Ett hjärta av guld
Att jag är uppslukad av en annan människa får så vara. Det borde vara bara lätt och mjukt och fint men det är så enormt utmattande. Man kan liksom inte ta paus från sina känslor. Men jag försöker att tysta dem lite ibland och se bortom honom.
Den här helgen har vart min födelsedagshelg och det har känts som långsemester. Damon tog ledigt i fredags. Vi gick upp ganska tidigt och städade hela huset innan vi packade varsin väska och gav oss i väg i hans kärlek, hans bil. Fyra timmars bilfärd och ett stopp på vägen senare var vi framme i Hervey bay där Damon bokat hotellweekend åt oss.
Vi kikade på rummet och gjorde oss lite hemmastadda innan vi bestämde oss för att ta en promenad längst stranden. I receptionen mötte vi till vår stora förvåning Damons vänner Bev & Mike som är varsit år äldre än mamma och pappa. Vad är oddsen för det fyra timmar hemifrån? Underbara människor som vi bokade middag tillsammans med för kvällen.
Vi gick den korta biten ner till havet som syntes från hotellet så det var bokstavligen bara ett stenkast bort. Solen var varm och skön och trots att det fortfarande är vinter här visade termometern 28,5 grader och jag gick i tunn långklänning. Ljuvligt! Det är mycket jag älskar med Damon men särskilt en sak. Och det är att han alltid tar min hand när vi promenerar tillsammans. Varje gång. Jag älskar den känslan när han tar tag i min hand sådär självklart.
Vi gick förbi ett gammalt par som gick hand i hand och så sa jag att sådär vill jag att vi också har det när vi blir gamla. Att du tar min hand sådär precis som nu när vi är 80. "Why wouldn't I?" blev svaret. Och så gillar jag att han inte är så himla mesnuttig. Han är rätt rough och grabbig men i allt det så finns en mjukhet som faller mig precis i smaken.
Vi gick ut på en lååååång jetty, så lång att vi inte orkade gå hela vägen ut utan vände i stället. Vi promenerade tillbaka till hotellet, tog bilen till matbutiken och köpte på oss massa ost och kex och fyllda minipaprikor plus massa småsnacks och picknick till dagen efter. Jag behövde en ansiktstvätt och grabbade tag i en produkt från Nivea. "Not good for you" sa Damon och plockade fram en tvålfri flaska istället. Det gillar jag också. :)
Vi körde hem med helt sjukt mycket att tugga på, satte oss på uteplatsen, blev osams för att jag inte sa tack när han gav mig ett kex med ost på. Han la sig demonstrativt och kollade på tv och jag satt tvärsur kvar och tittade på poolen. Fem minuter innan bordet var bokat sa han till att om jag ville byta om så fick jag skynda mig på. Jag blev sur för att jag jag tyckte det var detsamma som att säga att det jag hade på mig inte dög så jag tog på mig den snyggaste klänningen jag har med mig till Aus, gjorde en sjuhelsikes håruppsättning på en minut, sminkade mig och tog på mig örhängen för att vara elak och fråga om det var bra nog. Han tog tag i mig och sa att jag look so beautiful och fortsatte sedan med att säga att vi kommer att bråka med varandra och bli oense men att vi måste lära oss ett sätt att hantera det. Att det inte är någon fara och att ibland blir det fel och det värsta vi kan göra är att inte prata med varandra. Jag kunde nog döda för hans blick. I alla fall en fisk eller nåt. Eller en liten spindel. För han ser så klok ut och hans ord är så bra. Pussar och lång kram och sedan iväg på middag med Bev och Mike.
Alltså denna lilla Bev, hon är så go att jag smäller av. Så intresserad av vad tysta jag har att säga och säger så snälla saker om mig och till mig. Hon sa att hon tycker att jag och Damon är som gjorda för varandra och frågade om jag kunde tänka mig att gifta mig med honom. Hon är fnissig och varm och jag kan koppla av helt i hennes sällskap.
Vi åt fantastisk lax och till efterrätt vit chokladfudgetårta med chokladglass och krossade pekannötter på toppen. Kvällen avslutades sent men inte för sent och så var det läggdags.
I lördags vaknade vi till en helmulen dag som sedan kom att bli molnfri och hur fin som helst. Tanken var valsafari men istället hyrde Damon en liten båt med metspön för hela eftermiddagen så han och jag gjorde en liten utflykt. Så sjukt mysigt. Vi fick en stor fisk men det var en dålig fisk vilket jag bara var glad för. Tycker inte om att se när de dör.
På kvällen ordnade vi med ost oh kex och massa tilltugg och så bjöd vi över Mike och Bev. Satt och pratade om allt möjligt hos oss till efter 20:00 då vi gick bort till restaurangen vi bokat bord på. Jag åt räk och scallopspasta med pesto och vitlök samt parmesan och vi hade ännu en fantastisk middag ihop. Efteråt följde vi med upp till deras rum där Damon och Mike fastnade på balkongen och jag och Bev i deras säng där hon ville höra min och Damons historia.
Efter elva gick Damon och jag ner till oss. Suuuupertrötta. Jag blev ledsen och kunde inte somna. Låg vaken till tre och vaknade klockan fem. Vaken till 7 och somnade om till halv åtta då Damon väckte mig genom att krypa tätt intill och viska grattis på födelsedagen. Tårarna bara rann på mig och han försökte trösta men svårt när det var honom jag var arg på. Han frågade om han fick ge mig en massage för att slappna av lite mer vilket han såklart fick. Han torkade mina tårar och efter massagen bad han mig kolla min mail. Åhhhh han är så fånig!!! Han kallar mig alltid för the crazy cat lady bara för att jag älskar mina hårbollar hemma i Sverige. Och så hade han nu skickat en töntig liten videohälsning med katter som sjöng happy birthday. Åh kan det bli nördigare??
