår mjuka bubbla och var lyckliga över att ni slipper "tramset". Jag skulle inte vilja vara utanför för en sekund.
Jag ser fram som fan emot att börja vardagen med honom. Jag ser till och med fram emot vårt första gräl för att sedan få kramas med honom och berätta för honom att jag älskar honom ändå, fastän han är dum i huvudet och inte fattar saker ibland. Så valde jag. Ni väljer ert.
Skulle icke falla mig in att se ner på någon annans kärlekshistoria. I min värld finns inget heligare eller finare än det.
Och det här gäller liksom allt. Jag ser inte ner på andras livsval eller ens ageranden, så länge det sker med fingertoppskänsla och en smula eftertanke. Jag vill slänga bajs på världens människor som bara ser sitt, jag hoppas jag inte kastar sten i glashus för jag vill vara den människa jag tror att jag är. Jag vill slänga bajs på människor som är lena mot människor de inte känner och som inte betyder något för dem medan de är hårda mot dem som verkligen finns och funnits där. Jag vill kasta bajs på familjer som inte tar hand om varandra och som inte förstår att man kan ge och ta på olika sätt.
Slut.
För övrigt har jag kört Femal balans i en dryg vecka nu och hallelujah vilken harmoni. Inget gör ont i mig som annars. Läste ett gammalt mail imorse och tårarna började rinna, men det värkte inte.
Det var det hele!
Den här bilden skickade Daimbiten förut. Jag älskar lilla foten. Världens finaste fot. SMACK IN YOUR FACES! ;) Nuttinuttinuttnutt!
Just senaste veckan har vi stått uppe på toppen. Känns lite kärare, lite gladare oss emellan. Jag tror vi båda känner att det börjar närma sig återförening. Inte sådär så att det bränns, men ändå på rätt sida om halvtid. Vi väver sakta ihop våra drömmar och snart är det verklighet. Det blir sällan som man tänkt sig, men en sak är säker, det blir.
Han skrev ett par sådana där hjärtknipande ord idag. Sådana där så man inte vet om hjärtat stannat eller slår dubbelslag. Ungefär som första gången han sa "Jag älskar dig" och jag nämnde det för -. Hon slängde ur sig att vi bara är i en bubbla, att vi inte fattar att det kommer en vardag som kommer bli precis som vardagen här hemma och att jag borde tänka efter om jag verkligen vill gå hela den här vägen.
Hon har rätt, det kommer bli en vardag. Jag tror inte att han och jag kommer sväva på moln och ha semesterfeeling framöver. Men det är ju just vardagen jag vill dela med honom. Jag vill komma hem ifrån jobbet till honom. Vara slutkörd i soffan bredvid honom. Laga mat åt honom. Bli serverad mat av honom. Somna vareviga kväll bredvid honom. Vardagsgräla med honom.
Det är inte så att jag hittat första bästa kille och nu satsar mitt liv på kuppen. Jag har haft underbaringar innan och Mr. Diamond är inte felfri. Men jag råkar ha blivit galet kär i honom. Sedan jag såg honom på Gotland har jag känt ett sug efter hela hans person och det finns ingen ände ännu. Vilken människa skulle avsluta det?
Vad jag sett här i Sverige under mina tonår och mina tidiga vuxenår har gjort mig rädd för kärlek. Kärlek har varit synonymt med svikna hjärtan och tårar. Allt detta läskiga rinner av mig med Damon. Jag vågar sätta hjärtat på spel och jag kommer gå långt för honom och mig.
Om andra vill sitta här i Svea rike och analysera och döma andras livsval och eventuella misstag: Varsågoda! Gnäll, var spydiga, missunna. Jag tror inte ni blir lyckliga. Inte av just de göromålen i alla fall.
Att vara ifrån en människa man föll pladask för i somras under vidrigt lång tid är inget någon kan ha en tanke eller relevant åsikt om ens om man varit med om samma sak. Det skiljer sig och inte ens jag och Damon känner lika inför det här. Han vill uppehålla sig med annat för att inte sakna, jag vill ha hans röst i mina öron eller hans ord framför mina ögon hela tiden.
Jag vet inte om jag har otur eller om det bara är en slump att jag har så många icketänkande människor omkring mig. Jag tycker man får vara precis hur man vill så länge man inte är okänslig eller dryg mot en annan människa. Jag tycker inte att man behöver vara lika för att ha en givande relation till en människa och jag tycker inte att man inte får vara arg eller besviken. Men det finns olika sätt att möta en annan människa.
Vi må vara i en kärleksbubbla jag och min aussie och det är säkert inte en enda individ som förstår sig på vad vi håller på med. Men det gör liksom inget. Det är ju bara han och jag som räknas. Låt oss husera i vår mjuka bubbla och var lyckliga över att ni slipper "tramset". Jag skulle inte vilja vara utanför för en sekund.
Jag ser fram som fan emot att börja vardagen med honom. Jag ser till och med fram emot vårt första gräl för att sedan få kramas med honom och berätta för honom att jag älskar honom ändå, fastän han är dum i huvudet och inte fattar saker ibland. Så valde jag. Ni väljer ert.
Skulle icke falla mig in att se ner på någon annans kärlekshistoria. I min värld finns inget heligare eller finare än det.
Och det här gäller liksom allt. Jag ser inte ner på andras livsval eller ens ageranden, så länge det sker med fingertoppskänsla och en smula eftertanke. Jag vill slänga bajs på världens människor som bara ser sitt, jag hoppas jag inte kastar sten i glashus för jag vill vara den människa jag tror att jag är. Jag vill slänga bajs på människor som är lena mot människor de inte känner och som inte betyder något för dem medan de är hårda mot dem som verkligen finns och funnits där. Jag vill kasta bajs på familjer som inte tar hand om varandra och som inte förstår att man kan ge och ta på olika sätt.
Slut.
För övrigt har jag kört Femal balans i en dryg vecka nu och hallelujah vilken harmoni. Inget gör ont i mig som annars. Läste ett gammalt mail imorse och tårarna började rinna, men det värkte inte.
Det var det hele!
Den här bilden skickade Daimbiten förut. Jag älskar lilla foten. Världens finaste fot. SMACK IN YOUR FACES! ;) Nuttinuttinuttnutt!
Världens bästa fredagkväll.
Slutade redan kl. 14 idag och gick raka vägen hem i hällregnet och dunsade ner i soffan under gosfilten. Nuttigt va? Så jäkla skönt!! Hann inte mer än innanför dörren innan det plingade till i min mobil och det var världens finaste man som ville påminna mig om att jag hittat just världens finaste. För ett år sedan hade jag oroat mig för det förflutna eller det som någongång komma skall men idag blir jag bara lycklig för att han ger mig sin kärlek här och nu. Även om han lovar föralltid så är det ingen garanti men han menar det nu och jag glädjs åt det.
Har pratat med fina Lina i flera timmar. Vi har haft fredagsmys över telefon. Det har växlat mellan att tala om kärlek i stort till att köra (som i duett när man sjunger) ihop till gamla Aqua- och Dr. Bombay-låtar. Vi kom också in på hur man förändras, eller i alla fall oftast gör det när man börjar älska någon. Jag sa något till henne som många säkert skulle gå i gasen för men inte hon. Nämligen att jag inte älskar mina vänner. Kan låta jättehårt och sorgligt men det är min sanning.
Jag tycker väldigt mycket om mina vänner och vill att de ska må bra men någon egentligen kärlek känner jag inte. Jag vill ha dem i mitt liv men de är inte ovärderliga. Med det menar jag att det finns ingen av mina vänner jag inte skulle klara mig utan. Kanske skulle det kunna utvecklas till det men hittills har jag aldrig känt så för någon. Livet skulle bli gråare och tristare men jag skulle inte lägga mig och dö.
Jag beundrar eller snarare avundas dem som känner kärlek på djupet för sina vänner. Men jag kan inte likna det jag känner för mina vänner med det jag känner för en man jag älskar. Inte ens lite. En man jag har en kärleksrelation med har alltid betytt mer för mig än mina vänner. Det betyder inte att jag behandlat mina vänner illa, som att jag valt mina pojkvänner på mina vänners bekostnad. Men jag har alltid känt starkare för den jag är i ett förhållande med. Tycker det är helt naturligt. Som nu. Jag älskar min Damon som vän, man och kärlek och de tre tingen kan mina vänner inte mätas med. Det står jag för.
Den jag älskar, som jag väljer att dela allt med är en person och jag tycker det är ganska fint. Sedan kan jag anförtro mina vänner saker. Vissa delar jag vissa saker med, andra andra saker. Det bara är så. Vänner kommer och går, men sann kärlek, den består. Så tror jag.
Skulle jag kunna älska en vän skulle jag älska dig Mikaela. Alex älskar jag ännu men jag ser inte honom som min vän. Jag ser honom som en man jag delat mitt liv med och älskat men den boken har jag stängt. Det betyder att jag kan läsa den om och om igen om jag vill, men det kommer alltid vara historia, som redan upplevts och inte går att göra om på nytt.
Nu ringer Linis igen så jag ska samtala med henne. Happy Friday!
Har pratat med fina Lina i flera timmar. Vi har haft fredagsmys över telefon. Det har växlat mellan att tala om kärlek i stort till att köra (som i duett när man sjunger) ihop till gamla Aqua- och Dr. Bombay-låtar. Vi kom också in på hur man förändras, eller i alla fall oftast gör det när man börjar älska någon. Jag sa något till henne som många säkert skulle gå i gasen för men inte hon. Nämligen att jag inte älskar mina vänner. Kan låta jättehårt och sorgligt men det är min sanning.
Jag tycker väldigt mycket om mina vänner och vill att de ska må bra men någon egentligen kärlek känner jag inte. Jag vill ha dem i mitt liv men de är inte ovärderliga. Med det menar jag att det finns ingen av mina vänner jag inte skulle klara mig utan. Kanske skulle det kunna utvecklas till det men hittills har jag aldrig känt så för någon. Livet skulle bli gråare och tristare men jag skulle inte lägga mig och dö.
Jag beundrar eller snarare avundas dem som känner kärlek på djupet för sina vänner. Men jag kan inte likna det jag känner för mina vänner med det jag känner för en man jag älskar. Inte ens lite. En man jag har en kärleksrelation med har alltid betytt mer för mig än mina vänner. Det betyder inte att jag behandlat mina vänner illa, som att jag valt mina pojkvänner på mina vänners bekostnad. Men jag har alltid känt starkare för den jag är i ett förhållande med. Tycker det är helt naturligt. Som nu. Jag älskar min Damon som vän, man och kärlek och de tre tingen kan mina vänner inte mätas med. Det står jag för.
Den jag älskar, som jag väljer att dela allt med är en person och jag tycker det är ganska fint. Sedan kan jag anförtro mina vänner saker. Vissa delar jag vissa saker med, andra andra saker. Det bara är så. Vänner kommer och går, men sann kärlek, den består. Så tror jag.
Skulle jag kunna älska en vän skulle jag älska dig Mikaela. Alex älskar jag ännu men jag ser inte honom som min vän. Jag ser honom som en man jag delat mitt liv med och älskat men den boken har jag stängt. Det betyder att jag kan läsa den om och om igen om jag vill, men det kommer alltid vara historia, som redan upplevts och inte går att göra om på nytt.
Nu ringer Linis igen så jag ska samtala med henne. Happy Friday!
Att vara barn.
Idag har jag och min kollega Emelie fått vara barn på nytt. Kursdag två stod på schemat. Kurs i skapande för barn. Hela kursen har faktiskt varit lite flummig men det gäller att ta till sig de delar som passar en. Jag gillar när det är tydliga och raka instruktioner eller inga instruktioner alls och har gjort sedan barnsben. Det här var lite luddigt och låg i ett gränsland.
En av de första uppgifterna vi fick var att få en pappersremsa och svart tusch för att gå ut på gatan mitt i stan, blunda, lyssna på ljuden och sedan teckna ner dem. Jag vet inte vad det är för fel på mig men de 23 andra gjorde på ett sätt och jag på ett annat. Vet inte om jag är idioten eller geniet. Gränsen kan ju vara hårfin har sagts. Alla övriga kursdeltagare ritade ljudvågor. Jag skrev ord. Cykel. Barnröst. Löv. Vind. Sedan tyckte jag mig höra gatan och ett ljus. Hörs ljus? Eh, nä.
Jag kände mig som jag var sju på nytt och skämdes för att jag inte fattat uppgiften. Men jag tycker det där är trams. Jag fixar inte att måla till musik t.ex. Jag har ingen förståelse för människor som kan höra färger eller teckna Månskenssonaten. Jag tror inte på det helt enkelt. Klart jag kan lyssna på musik och måla men att någon sedan skulle förstå min bild? Nehe-e, aldrig i min dar!!
Hur som helst så fick vi sedan applicera det vi hört på svart bakgrund. Men om man inte vill ha svart bakgrund då? Ja då täcker man den nästan helt med en grå bit och spelar obstinat tonåring. Det är inte för inte som min favolåt heter Rebel Rebel.
Nästa uppgift var att klippa massa vitt papper hipp som happ i olika former och storlekar. Sedan skulle vi klippa en oval form stort som ett huvud ungefär i svart. Därefter skulle vi göra masker av dessa och när de var färdiga skulle vi skapa samtal mellan maskerna och sedan spela upp en teater. Mja, lite tar jag med mig, lite tänker jag glömma fortare än kvickt.
Det bästa med hela dagen var att få delge och ta del av den uppgift vi fått till idag att dokumentera ett barns/barns upptäckande och följa upp det i en skapande form. Är jättenöjd med min och det var så intressant att höra på de andra. Så olika vi tänker och vad vi ser olika saker.
Efter jobbet promenerade jag till pappas jobb, sedan gick vi och åt kebab på Kungsholmen för att sedan fara ut på äventyr och nu är jag äntligen hemma. Marsch i säng!
Just det... Hittade en så enormt rolig bild på jobbdatorn från i vintras. Jag är så sjuuukt rädd för tomtebloss men när våra barn fyller år firar vi dem genom att tända tomtebloss, ett för varje år de fyller och så sjunger vi och äter frukt. Bilden talar rätt fint. Syns nedan! :)
En av de första uppgifterna vi fick var att få en pappersremsa och svart tusch för att gå ut på gatan mitt i stan, blunda, lyssna på ljuden och sedan teckna ner dem. Jag vet inte vad det är för fel på mig men de 23 andra gjorde på ett sätt och jag på ett annat. Vet inte om jag är idioten eller geniet. Gränsen kan ju vara hårfin har sagts. Alla övriga kursdeltagare ritade ljudvågor. Jag skrev ord. Cykel. Barnröst. Löv. Vind. Sedan tyckte jag mig höra gatan och ett ljus. Hörs ljus? Eh, nä.
Jag kände mig som jag var sju på nytt och skämdes för att jag inte fattat uppgiften. Men jag tycker det där är trams. Jag fixar inte att måla till musik t.ex. Jag har ingen förståelse för människor som kan höra färger eller teckna Månskenssonaten. Jag tror inte på det helt enkelt. Klart jag kan lyssna på musik och måla men att någon sedan skulle förstå min bild? Nehe-e, aldrig i min dar!!
Hur som helst så fick vi sedan applicera det vi hört på svart bakgrund. Men om man inte vill ha svart bakgrund då? Ja då täcker man den nästan helt med en grå bit och spelar obstinat tonåring. Det är inte för inte som min favolåt heter Rebel Rebel.
Nästa uppgift var att klippa massa vitt papper hipp som happ i olika former och storlekar. Sedan skulle vi klippa en oval form stort som ett huvud ungefär i svart. Därefter skulle vi göra masker av dessa och när de var färdiga skulle vi skapa samtal mellan maskerna och sedan spela upp en teater. Mja, lite tar jag med mig, lite tänker jag glömma fortare än kvickt.
Det bästa med hela dagen var att få delge och ta del av den uppgift vi fått till idag att dokumentera ett barns/barns upptäckande och följa upp det i en skapande form. Är jättenöjd med min och det var så intressant att höra på de andra. Så olika vi tänker och vad vi ser olika saker.
Efter jobbet promenerade jag till pappas jobb, sedan gick vi och åt kebab på Kungsholmen för att sedan fara ut på äventyr och nu är jag äntligen hemma. Marsch i säng!
Just det... Hittade en så enormt rolig bild på jobbdatorn från i vintras. Jag är så sjuuukt rädd för tomtebloss men när våra barn fyller år firar vi dem genom att tända tomtebloss, ett för varje år de fyller och så sjunger vi och äter frukt. Bilden talar rätt fint. Syns nedan! :)
Vårglädje eller Vår glädje.
Jag är så glad i våren., Så var det sagt.
Damon är så rolig. Han vet inte om det bara. Han är så förutsägbar. Jag kan honom. Han vet det bara inte. Det roligaste är när han vet att jag är sådär nöjd med någonting han gjort eller snarare inte gjort. Jag är sällan besviken på vad han gör, mer inte gör. När det händer.
Han är den busiest man jag någonsin stött och blött med. Men när han prioriterar annat, av lathet eller för att han jobbar häcken av sig så är han aldrig sen med att överösa mig med alla kärleksord han kan hitta. Idag frågade han om jag var sur. Nepp. Jag är aldrig sur. Men han "visste visst att jag visst var sur". Ha! Det är det här som är så roligt. Han vet när han prioriterat fel. Allt som inte har med mig att göra är felprioritering. (Och nu för alla trögbollar som inte fattar simpel ironi så var det där sista ett skämt, ett practical joke.)
Och jag kan inte låta bli att le lite när han säger sådär. Han brukar när jag inte är mitt gulligaste jag berätta om vår framtid, vad vi ska göra och hur många barn vi ska ha t.ex. Jag var verkligen inte sur innan, men är allt annat än sur när han gör sådär. För jag tycker det är roligt. Det är svårt att veta om han säger de där sakerna för att han får ett fint tillfälle att faktiskt tala om vad han känner eller om han gör det för att han tror att han har något att ställa tillrätta. Jag köper det oavsett. Han är så mogen och omogen på samma gång och det är väl det som gör honom så underhållande och intressant.
Att lära känna en människa är så himla fint. Om man får chansen att komma riktigt nära och bägge två känner att man kan vara. Bara vara.
Idag är luften så ljummen och det var befogat att ta av sig jackan på hemvägen. Har musik i mina 11 år gamla högtalare. Det varvas mellan Winnerbäck, Svenska björnstammen, Coconut Records och David Bowie. Fint är vad det är. Tycker ni ska lyssna på Björnstammens "Svalkar vinden". Månadens favorit. Tröttnar inte.
Nepp, nu ska här lagas lite tidig middag och sedan blir det annat. Gårdagens middag var smask!! Förresten... Klippte ut den här lilla insändaren. Tyckte det var så fint skriver!
Damon är så rolig. Han vet inte om det bara. Han är så förutsägbar. Jag kan honom. Han vet det bara inte. Det roligaste är när han vet att jag är sådär nöjd med någonting han gjort eller snarare inte gjort. Jag är sällan besviken på vad han gör, mer inte gör. När det händer.
Han är den busiest man jag någonsin stött och blött med. Men när han prioriterar annat, av lathet eller för att han jobbar häcken av sig så är han aldrig sen med att överösa mig med alla kärleksord han kan hitta. Idag frågade han om jag var sur. Nepp. Jag är aldrig sur. Men han "visste visst att jag visst var sur". Ha! Det är det här som är så roligt. Han vet när han prioriterat fel. Allt som inte har med mig att göra är felprioritering. (Och nu för alla trögbollar som inte fattar simpel ironi så var det där sista ett skämt, ett practical joke.)
Och jag kan inte låta bli att le lite när han säger sådär. Han brukar när jag inte är mitt gulligaste jag berätta om vår framtid, vad vi ska göra och hur många barn vi ska ha t.ex. Jag var verkligen inte sur innan, men är allt annat än sur när han gör sådär. För jag tycker det är roligt. Det är svårt att veta om han säger de där sakerna för att han får ett fint tillfälle att faktiskt tala om vad han känner eller om han gör det för att han tror att han har något att ställa tillrätta. Jag köper det oavsett. Han är så mogen och omogen på samma gång och det är väl det som gör honom så underhållande och intressant.
Att lära känna en människa är så himla fint. Om man får chansen att komma riktigt nära och bägge två känner att man kan vara. Bara vara.
Idag är luften så ljummen och det var befogat att ta av sig jackan på hemvägen. Har musik i mina 11 år gamla högtalare. Det varvas mellan Winnerbäck, Svenska björnstammen, Coconut Records och David Bowie. Fint är vad det är. Tycker ni ska lyssna på Björnstammens "Svalkar vinden". Månadens favorit. Tröttnar inte.
Nepp, nu ska här lagas lite tidig middag och sedan blir det annat. Gårdagens middag var smask!! Förresten... Klippte ut den här lilla insändaren. Tyckte det var så fint skriver!
Gubben.
Drömde om min älskade inatt. Som så många andra nätter. Vi måste ha passerat halvtid nu. Det måste vara färre dagar kvar än i backspegeln tills jag har honom hos mig igen. Jag vill bara kliva in på vägen där jag får fortsätta lära känna den här speciella människan. Nu. Nu. Nu.
Jag är kär i allt med honom. Det svåra och det lätta. Hans händer och hans ögon. Hans sätt att gå när han har bråttom. Hans sätt att knipa ihop läpparna när han koncentrerar sig fast han inte vet om det. Hans mimik när han är lite, lite nervös och pratar om något viktigt. Hans accent. Jag älskar hans dialekt. Hans engelska. Hans svenska som är så himla fin.
Inatt drömde jag att jag fick ett kryptiskt och ganska obekvämt brev som jag inte fattade nånting av. Det var en kompis till någon Damon haft i sitt förflutna tidigare, alltså var avsändaren någon jag aldrig hört talas om men orden var konstiga och ifrågasättande. Vet inte vad det skulle betyda.
Nej nu ska jag kicka igång den här dagen. Höres!
Jag saknar dig.
Jag är kär i allt med honom. Det svåra och det lätta. Hans händer och hans ögon. Hans sätt att gå när han har bråttom. Hans sätt att knipa ihop läpparna när han koncentrerar sig fast han inte vet om det. Hans mimik när han är lite, lite nervös och pratar om något viktigt. Hans accent. Jag älskar hans dialekt. Hans engelska. Hans svenska som är så himla fin.
Inatt drömde jag att jag fick ett kryptiskt och ganska obekvämt brev som jag inte fattade nånting av. Det var en kompis till någon Damon haft i sitt förflutna tidigare, alltså var avsändaren någon jag aldrig hört talas om men orden var konstiga och ifrågasättande. Vet inte vad det skulle betyda.
Nej nu ska jag kicka igång den här dagen. Höres!
Jag saknar dig.
Helg. Åh helg!!
Imorse när jag vaknade var hela världen grå. Grå i alla toner av grå som finns. Jag ville ligga kvar under mitt varma täcke, sova klart och sedan ha en soffdag. Men tjänsten kallade. Och tur var väl det för jag är så kär i mina skruttiga barn. De är så underbara på sina unika, olika sätt.
Mötte en av mina favvopappor i morse och vi har pratat om att jag tappat två kg på mitt sockerstopp. När han kom och hämtade vid stängning idag hade han med sig 2 kg godis i en megapåse. Han tyckte jag kunde gå upp de där kilona igen. Sånna som han som liksom inte är mainstream gör att jag behåller min tro på mänskligheten. Han gjorde min dag helt enkelt.
Jag har faktiskt smakat ikväll men det var inte så gott som jag hoppades så imorn är det back on track igen.
Jag är slut som artist. Är helt färdig. Skulle träffa Amoren och Lill men det här ruggvädret och ingen moped gör att jag inte kommer lämna lägenheten. Det blir mysigt det med och jag är så laddad för helg. Som jag längtat!! Ska bli så skönt att sova på morgonen och pyssla med det jag vill lör-sön.
Här och nu blir det ett varmt bad. Åh vad underbart!!
Kanske lite Draw something på det. Väntar på Damon som inte är den snabbaste.
Mötte en av mina favvopappor i morse och vi har pratat om att jag tappat två kg på mitt sockerstopp. När han kom och hämtade vid stängning idag hade han med sig 2 kg godis i en megapåse. Han tyckte jag kunde gå upp de där kilona igen. Sånna som han som liksom inte är mainstream gör att jag behåller min tro på mänskligheten. Han gjorde min dag helt enkelt.
Jag har faktiskt smakat ikväll men det var inte så gott som jag hoppades så imorn är det back on track igen.
Jag är slut som artist. Är helt färdig. Skulle träffa Amoren och Lill men det här ruggvädret och ingen moped gör att jag inte kommer lämna lägenheten. Det blir mysigt det med och jag är så laddad för helg. Som jag längtat!! Ska bli så skönt att sova på morgonen och pyssla med det jag vill lör-sön.
Här och nu blir det ett varmt bad. Åh vad underbart!!
Kanske lite Draw something på det. Väntar på Damon som inte är den snabbaste.
Kroppsanalys.
Hej hopp.
Mår fantastiskt bra dessa dagar. I skrivande stund är jag utmattad men hela dagen har jag varit så pigg och senaste månaden och mer därtill har jag känt mig så frisk. Helt fantastiskt. Jag som jämt är sjuk.
Igår blev jag medbjuden av Emelie på jobbet att provträna på hennes cirkelträning och dessutom göra en kroppsanalys. Måtten minns jag inte så noga men jag hade ett BMI på 22,8 och kroppsfettet låg på 23%. En tjej i min ålder bör ligga på 20-33% så jag känner mig inte särskilt orolig. Såg det mer som 10 procent till godo, hehe. Kan jag äta hur mycket Boostbars och Tim tams jag vill i sommar. Nä skämt åsido.
I alla fall så är det häftigt vad detta sockerstopp gör med mig. Jag strävar faktiskt inte efter att gå ner i vikt eller så då jag vill vara en person som lyssnar till hur kroppen mår, inte ser till hur den ser ut. Skitsvårt i Stockholm 2012.
Jag önskar jag hade lite bilder på hur min hydda såg ut för dryga månaden sedan men tror inte jag har någon. Idag på jobbet när jag speglade min mage som jag alltid gör (NOT!) så såg jag att mina magmuskler till och med är på väg tillbaka. Och då har jag inte spänt en ruta på flera år. Jag vill inte bli ett muskelberg, men vill fortsätta vårda min kropp och se vad som händer.
Nu vill jag spotta lite för min kroppssyn också. En kollega på jobbet berättade att hennes 14-åriga dotter tycker hon är tjock och den här flickan är en jättefin tjej med en heltigenom normal kropp. Men är det bara jag som tycker att mer eller mindre alla kroppar i den åldern är fina? Då menar jag både flicka 14 på 68 kg och pojke 16 på 58 kg. Och alla andra. Jag blir så fruktansvärt ledsen över att unga tjejer och killar lägger så mycket tid och energi på att tänka på att de inte duger när de duger så mycket mer än väl. Charm och livsgnista sitter inte i någon fettprocent.
Jag säger inte att det är fel att äta bra och leva sunt, absolut inte. Och jag tror att alla människor kan forma sin kropp lite mer "traditionellt sund" än vad de egentigen tror. Det handlar bara om insikt och vilja. Men när unga killar och tjejer får en skev självbild eller för all del sann men onödig så blir jag ledsen. Jag var likadan.
Jag tyckte jag var jättetjock när jag gick i sexan men bilder skvallrar om att jag var jättesmal. Det bevisar rätt och slätt att hur jag såg ut inte hade ett dyft med det som hände i min skalle att göra.
När jag blev lite äldre (fortfarande under skoltid) fick jag en hel del uppmärksamhet för min kropp och hade jättesvårt att hanetra det. Dels hade jag något att leva upp till hela tiden. Dels blev jag väldigt kroppsmedveten. Något som gjort att jag funderat mycket över min kropp under åren och i stor utsträckning dolt den mer än nödvändigt. Jag försökte få uppmärksamhet på alla andra sätt, inte för min kropp. Jag är jag, inte fan min kropp.
Jag vill bli en människa som använder min kropp som redskap, inte för att trycka ner mig själv.
Nu är jag dunderhungrig. De hade vattenmelon till överkomligt pris i affären så det har jag mumsat i dagarna. Så gott. Nu blir det lite middag och småplock här hemma. Fint va?
Mår fantastiskt bra dessa dagar. I skrivande stund är jag utmattad men hela dagen har jag varit så pigg och senaste månaden och mer därtill har jag känt mig så frisk. Helt fantastiskt. Jag som jämt är sjuk.
Igår blev jag medbjuden av Emelie på jobbet att provträna på hennes cirkelträning och dessutom göra en kroppsanalys. Måtten minns jag inte så noga men jag hade ett BMI på 22,8 och kroppsfettet låg på 23%. En tjej i min ålder bör ligga på 20-33% så jag känner mig inte särskilt orolig. Såg det mer som 10 procent till godo, hehe. Kan jag äta hur mycket Boostbars och Tim tams jag vill i sommar. Nä skämt åsido.
I alla fall så är det häftigt vad detta sockerstopp gör med mig. Jag strävar faktiskt inte efter att gå ner i vikt eller så då jag vill vara en person som lyssnar till hur kroppen mår, inte ser till hur den ser ut. Skitsvårt i Stockholm 2012.
Jag önskar jag hade lite bilder på hur min hydda såg ut för dryga månaden sedan men tror inte jag har någon. Idag på jobbet när jag speglade min mage som jag alltid gör (NOT!) så såg jag att mina magmuskler till och med är på väg tillbaka. Och då har jag inte spänt en ruta på flera år. Jag vill inte bli ett muskelberg, men vill fortsätta vårda min kropp och se vad som händer.
Nu vill jag spotta lite för min kroppssyn också. En kollega på jobbet berättade att hennes 14-åriga dotter tycker hon är tjock och den här flickan är en jättefin tjej med en heltigenom normal kropp. Men är det bara jag som tycker att mer eller mindre alla kroppar i den åldern är fina? Då menar jag både flicka 14 på 68 kg och pojke 16 på 58 kg. Och alla andra. Jag blir så fruktansvärt ledsen över att unga tjejer och killar lägger så mycket tid och energi på att tänka på att de inte duger när de duger så mycket mer än väl. Charm och livsgnista sitter inte i någon fettprocent.
Jag säger inte att det är fel att äta bra och leva sunt, absolut inte. Och jag tror att alla människor kan forma sin kropp lite mer "traditionellt sund" än vad de egentigen tror. Det handlar bara om insikt och vilja. Men när unga killar och tjejer får en skev självbild eller för all del sann men onödig så blir jag ledsen. Jag var likadan.
Jag tyckte jag var jättetjock när jag gick i sexan men bilder skvallrar om att jag var jättesmal. Det bevisar rätt och slätt att hur jag såg ut inte hade ett dyft med det som hände i min skalle att göra.
När jag blev lite äldre (fortfarande under skoltid) fick jag en hel del uppmärksamhet för min kropp och hade jättesvårt att hanetra det. Dels hade jag något att leva upp till hela tiden. Dels blev jag väldigt kroppsmedveten. Något som gjort att jag funderat mycket över min kropp under åren och i stor utsträckning dolt den mer än nödvändigt. Jag försökte få uppmärksamhet på alla andra sätt, inte för min kropp. Jag är jag, inte fan min kropp.
Jag vill bli en människa som använder min kropp som redskap, inte för att trycka ner mig själv.
Nu är jag dunderhungrig. De hade vattenmelon till överkomligt pris i affären så det har jag mumsat i dagarna. Så gott. Nu blir det lite middag och småplock här hemma. Fint va?
Vårstrålar och Titanic.
Jag måste först tala om Titanic. Den filmen har lagt grunden för hela min syn på kärlek. För vad som är viktigt och vad som är äkta. Jag såg Titanic första gången när jag var elva år, den 22:a februari 1998. Jag var bara en liten flicka men fattade inte det då.
Det gör ont i varenda liten del av mig när jag ser den filmen. Ingen gammal nyhet har berört mig som raderna om Titanic. Jag forskade om Titanic i femman, redan innan filmen kom och kände mig så enormt berörd. Att det då gått över 80 år sedan hon sjönk spelade ingen roll. Jag var så enormt tagen och berörd. Tror jag läste varenda rad som fanns på dåtidens internet om den förskräckliga katastrofen.
Något som kunde varit så underbart gick så otroligt fel. Känns igen i vanliga livet va?
Den där dagen för 14 år sedan skulle min lillebror komma till världen. Pappa och jag gick ändå på bio. Minns att pappa hade mobilen i handen på ljudlös, fast man inte fick, utifall mamma skulle ringa. Det gjorde hon inte.
Jag var helt tagen efteråt. Eftersom jag läst så mycket innan visste jag ganska mycket om filmen. Men att se det i rörlig bild var många snäpp känslosammare än att bara läsa om det och se på gulnade foton.
Jag drömde om Titanic och grät på kvällarna. Känslig tjej. Bara veckor efter jag sett den med pappa gick jag med min kompis Kajsa och såg den igen. Då fick jag betala med veckopengen. Minns att far och mor tyckte det var onödigt att se den på bio igen men det spelade ingen roll.
Igår var jag i alla fall med Alex för att se Titanic i 3D. Ganska onödigt att betala extra för 3D då jag inte tycker det är så speciellt. Vi hamnade i en biosoffa och redan vid första tonerna till filmen knöt det sig i magen. Men samtdigt med ett litet rus av lycka. Jag verkligen älskar den där filmen.
Av alla scener tycker jag den svåraste är när Rose är på väg ner i livbåten och Jack står kvar där uppe och ser ner på henne. Musiken gör halva scenen och när hon hoppar tillbaka in på däck så går det inte att inte förstå henne. Äkta kärlek har ingen logik eller motståndskraft.
Tätt, tätt därefter i rangordningen kommer scenen där mamman bäddar ner sina barn och berättar en saga för dem om det evigt unga landet och det äldre paret som håller om varandra i sängen medan rummet vattenfylls.
Den här unge Jack berör mig mer för varje liten gång jag ser filmen. Jag känner igen mig så mycket i honom. Skillnaden är att jag bara tänker som han medan han levde ut det hela. Jag känner igen mig i Rose också. Men idag är det inte bara överklassen som lever i en plastig bubbla utan stora delar av samhället glömmer bort kärnan till allt. Bara speedar på.
Nog om Titanic, både Alex och jag torkade tårar i slutet.
Innan bion var jag i Ursvik med Lill och gick en skön runda i solen. Underbart. Vi pratade om män och minnen kring dessa. Jordens mysterier. Männen.
När jag kom hem pratade jag med mitt hjärta och andas i ro nu. Kärlek är det svåraste och finaste som finns.
Nu ska här bara vilas och har jag tur blir det träff med Amoren.
Klapp!
Glad hy va?????
Det gör ont i varenda liten del av mig när jag ser den filmen. Ingen gammal nyhet har berört mig som raderna om Titanic. Jag forskade om Titanic i femman, redan innan filmen kom och kände mig så enormt berörd. Att det då gått över 80 år sedan hon sjönk spelade ingen roll. Jag var så enormt tagen och berörd. Tror jag läste varenda rad som fanns på dåtidens internet om den förskräckliga katastrofen.
Något som kunde varit så underbart gick så otroligt fel. Känns igen i vanliga livet va?
Den där dagen för 14 år sedan skulle min lillebror komma till världen. Pappa och jag gick ändå på bio. Minns att pappa hade mobilen i handen på ljudlös, fast man inte fick, utifall mamma skulle ringa. Det gjorde hon inte.
Jag var helt tagen efteråt. Eftersom jag läst så mycket innan visste jag ganska mycket om filmen. Men att se det i rörlig bild var många snäpp känslosammare än att bara läsa om det och se på gulnade foton.
Jag drömde om Titanic och grät på kvällarna. Känslig tjej. Bara veckor efter jag sett den med pappa gick jag med min kompis Kajsa och såg den igen. Då fick jag betala med veckopengen. Minns att far och mor tyckte det var onödigt att se den på bio igen men det spelade ingen roll.
Igår var jag i alla fall med Alex för att se Titanic i 3D. Ganska onödigt att betala extra för 3D då jag inte tycker det är så speciellt. Vi hamnade i en biosoffa och redan vid första tonerna till filmen knöt det sig i magen. Men samtdigt med ett litet rus av lycka. Jag verkligen älskar den där filmen.
Av alla scener tycker jag den svåraste är när Rose är på väg ner i livbåten och Jack står kvar där uppe och ser ner på henne. Musiken gör halva scenen och när hon hoppar tillbaka in på däck så går det inte att inte förstå henne. Äkta kärlek har ingen logik eller motståndskraft.
Tätt, tätt därefter i rangordningen kommer scenen där mamman bäddar ner sina barn och berättar en saga för dem om det evigt unga landet och det äldre paret som håller om varandra i sängen medan rummet vattenfylls.
Den här unge Jack berör mig mer för varje liten gång jag ser filmen. Jag känner igen mig så mycket i honom. Skillnaden är att jag bara tänker som han medan han levde ut det hela. Jag känner igen mig i Rose också. Men idag är det inte bara överklassen som lever i en plastig bubbla utan stora delar av samhället glömmer bort kärnan till allt. Bara speedar på.
Nog om Titanic, både Alex och jag torkade tårar i slutet.
Innan bion var jag i Ursvik med Lill och gick en skön runda i solen. Underbart. Vi pratade om män och minnen kring dessa. Jordens mysterier. Männen.
När jag kom hem pratade jag med mitt hjärta och andas i ro nu. Kärlek är det svåraste och finaste som finns.
Nu ska här bara vilas och har jag tur blir det träff med Amoren.
Klapp!
Glad hy va?????
Berg.
Trissen hjälpte inte. Va? Jag som var säker på att 10 000 bara låg och väntade på mig under skrapet. Nopp. Får hoppas på annat.
Igår skulle jag ha kikat i Alex's studio men han hade glömt sin mobil hemma så jag fick inte tag i honom. Tog en lång promenad och andades i tomrummet istället.
På kvällen kom Lill hit, vi åkte och köpte kroppkakor och tog sedan tag i ett av delprojekten jag har framför mig. Packade kläder som ska skänkas i påsar och gick igenom gamla minnen. Lill läste ur min första bok, ni vet en sådan där bok om ens första år och så. Vet ju att jag har den men har inte tittat i den sedan jag var liten. Ska göra det någon dag.
Vi kom ofrivilligt in på detta med känslor. Hur de föds och dör och hur vissa aldrig mera ser sig om efter det som varit. Att alla människor har känslor men vissa bara låter dem komma och gå. Vissa människor har lättare för att acceptera att livet har sin gång medan andra sörjer och gläds på ett annat plan.
Vad vi pratade om fick mig att se massa bergstoppar som i en dal. Flummigt? Jag såg varje bergstopp som en relation med en annan människa. Man startar nere vid bergets fot båda två och så börjar man klättra uppåt. Man vill alltid uppåt. I början kanske man bara ser just detta berget, det är ju bredare längst ned. Man vill alltid ha mer och tids nog är man så högt upp att det smalnat av. Vissa nöjer sig inte med att stå halvhögt och se på världen omkring därifrån. Och ju högre man klättrar desto svårare blir det att hålla balansen.
En person som är lycklig för vad han eller hon har kanske inte promt måste upp till toppen utan är glad åt en bergsficka nästan högst upp. Andra ska promt ha mer och mer och då finns risken att man svajar till ordentligt där uppe på toppen. Man kanske ramlar och fallet blir så enormt hårt ju högre man klättrat i relationen. Make sense?
Vissa människor kanske ser dessa berg och relationer som erfarenheter, som något som är fint och intressant just där och då men har man sett tillräckligt av berget och utsikten runtom kanske man ser det som bestiget och vill vidare. Jävla jobbigt om man är den andra som står där ensam när ens älskling hoppat fallskärm därifrån och du glömde din. Ni skulle ju dela.
Vad jag menar med allt mitt blaj om bergstoppar är att jag plötsligt såg något så klart framför mig. Och även om det inte löser några världsproblem så var det på ett bildligt sätt lite lättare att förstå olika sorters människor och livssyn. Jag önskar jag var en bergsbestigare som var glad åt varje berg jag bestigit och såg fram emot kommande toppar att bestiga. Men jag är nog mera den som väljer ut en bergsficka nära toppen och trivs där.
Nu blir det morgonpromenad med Lill och sedan hoppas jag på att få mycket gjort. Senare blir det bio med Alex och jag vet inte varför jag ger mig in på det. Vi ska se Titanic i 3D. Den bästa filmen i historien. Men tårkanalerna lär tömmas. Säkert snorkanalen också.
Det var min lilla bergsteori det. Klapp!
Just himlars! En dröm besannades igår! Jag körde V60!!!!!!!
Skiter fullständigt i bilar. Trodde jag tills denna läckerbit kom ut på marknaden för ett par år sedan. HELT fulländad bil. Får fjärilar i magen bara av att titta på den!!!!!
Lill vet hur man charmar en Jess hon!!
Några påsar välgörenhet fick jag ihop.
Igår skulle jag ha kikat i Alex's studio men han hade glömt sin mobil hemma så jag fick inte tag i honom. Tog en lång promenad och andades i tomrummet istället.
På kvällen kom Lill hit, vi åkte och köpte kroppkakor och tog sedan tag i ett av delprojekten jag har framför mig. Packade kläder som ska skänkas i påsar och gick igenom gamla minnen. Lill läste ur min första bok, ni vet en sådan där bok om ens första år och så. Vet ju att jag har den men har inte tittat i den sedan jag var liten. Ska göra det någon dag.
Vi kom ofrivilligt in på detta med känslor. Hur de föds och dör och hur vissa aldrig mera ser sig om efter det som varit. Att alla människor har känslor men vissa bara låter dem komma och gå. Vissa människor har lättare för att acceptera att livet har sin gång medan andra sörjer och gläds på ett annat plan.
Vad vi pratade om fick mig att se massa bergstoppar som i en dal. Flummigt? Jag såg varje bergstopp som en relation med en annan människa. Man startar nere vid bergets fot båda två och så börjar man klättra uppåt. Man vill alltid uppåt. I början kanske man bara ser just detta berget, det är ju bredare längst ned. Man vill alltid ha mer och tids nog är man så högt upp att det smalnat av. Vissa nöjer sig inte med att stå halvhögt och se på världen omkring därifrån. Och ju högre man klättrar desto svårare blir det att hålla balansen.
En person som är lycklig för vad han eller hon har kanske inte promt måste upp till toppen utan är glad åt en bergsficka nästan högst upp. Andra ska promt ha mer och mer och då finns risken att man svajar till ordentligt där uppe på toppen. Man kanske ramlar och fallet blir så enormt hårt ju högre man klättrat i relationen. Make sense?
Vissa människor kanske ser dessa berg och relationer som erfarenheter, som något som är fint och intressant just där och då men har man sett tillräckligt av berget och utsikten runtom kanske man ser det som bestiget och vill vidare. Jävla jobbigt om man är den andra som står där ensam när ens älskling hoppat fallskärm därifrån och du glömde din. Ni skulle ju dela.
Vad jag menar med allt mitt blaj om bergstoppar är att jag plötsligt såg något så klart framför mig. Och även om det inte löser några världsproblem så var det på ett bildligt sätt lite lättare att förstå olika sorters människor och livssyn. Jag önskar jag var en bergsbestigare som var glad åt varje berg jag bestigit och såg fram emot kommande toppar att bestiga. Men jag är nog mera den som väljer ut en bergsficka nära toppen och trivs där.
Nu blir det morgonpromenad med Lill och sedan hoppas jag på att få mycket gjort. Senare blir det bio med Alex och jag vet inte varför jag ger mig in på det. Vi ska se Titanic i 3D. Den bästa filmen i historien. Men tårkanalerna lär tömmas. Säkert snorkanalen också.
Det var min lilla bergsteori det. Klapp!
Just himlars! En dröm besannades igår! Jag körde V60!!!!!!!
Skiter fullständigt i bilar. Trodde jag tills denna läckerbit kom ut på marknaden för ett par år sedan. HELT fulländad bil. Får fjärilar i magen bara av att titta på den!!!!!
Lill vet hur man charmar en Jess hon!!
Några påsar välgörenhet fick jag ihop.
Påskafton
Vilket usch-väder det var igår!! Hujedamig. Jag som gillar alla väder tyckte att det bidrog negativt. Nä hua.
Dagar som den här tycker jag det är tråkigt att min familj inte firar påsk. Vi gjorde det såklart när vi var små men nu är det ingen som bryr sig. Jag bryr mig. När jag skaffar familj kommer det vara inbitna traditioner som gäller. Att man ska akta sig för sådana för att det gör ont när de försvinner tror jag inte på. Då gläds man åt det som varit istället.
Det är min första påsk med och utan Damon. jag vill vara med honom men det hjälps inte. Jag köper trisslotter då och då bara för att kanske, kanske få vinna 10 000 så jag kunde få hälsa på honom i bara två veckor. Jag skulle göra vad som helst för det. Vad som helst. Så om någon har de slantarna får ni gärna bidra till det ;) Jag behöver en dos av honom nu nu nu. Jag är i en jobbig fas i mitt saknande för tillfället.
Tänk om man hade pengar. Kunde göra vad man ville när man ville det. Jag är inget fan av pengar så. Men som nu. Jag skulle gråta av lycka om jag fick åka till honom bara en stund. Jag behöver det. Jag tror han också skulle behöva det.
