Kreativitet.
Hej folk,
har varit lite ur form i veckan. Lite ledsen och uppgiven men nu är jag på banan igen. Ordentligt. Vaknade efter en hemsk men såhär i efterhand ganska underlig mardröm imorse. Drömde att jag och Åsa kom hem med flyg från fjärran land och var så uppe i exaltering att vi glömde bort att hämta våra väskor från rullbandet och gick och åt istället. När vi skulle få hjälp på flyplatsen att hitta väskorna var det superskumma människor i uniform som tillhörde en ond maffia och på något vis drogade Åsa.
Fick med henne därifrån men var tvugna att åka tillbaka för vi skulle promt ha våra väskor. Då stängde de in henne i en källare och en av de var lika stor som den där blonde besten i Män som hatar kvinnor-triologin. Jag visste inte vad jag skulle göra när Åsa satt inlåst i Fritzl-källaren (så hemskt var det) så jag fick den kloka idén att ringa på hjälp. Vem ringde jag då? Jo Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Han kom till vår undsättning och brottade ner besten. Med mig kan du vara trygg Åsa, kommer alltid på något smart..
Hur som, idag var ingen vanlig dag utan jag åkte in till stan på en utbildningsdag. Det var mycket prat och övningar och tvärgrupper med fokus på skapande tillsammans med barn. I slutet av dagen fick vi en uppgift och en timme på oss att lösa den. Vi skulle skapa en framtidens väska och ha en värdefull sak i den och ett skräp. Vi skulle jobba tillsammans med människor vi inte känner och komma överens om design och funktion och sedan göra ett utförande.
Min grupp, vi hade världens samarbetskänsla. Jag som när vi fick uppgiften tänkte att Ahhh, måste vi samarbeta? Jag är lite av en enstöring och särskilt när det kommer till skapande. Men det gick finfint.
Vi gjorde en ergonomisk ryggsäck som expanderar i takt med att man fyller den. Alltså mycket liten om du har lite i den och större om du vill ha mer i den. Till och med en vinterjacka fick plats. Den var utrustad med ett personchip som du var tvungen att läsa av ditt tumavtryck mot för att ens kunna öppna. Sensorn för det var ett mellisfodral där du får plats med nötter, ett äpple, russin eller vad du nu vill ha. Inuti var den utrustad med en "latte-påse" som givetvis går att använda till andra drycker än latte. Vatten, juice eller vad du nu önskar. Den hade ett sugrör monterad så du kan dricka på språng. Även en första hjälpen-påse i miniatyr fanns i.
På bild ser den bara ut som en ihopknögglad säck men i verkligheten var den rätt fin och vi var så stolta allihop. Det var jättespännande att se vad de andra hade gjort. Några hade en så smart grej i sin väska. Ett personkort kallade de det och det var som ett idkort men det var laddat med all viktig information. Körkortet, pass, utbildning, födelsenummer, allt digitalt. Och var du med i brottsregistret gick det direkt att läsa av med kortläsaren. (På gott och ont förstås.) Kortet ersatte också hemnycklar, mobil, och dator. Därför behövde väskan inte ha ett blixtlås eller lock då det kort som var av värde var personligt och inte gick att använda utan att läsa av pupillern eller tumavtryck. Till och med pengar var kortet laddat med. Din lön laddades på direkt på kortet och drogs sedan av då du handlade med det. Sjukt fiffigt!
En jätterolig dag som avslutades med 3 timmars hemlighetsmakeri med pappa. Nu är det godnatt.
Vår transparenta ryggsäck. Kunde bli sjuuukt stor! :)
Latte-påsen :)
En annan grupps fiffiga väska som var som en Iphone fast med solceller och massa fiffigheter. Kul!
har varit lite ur form i veckan. Lite ledsen och uppgiven men nu är jag på banan igen. Ordentligt. Vaknade efter en hemsk men såhär i efterhand ganska underlig mardröm imorse. Drömde att jag och Åsa kom hem med flyg från fjärran land och var så uppe i exaltering att vi glömde bort att hämta våra väskor från rullbandet och gick och åt istället. När vi skulle få hjälp på flyplatsen att hitta väskorna var det superskumma människor i uniform som tillhörde en ond maffia och på något vis drogade Åsa.
Fick med henne därifrån men var tvugna att åka tillbaka för vi skulle promt ha våra väskor. Då stängde de in henne i en källare och en av de var lika stor som den där blonde besten i Män som hatar kvinnor-triologin. Jag visste inte vad jag skulle göra när Åsa satt inlåst i Fritzl-källaren (så hemskt var det) så jag fick den kloka idén att ringa på hjälp. Vem ringde jag då? Jo Magnus Samuelsson, världens starkaste man. Han kom till vår undsättning och brottade ner besten. Med mig kan du vara trygg Åsa, kommer alltid på något smart..
Hur som, idag var ingen vanlig dag utan jag åkte in till stan på en utbildningsdag. Det var mycket prat och övningar och tvärgrupper med fokus på skapande tillsammans med barn. I slutet av dagen fick vi en uppgift och en timme på oss att lösa den. Vi skulle skapa en framtidens väska och ha en värdefull sak i den och ett skräp. Vi skulle jobba tillsammans med människor vi inte känner och komma överens om design och funktion och sedan göra ett utförande.
Min grupp, vi hade världens samarbetskänsla. Jag som när vi fick uppgiften tänkte att Ahhh, måste vi samarbeta? Jag är lite av en enstöring och särskilt när det kommer till skapande. Men det gick finfint.
Vi gjorde en ergonomisk ryggsäck som expanderar i takt med att man fyller den. Alltså mycket liten om du har lite i den och större om du vill ha mer i den. Till och med en vinterjacka fick plats. Den var utrustad med ett personchip som du var tvungen att läsa av ditt tumavtryck mot för att ens kunna öppna. Sensorn för det var ett mellisfodral där du får plats med nötter, ett äpple, russin eller vad du nu vill ha. Inuti var den utrustad med en "latte-påse" som givetvis går att använda till andra drycker än latte. Vatten, juice eller vad du nu önskar. Den hade ett sugrör monterad så du kan dricka på språng. Även en första hjälpen-påse i miniatyr fanns i.
På bild ser den bara ut som en ihopknögglad säck men i verkligheten var den rätt fin och vi var så stolta allihop. Det var jättespännande att se vad de andra hade gjort. Några hade en så smart grej i sin väska. Ett personkort kallade de det och det var som ett idkort men det var laddat med all viktig information. Körkortet, pass, utbildning, födelsenummer, allt digitalt. Och var du med i brottsregistret gick det direkt att läsa av med kortläsaren. (På gott och ont förstås.) Kortet ersatte också hemnycklar, mobil, och dator. Därför behövde väskan inte ha ett blixtlås eller lock då det kort som var av värde var personligt och inte gick att använda utan att läsa av pupillern eller tumavtryck. Till och med pengar var kortet laddat med. Din lön laddades på direkt på kortet och drogs sedan av då du handlade med det. Sjukt fiffigt!
En jätterolig dag som avslutades med 3 timmars hemlighetsmakeri med pappa. Nu är det godnatt.
Vår transparenta ryggsäck. Kunde bli sjuuukt stor! :)
Latte-påsen :)
En annan grupps fiffiga väska som var som en Iphone fast med solceller och massa fiffigheter. Kul!
Sommartid.
Det är väl nu man ska vara glad att det är sommartid? Att vi är på "rätt halva". Jag tycker inte sommartiden är nåt bra. Den gör det bara ännu svårare för mig och den där Aussiehögen jag skaffat mig.
Igår tog jag på mig våriga kläder och åkte in till ett annat Details för att pröva lyckan. BH:n jag provade för ett år sedan hette inte Freya. Den heter Panache. Och jag har inte 65 E, nej för jag har F. Men den satt i alla fall inte topp för den var lite för stor i kupan och E var för liten. Och ska man lägga sin matkassa på en BH, ja då ska den tusanimej sitta bra. Och mer därtill. Så antingen får jag gå upp lite i vikt, eller ner lite. Får se hur jag gör. *IRONI*
Idag är det våffeldagen och då borde våfflor intas. Men det är svårt när man är inne på sockerstopp dag 14. Visserligen innehåller ju inte själva våfflorna socker så kanske kör jag bär och grädde till. Det vore fint. Igår unnade jag mig efterrätt efter lunchen. Det blev blåbär och hallon med kokosmjölk. Det är riktigt gott och inte det minsta onyttigt. Önskar man kunde vispa kokosmjölk men har inte kommit på något sätt ännu.