Jag var säker på att helgen i Hervey var min present så jag väntade mig absolut ingenting. Absolut inte. Men så gav han mig i alla fall ett kort med de finaste orden i världen och jag kan inte förstå att han känner så för MIG. I låg två lotter vilket också var så komiskt för dagen innan hade vi pratat om hur dåliga vissa är på att komma på presenter. Jag tackade men så smög han fram ett paket till. Inslaget i tidningspapper. Ett paket TimTams, min favoritchokladbiscuit, ja alltså av TimTams utbud. Tack tack älskling. Men så smusslade han fram ännu ett paket i tidningspapper. Jag öppnade och i låg en fin rosa penna som bidrar till bröstcancerforskningen som ligger mig varm om hjärtat. I låg en lapp också. Att jag behöver pennan till nästa present. Och så gav han mig ännu ett paket. Inslaget i tidningspapper.
En liten bok var det, en travel diary med en lapp i från Damon om våra resor som förhoppningsvis väntar i framtiden. Tack igen älskling. Men så gav han mig en hög med kuvert. Ihopklistrade så de liksom bara ramlade ut som ett långt dragspel. Och i varje fanns en liten check på en gåva som han själv hittat på. Alla var underbara men den största var att vi ska gå och se James Morrison nästa månad. Blev så himla himla glad och kände mig dum som varit ledsen men att gå från genuint ledsen till genuint glad är en bra känsla.
Vi var lite kära i varandra en stund innan ett litet vrakliknande troll och en snygg kille intog frukostbuffén tillsammans med våra äldre vänner. Så gott och så trevligt och sedan gick vi tillbaka till rummet för att städa lite och packa för att avsluta med att vara ännu mera lite kära i varandra och sedan bege oss av hemåt.
Stannade hos Jason på vägen hem och sedan åkte vi till Bev och Mike för BBQ. Så sjukt gott och vällagat. De sjöng för mig och jag fick blommor och tårta. Väl hemma väntade väääärldens finaste hemmagjorda present från Michele. En pinboard i tyg!!! En späckad helg och en trött tjej.
Vaknade imorse och såg att jag fått ett brev om felbetald semster så jag ska betala tillbaka nära 4500:-. KUL! Men vet ni det SKITER jag i för stunden, jag är för upptagen med att vara kär och galen så jag betalar in den där skitsumman utan att blinka och fortsätter med det jag håller på med.
Det vill säga hänger med ett hjärta av guld.
Moments.
Så var det kört igen. En dag kunde jag lätta på intensiteten av kärleken jag känner för Honom. En dag. En förmiddag, en dag och en eftermiddag. Hela dagen var jag ganska lugn igår. Harmonisk men nervös, hur nu det går ihop. Jag hade i alla fall ro men en lätt kittlande känsla i magen. Klockan 18 fick jag ett sms på Viber att han landat. See you very, very soon. avslutade han med. Då började mina små celler jobba. Putta på varandra inne i magen och producera vätska som sipprade ur mina händer.
Jag åkte och handlade lypsyl för att ha något att göra. Mötte Michele i dörren som skulle på Crossfit. Kom tillbaka hem efter någon halvtimme om ens det och bara väntade. Hade musik på för att slippa tystnaden. Vår musik. Inte för att jag valde den utan för att det är den enda musik jag har i mobilen och varenda låt där har Australien och Damon i tonerna.
En evighet senare, (ja säkert 25 minuter ;) ) hörde jag en bil utanför. Men jag hörde också att det var Michele's bil då jag känner igen ljudet från den. Hjärtat tog ett skutt men saktade ner. Hon dröjde innan hon kom in men till slut hörde jag nyckeln i dörrn och så ropade hon: Hello! I have a present for you!
Jag kikade fram med huvudet ner i trappen och där stod han. Min Damon. Hon hade inte alls åkt till Crossfiten utan till flygplatsen och hämtat hem min skatt.
Sanningen är att jag var orolig för vi hade sämsta tänkbara avslutet innan han åkte. Verkligen sämsta tänkbara och jag tyckte att allt bara var meningslöst. Jag hade formulerat ett långt brev som han skulle få igår kväll men när han tittar på mig sådär som igår nedanför trappen, när han går upp till mig utan att blinka för att sedan krama, krama, krama mig utan ett ord under en lång stund och sedan säger: I never want to be away from you again. Vad ska han då med ett brev till?
Jag försökte flytta på min arm lite men han höll fast. Pussade på mig och jag kände mig bara förvånad. Varifrån kom detta? Hallå, vi har varit ifrån varandra sex månader, vad är väl en vecka? Men hans sätt att röra vid mig, dra fingrarna genom mitt hår och lägga händerna mot mina kinder för att bara titta på mig, det skuffar undan alla tvivel jag om möjligt hade.
Vi åt lite middag, Damon tog en dusch och jag hängde in kläder i garderoben. Han kom ut och tog tag i mig igen. Bakifrån, höll sina armar runt min midja och bara stod. Jag visste liksom inte vad jag skulle göra. Han är faktiskt inte så värst fysisk i vanliga fall.
Efter maten la vi oss. Han sa att tid ifrån varandra får en att inse vad man vill och vem man vill vara med. På nytt. Att man funderar över sina prioriteringar.
Det ligger nu ett långt brev i min byrålåda som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men det där med att min kärlek runnit av mig, det visar sig vara BULLSHIT! När den här killen ger, då ger han allt och jag vill inget hellre än att vara med honom. Hans blick säger allt och det har den alltid gjort.
Idag ska jag till doktorn för att se att allt står rätt till. Men ikväll är det vi igen. Nu börjar vi ett nytt år ihop. Mitt hjärtesmul och jag.
En vän och ett år.
