Nyheter.
Hej!
Så mycket har hänt sista veckan att jag inte vet vart jag ska börja. Jag och Damon flyttar till ett eget ställe på fredag. Till ett vitt stenhus som klassas som lägenhet med två våningar, uteplats nere och balkong uppe. Vardagsrum, två sovrum och ett par badrum. Vi har tittat på så mycket och när jag såg det här stället så kände jag bara att här är det. Det är här vi ska bo. Det här är vårt hem. Mitt och Damons. Vårt första tillsammans. Och jag kommer kunna bidra.
Jag startade mitt nya jobb idag och första dagen var över förväntan. Centret känns som från stenåldern, supergammalt och hur mycket jox och prylar som helst samt en uråldrig syn på pojkar och flickor men det ska vi ändra på så snart jag blivit varm i kläderna.
I förra veckan på torsdagen tog Damon mig på överraskningsdate. Vi gick ut och åt, supergod mat, jag tog revbensspjäll med barbecuesås och pommes frites samt majskolv och dip och sallad. Det var helt sjukt mycket och jag åt upp nästan precis allt. Otroligt. Precis innan maten kom in dock så lirkade Damon upp små biljetter ur fickan och gav mig. Biljetter till Julia Stone, systern i Angus & Julia Stone, för samma kväll. Vi skrattade båda två för nu har jag gjort bort mig två ggr på mycket, mycket kort tid.
Bara nån vecka innan jag fick biljetterna till James Morrison på min födelsedag så sa jag till Damon när han satte på hans musik i bilen att "Jag gillar faktiskt inte Morrison, inte ens lite, det är bara den låten jag gillar" och syftade på I won't let you go. Så en vecka senare fick jag de där biljetterna.
En vecka innan jag fick Julia-biljetterna var han på väg att sätta på henne i bilen (höhö) men jag hejdade honom och sa att "I actually can't stand her voice, I find it extremely annoying." Snacka om att trampa i klaveret. TVÅ ggr dessutom.
I alla fall så var konserten i ett litet mysigt tygbeklätt tält, påminde ganska mycket om Cirkus i Stockholm men allt i tyg och lite mer extremt. Allt gick i rött och brunt och liksom i plysch, väldigt mysigt dock. Damon höll om mig hela konserten och det var så himla mysigt och romantiskt. Jag vet inte om det är han eller jag som är en bergochdalbana men när han ger så gör han mig lyckligast i världen. Och senaste veckan sedan allt var miserabelt har vi haft så mysigt ihop och han har visat mig så mycket kärlek.
I fredags gick vi på Andy's syster Lisa's födelsedagsfest på en av pubarna/klubbarna/restaurangerna här i mysbyn och trots att hela Damons grabbgäng var där så gav han mig all sin uppmärksamhet hela kvällen och framåt småtimmarna gav han mig en halvtimmes monolog om hans känslor för mig och oss och givetvis ändrar det inte att jag vill ha det dagligen, men kanske måste jag förstå att människor är olika och att han är fysisk till vardags och verbal vid speciella tillfällen och stunder. Det sitter så långt in hos honom att öppna sitt hjärta men när han gör det känner jag mig speciell och utvald och jag känner för honom. Han pratar så jag förstår. Så jag känner att jag är som han säger, the love of his life.
Jag är ännu inte säker på att han är mitt livs kärlek, jag har känt enormt starkt för en annan människa men jag älskar honom och jag älskar vårt liv tillsammans. Det är inte det enklaste livspusslet vi valt, men det är det intressantaste och mest utvecklande jag haft.
Kvällen slutade framåt tresnåret, vi tog en taxi hem och älskade varandra till sömns och efter 2,5 timmar åkte Damon till jobbet och jag sov vidare till 12 då han ringde. Han bytte då av "sängpasset" och sov till 17, jag åkte och handlade och kikade i K-mart, typ som Åhléns/Ica kvantum/Coop.
På kvällen åkte vi in till Brisbane-festivalen där vi kollade på det enormt häftiga ljusspelet över hela stan med musik till. Vi köpte Thaimat och satt på en Fat Boy (stor frigolitkulefylld kudde mormor) under stjärnor och show.
Vi köpte churros (som långa donut sticks) ((som långa munkstickor)) med socker på som vi doppade i choklad.
Igår sov vi ända till 10 innan vi åkte citycaten på floden en bit och sedan promenerade ner till valleyn där Damon tog en kaffe och jag inget.
