All the other kids.
Hej måndag kväll!
Känner mig så duktig som har hållit mig vaken denna eftermiddag. Slutade tidigt idag och ville hem och göra lite nytta. Men väl här så hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag har så mycket att tänka och besluta om och innan jag fattat ett beslut vet jag inte i vilken gryta jag ska röra. Känns som jag kryddar lite här och kryddar lite där i väntan på de rätta ingredienserna och framför allt på att veta när grytan ska vara klar. Tydlig metafor va?
Nej men det är gasa eller bromsa. Bägge är lika läskiga och ingen annan än jag kan fatta de här besluten.
Men vitkitga beslut ska inte vara lätta att fatta. Så vill jag tro.
Jag har valt att hålla korten nära mitt bröst. Inte prata, inte rådfråga. För besluten är mina, bara mina och jag vill inte övertalas eller övertygas. Det spelar ingen roll vad alla andra 25-åringar gör eller skulle gjort. Det här är jag. Jag har så mycket hemligheter för mig och vissa av dem är sköna att hålla för mig själv.
Att våren är så nära skrämmer mig, jag som älskar våren. Men i år är den så hisnande.
Ska äta lite av farmors lasagne nu och sedan krypa till kojs. Har i alla fall hela två dater inbokade den här veckan. Tjiiihooo!
Det var det hele!
25,5
Igår blev en omtumlande men slutligen bra dag. For ju och mötte Åsa och vid busshållplatsen ringde Damon, blev lite fumligt och jag hade inte järnkoll på vad jag gjorde med min plånbok men jag är nästan bombsäker på att jag la ner den i väskan. Men när jag skulle betala min hälsotallrik på restaurangen var den borta. Stulen!! Ingen vidare start men att spärra korten var snabbt ordnat och så blev det till att tänka om lite.
Strosade runt med Åsa till Martin kom och sedan letade vi present till honom men den där ödmjuka lilla ungen säger bara att han inte behöver något..
Nåväl, vi blev hos Åsa en stund innan mamma hämtade Martin och så åkte jag och Åsa och köpte hem Thaimat. Så himla gott. Jag är helt galen i jordnötssås, om den är bra vill säga och det var den igår. Men vad viktigare än maten är att jag gjorde slag i saken och färgade håret. Äntligen och vad modig jag var. Världen tycker jag är störtlöjlig för bara med microskop kan man se en skillnad men jag ser och jag är såååå nöjd. Ingen förändring eller nästan obefintlig är lika med grymt i mina ögon. Jag har nog aldrig varit så nöjd efter att ha färgat håret. Fick låna Åsas micromini-t-shirt att färga håret i, så jäkla ful tröja, förlåt Åsa, men den var så ful så den blev rolig!
Saken är den att jag så himla lätt får solblekt hår när jag är i solen och givetvis var det inget undantag i Australien även om vi inte vistades i solen för jämnan.. Så jag hade i princip blonda toppar och mörk-mörkt närmast hårbotten. Inget viktigt egentligen men folk kommenterar det hela tiden och jag ser ju själv att det ser lite roligt ut så jag ville jämna ut det hela lite. Och det blev perfekt. Ville ta hundra bilder på mig själv bara för att jag var så nöjd. Fåfängan kommer ikapp. Men ja, jag tycker det är skithäftigt att det kunde bli så bra av att färga hemma. Jag är supernöjd!
På kvällen blev det mello, Rocky Road-glass och cola. Så gottigt! Sedan kollade vi Beck, något av det bästa jag vet. Wallander också men jag är så trött om söndagkvällarna så då orkar jag inte hålla mig vaken.
Idag åkte vi till mamma för att fira Martin med mormor och Birgit, mormor och moster Annika. Sedan hem hit ch skura lite och så vid 18 kom farmor, Bosse, Pappa, Anne-Li, Åsa och födelsedagsbarnet självt. Ja och så jag då som fyller 25,5 idag. Alltid lika stor dag denna dag.
Är skönt sömnig nu, har sagt godnatt till mitt hjärta och sängen väntar. Det var det hele!
Ett bildregn:
Strosade runt med Åsa till Martin kom och sedan letade vi present till honom men den där ödmjuka lilla ungen säger bara att han inte behöver något..
Nåväl, vi blev hos Åsa en stund innan mamma hämtade Martin och så åkte jag och Åsa och köpte hem Thaimat. Så himla gott. Jag är helt galen i jordnötssås, om den är bra vill säga och det var den igår. Men vad viktigare än maten är att jag gjorde slag i saken och färgade håret. Äntligen och vad modig jag var. Världen tycker jag är störtlöjlig för bara med microskop kan man se en skillnad men jag ser och jag är såååå nöjd. Ingen förändring eller nästan obefintlig är lika med grymt i mina ögon. Jag har nog aldrig varit så nöjd efter att ha färgat håret. Fick låna Åsas micromini-t-shirt att färga håret i, så jäkla ful tröja, förlåt Åsa, men den var så ful så den blev rolig!
Saken är den att jag så himla lätt får solblekt hår när jag är i solen och givetvis var det inget undantag i Australien även om vi inte vistades i solen för jämnan.. Så jag hade i princip blonda toppar och mörk-mörkt närmast hårbotten. Inget viktigt egentligen men folk kommenterar det hela tiden och jag ser ju själv att det ser lite roligt ut så jag ville jämna ut det hela lite. Och det blev perfekt. Ville ta hundra bilder på mig själv bara för att jag var så nöjd. Fåfängan kommer ikapp. Men ja, jag tycker det är skithäftigt att det kunde bli så bra av att färga hemma. Jag är supernöjd!
På kvällen blev det mello, Rocky Road-glass och cola. Så gottigt! Sedan kollade vi Beck, något av det bästa jag vet. Wallander också men jag är så trött om söndagkvällarna så då orkar jag inte hålla mig vaken.
Idag åkte vi till mamma för att fira Martin med mormor och Birgit, mormor och moster Annika. Sedan hem hit ch skura lite och så vid 18 kom farmor, Bosse, Pappa, Anne-Li, Åsa och födelsedagsbarnet självt. Ja och så jag då som fyller 25,5 idag. Alltid lika stor dag denna dag.
Är skönt sömnig nu, har sagt godnatt till mitt hjärta och sängen väntar. Det var det hele!
Ett bildregn:
Veckan som gått.
Hej!
Inte klokt vad vårigt det känns ute trots att det är lite halvmulet. Men det drippar och droppar och har sig så det känns mer som 25:e mars än februari. Idag har jag bara roligheter framför mig! Jag, lillasyster och lillebror ska ha syskondag. Det händer ungefär en gång vart 4:e år. Jag har två väldigt speciella småsyskon. Åsa som är min raka motsats och så minibror som alltid kört sitt race. Humorn har vi gemensamt men det är väl ungefär det vi har.
Åsa är fart och fläkt, ute i svängen då och då fast hon fyllt 24. Tränar och är fit. Hon sätter hela sig själv i allt hon gör.
Martin är lika med hockey. Ungefär 72 % av hans liv kretsar kring hockey, de övriga procenten innefattar skola och dator, klok som en bok är han och sjukt mogen för sin ålder. Idag är han 13 år men det varar inte länge till.
Idag ska vi ta med honom så han får välja en födelsedagspresent och ikväll blir det mellon. Men veckan som gått var det..
Jag har hunnit med att vara sjuk igen, varit hos läkaren och tagit prover, och där i måndags var det ju huddoktorn. Jag har lagat en enda middag och folk säger till mig att jag alltid äter så lyxigt och fint upplagt, ja den enda gången i veckan jag faktiskt äter middag tycker jag gott man kan göra det ordentligt. Sedan tycker jag om när det ser aptitligt ut för ögat när man sätter sig, sedan öser jag på med sås, mosar potatis och blandar runt. Nån prinsessa blir jag aldrig på den fronten ;)
Jag har hunnit hälsa på min barndomsvän Carro på hennes jobb och fått några minuters kvalitetstid. Ätit en halv semla har jag gjort, en riktigt god sådan. Sedan hjälpte jag Evelina att färga hennes hår, såg rätt makabert ut när det var dags för ursköljning.
Jag har inhandlat värsta goda skurmedlet så här ska skuras vid tillfälle. Älskar städning. Provat Marabous nya chokladkaka har jag hunnit trots att den egentligen skulle vara en belöning till efter städet. Så kan det gå.
Pratat med mitt hjärta har jag gjort nu på morgonen och jag har hittat något slags lugn i vårt avstånd. Jag gillar det inte, att vara ifrån honom men det här är vårt enda alternativ och som jag sa, det är aldrig försent för äkta kärlek. Har länge tänkt skicka en bild till honom som talar om att det minsann finns pooler här i Svea också!
Nu ska jag göra mig i ordning för en dag med minisarna. Det var det hele!
Inte klokt vad vårigt det känns ute trots att det är lite halvmulet. Men det drippar och droppar och har sig så det känns mer som 25:e mars än februari. Idag har jag bara roligheter framför mig! Jag, lillasyster och lillebror ska ha syskondag. Det händer ungefär en gång vart 4:e år. Jag har två väldigt speciella småsyskon. Åsa som är min raka motsats och så minibror som alltid kört sitt race. Humorn har vi gemensamt men det är väl ungefär det vi har.
Åsa är fart och fläkt, ute i svängen då och då fast hon fyllt 24. Tränar och är fit. Hon sätter hela sig själv i allt hon gör.