I den här stunden för ett år sedan snusade Damon bredvid mig i min säng hemma i lilla Hässelby för första gången. Vi hade mötts på Stockholms central, jag hade en röd ballong med mig till honom, något som så här i efterhand ser asnördigt ut men vi hade pratat om hur vi skulle känna igen varandra efter en hel månad. Rätt och slätt supertöntigt men det är saker som dem som blir de fina historierna i efterhand.
Vi lånade pappas bil i ösregnet och jag kan inte prata för Damon men jag kan prata för mig och det var en av de nervösaste stunderna i mitt liv.Jag visste att det där inte var vilken sammanstrålning som helst, utan oavsett vad den ledde till så var den speciell för mig. Den var min avslutning och min start på resan till Gotland och ett steg in i framtiden, oavsett vad den förde med sig.
Första helgen hos mig var så trevande och i efterhand nog ganska konstig men jag minns att jag älskade hans sätt. Hans försiktighet och att han inte en enda gång gjorde ett försök till närmande mer än att vila huvudet på min mage och röra lite vid mig när vi var ute och gick. Han sov fullt påklädd första natten med förklaringen i efterhand att han ville ge mig det lugnet, utan stress. Han visste hur blyg jag var och bara att låta honom komma och bo hos mig sådär var stort nog.
Jag kommer ihåg att jag sedan på lördagen på kvällen somnade i soffan för att jag legat vaken bredvid honom hela natten. Hela natten. Jag kunde inte sova en blund. I soffan där på kvällen bara slocknade jag. Damon lagade mat alldeles tyst i köket och kom sedan och satte sig på golvet bredvid mig i soffan, klappade på mig och gav mig en puss på pannan innan han sa att maten var klar. Vi åt och jag var nyvaken som en liten unge, han hade tänt ljus och dukat så fint. Han tog hand om disken och jag fick vila mer på soffan. Han kom tillbaka till mig och rörde mitt hår och efter en lång stund av ingenting fick jag min första kyss av honom. Hela den stunden är suddig men jag minns att det var sjukt mysigt och att jag tyckte om att han var sådär försiktig och inte kastade sig på mig. Och mitt i vår allra första fantastiska kyss så hör jag hissen stanna utanför och min brevlåda öppnas samt en välkänd röst vråla: Is your ass full????
Det var min lillasyster som skulle skoja till det då jag några dagar innan undrat hur man säger "Jag har häcken full" för det ville jag av någon anledning säga till Damon. Vi hade väl vid den tidpunkten kommit fram till att jag nog inte hade rätt i att det hette "My ass is full". Hur som var det jäkla tragikomiskt med ett sådant vrål från ingenstans mitt i en så fin stund. Well, well, Damon fick träffa min syster och hennes dåvarande underbare pojkvän Jocke a.k.a Sotarn.
Det är bara ord men känslan hos mina ord är sann när jag säger att jag kände att Damon inte var någon tillfällig person i mitt liv. Man kan ha så fel och jag kunde förstås inte vara säker, det var bara en känsla men jag var trygg i den. Jag var aldrig svartsjuk eller tvivelaktig i början med Damon. Jag visste om att han hade ett ex han älskade och älskar högt än idag men jag var aldrig svartsjuk över henne. Jag var säker på att en person som Damon kan inte ha annat än ett underbart ex och vill han vara med henne så tackar jag för stunden jag fick med honom och blickar framåt.
Idag ett år senare känner jag för första gången svartsjuka, inte jäntemot hans ex men det finns andra som jag önskar han aldrig träffat. Som får mig att må illa trots att det är jag som sover i hans säng every single night. Jag försöker se det positivt att jag känner ett uns av svartsjuka för jag tror det kan vara nyttigt i rimliga mängder.
Mitt hjärtesmul har varit ifrån mig en vecka nu och under den veckan är det som jag hållit andan. Den där svartsjukan jag nämnde har inget med hans lilla grabbresa att göra, nej det handlar om innan han träffade mig men så pass tätt inpå att han förmodligen gjorde ett val mellan mig och en annan och piss vad det tär på min stackars hjärna. Hur som, han har varit borta en vecka och jag har ändrats som person på denna korta tid. Jag känner mig starkare och klarare i skallen och lite av det rosa fluffiga galet kärlekskranka jaget har runnit bort.
Jag orkar inte känna så mycket längre och tack vare jag vet inte vad så har jag svalnat lite. Jag har gett hela min själ till den här människan, mitt hjärta, mitt blod, mina tankar, mina händer men jag orkar inte ge mer. Det är dags att börja njuta av honom. Att ta lite och kanske bli given en smula. För mig finns bara äkthet och det som inte är äkta kastar jag bort eller låter bli att bry mig om. Jag har varit så upptagen med att vara kär att jag inte kunnat ta emot som jag borde, som jag förtjänar och som jag vill.
Sista dagarna har han skickat mail och sms om how deep his love är för mig och att han aldrig vill förlora mig. Det är nog dags att jag suger in det och låter mig våga ta emot det.
Det var det ena.
Det andra handlar om Lisa. Hon har varit min flytväst den här veckan. Jag har haft en helt fantastisk vecka tack vare henne. Jag känner så mycket för henne och är så glad, så glad, så glad att jag har henne. Vart kom hon ifrån liksom? Det är som att jag håller på att hitta en riktig vän för första gången på flera, flera år. En riktig liksom. En som bryr sig fast hon hävdar att hon saknar förmåga för sympati. Jag mår alltid bra runt henne. Hur många oroliga tankar jag än har så mildras dem när jag är bredvid henne eller när hon skriver ett sms.
