Instagram
Och jag uppdaterar mycket oftare på instagram där användarnamnet är luppan. Såklart ;)
I motvind hamnar vi närmare varann.
Hej!
Så mycket som är på gång nu att min skalle går på högvarv. Visum som ska fixas, jobb som söks, vänskaper som ska byggas på, andra repareras eller säga adjö till, pusselbitar som bara måste hamna på plats och en framtid som ligger för dörren, precis här bredvid.
Jag åkte på en välbehövlig minisemster till Sanna och Byron förra veckan och det är det bästa jag gjort på länge. Hon och jag har klickat som fan och för första gången sattes vår purfärska vänskap på prov. För det gör den när man ska spendera dygnets alla timmar ihop under en period första gången. Men det är som vi alltid känt varandra. Jag kan inte säga att vi snäste åt varandra, men hade vi nåt som behövde lyftas eller ventileras så gjorde vi det. Lyfte det eller ventilerade det. Och det är som att vi tillåter varandra att vara oss. Med tillgångar och brister och det är väl precis så det ska vara?
Jag har sista tiden sörjt en vän som så plötsligt kom, så plötsligt gick i mitt liv. På riktigt. Känts ungefär som när man blir dumpad av sin partner. Det är ensamt och tomt och ilsket och man fattar ingenting och det pendlar mellan att vara arg och ledsen och bara tom.
Hur som haver, dagarna ifrån Damon var så nyttiga och bra. Och jag längtade lagom efter honom men det bara byggdes upp för var dag. Vi pratade inte särskilt mycket eller länge i telefon utan gjorde vårt på varsit håll. Så himla bra. Han passerade mitt lilla medvetande i snitt var femte, tioende minut. Och var gång blev jag så lycklig av vetskapen att han är bara två timmar bort, och snart, snart är jag med honom igen. Jag tänkte på tiden vi var ifrån varandra. När allt vi hade var de där telefonsamtalen på obekväma tider när klockan alltid var vår fiende och jag glömmer aldrig den tiden i mitt liv. När jag var i från min "mitt i prick." Från dagen jag mötte Damon har precis allt förändrats. Jag älskar mig själv på ett annat sätt, är mindre rädd, har mer tro och framför allt så vaknar jag lycklig varje morgon.
Mycket är på gång i mitt och Damons liv nu men vår relation blir starkare och starkare för var dag. När jag kom hem i lördags var Damon iväg och jobbade hos Andy. Och jag väntade som en unge på julafton. Försökte uppehålla mig själv med lite av varje för att få tiden att gå. Och till slut hörde jag nyckeln i dörren där nere. Sprang in i badrummet likt en tonåring och slängde ett öga i spegeln. Log mot mig själv och gjorde ett litet skutt. Sanning. För där nere var ju min kille, min glädje, min kärlek. Och bara trappsteg emellan oss. Kände hur hjärtat slog hårdare, ja liksom bultade i bröstkorgen och så gick jag snabbt ner steg för steg men stannade med några trappsteg kvar. Han vände sig om och mötte mig på trappsteget under mig, kramade mig, pussade min hals och allt jag fick ur mig var: Jag kan inte stå såhär. Han tog några steg ner och fortsatte titta på mig från golvet. Jag bara tittade tillbaka. "Kom då" sa han. Var som jag kom tillbaka till här och nu efter att ha svävat iväg jag vet inte vart. Och ner gick jag. Och kramade, kramade, kramade min Damon. Kände att det är honom, honom, honom jag vill vara med. Och aldrig mer ifrån sådär länge.
Vi har sovit tätt ihop sedan dess. Haha, ja nattetid då. Vi har varit på bio och hållit hand. Lagat middag ihop och gått in i vår underbara vardag igen. Den är tuff nu när jag inte har något jobb, ingen inkomst. Men vi ska klara precis allt. Vi ska njuta på vägen och vi ska glädjas åt allt vi faktiskt har.
Lite mer om Byron då? Kunde jag vända min starka mening om denna plats? Yes! Jag vill inte bo där men jag njöt av min tid. Sanna och jag gick ut och åt, njöt av salsamusik och trevliga Aussies. Och jag tycker faktiskt det är klass på männen såhär långt. De visar intresse med smak. Faktiskt. Och när jag sagt att jag har mitt hjärta i någon annans hand så har de inte vänt på klacken för det.