Jag är så sjukt trött nu och klockan är över nio så jag ska sova men ska försöka att uppa lite oftare. Allt för nu!
Alla vägar har sitt pris.
Jag lider av en sjuhelsikes pms vilket betyder att jag och Damon bråkar och älskar om vartannat. Jag har sista dagarna bokstavligen känt för att kasta saker på honom, till och med spotta. Han kan vara så jävla slapp i sitt engagemang kring oss och är ingen god lyssnare. Jag har så mycket agg inom mig som jag inte vet var jag ska göra av och han triggar mig som fan till och från.
Jag gråter titt som tätt, oftast på natten när han inte märker det, på natten för att jag är ledsen, på dagen för att jag är arg. Igår hoppade jag ett argt jämfotahopp i trappen för att jag var så otroligt arg på honom. Han hanterar ofta en konflikt med tystnad och inget retar mig mer än det. Sedan när allt lagt sig är han duktig på att komma och krama men jag behöver det mitt i ilskan.
Igår när jag blev sådär arg skulle vi till Damons morfars hus för att tömma det eftersom de nya ägarna kommer på fredag men allt blev bara helfel, det var strax innan jämfotahoppet. Det har varit mycket för mig på sistone med sjukdom och mens i 16 dagar, något läkaren trodde kunde vara ett missfall vilket tog hårt på mig, samt stress kring jobb, visum, boende, framtid och allt annat som hör till min vardag. Det är mycket helt enkelt. Och jag är en liten tjej med ett stort hjärta i kroppen som rymmer mycket kärlek men i den kärleken lika mycket sorg stundtals. Och är man då liten till sinnet så är det svårt att bära med sig ett tungt hjärta.
I alla fall, jag bestämde mig för att inte följa med, det hela startade med ett brev jag skrev i torsdags som jag sedan fick veta att Damon medvetet aldrig läste och det gjorde mig tvärarg. Här slänger man ut sitt hjärta framför ögonen på honom och fläker upp hela sitt känsloliv och så bemödar han sig inte ens att läsa det, än mindre tala om det för mig. Vem gör så?
Han och Michele gick till bilen och tårarna bara sprutade på mig. Jag har spenderat så mycket ensamtid i det här huset och kände att jag kan inte sitta här inspärrad en dag till utan mat eller pengar så jag ringde honom och bad honom komma tillbaka men med ultimatumet att jag slapp vara med honom, bara följa med. Han tyckte såklart det var löjligt men sa I pick you up in a minute. Och det gjorde han men jag bad Michele sitta i fram så jag slapp. Jag bara grät och grät och inte för att jag var ledsen utan för att jag var arg. Och besviken.
Besviken ja. På honom men också på mig som tar illa vid mig, som tar skit när jag aldrig annars gör det. Men jag älskar ju den här människan och när jag känner att jag blir behandlad illa så tar det så jävla hårt. Vi åkte ner till vår mysiga by här nere och åt frukost på en bookshop. Det är som en bokhandel och ett fik på samma gång. Michele gick iväg och kikade på böckerna, säkert inte alls intresserad av dem men för att ge oss lite tid. Helt i onödan. Vi sa inte ett ord. Tittade inte ens på varandra.
Sedan var jag ändå tvungen att be om pengar till tamponger men Damon frågade om det var okej att vi tog det på vägen istället. Såklart det var.
Nån timme senare när vi kom fram var jag helt slut och likaså tårarna. Var helt rödgråten vilket var jättejobbigt när det visade sig att jag skulle träffa Damons morbror med fru för första gången. Damon och Michele gick ur och jag var på väg men benen bar inte. Så jag lutade pannan mot bilsätet med fötterna utanför bilen på marken och visste inte vad jag skulle göra. Damon hade dessutom glömt att stanna för mina tamponger så det hela kändes bara miserabelt.
Vi höll oss på varsitt håll ett tag och jag la på ett leende för de nya samt Damons föräldrar, de ska ju inte behöva drabbas av min olycka. Efter nån timmes och röjande kom Damon och kramade mig med sina bästaste armar och pussade mig på pannan och sa You know I love you. Ja älskling jag vet det men ibland hjälps det inte. Och liksom just därför blir jag ledsen för jag vet hur du känner och ändå är du dum ibland. Dum ja, Damon avskyr det ordet. Jag får inte säga att han är dum. Jag får säga tokig istället. Men det är ju inte samma sak. När han är dum är han dum och inte tokig.
