Luppans

Hej.

Länge sedan sist, igen. Men vid det här laget vet ni vad det betyder. Somliga har känt sig bortglömda och det är absolut inte min mening. Jag försöker bara att ta vara på vaje minut med min underbara Damon då det alltför snart är dags för hemresa.

Sedan sist har det firats australiensisk jul. Mycket, mycket annorlunda men i en så otroligt varm och välkomnande familj. Jag tackar dem för det och Damon's mamma säger bara: Don't, you're a part of the family. De är så fina allihop, var och en på sitt sätt. Damons pappa och jag hade en fin liten stund ute på Jasons däck under stjärnorna på Boxing day då vi kom fram till att det inte kunde vara Orions bälte vi skådade trots att det såg på pricken ut så... En stjärnklar vacker kväll var det minsann.

Men innan det var det som sagt jul och dagarna före det hade jag ett sjå med att hinna bli klar med min julklapp till D. Jag målade en anslagstavla vit och fäste foton från vår trip på den med små ord och tidningsutklipp. Låter simpelt men det tog sin tid vill jag lova!

Av Damon fick jag ett läderarmband i rosa från Pandora. Dessutom ett nytt minneskort till kameran och skydd till min telefon. Fint men oviktigt. Blev gladast för kortet. Ni får förstå mig rätt när jag skriver oviktigt. Jag blev jätteglad men jag struntar i alla presenter i världen bara jag får vara nära honom.

Av hans föräldrar fick vi nåt som heter Gold tickets, vilket är biljetter till en biograf som ska vara extraordinär samt en middag på samma ställe. Fint.

Vi umgicks och åt, åt och åt. Det var väl den enda likheten med en svensk jul. Kunde inte se ett andetag av stress även om jag är säker på att Janice fått slita ordentligt med alla förberedelser. Under själva julen var det bara prat, spel och mys. Vi spelade bl.a. ett Dominospel som hette Chicken foot tillsammans och så Buzz på tv:n.

Vad mer då? Vi har umgåtts med Damons vänner, jättefina killar som vill att jag ska komma tillbaka med en hop svenska tjejer. Vi får väl se vad jag kan luska fram ;)

På annandagen for vi till ett vattenfall, jag, Damon, Nicole, Daniele, Kaylee och Paddy. Där var det en pojke som ramlat ner för ett stup eller en brant slänt med stenar så hela 12 man kom till hans räddning från räddningstjänsten. Sedan fick vi klättra upp för repet vi också om vi ville. Jag och Damon avstod och klättrade på egen hand men systrarna med partners körde på!

Jag kan inte hålla mig längre nu, jag måste berätta en sak. Jag har sovit så dåligt sista nätterna. Somnat sent, vaknat tidigt och så har vi gjort saker hela dagarna så jag är helt slut. Franco och Andy ville gå ut ikväll men jag bestämde mig tidigt för att stanna hemma. Utan att ha sagt något om den saken till Damon sa han att han ville att vi skulle stanna hemma och se film men rätt vad det var var grabbarna här och ville ha med oss ut. Jag är inte trött utan utmattad så jag sa till Damon att han gärna får följa med dem och så stannar jag här. Han såg jättebesviken ut och sa att han också ville vara hemma med mig men att det kändes fel när de redan var här för att hämta. Han bad mig några gånger att följa med och det var svårt att motstå de där valpögonen, men nej, jag hade bestämt mig. Jag ville vara hemma ikväll. Lägga mig tidigt och bara vara dessförinnan.

Han gjorde iordning sig lite snabbt och jag satt i den öppna trappen där man ser ner i vardagsrummet. (Det finns liksom ingen vägg eller räcke utan trappen är som mitt i rummet så det går att prata med dem som är i vardagsrummet när man sitter i trappen.) Till slut var det dags för dem att åka och under den studnen pratade jag med Kaylee. Damon ställde sig under mig vid sidan om trappen och jag kände verkligen hur han tittade på mig väntandes på att vi skulle tystna. Sedan vinkade han med handen att jag skulle komma närmare honom med mitt ansikte. Jag frågade honom om han ville säga något för det såg så ut och han nickade. Jag lutade mig fram och kände hans läppar mot mitt öra. Sedan viskade han. De finaste orden en tjej kan få höra. De tre magiska. På svenska. Så fint. Jag blev helt galet varm i hela kroppen. Blev såå chockad. Var inte alls beredd. Sedan pussade han mig och så åkte de. Och här ligger jag på mage i sängen och kan då inte somna ännu. Lyckoruset är för stort.

Och jag kan inte, kan inte vara tyst om det. Jag vill minnas det där ögonblicket alltid och ni som värms en tiondel av vad jag gör av det här, tack, till er andra som tycker att det är för privat: Sorry, jag kan inte hålla det inne. Han gjorde precis 2011 till det finaste året på väldigt, väldigt länge. Allt faller på plats. Fan vad 2011 har knuffat mig dit jag vill. Och jag är så himla, himla stolt för de steg jag vågat ta äntligen, ÄNTLIGEN!

Hey!

Igår vaknade vi sent, tror vi sov till tio nånting. Damon jobbade mest hela dagen och jag pysslade med det lilla. Håller på och förbereder min julklapp till Damon vilket tar sin tid. Det vill jag lova. Jag skulle kunnat valt den enkla vägen men jag valde den något mer krävande. Krävs precision och eftertanke. Räknar med att bli helt klar sent ikväll.