Martin är lika med hockey. Ungefär 72 % av hans liv kretsar kring hockey, de övriga procenten innefattar skola och dator, klok som en bok är han och sjukt mogen för sin ålder. Idag är han 13 år men det varar inte länge till.
Idag ska vi ta med honom så han får välja en födelsedagspresent och ikväll blir det mellon. Men veckan som gått var det..
Jag har hunnit med att vara sjuk igen, varit hos läkaren och tagit prover, och där i måndags var det ju huddoktorn. Jag har lagat en enda middag och folk säger till mig att jag alltid äter så lyxigt och fint upplagt, ja den enda gången i veckan jag faktiskt äter middag tycker jag gott man kan göra det ordentligt. Sedan tycker jag om när det ser aptitligt ut för ögat när man sätter sig, sedan öser jag på med sås, mosar potatis och blandar runt. Nån prinsessa blir jag aldrig på den fronten ;)
Jag har hunnit hälsa på min barndomsvän Carro på hennes jobb och fått några minuters kvalitetstid. Ätit en halv semla har jag gjort, en riktigt god sådan. Sedan hjälpte jag Evelina att färga hennes hår, såg rätt makabert ut när det var dags för ursköljning.
Jag har inhandlat värsta goda skurmedlet så här ska skuras vid tillfälle. Älskar städning. Provat Marabous nya chokladkaka har jag hunnit trots att den egentligen skulle vara en belöning till efter städet. Så kan det gå.
Pratat med mitt hjärta har jag gjort nu på morgonen och jag har hittat något slags lugn i vårt avstånd. Jag gillar det inte, att vara ifrån honom men det här är vårt enda alternativ och som jag sa, det är aldrig försent för äkta kärlek. Har länge tänkt skicka en bild till honom som talar om att det minsann finns pooler här i Svea också!
Nu ska jag göra mig i ordning för en dag med minisarna. Det var det hele!
Olika.
Jag måste få skriva. Jag är inte hel annars. Jag kan skriva utan publik men jag vill röra om i era små hjärnor. Jag behöver tänka och känna för att må bra. Men jag behöver också lära mig att släppa taget om saker och ting och att klara av stunder då jag bara är, inte känner efter så djupt och inte analyserar andra människors ord eller ställningstagande -alltid.
För mig kommer kärleken alltid vara störst och fler med mig delar den världsbilden. Men rosenrött kommer kärlek aldrig vara utan slut. Kärlek är inte bara ljuva ord och smekningar hur gärna vi än vill. Det är inte min tro. Min tro är att man har en grundkänsla för en person som är väldigt, väldigt varm och man bara vet att man vill vara med den här personen. Man kan vara arg och besviken och ledsen på sin älskling men man är alltid redo att kämpa. I motgång, också. Trots att det är svårt och livet runtomrkring rämnar vet man utan det minsta närmare eftertanke att man vill vara med honom/henne. No matter what.
Och jag har många gånger funderat på var jag känner kärleken nånstans i kroppen och trott mig veta att jag faktiskt känner kärlek runt hjärtat och i bröstet. Det är fysiskt. Men så såg jag på 30 grader i februari och då frågade den gamle munken den unge pojken var någonstans pojken känner kärlek. "Jag vet inte" svarade han varpå munken pekade på huvudet, hjärtat och könet. Sedan fick pojken lämna templet och komma tillbaka när han hade svaret.
Det blev så bildligt klarsynt. Jag har känt kärlek i huvudet, många gånger. Men när det är riktig kärlek så vet jag, för jag vet vart det ska kännas. Det kanske är olika för olika människor vilken sorts kärlek man nöjer sig med men jag vet var min sitter och jag önskar alla människor att få känna den sortens kärlek, i alla fall en gång i livet. Och när ni känner den: Ta tag i känslan och kämpa för att behålla den. Kämpa för den personen.
Det finns en människa på jorden jag känt kärlek för i hela kroppen, i varje cell. Och jag vågar påstå att jag kämpat för honom. Men han vill inte dela sitt liv med mig, något som med åren har blivit mer och mer uppenbart. Jag ger aldrig upp kärleken för honom för den kommer alltid finnas inom mig. Men jag har valt att lämna honom och den drömmen bakom mig. För istället för att just drömma om honom så lever jag en annan dröm nu. En som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.
Jag är rädd för att våga känna i hela kroppen igen. För jag har bara gjort det en gång tidigare och jag på något sätt förlorade. Men jag älskade med hela mitt hjärta och stod upp för det. Det finns bara ett sätt att älska och det är helhjärtat.
Jag ska kämpa igen, börja om från början. Ge Damon hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas på att våra hjärtan slår ihop, för samma sak, för samma framtid.
Det här livet, den här tiden, upplever vi en gång. En person som är värd ditt hjärta kommer aldrig tycka att du ger för mycket. Men var noga med att ge från hjärtat, aldrig från hjärnan. Och känn efter var någonstans det känns inom dig innan du tar någon annans hjärta i din hand.
Och kom ihåg, i kärlek finns inget som heter försent. Kärlek är alltid i tid.
För mig kommer kärleken alltid vara störst och fler med mig delar den världsbilden. Men rosenrött kommer kärlek aldrig vara utan slut. Kärlek är inte bara ljuva ord och smekningar hur gärna vi än vill. Det är inte min tro. Min tro är att man har en grundkänsla för en person som är väldigt, väldigt varm och man bara vet att man vill vara med den här personen. Man kan vara arg och besviken och ledsen på sin älskling men man är alltid redo att kämpa. I motgång, också. Trots att det är svårt och livet runtomrkring rämnar vet man utan det minsta närmare eftertanke att man vill vara med honom/henne. No matter what.
Och jag har många gånger funderat på var jag känner kärleken nånstans i kroppen och trott mig veta att jag faktiskt känner kärlek runt hjärtat och i bröstet. Det är fysiskt. Men så såg jag på 30 grader i februari och då frågade den gamle munken den unge pojken var någonstans pojken känner kärlek. "Jag vet inte" svarade han varpå munken pekade på huvudet, hjärtat och könet. Sedan fick pojken lämna templet och komma tillbaka när han hade svaret.
Det blev så bildligt klarsynt. Jag har känt kärlek i huvudet, många gånger. Men när det är riktig kärlek så vet jag, för jag vet vart det ska kännas. Det kanske är olika för olika människor vilken sorts kärlek man nöjer sig med men jag vet var min sitter och jag önskar alla människor att få känna den sortens kärlek, i alla fall en gång i livet. Och när ni känner den: Ta tag i känslan och kämpa för att behålla den. Kämpa för den personen.
Det finns en människa på jorden jag känt kärlek för i hela kroppen, i varje cell. Och jag vågar påstå att jag kämpat för honom. Men han vill inte dela sitt liv med mig, något som med åren har blivit mer och mer uppenbart. Jag ger aldrig upp kärleken för honom för den kommer alltid finnas inom mig. Men jag har valt att lämna honom och den drömmen bakom mig. För istället för att just drömma om honom så lever jag en annan dröm nu. En som jag älskar och som jag vill dela mitt liv med.
Jag är rädd för att våga känna i hela kroppen igen. För jag har bara gjort det en gång tidigare och jag på något sätt förlorade. Men jag älskade med hela mitt hjärta och stod upp för det. Det finns bara ett sätt att älska och det är helhjärtat.
Jag ska kämpa igen, börja om från början. Ge Damon hela mitt hjärta och jag kan bara hoppas på att våra hjärtan slår ihop, för samma sak, för samma framtid.
Det här livet, den här tiden, upplever vi en gång. En person som är värd ditt hjärta kommer aldrig tycka att du ger för mycket. Men var noga med att ge från hjärtat, aldrig från hjärnan. Och känn efter var någonstans det känns inom dig innan du tar någon annans hjärta i din hand.
Och kom ihåg, i kärlek finns inget som heter försent. Kärlek är alltid i tid.
Enkla människor.
Är det inte trist med enkla människor så säg? Redan här måste jag ju förklara vad en i mina ögon enkel människa är. En enkel människa är en som går med the flow, gör vad som förväntas göras, aldrig förvånar eller överraskar, aldrig stannar upp, aldrig erkänner ett fel (för han eller hon gör inga) nöjer sig utan eftertanke och inte på något sätt går att beskriva med tre i sig enkla ord.
En enkel människa för mig har inga toppar eller dalar. Jämfört med mig kanske denna person är på toppen eller nere i dalen när det kommer till lycka men kan omöjligt vara medveten om det eftersom han eller hon aldrig har fallit, ej heller tagit ett språng. En enkel människa kan också vara en människa som varit med om något hemskt men glömt. Eller en människa som inte förstår att man ibland måste kämpa. Jag pratar om en människa som tar vad han eller hon får men inte alls ser charmen i att ge.
Jag pratar om människor som inte har tid. Som inte hör sina egna tankar längre. Som äter mat utan att känna smaken eller åker tunnelbana med musik i öronen och blicken i telefonen. Som jobbar för mycket. Som inte lyssnar för det finns ändå ingen som berättar något av värde för dem.
Ändå avundas jag de här människorna sååå emellanåt. Om jag hade en avknapp! Om jag inte behövde höra mina oroliga tankar. Om jag inte behövda höra "tänk om" där inne i skallen. Om jag kunde ta saker för vad de är och fatta vad de är. Om jag kunde låta bli att uppröra människor för att jag gör vad som känns bra för mig. Om jag vågade sluta sukta efter uppmärksamhet. JAG VILL BLI SEDD! Fy fan vad pinigt va. Vad pinsamt att vara en människa som vill göra rätt, vara sig själv, vara uppskattad och känna sig intressant.