Jag blev lite down igår, eller egentligen inte down. Mer irriterad. Uppgiven kanske. Och trots att klockan var två på natten (ja den blev ju tre minuten efter) så fanns Alex där med sin behagliga stämma. Han kan vara hård mot mig också, på ett bra sätt. Han håller inte på och gullar med mig om det inte behövs. Ibland gör det det och då brukar han först tala klarspråk så att det gör lite ont, sedan säger han bara snälla ord så det känns bättre.
Vi pratade till fyra nångång och då var det lättare att somna. Tur att han finns när den där Damon är på annat håll. Jag blir arg ibland för att han och jag inte känner varandra på samma sätt som jag och Alex. Men det är så det är. Tiden gör sitt.
Just det, vaknade tidigt imorse av att jag skrattade jättemycket. Så märklig känsla :)
Nepp, nu är det dags att kicka igång söndagen!
Tjipp!
Jag är diskriminerad.
Igår slutade jag kl 14 för en gångs skull. Då tog jag mig in till stan. Glömde bort att det var fredag och löning, så som den lilla stadslantis jag är blev jag en aning överrumplad. Människor överallt. Jag hade bara två ärenden. Köpa BH och mineralfoundation från ID. Fairly light, den ni, men är man skandinav så är man. Likblek på vintern och pepparkaka på sommaren.
Hur som helst. För ett år sedan spanade jag på en BH från Freya på Details. Jag tycker inte om den butiken, det är jag och tanterna med 205 Ö som hänger där. Nåväl, nu har jag bara hängt där en gång och det var då jag klev in genom deras entré för ungefär ett år sedan efter år av förberedelser. Men jag tänkte nu igår att jag skulle kila in på Lindex för att eventuellt ha lite tur och hitta något bra i mer lämplig prisklass. Tji fick jag. Om man har lite större kupa som jag så börjar storlekarna på 75 och redan där är det kört. Jag kan inte ha det. Så jag blev lite sur. Vilket jag vänligt påpekade för ladyn på avdelningen.
"Men vi har storlekar från 65." säger hon då. Va? Nu gråter väl änglarna tänkte jag. STOPPA PRESSARNA!!! Lindex har BH-storlekar från 65 i omktrets!! Nej nu!! "Vad har du för storlek?" undrade hon. Så tyst att hon nätt och jämnt hörde vad jag sa skyndade jag att få ut orden: Ja, alltså, de på Details hävdar att jag har 65 E.. Hon menade att E är det samma som DD i kupa och lirkade snabbt fram ett par styckna. Jag gick hoppfullt och provade men hoppet släcktes väl lika fort som det dök upp. DD? Pyttsan! Deras DD kan inte ha varit större än en halvstor B-kupa. Jag vill gråta. Jag känner mig grotesk.
Ingen har väl nånsin trott mig när jag nämnt min sanna byststorlek. Arg och lite tvär tänkte jag att jag får väl gå till kärringbutiken ändå då. Jag är ju trots allt kärring i ung kropp och det är väl bara att leva upp till det då. Så jag skrev in bokstäverna på GPS:en och traskade dit.
Det känns när man kliver in på Details som att BH:arna anfaller. De är liksom överallt och en människa med cellskräck gör bäst i att inte gå in. Ganska snabbt blev jag ändå lycklig igen. Nu skulle jag ju få spendera de efterlängtade 600 kronorna på en BH. Hutlöst, men om man slår ihop alla obekväma för löst sittande häng-bh:ar jag köpt på mig så är jag ganska snart uppe i 600 kr.
Jaha, "Jag vill ha en slät t-shirt BH i storlek 65 E tack. Provade den för ett år sedan. Var hänger den?" Hon tittade lite besvärat på mig och undrade om jag kom ihåg hur den såg ut. "Ja den såg ut som en t-shirt BH i 65 E" svarade jag uppriktigt. "Minns du vad det var för märke?" "Nej, det gör jag inte". "Var det kanske en Triumph? "Nej, inte Triumph, absolut inte." "Var det en Freya?" "Ja!!! Ja! En Freya var det. "Ja serru de har vi inte längre. De har så ovanliga storlekar så de sålde inte."
Men vad i helvete!!! Vadå OVANLIG storlek?? Jag är en helt vanlig tjej, med en helt vanlig kropp och ett par helt vanliga, naturliga halvfyllda bröst som vill ha en vanlig jävla BH i min storlek. Hur länge ska det vara såhär??? De vanliga kedjorna säljer miljoner bh:ar i 70 AAAAAA, som att de ens egentligen behöver en BH??? Men vi då? Vi stackars storbystade människor som bara anses vulgära om vi visar våra kvinnliga utbuktningar?? Ska inte vi få ha en bekväm, skön BH??? Det är 2012!
Och jag blir ledsen på dumma tjejer som inte fattar det här med byststorlek. Systemet är i och för sig åt helvete då de ändrar kupstorleken beroende på omkrets. Men bara för att jag har E i kupa betyder det inte att jag skulle ha en byst likt en 105 E, den kupan är något helt annat. Min är som en C-kupa med kanske 80 i omkrets, men 80 är aaaallldeles för stort för mig. En 70 D däremot blir förliten i kupan då den kupan är ungefär som en liten/mellan B-kupa.
Nej nu är jag arg. Var hittar jag min BH??? Och jag hade gärna gått BH-lös om det inte varit så förjodat OBEKVÄMT!
Hur som helst. För ett år sedan spanade jag på en BH från Freya på Details. Jag tycker inte om den butiken, det är jag och tanterna med 205 Ö som hänger där. Nåväl, nu har jag bara hängt där en gång och det var då jag klev in genom deras entré för ungefär ett år sedan efter år av förberedelser. Men jag tänkte nu igår att jag skulle kila in på Lindex för att eventuellt ha lite tur och hitta något bra i mer lämplig prisklass. Tji fick jag. Om man har lite större kupa som jag så börjar storlekarna på 75 och redan där är det kört. Jag kan inte ha det. Så jag blev lite sur. Vilket jag vänligt påpekade för ladyn på avdelningen.
"Men vi har storlekar från 65." säger hon då. Va? Nu gråter väl änglarna tänkte jag. STOPPA PRESSARNA!!! Lindex har BH-storlekar från 65 i omktrets!! Nej nu!! "Vad har du för storlek?" undrade hon. Så tyst att hon nätt och jämnt hörde vad jag sa skyndade jag att få ut orden: Ja, alltså, de på Details hävdar att jag har 65 E.. Hon menade att E är det samma som DD i kupa och lirkade snabbt fram ett par styckna. Jag gick hoppfullt och provade men hoppet släcktes väl lika fort som det dök upp. DD? Pyttsan! Deras DD kan inte ha varit större än en halvstor B-kupa. Jag vill gråta. Jag känner mig grotesk.
Ingen har väl nånsin trott mig när jag nämnt min sanna byststorlek. Arg och lite tvär tänkte jag att jag får väl gå till kärringbutiken ändå då. Jag är ju trots allt kärring i ung kropp och det är väl bara att leva upp till det då. Så jag skrev in bokstäverna på GPS:en och traskade dit.
Det känns när man kliver in på Details som att BH:arna anfaller. De är liksom överallt och en människa med cellskräck gör bäst i att inte gå in. Ganska snabbt blev jag ändå lycklig igen. Nu skulle jag ju få spendera de efterlängtade 600 kronorna på en BH. Hutlöst, men om man slår ihop alla obekväma för löst sittande häng-bh:ar jag köpt på mig så är jag ganska snart uppe i 600 kr.
Jaha, "Jag vill ha en slät t-shirt BH i storlek 65 E tack. Provade den för ett år sedan. Var hänger den?" Hon tittade lite besvärat på mig och undrade om jag kom ihåg hur den såg ut. "Ja den såg ut som en t-shirt BH i 65 E" svarade jag uppriktigt. "Minns du vad det var för märke?" "Nej, det gör jag inte". "Var det kanske en Triumph? "Nej, inte Triumph, absolut inte." "Var det en Freya?" "Ja!!! Ja! En Freya var det. "Ja serru de har vi inte längre. De har så ovanliga storlekar så de sålde inte."