Igår kväll la jag mig innan prinsen, vaknade nån sekund av en mjuk puss men somnade snabbt om. Imorse vaknade jag i en tom säng men med några ord lämnade bara till mig. Jag vill inte att de här dagarna ska ta slut.

Häromdagen var vi iväg för att äta lunch. Ett franskt ställe där vi började med att beställa en stor smörgås med kyckling och avocado. "Anything else today?" undrade hon i kassan. "Ja, en smörgås med kött och pepparrotskräm också." "Anyting else?" "Ja, en sausageroll." "That's all today?" "Nej, en mince something, something pie också. Och en chailatte. Och en latte.

När maten kom till vårt bord såg det ut som vi skulle äta för fem personer. Men det gick ner. Varenda bit.


Vill på detta sätt berätta att...... Neeeee. Inte än. ;)

Så märkligt, så märkligt att det är två dagar innan jul. Ingenting är sig likt. Hemma brukar jag fyllas av julkänslor, goda som onda men i slutändan bestämma mig för att njuta till tusen. Det är ju ändå jul. För ett år sedan visste jag inte ens om Damons existens. Om två dagar fiar jag jul med honom, alla hans syskon, mamma och pappa. Livet ter sig egendomligt ibland.

Mamma och jag pratade för en stund sedan. Hon frågade om jag längtade hem. Jag gör inte det. Inte ens lite. Jag saknar er och jag saknar barnen på jobbet. Men inte till ett kyligt folk, reserverade människor, hårda ord eller den där oron jag så ofta bär med mig om än det ena, än det andra.

Vi var på en krokodilfarm för någon vecka sedan. Det bästa med den vr kängurubebisarna. Jag är förälskad i det här landet. I dubbel bemärkelse. Igår sa jag för första gången till Damon att jag är kär i honom. Under världens mysigaste stund.

Här kommer bilderna:

Hey kära!

Uppdateringen är låg men det betyder bara en sak. Jag har det för bra. Det har inte funnits tid till att berätta. Jag tappar begreppet om tid och rum, glömmer dagarna och har slutat räkna timmar. Mer här och nu blir det inte. Jag har glömt mitt liv hemma, det finns i en ask och jag vet att det är där. Mitt överjag vet men själv har jag ställt den asken inunder sängen i väntan på att ta fram den igen. Jag behöver den inte nu.

Jag har för första gången i mitt liv börjat leva mitt liv med mig själv, men med en underbar kille vid min sida. Jag tillåter mig att känna känslolivets alla spektran. Det är vad det är och inga känslor får vara fel eller oönskade. Jag är här i stunden och jag låter mig känna igen.

Varje litet steg med den här killen är på samma gång så stort, så stort. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra, både fint och svårt. Han är så annorlunda mot allt jag tidigare rört vid. Och det är på gott och ont. Det är svårt att inte väga in eller tro att ett agerande man inte tidigare mött skulle kunna vara antingen rätt, eller fel. Det är svårt att inte analysera när man tycker om någon. Det är svårt att lämna ett sjuårigt förhållande och gå in i ett annat och verkligen inse att det är en ny människa man har i sin hand med ett annat känsloliv, en annan världsbild och ett annat sätt att uttrycka känslor. Det är skillnad att vara 25 och 17.

Då jag glömt dagarna vet jag inte när vi for iväg för en lång roadtrip längst med kusten, men jag vet i stora och mindre och tätare drag vad vi gjort senaste veckan. Vi har inte ätit en nyttig bit mat. Vi har knappt sett solen, vi har svettats i regnig hetta. Vi har jobbat för Diabetes Queensland. Vi har kommit närmare varandra. Vi har bråkat. Men det är knappt värt att nämnas om det inte vore för det fina som kommer ur det. Så smått gnabb om olika önskningar och sätt att se på kärlek kan komma att bli något så stort då det slutar med en varm hand i sin och torkade tårar.

Vi har promenerat på stranden. Busat. Skrattat. Legat tätt ihop och sagt små ord om framtiden. Öppnat dörren litegrann. Och ännu, efter en massa veckor i varandras medvetande så känns det så nytt. Det både skrämmer och charmar.

Vi har varit spontana dagarna i ända. Stannat där vi vill stanna. Jag har sett hela Queenslands bensinmacksutbud, sett solen gå ner genom en minitrucks vindruta. Jag har funderat äver vad som är viktigt, vad jag vill, hur jag ska kunna läka andras hjärtan när det inte går. Hur jag ska bli en bättre människa. Hur jag ska få andra att förstå min välvilja. Förstå mig på konsten att vara snäll och mjuk utan att bli överkörd. Funderat på vad som är "det rätta". När blir ett göromål en uppoffring och när väljer man att se det som ett egenhändigt val? Finns det uppoffringar i kärlek? Kan man ge för mycket? Hur släpper man på känslorna? När vågar man öppna sitt hjärta igen? Hur kan man lita på en annan människa?

Jag mår så bra. Och jag vill fortsätta med det. Men jag tänker hela tiden på hur andra påverkas av min lycka. Om den är så betydelsfull för andra. Jag tror att alla människor är värda det absolut bästa. Alltid. Det finns ingen som förtjänar en annan människa mer eller mindre. Inte i min värld. Men det betyder inte att det inte kan göra ont att se på en annans lycka man så gärna själv vill ha. Och även om jag vet att jag är oförmögen att läka, så har jag så svårt att acceptera det.