Jag drömmer om det och funderar över hur det skulle kunna bli verklighet. Men det går inte. Jag har inget att sälja och hinner inte jobba ihop extrapengar på så kort tid. Det får bli en trisslott till.
Idag skiner i alla fall solen och jag ska försöka ta mig till Alex's studio. Imorgon ska vi på bio tänkte vi. Hörs!
Lina och Åsa igår.
Har fått ett påskägg i alla fall. Av min chef. Synd bara att jag inte äter godis.
Dagar som den här tycker jag det är tråkigt att min familj inte firar påsk. Vi gjorde det såklart när vi var små men nu är det ingen som bryr sig. Jag bryr mig. När jag skaffar familj kommer det vara inbitna traditioner som gäller. Att man ska akta sig för sådana för att det gör ont när de försvinner tror jag inte på. Då gläds man åt det som varit istället.
Det är min första påsk med och utan Damon. jag vill vara med honom men det hjälps inte. Jag köper trisslotter då och då bara för att kanske, kanske få vinna 10 000 så jag kunde få hälsa på honom i bara två veckor. Jag skulle göra vad som helst för det. Vad som helst. Så om någon har de slantarna får ni gärna bidra till det ;) Jag behöver en dos av honom nu nu nu. Jag är i en jobbig fas i mitt saknande för tillfället.
Tänk om man hade pengar. Kunde göra vad man ville när man ville det. Jag är inget fan av pengar så. Men som nu. Jag skulle gråta av lycka om jag fick åka till honom bara en stund. Jag behöver det. Jag tror han också skulle behöva det.
Jag drömmer om det och funderar över hur det skulle kunna bli verklighet. Men det går inte. Jag har inget att sälja och hinner inte jobba ihop extrapengar på så kort tid. Det får bli en trisslott till.
Idag skiner i alla fall solen och jag ska försöka ta mig till Alex's studio. Imorgon ska vi på bio tänkte vi. Hörs!
Lina och Åsa igår.
Har fått ett påskägg i alla fall. Av min chef. Synd bara att jag inte äter godis.
Skärtorsdag.
Idag på jobbet hade mina kollegor satt upp bilder från vår påsklunch med barnen i hallen och jag var tvungen att fota en av bilderna för jag tycker den är så himla rolig. Den som gissar rätt om varför vinner en kram. Krävs att man ätit med mig minst en gång. Gissa på:
Stängde på jobbet idag och eftersom det är Skärtorsdag satt jag ensam med två små pojkar i 1,5 timme på eftermiddagen. Gav dem glass och lyxade till det lite. Busbus. I personalrummet står ett stort ägg fyllt till bredden av godis. Och mina kollegor försöker retas och suktas men sanningen är den att det biter inte nämnvärt. 25 dagar utan socker nu. Dock var jag riktigt sugen på påskmusten till lunchen igår eftersom jag missade julmusten. Men det är bara att kämpa på!!
Efter jobbet åkte jag och hälsade på min kära Hanna som är hemma från London. I backen upp till henne funderade jag över vår vänskap lite. Tänkte på saker vi gjort under gymnasietiden och så. Åkt pulka nästan mitt i natten. Firat 18-årsdag med hundramiljoner marschaller på en stor kulle. Planterat örhängen i en muffins. (Det var Hanna som gjorde på min födelsedag) Ätit våfflor. Plockat blommor på hennes land. Jag orkar inte rabbla mina tankar men vad som slog mig var att det vi gjort under åren är att hålla fast i barndomen. Dra ut på den lite till. Ungefär så långt hann jag tänka innan jag plingade på dörren. Så gör jag det och möts av den här.
Att vil fyller 26 i år är liksom bara en siffra.
Hade köpt med mig majskyckling och vattenmelon men pappa Alf hade tänkt pizza så det mumsade vi och pratade om allt viktigt man måste prata om när man varit ifrån varandra. Kände mig för ovanlighetens skull så sjukt kort hos dem. Är ju van att umgås med människor under 1 meter. Mina 165 cm är inte mycket att stoltsera med hos familjen Hanna.
Tiden gick fort och till slut var det dags att kila när de skulle ut och fira påsk på landet. Jag och Alex hade pratat om att eventuellt ses men bestämde att vi tar det till helgen istället så jag for hem. Här hemma tände jag massa ljus (brinner ännu) och hann inte mer än slå mig till ro så bankar det på dörren. Min 90-åriga granne vill att jag ska följa med till min 94-åriga granne mitt över som hör konstiga ljud. Jag har lyssnat efter de där ljuden en sisådär 30 ggr och mina öron hör nada. Nada!! Sedan skulle lilla tantaluntan svimma i mina armar och jag vet inte allt. Var mitt i en viktig sms-konversation och allt blev bara pannkaka. Kom till slut tillbaka in till mig där ljusen stod och brann och jag kröp ner under täcket för att bara koppla av.
Alex ringde och vi har pratat fram till nu. Han kör ett städbreak så fortsätter vi sedan. Jag värderar den killen så högt. Hur många gånger har ni hört mig säga "Min älskade, älskade Alex"? Han känner mig bäst av alla i hela världen och just världen vore inte densamma om inte han andades. Han är den jag känner mig tryggast med i hela världen. Ibland, ibland är han lite okänslig mot mig men han känner det alltid efteråt och ber uppriktigt om ursäkt.
Ska blunda några minuter innan han ringer upp och bara vara.
Just jäklar, skulle ju berätta om min hy. Tar fortfarande bild varje morgon för att se att det går framåt. Så lätt att glömma när jag bara ser ärren. Berättar om hyn imorgon i stället.
Ciao bellinos!
Smarret på jobbet..
Pizzastund.
Vårt effektiva samhälle. Träna, dricka kaffe och snickesnacka.
Ljusbord får en ny innebörd.
På så liten bild syns ju inte hyn nämnvärt med man ser i alla fall mitt påskiga halsband som jag bär varje Skärtorsdag.
Stängde på jobbet idag och eftersom det är Skärtorsdag satt jag ensam med två små pojkar i 1,5 timme på eftermiddagen. Gav dem glass och lyxade till det lite. Busbus. I personalrummet står ett stort ägg fyllt till bredden av godis. Och mina kollegor försöker retas och suktas men sanningen är den att det biter inte nämnvärt. 25 dagar utan socker nu. Dock var jag riktigt sugen på påskmusten till lunchen igår eftersom jag missade julmusten. Men det är bara att kämpa på!!
Efter jobbet åkte jag och hälsade på min kära Hanna som är hemma från London. I backen upp till henne funderade jag över vår vänskap lite. Tänkte på saker vi gjort under gymnasietiden och så. Åkt pulka nästan mitt i natten. Firat 18-årsdag med hundramiljoner marschaller på en stor kulle. Planterat örhängen i en muffins. (Det var Hanna som gjorde på min födelsedag) Ätit våfflor. Plockat blommor på hennes land. Jag orkar inte rabbla mina tankar men vad som slog mig var att det vi gjort under åren är att hålla fast i barndomen. Dra ut på den lite till. Ungefär så långt hann jag tänka innan jag plingade på dörren. Så gör jag det och möts av den här.
Att vil fyller 26 i år är liksom bara en siffra.
Hade köpt med mig majskyckling och vattenmelon men pappa Alf hade tänkt pizza så det mumsade vi och pratade om allt viktigt man måste prata om när man varit ifrån varandra. Kände mig för ovanlighetens skull så sjukt kort hos dem. Är ju van att umgås med människor under 1 meter. Mina 165 cm är inte mycket att stoltsera med hos familjen Hanna.
Tiden gick fort och till slut var det dags att kila när de skulle ut och fira påsk på landet. Jag och Alex hade pratat om att eventuellt ses men bestämde att vi tar det till helgen istället så jag for hem. Här hemma tände jag massa ljus (brinner ännu) och hann inte mer än slå mig till ro så bankar det på dörren. Min 90-åriga granne vill att jag ska följa med till min 94-åriga granne mitt över som hör konstiga ljud. Jag har lyssnat efter de där ljuden en sisådär 30 ggr och mina öron hör nada. Nada!! Sedan skulle lilla tantaluntan svimma i mina armar och jag vet inte allt. Var mitt i en viktig sms-konversation och allt blev bara pannkaka. Kom till slut tillbaka in till mig där ljusen stod och brann och jag kröp ner under täcket för att bara koppla av.
Alex ringde och vi har pratat fram till nu. Han kör ett städbreak så fortsätter vi sedan. Jag värderar den killen så högt. Hur många gånger har ni hört mig säga "Min älskade, älskade Alex"? Han känner mig bäst av alla i hela världen och just världen vore inte densamma om inte han andades. Han är den jag känner mig tryggast med i hela världen. Ibland, ibland är han lite okänslig mot mig men han känner det alltid efteråt och ber uppriktigt om ursäkt.
Ska blunda några minuter innan han ringer upp och bara vara.
Just jäklar, skulle ju berätta om min hy. Tar fortfarande bild varje morgon för att se att det går framåt. Så lätt att glömma när jag bara ser ärren. Berättar om hyn imorgon i stället.
Ciao bellinos!
Smarret på jobbet..
Pizzastund.
Vårt effektiva samhälle. Träna, dricka kaffe och snickesnacka.
Ljusbord får en ny innebörd.
På så liten bild syns ju inte hyn nämnvärt med man ser i alla fall mitt påskiga halsband som jag bär varje Skärtorsdag.
I andras ögon.
Godkväll!
Tufft dygn. Är slut i mina celler. Hjärncellerna och kroppscellerna. Jag har tänkt på mig själv i 24 timmar. Jag försöker lära känna mig själv och hantera det jag lär mig. Många människor jobbar ett helt liv för att följa sitt hjärta. Jag är expert på att följa mitt hjärta. Till varje pris.
Det leder ibland till att jag gör en del förhastade saker. Känner jag samhörighet med en person vill jag vara nära och skapa en relation till den personen. På heltid försöker jag låsa upp människors hjärtan.
Ikväll funderade jag lite på hur andra ögon ser på mig. Det finns ju så många. Sådana som känner mig. Sådana som har känt mig. Sådana som hört om mig. Sådana som sett mig. Sådana som tänker på mig. Sådana som känner för mig. Sådana som ogillar mig. Sådana som ler mot mig.
Jag kom fram till att det är omöjligt att se mig med andras ögon men jag spekulerade ändå. Jag tror att vissa kan tycka att jag är inställsam. Jag bryr mig om allt och alla och önskar ingen något ont. Jag besitter förmågan att alltid känna förståelse för andra människor. Men ibland när jag tror mig förstå mig på en annan människa kan jag bli jättearg.
Jag har svårt för slappa människor. För gnällspikar. Energitjuvar. Personer som tävlar i social kompetens. Människor som är ute efter något i allt de gör. Smarta personer som utnyttjar det på andras godhet eller svaghet. Människor som vill briljera eller för all del de som låtsas vara välvilliga men egentligen är ute efter att göra illa.
Jag tror kanske att jag kan uppfattas som självupptagen. Det är sant. Jag ägnar mycker tid åt mig själv. Är inte jag harmonisk och tillfreds med mig själv gynnar min tid med andra ingen. Jag funderar mycket över vem jag är, hur jag känner i olika situationer och hur jag kan vara en bra tjej. I grunden är jag alltid jag men små justeringar är alltid möjliga. Vissa beteenden går att öva in eller öva bort.
Sedan har jag många saker som jag tror på i livet. Jag tror verkligen på att lyssna. Att försöka förstå andra. Jag tror inte att man blir fattigare av att ge. Eller lyckligare av att hålla inne med fina saker man tänker. Jag tror inte på katt- och råttaförhållanden. Jag tror inte på att spela svår. Svåra är vi ändå.
Jag tror inte att kärlek blir mindre spännande för att man ger mycket. Då är det inte kärlek utan sökande efter bekräftelse.
Får fundera mer imorgon. Då ska jag berätta om min hy. Godnatt.
Tufft dygn. Är slut i mina celler. Hjärncellerna och kroppscellerna. Jag har tänkt på mig själv i 24 timmar. Jag försöker lära känna mig själv och hantera det jag lär mig. Många människor jobbar ett helt liv för att följa sitt hjärta. Jag är expert på att följa mitt hjärta. Till varje pris.
Det leder ibland till att jag gör en del förhastade saker. Känner jag samhörighet med en person vill jag vara nära och skapa en relation till den personen. På heltid försöker jag låsa upp människors hjärtan.
Ikväll funderade jag lite på hur andra ögon ser på mig. Det finns ju så många. Sådana som känner mig. Sådana som har känt mig. Sådana som hört om mig. Sådana som sett mig. Sådana som tänker på mig. Sådana som känner för mig. Sådana som ogillar mig. Sådana som ler mot mig.
Jag kom fram till att det är omöjligt att se mig med andras ögon men jag spekulerade ändå. Jag tror att vissa kan tycka att jag är inställsam. Jag bryr mig om allt och alla och önskar ingen något ont. Jag besitter förmågan att alltid känna förståelse för andra människor. Men ibland när jag tror mig förstå mig på en annan människa kan jag bli jättearg.
Jag har svårt för slappa människor. För gnällspikar. Energitjuvar. Personer som tävlar i social kompetens. Människor som är ute efter något i allt de gör. Smarta personer som utnyttjar det på andras godhet eller svaghet. Människor som vill briljera eller för all del de som låtsas vara välvilliga men egentligen är ute efter att göra illa.
Jag tror kanske att jag kan uppfattas som självupptagen. Det är sant. Jag ägnar mycker tid åt mig själv. Är inte jag harmonisk och tillfreds med mig själv gynnar min tid med andra ingen. Jag funderar mycket över vem jag är, hur jag känner i olika situationer och hur jag kan vara en bra tjej. I grunden är jag alltid jag men små justeringar är alltid möjliga. Vissa beteenden går att öva in eller öva bort.
Sedan har jag många saker som jag tror på i livet. Jag tror verkligen på att lyssna. Att försöka förstå andra. Jag tror inte att man blir fattigare av att ge. Eller lyckligare av att hålla inne med fina saker man tänker. Jag tror inte på katt- och råttaförhållanden. Jag tror inte på att spela svår. Svåra är vi ändå.
Jag tror inte att kärlek blir mindre spännande för att man ger mycket. Då är det inte kärlek utan sökande efter bekräftelse.
Får fundera mer imorgon. Då ska jag berätta om min hy. Godnatt.
Stolthet.
Jag har alltid haft en stolthet inom mig. Den har talat om för mig att jag har ett egenvärde som inget och ingen kan ta ifrån mig. Jag låter mig inte ses ned på. Eller det kanske är okej men jag rörs inte av det. Det rinner av mig likt vatten på en fågels feta fjädrar. Så har det alltid varit.
Men så har jag en skör sida också. Som bara vissa fått se. Min styrka har legat i min svaghet. Jag är svag men stoltheten finns kvar.
Jag har upptäckt att jag burit på två sorters stolthet. En som nog alltid finns där och en som jag inte alls har längre. Jag säger det sårbara, det som är mitt till den som är berörd. Det gör ont men det känns som att det är enda sättet. Jag riskerar att förlora mina bitar jag håller så kärt. För att jag inte kan annat. För att jag måste få uttrycka min oro, min farhåga, min rädsla.
Jag skulle kunna göra "rätt". Trycka tillbaka det jag känner och passa in i ledet. Men jag faller handlöst och då kan jag lika gärna berätta varför. Varför jag blir svag. Jag kan vara glad och svag på samma gång. Det är lite märkligt, det hänger inte ihop.
Ibland blir jag arg. Jag sträcker sällan ut handen för att dras upp, för att få en puff i rätt riktning. Men ibland händer det, jag ger hela mig. Och då gör det ont när jag tappar kontrollen för att jag hoppas på att den där handen ska finnas för att visa att "jag finns här, fast jag inte känner dig".
Jag har bara agerat idag. Inte tänkt efter. Bara frågat efter det jag behöver veta. Och jag blir utan svar. Fuck stolthet!!!
Jag är som jag är och jag kan inte bestämma mig för om jag är enormt annorlunda eller om jag bara låter impulserna komma och gå när andra håller emot? Om jag bara inte är rädd för att visa mig svag? Jag är svag. Och jag önskar jag kunde förstå saker jag inte förstår.
Men så har jag en skör sida också. Som bara vissa fått se. Min styrka har legat i min svaghet. Jag är svag men stoltheten finns kvar.
Jag har upptäckt att jag burit på två sorters stolthet. En som nog alltid finns där och en som jag inte alls har längre. Jag säger det sårbara, det som är mitt till den som är berörd. Det gör ont men det känns som att det är enda sättet. Jag riskerar att förlora mina bitar jag håller så kärt. För att jag inte kan annat. För att jag måste få uttrycka min oro, min farhåga, min rädsla.
Jag skulle kunna göra "rätt". Trycka tillbaka det jag känner och passa in i ledet. Men jag faller handlöst och då kan jag lika gärna berätta varför. Varför jag blir svag. Jag kan vara glad och svag på samma gång. Det är lite märkligt, det hänger inte ihop.
Ibland blir jag arg. Jag sträcker sällan ut handen för att dras upp, för att få en puff i rätt riktning. Men ibland händer det, jag ger hela mig. Och då gör det ont när jag tappar kontrollen för att jag hoppas på att den där handen ska finnas för att visa att "jag finns här, fast jag inte känner dig".
Jag har bara agerat idag. Inte tänkt efter. Bara frågat efter det jag behöver veta. Och jag blir utan svar. Fuck stolthet!!!
Jag är som jag är och jag kan inte bestämma mig för om jag är enormt annorlunda eller om jag bara låter impulserna komma och gå när andra håller emot? Om jag bara inte är rädd för att visa mig svag? Jag är svag. Och jag önskar jag kunde förstå saker jag inte förstår.
När man älskar.
Hej.
Den gågna helgen var bara så bra. Till och med lilla känslosamma jag tyckte det. Isande kallt och ett återfall av vintern som hette duga, men när man är kär, då funkar allt vet ni väl? Mitt hjärta (Damon) tycks ha vaknat till liv och gör mig till världens lyckligaste tjej. Jag vill verkligen vara med honom. Lyssnar på Spotifylistan jag hade i Australien och det gör inte ont längre. Jag bara längtar.
Igår hade jag Emelie från jobbet över på middag och idag mötte jag Amoren och Lill i vårt västerortska centrum. Först Amoren, sedan anslöt Lill. Mina goa systrar. Ja inte mina men de är i alla fall varandras systrar och på så sätt mina goa systrar.
Sandra var med på Gotland i somras när jag träffade Damon, så hon har faktiskt träffat honom om än en sen kväll på världens finaste ö under hällande regn i en trång liten bil. Men ändå. Mer än de flesta av mina vänner gjort.
Amoren vad jag har saknat dig. Det gör jag alltid i det tysta. Maria är eller var det närmaste en bästa vän jag varit i vuxen ålder. Vi gjorde allt, allt, allt tillsammans under ett par år. Jag åkte till och med dit klockan 5 på morgonen för att hinna gå morgonpromenad med henne och äta frukost under en hel sommar och hel höst. Sådant gör vänner. Och med henne både kan och vill jag vara mig själv till 100%.
Lill kände jag egentigen inte mer än att hon var Marias syster men så ville hon följa med mig på min resa till Gotland i somras och så blev det. Så slapp jag åka själv också. Fint.
Vi strosade i butikerna och jag provade massabh:ar med Maria. Fick oss ett gott skratt inne på Triumph. Att vissa bh:ar ens tillverkas!!!! Jag vill bara ha en mjuk slät t-shirt-bh där brösten får behålla sin naturliga form. Att Madonna-boobs ens varit populärt nånsin är för mig en gåta. Naturliga sådana bröst är säkert jättefina men att pressa ihop ett vanligt bröst till en anknäbb/kon ser bara hur dumt som helst ut. Jojomen, dårksap på hög nivå!
Vi fikade och pratade lite om att vara i ett förhållande och inte. Jag är ingen singeltjej men jag hade gärna hittat rätt från start. Jag tror på en kärlek i livet men den tycks visst vara lite svår att hitta. Jag hoppas dock att jag har hittat min.
Fan vad dumt att säga sådär. "Jag är ingen singeltjej". Låter som att jag inte klarar mig själv. Det gör jag förstås men jag tycker det är så himla mysigt att vara i ett förhållande. Det är spännande såhär i början och jag älskar det men jag ser fram emot när jag och Damon lärt känna varandra bättre och kan njuta ännu mer av varandra eftersom vi lärt oss mer hur den andra fungerar och vad den andra mår bra av. Vi har det bästa framför oss.
Ikväll blir det tidig kväll, ska krypa ner i badet och sedan .. NEJ!! Vad tusan!!!! Nu börjar ju 30! Jag ska kolla på 30! Nununu!
Klapp!!
Sådant här vackert sysslar vi med på jobbet nu. Älskar verkligen mitt jobb.
Lill
Min älskade Amore!
Två Amores.
Den gågna helgen var bara så bra. Till och med lilla känslosamma jag tyckte det. Isande kallt och ett återfall av vintern som hette duga, men när man är kär, då funkar allt vet ni väl? Mitt hjärta (Damon) tycks ha vaknat till liv och gör mig till världens lyckligaste tjej. Jag vill verkligen vara med honom. Lyssnar på Spotifylistan jag hade i Australien och det gör inte ont längre. Jag bara längtar.
Igår hade jag Emelie från jobbet över på middag och idag mötte jag Amoren och Lill i vårt västerortska centrum. Först Amoren, sedan anslöt Lill. Mina goa systrar. Ja inte mina men de är i alla fall varandras systrar och på så sätt mina goa systrar.
Sandra var med på Gotland i somras när jag träffade Damon, så hon har faktiskt träffat honom om än en sen kväll på världens finaste ö under hällande regn i en trång liten bil. Men ändå. Mer än de flesta av mina vänner gjort.
Amoren vad jag har saknat dig. Det gör jag alltid i det tysta. Maria är eller var det närmaste en bästa vän jag varit i vuxen ålder. Vi gjorde allt, allt, allt tillsammans under ett par år. Jag åkte till och med dit klockan 5 på morgonen för att hinna gå morgonpromenad med henne och äta frukost under en hel sommar och hel höst. Sådant gör vänner. Och med henne både kan och vill jag vara mig själv till 100%.
Lill kände jag egentigen inte mer än att hon var Marias syster men så ville hon följa med mig på min resa till Gotland i somras och så blev det. Så slapp jag åka själv också. Fint.
Vi strosade i butikerna och jag provade massabh:ar med Maria. Fick oss ett gott skratt inne på Triumph. Att vissa bh:ar ens tillverkas!!!! Jag vill bara ha en mjuk slät t-shirt-bh där brösten får behålla sin naturliga form. Att Madonna-boobs ens varit populärt nånsin är för mig en gåta. Naturliga sådana bröst är säkert jättefina men att pressa ihop ett vanligt bröst till en anknäbb/kon ser bara hur dumt som helst ut. Jojomen, dårksap på hög nivå!
Vi fikade och pratade lite om att vara i ett förhållande och inte. Jag är ingen singeltjej men jag hade gärna hittat rätt från start. Jag tror på en kärlek i livet men den tycks visst vara lite svår att hitta. Jag hoppas dock att jag har hittat min.
Fan vad dumt att säga sådär. "Jag är ingen singeltjej". Låter som att jag inte klarar mig själv. Det gör jag förstås men jag tycker det är så himla mysigt att vara i ett förhållande. Det är spännande såhär i början och jag älskar det men jag ser fram emot när jag och Damon lärt känna varandra bättre och kan njuta ännu mer av varandra eftersom vi lärt oss mer hur den andra fungerar och vad den andra mår bra av. Vi har det bästa framför oss.
Ikväll blir det tidig kväll, ska krypa ner i badet och sedan .. NEJ!! Vad tusan!!!! Nu börjar ju 30! Jag ska kolla på 30! Nununu!
Klapp!!
Sådant här vackert sysslar vi med på jobbet nu. Älskar verkligen mitt jobb.
Lill
Min älskade Amore!
Två Amores.
Kär.
Jag är så himla kär i min Damon. Så himla, himla kär. Jag tycker så mycket om honom att jag inte vet vad jag ska göra. Men det känns som tiden går fort nu och det känns som vi är närmare varandra än på länge. Tänk att man kan känna sig så nära en människa på andra sidan jorden. Jag längar så mycket efter att få börja leva vårt liv tillsammans. Min älskade, älskade kille. Vad jag är kär i dig.
Dag 21 utan socker. 2 cm av min rumpa har ramlat bort och jag har inte tränat en minut. Men det kommer det med.
Dag 21 utan socker. 2 cm av min rumpa har ramlat bort och jag har inte tränat en minut. Men det kommer det med.
Kreativitet.
Hej folk,
har varit lite ur form i veckan. Lite ledsen och uppgiven men nu är jag på banan igen. Ordentligt. Vaknade efter en hemsk men såhär i efterhand ganska underlig mardröm imorse. Drömde att jag och Åsa kom hem med flyg från fjärran land och var så uppe i exaltering att vi glömde bort att hämta våra väskor från rullbandet och gick och åt istället. När vi skulle få hjälp på flyplatsen att hitta väskorna var det superskumma människor i uniform som tillhörde en ond maffia och på något vis drogade Åsa.
Fick med henne därifrån men var tvugna att åka tillbaka för vi skulle promt ha våra väskor. Då stängde de in henne i en källare och en av de var lika stor som den där blonde besten i Män som hatar kvinnor-triologin. Jag visste inte vad jag skulle göra när Åsa satt inlåst i Fritzl-källaren (så hemskt var det) så jag fick den kloka idén att ringa på hjälp. Vem ringde jag då? Jo Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Han kom till vår undsättning och brottade ner besten. Med mig kan du vara trygg Åsa, kommer alltid på något smart..
Hur som, idag var ingen vanlig dag utan jag åkte in till stan på en utbildningsdag. Det var mycket prat och övningar och tvärgrupper med fokus på skapande tillsammans med barn. I slutet av dagen fick vi en uppgift och en timme på oss att lösa den. Vi skulle skapa en framtidens väska och ha en värdefull sak i den och ett skräp. Vi skulle jobba tillsammans med människor vi inte känner och komma överens om design och funktion och sedan göra ett utförande.
Min grupp, vi hade världens samarbetskänsla. Jag som när vi fick uppgiften tänkte att Ahhh, måste vi samarbeta? Jag är lite av en enstöring och särskilt när det kommer till skapande. Men det gick finfint.
Vi gjorde en ergonomisk ryggsäck som expanderar i takt med att man fyller den. Alltså mycket liten om du har lite i den och större om du vill ha mer i den. Till och med en vinterjacka fick plats. Den var utrustad med ett personchip som du var tvungen att läsa av ditt tumavtryck mot för att ens kunna öppna. Sensorn för det var ett mellisfodral där du får plats med nötter, ett äpple, russin eller vad du nu vill ha. Inuti var den utrustad med en "latte-påse" som givetvis går att använda till andra drycker än latte. Vatten, juice eller vad du nu önskar. Den hade ett sugrör monterad så du kan dricka på språng. Även en första hjälpen-påse i miniatyr fanns i.
På bild ser den bara ut som en ihopknögglad säck men i verkligheten var den rätt fin och vi var så stolta allihop. Det var jättespännande att se vad de andra hade gjort. Några hade en så smart grej i sin väska. Ett personkort kallade de det och det var som ett idkort men det var laddat med all viktig information. Körkortet, pass, utbildning, födelsenummer, allt digitalt. Och var du med i brottsregistret gick det direkt att läsa av med kortläsaren. (På gott och ont förstås.) Kortet ersatte också hemnycklar, mobil, och dator. Därför behövde väskan inte ha ett blixtlås eller lock då det kort som var av värde var personligt och inte gick att använda utan att läsa av pupillern eller tumavtryck. Till och med pengar var kortet laddat med. Din lön laddades på direkt på kortet och drogs sedan av då du handlade med det. Sjukt fiffigt!
En jätterolig dag som avslutades med 3 timmars hemlighetsmakeri med pappa. Nu är det godnatt.
Vår transparenta ryggsäck. Kunde bli sjuuukt stor! :)
Latte-påsen :)
En annan grupps fiffiga väska som var som en Iphone fast med solceller och massa fiffigheter. Kul!
har varit lite ur form i veckan. Lite ledsen och uppgiven men nu är jag på banan igen. Ordentligt. Vaknade efter en hemsk men såhär i efterhand ganska underlig mardröm imorse. Drömde att jag och Åsa kom hem med flyg från fjärran land och var så uppe i exaltering att vi glömde bort att hämta våra väskor från rullbandet och gick och åt istället. När vi skulle få hjälp på flyplatsen att hitta väskorna var det superskumma människor i uniform som tillhörde en ond maffia och på något vis drogade Åsa.
Fick med henne därifrån men var tvugna att åka tillbaka för vi skulle promt ha våra väskor. Då stängde de in henne i en källare och en av de var lika stor som den där blonde besten i Män som hatar kvinnor-triologin. Jag visste inte vad jag skulle göra när Åsa satt inlåst i Fritzl-källaren (så hemskt var det) så jag fick den kloka idén att ringa på hjälp. Vem ringde jag då? Jo Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Han kom till vår undsättning och brottade ner besten. Med mig kan du vara trygg Åsa, kommer alltid på något smart..
Hur som, idag var ingen vanlig dag utan jag åkte in till stan på en utbildningsdag. Det var mycket prat och övningar och tvärgrupper med fokus på skapande tillsammans med barn. I slutet av dagen fick vi en uppgift och en timme på oss att lösa den. Vi skulle skapa en framtidens väska och ha en värdefull sak i den och ett skräp. Vi skulle jobba tillsammans med människor vi inte känner och komma överens om design och funktion och sedan göra ett utförande.
Min grupp, vi hade världens samarbetskänsla. Jag som när vi fick uppgiften tänkte att Ahhh, måste vi samarbeta? Jag är lite av en enstöring och särskilt när det kommer till skapande. Men det gick finfint.
Vi gjorde en ergonomisk ryggsäck som expanderar i takt med att man fyller den. Alltså mycket liten om du har lite i den och större om du vill ha mer i den. Till och med en vinterjacka fick plats. Den var utrustad med ett personchip som du var tvungen att läsa av ditt tumavtryck mot för att ens kunna öppna. Sensorn för det var ett mellisfodral där du får plats med nötter, ett äpple, russin eller vad du nu vill ha. Inuti var den utrustad med en "latte-påse" som givetvis går att använda till andra drycker än latte. Vatten, juice eller vad du nu önskar. Den hade ett sugrör monterad så du kan dricka på språng. Även en första hjälpen-påse i miniatyr fanns i.
På bild ser den bara ut som en ihopknögglad säck men i verkligheten var den rätt fin och vi var så stolta allihop. Det var jättespännande att se vad de andra hade gjort. Några hade en så smart grej i sin väska. Ett personkort kallade de det och det var som ett idkort men det var laddat med all viktig information. Körkortet, pass, utbildning, födelsenummer, allt digitalt. Och var du med i brottsregistret gick det direkt att läsa av med kortläsaren. (På gott och ont förstås.) Kortet ersatte också hemnycklar, mobil, och dator. Därför behövde väskan inte ha ett blixtlås eller lock då det kort som var av värde var personligt och inte gick att använda utan att läsa av pupillern eller tumavtryck. Till och med pengar var kortet laddat med. Din lön laddades på direkt på kortet och drogs sedan av då du handlade med det. Sjukt fiffigt!
En jätterolig dag som avslutades med 3 timmars hemlighetsmakeri med pappa. Nu är det godnatt.
Vår transparenta ryggsäck. Kunde bli sjuuukt stor! :)
Latte-påsen :)
En annan grupps fiffiga väska som var som en Iphone fast med solceller och massa fiffigheter. Kul!
Sommartid.
Det är väl nu man ska vara glad att det är sommartid? Att vi är på "rätt halva". Jag tycker inte sommartiden är nåt bra. Den gör det bara ännu svårare för mig och den där Aussiehögen jag skaffat mig.
Igår tog jag på mig våriga kläder och åkte in till ett annat Details för att pröva lyckan. BH:n jag provade för ett år sedan hette inte Freya. Den heter Panache. Och jag har inte 65 E, nej för jag har F. Men den satt i alla fall inte topp för den var lite för stor i kupan och E var för liten. Och ska man lägga sin matkassa på en BH, ja då ska den tusanimej sitta bra. Och mer därtill. Så antingen får jag gå upp lite i vikt, eller ner lite. Får se hur jag gör. *IRONI*
Idag är det våffeldagen och då borde våfflor intas. Men det är svårt när man är inne på sockerstopp dag 14. Visserligen innehåller ju inte själva våfflorna socker så kanske kör jag bär och grädde till. Det vore fint. Igår unnade jag mig efterrätt efter lunchen. Det blev blåbär och hallon med kokosmjölk. Det är riktigt gott och inte det minsta onyttigt. Önskar man kunde vispa kokosmjölk men har inte kommit på något sätt ännu.
Jag blev lite down igår, eller egentligen inte down. Mer irriterad. Uppgiven kanske. Och trots att klockan var två på natten (ja den blev ju tre minuten efter) så fanns Alex där med sin behagliga stämma. Han kan vara hård mot mig också, på ett bra sätt. Han håller inte på och gullar med mig om det inte behövs. Ibland gör det det och då brukar han först tala klarspråk så att det gör lite ont, sedan säger han bara snälla ord så det känns bättre.
Vi pratade till fyra nångång och då var det lättare att somna. Tur att han finns när den där Damon är på annat håll. Jag blir arg ibland för att han och jag inte känner varandra på samma sätt som jag och Alex. Men det är så det är. Tiden gör sitt.
Just det, vaknade tidigt imorse av att jag skrattade jättemycket. Så märklig känsla :)
Nepp, nu är det dags att kicka igång söndagen!
Tjipp!
Jag är diskriminerad.
Igår slutade jag kl 14 för en gångs skull. Då tog jag mig in till stan. Glömde bort att det var fredag och löning, så som den lilla stadslantis jag är blev jag en aning överrumplad. Människor överallt. Jag hade bara två ärenden. Köpa BH och mineralfoundation från ID. Fairly light, den ni, men är man skandinav så är man. Likblek på vintern och pepparkaka på sommaren.
Hur som helst. För ett år sedan spanade jag på en BH från Freya på Details. Jag tycker inte om den butiken, det är jag och tanterna med 205 Ö som hänger där. Nåväl, nu har jag bara hängt där en gång och det var då jag klev in genom deras entré för ungefär ett år sedan efter år av förberedelser. Men jag tänkte nu igår att jag skulle kila in på Lindex för att eventuellt ha lite tur och hitta något bra i mer lämplig prisklass. Tji fick jag. Om man har lite större kupa som jag så börjar storlekarna på 75 och redan där är det kört. Jag kan inte ha det. Så jag blev lite sur. Vilket jag vänligt påpekade för ladyn på avdelningen.
"Men vi har storlekar från 65." säger hon då. Va? Nu gråter väl änglarna tänkte jag. STOPPA PRESSARNA!!! Lindex har BH-storlekar från 65 i omktrets!! Nej nu!! "Vad har du för storlek?" undrade hon. Så tyst att hon nätt och jämnt hörde vad jag sa skyndade jag att få ut orden: Ja, alltså, de på Details hävdar att jag har 65 E.. Hon menade att E är det samma som DD i kupa och lirkade snabbt fram ett par styckna. Jag gick hoppfullt och provade men hoppet släcktes väl lika fort som det dök upp. DD? Pyttsan! Deras DD kan inte ha varit större än en halvstor B-kupa. Jag vill gråta. Jag känner mig grotesk.
Ingen har väl nånsin trott mig när jag nämnt min sanna byststorlek. Arg och lite tvär tänkte jag att jag får väl gå till kärringbutiken ändå då. Jag är ju trots allt kärring i ung kropp och det är väl bara att leva upp till det då. Så jag skrev in bokstäverna på GPS:en och traskade dit.
Det känns när man kliver in på Details som att BH:arna anfaller. De är liksom överallt och en människa med cellskräck gör bäst i att inte gå in. Ganska snabbt blev jag ändå lycklig igen. Nu skulle jag ju få spendera de efterlängtade 600 kronorna på en BH. Hutlöst, men om man slår ihop alla obekväma för löst sittande häng-bh:ar jag köpt på mig så är jag ganska snart uppe i 600 kr.
Jaha, "Jag vill ha en slät t-shirt BH i storlek 65 E tack. Provade den för ett år sedan. Var hänger den?" Hon tittade lite besvärat på mig och undrade om jag kom ihåg hur den såg ut. "Ja den såg ut som en t-shirt BH i 65 E" svarade jag uppriktigt. "Minns du vad det var för märke?" "Nej, det gör jag inte". "Var det kanske en Triumph? "Nej, inte Triumph, absolut inte." "Var det en Freya?" "Ja!!! Ja! En Freya var det. "Ja serru de har vi inte längre. De har så ovanliga storlekar så de sålde inte."
Men vad i helvete!!! Vadå OVANLIG storlek?? Jag är en helt vanlig tjej, med en helt vanlig kropp och ett par helt vanliga, naturliga halvfyllda bröst som vill ha en vanlig jävla BH i min storlek. Hur länge ska det vara såhär??? De vanliga kedjorna säljer miljoner bh:ar i 70 AAAAAA, som att de ens egentligen behöver en BH??? Men vi då? Vi stackars storbystade människor som bara anses vulgära om vi visar våra kvinnliga utbuktningar?? Ska inte vi få ha en bekväm, skön BH??? Det är 2012!
Och jag blir ledsen på dumma tjejer som inte fattar det här med byststorlek. Systemet är i och för sig åt helvete då de ändrar kupstorleken beroende på omkrets. Men bara för att jag har E i kupa betyder det inte att jag skulle ha en byst likt en 105 E, den kupan är något helt annat. Min är som en C-kupa med kanske 80 i omkrets, men 80 är aaaallldeles för stort för mig. En 70 D däremot blir förliten i kupan då den kupan är ungefär som en liten/mellan B-kupa.
Nej nu är jag arg. Var hittar jag min BH??? Och jag hade gärna gått BH-lös om det inte varit så förjodat OBEKVÄMT!
Hur som helst. För ett år sedan spanade jag på en BH från Freya på Details. Jag tycker inte om den butiken, det är jag och tanterna med 205 Ö som hänger där. Nåväl, nu har jag bara hängt där en gång och det var då jag klev in genom deras entré för ungefär ett år sedan efter år av förberedelser. Men jag tänkte nu igår att jag skulle kila in på Lindex för att eventuellt ha lite tur och hitta något bra i mer lämplig prisklass. Tji fick jag. Om man har lite större kupa som jag så börjar storlekarna på 75 och redan där är det kört. Jag kan inte ha det. Så jag blev lite sur. Vilket jag vänligt påpekade för ladyn på avdelningen.
"Men vi har storlekar från 65." säger hon då. Va? Nu gråter väl änglarna tänkte jag. STOPPA PRESSARNA!!! Lindex har BH-storlekar från 65 i omktrets!! Nej nu!! "Vad har du för storlek?" undrade hon. Så tyst att hon nätt och jämnt hörde vad jag sa skyndade jag att få ut orden: Ja, alltså, de på Details hävdar att jag har 65 E.. Hon menade att E är det samma som DD i kupa och lirkade snabbt fram ett par styckna. Jag gick hoppfullt och provade men hoppet släcktes väl lika fort som det dök upp. DD? Pyttsan! Deras DD kan inte ha varit större än en halvstor B-kupa. Jag vill gråta. Jag känner mig grotesk.
Ingen har väl nånsin trott mig när jag nämnt min sanna byststorlek. Arg och lite tvär tänkte jag att jag får väl gå till kärringbutiken ändå då. Jag är ju trots allt kärring i ung kropp och det är väl bara att leva upp till det då. Så jag skrev in bokstäverna på GPS:en och traskade dit.
Det känns när man kliver in på Details som att BH:arna anfaller. De är liksom överallt och en människa med cellskräck gör bäst i att inte gå in. Ganska snabbt blev jag ändå lycklig igen. Nu skulle jag ju få spendera de efterlängtade 600 kronorna på en BH. Hutlöst, men om man slår ihop alla obekväma för löst sittande häng-bh:ar jag köpt på mig så är jag ganska snart uppe i 600 kr.
Jaha, "Jag vill ha en slät t-shirt BH i storlek 65 E tack. Provade den för ett år sedan. Var hänger den?" Hon tittade lite besvärat på mig och undrade om jag kom ihåg hur den såg ut. "Ja den såg ut som en t-shirt BH i 65 E" svarade jag uppriktigt. "Minns du vad det var för märke?" "Nej, det gör jag inte". "Var det kanske en Triumph? "Nej, inte Triumph, absolut inte." "Var det en Freya?" "Ja!!! Ja! En Freya var det. "Ja serru de har vi inte längre. De har så ovanliga storlekar så de sålde inte."
Men vad i helvete!!! Vadå OVANLIG storlek?? Jag är en helt vanlig tjej, med en helt vanlig kropp och ett par helt vanliga, naturliga halvfyllda bröst som vill ha en vanlig jävla BH i min storlek. Hur länge ska det vara såhär??? De vanliga kedjorna säljer miljoner bh:ar i 70 AAAAAA, som att de ens egentligen behöver en BH??? Men vi då? Vi stackars storbystade människor som bara anses vulgära om vi visar våra kvinnliga utbuktningar?? Ska inte vi få ha en bekväm, skön BH??? Det är 2012!
Och jag blir ledsen på dumma tjejer som inte fattar det här med byststorlek. Systemet är i och för sig åt helvete då de ändrar kupstorleken beroende på omkrets. Men bara för att jag har E i kupa betyder det inte att jag skulle ha en byst likt en 105 E, den kupan är något helt annat. Min är som en C-kupa med kanske 80 i omkrets, men 80 är aaaallldeles för stort för mig. En 70 D däremot blir förliten i kupan då den kupan är ungefär som en liten/mellan B-kupa.
Nej nu är jag arg. Var hittar jag min BH??? Och jag hade gärna gått BH-lös om det inte varit så förjodat OBEKVÄMT!
Jakten på lycka.
Den här frisyren skulle jag vilja återskapa. Vet bara inte hur!!!
Jag är helt säker på att meningen med livet är att lära sig något i jakten på lycka. Varje morgon och varje kväll ställer jag omedvetet en fråga till mig själv: Hur mår jag? Det resulterar i en känsla som kan vara antingen bra, eller inte.
Ibland dagtid ställer jag mig frågan vad jag håller på med. För ibland undrar jag. Jag kan absolut inte säga att jag ofta hamnar i konflikt med människor, men jag känner mig dagligdags ensam om att tänka på mitt sätt. Jag har aldrig varit mycket för att följa något slags norm eller flyta med strömmen. Jag är kapabel att tänka själv och då utnyttjar jag det. Vad som händer är dock att jag i mångt och mycket kommer på mig själv med att tycka tvärtom. Det är mer regel än undantag.
Säger någon nej, kan jag alltid komma på ett skäl till att säga ja. Säger någon omöjligt, säger jag möjligt. Säger någon surt, säger jag sött. Säger någon upp, säger jag ner. Säger någon stopp, säger jag kör. Hävdar någon att Pelle Jönsson är god, kan jag lätt hitta något ont i honom. Säger någon spring, säger jag gå. Och sådär håller det på dagarna i ända. Jag tror inte att det finns en lösning på ett problem. Jag tror inte att människor tillhör ett fack. Jag tror inte att det finns människor som är helt igenom lyckade. Jag tror inte det finns människor som är heltigenom värdelösa.
Jag tror inte att känslor kan stelna. Kanske kan man bura in dem, men får de sitt utrymme igen kan de bli levande på nytt. Jag tror vem vi är och vad vi skänker den här världen, i grunden men också till sin yttersta spets, handlar om vad vi vill och hur mycket vi är beredda att ge och välja bort för att uppnå det. Jag tror inte att en människa föds sur och skulle man på vägen bli det så finns alla förutsättningar för att ändra det.
Just nu på mitt jobb är alla buttra. Och jag tycker nog inte att det är en överdrivt. I det tysta känns alla otroligt missnöjda, fast jag vet inte varför. Det är som att hela bemanningen är någonstans i livet eller i karriären där de inte vill vara. Ingen känner sig förstådd och det blir en ond nedåtgående spiral. Det är inte roligt att gå till jobbet. Någonstans är det det, för att jag älskar barnen. Men det krävs lite mer än så för att ens arbete ska kännas värdefullt och roligt.
Jag har gått och blivit en rädd jävel. Jag kan fortfarande säga vad jag tycker, men ibland orkar jag liksom inte. Och vad är det för power? Jag vill komma idérik och glad till jobbet men om det finaste man kan få är ett ansträngt leende som skriker fake, då dalar det mesta.
Och nu kanske man kunde tycka att jag 1. Skulle kunna skita i att tycka tvärtom ett tag, eller 2. Bara låta saker glida förbi. Ett leende är ju ändå ett leende. Eller? Men det går inte. För det första så tycker jag från djupet av mitt hjärta många gånger precis tvärtom. Men folk får för sig att jag tycker tvärtom bara för att jävlas, och då lyssnar ingen på vad jag har att säga. För det andra så tycker jag ett uppenbart fakeleende kan vara lika jobbigt som ett par negativa ord. Faktiskt. Inte när det är ett leende som är ett riktigt försök bara att man inte kan le ärligare. Men när det är ett leende helt utan själ, då tycker jag det känns hårt.