Hon formulerade orden att det är som att hon är nykär i mig och hon uttrycker precis det jag känner för henne också. Vi är som nykära. Och liksom stolta så vi vill berätta för andra om oss. Vi var på en fest i fredags bara hon och jag och en massa killar och kom på oss med att vilja berätta om vår love story och hur vi möttes så till slut sa en av dem, men jaa, ni har redan berättat hur ni träffades. För dem är det som att "ja ni är vänner, och?" Men för oss är det viktigt. Och coolt, och fint. Och vi har så mycket gemensamt. Små obetydliga saker som att vi älskar pommes och glass på McDonald's. Att vi gick till ett thaiställe och insåg att vi hade samma favorätt där. Och hur lyckliga vi blir när vi kommer på att vi har samma favoglass! Så obetydligt för andra men så stort för oss.
Med Lisa kan jag bara vara. Jag kan berätta vad jag vill. Till och med saker jag skäms över. Saker jag gör som man inte får och saker jag känner som är dumma att känna. Det kan bli tyst utan att stämningen blir tryckt och hon kan sova bredvid mig utan att jag tycker det är obekvämt. Det är early days ännu så vår vänskap kan ju gå åt vilket håll som helst men för nu är jag glad och nykär i henne.
I veckan har vi shoppat, ätit thai, solat på hennes deck, försökt oss på ett bullbak som slutade innan det egentligen började då vi glömde pärlsockret hos henne, köpt hem hämtmat, glass, chips och godis som vi aldrig åt för vi (Lisa) somnade, en massa, massa prat, frukost på French twist, åkt båt på floden och blivlit avsläppta av samma taxichaufför som jag och Damon åkte med på nyår mitt i ingenstans.
Ikväll kommer Damon hem och jag är nervös. Jag är jävligt, jävligt nervös. Och jag undrar vart jag skulle vara idag om han inte kommit och slumrat i min säng idag för ett år sedan.
Hon hade just kommit på att hon glömt pärlsockret.. :)
Skönhet.
En till grej. Det handlar om skönhet. Jag har alltid tyckt om skönhet. Liksom tyckt att det är viktigt. Men det ska vara naturlig skönhet och jag ser skönhet i nästan alla. Jag kan avundas andra, och det är inte en viss typ av utseende utan det är olika. Det finns så många otroligt vackra människor och jag kan ibland avundas dem. Det finns ingen poäng med det. Alls.
Samtidigt störs jag av denna skönhetspressen. Vart jag än tittar så kämpar folk för att vara snygga. Och då tappar de skönheten i mina ögon. Men hur jävla lätt är det att vara vacker utan någon som helst ansträning? Det är nog bara några få procent som fixar det.
Samtidigt tycker jag att de vackraste människorna är de som inte ansträngt sig alls. Och jag önskar att jag var en sådan. Men dessa dagar efter min dåliga hy, som nu är helt perfekt igen, så bär jag t.ex. nästan alltid smink. Jag vill inte det. Men jag känner mig inte fin utan längre. Det slog mig häromkvällen.
Jag hade duschat och tvättat ansiktet och kom ut till vårt sovrum där Damon låg i sängen. Och så sa han: Do you know how beautiful you are without make up? Jag skrattade till med en fnysning, nästan generad och svarade nåt i stil med att: Ja du tycker det va när jag just tvättat ansiktet och har rödsprängda ögon? Yes I do, svarade han.
Jag vet inte om han ser vad jag känner utan att höra det, men ord som dem betyder så mycket mer än hans vanliga I love you. Och tusen ggr mer än att höra att jag är fin när jag har fixat mig i en kvart och satt på mig nåt fint.
Det är faktiskt oftast sent på kvällen eller tidigt på morgonen han kallar mig beautiful. Och jag önskar att jag inte brydde mig alls om vad han tyckte om mitt yttre. Men jag vill vara hans number one. Jag vet att han haft helt fantastiskt fina tjejer förr. Tjejer jag aldrig nånsin kommer kunna mäta mig med och därför undrar jag ibland varför han valde mig. Han kunde ju få bättre.
En annan sak är att jag tittar mycket mer på andra tjejer än killar. Häromdagen var jag helt tagen av en tjej på tågperrongen inne i Brisbane. Jag kunde inte sluta titta på henne. Hon var så himla fin och så naturlig. Hon hade sin pojkvän med sig och jag undrade om han förstod hur lyckligt lottad han är. Jag undrar om vi ibland blir lite blinda för det vi har.
Saken med Damon är att jag vet att jag blivit blind. Jag är bara kär i det som är inuti nu, så kär att jag inte längre ser det yttre. Jag vet inte om han är snygg eller inte. Och det är rätt skönt. Jag dras mer till hans händer på mig nu, hans blick som är densamma som dag ett, hans lukt och då inte hans parfym utan doften av Damon. Jag undrar om någon nånsin kommer känna för mig som jag känner för andra.
Och så det här med tjejer. Att jag ofrivilligt ser alla vackra tjejer överallt. Jag har ingen aning om ifall de är nöjda men i mina ögon är de helt perfekta. Inte som i ordet perfektion men i sin egen helhet. Sina egna kurvor eller kurvor som inte finns men när jag ser mig själv eller när jag tänker på mig och min kropp så känner jag mig otillräcklig. Jag är alldeles, alldeles för självmedveten. Fy farao för det. Men det är som att jag ser alla andra men ingen ser mig och gör de det så bryr de sig inte och jag fattar väl det, jag är ju bara en person och det är väl ingen som bryr sig om vad som rör sig i min skalle.
Nog har jag hört att jag är fin men ingen säger det så jag tror på det. Och jag dikterar för andra om hur gorgeous de är, för jag tycker ju det men jag ser inte det i mig själv. Men så kommer det en stund som här om kvällen när han säger en så simpel sak som att jag är fin utan smink och det tar. Att man ska vara så jävla dum i huvudet.
Torsdag.
Idag var jag på Ikea med Linda och åt köttbullar, potatismos och lingonsylt. Sjukt gott, jag som är gaaalet picky när det kommer till köttbullar och föredrar mina egna älskade dem! Då är det bra köttbullar!