Jag vill berätta för världen hur jag känner, hur jag tänker, vad jag ser när jag tittar på Damon. Men jag vet att det är för privat. Det är bara det att privat för mig existerar inte. Jag tycker självklart att alla har rätt till ett privatliv, även jag. Men jag vill att människor, jag och andra, ska vara så trygga i den verklighet vi än lever i att vi inte behöver gömma oss bakom osagda, oskrivna, outtalade ord. Jag vet att varje ord jag skriver har betydelse även om jag inte själv kan förstå det. Jag visar en pluttedel av mitt liv offentligt, samtidigt som den lilla pluttedelen kan ta enorm plats.

Jag vill berätta för min familj och mina vänner som vet hur sårbar och nedtrampad jag har känt mig under så oförståeligt lång tid att jag är glad igen. Att jag kan titta i min backspegel och le åt det som varit. På riktigt. Jag vill kunna säga att jag älskar människor jag mött som betytt mycket. Att de fortfarande har sin plats. Jag vill tala om för mina få vänner och min familj att jag känner spänning och kärlek när jag tittar på min Damon. Jag víll ha rätt till det. Jag vill inte bevisa något för någon. Jag vill bara låta er ta del av min lycka. FÖr den värmer mig och jag vet att den värmer er också.

Det var allt för nu. Nedan kommer lite (ganska många, hehe) bilder och lite text. Vi hörs!


Jobbet vi utförde var att köra en liten truck fylld med cut outs från Brisbane till Innisfail. En trip på 22 timmar enkel resa..

Detta för att sprida kunskap om diabetes som är ett stort problem här i Australien. Inte undra på säger jag med den terribla mat som erbjuds längst med vägarna.

Michele hade jättetrevliga kollegor och jag har fått öva på min engelska.

En i gänget blev jag med grön Diabetes Queensland t-shirt.

Vi övernattade ännu en gång i Mission beach och tog en promenad på stranden.


Gott om fynd i sanden.


Jag älskar den här bilden, ser han inte härlig ut?

Balans!


Vi låg i "divanen" ute på balkongen och kopplade av.




Vi stannade vid en jäätefin plats mitt i ingenstans.


Ringarna på vattnet är från en stor skäldpadda som jag inte hann fota =)


Har ni sett så vackert?


Ljummet men ändå svalkande.


En liten ödlis!

Vi åkte högt upp länsgt en ringlande väg och det var helt vansinnigt brant. Man såg huuur långt som helst.


På hemvägen hade Damon ordnat boende i Airlie beach. Det var helt sjukt fint och som gräde på moset satt en exakt likadan katt som Chalie på trappen. Damon var mindre nöjd. Jag var mer nöjd.


Lite mer fit än Chalire men annars på pricken lika!


Det där sovrummet var helt makalöst och utsikten oslagbar. Högt uppe nästan i bergen kändes det som för det var så branta backar ner till själva Airlie beach.


Utsikt från sovrummet.




På morgonen tog vi en promenad innan frukost.


Regnet förföljde oss under hela resan.






Lilla balkongen.


Frukost.


Mumsigt och nyttigt.. Mnjaa, skärpning efter jul.


På vägen hem blev det pizza i bilen. Gottigt!

Hey hey hey!

Nu har det ordnat sig med internet. Michele kom upp idag med flyg och hade ett gäng Ipads med sig så jag fick låna en. Så here we go:

Senaste dagarna har varit intensiva. Det hela startade i måndags då en mindre truck packades full för att hjälpa Michele's företag att transportera en massa stora människoskyltar. Alltså skyltar föreställande människor i verklig storlek. Det tog sin lilla stund men till slut var vi ute på vägen. Gång på gång på gång ekade textraden "Hit the road Jack, and don't you come back no more, no more, no more, no more"

Det har varit långa avstånd och Damon har varit så duktig att köra. Vi har stoppat med jämna mellanum för att fylla på med mat och vatten och diesel.

Mitt i ingenstans rasade plötsligt benisinmätaren och den röda varningslampan började lysa. Mister var riktigt orolig men todde att det skulle räcka till den bensinstation han visste fanns ett par kilometer bort. Till slut svängde han lättat av vägen men då upptäckte vi förskräckt att den var nedlagd. Såg paniken i hans ögon och han började leta i manualer för att se om bolaget vi hyrt ifrån gjorde någon form av vägassistans om man får soppatorsk. Hettan var näst intill olidlig och där stod vi mitt i ingenstans utan diesel. Damon hämtade ett långt palmblad för att sticka ner i tanken och inte gjorde det honom gladare. Det fanns inte mycket annat att göra än att köra på och se hur långt vi kunde komma. Varje tiotal meter kändes som mil och vid varje road work fick vi stänga av motorn. AC:n fick vi också stänga av för att spara det lilla bränsle vi hade.

I tysthet följde våra blickar vägen och efter 15 km såg vi räddningen! Det blev ett stopp där också min första krokodilburgare intogs.