Men vad i helvete!!! Vadå OVANLIG storlek?? Jag är en helt vanlig tjej, med en helt vanlig kropp och ett par helt vanliga, naturliga halvfyllda bröst som vill ha en vanlig jävla BH i min storlek. Hur länge ska det vara såhär??? De vanliga kedjorna säljer miljoner bh:ar i 70 AAAAAA, som att de ens egentligen behöver en BH??? Men vi då? Vi stackars storbystade människor som bara anses vulgära om vi visar våra kvinnliga utbuktningar?? Ska inte vi få ha en bekväm, skön BH??? Det är 2012!
Och jag blir ledsen på dumma tjejer som inte fattar det här med byststorlek. Systemet är i och för sig åt helvete då de ändrar kupstorleken beroende på omkrets. Men bara för att jag har E i kupa betyder det inte att jag skulle ha en byst likt en 105 E, den kupan är något helt annat. Min är som en C-kupa med kanske 80 i omkrets, men 80 är aaaallldeles för stort för mig. En 70 D däremot blir förliten i kupan då den kupan är ungefär som en liten/mellan B-kupa.
Nej nu är jag arg. Var hittar jag min BH??? Och jag hade gärna gått BH-lös om det inte varit så förjodat OBEKVÄMT!
Jakten på lycka.
Den här frisyren skulle jag vilja återskapa. Vet bara inte hur!!!
Jag är helt säker på att meningen med livet är att lära sig något i jakten på lycka. Varje morgon och varje kväll ställer jag omedvetet en fråga till mig själv: Hur mår jag? Det resulterar i en känsla som kan vara antingen bra, eller inte.
Ibland dagtid ställer jag mig frågan vad jag håller på med. För ibland undrar jag. Jag kan absolut inte säga att jag ofta hamnar i konflikt med människor, men jag känner mig dagligdags ensam om att tänka på mitt sätt. Jag har aldrig varit mycket för att följa något slags norm eller flyta med strömmen. Jag är kapabel att tänka själv och då utnyttjar jag det. Vad som händer är dock att jag i mångt och mycket kommer på mig själv med att tycka tvärtom. Det är mer regel än undantag.
Säger någon nej, kan jag alltid komma på ett skäl till att säga ja. Säger någon omöjligt, säger jag möjligt. Säger någon surt, säger jag sött. Säger någon upp, säger jag ner. Säger någon stopp, säger jag kör. Hävdar någon att Pelle Jönsson är god, kan jag lätt hitta något ont i honom. Säger någon spring, säger jag gå. Och sådär håller det på dagarna i ända. Jag tror inte att det finns en lösning på ett problem. Jag tror inte att människor tillhör ett fack. Jag tror inte att det finns människor som är helt igenom lyckade. Jag tror inte det finns människor som är heltigenom värdelösa.
Jag tror inte att känslor kan stelna. Kanske kan man bura in dem, men får de sitt utrymme igen kan de bli levande på nytt. Jag tror vem vi är och vad vi skänker den här världen, i grunden men också till sin yttersta spets, handlar om vad vi vill och hur mycket vi är beredda att ge och välja bort för att uppnå det. Jag tror inte att en människa föds sur och skulle man på vägen bli det så finns alla förutsättningar för att ändra det.
Just nu på mitt jobb är alla buttra. Och jag tycker nog inte att det är en överdrivt. I det tysta känns alla otroligt missnöjda, fast jag vet inte varför. Det är som att hela bemanningen är någonstans i livet eller i karriären där de inte vill vara. Ingen känner sig förstådd och det blir en ond nedåtgående spiral. Det är inte roligt att gå till jobbet. Någonstans är det det, för att jag älskar barnen. Men det krävs lite mer än så för att ens arbete ska kännas värdefullt och roligt.
Jag har gått och blivit en rädd jävel. Jag kan fortfarande säga vad jag tycker, men ibland orkar jag liksom inte. Och vad är det för power? Jag vill komma idérik och glad till jobbet men om det finaste man kan få är ett ansträngt leende som skriker fake, då dalar det mesta.
Och nu kanske man kunde tycka att jag 1. Skulle kunna skita i att tycka tvärtom ett tag, eller 2. Bara låta saker glida förbi. Ett leende är ju ändå ett leende. Eller? Men det går inte. För det första så tycker jag från djupet av mitt hjärta många gånger precis tvärtom. Men folk får för sig att jag tycker tvärtom bara för att jävlas, och då lyssnar ingen på vad jag har att säga. För det andra så tycker jag ett uppenbart fakeleende kan vara lika jobbigt som ett par negativa ord. Faktiskt. Inte när det är ett leende som är ett riktigt försök bara att man inte kan le ärligare. Men när det är ett leende helt utan själ, då tycker jag det känns hårt.
Och eftersom jag tillbringar i snitt 8 timmar per dag på jobbet så får det mig att undra: Är det såhär illa vi mår i Sverige? Eller är det bara runt mig? För jag dras ner något kopiöst av det. Jag mår riktigt, riktigt dåligt. Och när jag känner så då vill jag bara lämna allt och krypa under täcket med Damon och viska ord om ingenting. Jag vill leva i en tid då man kan andas. Då man inte jobbar för piskade resultat eller för att visa omvärden något.
Tänk att vakna en dag, sova ut ordentligt, vakna i ett ljust rum som doftar nytvättat. Gå upp, ha en plåt nybakta bullar under en bakduk på spisen. Inte tänka en enda tanke om hur många kalorier de innehåller. Ringa ett gäng vänner på en telefon som sitter fast i väggen. En ljust aprikosfärgad med en liten röd lampa som visar när telefonen har ton och inte. Stämma träff med dem vid en busstation i stan där man sedan ses och tar bussen ut på landet. Fikakorg med termos och duk och smörgåsar och badkläder. Man kanske bara är tre stycken, men det räcker.
Sedan efter över en timme på bussen går man av vid ändhållplatsen och promenerar genom en dunge tills man kommer fram till den lilla sjön. Gör plats under ett äppelträd och pratar om fjärilar och en bra bok man läst. Om hur det var att strosa i Stockholm under lunchtid en tisdag på 80-talet. Man stannar ända fram till solen visar halv fyra. Då packar man mätt och lycklig ihop. Torkar håret som är blött efter säkert tre alldeles för kalla dopp. Timmen tillbaka går snabbare. Man kramas hejdå och skiljs åt. Tar tåget hem. Där hemma har någon man tycker mycket mycket om ordnat en enkel middag. Det blir falukorv i ugn med hemlagat potatismos och grönsaker.
När maten fått smälta blir det en 30-minuterspromenad hand i hand. Man njuter av det men det är så självklart så man vet inte riktigt om det, bara nästan.
När man kommer hem igen blir det varsin dusch och sedan Fia med knuff i morgonrockar. Det blir en tidig kväll och man somnar tätt intill den man älskar. Preciiiis när man somnat rycker man till lite grann, bara för att vakna och känna att han fortfarande är där, lite längre bort men med sin hand på huden. Och så somnar man om.
Är jag dum i huvudet? Är jag så sjuk i skallen att jag inte borde få finnas? Vem fan har tid att sitta och fantisera ihop sådant här? Jag har visst det. Jag vill liksom nåt annat. Jag vill inte mala på och traska runt, runt, runt. Jag vill lära mig på vägen, utamas på ett sätt som inte kännas pressande. Jag vill att alla människor tar sina fina, unika egenskaper och bidrar med dem. Släpper avund och dålig självkänsla. Släpper alla måsten. För det finns inga. Släpper likgiltigheten och letar rätt på något i livet de känner lite glöd för, sedan tänder till och slutligen brinner för det för att i sin tur med lite tur skapa glöd hos andra. Det skulle jag vilja. Hallå, koko??
En måndag.
Vad fruset det var hos fröken idag då. Hurr, hurr, blir nog ett bad. Sedan väntar bästa serien, 30 grader i februari. Bästa, bästa!
