Luppans

Mitt livs viktigaste blogginlägg. Min passion, min mening, min uppgift, mitt kall, mitt mål.

 

Sedan jag själv blev medveten om vad ett barn och en bebis var har det alltid varit det/dem som ligger mig varmast om hjärtat. Ett intresse skulle man kunna säga som aldrig har gett med sig. När jag var fem hade jag redan bestämt att jag skulle jobba på "dagis". Ja det hette så när jag var fem. En annan framtidsdröm var att hjälpa gamla tanter över gatan. Som yrke. Det är sant. Dessutom var mitt stjärntecken "sjöjungfru", jag var väldigt stolt över det och sjukt besviken när jag insåg att det hette jungfru och inte sjöjungfru. Men det sistnämnda är bara en parentes och har ingenting med någonting att göra. 

 

Jag är född halvsent 80-tal och uppfostrad av två fantastiska föräldrar men i ett samhälle av förutbestämda normer och regler gällande barn. Jag ska förklara mer om det, men inte så djupt. Min uppfostran alltså, sedan ska det grävas.

 

Pojkar var för det mesta pojkar, jag var säker på att pojkar var bråkiga till sin natur, gillade pickadollekar, turtles och fotboll. Jag visste exakt vad en killfärg var och en sak killar absolut inte gillade var tjejbaciller. Det kunde de få om de rörde en tjej eller en sak som en tjej lekt med. Killbaciller fanns också men de var inte riktigt lika farliga. 

 

I skolan om något blev smutsigt kunde jag höra: Ta du med den hem till mamma så hon får tvätta den. Om man var lite ruffsig i håret men faktiskt hade det uppsatt kunde en kommentar komma flygande såsom "Är det pappa som fixat håret idag?"

 

Mammamat var hemlagade köttbullar med egengjord sås och kokt potatis för de flesta ungar. Pappamat var kokt korv med bröd. Inte för att papporna inte kunde laga mat. Det är väl klart de kunde men de kanske inte förväntades vara kockar i köket. Det var förvånande om en farsgubbe lagade något mer exotiskt än fiskpinnar. Skitsamma.

 

Nog vet väl alla att världen i alla tider varit ojämställd och att kvinnor varit förtryckta så långt tillbaka vi kan se. Nu dock, 2014 försöker vi så gott vi kan att knytnäva oss fram i lilla Sverige för att känna och visa att vi har samma rättigheter. "Girl power" har till och med hunnit bli ett gammalt uttryck även om vi ännu använder det. Tjejer är nog lite tuffare idag än förr, eller har vi bara ändrat attityd om vad som är tufft?

 

Hen-debatten tänker jag inte ge mig in i, jag kallar inte min son hen men jag skulle gärna använda ordet då jag talar om en person en inte vet könet på, alltifrån en bebis i magen eller när man skriver en text om något som endast är ett exempel. T.ex. "När min Loke börjar skolan så vill jag att läraren ser honom för sin person och att hen lär honom att tänka och analysera." Fattar ni?

 

När jag var 19 år började jag jobba på förskola första gången. Och det var egentligen då jag presenterades för genustänkandet. På riktigt med fakta och böcker och vardagliga exempel. Jag blev medveten om hur jag pratade med barn, dels att jag sa olika saker till dem beroende på om de var pojkar eller flickor och faktiskt erbjöd dem olika saker då jag "redan visste" vad pojkar och flickor tycker om. "Pojkar gillar bollar" "Flickor gillar böcker." Genast märkte jag att det där stämde ju inte alls. Våra ettåringar följde inga sådana mönster. Jag hade en liten kille som var oerhört intresserad av flygplan. Bollar? Kul att kasta tycktes det men det var lika roligt att kasta en spade eller sandform eller en krita. Det verkade inte sitta i bollen. För just den pojken. Han var också enormt intresserad av bilderböcker. Och?

 

Många av flickorna var traditionellt gulligt klädda i volanger och små hårband och spännen. Pojkarna var många gånger enormt nyfikna på just hårspännena och när de erbjöds ett var deras dag gjord. En liten pojke med två systrar älskade nagellack och hade olika från vecka till vecka. Andra föräldrar fnissade lite och undrade om han kanske skulle "spela för det andra laget" när han blev äldre. 

 

Några år senare hade jag en liten 1,5-åring som var helt galen i att klä på sig kjolar och klänningar för att sedan dansa till musik. Vi hade det som en egen punkt på utvecklingssamtalet då pappan var oerhört bekymrad över detta. Egentligen inte så mycket att hans son bar klänning men han var ordentligt orolig att pojken skulle bli retad i framtiden. Och här dyker första dilemmat upp: 

 

Om vi alla rättar in barnen i ledet för att vi är rädda för att det annars ska göra dem illa i framtiden så lär vi dem vad som är norm och vad vi förväntar oss av dem, vi skiter i deras intresse här och nu av rädsla för framtiden. Ingen vill utsätta sitt barn för utanförskap och att vara annorlunda är läskigt, så länge man inte får ordentlig cred för att man är det och anses "cool" just därför, för att man sticker ut för sakens skull. 