Första natten sov vi i Bowen och kom fram jättesent. Ett litet motell var det precis som hämtat ur en film. Damon ursäktade valet lite men jag tyckte det var suuuperspännande. Kändes precis som i nån ruggig gammal film. Vi köpte mat från China-stället bredvid och åt på golvet. Chicken satay smakade allt annat än Chicken satay men risblandningen med räkor, ärtor och vad det nu var smakade på något underligt sätt riktigt gott. Inte gott som i gott egentligen men hela grejen med stället och den konstiga maten gjorde att det liksom passade ihop.

Damon fick en ordentlig massage av mig eftersom han kört så långt och allt var så mys det bara kunde bli. Jag hade en jobbig kväll innan då jag kände mig lite bortglömd men han var så gullig när vi kom fram att det var som bortblåst när vi skulle gå och sova. Jag somande många timmar innan honom då han skulle jobba men jag vaknade med hans armar runt mig. Tar vara på varje minut.

Så snart vi vaknat gav vi oss ut på vägen igen. Vi körde hela dagen och stannade vid ett annat motell, jättefint.

Igår åkte vi vidare mot Mission beach där allt var helt underbart. Fint rum med underbar utsikt! Vi badade lite i poolen och gick sedan upp, Damon för att jobba, jag för att ta en lång dusch och göra irodning mig för middagen. Ett enormt oväder brakade loss och jag har aldrig sett liknande. Det närmsta var Gotland i somras men det här var en riktig, riktigt thunder storm. Vi delade på en anti pasti, sedan blev det paella för mig och kött för D. Under hela måltiden ute i hotellrestaurangen med bara ett skynke ovan oss dundrade det för fullt och blixtarna turades om att lysa upp himlen. Grymt häftigt och mysigt!! Tills det att en blixt slog ner bara tio meter ifrån vårat bord. Då tog det en stund innan jag kunde äta igen.

När vi var klara gick vi upp på rummet och ut på balkongen där det fanns en stor mjuk divanliknande soffa med kuddar. Där låg vi och pratade och såg på blixtarna och lyssnade till det enorma hällregnet. Går inte att återberätta.

Vi vaknade och åt hotellfrukost med melon och yoghurt. Sedan hade Damon bokat varsin massage till oss på Spa-sektionen nere på stranden. Vi fick ligga bredvid varandra medan två tjejer masserade oss.

Efter det var det dags att bege oss mot slutdestinationen och här är vi nu! Imorgon ska vi upp supertidigt för att hjälpa Diabetes Queensland. Ni får kika på bilderna så länge. Känns alltid som att jag bara hinner berätta en tiondel av det jag vill. Hörs snart igen! Puss och kram till er alla och jag blir SÅÅ glad för era kommentarer och hälsningar!!

En särskild hälsning till Caroline K vill jag sända!! Kul att du också följer med mig!





Min hy har tyvärr återgått till sitt normala vidriga jag.

Motell...





Inte så öppen besninstation....

Krokodilburgare..

Var faktiskt jättegott! Smakade som blandning mellan fisk, krabba och kyckling.

Detta mina vänner är en TVÅL och inte en kycklingfilé.

Jag ville dock inte tvätta händerna med den...



Skogsbränder har jag nu sett några stycken.

Finaste killen.

Mera skogsbrand..

Road works. Kö, kö, kö...

Utsikten från vår balkong.

Hello på er! Önskar jag kunde visa er de 70 000 bilder jag tagit under vår lilla trip men jag har bara min mobils internet så det går för jävla långsamt att ladda bilder. Får bli när vi är tillbaka i Brisbane istället. En liten rättelse, det var inga tio timmar det tog att köra hit enkel väg utan 22. Men nu är vi framme och imorgon ska vi jobba för Michele's jobb tillsammans med henne och hennes kollegor. 

Skriver mer när jag har ett bättre internet men allt är topp, topp, topp! 


Från vår balkong där vi sov inatt.

Hej!

Har bara minuter på mig nu så det blir en snabb uppdatering. Jag och Damon ger oss ut på en veckas roadtrip nu. Igår var vi på bio och det är så mycket jag vill berätta men det hinns inte nu. Igår bakade Kaylee och Paddy väääärldens godaste kakor och imorse när vi vaknade så stod en burk bara till oss nere i köket. Gulligt! Vi hörs snart hörrni!!

Godmorgon!! (Godnatt på er!)

Igår på dagen tog vi det ju det lilla lugna med stros i Melbourne och inte så mycket mer men på kvällen blev jag rastlös och ville hitta på något. Jag sa till Damon att nej nu går jag ut och går. Han bara jobbar och jobbar ju. Men då ville han följa med så vi knöt på oss våra nya skor och lämnade huset. Skrattandes. Jag var överfylld med energi och Damon fick se en ny sida av mig. Min för er där hemma inte så främmande tramssida. Vi gick till ett skogsområde med en stor sjö. Stannade här och var, skojade, pussades lite och jag är så kär i den här killen. Det känns fortfarande supersupernytt och jag blir fortfarande blyg och nervös i hans närvaro. Alla steg är så små, så små men det får vara så. Den där promenaden var en av de bästa stunderna hittills på resan.

När vi kom hem var klockan strax innan 21 och Nicole stod och förberedde en sen fredagsmiddag. Jag fick hjälpa till med rotfrukterna, skala och sedan mosa. Vet ni vad vi skulle äta? Såklart inte. Känguru!! Och det gjorde vi. Smakade riktigt, riktigt bra. Rotmoset var outstanding!