Jag unnade oss tre ljus och en klädroller. Och så köpte jag två stora örngott för totalt 4 dollar som jag ska göra till en klänning. Låter galet men jag såg direkt där i fyndhörnan att där ligger ju min klänning!
Här kommer bild på mina skor och på hur jag ser ut idag.
Augustidag.
Hej!
Förra helgen var vi på Damons vän Bens event som hans syster ordnat för att hjälpa honom finansiellt då han blivit sjuk i cancer. Nästan alla hade peruker på sig och det var ett stort och glatt gäng som gjorde allt de kunde för att hjälpa sin vän. En dag i strålande sol och med så mycket mänsklig värme att det är svårt att berätta om.
Dagen innan, alltså förrförra lördagen var vi på Lisas killes 30-årsbarbie. De bor så fint och även om jag blev blyg som vanligt så var det en fin dag. Vi stannade hela eftermiddagen och drog oss hemåt vid sjutiden.
I förra veckan försökte jag lära känna stan lite, träffade Linda och Kim och pratade i telefon med Lisa. I fredags mådde jag lite krassligt, kände mig nästintill sjuk, febrig, ont i huvudet och trött men mötte upp Kim i stan och sedan Linda. Vi gick till ett ställe med takterass på kvällen där massa svenskar och en gullig norsk tjej möttes upp. Jag blev bjuden på alkoholfria äppeldrinkar, eller ja det var nog vanlig äppeljuice men med sugrör och då räknas det som drink tycker jag. Stannade inte länge utan rörde mig strax efter åtta då jag och Damon ville hinna mysa lite innan det var dags för lördagsjobb i gryningen för hans del.
Han mötte mig på stationen och vi småjoggade hem hand i hand, båda kalla och kissnödiga. Hemma höll Michele på att laga middag. Färska korvar med stekt lök och bröd som vi sedan åt framför OS. Damon somnade i mitt knä, (ovanligt) man kan tro att jag pratar om en liten pojke men jag förstår att han är trött så mycket som han jobbar. Vi gick upp och la oss och i lördags morse åkte han vid fem och jag slumrade till halv åtta.
Gjorde mig i ordning och åkte in till South bank där jag mötte Lisa för frukost i West End. Vi gick till ett jättemysigt ställe som heter Three monkeys. Vi åt varma mackor och drack varm choklad och uppdaterade varandra om det som är viktigt, d.v.s. allt.
Vi strosade på marknaderna och tog en glass i gräset. Pratade om allt från bröst och omskärelse till barnvagnar och största kärleken. Jag gillar henne såå mycket. Jag får så mycket positiv energi av henne och jag kunde aldrig drömma om att hitta någon som hon här i Aus.
Damon ringde och frågade om mina planer och jag om hans, han tänkte att vi skulle åka till Lee och Tess på the Gold coast och stanna över natten men istället tillbringade vi eftermiddagen bara han och jag ihop och på kvällen åkte vi in till stan och åt på ett mysigt pizzaställe med de mest exotiska pizzorna. Den bästa var med päron och gorgonzola. Mumsimums!
Vi var hemma igen halvsent men la oss i bra tid ändå och vaknade innan 7. Åkte och handlade frukostingredienser, gjorde lunchpaket och åkte iväg till ett regnskogsliknande område som heter O’Reilly’s och för att komma upp dit åkte vi offroad i 40 minuter, upp, upp, upp. Enorm utsikt och kyligt som attans.
Damon hörde några prata svenska och började prata med dem, han fattar inte att så gör inte svenskar. Både de och jag skruvade obekvämt på oss och hade absolut inget att säga. Sjukt o-charmigt men vad ska man göra?
Efteråt åkte vi till Janice och Alan, Damons föräldrar där det Skypades med mamma och Johan och pappa och Anne-Li. Pappa och Anne-Li plus lilla Charlie fick “träffa” Damons familj och det var faktiskt jätteskoj!
Vi åt söndagsmiddag ihop som Michele lagat och efterätt, jordgubbar med glass och yoghurt, då kändes det faktiskt lite hemma.
Efter åtta nångång åkte vi hem och jag fick välja musik i bilen. FINALLY!! Damon spelar alltid Triple J men jag tycker den stationen är SÅÅ tråkig och man känner igen kanske en av 25 sånger. Han var väl sådär nöjd men jag var desto nöjdare och nynnade med till I’m yours och What about me. Minns inte mycket mer av den kvällen.
I måndags storstädade jag vårt rum och badrum kliniskt rent med fuktig trasa och Nature Direct-produkter. Hektigenom hälsosamma produkter och det blev så fint så fint. Älskar fortfarande att städa.
Gosade sönder med min kille på kvällen och i tisdags jobbade jag.
Igår mötte jag min Lisa inne i stan och vi gick igenom i princip hela stans butiker och jag köpte (!!!) ett par skor till Lee och Tess bröllop i november. Såååå fina. Svårt att hålla sig från att använda dem innan bara. Lisa och jag hängde dagen lång, drack juice och öl och sa hejdå strax innan butikerna stängde. Jag tog tåget hem och spenderade kvällen med Damons fina underbara syster Michele som gör så mycket för mig. Vi gick och åt de godaste kycklinghamburgarna på Grill'd och sedan såg vi "the Sapphires" på bion. Hon bjöd på hela rubbet men jag köpte i alla fall en Choc top till henne. (En glass på biografen.)
Nu ska jag svira om och sedan träffa Linda. Vi ska ha dag ihop. Mys! Nedan följer lite bilder från senaste veckorna. Klapp!
Rödtotten är min kille :)
Här bor vi.
Den här tavlan blev jag helt kär i på marknaden. VILL HA!
Hjärtesmul på pizzastället.
Tripp ut i det okända. O'Reilley's
Jag tycker om när vi ser sådär nördiga ut. Det är okej.