Och eftersom jag tillbringar i snitt 8 timmar per dag på jobbet så får det mig att undra: Är det såhär illa vi mår i Sverige? Eller är det bara runt mig? För jag dras ner något kopiöst av det. Jag mår riktigt, riktigt dåligt. Och när jag känner så då vill jag bara lämna allt och krypa under täcket med Damon och viska ord om ingenting. Jag vill leva i en tid då man kan andas. Då man inte jobbar för piskade resultat eller för att visa omvärden något.
Tänk att vakna en dag, sova ut ordentligt, vakna i ett ljust rum som doftar nytvättat. Gå upp, ha en plåt nybakta bullar under en bakduk på spisen. Inte tänka en enda tanke om hur många kalorier de innehåller. Ringa ett gäng vänner på en telefon som sitter fast i väggen. En ljust aprikosfärgad med en liten röd lampa som visar när telefonen har ton och inte. Stämma träff med dem vid en busstation i stan där man sedan ses och tar bussen ut på landet. Fikakorg med termos och duk och smörgåsar och badkläder. Man kanske bara är tre stycken, men det räcker.
Sedan efter över en timme på bussen går man av vid ändhållplatsen och promenerar genom en dunge tills man kommer fram till den lilla sjön. Gör plats under ett äppelträd och pratar om fjärilar och en bra bok man läst. Om hur det var att strosa i Stockholm under lunchtid en tisdag på 80-talet. Man stannar ända fram till solen visar halv fyra. Då packar man mätt och lycklig ihop. Torkar håret som är blött efter säkert tre alldeles för kalla dopp. Timmen tillbaka går snabbare. Man kramas hejdå och skiljs åt. Tar tåget hem. Där hemma har någon man tycker mycket mycket om ordnat en enkel middag. Det blir falukorv i ugn med hemlagat potatismos och grönsaker.
När maten fått smälta blir det en 30-minuterspromenad hand i hand. Man njuter av det men det är så självklart så man vet inte riktigt om det, bara nästan.
När man kommer hem igen blir det varsin dusch och sedan Fia med knuff i morgonrockar. Det blir en tidig kväll och man somnar tätt intill den man älskar. Preciiiis när man somnat rycker man till lite grann, bara för att vakna och känna att han fortfarande är där, lite längre bort men med sin hand på huden. Och så somnar man om.
Är jag dum i huvudet? Är jag så sjuk i skallen att jag inte borde få finnas? Vem fan har tid att sitta och fantisera ihop sådant här? Jag har visst det. Jag vill liksom nåt annat. Jag vill inte mala på och traska runt, runt, runt. Jag vill lära mig på vägen, utamas på ett sätt som inte kännas pressande. Jag vill att alla människor tar sina fina, unika egenskaper och bidrar med dem. Släpper avund och dålig självkänsla. Släpper alla måsten. För det finns inga. Släpper likgiltigheten och letar rätt på något i livet de känner lite glöd för, sedan tänder till och slutligen brinner för det för att i sin tur med lite tur skapa glöd hos andra. Det skulle jag vilja. Hallå, koko??
En måndag.
Vad fruset det var hos fröken idag då. Hurr, hurr, blir nog ett bad. Sedan väntar bästa serien, 30 grader i februari. Bästa, bästa!
Var och klippte mig idag. Har inte klippt mig sedan oktober och det är sjukt länge sedan för att vara jag. Klipper mig annars varannan till var tredje månad. Dock har jag tappat hälften av mitt hår så det var lite läskigt idag men Elin löste det fint, precis som vanligt! Mycket fylligare nu även om jag bara har tre hårstrån kvar.
Nepp, nu ska jag varva ner.
Dagens lunch.
Var och klippte mig idag. Har inte klippt mig sedan oktober och det är sjukt länge sedan för att vara jag. Klipper mig annars varannan till var tredje månad. Dock har jag tappat hälften av mitt hår så det var lite läskigt idag men Elin löste det fint, precis som vanligt! Mycket fylligare nu även om jag bara har tre hårstrån kvar.
Nepp, nu ska jag varva ner.
Dagens lunch.
Helgbomb.
God afton.
Igår vaknade jag redan vid halv sju, ringde Damon och pratade några minuter med honom. På helgerna är jag extra längtig. Kikade lite på Nyhetsmorgon lördag och gjorde mig sedan i ordning snabbt. Sedan kom pappa och hämtade upp mig och vi åkte iväg på hemlighetsmakeri.
Efteråt for vi in till stan, jag hämtade upp min stulna portmonä på Hittegods men tyvärr var mina pengar, bankomatkort och remsa borta. Medlemskorten fick jag dock tilbaka. Mest glad var jag för själva portmonän som jag fick av Anne-Li i julklapp och tycker så mycket om. En riktig favorit!
Efter det åkte vi till pappa på Kungsholmen där jag lånade en jacka av honom, sedan gick vi till ett sushiställe där han åt sushi och jag den godaste yakinikun jag vet. Oslagbar!! Så fint och mört kött. Mumsmums.
Vi smälte maten litegrann, sedan tog pappa med mig runt hans promenadvarv. Fantastiskt att promenera! Bland det bästa jag vet!!
Vi kilade hem, vände, åkte och hämtade upp Anne-Li i Nacka och sedan vidare till middag hos farmor. Länge sedan nu! Farbror Tommy och kusin Jonas kom också över. Vi serverades lasagne och pannbiff. Till efterrätt blev det glass med bär och grädde. Tyvärr har min lilla farmor alltid socker i grädden för hon tycker det blir fluffigare då säger hon. Nåväl hon får väl tycka så då. Men jag kunde inte äta den. Som tur var hade hon sparat en skvätt som jag kunde hälla på mina blåbär och det var riktigt, riktigt gott och inte ett korn socker i!! Mums igen!
Sent igår körde farbror Tommy hem mig och jag höll mig vaken till sent då Damon hade hunnit vakna. Det är så himla overkligt att vara så långt ifrån honom. Hur fan fixar man det? undrar jag ibland. Vansinne är vad det är!
Somnade kanske halv tre och så upp vid 8 kanske. Minns inte så bra. Drömde om Mr. Mister inatt. Helt sjukt såhär långt efter. Nedra människa. Han satte sina spår den åldringen!
Klockan tolv blev jag hämtad av mamma, Johan och Martin och möttes av en bil med applåderande människor. De var visst impade av att jag stod där och väntade när de kom. Är inte den snabbaste i vår släkt. Kusin Micke har till och med kallat mig för Blixten...
Vi styrde kosan mot mormor i Mariefred och hämtade upp Åsa på vägen. Full bil blev det med både Milton och Österman i bakluckan.
Mormor har ju fyllt år så hela ligan var där. Bäst av allt (förutom mormor) var mina fina kusiner. Tycker så mycket om dem!! Micke och Johan träffar jag sååå sällan. Senast var på julbordet 2010. De firade jul ihop i år också men då var ju jag i Australien.
Vi åt så gott och tog en promenad till sjön. Fina Mälaren. Vi pratade lite nostalgiskt om det vi varit med om ute hos mormor som små och jag tycker det är så sorgligt att vi blev stora så fort. Minnena är fortfarande fina dock. Vi hade en sten vi kallade för Båtstenen. Vi tyckte den såg ut som en upp-och-nedvänd båt och det bästa med den var att det växte guld på den!!! Egentligen var det bara rostiga mineraler som trillade av men det var rena skattkammren när vi var små.
Som vanligt är det bara jag som minns och så får de andra tänka så det knakar för att minnas det för mig så självklara.
När vi kom tillbaka blev det fika med brownies och glass. För mig blev det vad som fanns, några oliver, gurka och ljummen tjälknöl. Till det drack jag en liten, liten kopp varm grädde med några droppar kaffe och honung. Dag sju utan socker lider mot sitt slut. Det är svårt, svårt, svårt nu. Men jag vill det här!
Har haft den bästa helgen på mycket, mycket länge. Och avslutade med lite kvällstugg här för någon timme sedan. Nu kallar sängen. Härlig vecka på er!
Pappilappi..
Ligan begrundar "Båtstenen".
Ser ni vilken guldklimp??! Ja Michael också förstås!
Mormor har alltid gillat Australien och i hennes lampa hänger därför en liten koala, har alltid gjort.
När jag hälsade från Damon sa hon att det var nog lika bra att han inte kom, för då hade inte
maten räckt. Hon är rolig hon.
Var och handlade nu på kvällskvisten. Bara bra grejer!!
Så himla enkelt och mumsigt!!
Igår vaknade jag redan vid halv sju, ringde Damon och pratade några minuter med honom. På helgerna är jag extra längtig. Kikade lite på Nyhetsmorgon lördag och gjorde mig sedan i ordning snabbt. Sedan kom pappa och hämtade upp mig och vi åkte iväg på hemlighetsmakeri.
Efteråt for vi in till stan, jag hämtade upp min stulna portmonä på Hittegods men tyvärr var mina pengar, bankomatkort och remsa borta. Medlemskorten fick jag dock tilbaka. Mest glad var jag för själva portmonän som jag fick av Anne-Li i julklapp och tycker så mycket om. En riktig favorit!
Efter det åkte vi till pappa på Kungsholmen där jag lånade en jacka av honom, sedan gick vi till ett sushiställe där han åt sushi och jag den godaste yakinikun jag vet. Oslagbar!! Så fint och mört kött. Mumsmums.
Vi smälte maten litegrann, sedan tog pappa med mig runt hans promenadvarv. Fantastiskt att promenera! Bland det bästa jag vet!!
Vi kilade hem, vände, åkte och hämtade upp Anne-Li i Nacka och sedan vidare till middag hos farmor. Länge sedan nu! Farbror Tommy och kusin Jonas kom också över. Vi serverades lasagne och pannbiff. Till efterrätt blev det glass med bär och grädde. Tyvärr har min lilla farmor alltid socker i grädden för hon tycker det blir fluffigare då säger hon. Nåväl hon får väl tycka så då. Men jag kunde inte äta den. Som tur var hade hon sparat en skvätt som jag kunde hälla på mina blåbär och det var riktigt, riktigt gott och inte ett korn socker i!! Mums igen!
Sent igår körde farbror Tommy hem mig och jag höll mig vaken till sent då Damon hade hunnit vakna. Det är så himla overkligt att vara så långt ifrån honom. Hur fan fixar man det? undrar jag ibland. Vansinne är vad det är!
Somnade kanske halv tre och så upp vid 8 kanske. Minns inte så bra. Drömde om Mr. Mister inatt. Helt sjukt såhär långt efter. Nedra människa. Han satte sina spår den åldringen!
Klockan tolv blev jag hämtad av mamma, Johan och Martin och möttes av en bil med applåderande människor. De var visst impade av att jag stod där och väntade när de kom. Är inte den snabbaste i vår släkt. Kusin Micke har till och med kallat mig för Blixten...
Vi styrde kosan mot mormor i Mariefred och hämtade upp Åsa på vägen. Full bil blev det med både Milton och Österman i bakluckan.
Mormor har ju fyllt år så hela ligan var där. Bäst av allt (förutom mormor) var mina fina kusiner. Tycker så mycket om dem!! Micke och Johan träffar jag sååå sällan. Senast var på julbordet 2010. De firade jul ihop i år också men då var ju jag i Australien.
Vi åt så gott och tog en promenad till sjön. Fina Mälaren. Vi pratade lite nostalgiskt om det vi varit med om ute hos mormor som små och jag tycker det är så sorgligt att vi blev stora så fort. Minnena är fortfarande fina dock. Vi hade en sten vi kallade för Båtstenen. Vi tyckte den såg ut som en upp-och-nedvänd båt och det bästa med den var att det växte guld på den!!! Egentligen var det bara rostiga mineraler som trillade av men det var rena skattkammren när vi var små.
Som vanligt är det bara jag som minns och så får de andra tänka så det knakar för att minnas det för mig så självklara.
När vi kom tillbaka blev det fika med brownies och glass. För mig blev det vad som fanns, några oliver, gurka och ljummen tjälknöl. Till det drack jag en liten, liten kopp varm grädde med några droppar kaffe och honung. Dag sju utan socker lider mot sitt slut. Det är svårt, svårt, svårt nu. Men jag vill det här!
Har haft den bästa helgen på mycket, mycket länge. Och avslutade med lite kvällstugg här för någon timme sedan. Nu kallar sängen. Härlig vecka på er!
Pappilappi..
Ligan begrundar "Båtstenen".
Ser ni vilken guldklimp??! Ja Michael också förstås!
Mormor har alltid gillat Australien och i hennes lampa hänger därför en liten koala, har alltid gjort.
När jag hälsade från Damon sa hon att det var nog lika bra att han inte kom, för då hade inte
maten räckt. Hon är rolig hon.
Var och handlade nu på kvällskvisten. Bara bra grejer!!
Så himla enkelt och mumsigt!!
Sockerstoppet dag 5.
Vad var det jag sa? Skulle det inte bli klurigare med tiden? Kan inte säga att det är megamegasvårt, men det är svårt. Jag vill så gärna ha något sött efter maten och nu är det fredag vilket innebär fredagsmys utan socker. Det var ett bra tag sedan.
Det här med socker är så laddat för min del. Jag förknippar det verkligen med njutning och belöning. Får jättebra känslor av socker. Som sådant. Men jag mår inte bra av det. Ibland struntar jag i det, för det är ju så gott. Choklad är min stora last. Favoriterna är styckaker såsom den nya Starbar, Milky way, Snickers, Center nougat och liknande. Ljus choklad med kola och lite sälta kan man säga.
Jag är en person som verkligen inte är förtjust i mörk choklad. Visst kan jag äta den men avstår helst. Det är liksom inte samma kategori som vanlig mumschoklad gjord på mjölk. Blir ingen explosion i min mun av choklad med mer än kanske 30-40 procent kakao.
Men jag kämpar på här. Har ännu inte ersatt sockret med något annat, något jag tror skulle vara bra för mig men jag är inte sugen på något annat än sockret när det är det jag vill ha.
Veckan har svischat förbi. Det bästa på hela veckan var brandövningen på jobbet. Jag älskar när den infaller. Då får vi spruta med brandsläckare och öva på att kväva eld på kroppen. Adrenalinkick!
Imorgon förmiddag ska jag göra något hemligt och betydelsefullt. Upp i ottan!
Nu ska jag bara koppla av fram till kvällen kommer!
Det här med socker är så laddat för min del. Jag förknippar det verkligen med njutning och belöning. Får jättebra känslor av socker. Som sådant. Men jag mår inte bra av det. Ibland struntar jag i det, för det är ju så gott. Choklad är min stora last. Favoriterna är styckaker såsom den nya Starbar, Milky way, Snickers, Center nougat och liknande. Ljus choklad med kola och lite sälta kan man säga.
Jag är en person som verkligen inte är förtjust i mörk choklad. Visst kan jag äta den men avstår helst. Det är liksom inte samma kategori som vanlig mumschoklad gjord på mjölk. Blir ingen explosion i min mun av choklad med mer än kanske 30-40 procent kakao.
Men jag kämpar på här. Har ännu inte ersatt sockret med något annat, något jag tror skulle vara bra för mig men jag är inte sugen på något annat än sockret när det är det jag vill ha.
Veckan har svischat förbi. Det bästa på hela veckan var brandövningen på jobbet. Jag älskar när den infaller. Då får vi spruta med brandsläckare och öva på att kväva eld på kroppen. Adrenalinkick!
Imorgon förmiddag ska jag göra något hemligt och betydelsefullt. Upp i ottan!
Nu ska jag bara koppla av fram till kvällen kommer!
Sockerstopp dag 2.
Det är än så länge okej lätt att skippa sockret. Men vilka vanor man har!! Var nära på att knipa två Marie-kex på jobbet av bara farten. Sedan bjöds det på extra läckerheter i personalrummet då pensionärerna var på besök. Men med sin vilja fixar man precis allt.
Har varit ute på powerwalk både igår och idag och det är så pinsamt men jag har faktiskt ont i rumpan!! Nåväl, nånstans måste man ju börja. :)
Har precis slängt iväg den här bilden nedan till Damon som bevis på att jag faktiskt kan laga mat, även om han aldrig märkt av det. Men ni som verkligen känner mig (för det gör ju inte Damon ;)) ni vet ju att jag är en jäkel på matlagning, eller hur?
Ska nanna nu genast. Sömnen är underbar. Har en späckad vecka både med jobb och annat. Det var det hele!
En extra liten hälsning till min gullemormor som kikar in här varje dag! Hej mormor! Och GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN imorgon 14/3. Gulligull!
Har varit ute på powerwalk både igår och idag och det är så pinsamt men jag har faktiskt ont i rumpan!! Nåväl, nånstans måste man ju börja. :)
Har precis slängt iväg den här bilden nedan till Damon som bevis på att jag faktiskt kan laga mat, även om han aldrig märkt av det. Men ni som verkligen känner mig (för det gör ju inte Damon ;)) ni vet ju att jag är en jäkel på matlagning, eller hur?
Ska nanna nu genast. Sömnen är underbar. Har en späckad vecka både med jobb och annat. Det var det hele!
En extra liten hälsning till min gullemormor som kikar in här varje dag! Hej mormor! Och GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN imorgon 14/3. Gulligull!
Sockerfritt
Hallå hallå!
När allt annat här i livet går så långsamt får man tid att tänka och göra slag i andra saker. Som att komma fram till det här om sockerstopp. Jag har sista månaderna, egentligen från det att jag var i Australien inte brytt mig så mycket om vad jag stoppar i mig. Skönt på ett sätt förstås, men man mår inte så bra i längden. Så nu är det dags. Ett sockerstopp står bakom knuten och jag får se hur länge jag vill köra den här gången.
Jag kommer starta lite lätt och därför tillåta mig äta "dolt socker" d.v.s. sådant som finns i juice, Provivadryckerna, viss mat o.s.v. Men det uppenbara sockret i bakverk, godis, glass, chips o.s.v. är det totalstopp med.
Dag ett går finfint. Det är väl om sisådär fyra-fem dagar det blir jobbigt. Vi får la se!
Helgslut.
På dagen igår lagade jag god torsk med citronsås, ägg, ärter och potatis. Kan varmt rekomenderas.
Igår blev det mellon hos Åsa med pappa och Anne-Li. Vi tyckte inte det var jättespännande. Men skoj. Vi gissade och skrev listor, ett himla sjå. Missade halva showen. Handlat hade vi gjort för ett helt kompani men eftersom vi var så upptagna med att skriva listor var där lika mycket kvar när det var dags att åka hem.
Kom hem ganska sent och precis när jag höll på att somna ringde min älskling och jag längtar så enormt mycket efter honom nu. Jag längtar alltid men ibland är det lättare, ibland svårare. Inatt fanns det tid. Tid. Det finaste han och jag kan få.
Somnade halv tre och sov ut imorse.
Mitt på dagen pratade vi igen. Om framtiden. Vår framtid. Jag vill vara där nu. Men jag får ge mig till tåls. Det är svårt. Det känns som att målet är så sjukt långt borta men vi är värda väntan. Hellre utan den, men jag väntar gärna på honom bara det finns ett slut på väntan. För varje minut som går kommer vi närmare varandra, hur långt ifrån det än känns. Varje dag är närmare den dag vi ses igen. Och jag kommer gråta av lycka den dagen.
Jag har saker att göra. Hela tiden. Mycket. Men idag tog jag ett break. Jag la mig i soffan och tittade på Barnen i Bullerbyn. Älskade Astrid Lindgren. Vad vore barndomen utan hennes sagor?
Igår testade jag denna Aspirinmask som hela världen talar om. Jag tyckte inte den gjorde under. Kanske att den torkade upp lite men jag har len hud sedan tidgare så nja. Ingen mirakelkur där inte. Ska dock försöka några gånger till (i sisådär ett halvår, hehe) så får man se om det ger resultat. Jag är främst ute efter att bleka mina ärr.
Jag vill gärna tro på mirakelkurer men jag tror hemligheten bakom de flesta av dessa är just tid och inte preparatet. Jag har en sviiindyr ärrgel på bara några gram som ska användas i flera månader för att bleka ärr. Och visst kan man tro på det men i själva verket tror jag det är tiden och kroppen som gör jobbet, inte gelen. Nåja, placeboeffekten är ju bevisat fungerande så med lite tro kan allt hända!
Nu ska jag göra en hemlis, sedan väntar kudden. Välkommen ny vecka. Nästa lördag är det dags för första steget på delmål ett. Det ni!
Igår blev det mellon hos Åsa med pappa och Anne-Li. Vi tyckte inte det var jättespännande. Men skoj. Vi gissade och skrev listor, ett himla sjå. Missade halva showen. Handlat hade vi gjort för ett helt kompani men eftersom vi var så upptagna med att skriva listor var där lika mycket kvar när det var dags att åka hem.
Kom hem ganska sent och precis när jag höll på att somna ringde min älskling och jag längtar så enormt mycket efter honom nu. Jag längtar alltid men ibland är det lättare, ibland svårare. Inatt fanns det tid. Tid. Det finaste han och jag kan få.
Somnade halv tre och sov ut imorse.
Mitt på dagen pratade vi igen. Om framtiden. Vår framtid. Jag vill vara där nu. Men jag får ge mig till tåls. Det är svårt. Det känns som att målet är så sjukt långt borta men vi är värda väntan. Hellre utan den, men jag väntar gärna på honom bara det finns ett slut på väntan. För varje minut som går kommer vi närmare varandra, hur långt ifrån det än känns. Varje dag är närmare den dag vi ses igen. Och jag kommer gråta av lycka den dagen.
Jag har saker att göra. Hela tiden. Mycket. Men idag tog jag ett break. Jag la mig i soffan och tittade på Barnen i Bullerbyn. Älskade Astrid Lindgren. Vad vore barndomen utan hennes sagor?
Igår testade jag denna Aspirinmask som hela världen talar om. Jag tyckte inte den gjorde under. Kanske att den torkade upp lite men jag har len hud sedan tidgare så nja. Ingen mirakelkur där inte. Ska dock försöka några gånger till (i sisådär ett halvår, hehe) så får man se om det ger resultat. Jag är främst ute efter att bleka mina ärr.
Jag vill gärna tro på mirakelkurer men jag tror hemligheten bakom de flesta av dessa är just tid och inte preparatet. Jag har en sviiindyr ärrgel på bara några gram som ska användas i flera månader för att bleka ärr. Och visst kan man tro på det men i själva verket tror jag det är tiden och kroppen som gör jobbet, inte gelen. Nåja, placeboeffekten är ju bevisat fungerande så med lite tro kan allt hända!
Nu ska jag göra en hemlis, sedan väntar kudden. Välkommen ny vecka. Nästa lördag är det dags för första steget på delmål ett. Det ni!
Skönlördag. Jag är en tönt.
Igår kväll var jag enormt trött och nöjde mig med en kväll i soffan med lite choklad. Pratade med Damons vän som avskyr bloggar. Han tycker det är vråltöntigt och fattar inte varför man har en blogg. Varför man vill att andra ska läsa det man skriver. Svaren till varför man har en blogg är nog lika många som det finns människor och fler därtill men jag vet i alla fall varför jag har en blogg.
1. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år och gör det fortfarande. Där skriver jag mina hemligheter och innersta tankar. De böckerna är bara för mig och ingen mer än jag har glädje av att läsa dem. Det betyder att jag alltså inte är ute efter att delge mitt innersta, för det gör jag inte.
2. Jag skulle fortsätta blogga om det så inte var en kotte som läste. Jag har i perioder haft en lösenordsskyddad blogg men trivs rätt bra med att ha den öppen just nu. Jag tycker det kan vara skönt att min familj och mina vänner kan ha lite koll på hur det står till på ytan. De fattar nog rätt bra.
3. I perioder går jag in i silence, näää skämt å sido, men ibland tycker jag det är skönt att vara lite ifred. Jag vill då inte svara i telefon, inte ses, inte prata, bara vara. Det har hänt att min familj och en del andra undrat hur illa det egentligen är med mig, ibland är det illa, som för vem som helst, men då väljer jag att ta tag i det. Och för mig kan det vara att stänga av mig från omvärlden en stund. Det mest väsentliga har gått att läsa här då och jag har fått min välbehövliga tystnad.
4. Kanske det viktigaste, jag tycker det är så oerhört intressant och till och med givande att gå tillbaka i arkiven och kika på vad jag gjort genom åren och hur mina tankar cirkulerat. Den här bloggen sträcker sig ju bara till 2010 men det finns en systerblogg som jag haft aktiv sedan 2006.
5. Jag har ett oerhört behov av att få uttrycka mig i textform och att göra det utan direkt respons. Alltså någon som säger sin åsikt i varannan mening. Och för att inte ta för stor plats med mitt snack när jag träffar någon i person så är bloggen mitt bästa komplement.
Sedan tycker jag det är lite småtöntigt att tycka att det är töntigt att blogga. Jag ser själv hur larvig jag är med mina bilder på mig själv, som att någon skulle bry sig? Men det finns faktiskt någon som bryr sig och det är jag. Jag tycker det är jättejättekul att se hur jag klätt mig, haft håret, hur min hy var för ett år sedan och om det bodde någon lycka i mina ögon.
Det är lite som med Ranelid-grejen. Är det så illa att se en människa som tycker om sig själv? Som inte störs av att dela med sig av den person man är? Som inte har ett behov av att dölja? Många skulle nog kalla min blogg privat. Inte jag. Den är gaaalet personlig, relativt öppen, framför allt ärlig. Men jag har mina hemligheter och mitt innersta, som jag inte sätter på pränt.
Såhär är jag. Visst är det spännande med en tyst och hemlig person som man får jobba stenhårt för att komma inpå livet. Men jag, jag tycker utan att vara dömande att sådana personer är trista. Jag säger emot mig själv om att vara dömande. Visst är det dömande. Men jag ser inte ner på dessa personer. Jag tycker bara de är ointressanta.
Idag vaknade jag tidigt, har tvättat och provade mitt nya sköljmedel. Trodde det skulle vara too much men det luktar ljuvligt!!
Förresten har jag knåpat ihop en ny bloggdesign. En djungel är vad det är!!
1. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år och gör det fortfarande. Där skriver jag mina hemligheter och innersta tankar. De böckerna är bara för mig och ingen mer än jag har glädje av att läsa dem. Det betyder att jag alltså inte är ute efter att delge mitt innersta, för det gör jag inte.
2. Jag skulle fortsätta blogga om det så inte var en kotte som läste. Jag har i perioder haft en lösenordsskyddad blogg men trivs rätt bra med att ha den öppen just nu. Jag tycker det kan vara skönt att min familj och mina vänner kan ha lite koll på hur det står till på ytan. De fattar nog rätt bra.
3. I perioder går jag in i silence, näää skämt å sido, men ibland tycker jag det är skönt att vara lite ifred. Jag vill då inte svara i telefon, inte ses, inte prata, bara vara. Det har hänt att min familj och en del andra undrat hur illa det egentligen är med mig, ibland är det illa, som för vem som helst, men då väljer jag att ta tag i det. Och för mig kan det vara att stänga av mig från omvärlden en stund. Det mest väsentliga har gått att läsa här då och jag har fått min välbehövliga tystnad.
4. Kanske det viktigaste, jag tycker det är så oerhört intressant och till och med givande att gå tillbaka i arkiven och kika på vad jag gjort genom åren och hur mina tankar cirkulerat. Den här bloggen sträcker sig ju bara till 2010 men det finns en systerblogg som jag haft aktiv sedan 2006.
5. Jag har ett oerhört behov av att få uttrycka mig i textform och att göra det utan direkt respons. Alltså någon som säger sin åsikt i varannan mening. Och för att inte ta för stor plats med mitt snack när jag träffar någon i person så är bloggen mitt bästa komplement.
Sedan tycker jag det är lite småtöntigt att tycka att det är töntigt att blogga. Jag ser själv hur larvig jag är med mina bilder på mig själv, som att någon skulle bry sig? Men det finns faktiskt någon som bryr sig och det är jag. Jag tycker det är jättejättekul att se hur jag klätt mig, haft håret, hur min hy var för ett år sedan och om det bodde någon lycka i mina ögon.
Det är lite som med Ranelid-grejen. Är det så illa att se en människa som tycker om sig själv? Som inte störs av att dela med sig av den person man är? Som inte har ett behov av att dölja? Många skulle nog kalla min blogg privat. Inte jag. Den är gaaalet personlig, relativt öppen, framför allt ärlig. Men jag har mina hemligheter och mitt innersta, som jag inte sätter på pränt.
Såhär är jag. Visst är det spännande med en tyst och hemlig person som man får jobba stenhårt för att komma inpå livet. Men jag, jag tycker utan att vara dömande att sådana personer är trista. Jag säger emot mig själv om att vara dömande. Visst är det dömande. Men jag ser inte ner på dessa personer. Jag tycker bara de är ointressanta.
Idag vaknade jag tidigt, har tvättat och provade mitt nya sköljmedel. Trodde det skulle vara too much men det luktar ljuvligt!!
Förresten har jag knåpat ihop en ny bloggdesign. En djungel är vad det är!!
Jag skedar hellre ensam än med fel person.
Håhåhåhåhå.
Jag var sjukt kär i en person för ett par år sedan. Men det var vad som kallas omöjlig kärlek. Jag förstod väl det redan då, men det var så härliga känslor att jag liksom lät dem hållas tills det verkligen inte gick längre. Till den sista droppen.
Och hur kittlande han än var så är jag så glad att ödet förde mig på annan väg, då jag idag vet att jag hade blivit en olycklig människa med honom. Av honom. Han förstod inte det där med trohet. Jag var tredje parten och så förblindad av denna enastående människa att jag inte längre såg eller ens ville se mina principer och ståndpunkter.
Jag kände med kvinnan han gett sin ring till men kunde inte motstå honom. I handling kunde jag, och där var jag principfast så gott det gick men han fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Det var en fin, spännande och farlig tid men jag är så glad, så glad att det inte är honom jag skedar med om natten.
Damon må vara långt borta, men jag skedar hellre ensam än med fel person. Och jag kan aldrig veta att någon kommer ge mig vad jag förtjänar. Men jag har en känsla som säger mig att Damon är en människa med stort och varmt hjärta.
Det bara slog mig idag när jag var i affären, att jag skulle så gärna vilja gå hem med min kile och ha fredagsmys som så många andra. Men jag har det hellre som jag har det än går hem till en man som har sitt hjärta och huvud någon annanstans.
Happy friday!
Jag var sjukt kär i en person för ett par år sedan. Men det var vad som kallas omöjlig kärlek. Jag förstod väl det redan då, men det var så härliga känslor att jag liksom lät dem hållas tills det verkligen inte gick längre. Till den sista droppen.
Och hur kittlande han än var så är jag så glad att ödet förde mig på annan väg, då jag idag vet att jag hade blivit en olycklig människa med honom. Av honom. Han förstod inte det där med trohet. Jag var tredje parten och så förblindad av denna enastående människa att jag inte längre såg eller ens ville se mina principer och ståndpunkter.
Jag kände med kvinnan han gett sin ring till men kunde inte motstå honom. I handling kunde jag, och där var jag principfast så gott det gick men han fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Det var en fin, spännande och farlig tid men jag är så glad, så glad att det inte är honom jag skedar med om natten.
Damon må vara långt borta, men jag skedar hellre ensam än med fel person. Och jag kan aldrig veta att någon kommer ge mig vad jag förtjänar. Men jag har en känsla som säger mig att Damon är en människa med stort och varmt hjärta.
Det bara slog mig idag när jag var i affären, att jag skulle så gärna vilja gå hem med min kile och ha fredagsmys som så många andra. Men jag har det hellre som jag har det än går hem till en man som har sitt hjärta och huvud någon annanstans.
Happy friday!
Tacksam.
Jag tackar Gud varje kväll för att antibiotikan biter på min hud. Det funkar!! Det funkar!!! Min hy blir bara bättre och bättre och jag har inte haft ett enda problem på 10 dagar nu. Ärren sitter förstås där, men de ömmande bölderna under huden är ett minne blott. Det ligger dock hemskt nära i minnet och just därför njuter jag av varje minut jag får ha det såhär. Jag vet mycket väl att det förmodligen kommer tillbaka när jag slutar med antibiotikan men jag ska göra allt jag kan för att vara i balans, både med kropp och själ för att förhindra just det.
Och om det blir lika illa igen så blir det Roaccutan. Men det tror vi inte på.
Imorse var jag hos tandis. Och borrade. Det ni, jag har inte haft många hål i mina dar men nu blev det en spricka i min söta mjölktand som jag har kvar. Fick en annan tandis än min egen idag då jag inte har tid att vänta på henne och han var så himla pedagogisk. Jag fick se allting med spegel emellan varven.
Har just kommit hem och har mycket att reda ut här. Lika bra att börja.
Dagens spegelbilder nedan. Förstår att ni inte ser miraklet i det hela men det gör jag och jag är sååå glad. Bara se på min panna, det är en helt ny lyster utan att för den skull vara det minsta flottig. Lycka!
Och om det blir lika illa igen så blir det Roaccutan. Men det tror vi inte på.
Imorse var jag hos tandis. Och borrade. Det ni, jag har inte haft många hål i mina dar men nu blev det en spricka i min söta mjölktand som jag har kvar. Fick en annan tandis än min egen idag då jag inte har tid att vänta på henne och han var så himla pedagogisk. Jag fick se allting med spegel emellan varven.
Har just kommit hem och har mycket att reda ut här. Lika bra att börja.
Dagens spegelbilder nedan. Förstår att ni inte ser miraklet i det hela men det gör jag och jag är sååå glad. Bara se på min panna, det är en helt ny lyster utan att för den skull vara det minsta flottig. Lycka!
Drömmar. På natten.
Jag har alltid drömt väldigt mycket. Jag vet att man inte kan säga så men vad jag menar är att jag alltid kommit ihåg vad jag drömt och oerhört detaljerat. Jag tror mig också kunna tyda mina egna drömmar i vissa perioder. Inget hokus pokus kring det, jag tror det är helt naturligt och logiskt att man bearbetar sitt inre genom att drömma.
Det märkligaste jag drömt är att jag vaknade mitt i natten och var osäker på om jag låst dörren så jag smög upp i mörkret för att kika. När jag närmade mig hallen såg jag att dörren stod lite på glänt. Givetvis oerhört obehagligt i drömmen. Jag skyndade mig fram för att dra igen den men då höll någon emot på andra sidan. Inte så att denna någon försökte ta sig in, den bara höll emot så jag inte kunde stänga. Panik. Till slut tillkännager sig personen i fråga och kliver fram så jag kan se den. Och det är det sjukaste, läskigaste, onaturligatse jag "upplevt". Kan ni gissa vem som står där? -Jag själv. Det var som att se ett spöke. Sååå obehagligt.
Efter det har jag drömt att jag träffat mig själv igen och undrar såå vad det betyder. Andra gången var jag så sjukt smart. Jag träffade mig själv jobbandes i en kiosk. "Jag", d.v.s. personen i kiosken verkade inte se att vi var samma person så jag böjde mig över disken och frågade hur jag egentligen mådde. Så jäkla smart fråga. Jag svarade att jag mådde hemskt för att jag hade så dålig hy. (När jag drömde det här hade jag ännu dockhy.) Jag tittade nära på "mig själv" och sa till henne: Men vad menar du? Du har ju inte en prick. För det hade jag inte. "Jag" svarade att jo den är hemsk. Jag tyckte synd om mig själv och tänkte att "jag" måste ha en väldigt skev självbild.
Efter den där drömmen blev jag faktiskt lite snällare mot mig själv men sedan är man ju tillbaka i samma gängor. Och så smög det sig på i alla fall. Jag fick dålig hy.
Nåväl, nu var det inte det jag skulle säga. Utan något om nattens dröm. Jag drömde att mina kollegor sa till mig att de inte ville att jag skulle jobba kvar. Vilken grej att säga.. Jag blev inte ledsen utan riktigt, riktigt arg för jag tyckte de var dumma i huvudet som sa så till en annan människa. Jag hade sådan lust att kasta i ansiktet på dem att det gjorde inte det minsta, vem vill jobba med människor som dem oavsett? Men det var ju bara en dröm. Men jag fick mig ändå en tankeställare kring vad jag gör och vart jag är på väg.
Sitter här med mina glajjor på nosen. Jag är jättenöjd med dem fortfarande men tänk att jag såhär ett år efter allt strul med skit-Specsavers sitter och saknar mina glasögon jag fick först därifrån. Har aldrig sett några snyggare bågar och det svider att jag inte får bära dem. Skulle kunna ha dem utan styrkor bara för syns skull, haha, alltid lika kul att säga för syns skull i sammanhanget. Men men, de är ett minne blott.
Det var det hele!
Var de inte sjukt snygga så säg? :)
Tar bild varje morgon nu i spegeln, ja inte en sådan här på håll just men nära för att se hur det går för min hy steg för steg. Och även mitt ärr.
Det märkligaste jag drömt är att jag vaknade mitt i natten och var osäker på om jag låst dörren så jag smög upp i mörkret för att kika. När jag närmade mig hallen såg jag att dörren stod lite på glänt. Givetvis oerhört obehagligt i drömmen. Jag skyndade mig fram för att dra igen den men då höll någon emot på andra sidan. Inte så att denna någon försökte ta sig in, den bara höll emot så jag inte kunde stänga. Panik. Till slut tillkännager sig personen i fråga och kliver fram så jag kan se den. Och det är det sjukaste, läskigaste, onaturligatse jag "upplevt". Kan ni gissa vem som står där? -Jag själv. Det var som att se ett spöke. Sååå obehagligt.
Efter det har jag drömt att jag träffat mig själv igen och undrar såå vad det betyder. Andra gången var jag så sjukt smart. Jag träffade mig själv jobbandes i en kiosk. "Jag", d.v.s. personen i kiosken verkade inte se att vi var samma person så jag böjde mig över disken och frågade hur jag egentligen mådde. Så jäkla smart fråga. Jag svarade att jag mådde hemskt för att jag hade så dålig hy. (När jag drömde det här hade jag ännu dockhy.) Jag tittade nära på "mig själv" och sa till henne: Men vad menar du? Du har ju inte en prick. För det hade jag inte. "Jag" svarade att jo den är hemsk. Jag tyckte synd om mig själv och tänkte att "jag" måste ha en väldigt skev självbild.
Efter den där drömmen blev jag faktiskt lite snällare mot mig själv men sedan är man ju tillbaka i samma gängor. Och så smög det sig på i alla fall. Jag fick dålig hy.
Nåväl, nu var det inte det jag skulle säga. Utan något om nattens dröm. Jag drömde att mina kollegor sa till mig att de inte ville att jag skulle jobba kvar. Vilken grej att säga.. Jag blev inte ledsen utan riktigt, riktigt arg för jag tyckte de var dumma i huvudet som sa så till en annan människa. Jag hade sådan lust att kasta i ansiktet på dem att det gjorde inte det minsta, vem vill jobba med människor som dem oavsett? Men det var ju bara en dröm. Men jag fick mig ändå en tankeställare kring vad jag gör och vart jag är på väg.
Sitter här med mina glajjor på nosen. Jag är jättenöjd med dem fortfarande men tänk att jag såhär ett år efter allt strul med skit-Specsavers sitter och saknar mina glasögon jag fick först därifrån. Har aldrig sett några snyggare bågar och det svider att jag inte får bära dem. Skulle kunna ha dem utan styrkor bara för syns skull, haha, alltid lika kul att säga för syns skull i sammanhanget. Men men, de är ett minne blott.
Det var det hele!
Var de inte sjukt snygga så säg? :)
Tar bild varje morgon nu i spegeln, ja inte en sådan här på håll just men nära för att se hur det går för min hy steg för steg. Och även mitt ärr.
Lycklig.
Idag är jag lycklig. I hela kroppen. I varenda cell känns det bra och mensen flyter på så jag hoppas, hoppas, hoppas jag har rätt om det där med PMS. Jag var in på Hälsokosten igår och köpte på mig ett och annat. Ska vänta lite med att prova det. Vill lära känna min kropp igen efter den här lilla "insikten" först.
Inatt drömde jag världens dröm. Den var så himla "lång". Jag drömde att jag åkte till Australien och träffade Damon. Jag var så himla glad och jag var såå medveten om att jag var med honom. Njöt av varje sekund, varje handrörelse vid hans hud. Jag satt bredvid honom i bilen, på "fel" sida som vanligt och kände pirret i kroppen. Jag var med min kille igen.
Vi skulle hem till hans kusin och blivande fru. Jag ville ordna en present till deras bröllop men hade inga pengar så jag kom på den briljanta idén att måla en tavla. Måla en tavla?! Jag älskar att måla men jag är verkligen SÄMST. Jag är alldeles för pedantisk för att nånsin få till en fin tavla. Något jag var medveten om i drömmen så jag började glatt dutta, lite här och lite där. Använde mig av olika nyanser av grönt, vitt, grått och gult. Var helt omöjligt att se vad det var. En jättetavla målade jag på kanske 3x2 meter. Och till slut var den klar. Jag backade lite för att begrunda den. Och jag trodde inte mina ögon!
Jag hade gjort vääärldens tavla. Plötsligt föreställde den något. En jättefin glänta med ungbjörkar i ljust grönt, nästan lime, ni vet den där klara färgern björkarna har på våren? Från vänster sken solen in över träden och den var helt makalöst fin. Jag var så stolt!! La den på tork men när jag kom tillbaka hade någon eller några klivit i den så all färg var utsmetad och man såg inte längre vad den föreställde. Var såå besviken. Hade inte tagit någon bild heller.
Nåväl, sedan fortsatte vi till en djup, djup bergsklyfta där vi vandrade över en hängbro av plankor och rep. Det var så otroligt läskigt!! Jag vågade inte gå efter ett tag så jag fick klättra ner på något livsfarligt sätt och sedan tappade jag bort Damon. Saknade honom så mycket och var förtvivlad över att han inte var hos mig. Inga pengar hade jag på mobilen heller men till slut efter ungefär tusen år hittade jag honom. Då var han jättesur på mig men jag brydde mig inte om det. Jag var så lycklig över att få sitta bredvid en sur Damon igen och visste att snart, snart kommer det gå över och då ska jag hålla honom i handen. Sedan vaknade jag.
Solen sken och det var dags att gå upp, jag sms:ade min aussie om drömmen och han förklarade att han "varit sur bara för att han var rädd att han förlorat mig för alltid och hoppades att jag kunde förlåta honom." Haha, på det viset har han min humor. Hade en underbar förmiddag på jobbet och på min rast fick jag prata med min älskling. Något som gjorde mig om möjligt ännu gladare. Han gör mig verkligen glad!
Jag vill att ni alla tar er en kik på den här videon nedan. Jag tittar på den någon gång i kvartalet och börjar alltid gråta för att jag blir så berörd. Tårarna kommer vare sig jag vill eller inte. Han är en av mina största förebilder:
Inatt drömde jag världens dröm. Den var så himla "lång". Jag drömde att jag åkte till Australien och träffade Damon. Jag var så himla glad och jag var såå medveten om att jag var med honom. Njöt av varje sekund, varje handrörelse vid hans hud. Jag satt bredvid honom i bilen, på "fel" sida som vanligt och kände pirret i kroppen. Jag var med min kille igen.
Vi skulle hem till hans kusin och blivande fru. Jag ville ordna en present till deras bröllop men hade inga pengar så jag kom på den briljanta idén att måla en tavla. Måla en tavla?! Jag älskar att måla men jag är verkligen SÄMST. Jag är alldeles för pedantisk för att nånsin få till en fin tavla. Något jag var medveten om i drömmen så jag började glatt dutta, lite här och lite där. Använde mig av olika nyanser av grönt, vitt, grått och gult. Var helt omöjligt att se vad det var. En jättetavla målade jag på kanske 3x2 meter. Och till slut var den klar. Jag backade lite för att begrunda den. Och jag trodde inte mina ögon!
Jag hade gjort vääärldens tavla. Plötsligt föreställde den något. En jättefin glänta med ungbjörkar i ljust grönt, nästan lime, ni vet den där klara färgern björkarna har på våren? Från vänster sken solen in över träden och den var helt makalöst fin. Jag var så stolt!! La den på tork men när jag kom tillbaka hade någon eller några klivit i den så all färg var utsmetad och man såg inte längre vad den föreställde. Var såå besviken. Hade inte tagit någon bild heller.
Nåväl, sedan fortsatte vi till en djup, djup bergsklyfta där vi vandrade över en hängbro av plankor och rep. Det var så otroligt läskigt!! Jag vågade inte gå efter ett tag så jag fick klättra ner på något livsfarligt sätt och sedan tappade jag bort Damon. Saknade honom så mycket och var förtvivlad över att han inte var hos mig. Inga pengar hade jag på mobilen heller men till slut efter ungefär tusen år hittade jag honom. Då var han jättesur på mig men jag brydde mig inte om det. Jag var så lycklig över att få sitta bredvid en sur Damon igen och visste att snart, snart kommer det gå över och då ska jag hålla honom i handen. Sedan vaknade jag.