Vad har man för liv om man har tid att tänka tanken "Jag vill bli sedd"? Hur mycket fritid har man då? Om man stannar hemma från jobbet när man mår dåligt och trots att man har ont i varenda cell och 39 garders feber har dåligt samvete för att man inte är på arbetsplatsen?
Vad är man för en människa om man varje morgon tänker: Vad kan jag ge världen idag?
Hur är det egentligen att vara som jag, en person som varje dag funderar på hur jag ska kunna göra världen bättre? Det tar upp flera procent av min dag. När man inuti är så liten och osäker men ändå har en så stark tro om att våga vara jag och ge vad jag vill ge till världen?
I söndags var jag på middag hos Sebastian. Vi pratade lite och han är en av de människor jag orkar vara mig med. Han vet egentligen bara en bråkdel om mig nuförtiden men han har varit en del av mitt liv sedan jag var 13. Och så råkar han vara mitt ex. Jag har ingen rätt att skriva om andra människor här egentligen, så jag ska försöka låta bli det.
Glömmer ibland bort att jag inte vet vilka som läser här och därför handlade jag förhastat och la ut lite för mycket av Damons fina, fina present. Jag blev så glad och ville visa hela världen men så kommer jag på mig. Det handlar inte bara om mig. Det är en annan persons integritet också. Han gav den där boken till mig. Inte till världen. Till mig.
Det är svårt det här med livet och att göra sitt bästa och inte trampa nån på tårna. Det är så lätt att bara se livet ur sin synvinkel. Och hur mycket kan man tumma på en dröm utan att den blir någon annans?
En enkel människa för mig har inga toppar eller dalar. Jämfört med mig kanske denna person är på toppen eller nere i dalen när det kommer till lycka men kan omöjligt vara medveten om det eftersom han eller hon aldrig har fallit, ej heller tagit ett språng. En enkel människa kan också vara en människa som varit med om något hemskt men glömt. Eller en människa som inte förstår att man ibland måste kämpa. Jag pratar om en människa som tar vad han eller hon får men inte alls ser charmen i att ge.
Jag pratar om människor som inte har tid. Som inte hör sina egna tankar längre. Som äter mat utan att känna smaken eller åker tunnelbana med musik i öronen och blicken i telefonen. Som jobbar för mycket. Som inte lyssnar för det finns ändå ingen som berättar något av värde för dem.
Ändå avundas jag de här människorna sååå emellanåt. Om jag hade en avknapp! Om jag inte behövde höra mina oroliga tankar. Om jag inte behövda höra "tänk om" där inne i skallen. Om jag kunde ta saker för vad de är och fatta vad de är. Om jag kunde låta bli att uppröra människor för att jag gör vad som känns bra för mig. Om jag vågade sluta sukta efter uppmärksamhet. JAG VILL BLI SEDD! Fy fan vad pinigt va. Vad pinsamt att vara en människa som vill göra rätt, vara sig själv, vara uppskattad och känna sig intressant.
Vad har man för liv om man har tid att tänka tanken "Jag vill bli sedd"? Hur mycket fritid har man då? Om man stannar hemma från jobbet när man mår dåligt och trots att man har ont i varenda cell och 39 garders feber har dåligt samvete för att man inte är på arbetsplatsen?
Vad är man för en människa om man varje morgon tänker: Vad kan jag ge världen idag?
Hur är det egentligen att vara som jag, en person som varje dag funderar på hur jag ska kunna göra världen bättre? Det tar upp flera procent av min dag. När man inuti är så liten och osäker men ändå har en så stark tro om att våga vara jag och ge vad jag vill ge till världen?
I söndags var jag på middag hos Sebastian. Vi pratade lite och han är en av de människor jag orkar vara mig med. Han vet egentligen bara en bråkdel om mig nuförtiden men han har varit en del av mitt liv sedan jag var 13. Och så råkar han vara mitt ex. Jag har ingen rätt att skriva om andra människor här egentligen, så jag ska försöka låta bli det.
Glömmer ibland bort att jag inte vet vilka som läser här och därför handlade jag förhastat och la ut lite för mycket av Damons fina, fina present. Jag blev så glad och ville visa hela världen men så kommer jag på mig. Det handlar inte bara om mig. Det är en annan persons integritet också. Han gav den där boken till mig. Inte till världen. Till mig.
Det är svårt det här med livet och att göra sitt bästa och inte trampa nån på tårna. Det är så lätt att bara se livet ur sin synvinkel. Och hur mycket kan man tumma på en dröm utan att den blir någon annans?
Min älskade Damon.
Jag är så trött att jag skulle kunna falla i bitar. Var hos hudläkaren idag och kommer få stark, stark medicin nu. Roaccutan. Det är både läskigt och skönt. Jag vill verkligen inte förgifta min kropp med några piller. Men jag har haft problem så länge nu och det påverkar min livsglädje. Det är ett för högt pris. Så trots att jag var så slut åkte jag dit och ska försöka tänka positivt kring allt det.
När jag kom hem orkade jag knappt sätta nyckeln i dörrn, så trött var jag. Men det gjorde jag och när jag öppnar dörren ligger ett paket på golvet. Från Australien.
Jag kan inte tro att min ruffa kille gjort det här. Han har frågat "Anything in the post today?" några dagar så nåt lurt visste jag att han hade på gång, men det här är bland det finaste jag fått. För nuttigt kan säkert tyckas men i själva verket tror jag inte det finns nån enda en som inte skulle bli glad av att få det här. Jag har hittat världens underbaraste kille. Åh vad jag vill ha honom här nu!!! Han har liksom skrivit och klippt och limmat. Gubben...
När jag kom hem orkade jag knappt sätta nyckeln i dörrn, så trött var jag. Men det gjorde jag och när jag öppnar dörren ligger ett paket på golvet. Från Australien.
Jag kan inte tro att min ruffa kille gjort det här. Han har frågat "Anything in the post today?" några dagar så nåt lurt visste jag att han hade på gång, men det här är bland det finaste jag fått. För nuttigt kan säkert tyckas men i själva verket tror jag inte det finns nån enda en som inte skulle bli glad av att få det här. Jag har hittat världens underbaraste kille. Åh vad jag vill ha honom här nu!!! Han har liksom skrivit och klippt och limmat. Gubben...
Mitt immunförsvar är SÄMST!
Har just kurerat mig från äckelkräkan och så vaknar jag imorse med övertäppt näsa och röda svullna ögon. Och så en fin huvudvärk på det! Mitt immunförsvar är kört i botten och jag vet inte riktigt hur jag ska komma till bukt med det. Jag äter redan extra vitaminer, träna har jag inte haft ork till just för att jag varit nonstop sjuk sedan jag kom hem från Australien. Och kanske att jag slarvat lite med kvällsmaten för att jag är så trött. Men annars sköter jag mig bra. Ska försöka ännu mer, byta ut en massa socker mot frukt och grönt hur tråkigt det än är i början.
Idag tänker jag i alla fall trotsa dessa förkylningssymptom och hänga lite med systra mi. Försöka göra mig lite vacker också. Jag tycker plötsligt det är lite kul. Går lika bra att glida runt i trasor och lena osminkade kinder för min del men såhär ibland kan det vara kul att i alla fall försöka göra sig lite fin. Skillnaden blir inte så stor med mitt mes-mineral-smink i alla fall, men liiite fräschare tror jag mig se ut.
Nepp, nu ska jag borsta tänderna för anfdra gången idag och äta en God i kvadrat-macka.
Tjingtjong!
Idag tänker jag i alla fall trotsa dessa förkylningssymptom och hänga lite med systra mi. Försöka göra mig lite vacker också. Jag tycker plötsligt det är lite kul. Går lika bra att glida runt i trasor och lena osminkade kinder för min del men såhär ibland kan det vara kul att i alla fall försöka göra sig lite fin. Skillnaden blir inte så stor med mitt mes-mineral-smink i alla fall, men liiite fräschare tror jag mig se ut.
Nepp, nu ska jag borsta tänderna för anfdra gången idag och äta en God i kvadrat-macka.
Tjingtjong!
Vinterkräkan
Hello!
Bara minuter efter att jag skrev sist började jag må jättekonstigt, sedan startade helvetet. Minns inte senast jag kräktes så mycket och så många gånger. Fruktansvärt. Så har varit sängliggandes sedan i onsdags kväll. Igår åt jag efter tips från Jonna kokt torsk med kokta morötter och så la jag till ett skivat kokt ägg i småbitar. Aldrig har väl något så tråkigt smakat så gott.
Jag ligger här och drömmer om så konstiga saker. Dagdrömmer alltså. Jag har fått en fix idé om att jag vill ha ett nagellack sedan ett par veckor. I nån fin, klar färg. Och en väska. Och färga håret. Färga håret liksom?! Jag färgar inte håret. Men jag såg en gammal bild på mig själv när jag färgat håret mörkare brunt och det såg så friskt ut. Ska se om jag kan hitta bilden igen och visa.
Ikväll drömmer jag om att göra våfflor med kall glass, sylt och grädde. Det lär inte bli av.
Jag drömmer om att få umgås lite också. Mysa. Det var så fint att ha Evelina här i måndags och det gav mig mersmak. Världen är full av fina människor, varför umgås vi inte mer? Nog för att jag älskar mitt jobb men livet är mer än så. Inte glömma det, inte glömma det.