Var och klippte mig idag. Har inte klippt mig sedan oktober och det är sjukt länge sedan för att vara jag. Klipper mig annars varannan till var tredje månad. Dock har jag tappat hälften av mitt hår så det var lite läskigt idag men Elin löste det fint, precis som vanligt! Mycket fylligare nu även om jag bara har tre hårstrån kvar.
Nepp, nu ska jag varva ner.
Dagens lunch.
Var och klippte mig idag. Har inte klippt mig sedan oktober och det är sjukt länge sedan för att vara jag. Klipper mig annars varannan till var tredje månad. Dock har jag tappat hälften av mitt hår så det var lite läskigt idag men Elin löste det fint, precis som vanligt! Mycket fylligare nu även om jag bara har tre hårstrån kvar.
Nepp, nu ska jag varva ner.
Dagens lunch.
Helgbomb.
God afton.
Igår vaknade jag redan vid halv sju, ringde Damon och pratade några minuter med honom. På helgerna är jag extra längtig. Kikade lite på Nyhetsmorgon lördag och gjorde mig sedan i ordning snabbt. Sedan kom pappa och hämtade upp mig och vi åkte iväg på hemlighetsmakeri.
Efteråt for vi in till stan, jag hämtade upp min stulna portmonä på Hittegods men tyvärr var mina pengar, bankomatkort och remsa borta. Medlemskorten fick jag dock tilbaka. Mest glad var jag för själva portmonän som jag fick av Anne-Li i julklapp och tycker så mycket om. En riktig favorit!
Efter det åkte vi till pappa på Kungsholmen där jag lånade en jacka av honom, sedan gick vi till ett sushiställe där han åt sushi och jag den godaste yakinikun jag vet. Oslagbar!! Så fint och mört kött. Mumsmums.
Vi smälte maten litegrann, sedan tog pappa med mig runt hans promenadvarv. Fantastiskt att promenera! Bland det bästa jag vet!!
Vi kilade hem, vände, åkte och hämtade upp Anne-Li i Nacka och sedan vidare till middag hos farmor. Länge sedan nu! Farbror Tommy och kusin Jonas kom också över. Vi serverades lasagne och pannbiff. Till efterrätt blev det glass med bär och grädde. Tyvärr har min lilla farmor alltid socker i grädden för hon tycker det blir fluffigare då säger hon. Nåväl hon får väl tycka så då. Men jag kunde inte äta den. Som tur var hade hon sparat en skvätt som jag kunde hälla på mina blåbär och det var riktigt, riktigt gott och inte ett korn socker i!! Mums igen!
Sent igår körde farbror Tommy hem mig och jag höll mig vaken till sent då Damon hade hunnit vakna. Det är så himla overkligt att vara så långt ifrån honom. Hur fan fixar man det? undrar jag ibland. Vansinne är vad det är!
Somnade kanske halv tre och så upp vid 8 kanske. Minns inte så bra. Drömde om Mr. Mister inatt. Helt sjukt såhär långt efter. Nedra människa. Han satte sina spår den åldringen!
Klockan tolv blev jag hämtad av mamma, Johan och Martin och möttes av en bil med applåderande människor. De var visst impade av att jag stod där och väntade när de kom. Är inte den snabbaste i vår släkt. Kusin Micke har till och med kallat mig för Blixten...
Vi styrde kosan mot mormor i Mariefred och hämtade upp Åsa på vägen. Full bil blev det med både Milton och Österman i bakluckan.
Mormor har ju fyllt år så hela ligan var där. Bäst av allt (förutom mormor) var mina fina kusiner. Tycker så mycket om dem!! Micke och Johan träffar jag sååå sällan. Senast var på julbordet 2010. De firade jul ihop i år också men då var ju jag i Australien.
Vi åt så gott och tog en promenad till sjön. Fina Mälaren. Vi pratade lite nostalgiskt om det vi varit med om ute hos mormor som små och jag tycker det är så sorgligt att vi blev stora så fort. Minnena är fortfarande fina dock. Vi hade en sten vi kallade för Båtstenen. Vi tyckte den såg ut som en upp-och-nedvänd båt och det bästa med den var att det växte guld på den!!! Egentligen var det bara rostiga mineraler som trillade av men det var rena skattkammren när vi var små.
Som vanligt är det bara jag som minns och så får de andra tänka så det knakar för att minnas det för mig så självklara.
När vi kom tillbaka blev det fika med brownies och glass. För mig blev det vad som fanns, några oliver, gurka och ljummen tjälknöl. Till det drack jag en liten, liten kopp varm grädde med några droppar kaffe och honung. Dag sju utan socker lider mot sitt slut. Det är svårt, svårt, svårt nu. Men jag vill det här!
Har haft den bästa helgen på mycket, mycket länge. Och avslutade med lite kvällstugg här för någon timme sedan. Nu kallar sängen. Härlig vecka på er!
Pappilappi..
Ligan begrundar "Båtstenen".
Ser ni vilken guldklimp??! Ja Michael också förstås!
Mormor har alltid gillat Australien och i hennes lampa hänger därför en liten koala, har alltid gjort.
När jag hälsade från Damon sa hon att det var nog lika bra att han inte kom, för då hade inte
maten räckt. Hon är rolig hon.
Var och handlade nu på kvällskvisten. Bara bra grejer!!
Så himla enkelt och mumsigt!!
Igår vaknade jag redan vid halv sju, ringde Damon och pratade några minuter med honom. På helgerna är jag extra längtig. Kikade lite på Nyhetsmorgon lördag och gjorde mig sedan i ordning snabbt. Sedan kom pappa och hämtade upp mig och vi åkte iväg på hemlighetsmakeri.
Efteråt for vi in till stan, jag hämtade upp min stulna portmonä på Hittegods men tyvärr var mina pengar, bankomatkort och remsa borta. Medlemskorten fick jag dock tilbaka. Mest glad var jag för själva portmonän som jag fick av Anne-Li i julklapp och tycker så mycket om. En riktig favorit!
Efter det åkte vi till pappa på Kungsholmen där jag lånade en jacka av honom, sedan gick vi till ett sushiställe där han åt sushi och jag den godaste yakinikun jag vet. Oslagbar!! Så fint och mört kött. Mumsmums.
Vi smälte maten litegrann, sedan tog pappa med mig runt hans promenadvarv. Fantastiskt att promenera! Bland det bästa jag vet!!
Vi kilade hem, vände, åkte och hämtade upp Anne-Li i Nacka och sedan vidare till middag hos farmor. Länge sedan nu! Farbror Tommy och kusin Jonas kom också över. Vi serverades lasagne och pannbiff. Till efterrätt blev det glass med bär och grädde. Tyvärr har min lilla farmor alltid socker i grädden för hon tycker det blir fluffigare då säger hon. Nåväl hon får väl tycka så då. Men jag kunde inte äta den. Som tur var hade hon sparat en skvätt som jag kunde hälla på mina blåbär och det var riktigt, riktigt gott och inte ett korn socker i!! Mums igen!
Sent igår körde farbror Tommy hem mig och jag höll mig vaken till sent då Damon hade hunnit vakna. Det är så himla overkligt att vara så långt ifrån honom. Hur fan fixar man det? undrar jag ibland. Vansinne är vad det är!
Somnade kanske halv tre och så upp vid 8 kanske. Minns inte så bra. Drömde om Mr. Mister inatt. Helt sjukt såhär långt efter. Nedra människa. Han satte sina spår den åldringen!
Klockan tolv blev jag hämtad av mamma, Johan och Martin och möttes av en bil med applåderande människor. De var visst impade av att jag stod där och väntade när de kom. Är inte den snabbaste i vår släkt. Kusin Micke har till och med kallat mig för Blixten...
Vi styrde kosan mot mormor i Mariefred och hämtade upp Åsa på vägen. Full bil blev det med både Milton och Österman i bakluckan.
Mormor har ju fyllt år så hela ligan var där. Bäst av allt (förutom mormor) var mina fina kusiner. Tycker så mycket om dem!! Micke och Johan träffar jag sååå sällan. Senast var på julbordet 2010. De firade jul ihop i år också men då var ju jag i Australien.