Solen sken och det var dags att gå upp, jag sms:ade min aussie om drömmen och han förklarade att han "varit sur bara för att han var rädd att han förlorat mig för alltid och hoppades att jag kunde förlåta honom." Haha, på det viset har han min humor. Hade en underbar förmiddag på jobbet och på min rast fick jag prata med min älskling. Något som gjorde mig om möjligt ännu gladare. Han gör mig verkligen glad!
Jag vill att ni alla tar er en kik på den här videon nedan. Jag tittar på den någon gång i kvartalet och börjar alltid gråta för att jag blir så berörd. Tårarna kommer vare sig jag vill eller inte. Han är en av mina största förebilder:
Terapi.
Hej i kvällningen!
Ledsamkänslan sitter så smått kvar i kroppen men efter ett litet samtal från Damon, godnatt och jag älskar dig fick jag lite energi. Jag har så mycket att stå i att jag blir helt handfallen ibland och idag bestämde jag mig för att ta lite luft och rensa tankarna. Förut gjorde jag alltid det och det var min bästa terapi att promenera men sedan har det ersatts av bad. Det är bra mot min inre stress jag så ofta känner men det här med att promenera i frisk luft är snäppet bättre. Bara lite kämpigare att ta tag i.
Det var så vackert ute att det nästan gjorde ont. Islossningen susade och dånade på sjön och solen sken så starkt. En lätt dimma låg över isen och det var sagolikt fint! Som tur var hade jag kameran med mig och slarvtog en del bilder. På allvar slarvfotade. Det är synd men jag hade inget tålamod idag.
Kallt var det och handen som höll kameran nästan domnade till och från. Blir kanske dagens andra bad här strax och förmodligen en tidig kväll. Hoppas på finväder i veckan, för om, då har jag en liten plan att kicka igång!
Och till Sam: Färgen jag använde hette 801
Ledsamkänslan sitter så smått kvar i kroppen men efter ett litet samtal från Damon, godnatt och jag älskar dig fick jag lite energi. Jag har så mycket att stå i att jag blir helt handfallen ibland och idag bestämde jag mig för att ta lite luft och rensa tankarna. Förut gjorde jag alltid det och det var min bästa terapi att promenera men sedan har det ersatts av bad. Det är bra mot min inre stress jag så ofta känner men det här med att promenera i frisk luft är snäppet bättre. Bara lite kämpigare att ta tag i.
Det var så vackert ute att det nästan gjorde ont. Islossningen susade och dånade på sjön och solen sken så starkt. En lätt dimma låg över isen och det var sagolikt fint! Som tur var hade jag kameran med mig och slarvtog en del bilder. På allvar slarvfotade. Det är synd men jag hade inget tålamod idag.
Kallt var det och handen som höll kameran nästan domnade till och från. Blir kanske dagens andra bad här strax och förmodligen en tidig kväll. Hoppas på finväder i veckan, för om, då har jag en liten plan att kicka igång!
Och till Sam: Färgen jag använde hette 801
Jag är ett glashus och du är en sten.
Hej!
Igår hoppas jag att det var en sann insikt som kom till mig. Det skulle göra underverk för mig om det var sant. Jag är av en märklig sorts människa. Jag tror mig vara en person som aktivt motarbetar delar av mig själv som jag inte trivs med. Ibland accepterar jag hea min person men ibland vill jag tro att jag med tankens kraft kan sudda ut några av de svårare egenskaperna så de blir mindre tydliga.
Jag är t.ex. en eftertänksam person som har jättesvårt för att stänga av mina känslor. När det väl händer känns det inte som jag med egna medel stänger av, det är bara något som händer. Jag känner inget. Jag känner mig till och från extremt ledsen och matt, rent utav sorgsen och så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas.
Det kan blixtra till från en klar himmel och så ligger jag i sängen så trött, så trött och tårarna bara rullar nedför kinderna. Ibalnd med hjälp av någons ord, ibland med hjälp av någons så smärtsamma tystnad. Ibland "tack vare" en egnesnickrad tanke. Boom! Så tar det onda äver varje cell i min kropp.
Men jag vill inte vara sådär så jag jobbar i motvind för att väva in en glad, positiv känsla och framtid i blicken. Varje dag. Och skillnaden är att jag försöker. Större än så är den inte. Skillnaden vill säga. Jag mår egentligen likadant. Och det går att vara svag och liten utan att bjuda andra på det. Någon form av styrka har jag nog i grunden, det är nog mest mänskligt bara. Vi vill inte tappa modet. Vi har ändå en förhoppning om att det kan och ska bli bra.
Igår hände en sådan grej. Det kom en sådan där blixt. Eller jag ville väl tro att det var en oanmäld blixt som slog ned, men sanningen är säkert att det mulnat på mer och mer sista dagarna. Jag har gråtit litegrann, känt mig jätteledsen. Nästan varit lite arg för att Damon är så långt borta och inte kan krama mig. Men jag är inte hans ansvar. Mitt välbefinnande är inte något han kan styra.
Jag har haft bokstavligen ont i brösten och varit låg. Kände mig på morgonen igår riktigt pepp på dagen. Träffade Åsa, Lina och Sara i Vällingby och tyckte det var mysigt men var ledsen för att jag inte har möjlighet att unna mig något. Samtidigt tänkte jag att det är inte där lyckan sitter. I att unna sig. Men det är fint att göra det i alla fall ibland.
Hur som helst åkte jag hem och tog ett bad, la mig i sängen och försökte behålla känslan. Det skulle bli kul att gå på Elins 25-årsfest. Men det rann av mig. Jag blev matt, kände mig lite tung över bröstet. Bestämde mig för att fixa mig ändå. Bara lite, göra mig fin sedan hos Åsa istället.
För första gången på evigheter tittade jag mig i spegeln och tänkte onda tankar om min kropp. Jag skämdes. Och så skämdes jag igen, fast av just skälet att jag skämdes över min kropp. Jag hatar mig när jag tänker onda tankar för det är tecken på svaghet.
Jag packade mina saker och sprang till bussen, fast jag var lite tidig. Ville inte missa den. Men vad händer? Bussfan kommer ännu lite tidgare och jag ser den susa förbi. Och då rasar allt. Jag bilr varm i hela kroppen och det rör runt på ett äckligt, otäckt, kittlande sätt och jag blir arg. Vänder tvärt på klacken, slänger packningen på golvet innanför dörren och klär av mig allt. Sedan gråter jag. Förbannar allting och hur det är och hur orättvist det är och att ingen kan göra något åt orättvisa känslor.
Jag ligger där med huvudet i kudden och förbannar allt som far genom mitt huvud och människor som inte fattar allt det som jag tycker att jag fattar. Nånstans där flyger en tanke förbi om att jag nog ganska ofta och speciellt med jämna mellanrum mår sådär. Och blir förtvivlat ledsen. Och så slår det mig. Det stavas PMS.
Jag har alltid tyckt det är världens töntigaste grej och ett påhitt tjejer använder för att få vara lite bitchiga. Jag har fan inte PMS. Precis så har jag tänkt. Men vänta nu. All denna ledsamhet utan egentlig orsak. Alla dumma tankar om hur oviktig och osynlig jag är. Tänk om det finns en förklaring bakom. En förklaring som är så simpel att den kan uttalas med tre bokstäver. Mina ömmande bröst är inte inbillning. De är på riktigt. Och vad händer?
Sent igår kväll kommer min mens som ett brev på posten. Det sitter kvar lite av den konstiga oron i kroppen men det är som att något har lossnat. Och det känns som en jävla insikt. Jag fylls av hopp. Tänk om mitt liv inte är så fördömt som jag tror ibland? Tänk om det bara är ett syndrom? Femal balans här kommer jag!
Igår hoppas jag att det var en sann insikt som kom till mig. Det skulle göra underverk för mig om det var sant. Jag är av en märklig sorts människa. Jag tror mig vara en person som aktivt motarbetar delar av mig själv som jag inte trivs med. Ibland accepterar jag hea min person men ibland vill jag tro att jag med tankens kraft kan sudda ut några av de svårare egenskaperna så de blir mindre tydliga.
Jag är t.ex. en eftertänksam person som har jättesvårt för att stänga av mina känslor. När det väl händer känns det inte som jag med egna medel stänger av, det är bara något som händer. Jag känner inget. Jag känner mig till och från extremt ledsen och matt, rent utav sorgsen och så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas.
Det kan blixtra till från en klar himmel och så ligger jag i sängen så trött, så trött och tårarna bara rullar nedför kinderna. Ibalnd med hjälp av någons ord, ibland med hjälp av någons så smärtsamma tystnad. Ibland "tack vare" en egnesnickrad tanke. Boom! Så tar det onda äver varje cell i min kropp.
Men jag vill inte vara sådär så jag jobbar i motvind för att väva in en glad, positiv känsla och framtid i blicken. Varje dag. Och skillnaden är att jag försöker. Större än så är den inte. Skillnaden vill säga. Jag mår egentligen likadant. Och det går att vara svag och liten utan att bjuda andra på det. Någon form av styrka har jag nog i grunden, det är nog mest mänskligt bara. Vi vill inte tappa modet. Vi har ändå en förhoppning om att det kan och ska bli bra.
Igår hände en sådan grej. Det kom en sådan där blixt. Eller jag ville väl tro att det var en oanmäld blixt som slog ned, men sanningen är säkert att det mulnat på mer och mer sista dagarna. Jag har gråtit litegrann, känt mig jätteledsen. Nästan varit lite arg för att Damon är så långt borta och inte kan krama mig. Men jag är inte hans ansvar. Mitt välbefinnande är inte något han kan styra.
Jag har haft bokstavligen ont i brösten och varit låg. Kände mig på morgonen igår riktigt pepp på dagen. Träffade Åsa, Lina och Sara i Vällingby och tyckte det var mysigt men var ledsen för att jag inte har möjlighet att unna mig något. Samtidigt tänkte jag att det är inte där lyckan sitter. I att unna sig. Men det är fint att göra det i alla fall ibland.
Hur som helst åkte jag hem och tog ett bad, la mig i sängen och försökte behålla känslan. Det skulle bli kul att gå på Elins 25-årsfest. Men det rann av mig. Jag blev matt, kände mig lite tung över bröstet. Bestämde mig för att fixa mig ändå. Bara lite, göra mig fin sedan hos Åsa istället.
För första gången på evigheter tittade jag mig i spegeln och tänkte onda tankar om min kropp. Jag skämdes. Och så skämdes jag igen, fast av just skälet att jag skämdes över min kropp. Jag hatar mig när jag tänker onda tankar för det är tecken på svaghet.
Jag packade mina saker och sprang till bussen, fast jag var lite tidig. Ville inte missa den. Men vad händer? Bussfan kommer ännu lite tidgare och jag ser den susa förbi. Och då rasar allt. Jag bilr varm i hela kroppen och det rör runt på ett äckligt, otäckt, kittlande sätt och jag blir arg. Vänder tvärt på klacken, slänger packningen på golvet innanför dörren och klär av mig allt. Sedan gråter jag. Förbannar allting och hur det är och hur orättvist det är och att ingen kan göra något åt orättvisa känslor.
Jag ligger där med huvudet i kudden och förbannar allt som far genom mitt huvud och människor som inte fattar allt det som jag tycker att jag fattar. Nånstans där flyger en tanke förbi om att jag nog ganska ofta och speciellt med jämna mellanrum mår sådär. Och blir förtvivlat ledsen. Och så slår det mig. Det stavas PMS.
Jag har alltid tyckt det är världens töntigaste grej och ett påhitt tjejer använder för att få vara lite bitchiga. Jag har fan inte PMS. Precis så har jag tänkt. Men vänta nu. All denna ledsamhet utan egentlig orsak. Alla dumma tankar om hur oviktig och osynlig jag är. Tänk om det finns en förklaring bakom. En förklaring som är så simpel att den kan uttalas med tre bokstäver. Mina ömmande bröst är inte inbillning. De är på riktigt. Och vad händer?
Sent igår kväll kommer min mens som ett brev på posten. Det sitter kvar lite av den konstiga oron i kroppen men det är som att något har lossnat. Och det känns som en jävla insikt. Jag fylls av hopp. Tänk om mitt liv inte är så fördömt som jag tror ibland? Tänk om det bara är ett syndrom? Femal balans här kommer jag!
Roaccutan? Nej tack.
Så har jag bestämt mig. Mitt utskrivna Roaccutan får ligga där på Apoteket. Jag tänker inte hämta det. Under den här tiden med mina hudproblem har det hänt mycket inom mig. Jag har mått så dåligt att jag velat dö vissa dagar för att andra verkligen inte orka bry mig. Och med ett helikopterseende har det gått i just den ordningen, jag har lärt mig att hantera mina känslor kring min obalanserade hy.
Det är svårt att gå från dockhy som man är riktigt, riktigt lycklig över och inte en plita under hela tonårstiden till att en bra bit över tjugo få svåra problem. Jag är bara övertygad om att det måste finnas en annan lösning på problemet än Roaccutan. Att världen inte hittat den lösningen är synd men jag är säker på att den finns.
Acne kan förmodligen drabba precis vem som helst men den maler inte ner alla. Jag tror att man kan vinna mot acnen precis som i alla andra sammanhang om man stålsätter sig och inte viker en tum när det kommer till tron på sitt egenvärde.
Jag får acceptera att det blev såhär för mig. Jag kommer ha ömmande problem under huden till och från, det kommer inte vara särskilt kul eller vackert att se mig i spegeln eller visa mig utan smink men jag ska säga till mig själv att jag har mer att ge än en ful hy tills jag inser det. Det måste gå att älska mig ändå. Både för mig och för andra människor.
Det kan inte få vara så att man blir charmlös för att man har en sjukdom i huden. Det kan inte få vara så att ojämn hudton tar bort det som är vackert i mig. Jag tänker inte låta naturen dra ner mig och jag tänker inte gråta mer över något jag absolut inte kan styra.
Jag tror att en lycklig, harmonisk människa som går den så kända "gyllene medelvägen" i livet för det första har en frisk hud, men för det andra fortsätter att leva livet så som han eller hon vill, utan att stoppas eller ens hämmas av en obehaglig hudåkomma.
Självkänsla sitter inte i huden. Inte i dina ögonfransar, inte i ditt pigment och inte i någon status. Det där sista ordet, status, är förresten bara ett ord som jag över huvudtaget inte tror på. Det är ett påhittat ord som inte betyder nånting. Status finns inte ens. Självkänslan däremot, den är inte påhittad. För den finns, eller så finns den inte och den är levande. Den formas varje dag och det är inte så att man antingen har den eller inte har den, den är något man jobbar för att skapa och behålla varje dag, i varje möte, i varje situation.
Jag kanske får vara prickig i tio år till och förmodligen kommer det göra lite ont att inte få ha en hud som jag önskar. Men skulle jag fokusera på allt jag inte har skulle listan kunna göras lång. Att istället fokusera på vad jag har och vad jag kan få och uppleva, det gör en mycket intressantare och lyckligare lista.
Jag älskar folk med deras tillkortakommanden och unika charm. Och nog fan ska jag kunna applicera de varma känslorna på mig själv också. Så till 6 månader av oro, försiktighet, förmaningar och biverkningar i form av några piller som kallas Roaccutan säger jag: Nej tack!
Det är svårt att gå från dockhy som man är riktigt, riktigt lycklig över och inte en plita under hela tonårstiden till att en bra bit över tjugo få svåra problem. Jag är bara övertygad om att det måste finnas en annan lösning på problemet än Roaccutan. Att världen inte hittat den lösningen är synd men jag är säker på att den finns.
Acne kan förmodligen drabba precis vem som helst men den maler inte ner alla. Jag tror att man kan vinna mot acnen precis som i alla andra sammanhang om man stålsätter sig och inte viker en tum när det kommer till tron på sitt egenvärde.
Jag får acceptera att det blev såhär för mig. Jag kommer ha ömmande problem under huden till och från, det kommer inte vara särskilt kul eller vackert att se mig i spegeln eller visa mig utan smink men jag ska säga till mig själv att jag har mer att ge än en ful hy tills jag inser det. Det måste gå att älska mig ändå. Både för mig och för andra människor.
Det kan inte få vara så att man blir charmlös för att man har en sjukdom i huden. Det kan inte få vara så att ojämn hudton tar bort det som är vackert i mig. Jag tänker inte låta naturen dra ner mig och jag tänker inte gråta mer över något jag absolut inte kan styra.
Jag tror att en lycklig, harmonisk människa som går den så kända "gyllene medelvägen" i livet för det första har en frisk hud, men för det andra fortsätter att leva livet så som han eller hon vill, utan att stoppas eller ens hämmas av en obehaglig hudåkomma.
Självkänsla sitter inte i huden. Inte i dina ögonfransar, inte i ditt pigment och inte i någon status. Det där sista ordet, status, är förresten bara ett ord som jag över huvudtaget inte tror på. Det är ett påhittat ord som inte betyder nånting. Status finns inte ens. Självkänslan däremot, den är inte påhittad. För den finns, eller så finns den inte och den är levande. Den formas varje dag och det är inte så att man antingen har den eller inte har den, den är något man jobbar för att skapa och behålla varje dag, i varje möte, i varje situation.
Jag kanske får vara prickig i tio år till och förmodligen kommer det göra lite ont att inte få ha en hud som jag önskar. Men skulle jag fokusera på allt jag inte har skulle listan kunna göras lång. Att istället fokusera på vad jag har och vad jag kan få och uppleva, det gör en mycket intressantare och lyckligare lista.
Jag älskar folk med deras tillkortakommanden och unika charm. Och nog fan ska jag kunna applicera de varma känslorna på mig själv också. Så till 6 månader av oro, försiktighet, förmaningar och biverkningar i form av några piller som kallas Roaccutan säger jag: Nej tack!
3/3
Hej!
Finaste morgonen på länge, strålande sol och klarblå himmel. Jag hoppas det blir en lång, vacker vår. Våren är min absolut bästa årstid. Och som jag önskar att jag kunde få uppleva de här dagarna med Damon. Men allt blir ändå lite enklare när man vet att det inte finns något alternativ just nu.
Idag på dagen är planerna lite oklara, men ikväll blir det mello som vanligt hos Åsa och sedan 25-årsfest.
Igår slutade jag sent och sedan hängde jag och Marie hela kvällen, vi åt hemlagad tapas med sjukt god chorizo, 94 % kött och färskstoppad. Himla gott! Vi pratade tjejer och hur lite som lärs ut om flickors snippor, kollar man inte upp saker och ting själv är det ingen annan som berättar heller och man förblir ovetandes om de mest grundläggande fakta.
Vi pratade om hur sorgligt det är att många tjejer har komplex för sina helt normala, fungerande underliv och hoppas starkt på att just det är något som kommer ändras med åren och att vi alla tjejer, killar, mammor och pappor tar ansvar för att lära våra barn om hela kroppen. Och vill vi inte aktivt lära om alla delar av kroppen åtminstone göra barnen införstådda med att hela kroppen är naturlig och att både pojkar och flickor får och bör vara medvetna om sin egen kropp på ett naturligt, tryggt och avslappnat sätt.
Tycker ni jag är dum i huvudet som pratar om det här? Jag tycker i alla fall det är synd att tjejer på 25 år inte vet vad som är vad på sin egen kropp. Och hur det fungerar. Inget att tänka på dagarna i ända men vet man och mår bra i vad man vet så behöver inte så mycket tid läggas på just det i alla fall.
Jaha, nehe, om man skulle nyttja det fina vädret lite?
Val och kval.
Hej!
I veckan har det hunnits med mycket och swisch sa det så var det fredag imorgon. I måndags hände väl inget särskilt vad jag kan minnas. I tisdags var jag tillbaka till hudläkaren och fick Roaccutan utskrivet. Har dock inte vågat hämta ut det än men ska väl ta tag i saken. Jag är bara så orolig för biverkningarna. På kvällen blev vi upphämtade av Calle jag och Åsa och så firade vi hans 25-årsdag. Fina Calle!
Igår hade jag date med Mikaela och vi lyxade till det med kolgrillat. Mumselimums!
Har haft fina, våriga dagar på jobbet med massa te och mys.
Idag har jag fixat och donat med viktiga papper och funderat mycket kring om jag ska starta Roaccutankuren eller inte. Min hy är inte så katastrofal just nu och har varit okej sedan jag kom hem från Australien men samtidigt vet jag att det förmodligen bara är tillfälligt. Finns det nån där ute som vet konstruktiv fakta om Roaccutan? Jag vill inte ha några skrämselord utan belägg..
Är luuuspank för tillfället så jag smider planer för hur jag skulle kunna få in lite extra. Har varit sjuk så mycket och det sätter sina spår.
Nepp, nu ska jag äta lite middag och ta ett bad. Hej!
I veckan har det hunnits med mycket och swisch sa det så var det fredag imorgon. I måndags hände väl inget särskilt vad jag kan minnas. I tisdags var jag tillbaka till hudläkaren och fick Roaccutan utskrivet. Har dock inte vågat hämta ut det än men ska väl ta tag i saken. Jag är bara så orolig för biverkningarna. På kvällen blev vi upphämtade av Calle jag och Åsa och så firade vi hans 25-årsdag. Fina Calle!
Igår hade jag date med Mikaela och vi lyxade till det med kolgrillat. Mumselimums!
Har haft fina, våriga dagar på jobbet med massa te och mys.
Idag har jag fixat och donat med viktiga papper och funderat mycket kring om jag ska starta Roaccutankuren eller inte. Min hy är inte så katastrofal just nu och har varit okej sedan jag kom hem från Australien men samtidigt vet jag att det förmodligen bara är tillfälligt. Finns det nån där ute som vet konstruktiv fakta om Roaccutan? Jag vill inte ha några skrämselord utan belägg..
Är luuuspank för tillfället så jag smider planer för hur jag skulle kunna få in lite extra. Har varit sjuk så mycket och det sätter sina spår.
Nepp, nu ska jag äta lite middag och ta ett bad. Hej!
All the other kids.
Hej måndag kväll!
Känner mig så duktig som har hållit mig vaken denna eftermiddag. Slutade tidigt idag och ville hem och göra lite nytta. Men väl här så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag har så mycket att tänka och besluta om och innan jag fattat ett beslut vet jag inte i vilken gryta jag ska röra. Känns som jag kryddar lite här och kryddar lite där i väntan på de rätta ingredienserna och framför allt på att veta när grytan ska vara klar. Tydlig metafor va?
Nej men det är gasa eller bromsa. Bägge är lika läskiga och ingen annan än jag kan fatta de här besluten.
Men vitkitga beslut ska inte vara lätta att fatta. Så vill jag tro.
Jag har valt att hålla korten nära mitt bröst. Inte prata, inte rådfråga. För besluten är mina, bara mina och jag vill inte övertalas eller övertygas. Det spelar ingen roll vad alla andra 25-åringar gör eller skulle gjort. Det här är jag. Jag har så mycket hemligheter för mig och vissa av dem är sköna att hålla för mig själv.
Att våren är så nära skrämmer mig, jag som älskar våren. Men i år är den så hisnande.
Ska äta lite av farmors lasagne nu och sedan krypa till kojs. Har i alla fall hela två dater inbokade den här veckan. Tjiiihooo!
Det var det hele!
25,5
Igår blev en omtumlande men slutligen bra dag. For ju och mötte Åsa och vid busshållplatsen ringde Damon, blev lite fumligt och jag hade inte järnkoll på vad jag gjorde med min plånbok men jag är nästan bombsäker på att jag la ner den i väskan. Men när jag skulle betala min hälsotallrik på restaurangen var den borta. Stulen!! Ingen vidare start men att spärra korten var snabbt ordnat och så blev det till att tänka om lite.
Strosade runt med Åsa till Martin kom och sedan letade vi present till honom men den där ödmjuka lilla ungen säger bara att han inte behöver något..
Nåväl, vi blev hos Åsa en stund innan mamma hämtade Martin och så åkte jag och Åsa och köpte hem Thaimat. Så himla gott. Jag är helt galen i jordnötssås, om den är bra vill säga och det var den igår. Men vad viktigare än maten är att jag gjorde slag i saken och färgade håret. Äntligen och vad modig jag var. Världen tycker jag är störtlöjlig för bara med microskop kan man se en skillnad men jag ser och jag är såååå nöjd. Ingen förändring eller nästan obefintlig är lika med grymt i mina ögon. Jag har nog aldrig varit så nöjd efter att ha färgat håret. Fick låna Åsas micromini-t-shirt att färga håret i, så jäkla ful tröja, förlåt Åsa, men den var så ful så den blev rolig!
Saken är den att jag så himla lätt får solblekt hår när jag är i solen och givetvis var det inget undantag i Australien även om vi inte vistades i solen för jämnan.. Så jag hade i princip blonda toppar och mörk-mörkt närmast hårbotten. Inget viktigt egentligen men folk kommenterar det hela tiden och jag ser ju själv att det ser lite roligt ut så jag ville jämna ut det hela lite. Och det blev perfekt. Ville ta hundra bilder på mig själv bara för att jag var så nöjd. Fåfängan kommer ikapp. Men ja, jag tycker det är skithäftigt att det kunde bli så bra av att färga hemma. Jag är supernöjd!
På kvällen blev det mello, Rocky Road-glass och cola. Så gottigt! Sedan kollade vi Beck, något av det bästa jag vet. Wallander också men jag är så trött om söndagkvällarna så då orkar jag inte hålla mig vaken.
Idag åkte vi till mamma för att fira Martin med mormor och Birgit, mormor och moster Annika. Sedan hem hit ch skura lite och så vid 18 kom farmor, Bosse, Pappa, Anne-Li, Åsa och födelsedagsbarnet självt. Ja och så jag då som fyller 25,5 idag. Alltid lika stor dag denna dag.
Är skönt sömnig nu, har sagt godnatt till mitt hjärta och sängen väntar. Det var det hele!
Ett bildregn:
Strosade runt med Åsa till Martin kom och sedan letade vi present till honom men den där ödmjuka lilla ungen säger bara att han inte behöver något..
Nåväl, vi blev hos Åsa en stund innan mamma hämtade Martin och så åkte jag och Åsa och köpte hem Thaimat. Så himla gott. Jag är helt galen i jordnötssås, om den är bra vill säga och det var den igår. Men vad viktigare än maten är att jag gjorde slag i saken och färgade håret. Äntligen och vad modig jag var. Världen tycker jag är störtlöjlig för bara med microskop kan man se en skillnad men jag ser och jag är såååå nöjd. Ingen förändring eller nästan obefintlig är lika med grymt i mina ögon. Jag har nog aldrig varit så nöjd efter att ha färgat håret. Fick låna Åsas micromini-t-shirt att färga håret i, så jäkla ful tröja, förlåt Åsa, men den var så ful så den blev rolig!
Saken är den att jag så himla lätt får solblekt hår när jag är i solen och givetvis var det inget undantag i Australien även om vi inte vistades i solen för jämnan.. Så jag hade i princip blonda toppar och mörk-mörkt närmast hårbotten. Inget viktigt egentligen men folk kommenterar det hela tiden och jag ser ju själv att det ser lite roligt ut så jag ville jämna ut det hela lite. Och det blev perfekt. Ville ta hundra bilder på mig själv bara för att jag var så nöjd. Fåfängan kommer ikapp. Men ja, jag tycker det är skithäftigt att det kunde bli så bra av att färga hemma. Jag är supernöjd!
På kvällen blev det mello, Rocky Road-glass och cola. Så gottigt! Sedan kollade vi Beck, något av det bästa jag vet. Wallander också men jag är så trött om söndagkvällarna så då orkar jag inte hålla mig vaken.
Idag åkte vi till mamma för att fira Martin med mormor och Birgit, mormor och moster Annika. Sedan hem hit ch skura lite och så vid 18 kom farmor, Bosse, Pappa, Anne-Li, Åsa och födelsedagsbarnet självt. Ja och så jag då som fyller 25,5 idag. Alltid lika stor dag denna dag.
Är skönt sömnig nu, har sagt godnatt till mitt hjärta och sängen väntar. Det var det hele!
Ett bildregn:
Veckan som gått.
Hej!
Inte klokt vad vårigt det känns ute trots att det är lite halvmulet. Men det drippar och droppar och har sig så det känns mer som 25:e mars än februari. Idag har jag bara roligheter framför mig! Jag, lillasyster och lillebror ska ha syskondag. Det händer ungefär en gång vart 4:e år. Jag har två väldigt speciella småsyskon. Åsa som är min raka motsats och så minibror som alltid kört sitt race. Humorn har vi gemensamt men det är väl ungefär det vi har.
Åsa är fart och fläkt, ute i svängen då och då fast hon fyllt 24. Tränar och är fit. Hon sätter hela sig själv i allt hon gör.
Martin är lika med hockey. Ungefär 72 % av hans liv kretsar kring hockey, de övriga procenten innefattar skola och dator, klok som en bok är han och sjukt mogen för sin ålder. Idag är han 13 år men det varar inte länge till.
Idag ska vi ta med honom så han får välja en födelsedagspresent och ikväll blir det mellon. Men veckan som gått var det..
Jag har hunnit med att vara sjuk igen, varit hos läkaren och tagit prover, och där i måndags var det ju huddoktorn. Jag har lagat en enda middag och folk säger till mig att jag alltid äter så lyxigt och fint upplagt, ja den enda gången i veckan jag faktiskt äter middag tycker jag gott man kan göra det ordentligt. Sedan tycker jag om när det ser aptitligt ut för ögat när man sätter sig, sedan öser jag på med sås, mosar potatis och blandar runt. Nån prinsessa blir jag aldrig på den fronten ;)
Jag har hunnit hälsa på min barndomsvän Carro på hennes jobb och fått några minuters kvalitetstid. Ätit en halv semla har jag gjort, en riktigt god sådan. Sedan hjälpte jag Evelina att färga hennes hår, såg rätt makabert ut när det var dags för ursköljning.
Jag har inhandlat värsta goda skurmedlet så här ska skuras vid tillfälle. Älskar städning. Provat Marabous nya chokladkaka har jag hunnit trots att den egentligen skulle vara en belöning till efter städet. Så kan det gå.
Pratat med mitt hjärta har jag gjort nu på morgonen och jag har hittat något slags lugn i vårt avstånd. Jag gillar det inte, att vara ifrån honom men det här är vårt enda alternativ och som jag sa, det är aldrig försent för äkta kärlek. Har länge tänkt skicka en bild till honom som talar om att det minsann finns pooler här i Svea också!
Nu ska jag göra mig i ordning för en dag med minisarna. Det var det hele!
Inte klokt vad vårigt det känns ute trots att det är lite halvmulet. Men det drippar och droppar och har sig så det känns mer som 25:e mars än februari. Idag har jag bara roligheter framför mig! Jag, lillasyster och lillebror ska ha syskondag. Det händer ungefär en gång vart 4:e år. Jag har två väldigt speciella småsyskon. Åsa som är min raka motsats och så minibror som alltid kört sitt race. Humorn har vi gemensamt men det är väl ungefär det vi har.
Åsa är fart och fläkt, ute i svängen då och då fast hon fyllt 24. Tränar och är fit. Hon sätter hela sig själv i allt hon gör.
Martin är lika med hockey. Ungefär 72 % av hans liv kretsar kring hockey, de övriga procenten innefattar skola och dator, klok som en bok är han och sjukt mogen för sin ålder. Idag är han 13 år men det varar inte länge till.
Idag ska vi ta med honom så han får välja en födelsedagspresent och ikväll blir det mellon. Men veckan som gått var det..
Jag har hunnit med att vara sjuk igen, varit hos läkaren och tagit prover, och där i måndags var det ju huddoktorn. Jag har lagat en enda middag och folk säger till mig att jag alltid äter så lyxigt och fint upplagt, ja den enda gången i veckan jag faktiskt äter middag tycker jag gott man kan göra det ordentligt. Sedan tycker jag om när det ser aptitligt ut för ögat när man sätter sig, sedan öser jag på med sås, mosar potatis och blandar runt. Nån prinsessa blir jag aldrig på den fronten ;)
Jag har hunnit hälsa på min barndomsvän Carro på hennes jobb och fått några minuters kvalitetstid. Ätit en halv semla har jag gjort, en riktigt god sådan. Sedan hjälpte jag Evelina att färga hennes hår, såg rätt makabert ut när det var dags för ursköljning.
Jag har inhandlat värsta goda skurmedlet så här ska skuras vid tillfälle. Älskar städning. Provat Marabous nya chokladkaka har jag hunnit trots att den egentligen skulle vara en belöning till efter städet. Så kan det gå.
Pratat med mitt hjärta har jag gjort nu på morgonen och jag har hittat något slags lugn i vårt avstånd. Jag gillar det inte, att vara ifrån honom men det här är vårt enda alternativ och som jag sa, det är aldrig försent för äkta kärlek. Har länge tänkt skicka en bild till honom som talar om att det minsann finns pooler här i Svea också!
Nu ska jag göra mig i ordning för en dag med minisarna. Det var det hele!
Olika.
Jag måste få skriva. Jag är inte hel annars. Jag kan skriva utan publik men jag vill röra om i era små hjärnor. Jag behöver tänka och känna för att må bra. Men jag behöver också lära mig att släppa taget om saker och ting och att klara av stunder då jag bara är, inte känner efter så djupt och inte analyserar andra människors ord eller ställningstagande -alltid.
För mig kommer kärleken alltid vara störst och fler med mig delar den världsbilden. Men rosenrött kommer kärlek aldrig vara utan slut. Kärlek är inte bara ljuva ord och smekningar hur gärna vi än vill. Det är inte min tro. Min tro är att man har en grundkänsla för en person som är väldigt, väldigt varm och man bara vet att man vill vara med den här personen. Man kan vara arg och besviken och ledsen på sin älskling men man är alltid redo att kämpa. I motgång, också. Trots att det är svårt och livet runtomrkring rämnar vet man utan det minsta närmare eftertanke att man vill vara med honom/henne. No matter what.
Och jag har många gånger funderat på var jag känner kärleken nånstans i kroppen och trott mig veta att jag faktiskt känner kärlek runt hjärtat och i bröstet. Det är fysiskt. Men så såg jag på 30 grader i februari och då frågade den gamle munken den unge pojken var någonstans pojken känner kärlek. "Jag vet inte" svarade han varpå munken pekade på huvudet, hjärtat och könet. Sedan fick pojken lämna templet och komma tillbaka när han hade svaret.
Det blev så bildligt klarsynt. Jag har känt kärlek i huvudet, många gånger. Men när det är riktig kärlek så vet jag, för jag vet vart det ska kännas. Det kanske är olika för olika människor vilken sorts kärlek man nöjer sig med men jag vet var min sitter och jag önskar alla människor att få känna den sortens kärlek, i alla fall en gång i livet. Och när ni känner den: Ta tag i känslan och kämpa för att behålla den. Kämpa för den personen.
Det finns en människa på jorden jag känt kärlek för i hela kroppen, i varje cell. Och jag vågar påstå att jag kämpat för honom. Men han vill inte dela sitt liv med mig, något som med åren har blivit mer och mer uppenbart. Jag ger aldrig upp kärleken för honom för den kommer alltid finnas inom mig. Men jag har valt att lämna honom och den drömmen bakom mig. För istället för att just drömma om honom så lever jag en annan dröm nu. En som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.
Jag är rädd för att våga känna i hela kroppen igen. För jag har bara gjort det en gång tidigare och jag på något sätt förlorade. Men jag älskade med hela mitt hjärta och stod upp för det. Det finns bara ett sätt att älska och det är helhjärtat.
Jag ska kämpa igen, börja om från början. Ge Damon hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas på att våra hjärtan slår ihop, för samma sak, för samma framtid.
Det här livet, den här tiden, upplever vi en gång. En person som är värd ditt hjärta kommer aldrig tycka att du ger för mycket. Men var noga med att ge från hjärtat, aldrig från hjärnan. Och känn efter var någonstans det känns inom dig innan du tar någon annans hjärta i din hand.
Och kom ihåg, i kärlek finns inget som heter försent. Kärlek är alltid i tid.
För mig kommer kärleken alltid vara störst och fler med mig delar den världsbilden. Men rosenrött kommer kärlek aldrig vara utan slut. Kärlek är inte bara ljuva ord och smekningar hur gärna vi än vill. Det är inte min tro. Min tro är att man har en grundkänsla för en person som är väldigt, väldigt varm och man bara vet att man vill vara med den här personen. Man kan vara arg och besviken och ledsen på sin älskling men man är alltid redo att kämpa. I motgång, också. Trots att det är svårt och livet runtomrkring rämnar vet man utan det minsta närmare eftertanke att man vill vara med honom/henne. No matter what.
Och jag har många gånger funderat på var jag känner kärleken nånstans i kroppen och trott mig veta att jag faktiskt känner kärlek runt hjärtat och i bröstet. Det är fysiskt. Men så såg jag på 30 grader i februari och då frågade den gamle munken den unge pojken var någonstans pojken känner kärlek. "Jag vet inte" svarade han varpå munken pekade på huvudet, hjärtat och könet. Sedan fick pojken lämna templet och komma tillbaka när han hade svaret.
Det blev så bildligt klarsynt. Jag har känt kärlek i huvudet, många gånger. Men när det är riktig kärlek så vet jag, för jag vet vart det ska kännas. Det kanske är olika för olika människor vilken sorts kärlek man nöjer sig med men jag vet var min sitter och jag önskar alla människor att få känna den sortens kärlek, i alla fall en gång i livet. Och när ni känner den: Ta tag i känslan och kämpa för att behålla den. Kämpa för den personen.
Det finns en människa på jorden jag känt kärlek för i hela kroppen, i varje cell. Och jag vågar påstå att jag kämpat för honom. Men han vill inte dela sitt liv med mig, något som med åren har blivit mer och mer uppenbart. Jag ger aldrig upp kärleken för honom för den kommer alltid finnas inom mig. Men jag har valt att lämna honom och den drömmen bakom mig. För istället för att just drömma om honom så lever jag en annan dröm nu. En som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.
Jag är rädd för att våga känna i hela kroppen igen. För jag har bara gjort det en gång tidigare och jag på något sätt förlorade. Men jag älskade med hela mitt hjärta och stod upp för det. Det finns bara ett sätt att älska och det är helhjärtat.
Jag ska kämpa igen, börja om från början. Ge Damon hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas på att våra hjärtan slår ihop, för samma sak, för samma framtid.
Det här livet, den här tiden, upplever vi en gång. En person som är värd ditt hjärta kommer aldrig tycka att du ger för mycket. Men var noga med att ge från hjärtat, aldrig från hjärnan. Och känn efter var någonstans det känns inom dig innan du tar någon annans hjärta i din hand.
Och kom ihåg, i kärlek finns inget som heter försent. Kärlek är alltid i tid.
Enkla människor.
Är det inte trist med enkla människor så säg? Redan här måste jag ju förklara vad en i mina ögon enkel människa är. En enkel människa är en som går med the flow, gör vad som förväntas göras, aldrig förvånar eller överraskar, aldrig stannar upp, aldrig erkänner ett fel (för han eller hon gör inga) nöjer sig utan eftertanke och inte på något sätt går att beskriva med tre i sig enkla ord.
En enkel människa för mig har inga toppar eller dalar. Jämfört med mig kanske denna person är på toppen eller nere i dalen när det kommer till lycka men kan omöjligt vara medveten om det eftersom han eller hon aldrig har fallit, ej heller tagit ett språng. En enkel människa kan också vara en människa som varit med om något hemskt men glömt. Eller en människa som inte förstår att man ibland måste kämpa. Jag pratar om en människa som tar vad han eller hon får men inte alls ser charmen i att ge.
Jag pratar om människor som inte har tid. Som inte hör sina egna tankar längre. Som äter mat utan att känna smaken eller åker tunnelbana med musik i öronen och blicken i telefonen. Som jobbar för mycket. Som inte lyssnar för det finns ändå ingen som berättar något av värde för dem.
Ändå avundas jag de här människorna sååå emellanåt. Om jag hade en avknapp! Om jag inte behövde höra mina oroliga tankar. Om jag inte behövda höra "tänk om" där inne i skallen. Om jag kunde ta saker för vad de är och fatta vad de är. Om jag kunde låta bli att uppröra människor för att jag gör vad som känns bra för mig. Om jag vågade sluta sukta efter uppmärksamhet. JAG VILL BLI SEDD! Fy fan vad pinigt va. Vad pinsamt att vara en människa som vill göra rätt, vara sig själv, vara uppskattad och känna sig intressant.
Vad har man för liv om man har tid att tänka tanken "Jag vill bli sedd"? Hur mycket fritid har man då? Om man stannar hemma från jobbet när man mår dåligt och trots att man har ont i varenda cell och 39 garders feber har dåligt samvete för att man inte är på arbetsplatsen?
Vad är man för en människa om man varje morgon tänker: Vad kan jag ge världen idag?
Hur är det egentligen att vara som jag, en person som varje dag funderar på hur jag ska kunna göra världen bättre? Det tar upp flera procent av min dag. När man inuti är så liten och osäker men ändå har en så stark tro om att våga vara jag och ge vad jag vill ge till världen?
I söndags var jag på middag hos Sebastian. Vi pratade lite och han är en av de människor jag orkar vara mig med. Han vet egentligen bara en bråkdel om mig nuförtiden men han har varit en del av mitt liv sedan jag var 13. Och så råkar han vara mitt ex. Jag har ingen rätt att skriva om andra människor här egentligen, så jag ska försöka låta bli det.
Glömmer ibland bort att jag inte vet vilka som läser här och därför handlade jag förhastat och la ut lite för mycket av Damons fina, fina present. Jag blev så glad och ville visa hela världen men så kommer jag på mig. Det handlar inte bara om mig. Det är en annan persons integritet också. Han gav den där boken till mig. Inte till världen. Till mig.
Det är svårt det här med livet och att göra sitt bästa och inte trampa nån på tårna. Det är så lätt att bara se livet ur sin synvinkel. Och hur mycket kan man tumma på en dröm utan att den blir någon annans?
En enkel människa för mig har inga toppar eller dalar. Jämfört med mig kanske denna person är på toppen eller nere i dalen när det kommer till lycka men kan omöjligt vara medveten om det eftersom han eller hon aldrig har fallit, ej heller tagit ett språng. En enkel människa kan också vara en människa som varit med om något hemskt men glömt. Eller en människa som inte förstår att man ibland måste kämpa. Jag pratar om en människa som tar vad han eller hon får men inte alls ser charmen i att ge.
Jag pratar om människor som inte har tid. Som inte hör sina egna tankar längre. Som äter mat utan att känna smaken eller åker tunnelbana med musik i öronen och blicken i telefonen. Som jobbar för mycket. Som inte lyssnar för det finns ändå ingen som berättar något av värde för dem.
Ändå avundas jag de här människorna sååå emellanåt. Om jag hade en avknapp! Om jag inte behövde höra mina oroliga tankar. Om jag inte behövda höra "tänk om" där inne i skallen. Om jag kunde ta saker för vad de är och fatta vad de är. Om jag kunde låta bli att uppröra människor för att jag gör vad som känns bra för mig. Om jag vågade sluta sukta efter uppmärksamhet. JAG VILL BLI SEDD! Fy fan vad pinigt va. Vad pinsamt att vara en människa som vill göra rätt, vara sig själv, vara uppskattad och känna sig intressant.
Vad har man för liv om man har tid att tänka tanken "Jag vill bli sedd"? Hur mycket fritid har man då? Om man stannar hemma från jobbet när man mår dåligt och trots att man har ont i varenda cell och 39 garders feber har dåligt samvete för att man inte är på arbetsplatsen?
Vad är man för en människa om man varje morgon tänker: Vad kan jag ge världen idag?
Hur är det egentligen att vara som jag, en person som varje dag funderar på hur jag ska kunna göra världen bättre? Det tar upp flera procent av min dag. När man inuti är så liten och osäker men ändå har en så stark tro om att våga vara jag och ge vad jag vill ge till världen?
I söndags var jag på middag hos Sebastian. Vi pratade lite och han är en av de människor jag orkar vara mig med. Han vet egentligen bara en bråkdel om mig nuförtiden men han har varit en del av mitt liv sedan jag var 13. Och så råkar han vara mitt ex. Jag har ingen rätt att skriva om andra människor här egentligen, så jag ska försöka låta bli det.
Glömmer ibland bort att jag inte vet vilka som läser här och därför handlade jag förhastat och la ut lite för mycket av Damons fina, fina present. Jag blev så glad och ville visa hela världen men så kommer jag på mig. Det handlar inte bara om mig. Det är en annan persons integritet också. Han gav den där boken till mig. Inte till världen. Till mig.
Det är svårt det här med livet och att göra sitt bästa och inte trampa nån på tårna. Det är så lätt att bara se livet ur sin synvinkel. Och hur mycket kan man tumma på en dröm utan att den blir någon annans?
Min älskade Damon.
Jag är så trött att jag skulle kunna falla i bitar. Var hos hudläkaren idag och kommer få stark, stark medicin nu. Roaccutan. Det är både läskigt och skönt. Jag vill verkligen inte förgifta min kropp med några piller. Men jag har haft problem så länge nu och det påverkar min livsglädje. Det är ett för högt pris. Så trots att jag var så slut åkte jag dit och ska försöka tänka positivt kring allt det.
När jag kom hem orkade jag knappt sätta nyckeln i dörrn, så trött var jag. Men det gjorde jag och när jag öppnar dörren ligger ett paket på golvet. Från Australien.