Jag har så mycket framför mig och känner mig så duktig för varje sak jag tar tag i. Det mesta hemlighåller jag, allt för att inte känna mer press än den positiva jag försöker ge mig själv.
Solen skiner så vackert och jag borde verkligen ta en liten promenad. Men jag är så slut i kropp och knopp efter dessa hemska kräktimmar. Har dock inte kräkts på 24 timmar nu, lite drygt!
Längtar efter Damon gör jag förstås också men det är tur att jag är en sucker för ord, för det är det enda vi kan ge varadnra nu och jag fylls av varje sms jag får. Jag tycker vanligen inte han är så snuttpluttig vilket gör det svårt att vara ifrån honom, men så kommer ett par rader som går rätt in i hjärtat. Tids nog får jag vara med honom. Tids nog.
Hoppas på Mello med systeryster imorn kväll, om inget roligare dyker upp för henne. Sedan kanske jag ger mig ut innan dess imorn och skaffar mig ett sådant där himlans nagellack. Det kan man väl vara värd? Jag som aldrig, aldrig, aldrig målar naglarna numer.
Men se jag hittade ju lite gamla glada bilder. Åh vad nostalgiskt! Och så ett par nutida på det!
Jag tycker verkligen vi är så himla gulliga på de här bilderna. Varken jag eller Hanna är rökare och jag minns att jag tyckte det kändes så himla konstigt att bara hålla i dem. Och jag var så noga när de publicerades med att säga att jag aldrig nånsin rökt, för andra är det ju ingen big deal men för mig både är och var det det.
Det roliga med alla ovanstående bilder är att de är tagna i princip samma dag, det kan man inte tro. Skogsmullar på dagen och så latjobrudar på kvällen. Har inte varit på Lagnö på flera år nu. Vi plockade svamp på dagen och på kvällen fick vi nåt sjukt ryck, sminkade oss skitfult och jättemycket, bytte kläder och uppträdde i Hannas lilla lantkök helt utan publik. Vi var Lili och Sussi. Var är likheten?
Mamma kom med välfylld matkasse där även en Spirello och en Piggelin fanns med.
Charlie ligger troget vid mina fötter. Vilma i fåtöljen en meter bort, alltid nära varandra.
Kärleksord från min aussie.
Här är färgen jag suktar lite efter... Vad tros?
Bara minuter efter att jag skrev sist började jag må jättekonstigt, sedan startade helvetet. Minns inte senast jag kräktes så mycket och så många gånger. Fruktansvärt. Så har varit sängliggandes sedan i onsdags kväll. Igår åt jag efter tips från Jonna kokt torsk med kokta morötter och så la jag till ett skivat kokt ägg i småbitar. Aldrig har väl något så tråkigt smakat så gott.
Jag ligger här och drömmer om så konstiga saker. Dagdrömmer alltså. Jag har fått en fix idé om att jag vill ha ett nagellack sedan ett par veckor. I nån fin, klar färg. Och en väska. Och färga håret. Färga håret liksom?! Jag färgar inte håret. Men jag såg en gammal bild på mig själv när jag färgat håret mörkare brunt och det såg så friskt ut. Ska se om jag kan hitta bilden igen och visa.
Ikväll drömmer jag om att göra våfflor med kall glass, sylt och grädde. Det lär inte bli av.
Jag drömmer om att få umgås lite också. Mysa. Det var så fint att ha Evelina här i måndags och det gav mig mersmak. Världen är full av fina människor, varför umgås vi inte mer? Nog för att jag älskar mitt jobb men livet är mer än så. Inte glömma det, inte glömma det.
Jag har så mycket framför mig och känner mig så duktig för varje sak jag tar tag i. Det mesta hemlighåller jag, allt för att inte känna mer press än den positiva jag försöker ge mig själv.
Solen skiner så vackert och jag borde verkligen ta en liten promenad. Men jag är så slut i kropp och knopp efter dessa hemska kräktimmar. Har dock inte kräkts på 24 timmar nu, lite drygt!
Längtar efter Damon gör jag förstås också men det är tur att jag är en sucker för ord, för det är det enda vi kan ge varadnra nu och jag fylls av varje sms jag får. Jag tycker vanligen inte han är så snuttpluttig vilket gör det svårt att vara ifrån honom, men så kommer ett par rader som går rätt in i hjärtat. Tids nog får jag vara med honom. Tids nog.
Hoppas på Mello med systeryster imorn kväll, om inget roligare dyker upp för henne. Sedan kanske jag ger mig ut innan dess imorn och skaffar mig ett sådant där himlans nagellack. Det kan man väl vara värd? Jag som aldrig, aldrig, aldrig målar naglarna numer.
Men se jag hittade ju lite gamla glada bilder. Åh vad nostalgiskt! Och så ett par nutida på det!
Jag tycker verkligen vi är så himla gulliga på de här bilderna. Varken jag eller Hanna är rökare och jag minns att jag tyckte det kändes så himla konstigt att bara hålla i dem. Och jag var så noga när de publicerades med att säga att jag aldrig nånsin rökt, för andra är det ju ingen big deal men för mig både är och var det det.
Det roliga med alla ovanstående bilder är att de är tagna i princip samma dag, det kan man inte tro. Skogsmullar på dagen och så latjobrudar på kvällen. Har inte varit på Lagnö på flera år nu. Vi plockade svamp på dagen och på kvällen fick vi nåt sjukt ryck, sminkade oss skitfult och jättemycket, bytte kläder och uppträdde i Hannas lilla lantkök helt utan publik. Vi var Lili och Sussi. Var är likheten?
Mamma kom med välfylld matkasse där även en Spirello och en Piggelin fanns med.
Charlie ligger troget vid mina fötter. Vilma i fåtöljen en meter bort, alltid nära varandra.
Kärleksord från min aussie.
Här är färgen jag suktar lite efter... Vad tros?
Alla hjärtans dag.
Igår var nog den torftigaste Alla hjärtans dag jag varit med om. Jag brukar vanligen inte göra så jättestor grej av Alla hjärtans dag heller men jag är absolut inte den som bojkottar bara för att jag är rädd för att butikerna ska tjäna pengar på "skiten". Jag har större fantasi än så och ser det mer som en dag då man kan berätta för annars så inte mottagliga personer att man tycker om dem utan att det verkar konstigt. Tycker jag är bra på det året om men som sagt, andra människor är inte alltid mottagliga för varma ord. (De är ju inte mindre mottagliga andra dar egentligen men man verkar i alla fall inte helkonstig om man säger nåt fint.)
När jag var yngre var Alla hjärtans dag sjukt viktig för mig. Jag minns den första viktiga. Då hade jag varit ihop med Sebastian i två veckor ungefär och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom. Ingen aning. Men så slog det mig, det var så självklart, gulliga lilla trettonåring. Jag gav honom en puck med målat rött hjärta på ena sidan. Och jag var så sjukt nervös när jag skulle ge den. Själv fick jag ett silverhjärta med kedja.
Genom åren har jag bakat kakor och gjort dagen extra mysig för min kärlek. Men det har jag gjort så många andra dagar också men i min värld är det mer töntigt att bojkotta bara för sakens skull än att fira den och göra nåt kul av den. Det är ju trots allt bara en dag, som vilken annan dag som helst och med så mycket hårt och kallt runtomkring oss säger jag aldrig nej till en hyllning av kärleken bara för att det är en bestämd dag.
En annan sak som många stackars ensamma hakar upp sig på om att det skulle vara en dag för par tycker jag är strunt! Det är ju ALLA hjärtans dag här i Sverige, ingen jag känner kan exkluderas där. Nopp.
Firade gjorde jag inte alls igår. Fick dock en så mumsig bakelse på jobbet. Helt ljuvlig kladdkakebotten, sådär perfekt gryning med jordgubbsmousse ovanpå. Den var fullkomligt sagolik. Tycker annars just bakelser kan bli lite tråkiga med för mycket grädde t.ex.
Damon och jag hade ju inte ens Alla hjärtans dag samtidigt och det vore ju nästan löjligt för oss att göra något av den såhär långt ifrån varandra. Fina ord ger vi varandra dagligen men trots det kändes det dumt att inte kunna spendera dagen, eller i alla fall kvällen med honom. Min älskling. Jag hade varit nöjd med att bara få ge honom en kram och säga till honom att jag älskar honom.
Men, men. Tiden är nu och den är som den är och allt går ganska bra ändå. Jag känner mig dålig igen och det är såå tråkigt att inte få vara frisk. Är helt slut och somnar så tidigt om kvällarna, det gör jag ju alltid men jag blir liksom aldrig pigg. Ändå knaprar jag extra vitaminer. Nåväl, det är mysigt med bubbelbad och tända ljus och jag försöker lyxa till det med många sådana.
Hörs!
När jag var yngre var Alla hjärtans dag sjukt viktig för mig. Jag minns den första viktiga. Då hade jag varit ihop med Sebastian i två veckor ungefär och jag hade ingen aning om vad jag skulle ge honom. Ingen aning. Men så slog det mig, det var så självklart, gulliga lilla trettonåring. Jag gav honom en puck med målat rött hjärta på ena sidan. Och jag var så sjukt nervös när jag skulle ge den. Själv fick jag ett silverhjärta med kedja.