Vi åt så gott och tog en promenad till sjön. Fina Mälaren. Vi pratade lite nostalgiskt om det vi varit med om ute hos mormor som små och jag tycker det är så sorgligt att vi blev stora så fort. Minnena är fortfarande fina dock. Vi hade en sten vi kallade för Båtstenen. Vi tyckte den såg ut som en upp-och-nedvänd båt och det bästa med den var att det växte guld på den!!! Egentligen var det bara rostiga mineraler som trillade av men det var rena skattkammren när vi var små.
Som vanligt är det bara jag som minns och så får de andra tänka så det knakar för att minnas det för mig så självklara.
När vi kom tillbaka blev det fika med brownies och glass. För mig blev det vad som fanns, några oliver, gurka och ljummen tjälknöl. Till det drack jag en liten, liten kopp varm grädde med några droppar kaffe och honung. Dag sju utan socker lider mot sitt slut. Det är svårt, svårt, svårt nu. Men jag vill det här!
Har haft den bästa helgen på mycket, mycket länge. Och avslutade med lite kvällstugg här för någon timme sedan. Nu kallar sängen. Härlig vecka på er!
Pappilappi..
Ligan begrundar "Båtstenen".
Ser ni vilken guldklimp??! Ja Michael också förstås!
Mormor har alltid gillat Australien och i hennes lampa hänger därför en liten koala, har alltid gjort.
När jag hälsade från Damon sa hon att det var nog lika bra att han inte kom, för då hade inte
maten räckt. Hon är rolig hon.
Var och handlade nu på kvällskvisten. Bara bra grejer!!
Så himla enkelt och mumsigt!!
Sockerstoppet dag 5.
Vad var det jag sa? Skulle det inte bli klurigare med tiden? Kan inte säga att det är megamegasvårt, men det är svårt. Jag vill så gärna ha något sött efter maten och nu är det fredag vilket innebär fredagsmys utan socker. Det var ett bra tag sedan.
Det här med socker är så laddat för min del. Jag förknippar det verkligen med njutning och belöning. Får jättebra känslor av socker. Som sådant. Men jag mår inte bra av det. Ibland struntar jag i det, för det är ju så gott. Choklad är min stora last. Favoriterna är styckaker såsom den nya Starbar, Milky way, Snickers, Center nougat och liknande. Ljus choklad med kola och lite sälta kan man säga.
Jag är en person som verkligen inte är förtjust i mörk choklad. Visst kan jag äta den men avstår helst. Det är liksom inte samma kategori som vanlig mumschoklad gjord på mjölk. Blir ingen explosion i min mun av choklad med mer än kanske 30-40 procent kakao.
Men jag kämpar på här. Har ännu inte ersatt sockret med något annat, något jag tror skulle vara bra för mig men jag är inte sugen på något annat än sockret när det är det jag vill ha.
Veckan har svischat förbi. Det bästa på hela veckan var brandövningen på jobbet. Jag älskar när den infaller. Då får vi spruta med brandsläckare och öva på att kväva eld på kroppen. Adrenalinkick!
Imorgon förmiddag ska jag göra något hemligt och betydelsefullt. Upp i ottan!
Nu ska jag bara koppla av fram till kvällen kommer!
Det här med socker är så laddat för min del. Jag förknippar det verkligen med njutning och belöning. Får jättebra känslor av socker. Som sådant. Men jag mår inte bra av det. Ibland struntar jag i det, för det är ju så gott. Choklad är min stora last. Favoriterna är styckaker såsom den nya Starbar, Milky way, Snickers, Center nougat och liknande. Ljus choklad med kola och lite sälta kan man säga.
Jag är en person som verkligen inte är förtjust i mörk choklad. Visst kan jag äta den men avstår helst. Det är liksom inte samma kategori som vanlig mumschoklad gjord på mjölk. Blir ingen explosion i min mun av choklad med mer än kanske 30-40 procent kakao.
Men jag kämpar på här. Har ännu inte ersatt sockret med något annat, något jag tror skulle vara bra för mig men jag är inte sugen på något annat än sockret när det är det jag vill ha.
Veckan har svischat förbi. Det bästa på hela veckan var brandövningen på jobbet. Jag älskar när den infaller. Då får vi spruta med brandsläckare och öva på att kväva eld på kroppen. Adrenalinkick!
Imorgon förmiddag ska jag göra något hemligt och betydelsefullt. Upp i ottan!
Nu ska jag bara koppla av fram till kvällen kommer!
Sockerstopp dag 2.
Det är än så länge okej lätt att skippa sockret. Men vilka vanor man har!! Var nära på att knipa två Marie-kex på jobbet av bara farten. Sedan bjöds det på extra läckerheter i personalrummet då pensionärerna var på besök. Men med sin vilja fixar man precis allt.
Har varit ute på powerwalk både igår och idag och det är så pinsamt men jag har faktiskt ont i rumpan!! Nåväl, nånstans måste man ju börja. :)
Har precis slängt iväg den här bilden nedan till Damon som bevis på att jag faktiskt kan laga mat, även om han aldrig märkt av det. Men ni som verkligen känner mig (för det gör ju inte Damon ;)) ni vet ju att jag är en jäkel på matlagning, eller hur?
Ska nanna nu genast. Sömnen är underbar. Har en späckad vecka både med jobb och annat. Det var det hele!
En extra liten hälsning till min gullemormor som kikar in här varje dag! Hej mormor! Och GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN imorgon 14/3. Gulligull!
Har varit ute på powerwalk både igår och idag och det är så pinsamt men jag har faktiskt ont i rumpan!! Nåväl, nånstans måste man ju börja. :)
Har precis slängt iväg den här bilden nedan till Damon som bevis på att jag faktiskt kan laga mat, även om han aldrig märkt av det. Men ni som verkligen känner mig (för det gör ju inte Damon ;)) ni vet ju att jag är en jäkel på matlagning, eller hur?
Ska nanna nu genast. Sömnen är underbar. Har en späckad vecka både med jobb och annat. Det var det hele!
En extra liten hälsning till min gullemormor som kikar in här varje dag! Hej mormor! Och GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN imorgon 14/3. Gulligull!
Sockerfritt
Hallå hallå!
När allt annat här i livet går så långsamt får man tid att tänka och göra slag i andra saker. Som att komma fram till det här om sockerstopp. Jag har sista månaderna, egentligen från det att jag var i Australien inte brytt mig så mycket om vad jag stoppar i mig. Skönt på ett sätt förstås, men man mår inte så bra i längden. Så nu är det dags. Ett sockerstopp står bakom knuten och jag får se hur länge jag vill köra den här gången.
Jag kommer starta lite lätt och därför tillåta mig äta "dolt socker" d.v.s. sådant som finns i juice, Provivadryckerna, viss mat o.s.v. Men det uppenbara sockret i bakverk, godis, glass, chips o.s.v. är det totalstopp med.
Dag ett går finfint. Det är väl om sisådär fyra-fem dagar det blir jobbigt. Vi får la se!
Helgslut.
På dagen igår lagade jag god torsk med citronsås, ägg, ärter och potatis. Kan varmt rekomenderas.
Igår blev det mellon hos Åsa med pappa och Anne-Li. Vi tyckte inte det var jättespännande. Men skoj. Vi gissade och skrev listor, ett himla sjå. Missade halva showen. Handlat hade vi gjort för ett helt kompani men eftersom vi var så upptagna med att skriva listor var där lika mycket kvar när det var dags att åka hem.
Kom hem ganska sent och precis när jag höll på att somna ringde min älskling och jag längtar så enormt mycket efter honom nu. Jag längtar alltid men ibland är det lättare, ibland svårare. Inatt fanns det tid. Tid. Det finaste han och jag kan få.
Somnade halv tre och sov ut imorse.
Mitt på dagen pratade vi igen. Om framtiden. Vår framtid. Jag vill vara där nu. Men jag får ge mig till tåls. Det är svårt. Det känns som att målet är så sjukt långt borta men vi är värda väntan. Hellre utan den, men jag väntar gärna på honom bara det finns ett slut på väntan. För varje minut som går kommer vi närmare varandra, hur långt ifrån det än känns. Varje dag är närmare den dag vi ses igen. Och jag kommer gråta av lycka den dagen.
Jag har saker att göra. Hela tiden. Mycket. Men idag tog jag ett break. Jag la mig i soffan och tittade på Barnen i Bullerbyn. Älskade Astrid Lindgren. Vad vore barndomen utan hennes sagor?