Michele.
Ser ju inte så farligt ut men den var tio meter över marken och såå ranglig!!
Baby, baby.
Ah men asså hur fin är den här tjejen??
Sjukt fin!
Till alla.
Nu är det så jävla viktigt. Nu spetsar ni öronen och stänger av allt ljud omkring er. För här kommer sanningens ord.
Bekräftelse
Sanning
Respekt
Svaghet
Gorgeous
Hjärta
Känslor
Jag kommer skriva detta ur mitt perspektiv och detta är min tro.
Bekräftelse är grunden till lycka. I alla led. Om den kommer från Gud eller små andliga tecken, en vän, mormor eller din sommarromans så betyder den något. Och du behöver den. Utan bekräftelse krymper vi. Självkänsla gror i grunden i bekräftelse från någon som inte är du men en dag har du samlat på dig mod och självinsikt nog att förstå att du är värdefull och du kan ge. Ditt jag och dina tankar är viktiga.
Alla har inte lika stort behov av bekräftelse, men utan krymper vi.
Att våga bekräfta en annan människa är en annan grund. Att ta sig tiden, förståelsen av varför, och göra det. Att lyssna, att läsa av och säga i all sin enkelhet att jag ser dig, jag hör dig. Vad för relation du än har till denna person.
Jag är besatt av att bekräfta andra människor. För att jag tycker det är viktigt och för att jag alltid lär mig något av det.
Lyssna, se, bry dig, ta dig tid, ge tid.
Sanning i bekräftelsen spelar också roll. Att säga snygga skor, för att vara trevlig, ger inte mycket i det långa loppet. Men att säga: Jag ser att du är ledsen, jag ser att du har mycket att fundera över. Det ger. Att inte säga: ingen har tidigare kysst mig som du när du inte menar det, men att säga: Du intresserar mig, det ger något. En äkthet, en trovärdighet. En tillit.
Att inte lura sig själv, att inte gå in i en relation för att personen är god eller vacker utan att känna en attraktion i hela kroppen för att den personen, inte kroppen, ger dig något. Att njuta i stunden men inte av stunden som sådan. Inte för att du inte har bättre för dig eller för att det var det bästa du kunde få för nu.
Att värdera sanna känslor högt. Det ger något. Att tala sanning från hjärtat och inte läka det genom att trasa sönder någon annans. Att se vad du har nu, inte vad du kan få eller vad du har haft. För den största sanningen är nu, inte då eller senare. Nu.
Att respektera varje människa du har en relation till. Ännu en gång, att se den personen, lyssna även om orden är få, kanske inga. Att respektera andra människors känslor, vilken relation ni än har. Respektera din älskades ex. Eller ditt ex’s älskade.
Våga vara svag. Våga tala om när det gör ont och varför. Våga göra det du behöver, när du behöver det. Våga ge upp ibland. Våga släppa taget. Kämpa hårt, men blir du inte lycklig, släpp och gå. Lyssna till uttrycket “If he doesn’t chase you when you walk away, keep walking." Det gäller alla relationer, inte bara med en idiotkille.
Våga uttrycka dina ord. Öppna munnen, vässa en gammal penna, posta ett brev. Fläk upp ditt hjärta på bordet framför den som har det.
Och glöm för fan aldrig bort att du är gorgeous. På alla sätt. Dina hängiga bröst, din asymmetriska näsa och din för korta överläpp. Precis som din långa kropp, ditt tunna hår, din bleka hy eller din finniga rygg. Du är gorgeous. Alltid. Oavsett. Du är ett under och våga inte säga emot. För det är helt sant.
Jag har älskat dubbelhakor, sneda snoppar, spinkiga ben och spott som sprutar ur en pratande mun. Jag har älskat den som inte kan vissla och han med små fötter, han som var för gammal och hon som hade armarna fulla med utslag. Kärlek sitter inte i kroppsdelarna. Det gäller bara att hitta de människor som fattar hur gorgeous du är och de står inte i vart hörn. Men det spelar ingen roll. Du blir inte mindre gorgeous för det. Njut nu. Livet må vara jävligt så många gånger under resan men svälj och sträck på det som är du. Kropp och sinne.
Lyssna på hjärtat när ingen annan lyssnar på dig. Prata från hjärtat när ingen annan pratar med dig. Känn med hjärtat och våga ge det till någon. Hur hårt det än slår och hur mycket någon än fyller det så finns det alltid inom dig och ett hjärta ljuger inte. Särskilt inte ditt. Och home can be wherever the heart is.
Var inte for snäll men var för fan inte för dum. Ta ingen skit. Ta ingen jävla skit och såras öppet så det syns. Göm inte dina tårar. Döm med hjärtat och döm hur hårt du vill men glöm inte förståelsen.
Och så känslorna. Du tror du kan styra dem men det kan du inte. Du kan manipulera dem för en stund men när de är sanna, då vältrar de sig över dig utan hejd och du kan inte göra ett dyft. Njut och gråt. Var stolt över att du kan känna och när du känner något äkta, dela med dig.
Jag är så jävla arg för tillfället och det handlar om tystnad och oförmåga att kunna uttrycka sig. Det är för fan bara att känna efter och öppna munnen. Och håll hårt i det som är dig kärt, och det du håller kärt kväver du inte för då kväver du dig själv. Och åt helvete med internet. Allvarligt. Vad gör det med oss? Tror vi på allvar att det är äkta? Hjärtat och känslorna och tankarna är allt men ge det till den som berörs. Addera lite äkthet och dö med ett leende.
Nej nu jävlar.
Jag lever.
Hej hej.
Ja jag vet att det är länge sedan sist men kan man bara surfa från mobilen så blir det såhär. Jag filar på ett inlägg som jag skriver offline så inte så mycket data ska gå åt. Men min dator är nära att krascha och allt tar en miljon år att göra så ja, segt går det.