Hur som, som alltid läkte vi ihop vårt lilla förhållande och pudrade på värme och närhet istället. Vi hade picknick på hemvägen och igår kväll läste han mitt brev och älskade mig till sömns. Väckte mig med något mjukare, något varmare kramar än annars och själv har jag varit på introduktion på mitt nya jobb idag. HELTIDSJOBB är det med start på måndag. Har fått arbetskläder och allt och på onsdag ska jag gå första hjälpen-kurs här i Australien. Ja såklart det är här, jag menar bara att jag har ju gjort det i Sverige men nu ska jag få det på australisk print. Jag har också träffat två av de svenska mammorna jag ska jobba för senare när jag startar mitt family day care. Och så Lisa, min älskade Lisa.
I fredags mötte jag Lisa direkt efter jobbet, vi gick på Vapiano och så hade vi tjejkväll. Så himla bra och det slutade med att jag sov kvar. På morgonen åt vi frukost på hennes takterass och hela “dygnet” med henne var bara topp!
Ikväll har jag och Damon varit och tittat på massa hus. Vi ska nämligen flytta. Och det är en djungel vill jag lova men något ska nog falla oss båda i smaken. Det var en upp för nu det.
Kyss och klapp!
Och P.S. Fick just ett sms av mitt hjärta där han skrev att vi har en date kl. 18 på lördag i Southbank vilket betyder att det är love on in this very moment. Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp! D.S
Min nya arbetskostym på!
9/9 -12
Hej Sverige!
Det är som i en bubbla. Jag dök in med huvudet före och jag ser allt utanför, jag ser hem till Sverige, jag ser vad jag hade, jag ser vad som väntar framöver. Jag kommer alltid vara en orolig själ men jag har nån slags trygghet i mig som jag håller hårt i. Jag oroar mig inte för sådant jag oroat mig för, men nya saker dyker upp. Jag kommer behöva lämna Australien för en tid förr eller senare men just nu känns det långt fram.
Jag har funnit en riktig vän och visst har jag vänner hemma och haft vänner förr men med Lisa är det nåt alldeles särskilt, som den första kärleken fast med en vän. Det betyder inte att det är något fel på de andra, men när man är kär så finns det inga förklaringar eller skäl.
Jag och Damon börjar sakta komma in i den riktiga vardagen ihop och den bär på både sött och surt. Jag känner mig nertaggad och inte hals över huvud förälskad. Det som förut var en enda kärleksstorm har harmoniserats till ett mera normalt hav med vågor som ibland är större, ibland mindre och ibland kommer en skälvande tsunami som sköljer över mig och det känns som dag ett.
Jag kan bli arg på Damon nu, jag såras inte av något sådär stenhårt som jag kunde göra förr, jag har växt i vår relation och jag är inte lika rädd att förlora honom längre. I fredags var han ute och röjde med sina work-mates så jag och Michele hade tjejkväll, köpte på oss ett berg av onyttigheter men delade på en enda liten chokladrad. Vi hyrde film och jag vill rekommendera alla som tycker om kärlek att se den. "Like crazy" heter den och handlar om Anna och Jacob som träffas på universitetet i LA men är från olika länder och måste lämna varandra efter examen för att fixa visum som visar sig vara lättare sagt än gjort och det var några igenkänneliga scener må jag säga. Underbar film och fantastiska skådespelare.
Igår var vi ute och åt överraskningsmiddag för Michele som fyllt år, vi gick på ett vietnamesiskt ställe och beställde in massa smårätter samt två mains. Mysig kväll som avslutades i soffan för att se filmen igen fast med Damon. Jag ville visa honom vad kärlek är för mig. Efter filmen gick jag och borstade tänderna och tvättade av mig och när jag kom ut i sovrummet hade han tänt massa ljus och tog av mig varenda tråd på kroppen. Trodde han slagit i huvudet eller nåt eller drabbats av någon romantik-deceace. Han sa bara fina ord och sådär är han, det är som att han kastar en tsunami på mig ibland för vi lunkar på i vår vardag men så gnistrar det till och så ger han allt han har. Jag somnade något paff och vaknade av hans varma händer och mindes än en gång varför jag vill vara med honom.