Jag kan inte tro att min ruffa kille gjort det här. Han har frågat "Anything in the post today?" några dagar så nåt lurt visste jag att han hade på gång, men det här är bland det finaste jag fått. För nuttigt kan säkert tyckas men i själva verket tror jag inte det finns nån enda en som inte skulle bli glad av att få det här. Jag har hittat världens underbaraste kille. Åh vad jag vill ha honom här nu!!! Han har liksom skrivit och klippt och limmat. Gubben...
När jag kom hem orkade jag knappt sätta nyckeln i dörrn, så trött var jag. Men det gjorde jag och när jag öppnar dörren ligger ett paket på golvet. Från Australien.
Jag kan inte tro att min ruffa kille gjort det här. Han har frågat "Anything in the post today?" några dagar så nåt lurt visste jag att han hade på gång, men det här är bland det finaste jag fått. För nuttigt kan säkert tyckas men i själva verket tror jag inte det finns nån enda en som inte skulle bli glad av att få det här. Jag har hittat världens underbaraste kille. Åh vad jag vill ha honom här nu!!! Han har liksom skrivit och klippt och limmat. Gubben...
Mitt immunförsvar är SÄMST!
Har just kurerat mig från äckelkräkan och så vaknar jag imorse med övertäppt näsa och röda svullna ögon. Och så en fin huvudvärk på det! Mitt immunförsvar är kört i botten och jag vet inte riktigt hur jag ska komma till bukt med det. Jag äter redan extra vitaminer, träna har jag inte haft ork till just för att jag varit nonstop sjuk sedan jag kom hem från Australien. Och kanske att jag slarvat lite med kvällsmaten för att jag är så trött. Men annars sköter jag mig bra. Ska försöka ännu mer, byta ut en massa socker mot frukt och grönt hur tråkigt det än är i början.
Idag tänker jag i alla fall trotsa dessa förkylningssymptom och hänga lite med systra mi. Försöka göra mig lite vacker också. Jag tycker plötsligt det är lite kul. Går lika bra att glida runt i trasor och lena osminkade kinder för min del men såhär ibland kan det vara kul att i alla fall försöka göra sig lite fin. Skillnaden blir inte så stor med mitt mes-mineral-smink i alla fall, men liiite fräschare tror jag mig se ut.
Nepp, nu ska jag borsta tänderna för anfdra gången idag och äta en God i kvadrat-macka.
Tjingtjong!
Idag tänker jag i alla fall trotsa dessa förkylningssymptom och hänga lite med systra mi. Försöka göra mig lite vacker också. Jag tycker plötsligt det är lite kul. Går lika bra att glida runt i trasor och lena osminkade kinder för min del men såhär ibland kan det vara kul att i alla fall försöka göra sig lite fin. Skillnaden blir inte så stor med mitt mes-mineral-smink i alla fall, men liiite fräschare tror jag mig se ut.
Nepp, nu ska jag borsta tänderna för anfdra gången idag och äta en God i kvadrat-macka.
Tjingtjong!
Vinterkräkan
Hello!
Bara minuter efter att jag skrev sist började jag må jättekonstigt, sedan startade helvetet. Minns inte senast jag kräktes så mycket och så många gånger. Fruktansvärt. Så har varit sängliggandes sedan i onsdags kväll. Igår åt jag efter tips från Jonna kokt torsk med kokta morötter och så la jag till ett skivat kokt ägg i småbitar. Aldrig har väl något så tråkigt smakat så gott.
Jag ligger här och drömmer om så konstiga saker. Dagdrömmer alltså. Jag har fått en fix idé om att jag vill ha ett nagellack sedan ett par veckor. I nån fin, klar färg. Och en väska. Och färga håret. Färga håret liksom?! Jag färgar inte håret. Men jag såg en gammal bild på mig själv när jag färgat håret mörkare brunt och det såg så friskt ut. Ska se om jag kan hitta bilden igen och visa.
Ikväll drömmer jag om att göra våfflor med kall glass, sylt och grädde. Det lär inte bli av.
Jag drömmer om att få umgås lite också. Mysa. Det var så fint att ha Evelina här i måndags och det gav mig mersmak. Världen är full av fina människor, varför umgås vi inte mer? Nog för att jag älskar mitt jobb men livet är mer än så. Inte glömma det, inte glömma det.
Jag har så mycket framför mig och känner mig så duktig för varje sak jag tar tag i. Det mesta hemlighåller jag, allt för att inte känna mer press än den positiva jag försöker ge mig själv.
Solen skiner så vackert och jag borde verkligen ta en liten promenad. Men jag är så slut i kropp och knopp efter dessa hemska kräktimmar. Har dock inte kräkts på 24 timmar nu, lite drygt!
Längtar efter Damon gör jag förstås också men det är tur att jag är en sucker för ord, för det är det enda vi kan ge varadnra nu och jag fylls av varje sms jag får. Jag tycker vanligen inte han är så snuttpluttig vilket gör det svårt att vara ifrån honom, men så kommer ett par rader som går rätt in i hjärtat. Tids nog får jag vara med honom. Tids nog.
Hoppas på Mello med systeryster imorn kväll, om inget roligare dyker upp för henne. Sedan kanske jag ger mig ut innan dess imorn och skaffar mig ett sådant där himlans nagellack. Det kan man väl vara värd? Jag som aldrig, aldrig, aldrig målar naglarna numer.
Men se jag hittade ju lite gamla glada bilder. Åh vad nostalgiskt! Och så ett par nutida på det!
Jag tycker verkligen vi är så himla gulliga på de här bilderna. Varken jag eller Hanna är rökare och jag minns att jag tyckte det kändes så himla konstigt att bara hålla i dem. Och jag var så noga när de publicerades med att säga att jag aldrig nånsin rökt, för andra är det ju ingen big deal men för mig både är och var det det.
Det roliga med alla ovanstående bilder är att de är tagna i princip samma dag, det kan man inte tro. Skogsmullar på dagen och så latjobrudar på kvällen. Har inte varit på Lagnö på flera år nu. Vi plockade svamp på dagen och på kvällen fick vi nåt sjukt ryck, sminkade oss skitfult och jättemycket, bytte kläder och uppträdde i Hannas lilla lantkök helt utan publik. Vi var Lili och Sussi. Var är likheten?
Mamma kom med välfylld matkasse där även en Spirello och en Piggelin fanns med.
Charlie ligger troget vid mina fötter. Vilma i fåtöljen en meter bort, alltid nära varandra.
Kärleksord från min aussie.
Här är färgen jag suktar lite efter... Vad tros?
Bara minuter efter att jag skrev sist började jag må jättekonstigt, sedan startade helvetet. Minns inte senast jag kräktes så mycket och så många gånger. Fruktansvärt. Så har varit sängliggandes sedan i onsdags kväll. Igår åt jag efter tips från Jonna kokt torsk med kokta morötter och så la jag till ett skivat kokt ägg i småbitar. Aldrig har väl något så tråkigt smakat så gott.
Jag ligger här och drömmer om så konstiga saker. Dagdrömmer alltså. Jag har fått en fix idé om att jag vill ha ett nagellack sedan ett par veckor. I nån fin, klar färg. Och en väska. Och färga håret. Färga håret liksom?! Jag färgar inte håret. Men jag såg en gammal bild på mig själv när jag färgat håret mörkare brunt och det såg så friskt ut. Ska se om jag kan hitta bilden igen och visa.
Ikväll drömmer jag om att göra våfflor med kall glass, sylt och grädde. Det lär inte bli av.
Jag drömmer om att få umgås lite också. Mysa. Det var så fint att ha Evelina här i måndags och det gav mig mersmak. Världen är full av fina människor, varför umgås vi inte mer? Nog för att jag älskar mitt jobb men livet är mer än så. Inte glömma det, inte glömma det.
Jag har så mycket framför mig och känner mig så duktig för varje sak jag tar tag i. Det mesta hemlighåller jag, allt för att inte känna mer press än den positiva jag försöker ge mig själv.
Solen skiner så vackert och jag borde verkligen ta en liten promenad. Men jag är så slut i kropp och knopp efter dessa hemska kräktimmar. Har dock inte kräkts på 24 timmar nu, lite drygt!
Längtar efter Damon gör jag förstås också men det är tur att jag är en sucker för ord, för det är det enda vi kan ge varadnra nu och jag fylls av varje sms jag får. Jag tycker vanligen inte han är så snuttpluttig vilket gör det svårt att vara ifrån honom, men så kommer ett par rader som går rätt in i hjärtat. Tids nog får jag vara med honom. Tids nog.
Hoppas på Mello med systeryster imorn kväll, om inget roligare dyker upp för henne. Sedan kanske jag ger mig ut innan dess imorn och skaffar mig ett sådant där himlans nagellack. Det kan man väl vara värd? Jag som aldrig, aldrig, aldrig målar naglarna numer.
Men se jag hittade ju lite gamla glada bilder. Åh vad nostalgiskt! Och så ett par nutida på det!
Jag tycker verkligen vi är så himla gulliga på de här bilderna. Varken jag eller Hanna är rökare och jag minns att jag tyckte det kändes så himla konstigt att bara hålla i dem. Och jag var så noga när de publicerades med att säga att jag aldrig nånsin rökt, för andra är det ju ingen big deal men för mig både är och var det det.
Det roliga med alla ovanstående bilder är att de är tagna i princip samma dag, det kan man inte tro. Skogsmullar på dagen och så latjobrudar på kvällen. Har inte varit på Lagnö på flera år nu. Vi plockade svamp på dagen och på kvällen fick vi nåt sjukt ryck, sminkade oss skitfult och jättemycket, bytte kläder och uppträdde i Hannas lilla lantkök helt utan publik. Vi var Lili och Sussi. Var är likheten?
Mamma kom med välfylld matkasse där även en Spirello och en Piggelin fanns med.
Charlie ligger troget vid mina fötter. Vilma i fåtöljen en meter bort, alltid nära varandra.
Kärleksord från min aussie.
Här är färgen jag suktar lite efter... Vad tros?
Alla hjärtans dag.
Igår var nog den torftigaste Alla hjärtans dag jag varit med om. Jag brukar vanligen inte göra så jättestor grej av Alla hjärtans dag heller men jag är absolut inte den som bojkottar bara för att jag är rädd för att butikerna ska tjäna pengar på "skiten". Jag har större fantasi än så och ser det mer som en dag då man kan berätta för annars så inte mottagliga personer att man tycker om dem utan att det verkar konstigt. Tycker jag är bra på det året om men som sagt, andra människor är inte alltid mottagliga för varma ord. (De är ju inte mindre mottagliga andra dar egentligen men man verkar i alla fall inte helkonstig om man säger nåt fint.)
När jag var yngre var Alla hjärtans dag sjukt viktig för mig. Jag minns den första viktiga. Då hade jag varit ihop med Sebastian i två veckor ungefär och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom. Ingen aning. Men så slog det mig, det var så självklart, gulliga lilla trettonåring. Jag gav honom en puck med målat rött hjärta på ena sidan. Och jag var så sjukt nervös när jag skulle ge den. Själv fick jag ett silverhjärta med kedja.
Genom åren har jag bakat kakor och gjort dagen extra mysig för min kärlek. Men det har jag gjort så många andra dagar också men i min värld är det mer töntigt att bojkotta bara för sakens skull än att fira den och göra nåt kul av den. Det är ju trots allt bara en dag, som vilken annan dag som helst och med så mycket hårt och kallt runtomkring oss säger jag aldrig nej till en hyllning av kärleken bara för att det är en bestämd dag.
En annan sak som många stackars ensamma hakar upp sig på om att det skulle vara en dag för par tycker jag är strunt! Det är ju ALLA hjärtans dag här i Sverige, ingen jag känner kan exkluderas där. Nopp.
Firade gjorde jag inte alls igår. Fick dock en så mumsig bakelse på jobbet. Helt ljuvlig kladdkakebotten, sådär perfekt gryning med jordgubbsmousse ovanpå. Den var fullkomligt sagolik. Tycker annars just bakelser kan bli lite tråkiga med för mycket grädde t.ex.
Damon och jag hade ju inte ens Alla hjärtans dag samtidigt och det vore ju nästan löjligt för oss att göra något av den såhär långt ifrån varandra. Fina ord ger vi varandra dagligen men trots det kändes det dumt att inte kunna spendera dagen, eller i alla fall kvällen med honom. Min älskling. Jag hade varit nöjd med att bara få ge honom en kram och säga till honom att jag älskar honom.
Men, men. Tiden är nu och den är som den är och allt går ganska bra ändå. Jag känner mig dålig igen och det är såå tråkigt att inte få vara frisk. Är helt slut och somnar så tidigt om kvällarna, det gör jag ju alltid men jag blir liksom aldrig pigg. Ändå knaprar jag extra vitaminer. Nåväl, det är mysigt med bubbelbad och tända ljus och jag försöker lyxa till det med många sådana.
Hörs!
När jag var yngre var Alla hjärtans dag sjukt viktig för mig. Jag minns den första viktiga. Då hade jag varit ihop med Sebastian i två veckor ungefär och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom. Ingen aning. Men så slog det mig, det var så självklart, gulliga lilla trettonåring. Jag gav honom en puck med målat rött hjärta på ena sidan. Och jag var så sjukt nervös när jag skulle ge den. Själv fick jag ett silverhjärta med kedja.
Genom åren har jag bakat kakor och gjort dagen extra mysig för min kärlek. Men det har jag gjort så många andra dagar också men i min värld är det mer töntigt att bojkotta bara för sakens skull än att fira den och göra nåt kul av den. Det är ju trots allt bara en dag, som vilken annan dag som helst och med så mycket hårt och kallt runtomkring oss säger jag aldrig nej till en hyllning av kärleken bara för att det är en bestämd dag.
En annan sak som många stackars ensamma hakar upp sig på om att det skulle vara en dag för par tycker jag är strunt! Det är ju ALLA hjärtans dag här i Sverige, ingen jag känner kan exkluderas där. Nopp.
Firade gjorde jag inte alls igår. Fick dock en så mumsig bakelse på jobbet. Helt ljuvlig kladdkakebotten, sådär perfekt gryning med jordgubbsmousse ovanpå. Den var fullkomligt sagolik. Tycker annars just bakelser kan bli lite tråkiga med för mycket grädde t.ex.
Damon och jag hade ju inte ens Alla hjärtans dag samtidigt och det vore ju nästan löjligt för oss att göra något av den såhär långt ifrån varandra. Fina ord ger vi varandra dagligen men trots det kändes det dumt att inte kunna spendera dagen, eller i alla fall kvällen med honom. Min älskling. Jag hade varit nöjd med att bara få ge honom en kram och säga till honom att jag älskar honom.
Men, men. Tiden är nu och den är som den är och allt går ganska bra ändå. Jag känner mig dålig igen och det är såå tråkigt att inte få vara frisk. Är helt slut och somnar så tidigt om kvällarna, det gör jag ju alltid men jag blir liksom aldrig pigg. Ändå knaprar jag extra vitaminer. Nåväl, det är mysigt med bubbelbad och tända ljus och jag försöker lyxa till det med många sådana.
Hörs!
Beautiful
Vackert är vad det är just nu. Livet och världen och människorna och tankarna och solen och kylan och lugnet. Och beslutsamheten är vacker. Tron på mig själv.
Hade en så bra helg. I lördags blev jag bjuden til Åsa på Mellokväll. Fy fasen vad topp det blev. Inget jag bara säger. Humorn hon och jag har gör livet till en fest. Vi kan skratta åt allt och binder ihop roliga små skämt om än det ena än det andra. Roligast i lördags blev att döpa om mamma till Tokmor och pappa till Fader Tok.
Sedan testade vi google translate och damen som pratar där är ju bara för rolig!! Jag undrar vilken engelsk accent hon delar. Jisses!
Sov över hos systra mi och vaknade till en strålande vacker söndag. Gick nästan en mil med Milton, kikade på Sex and the city och åkte till stan för bio med pappa och Anne-Li. Vi såg en dag i Phuket. Övriga tre älskade den, jag tyckte den var bra. Bra. Sommaren med Göran går inte att jämföra, älskar Sommaren med Göran, har faktiskt sett den på bio två gånger och på video (Oj vad retro) ett antal ggr.
Idag var en så fin dag. Började supertidigt, lekte i solen med barnen, åkte pulka och stjärtlapp. Så fint! Efter jobbet promenerade jag hem i rask takt, tog hand om mitt berg av disk och tog sedan emot världens finaste Evelina. Min barndomsbrevis. Vi träffades när vi var en sisådär 9-10 år hos Anna & Per och bytte adresser, fast vi bodde i samma stad. Och så bröjade en brevväxling som varade i år. Sågs gjorde vi också. Sov över och hade mys. Jag har så många fina barndomsminnen med henne och det var fint och märkligt att ha henne här igen. Hon flyttade till Australien när vi var tolv och stannade i fem år, vi har setts en gång efter det men sedan tog våra liv vändningar åt varsitt håll och det har varit ganska tyst oss emellan.
Var lite, lite nervös, fast ändå trygg innan hon kom. Och trots att den här Evelina nu är 25 år kände jag att det var min 10-åriga Evelina där i ögonvrårna på henne. Samma värme, samma leende. Hon har alltid varit så glad Evelina. Och något som slog mig när vi satt vid köksbordet och drack te var hur långt ifrån barndomen jag är. Och så sa jag något till henne om att jag alltid haft roligt med henne trots att vi var så väldigt olika. Men vad jag i samma sekund som jag sa det kände var att när jag var med henne som liten så kunde jag verkligen leva ut som mig. Jag fick vara barn på ett sätt som inte var lika självklart med mina vanliga kompisar: Det var lite som att åka tillbaka i tiden med henne. När vi sågs klädde vi ut oss i fina gamla kläder, matade ankorna i Lötsjön, hon lärde mig vad de olika fåglarna hette, sothöna t.ex.
Vi gick till en liten godisbutik där hon mer eller mindre kände innehavaren, hennes mamma gjorde det i alla fall och var lite ovän med honom vill jag minnas. Vi åkte skridskor på vinterkvällar sådär när man håller varandra i händerna med korsade armar och plockade bär i hennes trädgård. De hade den vackraste trädgården och det finaste huset i hela Sundbyberg. Hur som helst, jag fick leka, jag fick vara som jag var när jag var liten.
Tiden rusade och jag pratade nog lite för mycket, det var en fin stund och det känns som jag hittade en gammal vän.
Evelina
Systeryster
Vardag.
Charmen i vardagen. Ser ni den? Tänkte blajja lite vardag. Som helgen ur ett vardagsperspektiv. Idag ska jag till tandis. På en lördag, yep. Det är en vardaglig grej, men jag gör det hellre på en lördag än mitt i veckan. Blir nästan lite festligt. Har ingen ro till läkarbesök mitt i veckan egentligen. Måste man så måste man, men när min tandis ringde mig och föreslog lördag så tackade jag glatt ja.
Natten till igår sov jag några få ynka timmar. Jag grips av en outhärdlig stress och oro ibland. Jag tycker livet rinner på så fort och all ledsamhet jag känt stressar mig. Det är som att kvoten borde vara fylld. Det är svårt att vara en glad, ledsen person. Att veta att ens faktiskt sanna, riktiga, jag är en glad prick med glimt i ögat men på samma gång ett sju helsikes djup inuti är ett inte helt enkelt pussel att få ihop i vardagen.
Jag greps av plötslig ensamhetspanik natten till igår och det är den värsta, jävla känslan i världen. Då räcker det inte att ha en Damon i hjärtat. Nopp. Inte ett dugg, inte det minsta. Men då finns min älskade Alex som precis alltid tar sig tiden att lyssna på mig. Att förstå mig, prata med mig. Älskade, älskade människa. Vad som än händer och hur många dagar det går mellan våra samtal, om det så vore år, så känner jag en så stark trygghet i att han alltid finns för mig. Precis som jag alltid skulle finnas för honom om han behövde mig. Ge och ta. Få och bli given. Han känner mig trots allt bäst av alla och jag hoppas att jag en dag ska våga vara mig själv lika mycket med andra människor. Men hittills har jag inte träffat någon som kan ta mig som han gör. Som fångar upp mig i alla situationer, hur trasig eller löjlig jag än må vara. Han säger till mig på skarpen om det behövs, peppar utan daltande, ser klart på det inte jag kan se. Alex, min vän i livet.
Funderar på om jag kanske, kanske skulle göra ett försök till att snygga till mig lite idag. Kanske kamma håret ordentligt och bära lite mascara. Har varit en grå mus hela veckan. Men vad gör väl det när man är en sprakande krutraket på insidan med alla upp- och nedgångar bland känslorna. Nog fan märks jag ändå! Hihi!
Ett par bilder som jag blir så glad av:
Natten till igår sov jag några få ynka timmar. Jag grips av en outhärdlig stress och oro ibland. Jag tycker livet rinner på så fort och all ledsamhet jag känt stressar mig. Det är som att kvoten borde vara fylld. Det är svårt att vara en glad, ledsen person. Att veta att ens faktiskt sanna, riktiga, jag är en glad prick med glimt i ögat men på samma gång ett sju helsikes djup inuti är ett inte helt enkelt pussel att få ihop i vardagen.
Jag greps av plötslig ensamhetspanik natten till igår och det är den värsta, jävla känslan i världen. Då räcker det inte att ha en Damon i hjärtat. Nopp. Inte ett dugg, inte det minsta. Men då finns min älskade Alex som precis alltid tar sig tiden att lyssna på mig. Att förstå mig, prata med mig. Älskade, älskade människa. Vad som än händer och hur många dagar det går mellan våra samtal, om det så vore år, så känner jag en så stark trygghet i att han alltid finns för mig. Precis som jag alltid skulle finnas för honom om han behövde mig. Ge och ta. Få och bli given. Han känner mig trots allt bäst av alla och jag hoppas att jag en dag ska våga vara mig själv lika mycket med andra människor. Men hittills har jag inte träffat någon som kan ta mig som han gör. Som fångar upp mig i alla situationer, hur trasig eller löjlig jag än må vara. Han säger till mig på skarpen om det behövs, peppar utan daltande, ser klart på det inte jag kan se. Alex, min vän i livet.
Funderar på om jag kanske, kanske skulle göra ett försök till att snygga till mig lite idag. Kanske kamma håret ordentligt och bära lite mascara. Har varit en grå mus hela veckan. Men vad gör väl det när man är en sprakande krutraket på insidan med alla upp- och nedgångar bland känslorna. Nog fan märks jag ändå! Hihi!
Ett par bilder som jag blir så glad av:
Some die young.
Sjukt vad Laleh är bra. En av mina favoritartister.
Jag har inte hunnit skriva det ännu men jag tänkte jag skulle teckna ner några ord om min tacksamhet till 2011 och varför jag känner så. Ett så otroligt tacksamt och känslosamt år. Många av åren precis innan var så jävla tunga för mig. Har många krascher, större och mindre men alla på något sätt känslosamma i backspegeln.
2004 blev jag rådumpad av min dåvarande kärlek tre dagar efter vår ettårsdag. Ett år är så pluttigt, men då var det som ett helt liv. Han fick mig att tro på kärlek igen efter jävligt många salta tårar efter att jag och min stora ungdomskärlek gjorde slut. Från total lycka till svart sorg över en natt.
Åren därefter hade jag svårt med närhet och identitet.
2007 flyttade jag hemifrån och bara veckor innan själva flytten fick min lilla mamma aggresiv bröstcancer, något jag bara blundade för. Det var så märkligt för jag hade oroat mig heeela min barndom för att något skulle hända henne, hon kunde för sjutton gubbar inte ens gå ut med soporna. Och var hon ute med jobbet så låg jag vaken ända tills jag hörde nyckeln i dörrn, då kunde jag somna. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen då hon berättade men stunden den dagen då hon gjorde det minns jag i detlaj. Det var januari, kallt. Hörde dörren öppnas och jag var påväg ner i trappen och såg henne komma in i hallen. Stannade i trappen och Åsa kom också. Så frågade vi hur det gick. "Inte så bra" svarade hon. Där och då slutade jag känna. Jag kände absolut ingenting. Inget.
Har hört om det fenomemet men trott att det bara är trams. Vadå känna inget? Jag hade föreställt mig ett liknande scenario tusentals gånger i huvudet, att jag skulle dö av alla känslor och gråta hysteriskt. Jag rörde inte en min. Och sådär fortsatte det. Ni som är mina nära vänner minns säkert inte många ord om mammas cancer. Varför? För jag tror inte jag pratade med nån om det. Jag låtsades som ingeting fast saken var den att jag faktiskt inte låtsades. Jag var på off. Och än idag, fem år senare så har jag inte tagit i det som hände med tång. Jag tänker inte på det, pratar inte om det. Jag tror inte ens alla jag känner idag vet om att min mamma varit så sjuk.
Vidare då..
I januari 2008 dog Martin som jag hade en mycket speciell relation till bara 20 år gammal i en olycka. Det speciella vid den händelsen var att jag kände ingen som direkt kände honom så jag kunde inte dela sorgen med någon. Dessutom blev vår vänskap ifrågasatt, något som sårade mig enormt. Han var absolut inte min bästa vän, men jag kände något speciellt för honom och vi umgicks alltid bara vi två när vi sågs. Ingen annan var med. Så dog han och inga bevis för det som var vi fanns kvar. Ett helvetesår.
I februari 2009 dog min barndomsvän Viktor, klassens spillevink, ännu ett hårt slag. Vi umgicks inte längre, men han är en så självklar del av skolåren och det gjorde oss alla sååå ledsna. Tror inte nån känner för en återträff längre utan Viktor.
I december 2010 dog Jonatan, mitt ex's fina bror som jag hållit kontakten med under precis alla år, haft så fina samtal med och det var bara en sådan vidrig känsla som grep tag i mig när jag fick veta. Han väckte mig ur nån dvala och livet blev 700 000 gånger svårare och lättare på samma gång. Jag visste vad jag behövde göra och så snart 2011 sparkades igång gjorde jag likadant. Jag siktade på mål, missade, men gjorde nåt bra av returen. Och ingen av oss vet när våra liv är över så se till att älska, hur mycket du vill och kämpa för det du vill. Släpp inte människor ur ditt liv bara för att de går därifrån. Ge allt i alla lägen för så länge du känner ett hopp så är hoppet sanning. Det kommer en dag när du inte hoppas mer och den dagen är skön och befriande för den öppnar nya dörrar.
Säg vad du känner, räds inte för det. Det finns inget att håna, inget för någon att rynka på näsan åt. Så länge det kommer ur hjärtat är det aldrig fel. Och när du känner lyckan i din hand, för det händer och kommer hända igen, njut av den. Krama den. Se alltid den du älskar ordentligt i ögonen. Skratta ihop. Gråt också. Var ingen hård jävel men var för Guds skull inte mjäkig! Behandla dig själv med respekt. Känns det fel för dig så är det fel och försök se bortom drömmen då. Det kommer nya drömmar. Det kommer nya!
F-ck you.
Jag skulle skriva det lenaste av inlägg men är så känslostyrd att det nu blir något annat. Jag förstår att människor undrar över vad som väntar mig och Damon och hur vi ska göra med allt. Och jag förstår att det frågas. Spekuleras. Diskuteras när jag inte är med. Men vet ni, det gör mig inte lycklig! Jag har planerat och funderat mer än de flesta i mitt 25-åriga liv. Undrat och klurat och tänkt och våndats och förfärats och hoppats och väntat och trott. Men i slutändan så banar livet sin egen väg och inte ens den noggrannaste planering garanterar någonting.
Planering måste inte innebära trygghet. Och jag är en person som påverkas av andras åsikter tills den dag jag får nog och högt skriker enough! Det går inte att påverka mig tillräckligt, jag är för besatt av tanken att bestämma själv. Jag lyssnar gärna på andra men i slutändan är det jag som måste ta besluten.
Saken är den att jag och han som ni som tittar in t.ex. här inte ens känner, vi två, VI vet inte vad som händer härnäst. Vi har en liten plan vi snickrar på men att planera en framtid i detalj som det ändå inte finns några garantier för skulle bara göra mig ledsen i slutändan. Jag planerar det lilla jag kan. Jag har en plan. Believe me på den punkten. Men snälla, stressa inte upp mig mer än vad som är nödvändigt.
I detta nu är jag förresten sjuk. Tjock i halsen och har haft feber ett par dar så jag har mest legat under ett fluffigt täcke och ätit socker. Det lindrar så bra i ögonblicket men hu, jag mår inte bra av socker. Ska försöka fräscha till både mig själv och hemmet och hoppas på att vara åter på jobbet imorgon eller torsdag.
Kanske skulle man rota fram nåt nagellack och pensla på sådär glatt? Ja, 'e gö' vi!
Vackert.
Vad ska man tro på?
Hej februari den 5:e!
Jag är lite sådär djupsinnad idag. Förundras över tid. Vad den gör med människor och en själv. Hur små sammansättningar av händelser kan ändra en person. Hur samma sammansättningar av händelser inte ändrar en annan människa det minsta. Hur två människor som känt samma senare inte gör det. Hur man skiljer på vad som är vilja och vad som är sann känsla. Vad som verkligen är viktigt för en människa och hur man vet när det bara är en drömbild av nån gammal vana som kunde blivit något annat.
Hur en människa år efter år efter år minns datum, händelser, stunder och gamla gemensamma vanor medan den andra till och med glömmer bort ens födelsedag. Inte för att vara dum. Och värre är väl det. Vore det inte enklare om man visste att det där uteblivna grattiset berodde på att han faktiskt inte ville höra av sig? Aktivt valde bort att säga grattis. Grattis. Det är ju så simpelt. Men om han faktiskt glömde? Och känner ånger över det när någon påminner honom? Hur blir det då? Hur säger man förlåt till någon man älskat när det är så uppenbart att man glömde?
Och när jag hör de där orden som inte skulle bli sagda till mig. När jag blir illa berörd av att någon annan glömde och jag mindes? Jag mindes födelsedagen men det betyder ingenting för den som fyllde år. Hur kan jag bli illa berörd när jag inte har ett uns med saken att göra? Varför påminde jag? Det är inte min sak. T.ex. sånna saker.
Varför är jag en sådan person som vill badda hela världen? Och varför är jag inte bekväm i det längre? Ska jag alltid vara såhär? Kommer jag kunna göra mig själv lycklig när jag är så förjordat upptagen med att fixa den saken åt andra?
Jag drömmer så mycket om nätterna nu. Otäcka saker som aldrig liknar varandra. Nya drömmar varje natt.
Fy i helskotta, jag kommer tusan i mig ihåg allt. Vissa saker tycks efter tio, tolv år inte ha betydelse längre, men jag minns. Liksom allt. Hur ska man då kunna känna för framtiden när framtiden hela tiden påminner om det förflutna? Kunde vi inte ha nya dagar, med nya namn så att de nya stunderna bara jämfördes med just stunden? Inte med samma dag för sju år sedan. Eller tre, eller något annat år.
En annan sak jag börjat störtstöra mig på är att det i grund och botten bara finns en sorts blogg. En blogg är alltid en blogg oavsett hur mycket eller lite du lämnar ut och människor kommer alltid ha åsikter om det som skrivs eller inte skrivs och vilka bilder som visas. Jag skiter faktiskt i't. Jag känner mig bara så noga med att bekräfta för mig själv att jag tusan i mig (igen) inte skriver för någon annans jävla skull. Jag läser så många bloggar själv till och från och är inte sen med att döma. Jag är en lika god kålsupare! Värst är alla bloggar fyllda med enligt mig tillgjorda osäkra tjejer som trycker upp kameran i sitt ansikte från alla möjliga vinklar med ruffsigt hår och nya kläder. Men hallå? Jag är precis, exakt likadan men kan inte på något vis indentifiera mig med dem. Är inte det sjukt?
Jag säger ofta till mig själv att jag inte är bättre än någon annan. Inte sämre heller. Ändå tycks jag i smyg bekräfta mig själv genom att le åt att jag är som jag är och inte som "dem". Jag känner mig dagligen stolt över att jag inte är en gnällspik, därför att jag tycker det är så himla o-charmigt!
För ganska många år sedan, när jag var dryga 15 skaffade jag mig en bästis. Jag verkligen skaffade mig en. Hon var inte lik mig det minsta. Vad märkligt var att hon var enormt kristen och jag som alltid i smyg trott på Gud tyckte den sidan hos henne var trams. Eller egentligen inte men det störde mig att hon liksom kunde mer om det där med religion och att hon var så himla stensker på något man i mina ögon inte kan vara stensäker på. Hur som helst var vi inte särskilt lika på något sätt mer än kanske en sak. Vi körde vår grej och var accepterade för det.
När jag gick i skolan (grundskolan) så hade jag en tro att ingen, ingen, kunde sätta sig på mig. Ingen kille, ingen tjej, ingen lärare. Ändå hade jag grym respekt för dessa och tror inte att jag en enda gång egentligen behandlade någon särskilt illa om det inte var någon som förtjänade det. Ordentligt alltså. Om killarna var idiotjävlar mot oss tjejer, då var jag inte rädd för att göra det känt hos lärarna. Jag minns särskilt en gång då jag blev kallad tjallare, men det bet inte riktigt på mig. Jag sket i det. Jag förstod att enda anledningen till att jag blev kallad så var p.g.a. deras obehag, deras obekvämlighet för att jag satt ner foten. Låter jag stolt? I så fall är jag väl det.
Jag var aldrig särskilt udda när det kom till utseendet. Jag tror till och med att jag hade en del uppmärksamhet just därför. Jag var sötare när jag var yngre. Och snäll. Jag rökte inte, drack inte, var sjukt humoristisk och inte rädd för att balla ur lite grann. Jag hade min trygga plats ändå. Jag var vad man kallar accepterad. Det var nog det vi hade gemensamt, jag och den där bästisen jag skaffade mig.
Men med tiden började det knaka i fogarna. Jag tyckte väldigt mycket om den här tjejen men hon hade så lite tid. Hon utbildade sig till musiker och det och kyrkan tog mycket av hennes tid. Kvar fanns jag som så desperat behövde en vän. Nån som alltid, alltid fanns där. Men jag känner inte att jag haft någon sådan under min uppväxt. Och jag tror att det kanske är därför som jag idag hundratusen år senare tycker det är så viktigt att leva ut det jag är som kallas godhjärtad. Det jag kände att jag aldrig fick, det vill jag ge andra. Det andra inte sa till mig när jag behövde höra det, det har jag försökt säga andra.
Jag hade dock en brist jag inte var medveten om. I all den snällhet jag tror jag hade fanns också ett täcke av sorg som tyngde mig så. Jag gick insvept i saknad under år. År är lång tid i unga år. Och bristen jag utvecklade utan att se den själv var pessimism. Jag kunde absolut inte se det men jag var otroligt negativ. För det kändes så olyckligt inom mig. Jag snackar inte en vecka eller ett par månader, det var olyckligt under en så lång period att det var omöjligt att tro att jag ens skulle möta något annat. Och så en dag fick den där bästisen jag äntligen skaffat mig nog. Hon ville inte vara med mig längre och jag fick veta varför. För att allting var negativt i min värld och jag gnällde över allt.
Jag bröt ihop.
Jag såg det ju inte så själv. Inte alls. Jag var bara ledsen och ville ha stöd. Jag hade ett behov av att prata, att få ur mig. Hon kunde inte ta det. Men vad mer huvudsakligt var: hon ville nog inte riktigt heller. Jag var mer en snygg accessoar.
Och där bröt vi. När jag var 20 år. Då var jag tvungen att göra en förändring. Jag fick fejka först. Och det kändes så jävla fel och jag isolerade mig ganska mycket. För jag är inte fejk. Jag är fan inte fejk. Det gamla uttrycket: "Hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är" var något jag i handling och agerande tog till mig ordentligt.
Och frågan jag då ställer mig är: Hur mycket kan en människa förändras och fortfarande vara sig själv? Jag känner mig inte ny alls, inte annorlunda mot när jag var femton. Jag tycker jag har samma tankar, samma känslor, samma oro. Men kanske att jag bemöter dessa på ett annat sätt nu.
Ska vara lite abrubt nu.. Sedan jag träffade Damon så är det som att mitt liv fått en ny mening, och faktiskt inte p.g.a. honom som person även om hans annorlunda sätt att tänka och se på livet (jämfört med mitt) asbolut har påverkat mig, så är det så många saker som inte längre spelar någon roll. T.ex. mitt förflutna. Han vet bara en bråkdel om vad jag och min familj gått igenom, vad som sårat mig under åren och vilka tankar jag burit. Inte för att han inte är värd att veta, utan för att det inte är viktigt. Det är en viktig del av mig och de stunder jag varit i tidigare. Men när det kommer till hans och mitt delade liv så spelar det faktiskt ingen roll. Och det är en skön känsla att möta något nytt, där det jag mött förr inte följer med oss på vår väg. Han vet inte ens om den vännen som gjorde slut. Och med honom så suddas det där gamla onda ut.
En liten uppmaning till er som orkade ta er igenom den här texten: Bjud andra på innehållet i ert hjärta, vad som än finns där. Var fan inte rädda för att vara er själva. Det finns ingen finare sorts människa än den som vågar vara sig och dela det med andra. Och oavsett hur många ärr du har, innanför eller utanpå huden, hur nära eller långt ifrån det utseendemässiga idealet du ligger så glöm för fan inte att du är JÄVLIGT vacker. De fulaste människorna med de största hjärtana är de jag avundas mest, inte tvärtom.
Jag är lite sådär djupsinnad idag. Förundras över tid. Vad den gör med människor och en själv. Hur små sammansättningar av händelser kan ändra en person. Hur samma sammansättningar av händelser inte ändrar en annan människa det minsta. Hur två människor som känt samma senare inte gör det. Hur man skiljer på vad som är vilja och vad som är sann känsla. Vad som verkligen är viktigt för en människa och hur man vet när det bara är en drömbild av nån gammal vana som kunde blivit något annat.
Hur en människa år efter år efter år minns datum, händelser, stunder och gamla gemensamma vanor medan den andra till och med glömmer bort ens födelsedag. Inte för att vara dum. Och värre är väl det. Vore det inte enklare om man visste att det där uteblivna grattiset berodde på att han faktiskt inte ville höra av sig? Aktivt valde bort att säga grattis. Grattis. Det är ju så simpelt. Men om han faktiskt glömde? Och känner ånger över det när någon påminner honom? Hur blir det då? Hur säger man förlåt till någon man älskat när det är så uppenbart att man glömde?
Och när jag hör de där orden som inte skulle bli sagda till mig. När jag blir illa berörd av att någon annan glömde och jag mindes? Jag mindes födelsedagen men det betyder ingenting för den som fyllde år. Hur kan jag bli illa berörd när jag inte har ett uns med saken att göra? Varför påminde jag? Det är inte min sak. T.ex. sånna saker.
Varför är jag en sådan person som vill badda hela världen? Och varför är jag inte bekväm i det längre? Ska jag alltid vara såhär? Kommer jag kunna göra mig själv lycklig när jag är så förjordat upptagen med att fixa den saken åt andra?
Jag drömmer så mycket om nätterna nu. Otäcka saker som aldrig liknar varandra. Nya drömmar varje natt.
Fy i helskotta, jag kommer tusan i mig ihåg allt. Vissa saker tycks efter tio, tolv år inte ha betydelse längre, men jag minns. Liksom allt. Hur ska man då kunna känna för framtiden när framtiden hela tiden påminner om det förflutna? Kunde vi inte ha nya dagar, med nya namn så att de nya stunderna bara jämfördes med just stunden? Inte med samma dag för sju år sedan. Eller tre, eller något annat år.
En annan sak jag börjat störtstöra mig på är att det i grund och botten bara finns en sorts blogg. En blogg är alltid en blogg oavsett hur mycket eller lite du lämnar ut och människor kommer alltid ha åsikter om det som skrivs eller inte skrivs och vilka bilder som visas. Jag skiter faktiskt i't. Jag känner mig bara så noga med att bekräfta för mig själv att jag tusan i mig (igen) inte skriver för någon annans jävla skull. Jag läser så många bloggar själv till och från och är inte sen med att döma. Jag är en lika god kålsupare! Värst är alla bloggar fyllda med enligt mig tillgjorda osäkra tjejer som trycker upp kameran i sitt ansikte från alla möjliga vinklar med ruffsigt hår och nya kläder. Men hallå? Jag är precis, exakt likadan men kan inte på något vis indentifiera mig med dem. Är inte det sjukt?
Jag säger ofta till mig själv att jag inte är bättre än någon annan. Inte sämre heller. Ändå tycks jag i smyg bekräfta mig själv genom att le åt att jag är som jag är och inte som "dem". Jag känner mig dagligen stolt över att jag inte är en gnällspik, därför att jag tycker det är så himla o-charmigt!
För ganska många år sedan, när jag var dryga 15 skaffade jag mig en bästis. Jag verkligen skaffade mig en. Hon var inte lik mig det minsta. Vad märkligt var att hon var enormt kristen och jag som alltid i smyg trott på Gud tyckte den sidan hos henne var trams. Eller egentligen inte men det störde mig att hon liksom kunde mer om det där med religion och att hon var så himla stensker på något man i mina ögon inte kan vara stensäker på. Hur som helst var vi inte särskilt lika på något sätt mer än kanske en sak. Vi körde vår grej och var accepterade för det.
När jag gick i skolan (grundskolan) så hade jag en tro att ingen, ingen, kunde sätta sig på mig. Ingen kille, ingen tjej, ingen lärare. Ändå hade jag grym respekt för dessa och tror inte att jag en enda gång egentligen behandlade någon särskilt illa om det inte var någon som förtjänade det. Ordentligt alltså. Om killarna var idiotjävlar mot oss tjejer, då var jag inte rädd för att göra det känt hos lärarna. Jag minns särskilt en gång då jag blev kallad tjallare, men det bet inte riktigt på mig. Jag sket i det. Jag förstod att enda anledningen till att jag blev kallad så var p.g.a. deras obehag, deras obekvämlighet för att jag satt ner foten. Låter jag stolt? I så fall är jag väl det.
Jag var aldrig särskilt udda när det kom till utseendet. Jag tror till och med att jag hade en del uppmärksamhet just därför. Jag var sötare när jag var yngre. Och snäll. Jag rökte inte, drack inte, var sjukt humoristisk och inte rädd för att balla ur lite grann. Jag hade min trygga plats ändå. Jag var vad man kallar accepterad. Det var nog det vi hade gemensamt, jag och den där bästisen jag skaffade mig.
Men med tiden började det knaka i fogarna. Jag tyckte väldigt mycket om den här tjejen men hon hade så lite tid. Hon utbildade sig till musiker och det och kyrkan tog mycket av hennes tid. Kvar fanns jag som så desperat behövde en vän. Nån som alltid, alltid fanns där. Men jag känner inte att jag haft någon sådan under min uppväxt. Och jag tror att det kanske är därför som jag idag hundratusen år senare tycker det är så viktigt att leva ut det jag är som kallas godhjärtad. Det jag kände att jag aldrig fick, det vill jag ge andra. Det andra inte sa till mig när jag behövde höra det, det har jag försökt säga andra.
Jag hade dock en brist jag inte var medveten om. I all den snällhet jag tror jag hade fanns också ett täcke av sorg som tyngde mig så. Jag gick insvept i saknad under år. År är lång tid i unga år. Och bristen jag utvecklade utan att se den själv var pessimism. Jag kunde absolut inte se det men jag var otroligt negativ. För det kändes så olyckligt inom mig. Jag snackar inte en vecka eller ett par månader, det var olyckligt under en så lång period att det var omöjligt att tro att jag ens skulle möta något annat. Och så en dag fick den där bästisen jag äntligen skaffat mig nog. Hon ville inte vara med mig längre och jag fick veta varför. För att allting var negativt i min värld och jag gnällde över allt.
Jag bröt ihop.
Jag såg det ju inte så själv. Inte alls. Jag var bara ledsen och ville ha stöd. Jag hade ett behov av att prata, att få ur mig. Hon kunde inte ta det. Men vad mer huvudsakligt var: hon ville nog inte riktigt heller. Jag var mer en snygg accessoar.
Och där bröt vi. När jag var 20 år. Då var jag tvungen att göra en förändring. Jag fick fejka först. Och det kändes så jävla fel och jag isolerade mig ganska mycket. För jag är inte fejk. Jag är fan inte fejk. Det gamla uttrycket: "Hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är" var något jag i handling och agerande tog till mig ordentligt.
Och frågan jag då ställer mig är: Hur mycket kan en människa förändras och fortfarande vara sig själv? Jag känner mig inte ny alls, inte annorlunda mot när jag var femton. Jag tycker jag har samma tankar, samma känslor, samma oro. Men kanske att jag bemöter dessa på ett annat sätt nu.
Ska vara lite abrubt nu.. Sedan jag träffade Damon så är det som att mitt liv fått en ny mening, och faktiskt inte p.g.a. honom som person även om hans annorlunda sätt att tänka och se på livet (jämfört med mitt) asbolut har påverkat mig, så är det så många saker som inte längre spelar någon roll. T.ex. mitt förflutna. Han vet bara en bråkdel om vad jag och min familj gått igenom, vad som sårat mig under åren och vilka tankar jag burit. Inte för att han inte är värd att veta, utan för att det inte är viktigt. Det är en viktig del av mig och de stunder jag varit i tidigare. Men när det kommer till hans och mitt delade liv så spelar det faktiskt ingen roll. Och det är en skön känsla att möta något nytt, där det jag mött förr inte följer med oss på vår väg. Han vet inte ens om den vännen som gjorde slut. Och med honom så suddas det där gamla onda ut.