Jag visste faktiskt inte att man åt känguru. Jag är inte så påläst när det kommer till det här landet.

Idag har Damons andra syster kommit till Melbourne så ikväll lär vi bli ett litet gäng som umgås. Det var allt för nu. Puss och kram!

Klockan är snart sju. Vi har haft en riktig slappardag här. Vi åkte in till Melbourne city med Nicole och Mia men skildes åt ett par timmar. Damon och jag strosade runt lite i värmen, sedan mötte vi upp dem igen och åkte till en barnträdgård där Mia kunde plaska i pyttesmå slingrande bäckar. Sötare unge får man leta efter. Såå go!!

Ikväll ser det också ut att bli lugnt, trots fredag. Inte mycket att rapportera med andra ord.

Tjipp!

Här har det tagits det lilla lugna. Direkt när vi vaknade åkte jag och Damon och köpte frukost och lunch. Åt tillsammans med lilla familjen här och sedan har jag pratat med pappa, mamma, Martin och Anne-Li på Skype. Efter det tog jag en långpromenad med Mia i vagnen. Hon somnade på en sekund.

Nånting jag gillar här i Australien är träden. Ett slags träd som jag bara sett i filmer förut och de finns överallt. Visst finns det andra sorter jag gillar här, träden över huvud taget.

Har legat ute på gräsmattan en stund och skrivit dagbok medan D jobbat. Vet inte vad vi ska hitta på idag. Just nu står herrn i alla fall och lagar Phad thai. Mumsimumsi! Jag sitter med Mia medan hon äter.

Det var det lille för nu. Hörs!

P.S. För er som undrar så har Mias mamma sagt ja till att jag har bilder på henne här. Så kan ni andas ut gällande det. D.S.

Igår kväll gick vi ut bara jag och D. Riktigt, riktigt mysigt. Det är inte jättemycket tid vi har tillsammans ensamma då vi flyttar runt bland hans syskon och föräldrar så det var himla mysigt att ha honom för mig själv. Vi åt på en jättefin tapasrestaurang och det var så otroligt gott. Stan var så fin på kvällen också.

Vi la oss supersent inatt, klockan var minst två när jag slöt ögonen. Halv sex imorse fick vi in en febrig bebis till oss. La mina magic fingers på henne och vips så sov hon på min mage. Det ville uncle Damon förstås föreviga. Hon är så mysig och det är så roligt att hon är så trygg med mig.

Det är ett trött par här idag vil jag lova, får se vad vi hittar på. Nu väntar i alla fall en sen frukost!

Hey folks!

Den har dagen har gått superfort. Igår la jag mig långt innan Damon, var helt slut av någon anledning. Han satt uppe och jobbade till sent och jag vet inte riktigt vad klockan var när han kröp ner bredvid mig, halv ett kanske. Vi sov i alla fall ganska länge, vaknade och slängde på oss kläder för att följa med Nicole och lilla Mia in till city.

Vi kikade i ett stort köpcenter och Damon tog med mig till en affär med sportskor. Han lät mig prova en massa olika som han tyckte om och det slutade med att han köpte ett par Nike Free runs till mig. Blir så glad att jag inte vet vad jag ska säga riktigt. Tack känns så fjuttigt. Han ger mig så mycket och jag kan inte ge tillbaka, inte på samma sätt. De är i alla fall sååå fina och jag tänker sova med dem på ikväll.

Efter någon timme i köpcentret åkte vi till en slags farm med närproducerat och en marknad med organiska kläder. Annorlunda ställe där vi också åt vår lunch. Mums så gott. Hittills uppskattar jag maten något oerhört här. Allt smakar mmmmm.

Vi lekte lite med Mia och åkte sedan och fikade. Nu är vi hemma igen. Min underbara, fina kille jobbar. Det går sådär för hans charmerande systerdotter tar hans uppmärksamhet utan minsta ansträngning. Ja där ligger man i lä minst sagt. Ikväll ska vi ut och äta någonstans bara jag och finingen. Jag vill inte att det här nånsin ska ta slut.

Lite bilder från idag:

Hej hej hej!

Igår blev det en ganska tidig kväll. Vi åt fantastisk god thai-mat hemma, jag, Damon, Michéle, Kaylee och Paddy. Massa grönsaker och kyckling. Mums! Världens bästa, mysigaste kväll. Jag gick och la mig innan Mr. som jobbade men ganska snart efter kom han också. Jag mår bara bättre och bättre med honom för varje dag som går och för varje gång jag tittar på honom så växer något i mig. Det är enormt läskigt.

Tidigt imorse ringde klockan, vi åt lite frukost och gjorde oss klara, sedan körde Michéle oss till flygplatsen och därifrån flög vi till Melbourne. Första gången vi flyger ihop. Mycket bättre än att flyga ensam. Ungefär två timmar tog det och vi hamnade bredvid en enorm indier som det liksom fullkomligt osade morgonandedräkt om. Det var helt otroligt! Jag satt och sniffade Damon på halsen med jämna mellanrum för att det var olidligt och han har ju världens godaste doft i sig själv. Stackars Damon fick sitta precis bredvid honom.