Genom åren har jag bakat kakor och gjort dagen extra mysig för min kärlek. Men det har jag gjort så många andra dagar också men i min värld är det mer töntigt att bojkotta bara för sakens skull än att fira den och göra nåt kul av den. Det är ju trots allt bara en dag, som vilken annan dag som helst och med så mycket hårt och kallt runtomkring oss säger jag aldrig nej till en hyllning av kärleken bara för att det är en bestämd dag.
En annan sak som många stackars ensamma hakar upp sig på om att det skulle vara en dag för par tycker jag är strunt! Det är ju ALLA hjärtans dag här i Sverige, ingen jag känner kan exkluderas där. Nopp.
Firade gjorde jag inte alls igår. Fick dock en så mumsig bakelse på jobbet. Helt ljuvlig kladdkakebotten, sådär perfekt gryning med jordgubbsmousse ovanpå. Den var fullkomligt sagolik. Tycker annars just bakelser kan bli lite tråkiga med för mycket grädde t.ex.
Damon och jag hade ju inte ens Alla hjärtans dag samtidigt och det vore ju nästan löjligt för oss att göra något av den såhär långt ifrån varandra. Fina ord ger vi varandra dagligen men trots det kändes det dumt att inte kunna spendera dagen, eller i alla fall kvällen med honom. Min älskling. Jag hade varit nöjd med att bara få ge honom en kram och säga till honom att jag älskar honom.
Men, men. Tiden är nu och den är som den är och allt går ganska bra ändå. Jag känner mig dålig igen och det är såå tråkigt att inte få vara frisk. Är helt slut och somnar så tidigt om kvällarna, det gör jag ju alltid men jag blir liksom aldrig pigg. Ändå knaprar jag extra vitaminer. Nåväl, det är mysigt med bubbelbad och tända ljus och jag försöker lyxa till det med många sådana.
Hörs!
Beautiful
Vackert är vad det är just nu. Livet och världen och människorna och tankarna och solen och kylan och lugnet. Och beslutsamheten är vacker. Tron på mig själv.
Hade en så bra helg. I lördags blev jag bjuden til Åsa på Mellokväll. Fy fasen vad topp det blev. Inget jag bara säger. Humorn hon och jag har gör livet till en fest. Vi kan skratta åt allt och binder ihop roliga små skämt om än det ena än det andra. Roligast i lördags blev att döpa om mamma till Tokmor och pappa till Fader Tok.
Sedan testade vi google translate och damen som pratar där är ju bara för rolig!! Jag undrar vilken engelsk accent hon delar. Jisses!
Sov över hos systra mi och vaknade till en strålande vacker söndag. Gick nästan en mil med Milton, kikade på Sex and the city och åkte till stan för bio med pappa och Anne-Li. Vi såg en dag i Phuket. Övriga tre älskade den, jag tyckte den var bra. Bra. Sommaren med Göran går inte att jämföra, älskar Sommaren med Göran, har faktiskt sett den på bio två gånger och på video (Oj vad retro) ett antal ggr.
Idag var en så fin dag. Började supertidigt, lekte i solen med barnen, åkte pulka och stjärtlapp. Så fint! Efter jobbet promenerade jag hem i rask takt, tog hand om mitt berg av disk och tog sedan emot världens finaste Evelina. Min barndomsbrevis. Vi träffades när vi var en sisådär 9-10 år hos Anna & Per och bytte adresser, fast vi bodde i samma stad. Och så bröjade en brevväxling som varade i år. Sågs gjorde vi också. Sov över och hade mys. Jag har så många fina barndomsminnen med henne och det var fint och märkligt att ha henne här igen. Hon flyttade till Australien när vi var tolv och stannade i fem år, vi har setts en gång efter det men sedan tog våra liv vändningar åt varsitt håll och det har varit ganska tyst oss emellan.
Var lite, lite nervös, fast ändå trygg innan hon kom. Och trots att den här Evelina nu är 25 år kände jag att det var min 10-åriga Evelina där i ögonvrårna på henne. Samma värme, samma leende. Hon har alltid varit så glad Evelina. Och något som slog mig när vi satt vid köksbordet och drack te var hur långt ifrån barndomen jag är. Och så sa jag något till henne om att jag alltid haft roligt med henne trots att vi var så väldigt olika. Men vad jag i samma sekund som jag sa det kände var att när jag var med henne som liten så kunde jag verkligen leva ut som mig. Jag fick vara barn på ett sätt som inte var lika självklart med mina vanliga kompisar: Det var lite som att åka tillbaka i tiden med henne. När vi sågs klädde vi ut oss i fina gamla kläder, matade ankorna i Lötsjön, hon lärde mig vad de olika fåglarna hette, sothöna t.ex.
Vi gick till en liten godisbutik där hon mer eller mindre kände innehavaren, hennes mamma gjorde det i alla fall och var lite ovän med honom vill jag minnas. Vi åkte skridskor på vinterkvällar sådär när man håller varandra i händerna med korsade armar och plockade bär i hennes trädgård. De hade den vackraste trädgården och det finaste huset i hela Sundbyberg. Hur som helst, jag fick leka, jag fick vara som jag var när jag var liten.
Tiden rusade och jag pratade nog lite för mycket, det var en fin stund och det känns som jag hittade en gammal vän.
Evelina
Systeryster
Vardag.
Charmen i vardagen. Ser ni den? Tänkte blajja lite vardag. Som helgen ur ett vardagsperspektiv. Idag ska jag till tandis. På en lördag, yep. Det är en vardaglig grej, men jag gör det hellre på en lördag än mitt i veckan. Blir nästan lite festligt. Har ingen ro till läkarbesök mitt i veckan egentligen. Måste man så måste man, men när min tandis ringde mig och föreslog lördag så tackade jag glatt ja.
Natten till igår sov jag några få ynka timmar. Jag grips av en outhärdlig stress och oro ibland. Jag tycker livet rinner på så fort och all ledsamhet jag känt stressar mig. Det är som att kvoten borde vara fylld. Det är svårt att vara en glad, ledsen person. Att veta att ens faktiskt sanna, riktiga, jag är en glad prick med glimt i ögat men på samma gång ett sju helsikes djup inuti är ett inte helt enkelt pussel att få ihop i vardagen.
Jag greps av plötslig ensamhetspanik natten till igår och det är den värsta, jävla känslan i världen. Då räcker det inte att ha en Damon i hjärtat. Nopp. Inte ett dugg, inte det minsta. Men då finns min älskade Alex som precis alltid tar sig tiden att lyssna på mig. Att förstå mig, prata med mig. Älskade, älskade människa. Vad som än händer och hur många dagar det går mellan våra samtal, om det så vore år, så känner jag en så stark trygghet i att han alltid finns för mig. Precis som jag alltid skulle finnas för honom om han behövde mig. Ge och ta. Få och bli given. Han känner mig trots allt bäst av alla och jag hoppas att jag en dag ska våga vara mig själv lika mycket med andra människor. Men hittills har jag inte träffat någon som kan ta mig som han gör. Som fångar upp mig i alla situationer, hur trasig eller löjlig jag än må vara. Han säger till mig på skarpen om det behövs, peppar utan daltande, ser klart på det inte jag kan se. Alex, min vän i livet.
Funderar på om jag kanske, kanske skulle göra ett försök till att snygga till mig lite idag. Kanske kamma håret ordentligt och bära lite mascara. Har varit en grå mus hela veckan. Men vad gör väl det när man är en sprakande krutraket på insidan med alla upp- och nedgångar bland känslorna. Nog fan märks jag ändå! Hihi!
Ett par bilder som jag blir så glad av:
Natten till igår sov jag några få ynka timmar. Jag grips av en outhärdlig stress och oro ibland. Jag tycker livet rinner på så fort och all ledsamhet jag känt stressar mig. Det är som att kvoten borde vara fylld. Det är svårt att vara en glad, ledsen person. Att veta att ens faktiskt sanna, riktiga, jag är en glad prick med glimt i ögat men på samma gång ett sju helsikes djup inuti är ett inte helt enkelt pussel att få ihop i vardagen.
Jag greps av plötslig ensamhetspanik natten till igår och det är den värsta, jävla känslan i världen. Då räcker det inte att ha en Damon i hjärtat. Nopp. Inte ett dugg, inte det minsta. Men då finns min älskade Alex som precis alltid tar sig tiden att lyssna på mig. Att förstå mig, prata med mig. Älskade, älskade människa. Vad som än händer och hur många dagar det går mellan våra samtal, om det så vore år, så känner jag en så stark trygghet i att han alltid finns för mig. Precis som jag alltid skulle finnas för honom om han behövde mig. Ge och ta. Få och bli given. Han känner mig trots allt bäst av alla och jag hoppas att jag en dag ska våga vara mig själv lika mycket med andra människor. Men hittills har jag inte träffat någon som kan ta mig som han gör. Som fångar upp mig i alla situationer, hur trasig eller löjlig jag än må vara. Han säger till mig på skarpen om det behövs, peppar utan daltande, ser klart på det inte jag kan se. Alex, min vän i livet.
Funderar på om jag kanske, kanske skulle göra ett försök till att snygga till mig lite idag. Kanske kamma håret ordentligt och bära lite mascara. Har varit en grå mus hela veckan. Men vad gör väl det när man är en sprakande krutraket på insidan med alla upp- och nedgångar bland känslorna. Nog fan märks jag ändå! Hihi!
Ett par bilder som jag blir så glad av:
Some die young.
Sjukt vad Laleh är bra. En av mina favoritartister.