En liten uppmaning till er som orkade ta er igenom den här texten: Bjud andra på innehållet i ert hjärta, vad som än finns där. Var fan inte rädda för att vara er själva. Det finns ingen finare sorts människa än den som vågar vara sig och dela det med andra. Och oavsett hur många ärr du har, innanför eller utanpå huden, hur nära eller långt ifrån det utseendemässiga idealet du ligger så glöm för fan inte att du är JÄVLIGT vacker. De fulaste människorna med de största hjärtana är de jag avundas mest, inte tvärtom.
Sömnlös
Hej mitt i natten. Jag är så förfärligt trött men kan inte sova. Har haft världens bästa dag om än lite risig och hängig till hälsan. Därför vore det bra med sömn, men jag får ta en blund i morgon eftermiddag. Är för tillfället barnvakt åt Jonnas lilla godbit som sussar så sött i sin säng. Ska snart försöka ännu en gång jag med.
Imorse vaknade jag vid 6 och mådde inget bra. Rent hälsomässigt. Hjärtat var lent. Tog och tvättade ett par maskiner och var klar framåt ettiden, då tog jag ett varmt bad och for sedan till Evis för att fika med henne, Carro, deras mormor, mamma och så Robert. Fick träffa Evis goa kisseungar. Så fina!!
Efter det åkte jag hit och har haft en så mysig kväll. Ätit middag som finsiarna köpt till mig och kollat på mellon. Har sms:at lite med hjärtat som jag saknar sjukt mycket en kväll som den här. Nu kommer gänget hem så jag ska mysa lite med dem.. Bilder från dagen:
Svinigt kallt idag, men jag gillar't såå!! -18 nu på kvällen.
Och NEJ jag glider inte runt med mössa hemma men jag fotar alltid precis innan jag går ut på tur..
Kyla.
Åh jag älskar denna kylan! Jag avskyr att frysa, men ändå tycker jag det är så mysigt. Kanske för att jag får klä på mig hur mycket jag vill utan att någon tittar konstigt på mig. Jag har ju liksom mössa oktober-maj i alla fall. Idag har vi haft -14 grader. Det är inte jättevarmt! Så imorse blev det både långkallingar och lösa byxor. Mysmysmys!
Strålande sol på jobbet, ja över heka Stockholm skulle jag tro och framåt eftermiddagen började det snöa sådär som i en Astrid Lindgren-film.
Ikväll har jag lagat entrecôte med potatis och ädelostsås (la in den i frysen så den smakade fint även idag) Jag vet att jag är helt sjuk i huvudet när det kommer till mat men jag hade "bara gurka" (sjukt gott) så jag toppade det hela med skivad nektarin. Jag gillar ju som bekant sötsalt mat. Bästa, bästa. Och trots att det var en galen chansning satt det fint ihop bland smaklökarna. Pröva!
Har just lagt på med min älskling. Jag tycker så mycket om att få kalla honom så. Samtalen blir korta men det är så mysigt ändå. Världens finaste Damon.
Nej nu kryper jag till kojs för imorgon är det ju planfri fredag, och även om den är planfri så vill den spenderas med energi.
Pussokram!
Den här goda kakan bakade en av mina snällare kollegor till vårt möte igår.
Visst är det fint med långisar??
Och pösisar ovanpå..
Glitter och sol!
Kvällsmat
Och så min älskling, älskling, älskling. Förstås det att jag är kär? (Bild lånad av D:s kusins fästmös nyårsbilder)
Strålande sol på jobbet, ja över heka Stockholm skulle jag tro och framåt eftermiddagen började det snöa sådär som i en Astrid Lindgren-film.
Ikväll har jag lagat entrecôte med potatis och ädelostsås (la in den i frysen så den smakade fint även idag) Jag vet att jag är helt sjuk i huvudet när det kommer till mat men jag hade "bara gurka" (sjukt gott) så jag toppade det hela med skivad nektarin. Jag gillar ju som bekant sötsalt mat. Bästa, bästa. Och trots att det var en galen chansning satt det fint ihop bland smaklökarna. Pröva!
Har just lagt på med min älskling. Jag tycker så mycket om att få kalla honom så. Samtalen blir korta men det är så mysigt ändå. Världens finaste Damon.
Nej nu kryper jag till kojs för imorgon är det ju planfri fredag, och även om den är planfri så vill den spenderas med energi.
Pussokram!
Den här goda kakan bakade en av mina snällare kollegor till vårt möte igår.
Visst är det fint med långisar??
Och pösisar ovanpå..
Glitter och sol!
Kvällsmat
Och så min älskling, älskling, älskling. Förstås det att jag är kär? (Bild lånad av D:s kusins fästmös nyårsbilder)
Life happens här och nu.
Hej!
Vad fint det känns när livet kryper tillbaka in i kroppen. Det var som jag tappat förmågan att leva då när jag kom hem. Bara sådär.
Jag ville i n g e n t i n g. Bara vara med honom. Jag sket i precis allt annat. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kunde känna något annat än saknad. Jag kan nu.
Jag vet aldrig hur länge jag får ha den här fina, underbara killen i mitt hjärta, säkert för alltid, att jag får ha honom där alltså, men skulle han en dag tas ifrån mig så måste jag ha kvar mitt liv. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man är kär. Han blev ju en del av mig där för ett par månader sedan och då är det lätt att göra allt för oss.
Det är egentligen sista veckan som det lilla ruset för livet kommit tillbaka. Helt plötsligt vill jag städa igen. Jag vill laga mat och jag vill träffa människor. Pisskänslan smyger sig på ibland i alla fall men det finns inget som rättfärdigar att glömma livet däremellan bara för att de känslorna fortfarande dyker på. Nopp!
Igår lagade jag så himla god middag. Majskyckling med ädelostsås (svart Kvibille) och röd potatis. Så jäkla mummigt! Gjorde gott om mat också så det räcker både idag till kvällsmat och så en låda till jobbet om jag skulle vilja.
Dessutom körde jag städryck som en dåre här igår. Rensade till och med avloppet i badrummet. Fyyy fan, borde vara fackmän till det. Hade ju inneboenden medan jag var i Aussie och jag vettetusan vad de haft för sig i mitt badkar och hur mycket en blondin kan fälla. Det var som att hitta ett djur där nere. Bläää! Själv är jag sjukt duktig på att hålla det fräscht i min brunn. Att ta rätt på nån annans var sådär men jag gör det så gärna. Inget att gnälla om.
En pappa på jobbet är alltid så sjukt glad och trevlig: Det är osm att han är bekymmersfri. Vilket jag vet att han inte är men han agerar som så. Det går inte att tjura i ett sällskap som hans. Så sa jag det till honom idag att jag gillar att han är så glad och positiv, det hjälper ju sällan att sura och förr eller senare gör man det för att man inte fixar annat, och just därför kan det vara fint att le resten av tiden. För sin skull, inte nån annans. Och han sa att livet är för kort för att tjura, skulle han börja tjura och gnälla för mycket kunde det lika gärna vara sa han.
Man tror det är svårt, att le och tänka positivt men ju mer man kämpar med det desto mer kommer det naturligt. Och jag säger absolut inte att man ska fejka ihjäl sig, men så länge man kan lura sig själv så är chansen mer än stor att det till slut inte är ett fejkleende du ger någon annan utan ett riktigt. För rätt vad det är så kan du inte le mer, en dag då din värld rasar lite grann. Och då är det fint att ha fina stunder och positiva känslor i ryggen.
Sorg eller otur kommer träffa dig många gånger i livet, men då när vardagen trillar på igen, då du kanske inte har något att direkt jubla över, prova att jubla ändå. Det finns alltid något vackert i livet. Och livet, det händer här och nu. Dagar kommer aldrig igen, och då kämpar jag hellre lite extra för glädje med chansen att känna den på riktigt, än att sura och förpesta min egen tillvaro. Tankens kraft är enorm. Och det är inte några tramsiga ord. Det är ren och skär sanning.
(Nu säger jag inte till er hur mina tårar kan börja trilla nedför kinderna från ingenstans mitt i natten, att jag också är svag då och då. Nej, för det hjälper inte er och inte mig.)
Le mot världen och du kommer snart se att den ler mot dig också!
Bjuder på mitt leende och så får ni här se den rosa tröjan jag pratade om.
Ja än sitter lite färg från Aussie, synd att jag ser så gul ut genom linsen bara, det är jag i n t e ;)
Bara en sådan här morgon är värd att le mot.
Middagen igår.
Charlie pussas!
Här var det nystädat!
Jodå! Jag älskar det verkligen!
Vad fint det känns när livet kryper tillbaka in i kroppen. Det var som jag tappat förmågan att leva då när jag kom hem. Bara sådär.
Jag ville i n g e n t i n g. Bara vara med honom. Jag sket i precis allt annat. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kunde känna något annat än saknad. Jag kan nu.
Jag vet aldrig hur länge jag får ha den här fina, underbara killen i mitt hjärta, säkert för alltid, att jag får ha honom där alltså, men skulle han en dag tas ifrån mig så måste jag ha kvar mitt liv. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man är kär. Han blev ju en del av mig där för ett par månader sedan och då är det lätt att göra allt för oss.
Det är egentligen sista veckan som det lilla ruset för livet kommit tillbaka. Helt plötsligt vill jag städa igen. Jag vill laga mat och jag vill träffa människor. Pisskänslan smyger sig på ibland i alla fall men det finns inget som rättfärdigar att glömma livet däremellan bara för att de känslorna fortfarande dyker på. Nopp!
Igår lagade jag så himla god middag. Majskyckling med ädelostsås (svart Kvibille) och röd potatis. Så jäkla mummigt! Gjorde gott om mat också så det räcker både idag till kvällsmat och så en låda till jobbet om jag skulle vilja.
Dessutom körde jag städryck som en dåre här igår. Rensade till och med avloppet i badrummet. Fyyy fan, borde vara fackmän till det. Hade ju inneboenden medan jag var i Aussie och jag vettetusan vad de haft för sig i mitt badkar och hur mycket en blondin kan fälla. Det var som att hitta ett djur där nere. Bläää! Själv är jag sjukt duktig på att hålla det fräscht i min brunn. Att ta rätt på nån annans var sådär men jag gör det så gärna. Inget att gnälla om.
En pappa på jobbet är alltid så sjukt glad och trevlig: Det är osm att han är bekymmersfri. Vilket jag vet att han inte är men han agerar som så. Det går inte att tjura i ett sällskap som hans. Så sa jag det till honom idag att jag gillar att han är så glad och positiv, det hjälper ju sällan att sura och förr eller senare gör man det för att man inte fixar annat, och just därför kan det vara fint att le resten av tiden. För sin skull, inte nån annans. Och han sa att livet är för kort för att tjura, skulle han börja tjura och gnälla för mycket kunde det lika gärna vara sa han.
Man tror det är svårt, att le och tänka positivt men ju mer man kämpar med det desto mer kommer det naturligt. Och jag säger absolut inte att man ska fejka ihjäl sig, men så länge man kan lura sig själv så är chansen mer än stor att det till slut inte är ett fejkleende du ger någon annan utan ett riktigt. För rätt vad det är så kan du inte le mer, en dag då din värld rasar lite grann. Och då är det fint att ha fina stunder och positiva känslor i ryggen.
Sorg eller otur kommer träffa dig många gånger i livet, men då när vardagen trillar på igen, då du kanske inte har något att direkt jubla över, prova att jubla ändå. Det finns alltid något vackert i livet. Och livet, det händer här och nu. Dagar kommer aldrig igen, och då kämpar jag hellre lite extra för glädje med chansen att känna den på riktigt, än att sura och förpesta min egen tillvaro. Tankens kraft är enorm. Och det är inte några tramsiga ord. Det är ren och skär sanning.
(Nu säger jag inte till er hur mina tårar kan börja trilla nedför kinderna från ingenstans mitt i natten, att jag också är svag då och då. Nej, för det hjälper inte er och inte mig.)
Le mot världen och du kommer snart se att den ler mot dig också!
Bjuder på mitt leende och så får ni här se den rosa tröjan jag pratade om.
Ja än sitter lite färg från Aussie, synd att jag ser så gul ut genom linsen bara, det är jag i n t e ;)
Bara en sådan här morgon är värd att le mot.
Middagen igår.
Charlie pussas!
Här var det nystädat!
Jodå! Jag älskar det verkligen!
Första riktiga helgen.
Så känns det, som att det här är min första riktiga helg sedan jag kom hem. I fredags hade jag fredagsmys med mig själv, alltför välkänd känsla, men i fredags var det faktikst ganska mysigt. Det funkade. Vaknade igår, tror jag pratade med Damon. Minnet sviker. Jo det gjorde jag. Sedan ringde Mikaela och vi for på en liten tur. Köpte en galet rosa jumper med ljusrosa ränder. Kanske visar ;) Fick bara för mig att den gladde mig. Vi åt ihop och hade sådär allmänt trevligt. Önskar jag hade fler sådana stunder. De är oslagbara i all sin enkelhet.
Ett par timmar svepte snabbt förbi och tids nog var det dags att bege sig hemåt. Här hemma väntade inget särskilt, promenerade till affären och kom hem 500 kronor fattigare men en lammytterfilé, en entrecôte, fyra små kokosyoghurt, en Brämhults hallondryck, en juice, en Kesella vanilj, lite frukt och grönt rikare. Och just det, kokos- och chokladglass var det också från Djurgårdsglass. Och röd potatis. Men det är inte klokt vad det kostar att äta gott.
Gav mig på ett halvhjärtat försök till att städa. Har ännu inte gjort det där genomgående rycket sedan jag kom hem. La mig strax innan midnatt och vaknade mitt i natten och var supersaknig. Jävla tönt alltså. Skärpning på den fronten. Blev i alla fall några ord med min kille, inte vet jag om det hjälpte så mycket men jag somnade i alla fall om. Här vankas det alldeles för tidig lunch men är man laxsugen så är man. Sedan blir det röj för hela slanten innan jag tar en tur runt Stockholms gator.
Bjussar på ett par aussiebilder. Saknar't!
Ett par timmar svepte snabbt förbi och tids nog var det dags att bege sig hemåt. Här hemma väntade inget särskilt, promenerade till affären och kom hem 500 kronor fattigare men en lammytterfilé, en entrecôte, fyra små kokosyoghurt, en Brämhults hallondryck, en juice, en Kesella vanilj, lite frukt och grönt rikare. Och just det, kokos- och chokladglass var det också från Djurgårdsglass. Och röd potatis. Men det är inte klokt vad det kostar att äta gott.
Gav mig på ett halvhjärtat försök till att städa. Har ännu inte gjort det där genomgående rycket sedan jag kom hem. La mig strax innan midnatt och vaknade mitt i natten och var supersaknig. Jävla tönt alltså. Skärpning på den fronten. Blev i alla fall några ord med min kille, inte vet jag om det hjälpte så mycket men jag somnade i alla fall om. Här vankas det alldeles för tidig lunch men är man laxsugen så är man. Sedan blir det röj för hela slanten innan jag tar en tur runt Stockholms gator.
Bjussar på ett par aussiebilder. Saknar't!
Ibland är det taggigt också.
Godkväll!
Veckan har susat förbi. I måndags började jag inskolningen för en ny, go liten pojke på förskolan och jag älskar det. Så fint att få knyta ett band med en sådan liten människa. Så mycket ge och få och det värmer lilla hjärtat. I onsdags gjorde jag ett bus och gick ut och åt med en fin människa jag egentligen inte har tillåtelse att umgås med men jag skiter i't. Finns så många dumma normer och policies som jag inte fattar varför de existerar. Tänk vad mycket underbart folk man missar bara för att någon bestämt att det vore fel att ha en privat relation till dem. Nepp, jag måste följa hjärtat ibland och jag är så glad att jag gjorde det just i onsdags.
Vad gjorde vi då? Vi pratade livet. På riktigt. Drömmar, rädslor, kärlek, chanser, satsning, lycka, oro o.s.v. Det var som att det var någon jag känt väldigt länge fast det egentligen var första gången vi sågs bara vi.
Mitt i vår middag ringde Damon, jag blev lite förvånad för han har aldrig ringt kvällstid svensk tid tidigare. Blev varm i hjärtat och bad att få ringa tillbaka senare. Men när jag kom hem var jag så trött och klockan var megamycket så jag slängde iväg ett sms med endast två ord. Mr. Beautiful ringde då upp och vi pratade i en dryg timme. Kom in på lite grejer (läs en grej) som blev lite jobbigt. För oss båda men jag kände att jag behövde förklara mig och han kände sig nog lite åsidosatt eller något ditåt, jag kan ju inte säga vad han känner. Han visar aldrig några svaga sidor för mig så det var lite nytt, även om han inte agerade "svagt" så kände jag ändå att något rispades lite inuti honom. Samtalet slutade med "Jag älskar dig" och allt var ganska fint.
Igår var det samma sak fast långt tidigare. Redan vid sju ringde han och det var inget kanonsamtal men det var iiiiinte mitt fel! Är det Australian day så är det. Säger inte mer....
Slutade supertidigt idag och for faktiskt in till stan. Strosade och kikade, funderade över folket jag såg och på tunnelbanan in fick jag för mig att kolla mailen. Där låg två mail från Damon och för er som tror att vi är det snuttigaste paret på jorden här och nu så har ni fel! FEL! Det är inte enkelt och mjukt och en självklart. Det är coolt, häftigt, utvecklande och kittlande. Men enkelt är det inte. Vi är fortfarande i fasen där bekräftelsen är superviktig för att ens tro på en framtid. Där ett uteblivet samtal gör ont i magen och där andra tjejer och killar känns som hot. Det där sista är både sanning och lögn för jag tror inte någon av oss går runt och känner oss hotade av andra tjejer och killar, men jag tror att vi båda känner att det är en viss otrygghet i att ha sin älskling på andra sidan jorden då risken finns att känslorna mattas ut då man inte ser varandra ens veckovis. I mailen var det två låtar från youtube och det var inte många ord han skrev men jag blir svag i hjärtat.
Inatt drömde jag att jag flyttade till Australien. Eller jag skulle flytta men på flygplatsen kom jag på att jag inte sagt upp mig och inte ordnat med nånting så jag fick panik och försökte avboka biljetten. En "riktig mardröm" höhö..
Ikväll myser jag hemma med godisskål fylld till bredden och The voice på tv:n.. Blir nog en tidíg kväll trots allt för det är en späckad helg jag har framför mig.
Puss
UPDATE: Hahaha, nu är det ett par stycken som trott att min date i onsdags var en kille. Ledsen att göra er besvikna men jag är en perfekt flickvän och personen jag träffade är 30+kvinna. Dessutom är jag inte bisexuell. Så ni kan vara heeelt lugna. Jag sköter mig exemplariskt!
Veckan har susat förbi. I måndags började jag inskolningen för en ny, go liten pojke på förskolan och jag älskar det. Så fint att få knyta ett band med en sådan liten människa. Så mycket ge och få och det värmer lilla hjärtat. I onsdags gjorde jag ett bus och gick ut och åt med en fin människa jag egentligen inte har tillåtelse att umgås med men jag skiter i't. Finns så många dumma normer och policies som jag inte fattar varför de existerar. Tänk vad mycket underbart folk man missar bara för att någon bestämt att det vore fel att ha en privat relation till dem. Nepp, jag måste följa hjärtat ibland och jag är så glad att jag gjorde det just i onsdags.
Vad gjorde vi då? Vi pratade livet. På riktigt. Drömmar, rädslor, kärlek, chanser, satsning, lycka, oro o.s.v. Det var som att det var någon jag känt väldigt länge fast det egentligen var första gången vi sågs bara vi.
Mitt i vår middag ringde Damon, jag blev lite förvånad för han har aldrig ringt kvällstid svensk tid tidigare. Blev varm i hjärtat och bad att få ringa tillbaka senare. Men när jag kom hem var jag så trött och klockan var megamycket så jag slängde iväg ett sms med endast två ord. Mr. Beautiful ringde då upp och vi pratade i en dryg timme. Kom in på lite grejer (läs en grej) som blev lite jobbigt. För oss båda men jag kände att jag behövde förklara mig och han kände sig nog lite åsidosatt eller något ditåt, jag kan ju inte säga vad han känner. Han visar aldrig några svaga sidor för mig så det var lite nytt, även om han inte agerade "svagt" så kände jag ändå att något rispades lite inuti honom. Samtalet slutade med "Jag älskar dig" och allt var ganska fint.
Igår var det samma sak fast långt tidigare. Redan vid sju ringde han och det var inget kanonsamtal men det var iiiiinte mitt fel! Är det Australian day så är det. Säger inte mer....
Slutade supertidigt idag och for faktiskt in till stan. Strosade och kikade, funderade över folket jag såg och på tunnelbanan in fick jag för mig att kolla mailen. Där låg två mail från Damon och för er som tror att vi är det snuttigaste paret på jorden här och nu så har ni fel! FEL! Det är inte enkelt och mjukt och en självklart. Det är coolt, häftigt, utvecklande och kittlande. Men enkelt är det inte. Vi är fortfarande i fasen där bekräftelsen är superviktig för att ens tro på en framtid. Där ett uteblivet samtal gör ont i magen och där andra tjejer och killar känns som hot. Det där sista är både sanning och lögn för jag tror inte någon av oss går runt och känner oss hotade av andra tjejer och killar, men jag tror att vi båda känner att det är en viss otrygghet i att ha sin älskling på andra sidan jorden då risken finns att känslorna mattas ut då man inte ser varandra ens veckovis. I mailen var det två låtar från youtube och det var inte många ord han skrev men jag blir svag i hjärtat.
Inatt drömde jag att jag flyttade till Australien. Eller jag skulle flytta men på flygplatsen kom jag på att jag inte sagt upp mig och inte ordnat med nånting så jag fick panik och försökte avboka biljetten. En "riktig mardröm" höhö..
Ikväll myser jag hemma med godisskål fylld till bredden och The voice på tv:n.. Blir nog en tidíg kväll trots allt för det är en späckad helg jag har framför mig.
Puss
UPDATE: Hahaha, nu är det ett par stycken som trott att min date i onsdags var en kille. Ledsen att göra er besvikna men jag är en perfekt flickvän och personen jag träffade är 30+kvinna. Dessutom är jag inte bisexuell. Så ni kan vara heeelt lugna. Jag sköter mig exemplariskt!
Främst till släkten.
Många av mina mer avlägsna släktingar (då inte menat blodsbandsmässigt avlägsna utan de som bor långt ifrån mig) har velat se bilder specifikt på mig och Damon men jag har inte särskilt många själv. Damons kusins fästmö har ett par stycken från nyår men filerna är så stora så det har varit svårt att skicka dem. Fick dock höra att hon lagt upp några av dem på Facebook så här är en beskuren bild från henne på oss.
Åskådare.
Visst är det lätt att döma andra? Vi tror att vi inte gör det men det är lögn. Jag dömer folk precis hela tiden och vad jag kommit på är min specialitet är att tycka synd om folk. Jag tycker synd om dem för att de inte ser sin kapacitet. Jag tycker synd om människor som inte gör någt vettigt av sina tankar och känslor. Och jag tycker synd om alla människor jag får för mig saknar självkänsla. Och det är många.
Varje dag när jag går till jobbet går jag förbi en skola. Och det är som att tiden stått stilla där i 10 år, säkert 20 om jag hade kunnat kolla upp den saken. Preciiiiis där skolan inte längre är skola utan allmän väg står ett gäng. Alltid i ring. Tätt ihop men ändå inte så tätt att det ser mysigt ut. Vad händer i den här ringden då? Jo, samma sak alltid. De två grundgöromålen är röka och spotta. Och det finns inget stopp. Loska efter loska lämnar de egentligen ganska söta munnarna och emellan spottloskorna dras ett bloss djupt ner i lungorna. Och emellan dessa två huvudsysselsättningar snackas det ett icke urtydligt språk som låter jag bah och han bah och däremellan ett skratt som efter det roligaste av skämt. Och det finns ingen ände. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Skrapa med foten i marken funkar också. Och framför allt vintertid finns ytterligare ett kännetecken: Inga kläder. Jag fattar inte grejen:
1. Det här med att röka, då jag själv aldrig tagit ett bloss har jag kanske ingen rätt att tala men jo, så fan har jag det!! Jag kommer aldrig fatta vad som skulle vara coolt med att hålla i en fylld pappersrulle med glöd i ena änden. Det bara är så.
2. Spottandet. Varifrån kommer beteendet? Jag har sådan lust att gå fram och fråga om de små liven har något i munnen som smakar illa. Röken från cigaretten?? Varför måste det ut och varför så ofta??? Det är väl heller inte så att beteendet är en instinkt som väcks vid 14 års ålder och att något hemskt skulle hända om det inte fick komma ut var 7:e sekund?
3. Det måste vara något de sett någon annan göra innan och på nåt sjukt j-vla sätt tänka att "Fan vad ballt, det där ska jag också köra." Och så är det igång. Årgång efter årgång för med sig företeelsen. Och här står jag, halvsen 80-talist som fattar NADA.
4. Dessa kläder, eller snarare obefintliga kläder. Hur fixar de att stå i nylonstrumpor och en liten blus som knappt täcker rumpan. Jag fattar inte. Har de ingen känsel??
Så när jag gått förbi för 238:e gången för året så tänker jag: Vem är det mest synd om? Dem i ringen eller jag utanför?? Jag som ägnar hundratusentals tankar åt att fundera över beteendet eller de som är mitt uppe i att utöva det? Hur är det egentligen där i ringen? Jag har aldrig varit i en... Och varför bryr jag mig? Jo för jag, jag tycker att det måste (MÅSTE) finnas nåt bättre för dem att göra. Något de tycker är roligare. Eller? Är det bara jag som tycker det ser tråkigt och sorgligt ut? Det kanske är skitkul? Vad vet jag?
Från det ena till det andra. Min vän frågade mig idag om Damon läser min blogg. "Jag tror inte det" svarade jag. Men jag vet ju faktiskt inte. Jag tror bara inte han har varken tid eller energi till att göra det. Hon undrade om jag inte var rädd att om han skulle göra det, om jag var orolig för att han i så fall skulle ta mig för givet med tanke på allt fint jag skriver om honom.
Jag tycker inte jag skriver så fint om honom. Jag tycker väl mer att jag skriver fina saker om mina känslor för honom. Och för min del får han gärna ta mig för givet. För här och nu är jag given honom. Han kan räkna med mig. För jag har inget emot att ge honom den tryggheten.
Jag älskar min vän men jag fick ont i magen under en lång stund efteråt. För det fick mig att tänka att hjälp, tänk om han tröttnar och börjar ta mig för givet på fel sätt? Men jag hade också ont i magen för att jag tyckte att det var typiskt svenskt. Inte typiskt min fina vän. Absolut inte typiskt henne. Hon menade absolut inget illa. Men jag tänkte att här i Sverige så måste man vara så medveten om sina drag. Till och med i kärlek. Men i vilken sorts kärlek måste man välja sina ord eller tänka igenom sina handlingar? I vilken sorts kärlek måste man hålla tillbaka för att behålla sin äslakde? Inte i den kärlek jag tror på. Tar han mig för givet eller slutar uppskatta mina kärleksfulla ord och beskrivningar av det som är oss, då är jag inte säker på att det mellan oss är värt att kallas kärlek.
Så den onda känslan försvann. Jag vill ha det såhär. Jag vill kunna överösa den jag älskar med ord och kärlek när jag känner dem. Och den dagen de blir färre och glesare så hoppas jag att när något liknande det vi säger idag sägs, att det då sägs med tyngd och en ny form av kärlek, där vi lagt som grund all den kärlek vi känner för varandra idag. För kärlek ändras med tiden, men den behöver inte bli mindre bara för att den ändrar form och uttryck. Det är i alla fall min tro.
Och till den stackarn som tror att jag tycker synd om mig själv: Jag har inte tid att tycka synd om mig, jag har fullt upp med att tycka synd om alla andra som inte vågar vara dem de är i alla lägen. Det är så skönt. Och inte behövs nån terapeut då inte.
Over and out.
Jessica
Varje dag när jag går till jobbet går jag förbi en skola. Och det är som att tiden stått stilla där i 10 år, säkert 20 om jag hade kunnat kolla upp den saken. Preciiiiis där skolan inte längre är skola utan allmän väg står ett gäng. Alltid i ring. Tätt ihop men ändå inte så tätt att det ser mysigt ut. Vad händer i den här ringden då? Jo, samma sak alltid. De två grundgöromålen är röka och spotta. Och det finns inget stopp. Loska efter loska lämnar de egentligen ganska söta munnarna och emellan spottloskorna dras ett bloss djupt ner i lungorna. Och emellan dessa två huvudsysselsättningar snackas det ett icke urtydligt språk som låter jag bah och han bah och däremellan ett skratt som efter det roligaste av skämt. Och det finns ingen ände. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Skrapa med foten i marken funkar också. Och framför allt vintertid finns ytterligare ett kännetecken: Inga kläder. Jag fattar inte grejen:
1. Det här med att röka, då jag själv aldrig tagit ett bloss har jag kanske ingen rätt att tala men jo, så fan har jag det!! Jag kommer aldrig fatta vad som skulle vara coolt med att hålla i en fylld pappersrulle med glöd i ena änden. Det bara är så.
2. Spottandet. Varifrån kommer beteendet? Jag har sådan lust att gå fram och fråga om de små liven har något i munnen som smakar illa. Röken från cigaretten?? Varför måste det ut och varför så ofta??? Det är väl heller inte så att beteendet är en instinkt som väcks vid 14 års ålder och att något hemskt skulle hända om det inte fick komma ut var 7:e sekund?
3. Det måste vara något de sett någon annan göra innan och på nåt sjukt j-vla sätt tänka att "Fan vad ballt, det där ska jag också köra." Och så är det igång. Årgång efter årgång för med sig företeelsen. Och här står jag, halvsen 80-talist som fattar NADA.
4. Dessa kläder, eller snarare obefintliga kläder. Hur fixar de att stå i nylonstrumpor och en liten blus som knappt täcker rumpan. Jag fattar inte. Har de ingen känsel??
Så när jag gått förbi för 238:e gången för året så tänker jag: Vem är det mest synd om? Dem i ringen eller jag utanför?? Jag som ägnar hundratusentals tankar åt att fundera över beteendet eller de som är mitt uppe i att utöva det? Hur är det egentligen där i ringen? Jag har aldrig varit i en... Och varför bryr jag mig? Jo för jag, jag tycker att det måste (MÅSTE) finnas nåt bättre för dem att göra. Något de tycker är roligare. Eller? Är det bara jag som tycker det ser tråkigt och sorgligt ut? Det kanske är skitkul? Vad vet jag?
Från det ena till det andra. Min vän frågade mig idag om Damon läser min blogg. "Jag tror inte det" svarade jag. Men jag vet ju faktiskt inte. Jag tror bara inte han har varken tid eller energi till att göra det. Hon undrade om jag inte var rädd att om han skulle göra det, om jag var orolig för att han i så fall skulle ta mig för givet med tanke på allt fint jag skriver om honom.
Jag tycker inte jag skriver så fint om honom. Jag tycker väl mer att jag skriver fina saker om mina känslor för honom. Och för min del får han gärna ta mig för givet. För här och nu är jag given honom. Han kan räkna med mig. För jag har inget emot att ge honom den tryggheten.
Jag älskar min vän men jag fick ont i magen under en lång stund efteråt. För det fick mig att tänka att hjälp, tänk om han tröttnar och börjar ta mig för givet på fel sätt? Men jag hade också ont i magen för att jag tyckte att det var typiskt svenskt. Inte typiskt min fina vän. Absolut inte typiskt henne. Hon menade absolut inget illa. Men jag tänkte att här i Sverige så måste man vara så medveten om sina drag. Till och med i kärlek. Men i vilken sorts kärlek måste man välja sina ord eller tänka igenom sina handlingar? I vilken sorts kärlek måste man hålla tillbaka för att behålla sin äslakde? Inte i den kärlek jag tror på. Tar han mig för givet eller slutar uppskatta mina kärleksfulla ord och beskrivningar av det som är oss, då är jag inte säker på att det mellan oss är värt att kallas kärlek.
Så den onda känslan försvann. Jag vill ha det såhär. Jag vill kunna överösa den jag älskar med ord och kärlek när jag känner dem. Och den dagen de blir färre och glesare så hoppas jag att när något liknande det vi säger idag sägs, att det då sägs med tyngd och en ny form av kärlek, där vi lagt som grund all den kärlek vi känner för varandra idag. För kärlek ändras med tiden, men den behöver inte bli mindre bara för att den ändrar form och uttryck. Det är i alla fall min tro.
Och till den stackarn som tror att jag tycker synd om mig själv: Jag har inte tid att tycka synd om mig, jag har fullt upp med att tycka synd om alla andra som inte vågar vara dem de är i alla lägen. Det är så skönt. Och inte behövs nån terapeut då inte.
Over and out.
Jessica
En lördag i verkligheten
Hej fina folket!
Jag börjar sakta bli mild i hjärtat igen. Känner mig inte så arg. För ett öga utifrån kan mitt beteende sista veckan verka överdrivet och fullkomligt onödigt. Men har man inte gjort den resa jag gjort, och varit en del av mitt liv innan jag träffade Damon har man inte mycket befogenhet att döma. Att gå från inget till allt på sex månader för att sedan återvända till skalet av inget är inget man har i sig att veta hur man hanterar. Logik och känslor går inte hand i hand efter en sådan resa. De spretar åt alla möjliga håll.
Jag vaknar varje morgon med en ångest över hur spridda pusselbitarna ligger. Jag hade bilden så klar framför mig, jag hade bara sista pusselbiten kvar. Men jag hade den i min hand och det enda som återstod var att placera den på sin plats uppe i hörnet. Men så var det som att något sparkde till mitt pussel och kvar blev en enda röra. Då är det svårt att glädjas åt de pusselbitar som fortfarande ligger på plats. Går det att förstå mitt resonemang här? Det är tyngre att lägga tillbaka de utspridda bitarna när man gör det för andra gången, även om det borde vara lättare att minnas vart de ska ligga.
Hur som helst bestämde jag mig för att ta ännu ett litet steg i riktningen mot återanpassningen till Sverige. Jag slog för första gången sedan jag kom hem på tv:n och kikade på Nyhetsmorgon Lördag, något jag alltid gjorde innan Damon-tiden. Ett tag tänkte jag bara "blablabla" när de pratade om Juholts eventuella men ack så troliga avgång. Åh jag kunde inte bry mig mindre. Men sedan kom ett inslag om Fadime och jag kände för första gången att något på hemmaplan berörde mig igen. Och jag kände också att mitt problem som är sjukt stort för mig inte är ohanterbart. Jag får vara med den jag älskar även om det inte går just precis nu. Jag har en hy som inte mår så bra men jag har ett liv att leva också. Fadime har det inte. För hon är död. Hennes pojkvän dog i en trafikolycka innan hon mördades och ja, finns det ord för sådana saker?
Jag möttes också av min brunbrände ordbrukare Ranelid som jag älskar. Han är way too much och kanske är det fel av mig att säga att han är hundra procent sig själv men om han nu spelar en roll så gör han det helhjärtat och sjukt bra. Han lägger hela sitt hjärta och sin själ i det han gör och sådana människor kan jag inte annat än älska.
Jag tog ett bubbligt varmt bad med tända ljus, åt ett kokt ägg med Kalles randiga och försökte hålla modet uppe så gott jag kunde. Livet är här och nu och jag vill så gärna ta vara på det. I med- och motgång. Jag kom på där i bubblorna att jag har hittat det jag alltid sökt, eller snarare det jag alltid drömt om men det finns fortfarande något jag saknar. Vet ni vad det är? En tjejbästis. Som jag avundas bästa vänner. Ni vet sådana där riktiga. Jag har ingen sådan. Ta inte illa upp nu ni vänner i min omgivning. Men det är sant och det vet även de som står mig närmst. Jag har ingen jag känner mig så nära som jag tror att man kan göra med en riktig bästis. Fortsättning följer.. Ska bara göra ett litet mellanstick:
Vill ni skrika på mig nu? Tänker ni: Fan kan hon akdrig vara nöjd? Vet ni, sanningen är att jag tror alltid det finns något man saknar. Vad detta något är skiljer sig förstås från person till person och likaså hur man hanterar det. Vissa kanske saknar kunskap eller ett släktband medan andra saknar ett intresse, en sysselsättning eller en gnista till något. Jag saknar en bästa vän. En som är given i alla lägen. En som man kanske inte träffar alltid men när man gör det är saker självklara och mysiga. Man kan hålla handen när man ser på film och sova över fast man är 25. Man äter middag mitt i veckan och fnissar. Man känner för den personen och planerar i förväg långt innan vad man ska göra när bästisen fyller år. Jag saknar en sådan vän.
Ja och efter det mellansticket kommer en liten fortsättning som säger er att kanke låter jag gnällig men egentligen kanske jag bara inte är rädd för att tala om vilka tankar som cirklar (förkortning av cirkulerar) runt i mitt huvud.
En annan sak jag gjorde i morse var att ställa mig framför spegeln och försöka le. Säga till mig själv att bara för att jag har ett hål i kinden som påminner mig om det hemska avslutet i Australien så har jag fortfarande något att ge. Jag är fortfarande fin och jag är fortfarande mitt i ett ganska charmigt liv. Jag får inte glömma det.
Gav mig ut bara för att och på busshållplatsen träffade jag Inés, Patricio och Mimi. Det är fyra år sedan Martin dog nu och jag tänker fortfarande på honom och det som hände. Inés sa att det är min tur nu, hon sa något om att nu är lyckan min. Det är så stort. Hon vet hur jag mådde innan. Och fler med henne vet vilka år jag har i min backspegel. Nu är det mitt ansvar att tro på det här och leda min lycka framåt.
Det var det hele! Vill några av mina numer helt sanslösa 70 läsare ge sig till känna? Jag blir alltid superglad när det trillar in en kommentar. Jag har visst haft dåligt självförtroende, jag säger inget om det, men det är intressant att 70 personer varje dag vill läsa mina ord. Var kom alla ifrån?
Jag börjar sakta bli mild i hjärtat igen. Känner mig inte så arg. För ett öga utifrån kan mitt beteende sista veckan verka överdrivet och fullkomligt onödigt. Men har man inte gjort den resa jag gjort, och varit en del av mitt liv innan jag träffade Damon har man inte mycket befogenhet att döma. Att gå från inget till allt på sex månader för att sedan återvända till skalet av inget är inget man har i sig att veta hur man hanterar. Logik och känslor går inte hand i hand efter en sådan resa. De spretar åt alla möjliga håll.
Jag vaknar varje morgon med en ångest över hur spridda pusselbitarna ligger. Jag hade bilden så klar framför mig, jag hade bara sista pusselbiten kvar. Men jag hade den i min hand och det enda som återstod var att placera den på sin plats uppe i hörnet. Men så var det som att något sparkde till mitt pussel och kvar blev en enda röra. Då är det svårt att glädjas åt de pusselbitar som fortfarande ligger på plats. Går det att förstå mitt resonemang här? Det är tyngre att lägga tillbaka de utspridda bitarna när man gör det för andra gången, även om det borde vara lättare att minnas vart de ska ligga.
Hur som helst bestämde jag mig för att ta ännu ett litet steg i riktningen mot återanpassningen till Sverige. Jag slog för första gången sedan jag kom hem på tv:n och kikade på Nyhetsmorgon Lördag, något jag alltid gjorde innan Damon-tiden. Ett tag tänkte jag bara "blablabla" när de pratade om Juholts eventuella men ack så troliga avgång. Åh jag kunde inte bry mig mindre. Men sedan kom ett inslag om Fadime och jag kände för första gången att något på hemmaplan berörde mig igen. Och jag kände också att mitt problem som är sjukt stort för mig inte är ohanterbart. Jag får vara med den jag älskar även om det inte går just precis nu. Jag har en hy som inte mår så bra men jag har ett liv att leva också. Fadime har det inte. För hon är död. Hennes pojkvän dog i en trafikolycka innan hon mördades och ja, finns det ord för sådana saker?
Jag möttes också av min brunbrände ordbrukare Ranelid som jag älskar. Han är way too much och kanske är det fel av mig att säga att han är hundra procent sig själv men om han nu spelar en roll så gör han det helhjärtat och sjukt bra. Han lägger hela sitt hjärta och sin själ i det han gör och sådana människor kan jag inte annat än älska.
Jag tog ett bubbligt varmt bad med tända ljus, åt ett kokt ägg med Kalles randiga och försökte hålla modet uppe så gott jag kunde. Livet är här och nu och jag vill så gärna ta vara på det. I med- och motgång. Jag kom på där i bubblorna att jag har hittat det jag alltid sökt, eller snarare det jag alltid drömt om men det finns fortfarande något jag saknar. Vet ni vad det är? En tjejbästis. Som jag avundas bästa vänner. Ni vet sådana där riktiga. Jag har ingen sådan. Ta inte illa upp nu ni vänner i min omgivning. Men det är sant och det vet även de som står mig närmst. Jag har ingen jag känner mig så nära som jag tror att man kan göra med en riktig bästis. Fortsättning följer.. Ska bara göra ett litet mellanstick:
Vill ni skrika på mig nu? Tänker ni: Fan kan hon akdrig vara nöjd? Vet ni, sanningen är att jag tror alltid det finns något man saknar. Vad detta något är skiljer sig förstås från person till person och likaså hur man hanterar det. Vissa kanske saknar kunskap eller ett släktband medan andra saknar ett intresse, en sysselsättning eller en gnista till något. Jag saknar en bästa vän. En som är given i alla lägen. En som man kanske inte träffar alltid men när man gör det är saker självklara och mysiga. Man kan hålla handen när man ser på film och sova över fast man är 25. Man äter middag mitt i veckan och fnissar. Man känner för den personen och planerar i förväg långt innan vad man ska göra när bästisen fyller år. Jag saknar en sådan vän.
Ja och efter det mellansticket kommer en liten fortsättning som säger er att kanke låter jag gnällig men egentligen kanske jag bara inte är rädd för att tala om vilka tankar som cirklar (förkortning av cirkulerar) runt i mitt huvud.
En annan sak jag gjorde i morse var att ställa mig framför spegeln och försöka le. Säga till mig själv att bara för att jag har ett hål i kinden som påminner mig om det hemska avslutet i Australien så har jag fortfarande något att ge. Jag är fortfarande fin och jag är fortfarande mitt i ett ganska charmigt liv. Jag får inte glömma det.
Gav mig ut bara för att och på busshållplatsen träffade jag Inés, Patricio och Mimi. Det är fyra år sedan Martin dog nu och jag tänker fortfarande på honom och det som hände. Inés sa att det är min tur nu, hon sa något om att nu är lyckan min. Det är så stort. Hon vet hur jag mådde innan. Och fler med henne vet vilka år jag har i min backspegel. Nu är det mitt ansvar att tro på det här och leda min lycka framåt.
Det var det hele! Vill några av mina numer helt sanslösa 70 läsare ge sig till känna? Jag blir alltid superglad när det trillar in en kommentar. Jag har visst haft dåligt självförtroende, jag säger inget om det, men det är intressant att 70 personer varje dag vill läsa mina ord. Var kom alla ifrån?
Jag är för jävla kär.
Puh vad det tar på krafterna och psyket att känna såhär. Jag hade liksom gett upp hoppet om kärlek, om att hitta någon som förstår sig på mig och som uppskattar mina annorlunda, djupare sidor och den lekfullhet jag samtidigt har i sinnet. Men med Damon så tror jag igen. Man vet aldrig, det finns inga garantier, det gör det aldrig, men jag är så himla beredd att satsa igen.
Jag var så ledsen igår för han somnade när han skulle ringa upp och jag väntade i onödan. Det får mig att känna mig så dum och så börjar jag tvivla på alltihop. Så lite krävs det för att få mig ur balans. (Som om jag inte redan vore det) Men sedan kommer hans ord som slår allt och resten. Det jag älskar med honom är att när han ibland i mina ögon agerar märkligt eller får mig att oroas för just hans beteende så finns det alltid så naturliga förklaringar bakom. Jag älskar hans sätt. Jag älskar hans logik. Hans lugn och hans tysta kämparglöd. Den ger inte mycket väsen av sig men den tycks vara neverending. Den tar aldrig slut.. Han vill det här lika mycket som jag.
Vi såg varandra för första gången sedan jag kom hem idag. Och jag kan inte titta mig mätt på honom. Det är en sak att se honom på bild, han är så fin, med med hans blick, hans mimik och hans utstrålning så är han oemotståndlig. Det kittlar i magen när jag ser på honom. Jag blir varm och tårögd och glad och ledsen. Allt på samma gång.
Jag har liksom lite svårt att tro att han är sann. Jag kommer på mig själv med att ibland tänka tankar som att det måste finnas nåt som inte är topp. Det måste finnas en hemlighet jag inte vet om. Han har säkert en sida som kommer fram förr eller senare som kommer slå mig i bitar. Men ju längre tiden går, desto längre bort far de tankarna och jag börjar vänja mig vid att han kanske är just så bra som jag inte vågar tro. Kanske inte för alla men för mig. Han är så bra för mig. Återigen, hans logik och hans lugn är bra för mig. Det låter trist men det är en fin sak det jag ska skriva härnäst. Han är så mogen. Och det finns ingen ålder att passera för att uppnå det. Vissa människor har en mognad i sig, andra inte.