Men så har vi det sura i vardagen ockå. Morgonen började mysigt och fint i romantikens tecken och sedan gick vi ut i trädården och åt fluffiga pannkakor med grekisk yoghurt och bär, sedan fixade vi rummet lite och Damon hade förvanat om att han skulle iväg till Leo och fixa båten.. Jag sa efter frukost att jag nog inte vill följa med utan hellre hittar på något annat. "Varför då?" undrade han. Ja varför då?? Det är ju jättekul att kolla på killar som meckar med båt! Nehej jag ville hellre träffa Lisa så jag frågade om hon hade tid och det hade hon. Vi sa hej hej jag och Damon och han åkte iväg, jag fixade iordning mig och åkte in till Central. Mötte min fina Lisa och köpte en solhatt till jobbet och andra soliga dagar. Vi har varsin hon och jag nu. Hon en med aprikost brette och jag med mintgrönt.
Väl i stan efter ett par timmar ringde Damon och undrade var jag var och sa att han var på väg hem för att hämta vår voucher till en restaurang som vi vann på Bens tillställning och att han skulle dit med Andy och Leo. Jag tyckte inte det var så snällt eftersom vi hade tänkt använda den till frukost imorse på den restaurangen men eftersom Michele gjort pannkakor struntade vi i det. Så plötsligt blev vi jätteosams om det i telefon, jag blev ledsen, han var arg. Men vi bara missförstod varandras intentioner och efter ett litet samtal några timmar senare så är allt bra igen.
Jag har fått tid att blogga lite och Damon har hängt med sina kompisar. Jag skypade just med min älksade ex-sväris och jag blev så lycklig att jag nästan började snyfta. Har saknat henne SÅÅÅ de här veckorna!
Det var väl det hele för nu. Hej på er!
När jag är sjuk.
Av någon outgrundlig anledning så är jag aldrig betrodd när jag är sjuk. Så har det varit hela livet och både släkt, vänner och kollegor har sagt saker som "Känner du inte efter lite för mycket bara?" eller "Det är alltid värre på morgonen." o.s.v. Det har varit sjukt störigt för mig som oftast när jag väl är sjuk mår rejält dåligt och länge. Jag är aldrig sjuk i 2-3 dagar utan minst en vecka om det inte är magsjuka som förstås är kortare.
Det stör mig inte mycket, men det stör mig ändå att jag inte bara kan få vara sjuk när jag är sjuk, den där misstron är irriterande. Ibland har jag nog blåst upp den lite och tror att folk misstror mig bara för att jag är van vid det. Men det spelar ju ingen roll, min känsla är densamma.
Sedan har jag ett lyxproblem och det är för mig inget jag skulle kalla för lyx: Jag ser inte sjuk ut när jag är sjuk. Jag kan vara som snyggast just när jag är sjuk, jag får en annan glans i ögonen och ska jag på något viktigt så brukar jag motsägelsefullt nog lägga lite foundation under ögonen och rouge på kinderna.
Bilderna jag la upp för nån dag sedan var när jag mådde piss, ändå fick jag en kommentar om att jag nog inte var dödssjuk eftersom jag var ute och flängde. Säger inte att det berodde på bilderna men jag kan också se att jag inte ser speciellt sjuk ut.
Nej jag är inte dödssjuk. Då hade jag legat på sjukhus. Och vad störigare är för andra är att jag inte gnäller. Nog kan jag tala om att jag mår dåligt men om någon (i det här fallet Lisa) har ordnat en överraskning åt mig så kan jag ta mig i kragen och samla mig för det, även om jag mår förfärligt. Jag kanske framstår som slö för att jag bara ligger i övrigt och inte gör eller säger mycket. Men vad hjälper det att tjata om hur dåligt jag mår?
När jag var yngre var jag en flängare dock. Jag klarade inte av att bara ligga hemma så var jag sjuk och hemma från jobbet så började jag alltid städa eller fixa med någonting. Något som förstås inte var bra. Är man sjuk ska man vila. Få lite frisk luft på sin höjd men sedan vila. Det lärde jag mig med tiden.
Den här veckan som sjuk har varit jättejobbig för mig. För det första har vi så fint redan så någon större städning har inte behövts. För det andra finns det ingen att ringa och Damon jobbar hela dagarna så jag är väldigt mycket ensam. För det tredje så växer en ångest inom mig med grunden i att jag borde söka fler jobb, att jag borde promota mig själv, men jag har absolut ingen kraft.