Idag har jag sökt lite jobb och ätit köttbullar från igår. Och om nån timme kommer den där människan jag alltid pratar om hem. Och med dessa ord, nedan här, vill jag avsluta denna gångens blogg:
Han kom och tog en plats i mitt hjärta och inre rum som jag förut inte visste vad jag skulle med till men jag vet nu. Och han må ta tid och rum men han gör mig lycklig och det är allt som räknas för mig. Det var det hele.
Byron Bay
Hallå.
Är nere i Byron Bay och hälsar på min Sanna. Detta mytomspunna ställe. Alla bara älskar Byron. Inte jag. Inte jag. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Varför jag alltid måste vara tvärtom mot alla andra. Det som tilltalar alla andra här är precis det som inte tilltalar mig. Jag tycker om att vara här, missförstå mig inte. Men såå speciellt tycker jag inte det är. Jag försöker se vad andra ser men vad jag ser är vilsna trasiga själar levandes i en bubbla bortom verkligheten. För mig är Byron Bay flykt från annat. Jag ser smuts, ohygien, trötthet och i mina ögon fejkad unikhet. Folk kämpar som fa-an med sin image. Alltså det är 25 grader varmt och fuktigt som faaan. Varför har man stickad mössa då?
Jag vet inte om det är att jag är här under lågsäsong också men jag tycker hela stället är stendött. Butikerna är dyra och erbjuder samma, samma, samma. Maten är dyr och de få ställen jag ätit på här har inte levererat alls. Jag känner mig kräsen på livet när jag uttalar mig såhär. Men faktum är att jag kräver inte särskilt mycket. Jag tycker om när det är enkelt och ändå får Byron Bay mig att känna mig så svår.
Sedan kanske jag fokuserar på fel saker. Men min blick fastnar på fyllgubbarna och fyllegummorna på bänkarna runtomkring. På svarta barfotafötter och skägg. Och i min näsa sticker svett och orenlighet.
Sedan kan det nog vara att jag alltid hört så gott om Byron, som jag skrev, folk bara älskar Byron. Det är min andra vistelse här nu men nej, jag faller inte. Jag är inte kär. Kanske har det haft sin charm förr om åren? Kanske passar det bara inte mig? Sanna passar mig. Och när hon är runtomkring så blir allt fint. Till och med Byron. Det är fortfarande så enkelt, så enkelt med henne. Det är så jag vill ha alla stunder.
Första dan när jag var här träffade vi en tjej Sanna träffat. Hon var så vacker och man blev liksom helt tagen av hennes skönhet men så öppnade hon munnen och jag bara: Va? Är det här på riktigt? Är hon på riktigt? Det var som om både Sanna och jag fick klättra ner några klokhetsnivåer. Jag kunde liksom inte prata med henne. Hon var som helt väck. Näe, så får man inte säga men jag kände hur jag bara blev stel som en pinne bredvid henne. Sååå enormt, jag vet inte vad jag ska välja för ord. Men liksom i det blå. Jag ville knacka henne i huvudet och säga hoho?? Så frågade hon när jag skulle hem till Brisbane och om hon kunde åka med mig då. Då kände jag mig sorglig p.g.a. vad jag kände att jag ville svara men jag hade pratat med henne i seriöst två minuter när hon sa det. Sååååklart hade jag ju sagt ja men vad jag kände var bara nej nej nej jag kan inte ha dig sittandes bredvid när jag kör i två timmar. Som tur är skulle hon inte dit samma dag som jag men ja…
Och åter till denna ofräschhet. Det må vara jag som är pryd men jag fattar inte varför man vill ha så skitigt hår att man kan skrapa av det man får på borsten och använda som stekfett. Jag förstår inte varför man vill röka på eller äta skitmat. Jag måste nog bara lära mig att jag behöver inte förstå allting och det gör inget att andra inte är som jag.
När vi körde ner Sanna för några dagar sedan såg vi ett brudpar p en äng i närheten, bland kossor och hö och det kan jag förstå. Men att gifta sig här i Byron som så många gör? Nej det är nog ett av de sista ställena på jorden jag skulle välja att för evigt säga ja till min kärlek. Sån tur att ingen tvingar mig till det då.
Alltså jag är ju en medveten prick. Och jag försöker att se det fina i allt och är nog som bst på det när allt är skit. Men allt är inte skit nu så tyvärr är det som att jag letar fel. Letar är fel ord men det är liksom dit mitt medvetande söker sig. Till det fula och oattraktiva i livet. Så nej från nu ska jag försöka njuta av Byron och vad som finns häromkring så hoppas jag att nästa inlägg blir från en annan vinkel… Ska vi säga så? Ja!