Det är så mycket jag älskar med honom. Till och med hans ålder. 28. Det är så jäkla perfekt. Med tidigare pojkvänner har jag och den dåvarande sagt: Jag önskar vi hade setts senare i livet. Och det känns som att jag är där nu, jag är senare i livet och tiden är perfekt för att hitta mitt livs kärlek. Jag kan inte säga att han är det än. Men jag är beredd att ge allt till den här killen. Jag har inte känt det med någon på så länge. Jag har älskat och brytt mig, helhjärtat, men jag har inte varit redo tidigare. Och det känns så fint att det är Damon jag känner mig redo med.
Jag tror jag hittat mitt one life stand.
Jag var så ledsen igår för han somnade när han skulle ringa upp och jag väntade i onödan. Det får mig att känna mig så dum och så börjar jag tvivla på alltihop. Så lite krävs det för att få mig ur balans. (Som om jag inte redan vore det) Men sedan kommer hans ord som slår allt och resten. Det jag älskar med honom är att när han ibland i mina ögon agerar märkligt eller får mig att oroas för just hans beteende så finns det alltid så naturliga förklaringar bakom. Jag älskar hans sätt. Jag älskar hans logik. Hans lugn och hans tysta kämparglöd. Den ger inte mycket väsen av sig men den tycks vara neverending. Den tar aldrig slut.. Han vill det här lika mycket som jag.
Vi såg varandra för första gången sedan jag kom hem idag. Och jag kan inte titta mig mätt på honom. Det är en sak att se honom på bild, han är så fin, med med hans blick, hans mimik och hans utstrålning så är han oemotståndlig. Det kittlar i magen när jag ser på honom. Jag blir varm och tårögd och glad och ledsen. Allt på samma gång.
Jag har liksom lite svårt att tro att han är sann. Jag kommer på mig själv med att ibland tänka tankar som att det måste finnas nåt som inte är topp. Det måste finnas en hemlighet jag inte vet om. Han har säkert en sida som kommer fram förr eller senare som kommer slå mig i bitar. Men ju längre tiden går, desto längre bort far de tankarna och jag börjar vänja mig vid att han kanske är just så bra som jag inte vågar tro. Kanske inte för alla men för mig. Han är så bra för mig. Återigen, hans logik och hans lugn är bra för mig. Det låter trist men det är en fin sak det jag ska skriva härnäst. Han är så mogen. Och det finns ingen ålder att passera för att uppnå det. Vissa människor har en mognad i sig, andra inte.
Det är så mycket jag älskar med honom. Till och med hans ålder. 28. Det är så jäkla perfekt. Med tidigare pojkvänner har jag och den dåvarande sagt: Jag önskar vi hade setts senare i livet. Och det känns som att jag är där nu, jag är senare i livet och tiden är perfekt för att hitta mitt livs kärlek. Jag kan inte säga att han är det än. Men jag är beredd att ge allt till den här killen. Jag har inte känt det med någon på så länge. Jag har älskat och brytt mig, helhjärtat, men jag har inte varit redo tidigare. Och det känns så fint att det är Damon jag känner mig redo med.
Jag tror jag hittat mitt one life stand.
Supergirl.
Hur mycket det än smärtar, det här mellanläget jag befinner mig i nu så kommer jag ändå aktivt välja det enda rätta. Glädjen, lyckan. Jag har tur. Inte otur. Klart jag kan se det som att livet bara är fruktansvärt just nu, att det är mörkt och eländigt och orättvist och dumt. Men skulle jag bli lyckligare av det? Nej. För mig kommer meningen med livet alltid vara lycka. Med det inte sagt att de många stunderna utan just lycka är förkastliga, de behövs också. Mer än väl.
Det kan vara svårt precis i de svåra, elaka, orättvisa stunderna att förstå meningen med dem. Men det kommer alltid, alltid något bra ur dem. Inte minuten eller veckan eller kanske ens året efter. Du kommer inte vakna en morgon och se det så självklart, vad meningen med allt det svåra var. Och tålamod är svårt men det är hemligheten bakom så mycket. Att ge sig till tåls. Men samtidigt som jag menar att du inte kommer vakna en morgon med facit i din hand så kan det vara just precis vad som händer. En morgon i din säng eller med solen i ögonen på en båt i Australien. Kanske en regnig morgon ihopburrad i en busskur i väntan på en buss som aldrig kommer. Man vet aldrig när en insikt dyker på en. Men en dag så faller saker på plats. Det är bara ingen mening med att gå och vänta på den där dagen för du kan inte kontrollera när den infaller.
Jag har så mycket sorg och smärta och förvirring i min kropp nu. Jag blundar absolut inte för det. Jag börjar gråta flera gånger per dag. Paniken kryper sig på mig och hur mycket jag än leker med logiken så kan jag inte riktigt se varför han och jag ska vara ifrån varandra nu. Nu när det precis just börjat. När det äntligen är vi. När vi står här där i den verklighet jag tidigare bara fantiserat om och önskat mig. När han är min och jag är hans och alla vet om det. När vi är i perioden som inte ens finns på engelska. När vi är nykära. Slå upp det ordet på engelska om ni kan. Hur kan det underbaraste som finns inte ha en plats i den engelska ordlistan?
Jag vaknar om mornarna med en obeskrivlig saknad och tomhet. En oro och olycka jag inte har en aning om hur jag ska bli kvitt. Hur ändrar man de första känslorna man känner när man går från sömn till uppvaknande? Det går ju inte.
Men när dagen gryr så är jag plötsligt kapabel att göra mina val för dagen. Jag kan välja att borra huvudet i kudden och låta den dränkas av mina tårar. Det händer. Men jag kan också försöka vända på myntet. Se tillbaka på vad jag, vad vi ådstakommit tillsammans. Den jag älskar finns inte här hos mig fysiskt. Men han finns och han är min och han väntar på att börja dela ett liv med mig. Att leva ut Jessica & Damon. Damon & Jessica. Det är väl något att glädjas åt? Att längta till? "We won't be apart forever" säger han. Och tankarna sliter i mig från två håll. En tanke som är känslostyrd säger att "Det skiter väl jag i, jag är ifrån dig nu och jag har just börjat älska dig och vill vara med dig nu, nu, nu. Jag vill inte förlora en minut av tiden med dig då det känns som jag väntat på dig alltid." Men sedan finns den mer helande sidan av tankar, de som säger mig att bara lite tålamod kommer bringa så mycket lycka oss emellan. Vi har tid, vi kommer ses igen och när det händer så kommer tiden vi är ifrån varandra bara förstärka stunden då vi kan röra vid varandra igen.
Det är ett svårare sätt att tänka för känslor är enormt svåra att kontrollera. Man tror för en stund att det går men inser när de sköljer över en att det faktiskt inte gör det. Vad som går är att styra tankarna något. Och en styrd, kontrollerad tanke kan påverka dina känslor. Jag tror det.
Men jag har en tid framför mig nu på en våg. Det kommer bli en balansövning utan dess like. Jag kommer bli tvungen att vakta mina tankar så som jag hade vaktat mina fötter ståendes på en gungbräda. Ett litet snedsteg i tankebanan och så faller jag med gungbrädan i marken. Hårt. Men då gäller det att ta sig upp igen för att öva balanssinnet. Jag kommer lära mig.
Jag ska försöka låta alla känslor komma och passera och under tiden ska jag försöka knyta mina gamla vänskapsband igen. Se en mening med att vara här, i mitt hemland med det jag känner. Hur främmande det än känns just nu.
Det kan vara svårt precis i de svåra, elaka, orättvisa stunderna att förstå meningen med dem. Men det kommer alltid, alltid något bra ur dem. Inte minuten eller veckan eller kanske ens året efter. Du kommer inte vakna en morgon och se det så självklart, vad meningen med allt det svåra var. Och tålamod är svårt men det är hemligheten bakom så mycket. Att ge sig till tåls. Men samtidigt som jag menar att du inte kommer vakna en morgon med facit i din hand så kan det vara just precis vad som händer. En morgon i din säng eller med solen i ögonen på en båt i Australien. Kanske en regnig morgon ihopburrad i en busskur i väntan på en buss som aldrig kommer. Man vet aldrig när en insikt dyker på en. Men en dag så faller saker på plats. Det är bara ingen mening med att gå och vänta på den där dagen för du kan inte kontrollera när den infaller.
Jag har så mycket sorg och smärta och förvirring i min kropp nu. Jag blundar absolut inte för det. Jag börjar gråta flera gånger per dag. Paniken kryper sig på mig och hur mycket jag än leker med logiken så kan jag inte riktigt se varför han och jag ska vara ifrån varandra nu. Nu när det precis just börjat. När det äntligen är vi. När vi står här där i den verklighet jag tidigare bara fantiserat om och önskat mig. När han är min och jag är hans och alla vet om det. När vi är i perioden som inte ens finns på engelska. När vi är nykära. Slå upp det ordet på engelska om ni kan. Hur kan det underbaraste som finns inte ha en plats i den engelska ordlistan?
Jag vaknar om mornarna med en obeskrivlig saknad och tomhet. En oro och olycka jag inte har en aning om hur jag ska bli kvitt. Hur ändrar man de första känslorna man känner när man går från sömn till uppvaknande? Det går ju inte.
Men när dagen gryr så är jag plötsligt kapabel att göra mina val för dagen. Jag kan välja att borra huvudet i kudden och låta den dränkas av mina tårar. Det händer. Men jag kan också försöka vända på myntet. Se tillbaka på vad jag, vad vi ådstakommit tillsammans. Den jag älskar finns inte här hos mig fysiskt. Men han finns och han är min och han väntar på att börja dela ett liv med mig. Att leva ut Jessica & Damon. Damon & Jessica. Det är väl något att glädjas åt? Att längta till? "We won't be apart forever" säger han. Och tankarna sliter i mig från två håll. En tanke som är känslostyrd säger att "Det skiter väl jag i, jag är ifrån dig nu och jag har just börjat älska dig och vill vara med dig nu, nu, nu. Jag vill inte förlora en minut av tiden med dig då det känns som jag väntat på dig alltid." Men sedan finns den mer helande sidan av tankar, de som säger mig att bara lite tålamod kommer bringa så mycket lycka oss emellan. Vi har tid, vi kommer ses igen och när det händer så kommer tiden vi är ifrån varandra bara förstärka stunden då vi kan röra vid varandra igen.
Det är ett svårare sätt att tänka för känslor är enormt svåra att kontrollera. Man tror för en stund att det går men inser när de sköljer över en att det faktiskt inte gör det. Vad som går är att styra tankarna något. Och en styrd, kontrollerad tanke kan påverka dina känslor. Jag tror det.
Men jag har en tid framför mig nu på en våg. Det kommer bli en balansövning utan dess like. Jag kommer bli tvungen att vakta mina tankar så som jag hade vaktat mina fötter ståendes på en gungbräda. Ett litet snedsteg i tankebanan och så faller jag med gungbrädan i marken. Hårt. Men då gäller det att ta sig upp igen för att öva balanssinnet. Jag kommer lära mig.
Jag ska försöka låta alla känslor komma och passera och under tiden ska jag försöka knyta mina gamla vänskapsband igen. Se en mening med att vara här, i mitt hemland med det jag känner. Hur främmande det än känns just nu.
All you need is love. All I need is him.
Jag lever men det är väl precis nätt och jämnt vad jag gör. Det är såå svårt att vara hemma men jag behåller leendet på läpparna. Bara för att. Bara för att det är det jag tror på. Att goda tankar framkallar ett gott liv. Men det gör ont. Det gör så himla ont.
Det var lycka i måndags då mina små knoddar efter två månader, bara 1 och 2 år gamla sprang i min famn och lutade huvudet mot min axel. Inga ord, knappt ett ljud. Bara deras små kroppar i min famn. Jag älskar de små. Där behövs inga ord. Mitt hjärta brast litegrann av insikten att de minns mig. Att det vi delade när jag åkte finns kvar. Att de inte glömt. De allra blygaste små sken upp och sprang mot mig. En av mina småtjejer, inte ens fyllda två följde mig vart jag gick hela dagen och ville bara sitta i knäet. Älskade små liv!
Under måndagen kände jag mig yrslig och det halvsvartnade för ögonen på mig ett par gånger. Det känns som att hela jag är fylld av saknad och tyngd. Jag vill så gärna le. Jag vill berätta om min resa för dem som frågar men sanningen är att det gör bara ont. Jag vill inte berätta. Såhär är en annan sak men när mammorna och papporna på jobbet samt mina kollegor frågar så går det som en illasinnad ilning genom kroppen och jag lurar mig själv med tanken att jag inte vill minnas. Klart jag vill och jag vill inte att det ska vara såhär. Men sanningen är att det gör ont. Nästan hela tiden.
En bisak är att jag fått ont i halsen, doktorn i Australien sa att jag skulle uppsöka läkare direkt här i Sverige så det gjorde jag i fredags, då kände jag dock inget i halsen. Fick ingen hjälp mer än nya tabletter utskrivna. Men igår fick jag en tid på vårdcentralen och det var som om någon ovan var med mig för jag fick en helt underbar doktor. Jag hade inte klarat ett negativt ord. Jag hade inte klarat en misstroende blick. Ingenting. Trots att hon var så snäll började jag störtgråta. Jag kunde inte sätta ord på vad som var fel.
Hon lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och frågade om jag varit med om någonting speciellt nyligen. Jag berättade osammanhängande om hur jag fått en inflammerad skitfinne som förstört allting och hur jag var peppad för att åka hem men inte kunde. Hur väskorna stod packade och hur jag inte ville visa mitt hemska ansikte för Damon. Hur abrupt slutet blev då jag skämdes dagens alla ljusa timmar och inte kunde ge honom det jag ville och det som egentligen bara pulserade runt i min kropp. All min kärlek till honom.
Hur jag mådde illa på ett sätt jag inte känt förut. Hur det stack i händer och fötter och hur svimmningskänslor kom och gick så fort jag rörde mig. Hur stressande det var att bara ha som mål att bli frisk nog att kunna sätta sig på ett plan ifrån honom och sedan köra igång direkt här hemma. Hon frågade mig om jag hunnit se tillbaka på det som hände och jag fick fram ett litet nej.
Hon sa att ibland när man är med om något obehagligt så kan man inte reagera där och då utan reaktionen kommer i efterhand och man måste låta den komma. Jag är sjukskriven till måndag och oroas för att det kanske kommer stjälpa mig mer än hjälpa men jag har lovat doktorn att bara vara, koppla av. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.
Vad mer? Det finns en person jag vill säga något till fast jag vet inte hur. Jag vet nog inte ens vad. Det finns en person jag för några dagar sedan knöt ett band med som känns så otroligt dyrt och värdefullt och lite läskigt. Jag har känt med henne så länge och gör det fortfarande men jag kan andas lite lättare nu. Jag tänker på henne jämt och det känns som att jag äntligen kan vara öppen med det på något märkligt sätt. Jag känner mig sönder och hel på samma gång.
Somnade klockan 18 igår kväll. Vaknade 04:30. Har pratat med min älskling och jag vill ju bara vara med honom. Försöker hålla skenet uppe, inte minst för honom. Det är hårt att vara så kär i någon som man inte får vara med när han faktiskt är lika kär han. Jag älskar oss och jag kan vänta. Men tålamodet tar inte bort saknaden. Jag känner mig alltid Damon-törstig. Jag avskyr nätterna, då jag vaknar och känner direkt att han inte är bredvid. Jag avskyr det lika mycket som jag älskade att vakna bredvid honom och bara känna lite, lite med foten att han var där. Eller när han mitt i natten utan att själv veta om det nuddade sin hand vid mig. Jag fixar inte att tänka på det.
Och tro mig, tro mig när jag säger att jag verkligen försöker se ljust på det här. Glädjas åt att jag har honom. Att han vill vara med mig och att vi älskar varandra. Bara väldigt, väldigt långt ifrån varandra fysiskt sett. Får se vad den här dagen bjuder på.
Fortfarande i Australien. Efter ett par dar med antibiotika.
Ja.. Det var inte underbart.
Första skorpan hade lossnat.
Det finns mycket värre bilder men jag vill inte visa dem.
Första bilden på hemmaplan. Ett försök till ett leende i alla fall.
Jag och Charlie för en stund sedan.
Vi skickade den här bilden till Damon och sa att vi saknar honom..
Ja fy satan vad jag saknar dig!!!!!!
Här är förresten en länk till vår låt. Jag dör när jag hör den. Vi lyssnade på den hundratusen ggr på vår roadtrip och första gången han spelade den för mig sa han: This is your new favourite song. "Hur vet du det?" undrade jag. "I just know that" svarade han.
Det var lycka i måndags då mina små knoddar efter två månader, bara 1 och 2 år gamla sprang i min famn och lutade huvudet mot min axel. Inga ord, knappt ett ljud. Bara deras små kroppar i min famn. Jag älskar de små. Där behövs inga ord. Mitt hjärta brast litegrann av insikten att de minns mig. Att det vi delade när jag åkte finns kvar. Att de inte glömt. De allra blygaste små sken upp och sprang mot mig. En av mina småtjejer, inte ens fyllda två följde mig vart jag gick hela dagen och ville bara sitta i knäet. Älskade små liv!
Under måndagen kände jag mig yrslig och det halvsvartnade för ögonen på mig ett par gånger. Det känns som att hela jag är fylld av saknad och tyngd. Jag vill så gärna le. Jag vill berätta om min resa för dem som frågar men sanningen är att det gör bara ont. Jag vill inte berätta. Såhär är en annan sak men när mammorna och papporna på jobbet samt mina kollegor frågar så går det som en illasinnad ilning genom kroppen och jag lurar mig själv med tanken att jag inte vill minnas. Klart jag vill och jag vill inte att det ska vara såhär. Men sanningen är att det gör ont. Nästan hela tiden.
En bisak är att jag fått ont i halsen, doktorn i Australien sa att jag skulle uppsöka läkare direkt här i Sverige så det gjorde jag i fredags, då kände jag dock inget i halsen. Fick ingen hjälp mer än nya tabletter utskrivna. Men igår fick jag en tid på vårdcentralen och det var som om någon ovan var med mig för jag fick en helt underbar doktor. Jag hade inte klarat ett negativt ord. Jag hade inte klarat en misstroende blick. Ingenting. Trots att hon var så snäll började jag störtgråta. Jag kunde inte sätta ord på vad som var fel.
Hon lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och frågade om jag varit med om någonting speciellt nyligen. Jag berättade osammanhängande om hur jag fått en inflammerad skitfinne som förstört allting och hur jag var peppad för att åka hem men inte kunde. Hur väskorna stod packade och hur jag inte ville visa mitt hemska ansikte för Damon. Hur abrupt slutet blev då jag skämdes dagens alla ljusa timmar och inte kunde ge honom det jag ville och det som egentligen bara pulserade runt i min kropp. All min kärlek till honom.
Hur jag mådde illa på ett sätt jag inte känt förut. Hur det stack i händer och fötter och hur svimmningskänslor kom och gick så fort jag rörde mig. Hur stressande det var att bara ha som mål att bli frisk nog att kunna sätta sig på ett plan ifrån honom och sedan köra igång direkt här hemma. Hon frågade mig om jag hunnit se tillbaka på det som hände och jag fick fram ett litet nej.
Hon sa att ibland när man är med om något obehagligt så kan man inte reagera där och då utan reaktionen kommer i efterhand och man måste låta den komma. Jag är sjukskriven till måndag och oroas för att det kanske kommer stjälpa mig mer än hjälpa men jag har lovat doktorn att bara vara, koppla av. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.
Vad mer? Det finns en person jag vill säga något till fast jag vet inte hur. Jag vet nog inte ens vad. Det finns en person jag för några dagar sedan knöt ett band med som känns så otroligt dyrt och värdefullt och lite läskigt. Jag har känt med henne så länge och gör det fortfarande men jag kan andas lite lättare nu. Jag tänker på henne jämt och det känns som att jag äntligen kan vara öppen med det på något märkligt sätt. Jag känner mig sönder och hel på samma gång.
Somnade klockan 18 igår kväll. Vaknade 04:30. Har pratat med min älskling och jag vill ju bara vara med honom. Försöker hålla skenet uppe, inte minst för honom. Det är hårt att vara så kär i någon som man inte får vara med när han faktiskt är lika kär han. Jag älskar oss och jag kan vänta. Men tålamodet tar inte bort saknaden. Jag känner mig alltid Damon-törstig. Jag avskyr nätterna, då jag vaknar och känner direkt att han inte är bredvid. Jag avskyr det lika mycket som jag älskade att vakna bredvid honom och bara känna lite, lite med foten att han var där. Eller när han mitt i natten utan att själv veta om det nuddade sin hand vid mig. Jag fixar inte att tänka på det.
Och tro mig, tro mig när jag säger att jag verkligen försöker se ljust på det här. Glädjas åt att jag har honom. Att han vill vara med mig och att vi älskar varandra. Bara väldigt, väldigt långt ifrån varandra fysiskt sett. Får se vad den här dagen bjuder på.
Fortfarande i Australien. Efter ett par dar med antibiotika.
Ja.. Det var inte underbart.
Första skorpan hade lossnat.
Det finns mycket värre bilder men jag vill inte visa dem.
Första bilden på hemmaplan. Ett försök till ett leende i alla fall.
Jag och Charlie för en stund sedan.
Vi skickade den här bilden till Damon och sa att vi saknar honom..
Ja fy satan vad jag saknar dig!!!!!!
Här är förresten en länk till vår låt. Jag dör när jag hör den. Vi lyssnade på den hundratusen ggr på vår roadtrip och första gången han spelade den för mig sa han: This is your new favourite song. "Hur vet du det?" undrade jag. "I just know that" svarade han.
Jag är perfekt med honom.
Hej.
Det här inlägget är så svårt att skriva. Nu när jag vet att hela världen lyssnar. Men jag vill och måste teckna ner det här. Spara det. Sätta det på pränt. Men det är så svårt. För varje tanke gör ont nu. Jag visste att det skulle bli svårt men allt innan nu har varit just innan. Nu är efter. Och vad jag än tänkte, hur jag än föreställde mig detta efter så är det tiotusenmiljoner gånger värre än vad mina tätt sammansvetsade tankar kunde få ihop. -Innan.
Tårarna bränner under huden tätt intill ögonen. Ögonvrårna är ömma efter allt salt som rört vid min hud under det senaste dygnet. I flygplansstolarna, i vänthallarna, vid gaterna, på flygplatstoaletterna. Det är nästan så att det går att lukta sig till saltet i min kudde. Att vara tvungen att låta känslan av hans varma läppar mot mina försvinna och dra mina fingrar sakta ur hans för att gå igenom säkerhetskontrollen är nästan overkligt smärtsamt. Att när jag blundar se tårarna i hans ögonen där på flygplatsen. Han som inte visar känslor på det sättet. Jag hade glömt att det finns känslor som de jag känner nu. Ren sorg är lätt att känna, då allt är förlorat men då allt just är vunnet och att slitas ifrån det vackraste man vet, att gå ifrån sådan total lycka bara för att det inte finns något annat alternativ, det är smärtsamt på ett säreget, förfärligt sätt.
Jag trodde jag skulle ha en kittlande känsla då planet saktade ner och gled mot svensk mark. Men istället greps jag av sorg, saknad, förtvivlan och insikt. Jag kan inte längre se charmen i det gråa, blöta, kalla, fuktiga Sverige. Jag kan inte säga att det i precis alla lägen alla dygnets minuter känts 100 % rätt intill honom, det vore lögn. Men vad som mötte mig samma stund som jag klev av planet för 13 timmar sedan och vad jag fortfarande känner är att det här är 100 % fel. Jag ska försöka sätta ord på det.
Det är som att tiden stått stilla här. Ändå är det här landet mer främmande för mig än någonsin, det känner jag nu. Att låsa upp dörren till det som är mitt hem kändes "borta". Främmande. Jag ser att sakerna i lägenheten är mina, men jag känner inte igen dem. Jag ser mig omkring och undrar var jag är? Jag lämnade ett liv jag inte längre känner till. Vems liv är det här? Inte mitt. Jag ser på sakerna men jag känner inte igen dem. Atmosfären är borta. Det som jag förut rörde vid och satte min själ i finns inte där. Det är bara tomma, platta föremål.
Det är som att allt det vackra jag byggt upp i det som var mitt hem är utsuddat. Det är fortfarande där, men skarpheten och kontrasten har blekts. Jag bad att få vara själv en stund så mamma åkte och jag ringde Damon. När vi la på greps jag av en sådan olustkänsla och jag hörde inget annat än min egen förtvivlade röst som upprepade: Jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här.
Har ni någon gång gråtit på ett sätt som gör att tårarna i sig själva värker? Då det känns som att de transporteras direkt från hjärtat och varje tår är så fylld med sorg att de känns fysiskt tunga när de trillar över kanten från ditt öga? När man känner hur de pulserar ifrån hjärtat och bröstkorgen värker med en tyngd som inte går att beskriva med ord? När logiken inte hjälper dig? När du inte kan le åt kärleken du har i din kropp? När lyckan faktiskt gör ont?
Jag samlade mig ändå och försökte förstå vad det är jag saknar så enormt och vad det är som känns så fel med att vara hemma. Det kom till mig direkt och jag har inte tänkt på det förut, inte varit medveten. Men med honom känner jag mig heltigenom hel. Jag känner mig perfekt bredvid honom. Jag känner för allra första gången i mitt liv att inget annat spelar roll. Jag skiter i vad andra ser när de tittar på mig. På mitt liv. På vad jag åstadkommit och inte. Framför allt inte. Jag har allt. Det finns ingenting världen skulle kunna ge mig som inte han redan ger. Inte en gång har jag ifrågasatt mig själv bredvid honom. Inte en gång har jag sett på min kropp med onda ögon. Inte en gång har jag tvivlat på mig under de här 7 veckorna.
Det är som att placera en klippdocka i en pappersvärld. Platt. Jag känner mig som en sådan. En klippdocka. Som att jag behöver hjälp att leva i den här verkligheten. Jag förstår om andra människor också ser mig så. Fast för dem är min nya verklighet, mitt nya liv pappersvärlden. För det här som jag byggt upp med min älskade Damon, det är så jäkla fint och jag känner mig lite som ett spektakel. Som att vi på något sätt blivit allmänintresse. Som att Jessicas liv plötsligt blev intressant. Jag har alltid tyckt att mitt liv är intressant: Jag har alltid varit lycklig över mitt sätt att se på livet, världen och människor. Jag är lycklig över min tro. Min tro om att kärlek ger kärlek och att varje människa har en otrolig kapacitet.
Efter senaste dagarnas flygningar, sjukdom, yrsel, illamående och farväl är jag slut i både kropp och själ men även om det känns fruktansvärt tungt och meningslöst just nu så vet jag att det bara är för nu. Att vi snarare än jag känner kommer vara tillsammans igen och lära varndra om livet. Det är precis det vi gör han och jag. Och älskar varandra lite däremellan. Det är i svåra stunder vi utvacklas, och jag kommer kunna le åt det här en dag.
Det här inlägget är så svårt att skriva. Nu när jag vet att hela världen lyssnar. Men jag vill och måste teckna ner det här. Spara det. Sätta det på pränt. Men det är så svårt. För varje tanke gör ont nu. Jag visste att det skulle bli svårt men allt innan nu har varit just innan. Nu är efter. Och vad jag än tänkte, hur jag än föreställde mig detta efter så är det tiotusenmiljoner gånger värre än vad mina tätt sammansvetsade tankar kunde få ihop. -Innan.
Tårarna bränner under huden tätt intill ögonen. Ögonvrårna är ömma efter allt salt som rört vid min hud under det senaste dygnet. I flygplansstolarna, i vänthallarna, vid gaterna, på flygplatstoaletterna. Det är nästan så att det går att lukta sig till saltet i min kudde. Att vara tvungen att låta känslan av hans varma läppar mot mina försvinna och dra mina fingrar sakta ur hans för att gå igenom säkerhetskontrollen är nästan overkligt smärtsamt. Att när jag blundar se tårarna i hans ögonen där på flygplatsen. Han som inte visar känslor på det sättet. Jag hade glömt att det finns känslor som de jag känner nu. Ren sorg är lätt att känna, då allt är förlorat men då allt just är vunnet och att slitas ifrån det vackraste man vet, att gå ifrån sådan total lycka bara för att det inte finns något annat alternativ, det är smärtsamt på ett säreget, förfärligt sätt.
Jag trodde jag skulle ha en kittlande känsla då planet saktade ner och gled mot svensk mark. Men istället greps jag av sorg, saknad, förtvivlan och insikt. Jag kan inte längre se charmen i det gråa, blöta, kalla, fuktiga Sverige. Jag kan inte säga att det i precis alla lägen alla dygnets minuter känts 100 % rätt intill honom, det vore lögn. Men vad som mötte mig samma stund som jag klev av planet för 13 timmar sedan och vad jag fortfarande känner är att det här är 100 % fel. Jag ska försöka sätta ord på det.
Det är som att tiden stått stilla här. Ändå är det här landet mer främmande för mig än någonsin, det känner jag nu. Att låsa upp dörren till det som är mitt hem kändes "borta". Främmande. Jag ser att sakerna i lägenheten är mina, men jag känner inte igen dem. Jag ser mig omkring och undrar var jag är? Jag lämnade ett liv jag inte längre känner till. Vems liv är det här? Inte mitt. Jag ser på sakerna men jag känner inte igen dem. Atmosfären är borta. Det som jag förut rörde vid och satte min själ i finns inte där. Det är bara tomma, platta föremål.
Det är som att allt det vackra jag byggt upp i det som var mitt hem är utsuddat. Det är fortfarande där, men skarpheten och kontrasten har blekts. Jag bad att få vara själv en stund så mamma åkte och jag ringde Damon. När vi la på greps jag av en sådan olustkänsla och jag hörde inget annat än min egen förtvivlade röst som upprepade: Jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här.
Har ni någon gång gråtit på ett sätt som gör att tårarna i sig själva värker? Då det känns som att de transporteras direkt från hjärtat och varje tår är så fylld med sorg att de känns fysiskt tunga när de trillar över kanten från ditt öga? När man känner hur de pulserar ifrån hjärtat och bröstkorgen värker med en tyngd som inte går att beskriva med ord? När logiken inte hjälper dig? När du inte kan le åt kärleken du har i din kropp? När lyckan faktiskt gör ont?
Jag samlade mig ändå och försökte förstå vad det är jag saknar så enormt och vad det är som känns så fel med att vara hemma. Det kom till mig direkt och jag har inte tänkt på det förut, inte varit medveten. Men med honom känner jag mig heltigenom hel. Jag känner mig perfekt bredvid honom. Jag känner för allra första gången i mitt liv att inget annat spelar roll. Jag skiter i vad andra ser när de tittar på mig. På mitt liv. På vad jag åstadkommit och inte. Framför allt inte. Jag har allt. Det finns ingenting världen skulle kunna ge mig som inte han redan ger. Inte en gång har jag ifrågasatt mig själv bredvid honom. Inte en gång har jag sett på min kropp med onda ögon. Inte en gång har jag tvivlat på mig under de här 7 veckorna.
Det är som att placera en klippdocka i en pappersvärld. Platt. Jag känner mig som en sådan. En klippdocka. Som att jag behöver hjälp att leva i den här verkligheten. Jag förstår om andra människor också ser mig så. Fast för dem är min nya verklighet, mitt nya liv pappersvärlden. För det här som jag byggt upp med min älskade Damon, det är så jäkla fint och jag känner mig lite som ett spektakel. Som att vi på något sätt blivit allmänintresse. Som att Jessicas liv plötsligt blev intressant. Jag har alltid tyckt att mitt liv är intressant: Jag har alltid varit lycklig över mitt sätt att se på livet, världen och människor. Jag är lycklig över min tro. Min tro om att kärlek ger kärlek och att varje människa har en otrolig kapacitet.
Efter senaste dagarnas flygningar, sjukdom, yrsel, illamående och farväl är jag slut i både kropp och själ men även om det känns fruktansvärt tungt och meningslöst just nu så vet jag att det bara är för nu. Att vi snarare än jag känner kommer vara tillsammans igen och lära varndra om livet. Det är precis det vi gör han och jag. Och älskar varandra lite däremellan. Det är i svåra stunder vi utvacklas, och jag kommer kunna le åt det här en dag.
Det blev ingen hemresa.
Hej.
Jag skulle egentligen vara på ett plan från Singapore mot London i denna stund men nej, jag är kvar i Australien. Varför? Vilken jävla historia. Det hela började med en vanlig usel liten finne som alltid dyker upp en tid innan min mens. Men den här var inte att leka med och en inflammation startade för några dagar sedan. Och det blev bara värre. I förrgår vaknade jag med en kind svullen som om jag hade ett äpple där inne och det blev inte bättre. Damons syster tog mig till en apotekare som tyckte att jag absolut skulle uppsöka läkare men tiden var knapp då jag igår skulle flyga hem till Sverige. Han sa att jag säkerligen behöver antibiotika. Jag sa att jag har kvar ganska många tabletter från när jag hade bihåleinflammation och han ringde några samtal för att se att det var rätt antibiotika. Vi kom fram till att det var det och han rekommenderade några starka piller mot smärtan. Sagt och gjort, hem och knapra.
Ingen vidare start på sista dagen med sin kärlek men vi gjorde det bästa vi kunde, jag kände mig så mogen för att vara jag. Helst ville jag bara gömma mig under ett täcke och dö, såg ut som ett monster. Damon var så gullig och på något konstigt men kärleksfullt sätt värmde oron i hans blick. Ja inte nån oro för att det skulle vara nån större fara med mig, jag tror mer det handlade om att jag var så ledsen.
Vi åkte till en italiensk pizzarestaurang med Nicole, Daniele, Mia och Michele och det kändes som hela världen stirrade på miffot bredvid den där perfekt fina australiensiska killen. Efter mat i magen åkte vi till ett museum med en hel massa konst. Helt makalösa konstellationer tyckte till och med jag som helst inte vill erkänna hur enormt ointresserad jag är av just konstig konst.
Kvällen skulle vi få för oss själva så vi mös ihop oss i soffan framför en film. Efter den tog vi ett skumbad ihop och sa knappt ett ord. Kändes så konstigt att veta hur lite tid vi har kvar tillsammans för den här gången. Somnade tätt intill varandra såklart och jag hade märkbart lite att säga.
Ställde klockan långt tidigare än vad som behövdes och inte heller på morgonen sa vi många ord. Jag försökte packa ihop mina saker så smått men kände mig så konstig. Yr och snurrig och enormt illamående. Sa flera gånger till mig själv: Skärp dig Jessica, vad håller du på med?! Men kunde liksom inte förstå vad som hände.
Damon hade lagat världens finaste frukost som han lagt upp ännu finare på två tallrikar och jag kunde inte äta en bit. Hela tiden tänkte jag: Vad är det här? Jag ska ju åka hem idag, det är ju inget konstigt med det? Jag har ju varit beredd på det här länge. Det här är inte nåt som har med att jag kommer sakna honom att göra. Jag var tvungen att lägga mig. Försökte gång på gång resa mig men hela världen snurrade och det var omöjligt. Jag vilade nån kvart och åt sedan lite, lite yoghurt efter att Damon hjälpt mig nerför trappen.
Ungefär där började jag bli rädd. Jag kände mig såå himla konstigt. Det nästan svartnade för ögonen till och från och jag var tvungen att lägga mig på nytt. Vid den tiden hade vår planerade tid att lämna huset redan passerat och jag började få panik. Jag kunde inte ens resa mig, hur skulle jag då kunna göra en 24-timmars flygresa? Och att lämna Damon i det där skicket kändes så sorgligt. Jag var inställd på att åka och till och med lite pepp på att komma hem. Damon sa att jag kan nog inte flyga i det skicket så han ringde fygbolaget och pratade med dem i hundra år.
Jag gjorde ännu ett försök till att packa ihop mina saker men fick springa till toaletten. Hann knappt fram innan jag kräktes. Var så jäkla rädd. Inte mest för att jag höll på att missa min flight utan för att det var så läskiga känslor jag inte känt förut. Jag mådde så hemskt illa och kände mig dåsig. Och så en hemsk panik på det. Tårarna trillade och jag kände mig som en nioårig flicka. Damon la på och sa att min biljett är på "hold" tills jag träffat en läkare. Jag somnade och mådde lika dåligt när jag vaknade. Damon hade då ordnat ett läkarbesök och 15 minuter senare var vi där. Han kände på mitt ansikte och tog tempen. Hade visst feber utan att veta om det och allt kände bara hemskt. Han sa att det var idioti av apotekaren att säga att jag skulle äta de där tabletterna och att förmodligen så har jag reagerat på de starka värktabletterna. Det i kombination med min inflammation i ansiktet och ett försvagat immunsystem trodde han var boven till mitt tillstånd.
Han skrev ut två olika antibiotika då det inte fanns tid till att ta reda på vilket jag behövde. Han gav mig flygförbud i minst 48 timmar och sa att vi inte ska göra någonting före dess. För att skrämma upp mig ytterligare sa han att om mitt tillstånd förvärras eler om mitt ansikte svullnar upp mer så kan det bli aktuellt att lägga in mig för intravenöst antibiotika. Ni som känner mig kan ju gissa hur jag kände mig. Ledsen och fan faktikst rädd. Jag var livrädd och orlig för allting. Ville bara må bättre.
Damon var helt underbar igår. Köpte kalla frukter och youghurt till mig och var så go, så go hela dagen och kvällen. Jag mådde verkligen fruktansvärt och inte ens vatten kunde jag dricka. Men framåt tidiga kvällen kände jag den där härliga hungerkänslan och D gjorde iordning en tallrik färsk frukt och yoghurt till mig. Kunde då också röra mig i långsamt tempo, flytta mig från A-B utan problem.
Såg två filmer igår och somnade sedan bums. På något sätt var gårdagen både den värsta och den bästa. Kände verkligen hur mycket han bryr sig om mig och jag tror jag behövde veta det.
Nog om det här... Jag får skirva om allt vi gjort när jag är hemma igen, nu ligger fokus på att må bättre och sedan boka om min hemresa. Visar lite bilder från senaste veckan då vi bl.a. varit ute med Damons båt. Provade snorkling för första gången på riktigt, lite läskigt men så sjukt mysigt att simma bland alla fiskar med honom i handen. Over and out! /Jess
Det där är ett sandberg!
Jag skulle egentligen vara på ett plan från Singapore mot London i denna stund men nej, jag är kvar i Australien. Varför? Vilken jävla historia. Det hela började med en vanlig usel liten finne som alltid dyker upp en tid innan min mens. Men den här var inte att leka med och en inflammation startade för några dagar sedan. Och det blev bara värre. I förrgår vaknade jag med en kind svullen som om jag hade ett äpple där inne och det blev inte bättre. Damons syster tog mig till en apotekare som tyckte att jag absolut skulle uppsöka läkare men tiden var knapp då jag igår skulle flyga hem till Sverige. Han sa att jag säkerligen behöver antibiotika. Jag sa att jag har kvar ganska många tabletter från när jag hade bihåleinflammation och han ringde några samtal för att se att det var rätt antibiotika. Vi kom fram till att det var det och han rekommenderade några starka piller mot smärtan. Sagt och gjort, hem och knapra.
Ingen vidare start på sista dagen med sin kärlek men vi gjorde det bästa vi kunde, jag kände mig så mogen för att vara jag. Helst ville jag bara gömma mig under ett täcke och dö, såg ut som ett monster. Damon var så gullig och på något konstigt men kärleksfullt sätt värmde oron i hans blick. Ja inte nån oro för att det skulle vara nån större fara med mig, jag tror mer det handlade om att jag var så ledsen.
Vi åkte till en italiensk pizzarestaurang med Nicole, Daniele, Mia och Michele och det kändes som hela världen stirrade på miffot bredvid den där perfekt fina australiensiska killen. Efter mat i magen åkte vi till ett museum med en hel massa konst. Helt makalösa konstellationer tyckte till och med jag som helst inte vill erkänna hur enormt ointresserad jag är av just konstig konst.
Kvällen skulle vi få för oss själva så vi mös ihop oss i soffan framför en film. Efter den tog vi ett skumbad ihop och sa knappt ett ord. Kändes så konstigt att veta hur lite tid vi har kvar tillsammans för den här gången. Somnade tätt intill varandra såklart och jag hade märkbart lite att säga.
Ställde klockan långt tidigare än vad som behövdes och inte heller på morgonen sa vi många ord. Jag försökte packa ihop mina saker så smått men kände mig så konstig. Yr och snurrig och enormt illamående. Sa flera gånger till mig själv: Skärp dig Jessica, vad håller du på med?! Men kunde liksom inte förstå vad som hände.
Damon hade lagat världens finaste frukost som han lagt upp ännu finare på två tallrikar och jag kunde inte äta en bit. Hela tiden tänkte jag: Vad är det här? Jag ska ju åka hem idag, det är ju inget konstigt med det? Jag har ju varit beredd på det här länge. Det här är inte nåt som har med att jag kommer sakna honom att göra. Jag var tvungen att lägga mig. Försökte gång på gång resa mig men hela världen snurrade och det var omöjligt. Jag vilade nån kvart och åt sedan lite, lite yoghurt efter att Damon hjälpt mig nerför trappen.
Ungefär där började jag bli rädd. Jag kände mig såå himla konstigt. Det nästan svartnade för ögonen till och från och jag var tvungen att lägga mig på nytt. Vid den tiden hade vår planerade tid att lämna huset redan passerat och jag började få panik. Jag kunde inte ens resa mig, hur skulle jag då kunna göra en 24-timmars flygresa? Och att lämna Damon i det där skicket kändes så sorgligt. Jag var inställd på att åka och till och med lite pepp på att komma hem. Damon sa att jag kan nog inte flyga i det skicket så han ringde fygbolaget och pratade med dem i hundra år.
Jag gjorde ännu ett försök till att packa ihop mina saker men fick springa till toaletten. Hann knappt fram innan jag kräktes. Var så jäkla rädd. Inte mest för att jag höll på att missa min flight utan för att det var så läskiga känslor jag inte känt förut. Jag mådde så hemskt illa och kände mig dåsig. Och så en hemsk panik på det. Tårarna trillade och jag kände mig som en nioårig flicka. Damon la på och sa att min biljett är på "hold" tills jag träffat en läkare. Jag somnade och mådde lika dåligt när jag vaknade. Damon hade då ordnat ett läkarbesök och 15 minuter senare var vi där. Han kände på mitt ansikte och tog tempen. Hade visst feber utan att veta om det och allt kände bara hemskt. Han sa att det var idioti av apotekaren att säga att jag skulle äta de där tabletterna och att förmodligen så har jag reagerat på de starka värktabletterna. Det i kombination med min inflammation i ansiktet och ett försvagat immunsystem trodde han var boven till mitt tillstånd.
Han skrev ut två olika antibiotika då det inte fanns tid till att ta reda på vilket jag behövde. Han gav mig flygförbud i minst 48 timmar och sa att vi inte ska göra någonting före dess. För att skrämma upp mig ytterligare sa han att om mitt tillstånd förvärras eler om mitt ansikte svullnar upp mer så kan det bli aktuellt att lägga in mig för intravenöst antibiotika. Ni som känner mig kan ju gissa hur jag kände mig. Ledsen och fan faktikst rädd. Jag var livrädd och orlig för allting. Ville bara må bättre.
Damon var helt underbar igår. Köpte kalla frukter och youghurt till mig och var så go, så go hela dagen och kvällen. Jag mådde verkligen fruktansvärt och inte ens vatten kunde jag dricka. Men framåt tidiga kvällen kände jag den där härliga hungerkänslan och D gjorde iordning en tallrik färsk frukt och yoghurt till mig. Kunde då också röra mig i långsamt tempo, flytta mig från A-B utan problem.
Såg två filmer igår och somnade sedan bums. På något sätt var gårdagen både den värsta och den bästa. Kände verkligen hur mycket han bryr sig om mig och jag tror jag behövde veta det.
Nog om det här... Jag får skirva om allt vi gjort när jag är hemma igen, nu ligger fokus på att må bättre och sedan boka om min hemresa. Visar lite bilder från senaste veckan då vi bl.a. varit ute med Damons båt. Provade snorkling för första gången på riktigt, lite läskigt men så sjukt mysigt att simma bland alla fiskar med honom i handen. Over and out! /Jess
Det där är ett sandberg!
Nyår del 1.
Hej.
Mycket hände under nyårsaftonen men i mitt minne finns bara en enda stund kvar och det är minuterna innan tolvslaget. Vi var på ett ställe som heter Laruche för att fira in det nya året tillsammans med Damons vänner och syster. Med bara fyra minuter kvar av 2011 drog han mig åt sidan och öppnade sig på ett så fint sätt att jag blev alldeles nervös. "Jag älskar dig" varvades med ord som "the girl I can see myself settle down with". Tiden rusade och stod still på samma gång och efter de där fyra minuterna väcktes jag ur vår kärleksbubbla då folket runtomkring oss började räkna ner till det nya året.
I nära två timmar satt jag sedan i hans knä medan han pratade ikapp sin tystnad från 2011 och det var så fint att få lyssna till hans innersta.