Framme i Melborune var jag så hungrig att jag kunde dö. Vi möttes av Nicole och den mest underbara lilla Mia, Damons systerdotter på dryga året. Sååå underbar unge! Och hon var inte ett dugg blyg för mig utan ville att jag skulle bära henne hela tiden. Så himla go! Har förresten aldrig sett någon vara så förtjust i ett barn som Damon tycks vara i den här lilla tjejen. Jag fick släppa alla hans pussar till henne och han kunde inte låta bli henne en minut.

Vi träffade Nicole's man Daniel och gick och åt på ett mysigt ställe. Världens mest smarriga macka med någon utsökt kycklingröra! Mums igen!!

Vi tog en tur till en liten park för att leka med Mia och sedan åkte vi hem hit. Medan Nicole fixade tog vi en promenad med lilla tjejen som skulle sova. Vi gick och gick men det gick sådär.. Hon somnade inte. På vägen ville min barnsliga kille köpa glass från glassbilen. Det fick han. Tyvärr lyckades han välja mina värsta smaker, jag äter mer eller mindre allt i glassväg men han valde helt fel, lemon på en kula och lime på den andra. Han fick glassen för sig själv. =)

Väl hemma efter lite lek med Mia somnade vi på soffan och vaknade först när middagen var klar. Spaghetti bolognese. Såklart, mannen i huset är italienare.

I detta nu är det jobb för D, jag får roa mig bäst jag kan. För allra första gången på resan är jag sjukt godissugen. Chokladsugen!

Jag börjar bli kär i den här killen. Riktigt på riktigt. Vet inte varför jag håller emot så. Är bara så rädd. Well, well, let's show you some pictures:

Hello igen. Tänkte passa på att skriva några rader medan jag kan.. En sak som är nytt för mig här är alla dessa kramar och pussar med folk man inte känner. Det krävs hård träning för detta. Här pussas det så ofta det ges tillfälle och det roliga är att det får mig bara att tänka på alla de gånger vi skrattat åt hur vi höll på i högstadiet med kram och kindpuss. Kanske skulle man inte gett upp det så lätt för här behövs det sannerligen.

Jag tycker annars att jag är en rätt kramig tjej men nu lyser svenskheten igenom. Rör mig inte! ;) Åååhh vi är ju ett trist folk vi svenskar men någon form av charm har vi väl ändå? Stela, reserverade och för många principer?

Eftersom bilderna är gone och det heltigenom sucks har jag valt att bjuda på några sketna mobilbilder i alla fall. Håll till godo:


Volleybollturneringen i Noosa...


Sjalen är ett hejdundrans plagg här. Bilden tagen på hotellrummet i Noosa.


Jasons däck.


Imorse tog vi en promenad längst med stranden men D behövde lite kaffe. Jag fick en chailatte.


Maroochydore..


Nu är vi hemma hos lilla Rocky igen.

Imorgon ska vi åka till Nicole, Damons tredje syster som bor i Melbourne som jag ännu inte träffat. Där stannar vi en vecka.

Tjipp!

Hej!

Har mycket att berätta och vet inte riktigt vart jag ska börja.. Kanske ska börja med de tråkiga nyheterna och det är att jag förstörde mitt minneskort till kameran igår så alla bilder från resan hittills är borta. Jag blev så arg och besviken att jag somnade men mer om det sedan...

I fredags bestämde vi oss för att åka hit till Maroochydore för att hälsa på Damons bror. Så blev det. Jag var som jag skrev sist helt makalöst trött och somnade i bilen hit. Vad vi gjorde under kvällen vet ni redan men i lördags när vi vaknat begav vi oss mot Noosa där det arrangerats en volleybollturnering på stranden som Jason och hans flickvän skulle vara med i.

Vädret var topp och solskyddsfaktorn på! Badade i havet för första gången och det var så märklig känsla att tänka på er hemma i Sverige där allt är mörkt och här är allt ljust och lätt. Damons syster Michéle kom också till min stora glädje och jag fick en liten stund med henne på stranden för mig själv. Jag tycker om henne.

Vid lunchtid var vi superhungriga så vi beställde jättestora kycklingfiléburgare och jag som annars alltid lämnar mat slickade nästintill rent! Det var så gott!

Jason och hans flickväns lag vann turneringen och fick små pokaler vid prisutdelningen. De bilderna är borta. Vi gick hem och grabbsen badade i poolen på hotellet och vi tjjejer åt lite snacks och berättade hur vi träffat våra badkillar.

Snabbt fixade vi i ordning oss och innan vi gick tog jag några fina bilder på Damon och Michéle som nu är ett minne blott. Första bilden på mig och Damon ihop togs också men även den är gone with the wind. Jag är så arg.

I alla fall, vi gick ut och åt jättegoda pizzor som vi delade på, de bilderna är också borta. Den ena var med lamm tror jag och den andra med bl.a. kyckling och avocado. Sedan var det dags att återgå tll surfklubben vi varit på på dagen där det nu spelades livemusik och var dragigt och lugnt på samma gång. De bilderna är också borta. Syskonen lekte ordlekar och hade riktigt roligt och jag gjorde mitt bästa för att hänga med men det gick väl sådär.

Efter några timmar av skratt där var det dags att gå hem. Men då ville Jason nattbada. Jag var inte sen att haka. Det slutade med att fyra vana aussies och en vilsen svensk knallade ner till havet i beckmörker med bara stjärnorna och månen som ljus, klädde av oss och badade. Damon fick inte släppa min hand en minut. Där och då kände jag mig som Ronja. Livet i mig. Även de bilderna är borta.