Damon kom hem igår och frågade om jag kände mig bättre. Fortfarande inte. Han la sig bredvid mig och tog upp sin telefon. Han knappade in ett nummer och någon svarade i andra änden. Han frågade om det fanns några avbokningar under eftermiddagen och sedan hörde jag hur han bokar in en läkartid för mig.
Samma eftermiddag åkte vi till doktorn. Han tog mig i handen och följde med in i rummet. En gullig liten tant-doktor var det. Hon tittade i öron och hals och pillade och donade och testade och sedan sa hon att jag utan tvekan har streptokocker och halsfluss och nej det är inte samma sak, det ena är bakterier, det andra virus. Öroninflammation och feber. Och det är att lägga sin energi på fel saker när man störs av att människor säger att jag inte skulle vara sjuk.
Har fått penicillin nu och hoppas såå att det hjälper! Det var det hele!
Nej nu jävlar ska jag bli frisk så jag kan tumla runt med mitt smul igen.
Time.
Vaknade upp i morse och kände mig inte bättre. Halsen är full av vitt så förmodligen är det doktorn som gäller nu. Jag har vilat dagarna i ända förutom stunden då jag satt och fikade med Lisa i lördags. Kom just från en intervju och det ser ut som jag får jobbet utan tvekan. Jag har visst oroliga läsare som fått för sig att det är svårt att få jobb i Aus. Det är det inte, det är jag som är kräsen. När man väl tar ett jobb så fastnar man lätt där och då vill jag trivas.
För andra intresserade kan jag berätta att jag har 5 familjer som är intresserade av mig, det gäller bara att välja rätt. Med all sannolikhet har jag heltid från november och fram till dess kör jag på casual på centret samt då och då i svensk/aussie-familjen här i närheten.
Och kokot som skrev just det att det tycks vara svårt känner mig visst inte så väl då jag redan har två jobb som jag varvar mellan. Fint att du oroar dig i alla fall, samma person med samma IP-adress säger så fint att det är som att läsa en 14-årings blogg när man tittar in här. Vad vill man ha sagt med det? Störtlöjligt ju! Vad är tanken? Att jag ska bli ledsen? Att jag ska tänka åh nej, nån som jag inte känner tycker att jag skriver som en 14-åring? Hoppas inte, för jag blev skitglad! Jag har aldrig vare sig betett mig eller blivit tagen för en 14-åring, inte ens när jag var en, så att få leva ut den missade tiden känns fantastiskt!
Om jag mår bättre och inte ska jobba i veckan så ska jag träffa min Lisa. Det lyser upp alltihopa!
I övrigt tycker jag ni ska lyssna på min nya favolåt Skyscraper med Demi Lovato. Eller Animal med Neon trees. GRYM!
Vad mer? Det börjar bli varmare här nu. 20-25 grader på dagarna lite svalare på nätterna förstås. Det var det hele för nu! Ciao!
Vid en ålder av 26.
Hej kära familj och vänner!
Jag är och har varit sjuk. Kanonsjuk. Dunder- och braksjuk. Damon smittade mig med nån himla förkylning som inte är den roligaste. Jag har i princip sovit i en vecka. Och nu har jag fullt med vitt på mina mandlar i halsen. Fick en spray av Damon's pappa igår som jag faktiskt tror hjälper något. Ska avvakta några dagar innan jag går till doktorn.
Trots detta har jag haft en jättefin vecka. Min födelsedag har firats i minst 8 dagar känns det som.Fick ett paket på posten av världens underbaraste Hanna, blev så sjukt glad och rörd. Helt stum bokstavligen!!
I fredags skulle jag vara barnvakt åt fem barn mellan 5-13 år på Guldkusten vilket jag också var men jag var supernervös och supersjuk. Hade aldrig träffat folket förr och jag skulle vara barnvakt på ett hotell vilket kändes lite osäkert. Jag visste ju inte om det var bluff alltihopa men Damon körde mig hela vägen och väntade tills jag fått kontakt ordentligt med mamman.
Det första hon säger dock är att två av barnen är magsjuka och kräkts hela natten. Jag blev så himla besviken för det tycker jag att man talar om innan så jag får en chans att avböja. Det gick i alla fall bra och jag fick ihop 150$ på den kvällen.
Damon hämtade mig sent efteråt och i bilen hade han med sig ett paket från Janice och Alan. Jag mådde så himla dåligt så jag orkade inte öppna det men blev så glad! De är så rara mot mig!