Fredag i Australien.
Hej!
Hela förmiddagen har jag stått och stekt pannkakor och blev så mätt av oset att jag inte ens smakat. Väntar istället på Damon som kommer hem nu vid lunchtid så ska jag bjuda honom på svenska pannkakor med maple syrup och bacon, nutella och kokosflingor samt färsk frukt. Det tror vi på!!
Köpte faktiskt Ben & Jerry's jordnötssmörglass och frozen yogurt också men ska försöka hålla det hemlig för Damon till kvällen.. :)
Mår lite bättre idag och jag är så glad för det. Får se vad vi hittar på framåt kvällen. Imorgon ska vi motvilligt köra Sanna till Byron Bay. USCH, vill INTE att hon flyttar men är glad för hennes skull. Nu kommer hon få surfa precis så mycket som hon vill.
Vaknade imorse tidigt innan solen gått upp av att jag grät. Drömde en så otäck dröm om att mamma dog och allt var så makabert. Vi var i Åkis och handlade och så började Åsa och jag bråka om glass. Hon hade köpt Tuttifrutti-Magnum och jag ville ha choklad och så blev det världens grej om det och vi båda skulle berätta för mamma om vår version av bråket. Mamma väntade i bilen men innan vi hann ut mötte vi pappa och tre andra män som kom bärandes på en kista. Jag frågade varför i hela friden de bar på en kista och då berättade de att mamma nyss bara dött i bilen. Från ingenstans. Jag trodde dem inte riktigt men när vi kom ut på parkeringen där snön låg kall och packad så tappade de ut lilla mamma ur kistan. I bilen satt Martin och var ledsen och jag försökte förstå vad som hänt. Sedan plötsligt satt mamma i förarsätet, fast hon var fortfarande död men pratade litegrann. Hon sa att jag inte skulle oroa mig utan leva vidare och kämpa. Jag fick hjälpa henne att dra ner blinkersen när vi skulle svänga in på min gata. Såå himla otäck dröm. Bara grät och grät och sedan vaknade jag och Damon sa som vanligt att det bara var en dröm.
Jävla intensiva drömmar alltså. Alla drömmer ju men jag minns varenda sekund och varje detalj av mina drömmar.
Har börjat sakna mitt hem i Sverige, min inredning och stil. Här är vi tre personer som lever ihop med TOTALT olika smak. Vi har en Zebramatta i vardagsrummet, fult Ikeabord i köket, några tavlor som Michele printat ut som är fina i sig men i n t e min stil och så jag som försöker smyga in vad jag tycker om. Omatchat må jag säga! Jag är ju så himla estetiskt lagd och tycker om många olika stiler och inredningsmönster men jag vill att det ska gå ihop. Jag tror jag har blivit avskräckt av mitt eget barndomshem som liskom gick i en enda röra! Mamma hade nog sin stil som jag personligen inte diggar medan pappa tycks köpa det han gillar, sedan om det matchar eller inte är inte så noga...
Jag vill måla mina möbler och pyssla och dona, men det har liksom inte varit tid till det här. Ska försöka ändra på det.
Nu ska jag diska upp efter det stora pannkaksbaket!
Torsdag.
Hallå!
Jag är sjuk. Blev snuvig och dann av campingen så idag har jag legat på soffan hela dagen och plöjt Emil i Lönneberga på datorn. Fem dagars camping gjorde visst sitt. Tycker ni kan söka på Lake Somerset om ni vill kika och se vart jag och Damon firade påsk. Var där med Bev och Mike med familj samt deras vänner och på det stora hela hade vi en jättemysig ledighet. Men jag blir så himla blyg och obekväm med nya människor och jag HATAR det. Så framstår jag som dryg och bitchig istället när jag egentligen bara inte är bekväm. Men Bev är som hela världens mamma så det blev bara bättre och bättre med dagarna. Sedan detta eviga drickande. Australien i ett nötskal men jag tänker inte dras med.
Igår lagade vi fyllda paprikor, så himla mumsigt och tack vare Emma som jag började äta det. Tack ännu en gång Emma om du läser detta!
Idag ska jag och Damon titta på ett hus om jag bara känner mig lite bättre.
Första bilden nedan är från mitt franska favoritfik dit Damon tog mig samma dag jag landade i juni. Såååå gott där! Retsen är från camping och så lite larvbilder på mina bästa armband. Som om jag kunde välja...