Igår testade jag denna Aspirinmask som hela världen talar om. Jag tyckte inte den gjorde under. Kanske att den torkade upp lite men jag har len hud sedan tidgare så nja. Ingen mirakelkur där inte. Ska dock försöka några gånger till (i sisådär ett halvår, hehe) så får man se om det ger resultat. Jag är främst ute efter att bleka mina ärr.
Jag vill gärna tro på mirakelkurer men jag tror hemligheten bakom de flesta av dessa är just tid och inte preparatet. Jag har en sviiindyr ärrgel på bara några gram som ska användas i flera månader för att bleka ärr. Och visst kan man tro på det men i själva verket tror jag det är tiden och kroppen som gör jobbet, inte gelen. Nåja, placeboeffekten är ju bevisat fungerande så med lite tro kan allt hända!
Nu ska jag göra en hemlis, sedan väntar kudden. Välkommen ny vecka. Nästa lördag är det dags för första steget på delmål ett. Det ni!
Igår blev det mellon hos Åsa med pappa och Anne-Li. Vi tyckte inte det var jättespännande. Men skoj. Vi gissade och skrev listor, ett himla sjå. Missade halva showen. Handlat hade vi gjort för ett helt kompani men eftersom vi var så upptagna med att skriva listor var där lika mycket kvar när det var dags att åka hem.
Kom hem ganska sent och precis när jag höll på att somna ringde min älskling och jag längtar så enormt mycket efter honom nu. Jag längtar alltid men ibland är det lättare, ibland svårare. Inatt fanns det tid. Tid. Det finaste han och jag kan få.
Somnade halv tre och sov ut imorse.
Mitt på dagen pratade vi igen. Om framtiden. Vår framtid. Jag vill vara där nu. Men jag får ge mig till tåls. Det är svårt. Det känns som att målet är så sjukt långt borta men vi är värda väntan. Hellre utan den, men jag väntar gärna på honom bara det finns ett slut på väntan. För varje minut som går kommer vi närmare varandra, hur långt ifrån det än känns. Varje dag är närmare den dag vi ses igen. Och jag kommer gråta av lycka den dagen.
Jag har saker att göra. Hela tiden. Mycket. Men idag tog jag ett break. Jag la mig i soffan och tittade på Barnen i Bullerbyn. Älskade Astrid Lindgren. Vad vore barndomen utan hennes sagor?
Igår testade jag denna Aspirinmask som hela världen talar om. Jag tyckte inte den gjorde under. Kanske att den torkade upp lite men jag har len hud sedan tidgare så nja. Ingen mirakelkur där inte. Ska dock försöka några gånger till (i sisådär ett halvår, hehe) så får man se om det ger resultat. Jag är främst ute efter att bleka mina ärr.
Jag vill gärna tro på mirakelkurer men jag tror hemligheten bakom de flesta av dessa är just tid och inte preparatet. Jag har en sviiindyr ärrgel på bara några gram som ska användas i flera månader för att bleka ärr. Och visst kan man tro på det men i själva verket tror jag det är tiden och kroppen som gör jobbet, inte gelen. Nåja, placeboeffekten är ju bevisat fungerande så med lite tro kan allt hända!
Nu ska jag göra en hemlis, sedan väntar kudden. Välkommen ny vecka. Nästa lördag är det dags för första steget på delmål ett. Det ni!
Skönlördag. Jag är en tönt.
Igår kväll var jag enormt trött och nöjde mig med en kväll i soffan med lite choklad. Pratade med Damons vän som avskyr bloggar. Han tycker det är vråltöntigt och fattar inte varför man har en blogg. Varför man vill att andra ska läsa det man skriver. Svaren till varför man har en blogg är nog lika många som det finns människor och fler därtill men jag vet i alla fall varför jag har en blogg.
1. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år och gör det fortfarande. Där skriver jag mina hemligheter och innersta tankar. De böckerna är bara för mig och ingen mer än jag har glädje av att läsa dem. Det betyder att jag alltså inte är ute efter att delge mitt innersta, för det gör jag inte.
2. Jag skulle fortsätta blogga om det så inte var en kotte som läste. Jag har i perioder haft en lösenordsskyddad blogg men trivs rätt bra med att ha den öppen just nu. Jag tycker det kan vara skönt att min familj och mina vänner kan ha lite koll på hur det står till på ytan. De fattar nog rätt bra.
3. I perioder går jag in i silence, näää skämt å sido, men ibland tycker jag det är skönt att vara lite ifred. Jag vill då inte svara i telefon, inte ses, inte prata, bara vara. Det har hänt att min familj och en del andra undrat hur illa det egentligen är med mig, ibland är det illa, som för vem som helst, men då väljer jag att ta tag i det. Och för mig kan det vara att stänga av mig från omvärlden en stund. Det mest väsentliga har gått att läsa här då och jag har fått min välbehövliga tystnad.
4. Kanske det viktigaste, jag tycker det är så oerhört intressant och till och med givande att gå tillbaka i arkiven och kika på vad jag gjort genom åren och hur mina tankar cirkulerat. Den här bloggen sträcker sig ju bara till 2010 men det finns en systerblogg som jag haft aktiv sedan 2006.
5. Jag har ett oerhört behov av att få uttrycka mig i textform och att göra det utan direkt respons. Alltså någon som säger sin åsikt i varannan mening. Och för att inte ta för stor plats med mitt snack när jag träffar någon i person så är bloggen mitt bästa komplement.
Sedan tycker jag det är lite småtöntigt att tycka att det är töntigt att blogga. Jag ser själv hur larvig jag är med mina bilder på mig själv, som att någon skulle bry sig? Men det finns faktiskt någon som bryr sig och det är jag. Jag tycker det är jättejättekul att se hur jag klätt mig, haft håret, hur min hy var för ett år sedan och om det bodde någon lycka i mina ögon.
Det är lite som med Ranelid-grejen. Är det så illa att se en människa som tycker om sig själv? Som inte störs av att dela med sig av den person man är? Som inte har ett behov av att dölja? Många skulle nog kalla min blogg privat. Inte jag. Den är gaaalet personlig, relativt öppen, framför allt ärlig. Men jag har mina hemligheter och mitt innersta, som jag inte sätter på pränt.
Såhär är jag. Visst är det spännande med en tyst och hemlig person som man får jobba stenhårt för att komma inpå livet. Men jag, jag tycker utan att vara dömande att sådana personer är trista. Jag säger emot mig själv om att vara dömande. Visst är det dömande. Men jag ser inte ner på dessa personer. Jag tycker bara de är ointressanta.
Idag vaknade jag tidigt, har tvättat och provade mitt nya sköljmedel. Trodde det skulle vara too much men det luktar ljuvligt!!
Förresten har jag knåpat ihop en ny bloggdesign. En djungel är vad det är!!
1. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år och gör det fortfarande. Där skriver jag mina hemligheter och innersta tankar. De böckerna är bara för mig och ingen mer än jag har glädje av att läsa dem. Det betyder att jag alltså inte är ute efter att delge mitt innersta, för det gör jag inte.
2. Jag skulle fortsätta blogga om det så inte var en kotte som läste. Jag har i perioder haft en lösenordsskyddad blogg men trivs rätt bra med att ha den öppen just nu. Jag tycker det kan vara skönt att min familj och mina vänner kan ha lite koll på hur det står till på ytan. De fattar nog rätt bra.
3. I perioder går jag in i silence, näää skämt å sido, men ibland tycker jag det är skönt att vara lite ifred. Jag vill då inte svara i telefon, inte ses, inte prata, bara vara. Det har hänt att min familj och en del andra undrat hur illa det egentligen är med mig, ibland är det illa, som för vem som helst, men då väljer jag att ta tag i det. Och för mig kan det vara att stänga av mig från omvärlden en stund. Det mest väsentliga har gått att läsa här då och jag har fått min välbehövliga tystnad.
4. Kanske det viktigaste, jag tycker det är så oerhört intressant och till och med givande att gå tillbaka i arkiven och kika på vad jag gjort genom åren och hur mina tankar cirkulerat. Den här bloggen sträcker sig ju bara till 2010 men det finns en systerblogg som jag haft aktiv sedan 2006.