Jag har inte hunnit skriva det ännu men jag tänkte jag skulle teckna ner några ord om min tacksamhet till 2011 och varför jag känner så. Ett så otroligt tacksamt och känslosamt år. Många av åren precis innan var så jävla tunga för mig. Har många krascher, större och mindre men alla på något sätt känslosamma i backspegeln.
2004 blev jag rådumpad av min dåvarande kärlek tre dagar efter vår ettårsdag. Ett år är så pluttigt, men då var det som ett helt liv. Han fick mig att tro på kärlek igen efter jävligt många salta tårar efter att jag och min stora ungdomskärlek gjorde slut. Från total lycka till svart sorg över en natt.
Åren därefter hade jag svårt med närhet och identitet.
2007 flyttade jag hemifrån och bara veckor innan själva flytten fick min lilla mamma aggresiv bröstcancer, något jag bara blundade för. Det var så märkligt för jag hade oroat mig heeela min barndom för att något skulle hända henne, hon kunde för sjutton gubbar inte ens gå ut med soporna. Och var hon ute med jobbet så låg jag vaken ända tills jag hörde nyckeln i dörrn, då kunde jag somna. Jag kommer inte ihåg så mycket av dagen då hon berättade men stunden den dagen då hon gjorde det minns jag i detlaj. Det var januari, kallt. Hörde dörren öppnas och jag var påväg ner i trappen och såg henne komma in i hallen. Stannade i trappen och Åsa kom också. Så frågade vi hur det gick. "Inte så bra" svarade hon. Där och då slutade jag känna. Jag kände absolut ingenting. Inget.
Har hört om det fenomemet men trott att det bara är trams. Vadå känna inget? Jag hade föreställt mig ett liknande scenario tusentals gånger i huvudet, att jag skulle dö av alla känslor och gråta hysteriskt. Jag rörde inte en min. Och sådär fortsatte det. Ni som är mina nära vänner minns säkert inte många ord om mammas cancer. Varför? För jag tror inte jag pratade med nån om det. Jag låtsades som ingeting fast saken var den att jag faktiskt inte låtsades. Jag var på off. Och än idag, fem år senare så har jag inte tagit i det som hände med tång. Jag tänker inte på det, pratar inte om det. Jag tror inte ens alla jag känner idag vet om att min mamma varit så sjuk.
Vidare då..
I januari 2008 dog Martin som jag hade en mycket speciell relation till bara 20 år gammal i en olycka. Det speciella vid den händelsen var att jag kände ingen som direkt kände honom så jag kunde inte dela sorgen med någon. Dessutom blev vår vänskap ifrågasatt, något som sårade mig enormt. Han var absolut inte min bästa vän, men jag kände något speciellt för honom och vi umgicks alltid bara vi två när vi sågs. Ingen annan var med. Så dog han och inga bevis för det som var vi fanns kvar. Ett helvetesår.
I februari 2009 dog min barndomsvän Viktor, klassens spillevink, ännu ett hårt slag. Vi umgicks inte längre, men han är en så självklar del av skolåren och det gjorde oss alla sååå ledsna. Tror inte nån känner för en återträff längre utan Viktor.
I december 2010 dog Jonatan, mitt ex's fina bror som jag hållit kontakten med under precis alla år, haft så fina samtal med och det var bara en sådan vidrig känsla som grep tag i mig när jag fick veta. Han väckte mig ur nån dvala och livet blev 700 000 gånger svårare och lättare på samma gång. Jag visste vad jag behövde göra och så snart 2011 sparkades igång gjorde jag likadant. Jag siktade på mål, missade, men gjorde nåt bra av returen. Och ingen av oss vet när våra liv är över så se till att älska, hur mycket du vill och kämpa för det du vill. Släpp inte människor ur ditt liv bara för att de går därifrån. Ge allt i alla lägen för så länge du känner ett hopp så är hoppet sanning. Det kommer en dag när du inte hoppas mer och den dagen är skön och befriande för den öppnar nya dörrar.
Säg vad du känner, räds inte för det. Det finns inget att håna, inget för någon att rynka på näsan åt. Så länge det kommer ur hjärtat är det aldrig fel. Och när du känner lyckan i din hand, för det händer och kommer hända igen, njut av den. Krama den. Se alltid den du älskar ordentligt i ögonen. Skratta ihop. Gråt också. Var ingen hård jävel men var för Guds skull inte mjäkig! Behandla dig själv med respekt. Känns det fel för dig så är det fel och försök se bortom drömmen då. Det kommer nya drömmar. Det kommer nya!
F-ck you.
Jag skulle skriva det lenaste av inlägg men är så känslostyrd att det nu blir något annat. Jag förstår att människor undrar över vad som väntar mig och Damon och hur vi ska göra med allt. Och jag förstår att det frågas. Spekuleras. Diskuteras när jag inte är med. Men vet ni, det gör mig inte lycklig! Jag har planerat och funderat mer än de flesta i mitt 25-åriga liv. Undrat och klurat och tänkt och våndats och förfärats och hoppats och väntat och trott. Men i slutändan så banar livet sin egen väg och inte ens den noggrannaste planering garanterar någonting.
Planering måste inte innebära trygghet. Och jag är en person som påverkas av andras åsikter tills den dag jag får nog och högt skriker enough! Det går inte att påverka mig tillräckligt, jag är för besatt av tanken att bestämma själv. Jag lyssnar gärna på andra men i slutändan är det jag som måste ta besluten.
Saken är den att jag och han som ni som tittar in t.ex. här inte ens känner, vi två, VI vet inte vad som händer härnäst. Vi har en liten plan vi snickrar på men att planera en framtid i detalj som det ändå inte finns några garantier för skulle bara göra mig ledsen i slutändan. Jag planerar det lilla jag kan. Jag har en plan. Believe me på den punkten. Men snälla, stressa inte upp mig mer än vad som är nödvändigt.
I detta nu är jag förresten sjuk. Tjock i halsen och har haft feber ett par dar så jag har mest legat under ett fluffigt täcke och ätit socker. Det lindrar så bra i ögonblicket men hu, jag mår inte bra av socker. Ska försöka fräscha till både mig själv och hemmet och hoppas på att vara åter på jobbet imorgon eller torsdag.
Kanske skulle man rota fram nåt nagellack och pensla på sådär glatt? Ja, 'e gö' vi!
Vackert.
Vad ska man tro på?
Hej februari den 5:e!
Jag är lite sådär djupsinnad idag. Förundras över tid. Vad den gör med människor och en själv. Hur små sammansättningar av händelser kan ändra en person. Hur samma sammansättningar av händelser inte ändrar en annan människa det minsta. Hur två människor som känt samma senare inte gör det. Hur man skiljer på vad som är vilja och vad som är sann känsla. Vad som verkligen är viktigt för en människa och hur man vet när det bara är en drömbild av nån gammal vana som kunde blivit något annat.
Hur en människa år efter år efter år minns datum, händelser, stunder och gamla gemensamma vanor medan den andra till och med glömmer bort ens födelsedag. Inte för att vara dum. Och värre är väl det. Vore det inte enklare om man visste att det där uteblivna grattiset berodde på att han faktiskt inte ville höra av sig? Aktivt valde bort att säga grattis. Grattis. Det är ju så simpelt. Men om han faktiskt glömde? Och känner ånger över det när någon påminner honom? Hur blir det då? Hur säger man förlåt till någon man älskat när det är så uppenbart att man glömde?
Och när jag hör de där orden som inte skulle bli sagda till mig. När jag blir illa berörd av att någon annan glömde och jag mindes? Jag mindes födelsedagen men det betyder ingenting för den som fyllde år. Hur kan jag bli illa berörd när jag inte har ett uns med saken att göra? Varför påminde jag? Det är inte min sak. T.ex. sånna saker.
Varför är jag en sådan person som vill badda hela världen? Och varför är jag inte bekväm i det längre? Ska jag alltid vara såhär? Kommer jag kunna göra mig själv lycklig när jag är så förjordat upptagen med att fixa den saken åt andra?
Jag drömmer så mycket om nätterna nu. Otäcka saker som aldrig liknar varandra. Nya drömmar varje natt.
Fy i helskotta, jag kommer tusan i mig ihåg allt. Vissa saker tycks efter tio, tolv år inte ha betydelse längre, men jag minns. Liksom allt. Hur ska man då kunna känna för framtiden när framtiden hela tiden påminner om det förflutna? Kunde vi inte ha nya dagar, med nya namn så att de nya stunderna bara jämfördes med just stunden? Inte med samma dag för sju år sedan. Eller tre, eller något annat år.
En annan sak jag börjat störtstöra mig på är att det i grund och botten bara finns en sorts blogg. En blogg är alltid en blogg oavsett hur mycket eller lite du lämnar ut och människor kommer alltid ha åsikter om det som skrivs eller inte skrivs och vilka bilder som visas. Jag skiter faktiskt i't. Jag känner mig bara så noga med att bekräfta för mig själv att jag tusan i mig (igen) inte skriver för någon annans jävla skull. Jag läser så många bloggar själv till och från och är inte sen med att döma. Jag är en lika god kålsupare! Värst är alla bloggar fyllda med enligt mig tillgjorda osäkra tjejer som trycker upp kameran i sitt ansikte från alla möjliga vinklar med ruffsigt hår och nya kläder. Men hallå? Jag är precis, exakt likadan men kan inte på något vis indentifiera mig med dem. Är inte det sjukt?