I lördags hade jag date med Lisa, födelsedagsdate och hon tog med mig på en överraskning. Vi gick till Sofitel där jag blev bjuden på high tea på 32:a våningen. Det ni!! Det är så underbart att vara med henne, för till och med på det här superexklusiva stället med bara "fint folk" och vett och etikett så kan jag vara 100% avslappnad och skratta. Det är som om jag alltid känt henne och hon gör allt här i Aus så mkt lättare. Det är liksom inte en anledning bara tilll att jag vill vara här nu. Det finns två.
Vi höll handen på vägen upp i hissen, bara en sån sak, hur många i världen känns det naturligt med?? Jag är ju så sjuuuukt hissrädd men med Damon och Lisa åker jag hiss. Gör liksom inget om jag skulle fastna med någon av dem.
Hon hade också köpt en fin present till mig, som om inte Sofitel vore nog??? Innan jag öppnade den berättade jag hur glad jag blev för presenten från Janice och Alan som var en finfin hårtork och då bara stannade hon mitt på gatan och stampade med foten i marken. "Men aaaah, näääe, det var ju MIN present!" Hon hade köpt samma och jag inser att jag måste ha tjatat en del om att när jag får min lön och ett jobb då ska jag minsann köpa min första hårfön!
I alla fall, stunden med Lisa var som vanligt top notch, vi åt scones och smörgåsar med lax och annat mumsigt, samt massa små treats så som en mini créme brulée, cheesecake, chokladmousse, cupcake och jordgubbar doppade i choklad. Himmelriket med andra ord!
Efteråt var jag helt färdig, var ju trots allt sjuk. Och trots att det är en meter hem till oss från tåget kom gullefjun och hämtade mig med bilen. Vi pussades och kramades nån halvtimme och sedan var klockan 19. Då somnade smulet och jag Instagrammade lite. Jag är helt besatt. Och det är det rubriken handlar om men jag kommer till det senare.
Jag åt lite middag med mig själv och lät Damon sova, han hade bara sovit 4,5 timme natten innan eftersom han hämtade mig på Guldkusten och sedan jobbat sedan 5 på morgonen. Vid nio la jag mig också och somnade under täcket brevid honom.
Igår vaknade vi vid åtta, gjorde oss i ordning och åkte till Janice och Alan för att fira Fars dag. Jag låg mest i soffan för jag mådde så dåligt och de tog hand om mig bäst de kunde. Utom Damon, han jobbade häcken av sig med olika installationer de ville ha klart i sitt nya hus. Svetten rann på honom stackarn.
På kvällen åkte Janice och Alan och köpte Thaimat som vi delade tillsammans innan vi begav oss hemåt vid 21-tiden.
Jag är fortfarande sjuk så jag ägnar mig åt ingenting. Fick nån himla knäpp här när jag var sjuk, det händer oftast då, när jag är sjuk, och jag kikade in på mitt gamla Instagramkonto och började uppdatera den lite. Och nu är jag fast. Och vid en ålder av 26 så har jag börjat att verkligen uppskatta mitt yttre. Det var som att det kom där på min födelsedag. Över en natt. Sanning. Men redan när jag var tio (ni som känner mig vet detta redan) tänkte jag eller snarare insåg jag att jag är fan inte sämre än nån annan. Jag är lika fin fast på mitt sätt. .Lika smart, fast inom mina områden, lika intressant som någon annan. Jag insåg att det är omöjligt för mig att få bruna eller blå ögon. Men det är lika omöjligt för dem som har det att få gröna som jag och därför är det bäst att de är stolta över det de har så är jag stolt över det jag har. Och det liksom bara slog mig här för någon vecka sedan. Igen.
I så många år har jag nu bara accepterat mig själv, tyckt att jag duger och sett hur sjukt vackra och snygga alla runtokring mig är. Men det är jag också. Jag inte bara duger. Jag tycker för första gången tror jag, att jag är fin. Fin. Nästan lite snygg. Det är helt underbart att känna så. Det som slog mig ännu en gång var att jag kan också. Och jag är inte sämre eller svagare för att jag ibland vill använda smink. Jag kan faktiskt tycka att det är skitsnyggt. Och det är inte fel. Det kan till och med vara skitkul med smink. Om jag nu lärde mig fatta hur man gör med skiten. Men det kommer väl det med. Så ni får ursäkta att jag är lite obsessed med mig själv för tillfället. Jag är liksom lite nykär. Och då blir bilderna som nedan. Tjipp!