I alla fall så finns det en hel massa att berätta sedan sist och det ska jag göra när tillfälle ges men nu ska jag iväg till biblioteket för att skriva ut dokument och besöka ett child care centre om jag vågar. Senare ska jag träffa Kim och efter det blir det after work med Linda och några andra svenskar, däribland Kim.
I övrigt så kämpar vi på med vår brokiga vardag. Jag har sovit i gästrummet några nätter för jag behövde det och ack så mysigt när ett hjärta som mitt kommer insmygandes och frågar om jag inte kan komma tillbaka till vår säng nu. Låter så löjligt från min sida att sova i gästrummet men vi är båda så trötta och jag har så svårt att sova p.g.a. alla tankar och då har det varit så svårt för mig att ha honom snusandes bredvid mig när jag bara vill krama honom. Bättre att kramas godnatt och sedan sova på annat håll så att jag faktiskt sover.
Igår bestämde vi oss för TIDIG kväll, var heeelt mörbultad av faktiskt hårt jobb och öm kropp. Vi åt middag vid halv åtta och la oss sedan.
Skriver mer snart, jag lovar men nu måste jag göra det jag måste! Kram o klapp till er alla!!
Bilkrasch.
Hej.
Igår (torsdag) var en hemsk dag. Först och främst hade jag så himla tråkigt. Alltså verkligen skittråkigt. Jag brukar ändå vara rätt bra på att underhålla mig själv. Men inte igår. Jag hade så tråkigt, så tråkigt att jag somnade. Jag somnade av tristess. Då har man tråkigt. Fram till klockan 14 gjorde jag ingenting. Absolut inget. Men då fick jag nog och bestämde mig för att ta tag i mitt enda mission för dagen. Ett tack till Damon.
Som jag nämnde senast är det inte roligt att vara ofrivilligt försörjd av någon annan. Varenda dollar jag spenderar är hans. Nu spenderar jag ju inte sådär fasligt mycket, men ibland händer det att jag köper mig en glass, eller lite yoghurt eller åker tåg.
Jag får låna hans bil precis som jag vill och han är generös på alla sätt en människa kan vara generös. Och vad som händer är att jag har så himla svårt för att säga tack. Det har jag alltid haft. Ingen bra egenskap. Får jag en present eller om någon gör en tjänst för mig säger jag givetvis tack, men när det kommer till stora saker, då går jag i baklås. Jag vet inte hur jag ska säga, eller när.
Hur tackar man någon som gör allt för en? Säger tack, tänker väl ni. Men jag kommer mig inte för. Jag kan inte ens hitta ett bra tillfälle att göra det. Jag känner mig så skyldig hela tiden och vet inte hur jag nånsin ska kunna ge tillbaka. Kärleken behöver jag inte anstränga mig med, jag ger honom allt jag har utan att ens försöka.
Så jag åkte i väg med bilen och valde ut ett kort till honom. Och i där skrev jag allt som jag tycker är så svårt att säga. Att jag är tacksam för alla handlingar som är menade för mig men att jag älskar tankarna bakom dem mer. Jag har ju inga pengar så det fick bli ord och hans favoritgodis för de två dollar jag hittade på gatan.
Jag skulle lägga det på hans kudde så han hade det när han kom hem från sin crossfit. Men när han kom hem från jobbet, eller näej, det var jag som kom hem från mitt lilla mission och han var redan hemma, då skulle vi åka och handla men för att han skulle hinna till sin crossfit så tog vi två bilar så jag kunde köra hem med maten och han direkt till träningen. Vi åkte till ett ställe där jag inte är så van att köra och med en skitdum parkering. Jag var lite småstressad för vi hade bråttom. Kom in jättedumt i parkeringsrutan och fick lite panik för jag avskyr att göra bort mig när folk ser på. Och vad händer sedan då?
Jag rullar sakta framåt mot betongväggen jag har framför mig och får ännu mer panik så jag TVÄRBROMSAR. Tror jag ja, jag trycker inte bromsen i botten utan g a s e n. Med all kraft prejar jag bilen in i betongväggen med en hård smäll. I backspegeln ser jag Damon skåda alltsammans och hela världen stannar. Det var ingen liten smäll. Jag slutar nästan andas och tårarna bränner. Damon springer fram och kollar bilen, ja bilen, och jag ser i hans ögon att det här var inte bra. Han slänger ett öga på mig och ser hur chockad och ledsen jag är, öppnar dörren och klappar på mig och säger att det är ingen fara, jag är inte skadad och ingen annan heller men undrar vad jag tänkte.
Jag tänkte bara bromsa. Det var allt. Men kan man inte skillnad på gas och broms ska man fan inte ha något körkort. Han pussade mig på tinningen och sa att det var bara en olycka och det kan hända alla. Inte mig, kvider jag fram gång på gång. Inte mig.
I den stunden ville jag bara dö. Jag ville inte nånting mera. Jag hann tänka så många tankar och till och med de löjligaste av tankar. Som att hur kan han vilja vara med en tjej som kraschar hans bil in i en betongvägg? Han kommer inse att han inte vill ha mig nu. Jag är för dyr i drift, det här går inte.
Han gick runt bilen och satte sig på passagerarsidan. Pussade på mig och frågade om jag ville höra de goda nyheterna. Det är i alla fall ingen fara med betongväggen, den står kvar. Och som vanligt får han mig att le, fast jag inte vill. Väggen är okej så den behöver du inte oroa dig för. Vill du åka hem nu så handlar jag sedan?
Så fick det bli. Tårarna rullade och jag skämdes mer än vad ord kan beskriva. Han guidade mig hela vägen hem och åkte på sin crossfit. Jag kände mig misslyckad, berättade för Lisa som strax ringde upp mig och sa snälla ord och att även solen har sina fläckar. Hon är det närmsta en riktig vän jag har här.