Jag säger ofta till mig själv att jag inte är bättre än någon annan. Inte sämre heller. Ändå tycks jag i smyg bekräfta mig själv genom att le åt att jag är som jag är och inte som "dem". Jag känner mig dagligen stolt över att jag inte är en gnällspik, därför att jag tycker det är så himla o-charmigt!
För ganska många år sedan, när jag var dryga 15 skaffade jag mig en bästis. Jag verkligen skaffade mig en. Hon var inte lik mig det minsta. Vad märkligt var att hon var enormt kristen och jag som alltid i smyg trott på Gud tyckte den sidan hos henne var trams. Eller egentligen inte men det störde mig att hon liksom kunde mer om det där med religion och att hon var så himla stensker på något man i mina ögon inte kan vara stensäker på. Hur som helst var vi inte särskilt lika på något sätt mer än kanske en sak. Vi körde vår grej och var accepterade för det.
När jag gick i skolan (grundskolan) så hade jag en tro att ingen, ingen, kunde sätta sig på mig. Ingen kille, ingen tjej, ingen lärare. Ändå hade jag grym respekt för dessa och tror inte att jag en enda gång egentligen behandlade någon särskilt illa om det inte var någon som förtjänade det. Ordentligt alltså. Om killarna var idiotjävlar mot oss tjejer, då var jag inte rädd för att göra det känt hos lärarna. Jag minns särskilt en gång då jag blev kallad tjallare, men det bet inte riktigt på mig. Jag sket i det. Jag förstod att enda anledningen till att jag blev kallad så var p.g.a. deras obehag, deras obekvämlighet för att jag satt ner foten. Låter jag stolt? I så fall är jag väl det.
Jag var aldrig särskilt udda när det kom till utseendet. Jag tror till och med att jag hade en del uppmärksamhet just därför. Jag var sötare när jag var yngre. Och snäll. Jag rökte inte, drack inte, var sjukt humoristisk och inte rädd för att balla ur lite grann. Jag hade min trygga plats ändå. Jag var vad man kallar accepterad. Det var nog det vi hade gemensamt, jag och den där bästisen jag skaffade mig.
Men med tiden började det knaka i fogarna. Jag tyckte väldigt mycket om den här tjejen men hon hade så lite tid. Hon utbildade sig till musiker och det och kyrkan tog mycket av hennes tid. Kvar fanns jag som så desperat behövde en vän. Nån som alltid, alltid fanns där. Men jag känner inte att jag haft någon sådan under min uppväxt. Och jag tror att det kanske är därför som jag idag hundratusen år senare tycker det är så viktigt att leva ut det jag är som kallas godhjärtad. Det jag kände att jag aldrig fick, det vill jag ge andra. Det andra inte sa till mig när jag behövde höra det, det har jag försökt säga andra.
Jag hade dock en brist jag inte var medveten om. I all den snällhet jag tror jag hade fanns också ett täcke av sorg som tyngde mig så. Jag gick insvept i saknad under år. År är lång tid i unga år. Och bristen jag utvecklade utan att se den själv var pessimism. Jag kunde absolut inte se det men jag var otroligt negativ. För det kändes så olyckligt inom mig. Jag snackar inte en vecka eller ett par månader, det var olyckligt under en så lång period att det var omöjligt att tro att jag ens skulle möta något annat. Och så en dag fick den där bästisen jag äntligen skaffat mig nog. Hon ville inte vara med mig längre och jag fick veta varför. För att allting var negativt i min värld och jag gnällde över allt.
Jag bröt ihop.
Jag såg det ju inte så själv. Inte alls. Jag var bara ledsen och ville ha stöd. Jag hade ett behov av att prata, att få ur mig. Hon kunde inte ta det. Men vad mer huvudsakligt var: hon ville nog inte riktigt heller. Jag var mer en snygg accessoar.
Och där bröt vi. När jag var 20 år. Då var jag tvungen att göra en förändring. Jag fick fejka först. Och det kändes så jävla fel och jag isolerade mig ganska mycket. För jag är inte fejk. Jag är fan inte fejk. Det gamla uttrycket: "Hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är" var något jag i handling och agerande tog till mig ordentligt.
Och frågan jag då ställer mig är: Hur mycket kan en människa förändras och fortfarande vara sig själv? Jag känner mig inte ny alls, inte annorlunda mot när jag var femton. Jag tycker jag har samma tankar, samma känslor, samma oro. Men kanske att jag bemöter dessa på ett annat sätt nu.
Ska vara lite abrubt nu.. Sedan jag träffade Damon så är det som att mitt liv fått en ny mening, och faktiskt inte p.g.a. honom som person även om hans annorlunda sätt att tänka och se på livet (jämfört med mitt) asbolut har påverkat mig, så är det så många saker som inte längre spelar någon roll. T.ex. mitt förflutna. Han vet bara en bråkdel om vad jag och min familj gått igenom, vad som sårat mig under åren och vilka tankar jag burit. Inte för att han inte är värd att veta, utan för att det inte är viktigt. Det är en viktig del av mig och de stunder jag varit i tidigare. Men när det kommer till hans och mitt delade liv så spelar det faktiskt ingen roll. Och det är en skön känsla att möta något nytt, där det jag mött förr inte följer med oss på vår väg. Han vet inte ens om den vännen som gjorde slut. Och med honom så suddas det där gamla onda ut.
En liten uppmaning till er som orkade ta er igenom den här texten: Bjud andra på innehållet i ert hjärta, vad som än finns där. Var fan inte rädda för att vara er själva. Det finns ingen finare sorts människa än den som vågar vara sig och dela det med andra. Och oavsett hur många ärr du har, innanför eller utanpå huden, hur nära eller långt ifrån det utseendemässiga idealet du ligger så glöm för fan inte att du är JÄVLIGT vacker. De fulaste människorna med de största hjärtana är de jag avundas mest, inte tvärtom.
Jag är lite sådär djupsinnad idag. Förundras över tid. Vad den gör med människor och en själv. Hur små sammansättningar av händelser kan ändra en person. Hur samma sammansättningar av händelser inte ändrar en annan människa det minsta. Hur två människor som känt samma senare inte gör det. Hur man skiljer på vad som är vilja och vad som är sann känsla. Vad som verkligen är viktigt för en människa och hur man vet när det bara är en drömbild av nån gammal vana som kunde blivit något annat.
Hur en människa år efter år efter år minns datum, händelser, stunder och gamla gemensamma vanor medan den andra till och med glömmer bort ens födelsedag. Inte för att vara dum. Och värre är väl det. Vore det inte enklare om man visste att det där uteblivna grattiset berodde på att han faktiskt inte ville höra av sig? Aktivt valde bort att säga grattis. Grattis. Det är ju så simpelt. Men om han faktiskt glömde? Och känner ånger över det när någon påminner honom? Hur blir det då? Hur säger man förlåt till någon man älskat när det är så uppenbart att man glömde?
Och när jag hör de där orden som inte skulle bli sagda till mig. När jag blir illa berörd av att någon annan glömde och jag mindes? Jag mindes födelsedagen men det betyder ingenting för den som fyllde år. Hur kan jag bli illa berörd när jag inte har ett uns med saken att göra? Varför påminde jag? Det är inte min sak. T.ex. sånna saker.
Varför är jag en sådan person som vill badda hela världen? Och varför är jag inte bekväm i det längre? Ska jag alltid vara såhär? Kommer jag kunna göra mig själv lycklig när jag är så förjordat upptagen med att fixa den saken åt andra?
Jag drömmer så mycket om nätterna nu. Otäcka saker som aldrig liknar varandra. Nya drömmar varje natt.
Fy i helskotta, jag kommer tusan i mig ihåg allt. Vissa saker tycks efter tio, tolv år inte ha betydelse längre, men jag minns. Liksom allt. Hur ska man då kunna känna för framtiden när framtiden hela tiden påminner om det förflutna? Kunde vi inte ha nya dagar, med nya namn så att de nya stunderna bara jämfördes med just stunden? Inte med samma dag för sju år sedan. Eller tre, eller något annat år.
En annan sak jag börjat störtstöra mig på är att det i grund och botten bara finns en sorts blogg. En blogg är alltid en blogg oavsett hur mycket eller lite du lämnar ut och människor kommer alltid ha åsikter om det som skrivs eller inte skrivs och vilka bilder som visas. Jag skiter faktiskt i't. Jag känner mig bara så noga med att bekräfta för mig själv att jag tusan i mig (igen) inte skriver för någon annans jävla skull. Jag läser så många bloggar själv till och från och är inte sen med att döma. Jag är en lika god kålsupare! Värst är alla bloggar fyllda med enligt mig tillgjorda osäkra tjejer som trycker upp kameran i sitt ansikte från alla möjliga vinklar med ruffsigt hår och nya kläder. Men hallå? Jag är precis, exakt likadan men kan inte på något vis indentifiera mig med dem. Är inte det sjukt?
Jag säger ofta till mig själv att jag inte är bättre än någon annan. Inte sämre heller. Ändå tycks jag i smyg bekräfta mig själv genom att le åt att jag är som jag är och inte som "dem". Jag känner mig dagligen stolt över att jag inte är en gnällspik, därför att jag tycker det är så himla o-charmigt!