Den bästa bilden på Michéle efter nattbadet är jag så besviken på att den försvann. Den liksom summerade känslan så bra. Hon går dansandes längst med gatan i sin djupblå långkjol med resten av gänget framför sig och den gula nattbelysningen ovanför. Jävla bajs att det gick som det gick.

Väl hemma hade vi så mysigt. Kärlek på hög nivå men sedan kom en rejäl "väderväxling" och jag har nu upplevt mitt och Damons första bråk. Fy fan. Hemskt. Vi somnade osams men på morgonen var det nästitill värt allting. Att bli vänner igen är nog det bästa. Jag var bara inte beredd på kvällens avslut och det tog rätt hårt men som sagt, den här killen är världens bästa och gör mig till världens lyckligaste så här långt.

Vi åt frukost ute med gänget. Ägg, bacon och fluffiga pannkakor med pecannötter och jordgubbar. Sedan blev det stranden och jag tumlade runt där under ytan utan kontroll. Men skrattade mest hela tiden. Jag såg ut som ett träsktroll och biknin vände sig bokstavligen utochin.

Efter bara någon halvtimme åkte jag Damon och Michéle till Noosa national park där naturen var helt underbar. Havet och träden och "bergshällarna" var overlkliga. På en bild som Damon tog på mig ser jag nästan inklippt ut. Michéle tog även några fina på mig och D. Det gör ont i magen att jag inte får se dem igen men jag har det ju i huvudet. Vet bara att ni är många där hemma som vill se och det är så tråkigt att inte kunna visa er.

När vi var klara åt vi glass och kikade i de små butikerna i Noosa. Sedan började trippen tillbaka till Maroochydore då vi stannade på vägen för nån Music in the park-grej. Mysigt att ha hans armar omkring mig och lyssna på livemusik. Ronja igen.

Vi stannade och köpte ingredienser till min cheesecake också som vi sedan fixade i ordning här hemma. Gjorde dels i cupcake-formar men också en vanlig för att bjuda Jason och Lauren på efter middagen. Vi satt ute på decket och åt och sedan inne för efterrätten. Inga bilder på det heller. Varför det nu då??

Jo, för Jason visade bilder på tv:n från volleybollturneringen och då ville jag titta på mina bilder också. Av någon anledning orkade jag inte hämta sladden så jag satte in minneskortet direkt i Damons dator och där fastnade det. Jag fick ut det men var en sådan jävla idiot att jag tänkte att jag nog bara satt det lite fel så jag gjorde det igen och there you go, fast igen. Men den gången var det inet lika lätt att få ut så Damon fick hjälpa mig med två knivar. Och när det till slut kom ut, ja, då var det dels buckligt och när man sätter in det i kameran så är skärmen bara lysande svart. Vill inte ens skriva mer om det, jag var så arg och besviken att jag gick och la mig.

Lika arg nu, men finaste killen har gjort frukost som jag ska äta nu, sedan ska vi ta på oss gympaskorna för en promenad. Har längtat efter att röra på mig!!

Nästa steg blir väl att fixa nytt minneskort och tänka: Sådant här händer, för jävla tråkigt men det kunde varit värre. Jag har det rätt bra ändå. Tack igen för hälsningar och kommentarer, jag blir sååå glad!

Igår träffade jag Damons storebror för första gången hos några vänner. Vi åt indiskt, supergott och sedan satt vi ute i deras trädgård under palmer med en tunna som det eldades i. Det blåste friska men för mig varma vinder och det var riktigt sövande. Det var en tuff stund för mig för jag höll bokstavligen på att somna!!! Inte kul när man träffar människor för första gången. Jag sa knappt ett ord under kvällen, svarade bara på tilltal. Charmerande!

Jag har ju sagt att det värsta som finns är att vara blyg. Det finns en sak som är värre. Att vara trött och blyg. =)

Somnade såååååå gott igår. Men vaknade några gånger under natten och kände mig vilsen och faktiskt lite känslosamt nere. Men det ordnade godbiten upp i morse med sin varma famn.

Om några minuter ska vi till Noosa och jag ska se havet på riktigt! Vi hörs!!

Hellu!

Idag sov vi till klockan åtta nånting. Världens mysigaste morgon. Och det här huset är så fint och annorlunda mot Svea rike så bara det kryddar till det hela. God smak har de. Skulle inte säga nej en sekund till att bo såhär. Och för er motståndare hemma vill jag bara säga att jag ÄLSKAR heltäckningsmatta. Både fint och mysigt.

D fixade frukost och så kikade vi lite på tv i soffan. Tv-programmen är också annorlunda. Fröken Naturell la genast märke till att de "framför" kameran måste ha gratis tandvård med inkluderad tandblekning. Vilka bländande leenden de har! Appropå tänder. När vi var ute och åt med Damons vänner la jag märke till att allihop har så otroligt fina, raka tänder! Där ligger lilla bävern (jag) i lä flera gånger om.

Just nu är jag som ett plåster på den här killen. Jag vill inte släppa honom en minut och så fort han är i närheten så dras mina händer till honom. Som tur är klagar han ännu inte men jag ska försöka påverka till motsatt effekt. Det är bara det att jag tycker det är så himla mysigt. Annars kan man ju klappa och gulla med en människa för den personens skull. Men i det här fallet är det jag som inte kan låta bli honom.