5. Jag har ett oerhört behov av att få uttrycka mig i textform och att göra det utan direkt respons. Alltså någon som säger sin åsikt i varannan mening. Och för att inte ta för stor plats med mitt snack när jag träffar någon i person så är bloggen mitt bästa komplement.
Sedan tycker jag det är lite småtöntigt att tycka att det är töntigt att blogga. Jag ser själv hur larvig jag är med mina bilder på mig själv, som att någon skulle bry sig? Men det finns faktiskt någon som bryr sig och det är jag. Jag tycker det är jättejättekul att se hur jag klätt mig, haft håret, hur min hy var för ett år sedan och om det bodde någon lycka i mina ögon.
Det är lite som med Ranelid-grejen. Är det så illa att se en människa som tycker om sig själv? Som inte störs av att dela med sig av den person man är? Som inte har ett behov av att dölja? Många skulle nog kalla min blogg privat. Inte jag. Den är gaaalet personlig, relativt öppen, framför allt ärlig. Men jag har mina hemligheter och mitt innersta, som jag inte sätter på pränt.
Såhär är jag. Visst är det spännande med en tyst och hemlig person som man får jobba stenhårt för att komma inpå livet. Men jag, jag tycker utan att vara dömande att sådana personer är trista. Jag säger emot mig själv om att vara dömande. Visst är det dömande. Men jag ser inte ner på dessa personer. Jag tycker bara de är ointressanta.
Idag vaknade jag tidigt, har tvättat och provade mitt nya sköljmedel. Trodde det skulle vara too much men det luktar ljuvligt!!
Förresten har jag knåpat ihop en ny bloggdesign. En djungel är vad det är!!
Jag skedar hellre ensam än med fel person.
Håhåhåhåhå.
Jag var sjukt kär i en person för ett par år sedan. Men det var vad som kallas omöjlig kärlek. Jag förstod väl det redan då, men det var så härliga känslor att jag liksom lät dem hållas tills det verkligen inte gick längre. Till den sista droppen.
Och hur kittlande han än var så är jag så glad att ödet förde mig på annan väg, då jag idag vet att jag hade blivit en olycklig människa med honom. Av honom. Han förstod inte det där med trohet. Jag var tredje parten och så förblindad av denna enastående människa att jag inte längre såg eller ens ville se mina principer och ståndpunkter.
Jag kände med kvinnan han gett sin ring till men kunde inte motstå honom. I handling kunde jag, och där var jag principfast så gott det gick men han fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Det var en fin, spännande och farlig tid men jag är så glad, så glad att det inte är honom jag skedar med om natten.
Damon må vara långt borta, men jag skedar hellre ensam än med fel person. Och jag kan aldrig veta att någon kommer ge mig vad jag förtjänar. Men jag har en känsla som säger mig att Damon är en människa med stort och varmt hjärta.
Det bara slog mig idag när jag var i affären, att jag skulle så gärna vilja gå hem med min kile och ha fredagsmys som så många andra. Men jag har det hellre som jag har det än går hem till en man som har sitt hjärta och huvud någon annanstans.
Happy friday!
Jag var sjukt kär i en person för ett par år sedan. Men det var vad som kallas omöjlig kärlek. Jag förstod väl det redan då, men det var så härliga känslor att jag liksom lät dem hållas tills det verkligen inte gick längre. Till den sista droppen.
Och hur kittlande han än var så är jag så glad att ödet förde mig på annan väg, då jag idag vet att jag hade blivit en olycklig människa med honom. Av honom. Han förstod inte det där med trohet. Jag var tredje parten och så förblindad av denna enastående människa att jag inte längre såg eller ens ville se mina principer och ståndpunkter.
Jag kände med kvinnan han gett sin ring till men kunde inte motstå honom. I handling kunde jag, och där var jag principfast så gott det gick men han fick mitt hjärta att slå dubbelslag. Det var en fin, spännande och farlig tid men jag är så glad, så glad att det inte är honom jag skedar med om natten.
Damon må vara långt borta, men jag skedar hellre ensam än med fel person. Och jag kan aldrig veta att någon kommer ge mig vad jag förtjänar. Men jag har en känsla som säger mig att Damon är en människa med stort och varmt hjärta.
Det bara slog mig idag när jag var i affären, att jag skulle så gärna vilja gå hem med min kile och ha fredagsmys som så många andra. Men jag har det hellre som jag har det än går hem till en man som har sitt hjärta och huvud någon annanstans.
Happy friday!
Tacksam.
Jag tackar Gud varje kväll för att antibiotikan biter på min hud. Det funkar!! Det funkar!!! Min hy blir bara bättre och bättre och jag har inte haft ett enda problem på 10 dagar nu. Ärren sitter förstås där, men de ömmande bölderna under huden är ett minne blott. Det ligger dock hemskt nära i minnet och just därför njuter jag av varje minut jag får ha det såhär. Jag vet mycket väl att det förmodligen kommer tillbaka när jag slutar med antibiotikan men jag ska göra allt jag kan för att vara i balans, både med kropp och själ för att förhindra just det.
Och om det blir lika illa igen så blir det Roaccutan. Men det tror vi inte på.
Imorse var jag hos tandis. Och borrade. Det ni, jag har inte haft många hål i mina dar men nu blev det en spricka i min söta mjölktand som jag har kvar. Fick en annan tandis än min egen idag då jag inte har tid att vänta på henne och han var så himla pedagogisk. Jag fick se allting med spegel emellan varven.
Har just kommit hem och har mycket att reda ut här. Lika bra att börja.
Dagens spegelbilder nedan. Förstår att ni inte ser miraklet i det hela men det gör jag och jag är sååå glad. Bara se på min panna, det är en helt ny lyster utan att för den skull vara det minsta flottig. Lycka!
Och om det blir lika illa igen så blir det Roaccutan. Men det tror vi inte på.
Imorse var jag hos tandis. Och borrade. Det ni, jag har inte haft många hål i mina dar men nu blev det en spricka i min söta mjölktand som jag har kvar. Fick en annan tandis än min egen idag då jag inte har tid att vänta på henne och han var så himla pedagogisk. Jag fick se allting med spegel emellan varven.
Har just kommit hem och har mycket att reda ut här. Lika bra att börja.
Dagens spegelbilder nedan. Förstår att ni inte ser miraklet i det hela men det gör jag och jag är sååå glad. Bara se på min panna, det är en helt ny lyster utan att för den skull vara det minsta flottig. Lycka!
Drömmar. På natten.
Jag har alltid drömt väldigt mycket. Jag vet att man inte kan säga så men vad jag menar är att jag alltid kommit ihåg vad jag drömt och oerhört detaljerat. Jag tror mig också kunna tyda mina egna drömmar i vissa perioder. Inget hokus pokus kring det, jag tror det är helt naturligt och logiskt att man bearbetar sitt inre genom att drömma.
Det märkligaste jag drömt är att jag vaknade mitt i natten och var osäker på om jag låst dörren så jag smög upp i mörkret för att kika. När jag närmade mig hallen såg jag att dörren stod lite på glänt. Givetvis oerhört obehagligt i drömmen. Jag skyndade mig fram för att dra igen den men då höll någon emot på andra sidan. Inte så att denna någon försökte ta sig in, den bara höll emot så jag inte kunde stänga. Panik. Till slut tillkännager sig personen i fråga och kliver fram så jag kan se den. Och det är det sjukaste, läskigaste, onaturligatse jag "upplevt". Kan ni gissa vem som står där? -Jag själv. Det var som att se ett spöke. Sååå obehagligt.
Efter det har jag drömt att jag träffat mig själv igen och undrar såå vad det betyder. Andra gången var jag så sjukt smart. Jag träffade mig själv jobbandes i en kiosk. "Jag", d.v.s. personen i kiosken verkade inte se att vi var samma person så jag böjde mig över disken och frågade hur jag egentligen mådde. Så jäkla smart fråga. Jag svarade att jag mådde hemskt för att jag hade så dålig hy. (När jag drömde det här hade jag ännu dockhy.) Jag tittade nära på "mig själv" och sa till henne: Men vad menar du? Du har ju inte en prick. För det hade jag inte. "Jag" svarade att jo den är hemsk. Jag tyckte synd om mig själv och tänkte att "jag" måste ha en väldigt skev självbild.