Pratade med Åsa innan som också hon peppade mig och berättade om alla hon känner som gjort samma sak. Att det händer. Att man kan ta fel på gas och broms men hon förstod mig. Det är inte kul.
Efter en lång stund med Lisa ringde Damon på andra linjen och frågade om jag skulle komma ut så kunde vi handla ihop. Så fick det bli. Han pussade mig igen och sa att det bara var en olycka och att allt blir bra. Vi handlade och jag började laga mat. Skitäckligt blev det. Bajspruttäckligt och så skar jag av mig fingret också. Skitdag! Försökte göra god kyckling med fetaost och timjan och färska minitomater från trädgården i Philadelphia och sour cream men det smakade toalett. Michele och Damon försökte säga att det smakade gott men mig lurar de inte!!!!
La oss strax innan tio, Damon fick sitt kort och alla ord som bara kändes som ett hån mot mig själv efter allt som hänt. Tack för att jag får krascha din bil liksom. Han la sig med armarna runt mig, slumrade till en stund men gick sedan och borstade tänderna. Sedan gav vi varandra all kärlek vi hade kvar för dagen och somnade. Imorse när hans klocka ringde så var jag otroligt känslosam. Kände i varenda cell hur gärna jag vill ha den här killen som min. Ville verkligen inte att han skulle gå. Finns ingen som luktar godare än honom, till och med på morgonen men skillnaden den här morgonen var att jag bara kände glädje trots att det blev kallt och tomt när han gick.
Han gick ner och åt frukost men kom och pussade på mig igen innan han lämnade huset. Varje morgon gör han det och jag vill aldrig nånsin bli av med honom eller det.
Somnade om och drömde att jag var på planet hem. Och en båt, nästan hemma i Sverige slog det mig, vad gör jag här? Varför är jag på väg hem? “Ja inte vet jag,” sa mamma. “Nej jag fattar inte heller,” sa Åsa. “Ditt visum gäller ju i nästan ett år till.” Jag började storgråta. Helt förtvivlat och saknade Damon så mycket att jag höll på att dö. Ja, det kändes faktiskt så. Som att jag måste tillbaka nu, nu, nu, ta nästa plan direkt. Så vaknade jag och undrade om Michele hört mitt gråt. Insåg att jag var kvar här och att om bara några timmar så är han hos mig igen. Och den känslan var oslagbar. Jag är där jag ska vara. Jag är tusan i mig där jag ska vara.
Krasch bom bang.
Min kära dator har varit mig trogen sedan hösten 2008 och den har fungerat felfritt, gör det egentligen fortfarande, MEN. Igår tappade den sin on- och offknapp för internet. Så den funkar liksom inte att vara uppkopplad med nu om man inte har en väldig, väldig tur. Det suger.
I övrigt jagar jag jobb, jag får inte vara för petig men jag vill ha en dräglig lön, det är allt. Jag jobbar ju sporadiskt på centret och igår var det en bra dag där. Det är inte roligt att leva på någon annan säger jag. Jag längtar SÅ tills jag kan bjuda Damon på något. Till dagen då jag får bidra. Till jag kanske får köpa något till vårt hem. Tills jag får ge tillbaka lite av allt det som han stått för.
Så nu skulle jag alltså behöva en ny dator, det är svårt att leta jobb utan. Telefonen funkar liksom inte så bra. Men är man utan pengar så är man. Skulle inte störa mig ett dugg om jag i alla fall kunde få ge lite till Damon. Man kan tycka att det är väl bara att acceptera att han betalar precis allt för mig nu. Men så känns det inte för mig. Jag känner mig skyldig hela tiden. Precis hela tiden. Jag är inte van att någon annan betalar för mig på det sättet. Jag har lånat pengar av mamma och mormor, men det är en helt annan femma.
Tiden känns så mycket mindre här i Aus. Dagarna går så fort och när jag jobbar och Damon med så kommer vi hem omlott så han först, jag sedan och när jag kommer hem är han på crossfit, Michele eller jag lagar mat eller så väntar vi tills Damon kommer så lagar han, så äter vi, pratar lite runt bordet och så är klockan redan halv nio.
Vi somnar bredvid varandra men är så trötta så vi hinner inte säga mycket. Vaknar vid 5, får några miunuters närhet men inga ord, sedan åker han till jobbet och så börjar det om igen.
Ikväll är det steak night igen men funderar på om jag ska låta Damon åka själv. Det är supertrevligt men han betalar så mycket ändå.
I övrigt är livet här helt jäkla underbart, jag bara väntar på den första personen som kommer och hälsar på så ni också får avnjuta detta land. Så glatt folk och så enkelt.
I lördags hade vi födelsedagsbarbeque för Leo hos honom. Han hade fått flyga helikopter på dagen och sedan samlades det vanliga gänget plus Andy's syster som jag inte träffat förr och vi hade en så himla bra kväll! Det är sanning att man umgås på ett annat, mer avslappnat sätt här. Sedan tycker jag att det kanske konsumeras onödigt mycket alkohol här, det finns liksom inga kvällar utan. Ingen är dock dräggig som många kan bli i Sverige enligt min uppfattning så jag vet inte om de har en annan kroppslig tolerans och på sitt sätt sorglig vana av alkohol men det känns i alla fall alltid glatt och avslappnat.
Väntar på att en annan svensk tjej ska höra av sig så kanske vi ses idag, jag hoppas på det. Fick mitt första samtal idag som inte var från Damon eller hans familj och det var Lisa. Då blir man glad minsann! Leo's syster Linda har ringt ett par gånger också men hon är typ som min familj i alla fall.
Hur är allt hemma? Har sommaren bättrat på sig? Tack igen för alla kommentarer och hälsningar. De får mig att känna mig mindre ensam!