För ganska många år sedan, när jag var dryga 15 skaffade jag mig en bästis. Jag verkligen skaffade mig en. Hon var inte lik mig det minsta. Vad märkligt var att hon var enormt kristen och jag som alltid i smyg trott på Gud tyckte den sidan hos henne var trams. Eller egentligen inte men det störde mig att hon liksom kunde mer om det där med religion och att hon var så himla stensker på något man i mina ögon inte kan vara stensäker på. Hur som helst var vi inte särskilt lika på något sätt mer än kanske en sak. Vi körde vår grej och var accepterade för det.
När jag gick i skolan (grundskolan) så hade jag en tro att ingen, ingen, kunde sätta sig på mig. Ingen kille, ingen tjej, ingen lärare. Ändå hade jag grym respekt för dessa och tror inte att jag en enda gång egentligen behandlade någon särskilt illa om det inte var någon som förtjänade det. Ordentligt alltså. Om killarna var idiotjävlar mot oss tjejer, då var jag inte rädd för att göra det känt hos lärarna. Jag minns särskilt en gång då jag blev kallad tjallare, men det bet inte riktigt på mig. Jag sket i det. Jag förstod att enda anledningen till att jag blev kallad så var p.g.a. deras obehag, deras obekvämlighet för att jag satt ner foten. Låter jag stolt? I så fall är jag väl det.
Jag var aldrig särskilt udda när det kom till utseendet. Jag tror till och med att jag hade en del uppmärksamhet just därför. Jag var sötare när jag var yngre. Och snäll. Jag rökte inte, drack inte, var sjukt humoristisk och inte rädd för att balla ur lite grann. Jag hade min trygga plats ändå. Jag var vad man kallar accepterad. Det var nog det vi hade gemensamt, jag och den där bästisen jag skaffade mig.
Men med tiden började det knaka i fogarna. Jag tyckte väldigt mycket om den här tjejen men hon hade så lite tid. Hon utbildade sig till musiker och det och kyrkan tog mycket av hennes tid. Kvar fanns jag som så desperat behövde en vän. Nån som alltid, alltid fanns där. Men jag känner inte att jag haft någon sådan under min uppväxt. Och jag tror att det kanske är därför som jag idag hundratusen år senare tycker det är så viktigt att leva ut det jag är som kallas godhjärtad. Det jag kände att jag aldrig fick, det vill jag ge andra. Det andra inte sa till mig när jag behövde höra det, det har jag försökt säga andra.
Jag hade dock en brist jag inte var medveten om. I all den snällhet jag tror jag hade fanns också ett täcke av sorg som tyngde mig så. Jag gick insvept i saknad under år. År är lång tid i unga år. Och bristen jag utvecklade utan att se den själv var pessimism. Jag kunde absolut inte se det men jag var otroligt negativ. För det kändes så olyckligt inom mig. Jag snackar inte en vecka eller ett par månader, det var olyckligt under en så lång period att det var omöjligt att tro att jag ens skulle möta något annat. Och så en dag fick den där bästisen jag äntligen skaffat mig nog. Hon ville inte vara med mig längre och jag fick veta varför. För att allting var negativt i min värld och jag gnällde över allt.
Jag bröt ihop.
Jag såg det ju inte så själv. Inte alls. Jag var bara ledsen och ville ha stöd. Jag hade ett behov av att prata, att få ur mig. Hon kunde inte ta det. Men vad mer huvudsakligt var: hon ville nog inte riktigt heller. Jag var mer en snygg accessoar.
Och där bröt vi. När jag var 20 år. Då var jag tvungen att göra en förändring. Jag fick fejka först. Och det kändes så jävla fel och jag isolerade mig ganska mycket. För jag är inte fejk. Jag är fan inte fejk. Det gamla uttrycket: "Hellre hatad för den jag är än älskad för den jag inte är" var något jag i handling och agerande tog till mig ordentligt.
Och frågan jag då ställer mig är: Hur mycket kan en människa förändras och fortfarande vara sig själv? Jag känner mig inte ny alls, inte annorlunda mot när jag var femton. Jag tycker jag har samma tankar, samma känslor, samma oro. Men kanske att jag bemöter dessa på ett annat sätt nu.
Ska vara lite abrubt nu.. Sedan jag träffade Damon så är det som att mitt liv fått en ny mening, och faktiskt inte p.g.a. honom som person även om hans annorlunda sätt att tänka och se på livet (jämfört med mitt) asbolut har påverkat mig, så är det så många saker som inte längre spelar någon roll. T.ex. mitt förflutna. Han vet bara en bråkdel om vad jag och min familj gått igenom, vad som sårat mig under åren och vilka tankar jag burit. Inte för att han inte är värd att veta, utan för att det inte är viktigt. Det är en viktig del av mig och de stunder jag varit i tidigare. Men när det kommer till hans och mitt delade liv så spelar det faktiskt ingen roll. Och det är en skön känsla att möta något nytt, där det jag mött förr inte följer med oss på vår väg. Han vet inte ens om den vännen som gjorde slut. Och med honom så suddas det där gamla onda ut.
En liten uppmaning till er som orkade ta er igenom den här texten: Bjud andra på innehållet i ert hjärta, vad som än finns där. Var fan inte rädda för att vara er själva. Det finns ingen finare sorts människa än den som vågar vara sig och dela det med andra. Och oavsett hur många ärr du har, innanför eller utanpå huden, hur nära eller långt ifrån det utseendemässiga idealet du ligger så glöm för fan inte att du är JÄVLIGT vacker. De fulaste människorna med de största hjärtana är de jag avundas mest, inte tvärtom.
Sömnlös
Hej mitt i natten. Jag är så förfärligt trött men kan inte sova. Har haft världens bästa dag om än lite risig och hängig till hälsan. Därför vore det bra med sömn, men jag får ta en blund i morgon eftermiddag. Är för tillfället barnvakt åt Jonnas lilla godbit som sussar så sött i sin säng. Ska snart försöka ännu en gång jag med.
Imorse vaknade jag vid 6 och mådde inget bra. Rent hälsomässigt. Hjärtat var lent. Tog och tvättade ett par maskiner och var klar framåt ettiden, då tog jag ett varmt bad och for sedan till Evis för att fika med henne, Carro, deras mormor, mamma och så Robert. Fick träffa Evis goa kisseungar. Så fina!!
Efter det åkte jag hit och har haft en så mysig kväll. Ätit middag som finsiarna köpt till mig och kollat på mellon. Har sms:at lite med hjärtat som jag saknar sjukt mycket en kväll som den här. Nu kommer gänget hem så jag ska mysa lite med dem.. Bilder från dagen:
Svinigt kallt idag, men jag gillar't såå!! -18 nu på kvällen.
Och NEJ jag glider inte runt med mössa hemma men jag fotar alltid precis innan jag går ut på tur..
Kyla.
Åh jag älskar denna kylan! Jag avskyr att frysa, men ändå tycker jag det är så mysigt. Kanske för att jag får klä på mig hur mycket jag vill utan att någon tittar konstigt på mig. Jag har ju liksom mössa oktober-maj i alla fall. Idag har vi haft -14 grader. Det är inte jättevarmt! Så imorse blev det både långkallingar och lösa byxor. Mysmysmys!
Strålande sol på jobbet, ja över heka Stockholm skulle jag tro och framåt eftermiddagen började det snöa sådär som i en Astrid Lindgren-film.
Ikväll har jag lagat entrecôte med potatis och ädelostsås (la in den i frysen så den smakade fint även idag) Jag vet att jag är helt sjuk i huvudet när det kommer till mat men jag hade "bara gurka" (sjukt gott) så jag toppade det hela med skivad nektarin. Jag gillar ju som bekant sötsalt mat. Bästa, bästa. Och trots att det var en galen chansning satt det fint ihop bland smaklökarna. Pröva!
Har just lagt på med min älskling. Jag tycker så mycket om att få kalla honom så. Samtalen blir korta men det är så mysigt ändå. Världens finaste Damon.
Nej nu kryper jag till kojs för imorgon är det ju planfri fredag, och även om den är planfri så vill den spenderas med energi.
Pussokram!
Den här goda kakan bakade en av mina snällare kollegor till vårt möte igår.
Visst är det fint med långisar??
Och pösisar ovanpå..
Glitter och sol!
Kvällsmat
Och så min älskling, älskling, älskling. Förstås det att jag är kär? (Bild lånad av D:s kusins fästmös nyårsbilder)
Strålande sol på jobbet, ja över heka Stockholm skulle jag tro och framåt eftermiddagen började det snöa sådär som i en Astrid Lindgren-film.
Ikväll har jag lagat entrecôte med potatis och ädelostsås (la in den i frysen så den smakade fint även idag) Jag vet att jag är helt sjuk i huvudet när det kommer till mat men jag hade "bara gurka" (sjukt gott) så jag toppade det hela med skivad nektarin. Jag gillar ju som bekant sötsalt mat. Bästa, bästa. Och trots att det var en galen chansning satt det fint ihop bland smaklökarna. Pröva!
Har just lagt på med min älskling. Jag tycker så mycket om att få kalla honom så. Samtalen blir korta men det är så mysigt ändå. Världens finaste Damon.
Nej nu kryper jag till kojs för imorgon är det ju planfri fredag, och även om den är planfri så vill den spenderas med energi.
Pussokram!
Den här goda kakan bakade en av mina snällare kollegor till vårt möte igår.
Visst är det fint med långisar??
Och pösisar ovanpå..
Glitter och sol!
Kvällsmat
Och så min älskling, älskling, älskling. Förstås det att jag är kär? (Bild lånad av D:s kusins fästmös nyårsbilder)