 

Jag minns en upprörd mamma för några år sedan. Det var höst och hon ville köpa röda fodrade galonbyxor till sin dotter. Hon gick till H&M och hittade ett par röda med blommigt bomullsfoder. Fina som bara den och hon var på väg till kassan då hon såg ett par likadana fast blå på pojkavdelningen. Hon tog en närmare titt och upptäckte att ja, de var ockå fodrade, fast med mjuk, tjock fleece istället. Förstår ni vart jag försöker komma? 

 

Jo, om vi bryter ner detta exempel i mindre delar så talar skillnaden om för oss att för pojkar handlar det som det borde om att vara mer praktiskt, med värmande fleece medan för flickor som förmodligen är ute lika mycket och lika länge som pojkarna är det viktigare att det är sött och fint än praktiskt. Många skulle säkert säga att det nog bara var en slump och kanske till och med tillverkarna inte tänkte på det. Men det är just det som är farligt. Vi måste tänka på vad som händer när pojkar och flickor erbjuds olika. 

 

Vad förväntas då traditionellt av flickor och pojkar?

Jag raddar upp det lite enkelt för såhär har jag förstått det:

 

Flickor:

Vara söt, flickig

Omhändertagande/ömsint

Hålla känslorna i schack

Tycka om lugna aktiviteter

Ha intressen som dans eller gymnastik

Okej att gråta och gnäller en flicka är det ju just för att hon är flicka, flickor gnäller.

Leka tillsammans med andra

Flickor är ofta rädda för saker, alltifrån småkryp till läskiga filmer eller män.

Oskuldsfulla

 

Pojkar:

 

Vara starka och tuffa

Inte gnälla

Inte gråta eller på något sätt visa svagheter

Vara självständiga och oeberoende av andra

Gilla fart och fläkt

Sportintresserade och gärna utöva någon sport själva

Orädda

Framåt, självsäkra

Synas och höras 

Senare i livet ta för sig sexuellt

 

Finns tusen miljoner saker tll men det där får duga för nu. 

 

Jag visste inte om jag väntade en son eller dotter men oavsett ville jag hjälpa den lilla personen att bli en omtänksam, trygg och givmild en som accepterar och förstår olikheter. Så förstå mig rätt, olikheter är bra men inte påprackade sådana. Jag vill att han tycker om sig själv utan hybris och bidrar till andras välmående.

 

Jag vill att Loke väljer att göra saker som berikar hans liv, inte saker han förväntas göra. Att han tar hand om sina relationer och lyssnar på andra för att själv utvecklas men i grunden hela tiden känna att han är bra precis som han är, även om andra menar annorlunda. 

 

 

Så nu till kärnan och orsaken till detta inlägg. 

 

Varför klär jag min son i rosa, blommigt samt andra traditionella flickkläder?

Det enkla svaret är för att jag vill motverka de annars traditionella förväntingarna på honom. Jag vill med tiden få honom att känna att han får vara precis hur han vill och genom att erbjuda honom alla färger på så vis introducera hela skalan för honom. När han sedan kan uttrycka sin vilja så kommer jag lyssna på honom men detta är inte heller helt enkelt.

 

Damon och jag pratade om detta igår. Vi tycker han är fin i sina rosa byxor och för oss spelar det egentligen ingen roll vad han är klädd i, ungen är 3 månader och det viktigaste för oss är att det är skönt och praktiskt. Men vi vill också tänka för framtiden och därför har vi valt att göra på det här viset. Hur svårt detta är i ett land som Australien har ni nog ingen aning om och jag är själv livrädd för att jag ska råka uttrycka mina åsikter genom mitt barn. Hade inte varit rädd på samma sätt i Sverige. 

 

Tänk er att vår son är trygg och bekväm i att bära alla färger men som alla andra säkert har sina favoriter. Han börjar förskola här i Aussie, eller går på kalas för all del och väljer sin favvotröja med låt säga ett solrostryck på. Så kliver han in i rummet och möter alla andra barn som stirrar på honom och talar om att han bär en flicktröja. Hur förklarar man för låt säga en femåring att ett sådant uttalande också är förödmjukande mot flickor, att vad skulle det vara för fel med att bära en såkallad flicktröja? Säg mig det. Och vad svarar vi utan att behöva visa ett inlägg som detta när andra föräldrar frågar varför vi medvetet gör det så svårt för vår son?

 

Hade jag i hjärtat känt att kläderna inte spelade någon roll, att det inte påverkade någonting så hade jag säkert också klätt honom mer traditionellt grabbigt men alldeles säkert ska jag säga er, köpt ett par knallrosa brallor, för att jag tycker det är fränt. På både honom som pojke eller om han varit flicka. I grunden tycker jag att flickor ska få vara hur rosa de vill och pojkar leka Batman hur mycket de vill och vice versa men jag ställer mig tveksam till i hur många fall det är heltigenom självvalt. Som med mig och att raka benen. Idag VILL jag raka benen. Men jag VET att det inlärt att vilja det och att det legat som en förväntan på mig. Om jag var den sista människan på jorden kan jag lova er att jag inte skulle raka en fläck på min kropp.