Till slut reste vi i alla fall på oss och plockade ihop våra saker för att åka till Wet 'n wild, vattenparken här med miljoner åkattraktioner. Tyvärr har jag inga bilder från det då det inte är så lätt eller lämpligt att ha kamera eller mobil där av förklarliga skäl. Men det var liksom inte rutchkanan vid Kaananbadet kan jag säga. Hujedamej. Jag vågade ingenting först. Men som alltid med den här mannen så fixar det sig. Han "hör" inte mina nej och så provar vi. Vi åkte på stora uppblåsta "båtar" nerför hisnande fall (ok Damon lär inte hålla med mig här) men de var faktiskt JÄTTEHÖGA! Bara det att han var mer inne på de vansinnga åken. Han blev tyvärr utan. =)

Vi simmade lite i konstgjorda vågor och sedan lev jag hungrig och så började den berömda Damonjakten på mat. Vad om helst duger nämligen inte åt herrn. Vi gick igenom varje lite kiosk men det var förstås inte tillräckligt bra. "Shit food" "Too many shit kids" eller "Too expensive for that kind of food". Det slutade med att vi åkte och köpte thaimat istället och satte oss under en bro. Såååå gott!!

Sista stunden nu har Damon jobbat och jag har duschat och gjort mig iordning. Vi ska hämta upp Kaylee för att sedan åkte till Damons bror c.a två timmar här ifrån.

Ska verkligen bli bättre på att fota, men det är så mycket annat som tar mitt intresse. Kram på er!


Damon handlar vatten. Jag är bäst på att blogga om intressanta saker!!!


Trött tjej som väntar i bilen...


Den goooda maten!




Svenska blyga flicka.

Min annars så hemska hy mår riktigt bra här.

Hej vänner, och andra!

Får söta och gulliga hälsningar och önskemål om att blogga och här kommer en update. Passar så bra när Damon jobbar för då kan jag passa på att berätta för er vad som händer.

Hmm.. Var ska jag börja? Igår åt vi frukost ute, någon yoghurtgrej med massa müsli som liksom smält ihop och blivit en gegga toppat med nötter, jordgubbar, blåbär och honung. Därefter behövde Damon jobba så jag lekte med Rocky och läste lite. Tog även en liten kikrunda i området.

Lite senare var det dags för mitt första eldprov, nämligen att träffa Damons vänner. Åhh ni vet ju hur nervös jag är för det, och har varit. Att vara blyg syns inte på utsidan, det lovar jag, men känslan är inte rolig. Hur som helst begav vi oss till en av Damons vänner där senare tre till anslöt varav en var hans kusin Lee. Jättetrevliga och sköna killar och de har verkligen överseende med både min engelska och min blyghet som de inte är medvetna om vad jag vet, om inte Damon sagt något om det. Hur som helst gick det bra och vi gick ut och åt grillat tillsammans med ytterligare två av hans vänner. Jetlagen känns av vill jag lova. Men som tur är kommer det och går. Ena stunden är jag jättepigg för att i nästa vara helt svimfärdig och skakig. På det stora hela går det i alla fall väldigt, väldigt bra.

En storm har varit på väg in och jag väntade som en unge på julafton igår men den kom aldrig. Idag däremot har det funnits tendenser men den har liksom inte dragit igång. Imorse vaknade jag av att ha Damons armar runt mig och mådde bäst ivärlden, somnade om, vaknade igen men ensam och det gillade jag inte alls. Han hade gått upp för att jobba utan att säga något. Jag är ju så känslig så det var ingen kanonstart på dagen men han är som vanligt bäst och peppar mig så jag blir glad igen.

När han jobbat färdigt begav vi oss mot hans mammas jobb och eldprov nummer två var på ingång. Att träffa som sagt, hans mamma. Vilken mysig mamma han har. Hela hennes uppenbarelse ingav lugn och nervositeten försvann ganska direkt. Vi var där och hämtade biljetter till de olika parkerna här. Sea world, Movie world och Wild 'n wet tror jag de heter. Vi sa hejdå till lilla mamma och åkte hem till hans föräldrar för att lämna våra saker då vi ska sova här inatt.

Efter det blev det Movie world där vi åkte en helt galen berg-och-dalbana men besöket blev kort. Istället åkte vi till Sea world där vi tittade på gulliga fiskar och djur. Damon tyckte att han hittade mig bland fiskarna på den stora fisktavlan. "Nervous shark" hette en art. Haaa-haa, jättekul. Ja, han tyckte det i alla fall. Då hittade jag honom. Lemon blablabla nånting. Han är ju lite sur ibland tycker jag...

Vi såg Happy feet i 3D 15 minuter och sedan började det regna och blåsa ordentligt så vi började så sakteliga dra oss därifrån.

Nu har vi just kommit hem från buffémiddag med hans föräldrar och de är såå gulliga så. Inga att vara rädd för. Såå vänliga människor.

Nu har visst Damon jobbat klart så jag får skriva mer imorgon men ni kan få se lite bilder så ska vi nog se en film nu. Även dag 3 underbar. Så ni vet. Puss på er!!



Den där galningen åkte vi!!


De är faktiskt riktiga Happy feet!






Här får vi sova inatt.