Strax efter 02:00 lämnade vi Laruche hand i hand och klev ut i en ljummen natt med berusade röster och blickar omkring oss. Vi funderade först på en taxi men ändrade oss och promenerade istället sakta hemåt. Bron med dess lysen var så sjukt fin i natten och där gick jag med Damon i min hand och kunde inte tänka mig en bättre start på det nya året. Småpratet fyllde luften och hans hand värmde i min hela vägen.
Idag skulle vi egentligen åkt till en ö men det blev inställt då Lee inte längre skulle dit så vi tog en färja längst med floden in till stan. Kändes återigen som i en film när vi stod där framme med vinden i håret. När vi kom fram strosade vi en kort stund innan vi slog oss ner utomhus på en tapasrestaurang. Det är verkligen vår grej. Såå gott! Sangria till det och sedan mera stros.
Imorgon ska vi ge oss ut med Damons båt för första gången och kanske, kanske sover vi kvar. Tidigt innan solen gått upp åker vi, ja, det är tanken i alla fall. Jag är ytterst minimalistiskt hoppfull om att vi fixar den saken men man vet aldrig. Nej nu får ni nöja er med fler bilder på mig och min kära från nyår. Klapp!
Mycket hände under nyårsaftonen men i mitt minne finns bara en enda stund kvar och det är minuterna innan tolvslaget. Vi var på ett ställe som heter Laruche för att fira in det nya året tillsammans med Damons vänner och syster. Med bara fyra minuter kvar av 2011 drog han mig åt sidan och öppnade sig på ett så fint sätt att jag blev alldeles nervös. "Jag älskar dig" varvades med ord som "the girl I can see myself settle down with". Tiden rusade och stod still på samma gång och efter de där fyra minuterna väcktes jag ur vår kärleksbubbla då folket runtomkring oss började räkna ner till det nya året.
I nära två timmar satt jag sedan i hans knä medan han pratade ikapp sin tystnad från 2011 och det var så fint att få lyssna till hans innersta.
Strax efter 02:00 lämnade vi Laruche hand i hand och klev ut i en ljummen natt med berusade röster och blickar omkring oss. Vi funderade först på en taxi men ändrade oss och promenerade istället sakta hemåt. Bron med dess lysen var så sjukt fin i natten och där gick jag med Damon i min hand och kunde inte tänka mig en bättre start på det nya året. Småpratet fyllde luften och hans hand värmde i min hela vägen.
Idag skulle vi egentligen åkt till en ö men det blev inställt då Lee inte längre skulle dit så vi tog en färja längst med floden in till stan. Kändes återigen som i en film när vi stod där framme med vinden i håret. När vi kom fram strosade vi en kort stund innan vi slog oss ner utomhus på en tapasrestaurang. Det är verkligen vår grej. Såå gott! Sangria till det och sedan mera stros.
Imorgon ska vi ge oss ut med Damons båt för första gången och kanske, kanske sover vi kvar. Tidigt innan solen gått upp åker vi, ja, det är tanken i alla fall. Jag är ytterst minimalistiskt hoppfull om att vi fixar den saken men man vet aldrig. Nej nu får ni nöja er med fler bilder på mig och min kära från nyår. Klapp!
Kärlek.
Inte mycket tid till bloggen nu, mina sista dagar hos mitt hjärta, men det kommer. Det kommer. Vi ska strax se en film och jag gör allt jag kan för att inte mitt hjärta ska brista men det känns rent utsagt förjävligt att lämna honom här.
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så farligt. Jag hade ju bestämt mig för att bara se det fina i det här och vara glad åt det som är. Inte bry mig om vad som kommer. Men det är svårt med bara dagar kvar. Jag håller hårt i honom om kvällarna nu. En upp kommer om nyår inom ett par dar. Ni är många som efterfrågat bilder och jag har inte många men Tess (Damons kusins blivande fru) har lovat att maila lite bilder. Så länge får jag sammanfatta nyårsaftonen såhär:
Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så farligt. Jag hade ju bestämt mig för att bara se det fina i det här och vara glad åt det som är. Inte bry mig om vad som kommer. Men det är svårt med bara dagar kvar. Jag håller hårt i honom om kvällarna nu. En upp kommer om nyår inom ett par dar. Ni är många som efterfrågat bilder och jag har inte många men Tess (Damons kusins blivande fru) har lovat att maila lite bilder. Så länge får jag sammanfatta nyårsaftonen såhär:
Love happens. The magic words.
Hej.
Länge sedan sist, igen. Men vid det här laget vet ni vad det betyder. Somliga har känt sig bortglömda och det är absolut inte min mening. Jag försöker bara att ta vara på vaje minut med min underbara Damon då det alltför snart är dags för hemresa.
Sedan sist har det firats australiensisk jul. Mycket, mycket annorlunda men i en så otroligt varm och välkomnande familj. Jag tackar dem för det och Damon's mamma säger bara: Don't, you're a part of the family. De är så fina allihop, var och en på sitt sätt. Damons pappa och jag hade en fin liten stund ute på Jasons däck under stjärnorna på Boxing day då vi kom fram till att det inte kunde vara Orions bälte vi skådade trots att det såg på pricken ut så... En stjärnklar vacker kväll var det minsann.
Men innan det var det som sagt jul och dagarna före det hade jag ett sjå med att hinna bli klar med min julklapp till D. Jag målade en anslagstavla vit och fäste foton från vår trip på den med små ord och tidningsutklipp. Låter simpelt men det tog sin tid vill jag lova!
Av Damon fick jag ett läderarmband i rosa från Pandora. Dessutom ett nytt minneskort till kameran och skydd till min telefon. Fint men oviktigt. Blev gladast för kortet. Ni får förstå mig rätt när jag skriver oviktigt. Jag blev jätteglad men jag struntar i alla presenter i världen bara jag får vara nära honom.
Av hans föräldrar fick vi nåt som heter Gold tickets, vilket är biljetter till en biograf som ska vara extraordinär samt en middag på samma ställe. Fint.
Vi umgicks och åt, åt och åt. Det var väl den enda likheten med en svensk jul. Kunde inte se ett andetag av stress även om jag är säker på att Janice fått slita ordentligt med alla förberedelser. Under själva julen var det bara prat, spel och mys. Vi spelade bl.a. ett Dominospel som hette Chicken foot tillsammans och så Buzz på tv:n.
Vad mer då? Vi har umgåtts med Damons vänner, jättefina killar som vill att jag ska komma tillbaka med en hop svenska tjejer. Vi får väl se vad jag kan luska fram ;)
På annandagen for vi till ett vattenfall, jag, Damon, Nicole, Daniele, Kaylee och Paddy. Där var det en pojke som ramlat ner för ett stup eller en brant slänt med stenar så hela 12 man kom till hans räddning från räddningstjänsten. Sedan fick vi klättra upp för repet vi också om vi ville. Jag och Damon avstod och klättrade på egen hand men systrarna med partners körde på!
Jag kan inte hålla mig längre nu, jag måste berätta en sak. Jag har sovit så dåligt sista nätterna. Somnat sent, vaknat tidigt och så har vi gjort saker hela dagarna så jag är helt slut. Franco och Andy ville gå ut ikväll men jag bestämde mig tidigt för att stanna hemma. Utan att ha sagt något om den saken till Damon sa han att han ville att vi skulle stanna hemma och se film men rätt vad det var var grabbarna här och ville ha med oss ut. Jag är inte trött utan utmattad så jag sa till Damon att han gärna får följa med dem och så stannar jag här. Han såg jättebesviken ut och sa att han också ville vara hemma med mig men att det kändes fel när de redan var här för att hämta. Han bad mig några gånger att följa med och det var svårt att motstå de där valpögonen, men nej, jag hade bestämt mig. Jag ville vara hemma ikväll. Lägga mig tidigt och bara vara dessförinnan.
Han gjorde iordning sig lite snabbt och jag satt i den öppna trappen där man ser ner i vardagsrummet. (Det finns liksom ingen vägg eller räcke utan trappen är som mitt i rummet så det går att prata med dem som är i vardagsrummet när man sitter i trappen.) Till slut var det dags för dem att åka och under den studnen pratade jag med Kaylee. Damon ställde sig under mig vid sidan om trappen och jag kände verkligen hur han tittade på mig väntandes på att vi skulle tystna. Sedan vinkade han med handen att jag skulle komma närmare honom med mitt ansikte. Jag frågade honom om han ville säga något för det såg så ut och han nickade. Jag lutade mig fram och kände hans läppar mot mitt öra. Sedan viskade han. De finaste orden en tjej kan få höra. De tre magiska. På svenska. Så fint. Jag blev helt galet varm i hela kroppen. Blev såå chockad. Var inte alls beredd. Sedan pussade han mig och så åkte de. Och här ligger jag på mage i sängen och kan då inte somna ännu. Lyckoruset är för stort.
Och jag kan inte, kan inte vara tyst om det. Jag vill minnas det där ögonblicket alltid och ni som värms en tiondel av vad jag gör av det här, tack, till er andra som tycker att det är för privat: Sorry, jag kan inte hålla det inne. Han gjorde precis 2011 till det finaste året på väldigt, väldigt länge. Allt faller på plats. Fan vad 2011 har knuffat mig dit jag vill. Och jag är så himla, himla stolt för de steg jag vågat ta äntligen, ÄNTLIGEN!
Sömnbrist.
Jag lever. Sovit i snitt 6 timmar per natt sista dagarna. Inte bra. Upp kommer.
Kära 2011.
Årets bästa: Min resa till Gotland
Årets värsta: Att bryta med Alex.
Årets händelse: Att möta Damon för första gången i en liten bil på Gotland.
Årets fest: Jag minns ingen sådan. Livets fest då?
Årets dag: 22:a juli tätt följd av 19:e augusti.
Årets present: Min moped.
Årets tår: När jag insåg att den kärlek jag trott på under 11 år aldrig kommer bli mer än vad den var.
Årets person: Jag måste jag svara på den frågan. Jag har följt mitt hjärta utan att lyssna på något annat.
Årets låt: Wonderful world med Sam Cooke. Plans med Birds of Tokyo. Call your girlfriend med Robyn.
Årets snygging: Ja men gissa det ni!
Årets film: The next three days.
Årets bok: Bröderna Lejonhjärta
Årets minneslucka: Jag minns allt.
Årets kyss: En avskedskyss utan att veta om det och såklart med min älskling.
Årets natt: Sista kvällen i Helsningborg innan Damon åkte till Australien och jag hem.
Årets ord: I no what it is but I don't know what it is.
Årets skämt: Att folk är så missnöjda med sina liv utan att ta tag i dem.
Årets mysigaste: Nattbadet i Noosa.
Årets längtan: Månaderna ifrån D.
Årets månad: Juli.
Årets gräl: Jag grälar inte.
Årets skrattattack: Ja tro vad ni vill men ofrivilligt när Mr. D kittlar ihjäl mig.
Årets beroende: Proviva Granatäpple/Hallon
Årets bästa gosedjur: Charlie
Årets vill ha: Folk jag tycker om omkring mig.
Årets frisyr: Utsläppt
Årets roligaste: Min syster.
Årets tråkigaste: Minns inget sådant.
Årets vårminne: När Sebastian var hos mig.
Årets sommarminne: G.o.t.l.a.n.d.
Årets vinterminne: Jag har glömt den gångna vintern.
Årets smärta: Att inte kunna få en människa att älska en fast man vill.
Årets saknad: Fredrik.
Årets överraskning: Födelsedagspresenten från släkten.
Årets citat: Jag kan allt.
Årets läskigaste: Vet icke.
Årets konstigaste: Ja det törs man ju inte skriva här längre då det sätter igång en viss upprördhet hos somliga. Men åsynen av något.
Föreberedelser.
Hey!
Igår vaknade vi sent, tror vi sov till tio nånting. Damon jobbade mest hela dagen och jag pysslade med det lilla. Håller på och förbereder min julklapp till Damon vilket tar sin tid. Det vill jag lova. Jag skulle kunnat valt den enkla vägen men jag valde den något mer krävande. Krävs precision och eftertanke. Räknar med att bli helt klar sent ikväll.
Igår kväll la jag mig innan prinsen, vaknade nån sekund av en mjuk puss men somnade snabbt om. Imorse vaknade jag i en tom säng men med några ord lämnade bara till mig. Jag vill inte att de här dagarna ska ta slut.
Häromdagen var vi iväg för att äta lunch. Ett franskt ställe där vi började med att beställa en stor smörgås med kyckling och avocado. "Anything else today?" undrade hon i kassan. "Ja, en smörgås med kött och pepparrotskräm också." "Anyting else?" "Ja, en sausageroll." "That's all today?" "Nej, en mince something, something pie också. Och en chailatte. Och en latte.
När maten kom till vårt bord såg det ut som vi skulle äta för fem personer. Men det gick ner. Varenda bit.
Vill på detta sätt berätta att...... Neeeee. Inte än. ;)
Igår vaknade vi sent, tror vi sov till tio nånting. Damon jobbade mest hela dagen och jag pysslade med det lilla. Håller på och förbereder min julklapp till Damon vilket tar sin tid. Det vill jag lova. Jag skulle kunnat valt den enkla vägen men jag valde den något mer krävande. Krävs precision och eftertanke. Räknar med att bli helt klar sent ikväll.
Igår kväll la jag mig innan prinsen, vaknade nån sekund av en mjuk puss men somnade snabbt om. Imorse vaknade jag i en tom säng men med några ord lämnade bara till mig. Jag vill inte att de här dagarna ska ta slut.
Häromdagen var vi iväg för att äta lunch. Ett franskt ställe där vi började med att beställa en stor smörgås med kyckling och avocado. "Anything else today?" undrade hon i kassan. "Ja, en smörgås med kött och pepparrotskräm också." "Anyting else?" "Ja, en sausageroll." "That's all today?" "Nej, en mince something, something pie också. Och en chailatte. Och en latte.
När maten kom till vårt bord såg det ut som vi skulle äta för fem personer. Men det gick ner. Varenda bit.
Vill på detta sätt berätta att...... Neeeee. Inte än. ;)
Julafton nästa.
Så märkligt, så märkligt att det är två dagar innan jul. Ingenting är sig likt. Hemma brukar jag fyllas av julkänslor, goda som onda men i slutändan bestämma mig för att njuta till tusen. Det är ju ändå jul. För ett år sedan visste jag inte ens om Damons existens. Om två dagar fiar jag jul med honom, alla hans syskon, mamma och pappa. Livet ter sig egendomligt ibland.
Mamma och jag pratade för en stund sedan. Hon frågade om jag längtade hem. Jag gör inte det. Inte ens lite. Jag saknar er och jag saknar barnen på jobbet. Men inte till ett kyligt folk, reserverade människor, hårda ord eller den där oron jag så ofta bär med mig om än det ena, än det andra.
Vi var på en krokodilfarm för någon vecka sedan. Det bästa med den vr kängurubebisarna. Jag är förälskad i det här landet. I dubbel bemärkelse. Igår sa jag för första gången till Damon att jag är kär i honom. Under världens mysigaste stund.
Här kommer bilderna:
Mamma och jag pratade för en stund sedan. Hon frågade om jag längtade hem. Jag gör inte det. Inte ens lite. Jag saknar er och jag saknar barnen på jobbet. Men inte till ett kyligt folk, reserverade människor, hårda ord eller den där oron jag så ofta bär med mig om än det ena, än det andra.
Vi var på en krokodilfarm för någon vecka sedan. Det bästa med den vr kängurubebisarna. Jag är förälskad i det här landet. I dubbel bemärkelse. Igår sa jag för första gången till Damon att jag är kär i honom. Under världens mysigaste stund.
Här kommer bilderna:
We made plans to kiss the sun at night.
Hey kära!
Uppdateringen är låg men det betyder bara en sak. Jag har det för bra. Det har inte funnits tid till att berätta. Jag tappar begreppet om tid och rum, glömmer dagarna och har slutat räkna timmar. Mer här och nu blir det inte. Jag har glömt mitt liv hemma, det finns i en ask och jag vet att det är där. Mitt överjag vet men själv har jag ställt den asken inunder sängen i väntan på att ta fram den igen. Jag behöver den inte nu.
Jag har för första gången i mitt liv börjat leva mitt liv med mig själv, men med en underbar kille vid min sida. Jag tillåter mig att känna känslolivets alla spektran. Det är vad det är och inga känslor får vara fel eller oönskade. Jag är här i stunden och jag låter mig känna igen.
Varje litet steg med den här killen är på samma gång så stort, så stort. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, både fint och svårt. Han är så annorlunda mot allt jag tidigare rört vid. Och det är på gott och ont. Det är svårt att inte väga in eller tro att ett agerande man inte tidigare mött skulle kunna vara antingen rätt, eller fel. Det är svårt att inte analysera när man tycker om någon. Det är svårt att lämna ett sjuårigt förhållande och gå in i ett annat och verkligen inse att det är en ny människa man har i sin hand med ett annat känsloliv, en annan världsbild och ett annat sätt att uttrycka känslor. Det är skillnad att vara 25 och 17.
Då jag glömt dagarna vet jag inte när vi for iväg för en lång roadtrip längst med kusten, men jag vet i stora och mindre och tätare drag vad vi gjort senaste veckan. Vi har inte ätit en nyttig bit mat. Vi har knappt sett solen, vi har svettats i regnig hetta. Vi har jobbat för Diabetes Queensland. Vi har kommit närmare varandra. Vi har bråkat. Men det är knappt värt att nämnas om det inte vore för det fina som kommer ur det. Så smått gnabb om olika önskningar och sätt att se på kärlek kan komma att bli något så stort då det slutar med en varm hand i sin och torkade tårar.
Vi har promenerat på stranden. Busat. Skrattat. Legat tätt ihop och sagt små ord om framtiden. Öppnat dörren litegrann. Och ännu, efter en massa veckor i varandras medvetande så känns det så nytt. Det både skrämmer och charmar.
Vi har varit spontana dagarna i ända. Stannat där vi vill stanna. Jag har sett hela Queenslands bensinmacksutbud, sett solen gå ner genom en minitrucks vindruta. Jag har funderat äver vad som är viktigt, vad jag vill, hur jag ska kunna läka andras hjärtan när det inte går. Hur jag ska bli en bättre människa. Hur jag ska få andra att förstå min välvilja. Förstå mig på konsten att vara snäll och mjuk utan att bli överkörd. Funderat på vad som är "det rätta". När blir ett göromål en uppoffring och när väljer man att se det som ett egenhändigt val? Finns det uppoffringar i kärlek? Kan man ge för mycket? Hur släpper man på känslorna? När vågar man öppna sitt hjärta igen? Hur kan man lita på en annan människa?
Jag mår så bra. Och jag vill fortsätta med det. Men jag tänker hela tiden på hur andra påverkas av min lycka. Om den är så betydelsfull för andra. Jag tror att alla människor är värda det absolut bästa. Alltid. Det finns ingen som förtjänar en annan människa mer eller mindre. Inte i min värld. Men det betyder inte att det inte kan göra ont att se på en annans lycka man så gärna själv vill ha. Och även om jag vet att jag är oförmögen att läka, så har jag så svårt att acceptera det.
Jag vill berätta för världen hur jag känner, hur jag tänker, vad jag ser när jag tittar på Damon. Men jag vet att det är för privat. Det är bara det att privat för mig existerar inte. Jag tycker självklart att alla har rätt till ett privatliv, även jag. Men jag vill att människor, jag och andra, ska vara så trygga i den verklighet vi än lever i att vi inte behöver gömma oss bakom osagda, oskrivna, outtalade ord. Jag vet att varje ord jag skriver har betydelse även om jag inte själv kan förstå det. Jag visar en pluttedel av mitt liv offentligt, samtidigt som den lilla pluttedelen kan ta enorm plats.
Jag vill berätta för min familj och mina vänner som vet hur sårbar och nedtrampad jag har känt mig under så oförståeligt lång tid att jag är glad igen. Att jag kan titta i min backspegel och le åt det som varit. På riktigt. Jag vill kunna säga att jag älskar människor jag mött som betytt mycket. Att de fortfarande har sin plats. Jag vill tala om för mina få vänner och min familj att jag känner spänning och kärlek när jag tittar på min Damon. Jag víll ha rätt till det. Jag vill inte bevisa något för någon. Jag vill bara låta er ta del av min lycka. FÖr den värmer mig och jag vet att den värmer er också.
Det var allt för nu. Nedan kommer lite (ganska många, hehe) bilder och lite text. Vi hörs!
Jobbet vi utförde var att köra en liten truck fylld med cut outs från Brisbane till Innisfail. En trip på 22 timmar enkel resa..
Detta för att sprida kunskap om diabetes som är ett stort problem här i Australien. Inte undra på säger jag med den terribla mat som erbjuds längst med vägarna.
Michele hade jättetrevliga kollegor och jag har fått öva på min engelska.
En i gänget blev jag med grön Diabetes Queensland t-shirt.
Vi övernattade ännu en gång i Mission beach och tog en promenad på stranden.
Gott om fynd i sanden.
Jag älskar den här bilden, ser han inte härlig ut?
Balans!
Vi låg i "divanen" ute på balkongen och kopplade av.
Vi stannade vid en jäätefin plats mitt i ingenstans.
Ringarna på vattnet är från en stor skäldpadda som jag inte hann fota =)
Har ni sett så vackert?
Ljummet men ändå svalkande.
En liten ödlis!
Vi åkte högt upp länsgt en ringlande väg och det var helt vansinnigt brant. Man såg huuur långt som helst.
På hemvägen hade Damon ordnat boende i Airlie beach. Det var helt sjukt fint och som gräde på moset satt en exakt likadan katt som Chalie på trappen. Damon var mindre nöjd. Jag var mer nöjd.
Lite mer fit än Chalire men annars på pricken lika!
Det där sovrummet var helt makalöst och utsikten oslagbar. Högt uppe nästan i bergen kändes det som för det var så branta backar ner till själva Airlie beach.
Utsikt från sovrummet.
På morgonen tog vi en promenad innan frukost.
Regnet förföljde oss under hela resan.
Lilla balkongen.
Frukost.
Mumsigt och nyttigt.. Mnjaa, skärpning efter jul.
På vägen hem blev det pizza i bilen. Gottigt!
Uppdateringen är låg men det betyder bara en sak. Jag har det för bra. Det har inte funnits tid till att berätta. Jag tappar begreppet om tid och rum, glömmer dagarna och har slutat räkna timmar. Mer här och nu blir det inte. Jag har glömt mitt liv hemma, det finns i en ask och jag vet att det är där. Mitt överjag vet men själv har jag ställt den asken inunder sängen i väntan på att ta fram den igen. Jag behöver den inte nu.
Jag har för första gången i mitt liv börjat leva mitt liv med mig själv, men med en underbar kille vid min sida. Jag tillåter mig att känna känslolivets alla spektran. Det är vad det är och inga känslor får vara fel eller oönskade. Jag är här i stunden och jag låter mig känna igen.
Varje litet steg med den här killen är på samma gång så stort, så stort. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, både fint och svårt. Han är så annorlunda mot allt jag tidigare rört vid. Och det är på gott och ont. Det är svårt att inte väga in eller tro att ett agerande man inte tidigare mött skulle kunna vara antingen rätt, eller fel. Det är svårt att inte analysera när man tycker om någon. Det är svårt att lämna ett sjuårigt förhållande och gå in i ett annat och verkligen inse att det är en ny människa man har i sin hand med ett annat känsloliv, en annan världsbild och ett annat sätt att uttrycka känslor. Det är skillnad att vara 25 och 17.
Då jag glömt dagarna vet jag inte när vi for iväg för en lång roadtrip längst med kusten, men jag vet i stora och mindre och tätare drag vad vi gjort senaste veckan. Vi har inte ätit en nyttig bit mat. Vi har knappt sett solen, vi har svettats i regnig hetta. Vi har jobbat för Diabetes Queensland. Vi har kommit närmare varandra. Vi har bråkat. Men det är knappt värt att nämnas om det inte vore för det fina som kommer ur det. Så smått gnabb om olika önskningar och sätt att se på kärlek kan komma att bli något så stort då det slutar med en varm hand i sin och torkade tårar.
Vi har promenerat på stranden. Busat. Skrattat. Legat tätt ihop och sagt små ord om framtiden. Öppnat dörren litegrann. Och ännu, efter en massa veckor i varandras medvetande så känns det så nytt. Det både skrämmer och charmar.
Vi har varit spontana dagarna i ända. Stannat där vi vill stanna. Jag har sett hela Queenslands bensinmacksutbud, sett solen gå ner genom en minitrucks vindruta. Jag har funderat äver vad som är viktigt, vad jag vill, hur jag ska kunna läka andras hjärtan när det inte går. Hur jag ska bli en bättre människa. Hur jag ska få andra att förstå min välvilja. Förstå mig på konsten att vara snäll och mjuk utan att bli överkörd. Funderat på vad som är "det rätta". När blir ett göromål en uppoffring och när väljer man att se det som ett egenhändigt val? Finns det uppoffringar i kärlek? Kan man ge för mycket? Hur släpper man på känslorna? När vågar man öppna sitt hjärta igen? Hur kan man lita på en annan människa?
Jag mår så bra. Och jag vill fortsätta med det. Men jag tänker hela tiden på hur andra påverkas av min lycka. Om den är så betydelsfull för andra. Jag tror att alla människor är värda det absolut bästa. Alltid. Det finns ingen som förtjänar en annan människa mer eller mindre. Inte i min värld. Men det betyder inte att det inte kan göra ont att se på en annans lycka man så gärna själv vill ha. Och även om jag vet att jag är oförmögen att läka, så har jag så svårt att acceptera det.
Jag vill berätta för världen hur jag känner, hur jag tänker, vad jag ser när jag tittar på Damon. Men jag vet att det är för privat. Det är bara det att privat för mig existerar inte. Jag tycker självklart att alla har rätt till ett privatliv, även jag. Men jag vill att människor, jag och andra, ska vara så trygga i den verklighet vi än lever i att vi inte behöver gömma oss bakom osagda, oskrivna, outtalade ord. Jag vet att varje ord jag skriver har betydelse även om jag inte själv kan förstå det. Jag visar en pluttedel av mitt liv offentligt, samtidigt som den lilla pluttedelen kan ta enorm plats.
Jag vill berätta för min familj och mina vänner som vet hur sårbar och nedtrampad jag har känt mig under så oförståeligt lång tid att jag är glad igen. Att jag kan titta i min backspegel och le åt det som varit. På riktigt. Jag vill kunna säga att jag älskar människor jag mött som betytt mycket. Att de fortfarande har sin plats. Jag vill tala om för mina få vänner och min familj att jag känner spänning och kärlek när jag tittar på min Damon. Jag víll ha rätt till det. Jag vill inte bevisa något för någon. Jag vill bara låta er ta del av min lycka. FÖr den värmer mig och jag vet att den värmer er också.
Det var allt för nu. Nedan kommer lite (ganska många, hehe) bilder och lite text. Vi hörs!
Jobbet vi utförde var att köra en liten truck fylld med cut outs från Brisbane till Innisfail. En trip på 22 timmar enkel resa..
Detta för att sprida kunskap om diabetes som är ett stort problem här i Australien. Inte undra på säger jag med den terribla mat som erbjuds längst med vägarna.
Michele hade jättetrevliga kollegor och jag har fått öva på min engelska.
En i gänget blev jag med grön Diabetes Queensland t-shirt.
Vi övernattade ännu en gång i Mission beach och tog en promenad på stranden.
Gott om fynd i sanden.
Jag älskar den här bilden, ser han inte härlig ut?
Balans!
Vi låg i "divanen" ute på balkongen och kopplade av.
Vi stannade vid en jäätefin plats mitt i ingenstans.
Ringarna på vattnet är från en stor skäldpadda som jag inte hann fota =)
Har ni sett så vackert?
Ljummet men ändå svalkande.
En liten ödlis!
Vi åkte högt upp länsgt en ringlande väg och det var helt vansinnigt brant. Man såg huuur långt som helst.
På hemvägen hade Damon ordnat boende i Airlie beach. Det var helt sjukt fint och som gräde på moset satt en exakt likadan katt som Chalie på trappen. Damon var mindre nöjd. Jag var mer nöjd.
Lite mer fit än Chalire men annars på pricken lika!
Det där sovrummet var helt makalöst och utsikten oslagbar. Högt uppe nästan i bergen kändes det som för det var så branta backar ner till själva Airlie beach.
Utsikt från sovrummet.
På morgonen tog vi en promenad innan frukost.
Regnet förföljde oss under hela resan.
Lilla balkongen.
Frukost.
Mumsigt och nyttigt.. Mnjaa, skärpning efter jul.
På vägen hem blev det pizza i bilen. Gottigt!
Photo boost och filmkaraktär.
Hey hey hey!
Nu har det ordnat sig med internet. Michele kom upp idag med flyg och hade ett gäng Ipads med sig så jag fick låna en. Så here we go:
Senaste dagarna har varit intensiva. Det hela startade i måndags då en mindre truck packades full för att hjälpa Michele's företag att transportera en massa stora människoskyltar. Alltså skyltar föreställande människor i verklig storlek. Det tog sin lilla stund men till slut var vi ute på vägen. Gång på gång på gång ekade textraden "Hit the road Jack, and don't you come back no more, no more, no more, no more"
Det har varit långa avstånd och Damon har varit så duktig att köra. Vi har stoppat med jämna mellanum för att fylla på med mat och vatten och diesel.
Mitt i ingenstans rasade plötsligt benisinmätaren och den röda varningslampan började lysa. Mister var riktigt orolig men todde att det skulle räcka till den bensinstation han visste fanns ett par kilometer bort. Till slut svängde han lättat av vägen men då upptäckte vi förskräckt att den var nedlagd. Såg paniken i hans ögon och han började leta i manualer för att se om bolaget vi hyrt ifrån gjorde någon form av vägassistans om man får soppatorsk. Hettan var näst intill olidlig och där stod vi mitt i ingenstans utan diesel. Damon hämtade ett långt palmblad för att sticka ner i tanken och inte gjorde det honom gladare. Det fanns inte mycket annat att göra än att köra på och se hur långt vi kunde komma. Varje tiotal meter kändes som mil och vid varje road work fick vi stänga av motorn. AC:n fick vi också stänga av för att spara det lilla bränsle vi hade.
I tysthet följde våra blickar vägen och efter 15 km såg vi räddningen! Det blev ett stopp där också min första krokodilburgare intogs.
Första natten sov vi i Bowen och kom fram jättesent. Ett litet motell var det precis som hämtat ur en film. Damon ursäktade valet lite men jag tyckte det var suuuperspännande. Kändes precis som i nån ruggig gammal film. Vi köpte mat från China-stället bredvid och åt på golvet. Chicken satay smakade allt annat än Chicken satay men risblandningen med räkor, ärtor och vad det nu var smakade på något underligt sätt riktigt gott. Inte gott som i gott egentligen men hela grejen med stället och den konstiga maten gjorde att det liksom passade ihop.
Damon fick en ordentlig massage av mig eftersom han kört så långt och allt var så mys det bara kunde bli. Jag hade en jobbig kväll innan då jag kände mig lite bortglömd men han var så gullig när vi kom fram att det var som bortblåst när vi skulle gå och sova. Jag somande många timmar innan honom då han skulle jobba men jag vaknade med hans armar runt mig. Tar vara på varje minut.
Så snart vi vaknat gav vi oss ut på vägen igen. Vi körde hela dagen och stannade vid ett annat motell, jättefint.
Igår åkte vi vidare mot Mission beach där allt var helt underbart. Fint rum med underbar utsikt! Vi badade lite i poolen och gick sedan upp, Damon för att jobba, jag för att ta en lång dusch och göra irodning mig för middagen. Ett enormt oväder brakade loss och jag har aldrig sett liknande. Det närmsta var Gotland i somras men det här var en riktig, riktigt thunder storm. Vi delade på en anti pasti, sedan blev det paella för mig och kött för D. Under hela måltiden ute i hotellrestaurangen med bara ett skynke ovan oss dundrade det för fullt och blixtarna turades om att lysa upp himlen. Grymt häftigt och mysigt!! Tills det att en blixt slog ner bara tio meter ifrån vårat bord. Då tog det en stund innan jag kunde äta igen.
När vi var klara gick vi upp på rummet och ut på balkongen där det fanns en stor mjuk divanliknande soffa med kuddar. Där låg vi och pratade och såg på blixtarna och lyssnade till det enorma hällregnet. Går inte att återberätta.
Vi vaknade och åt hotellfrukost med melon och yoghurt. Sedan hade Damon bokat varsin massage till oss på Spa-sektionen nere på stranden. Vi fick ligga bredvid varandra medan två tjejer masserade oss.
Efter det var det dags att bege oss mot slutdestinationen och här är vi nu! Imorgon ska vi upp supertidigt för att hjälpa Diabetes Queensland. Ni får kika på bilderna så länge. Känns alltid som att jag bara hinner berätta en tiondel av det jag vill. Hörs snart igen! Puss och kram till er alla och jag blir SÅÅ glad för era kommentarer och hälsningar!!
En särskild hälsning till Caroline K vill jag sända!! Kul att du också följer med mig!
Min hy har tyvärr återgått till sitt normala vidriga jag.
Motell...
Inte så öppen besninstation....
Krokodilburgare..
Var faktiskt jättegott! Smakade som blandning mellan fisk, krabba och kyckling.
Detta mina vänner är en TVÅL och inte en kycklingfilé.
Jag ville dock inte tvätta händerna med den...
Skogsbränder har jag nu sett några stycken.
Finaste killen.
Mera skogsbrand..
Road works. Kö, kö, kö...
Utsikten från vår balkong.
Nu har det ordnat sig med internet. Michele kom upp idag med flyg och hade ett gäng Ipads med sig så jag fick låna en. Så here we go:
Senaste dagarna har varit intensiva. Det hela startade i måndags då en mindre truck packades full för att hjälpa Michele's företag att transportera en massa stora människoskyltar. Alltså skyltar föreställande människor i verklig storlek. Det tog sin lilla stund men till slut var vi ute på vägen. Gång på gång på gång ekade textraden "Hit the road Jack, and don't you come back no more, no more, no more, no more"
Det har varit långa avstånd och Damon har varit så duktig att köra. Vi har stoppat med jämna mellanum för att fylla på med mat och vatten och diesel.
Mitt i ingenstans rasade plötsligt benisinmätaren och den röda varningslampan började lysa. Mister var riktigt orolig men todde att det skulle räcka till den bensinstation han visste fanns ett par kilometer bort. Till slut svängde han lättat av vägen men då upptäckte vi förskräckt att den var nedlagd. Såg paniken i hans ögon och han började leta i manualer för att se om bolaget vi hyrt ifrån gjorde någon form av vägassistans om man får soppatorsk. Hettan var näst intill olidlig och där stod vi mitt i ingenstans utan diesel. Damon hämtade ett långt palmblad för att sticka ner i tanken och inte gjorde det honom gladare. Det fanns inte mycket annat att göra än att köra på och se hur långt vi kunde komma. Varje tiotal meter kändes som mil och vid varje road work fick vi stänga av motorn. AC:n fick vi också stänga av för att spara det lilla bränsle vi hade.
I tysthet följde våra blickar vägen och efter 15 km såg vi räddningen! Det blev ett stopp där också min första krokodilburgare intogs.
Första natten sov vi i Bowen och kom fram jättesent. Ett litet motell var det precis som hämtat ur en film. Damon ursäktade valet lite men jag tyckte det var suuuperspännande. Kändes precis som i nån ruggig gammal film. Vi köpte mat från China-stället bredvid och åt på golvet. Chicken satay smakade allt annat än Chicken satay men risblandningen med räkor, ärtor och vad det nu var smakade på något underligt sätt riktigt gott. Inte gott som i gott egentligen men hela grejen med stället och den konstiga maten gjorde att det liksom passade ihop.
Damon fick en ordentlig massage av mig eftersom han kört så långt och allt var så mys det bara kunde bli. Jag hade en jobbig kväll innan då jag kände mig lite bortglömd men han var så gullig när vi kom fram att det var som bortblåst när vi skulle gå och sova. Jag somande många timmar innan honom då han skulle jobba men jag vaknade med hans armar runt mig. Tar vara på varje minut.
Så snart vi vaknat gav vi oss ut på vägen igen. Vi körde hela dagen och stannade vid ett annat motell, jättefint.
Igår åkte vi vidare mot Mission beach där allt var helt underbart. Fint rum med underbar utsikt! Vi badade lite i poolen och gick sedan upp, Damon för att jobba, jag för att ta en lång dusch och göra irodning mig för middagen. Ett enormt oväder brakade loss och jag har aldrig sett liknande. Det närmsta var Gotland i somras men det här var en riktig, riktigt thunder storm. Vi delade på en anti pasti, sedan blev det paella för mig och kött för D. Under hela måltiden ute i hotellrestaurangen med bara ett skynke ovan oss dundrade det för fullt och blixtarna turades om att lysa upp himlen. Grymt häftigt och mysigt!! Tills det att en blixt slog ner bara tio meter ifrån vårat bord. Då tog det en stund innan jag kunde äta igen.
När vi var klara gick vi upp på rummet och ut på balkongen där det fanns en stor mjuk divanliknande soffa med kuddar. Där låg vi och pratade och såg på blixtarna och lyssnade till det enorma hällregnet. Går inte att återberätta.
Vi vaknade och åt hotellfrukost med melon och yoghurt. Sedan hade Damon bokat varsin massage till oss på Spa-sektionen nere på stranden. Vi fick ligga bredvid varandra medan två tjejer masserade oss.
Efter det var det dags att bege oss mot slutdestinationen och här är vi nu! Imorgon ska vi upp supertidigt för att hjälpa Diabetes Queensland. Ni får kika på bilderna så länge. Känns alltid som att jag bara hinner berätta en tiondel av det jag vill. Hörs snart igen! Puss och kram till er alla och jag blir SÅÅ glad för era kommentarer och hälsningar!!
En särskild hälsning till Caroline K vill jag sända!! Kul att du också följer med mig!
Min hy har tyvärr återgått till sitt normala vidriga jag.
Motell...
Inte så öppen besninstation....
Krokodilburgare..
Var faktiskt jättegott! Smakade som blandning mellan fisk, krabba och kyckling.
Detta mina vänner är en TVÅL och inte en kycklingfilé.
Jag ville dock inte tvätta händerna med den...
Skogsbränder har jag nu sett några stycken.
Finaste killen.
Mera skogsbrand..
Road works. Kö, kö, kö...
Utsikten från vår balkong.
För jävla långsamt.
Hello på er! Önskar jag kunde visa er de 70 000 bilder jag tagit under vår lilla trip men jag har bara min mobils internet så det går för jävla långsamt att ladda bilder. Får bli när vi är tillbaka i Brisbane istället. En liten rättelse, det var inga tio timmar det tog att köra hit enkel väg utan 22. Men nu är vi framme och imorgon ska vi jobba för Michele's jobb tillsammans med henne och hennes kollegor.
Skriver mer när jag har ett bättre internet men allt är topp, topp, topp!
Från vår balkong där vi sov inatt.
Skriver mer när jag har ett bättre internet men allt är topp, topp, topp!
Från vår balkong där vi sov inatt.
Roadtrip
Hej!
Har bara minuter på mig nu så det blir en snabb uppdatering. Jag och Damon ger oss ut på en veckas roadtrip nu. Igår var vi på bio och det är så mycket jag vill berätta men det hinns inte nu. Igår bakade Kaylee och Paddy väääärldens godaste kakor och imorse när vi vaknade så stod en burk bara till oss nere i köket. Gulligt! Vi hörs snart hörrni!!
Har bara minuter på mig nu så det blir en snabb uppdatering. Jag och Damon ger oss ut på en veckas roadtrip nu. Igår var vi på bio och det är så mycket jag vill berätta men det hinns inte nu. Igår bakade Kaylee och Paddy väääärldens godaste kakor och imorse när vi vaknade så stod en burk bara till oss nere i köket. Gulligt! Vi hörs snart hörrni!!
Känguru. Skutt, skutt.
Godmorgon!! (Godnatt på er!)
Igår på dagen tog vi det ju det lilla lugna med stros i Melbourne och inte så mycket mer men på kvällen blev jag rastlös och ville hitta på något. Jag sa till Damon att nej nu går jag ut och går. Han bara jobbar och jobbar ju. Men då ville han följa med så vi knöt på oss våra nya skor och lämnade huset. Skrattandes. Jag var överfylld med energi och Damon fick se en ny sida av mig. Min för er där hemma inte så främmande tramssida. Vi gick till ett skogsområde med en stor sjö. Stannade här och var, skojade, pussades lite och jag är så kär i den här killen. Det känns fortfarande supersupernytt och jag blir fortfarande blyg och nervös i hans närvaro. Alla steg är så små, så små men det får vara så. Den där promenaden var en av de bästa stunderna hittills på resan.
När vi kom hem var klockan strax innan 21 och Nicole stod och förberedde en sen fredagsmiddag. Jag fick hjälpa till med rotfrukterna, skala och sedan mosa. Vet ni vad vi skulle äta? Såklart inte. Känguru!! Och det gjorde vi. Smakade riktigt, riktigt bra. Rotmoset var outstanding!
Jag visste faktiskt inte att man åt känguru. Jag är inte så påläst när det kommer till det här landet.
Idag har Damons andra syster kommit till Melbourne så ikväll lär vi bli ett litet gäng som umgås. Det var allt för nu. Puss och kram!
Igår på dagen tog vi det ju det lilla lugna med stros i Melbourne och inte så mycket mer men på kvällen blev jag rastlös och ville hitta på något. Jag sa till Damon att nej nu går jag ut och går. Han bara jobbar och jobbar ju. Men då ville han följa med så vi knöt på oss våra nya skor och lämnade huset. Skrattandes. Jag var överfylld med energi och Damon fick se en ny sida av mig. Min för er där hemma inte så främmande tramssida. Vi gick till ett skogsområde med en stor sjö. Stannade här och var, skojade, pussades lite och jag är så kär i den här killen. Det känns fortfarande supersupernytt och jag blir fortfarande blyg och nervös i hans närvaro. Alla steg är så små, så små men det får vara så. Den där promenaden var en av de bästa stunderna hittills på resan.
När vi kom hem var klockan strax innan 21 och Nicole stod och förberedde en sen fredagsmiddag. Jag fick hjälpa till med rotfrukterna, skala och sedan mosa. Vet ni vad vi skulle äta? Såklart inte. Känguru!! Och det gjorde vi. Smakade riktigt, riktigt bra. Rotmoset var outstanding!
Jag visste faktiskt inte att man åt känguru. Jag är inte så påläst när det kommer till det här landet.
Idag har Damons andra syster kommit till Melbourne så ikväll lär vi bli ett litet gäng som umgås. Det var allt för nu. Puss och kram!
Slödag.
Klockan är snart sju. Vi har haft en riktig slappardag här. Vi åkte in till Melbourne city med Nicole och Mia men skildes åt ett par timmar. Damon och jag strosade runt lite i värmen, sedan mötte vi upp dem igen och åkte till en barnträdgård där Mia kunde plaska i pyttesmå slingrande bäckar. Sötare unge får man leta efter. Såå go!!
Ikväll ser det också ut att bli lugnt, trots fredag. Inte mycket att rapportera med andra ord.
Ikväll ser det också ut att bli lugnt, trots fredag. Inte mycket att rapportera med andra ord.
Fredag. Bara.
Tjipp!
Här har det tagits det lilla lugna. Direkt när vi vaknade åkte jag och Damon och köpte frukost och lunch. Åt tillsammans med lilla familjen här och sedan har jag pratat med pappa, mamma, Martin och Anne-Li på Skype. Efter det tog jag en långpromenad med Mia i vagnen. Hon somnade på en sekund.
Nånting jag gillar här i Australien är träden. Ett slags träd som jag bara sett i filmer förut och de finns överallt. Visst finns det andra sorter jag gillar här, träden över huvud taget.
Har legat ute på gräsmattan en stund och skrivit dagbok medan D jobbat. Vet inte vad vi ska hitta på idag. Just nu står herrn i alla fall och lagar Phad thai. Mumsimumsi! Jag sitter med Mia medan hon äter.
Det var det lille för nu. Hörs!
P.S. För er som undrar så har Mias mamma sagt ja till att jag har bilder på henne här. Så kan ni andas ut gällande det. D.S.
Här har det tagits det lilla lugna. Direkt när vi vaknade åkte jag och Damon och köpte frukost och lunch. Åt tillsammans med lilla familjen här och sedan har jag pratat med pappa, mamma, Martin och Anne-Li på Skype. Efter det tog jag en långpromenad med Mia i vagnen. Hon somnade på en sekund.
Nånting jag gillar här i Australien är träden. Ett slags träd som jag bara sett i filmer förut och de finns överallt. Visst finns det andra sorter jag gillar här, träden över huvud taget.
Har legat ute på gräsmattan en stund och skrivit dagbok medan D jobbat. Vet inte vad vi ska hitta på idag. Just nu står herrn i alla fall och lagar Phad thai. Mumsimumsi! Jag sitter med Mia medan hon äter.
Det var det lille för nu. Hörs!
P.S. För er som undrar så har Mias mamma sagt ja till att jag har bilder på henne här. Så kan ni andas ut gällande det. D.S.