Efter den där drömmen blev jag faktiskt lite snällare mot mig själv men sedan är man ju tillbaka i samma gängor. Och så smög det sig på i alla fall. Jag fick dålig hy.
Nåväl, nu var det inte det jag skulle säga. Utan något om nattens dröm. Jag drömde att mina kollegor sa till mig att de inte ville att jag skulle jobba kvar. Vilken grej att säga.. Jag blev inte ledsen utan riktigt, riktigt arg för jag tyckte de var dumma i huvudet som sa så till en annan människa. Jag hade sådan lust att kasta i ansiktet på dem att det gjorde inte det minsta, vem vill jobba med människor som dem oavsett? Men det var ju bara en dröm. Men jag fick mig ändå en tankeställare kring vad jag gör och vart jag är på väg.
Sitter här med mina glajjor på nosen. Jag är jättenöjd med dem fortfarande men tänk att jag såhär ett år efter allt strul med skit-Specsavers sitter och saknar mina glasögon jag fick först därifrån. Har aldrig sett några snyggare bågar och det svider att jag inte får bära dem. Skulle kunna ha dem utan styrkor bara för syns skull, haha, alltid lika kul att säga för syns skull i sammanhanget. Men men, de är ett minne blott.
Det var det hele!
Var de inte sjukt snygga så säg? :)
Tar bild varje morgon nu i spegeln, ja inte en sådan här på håll just men nära för att se hur det går för min hy steg för steg. Och även mitt ärr.
Det märkligaste jag drömt är att jag vaknade mitt i natten och var osäker på om jag låst dörren så jag smög upp i mörkret för att kika. När jag närmade mig hallen såg jag att dörren stod lite på glänt. Givetvis oerhört obehagligt i drömmen. Jag skyndade mig fram för att dra igen den men då höll någon emot på andra sidan. Inte så att denna någon försökte ta sig in, den bara höll emot så jag inte kunde stänga. Panik. Till slut tillkännager sig personen i fråga och kliver fram så jag kan se den. Och det är det sjukaste, läskigaste, onaturligatse jag "upplevt". Kan ni gissa vem som står där? -Jag själv. Det var som att se ett spöke. Sååå obehagligt.
Efter det har jag drömt att jag träffat mig själv igen och undrar såå vad det betyder. Andra gången var jag så sjukt smart. Jag träffade mig själv jobbandes i en kiosk. "Jag", d.v.s. personen i kiosken verkade inte se att vi var samma person så jag böjde mig över disken och frågade hur jag egentligen mådde. Så jäkla smart fråga. Jag svarade att jag mådde hemskt för att jag hade så dålig hy. (När jag drömde det här hade jag ännu dockhy.) Jag tittade nära på "mig själv" och sa till henne: Men vad menar du? Du har ju inte en prick. För det hade jag inte. "Jag" svarade att jo den är hemsk. Jag tyckte synd om mig själv och tänkte att "jag" måste ha en väldigt skev självbild.
Efter den där drömmen blev jag faktiskt lite snällare mot mig själv men sedan är man ju tillbaka i samma gängor. Och så smög det sig på i alla fall. Jag fick dålig hy.
Nåväl, nu var det inte det jag skulle säga. Utan något om nattens dröm. Jag drömde att mina kollegor sa till mig att de inte ville att jag skulle jobba kvar. Vilken grej att säga.. Jag blev inte ledsen utan riktigt, riktigt arg för jag tyckte de var dumma i huvudet som sa så till en annan människa. Jag hade sådan lust att kasta i ansiktet på dem att det gjorde inte det minsta, vem vill jobba med människor som dem oavsett? Men det var ju bara en dröm. Men jag fick mig ändå en tankeställare kring vad jag gör och vart jag är på väg.
Sitter här med mina glajjor på nosen. Jag är jättenöjd med dem fortfarande men tänk att jag såhär ett år efter allt strul med skit-Specsavers sitter och saknar mina glasögon jag fick först därifrån. Har aldrig sett några snyggare bågar och det svider att jag inte får bära dem. Skulle kunna ha dem utan styrkor bara för syns skull, haha, alltid lika kul att säga för syns skull i sammanhanget. Men men, de är ett minne blott.
Det var det hele!
Var de inte sjukt snygga så säg? :)
Tar bild varje morgon nu i spegeln, ja inte en sådan här på håll just men nära för att se hur det går för min hy steg för steg. Och även mitt ärr.
Lycklig.
Idag är jag lycklig. I hela kroppen. I varenda cell känns det bra och mensen flyter på så jag hoppas, hoppas, hoppas jag har rätt om det där med PMS. Jag var in på Hälsokosten igår och köpte på mig ett och annat. Ska vänta lite med att prova det. Vill lära känna min kropp igen efter den här lilla "insikten" först.
Inatt drömde jag världens dröm. Den var så himla "lång". Jag drömde att jag åkte till Australien och träffade Damon. Jag var så himla glad och jag var såå medveten om att jag var med honom. Njöt av varje sekund, varje handrörelse vid hans hud. Jag satt bredvid honom i bilen, på "fel" sida som vanligt och kände pirret i kroppen. Jag var med min kille igen.
Vi skulle hem till hans kusin och blivande fru. Jag ville ordna en present till deras bröllop men hade inga pengar så jag kom på den briljanta idén att måla en tavla. Måla en tavla?! Jag älskar att måla men jag är verkligen SÄMST. Jag är alldeles för pedantisk för att nånsin få till en fin tavla. Något jag var medveten om i drömmen så jag började glatt dutta, lite här och lite där. Använde mig av olika nyanser av grönt, vitt, grått och gult. Var helt omöjligt att se vad det var. En jättetavla målade jag på kanske 3x2 meter. Och till slut var den klar. Jag backade lite för att begrunda den. Och jag trodde inte mina ögon!
Jag hade gjort vääärldens tavla. Plötsligt föreställde den något. En jättefin glänta med ungbjörkar i ljust grönt, nästan lime, ni vet den där klara färgern björkarna har på våren? Från vänster sken solen in över träden och den var helt makalöst fin. Jag var så stolt!! La den på tork men när jag kom tillbaka hade någon eller några klivit i den så all färg var utsmetad och man såg inte längre vad den föreställde. Var såå besviken. Hade inte tagit någon bild heller.
Nåväl, sedan fortsatte vi till en djup, djup bergsklyfta där vi vandrade över en hängbro av plankor och rep. Det var så otroligt läskigt!! Jag vågade inte gå efter ett tag så jag fick klättra ner på något livsfarligt sätt och sedan tappade jag bort Damon. Saknade honom så mycket och var förtvivlad över att han inte var hos mig. Inga pengar hade jag på mobilen heller men till slut efter ungefär tusen år hittade jag honom. Då var han jättesur på mig men jag brydde mig inte om det. Jag var så lycklig över att få sitta bredvid en sur Damon igen och visste att snart, snart kommer det gå över och då ska jag hålla honom i handen. Sedan vaknade jag.
Solen sken och det var dags att gå upp, jag sms:ade min aussie om drömmen och han förklarade att han "varit sur bara för att han var rädd att han förlorat mig för alltid och hoppades att jag kunde förlåta honom." Haha, på det viset har han min humor. Hade en underbar förmiddag på jobbet och på min rast fick jag prata med min älskling. Något som gjorde mig om möjligt ännu gladare. Han gör mig verkligen glad!
Jag vill att ni alla tar er en kik på den här videon nedan. Jag tittar på den någon gång i kvartalet och börjar alltid gråta för att jag blir så berörd. Tårarna kommer vare sig jag vill eller inte. Han är en av mina största förebilder:
Inatt drömde jag världens dröm. Den var så himla "lång". Jag drömde att jag åkte till Australien och träffade Damon. Jag var så himla glad och jag var såå medveten om att jag var med honom. Njöt av varje sekund, varje handrörelse vid hans hud. Jag satt bredvid honom i bilen, på "fel" sida som vanligt och kände pirret i kroppen. Jag var med min kille igen.
Vi skulle hem till hans kusin och blivande fru. Jag ville ordna en present till deras bröllop men hade inga pengar så jag kom på den briljanta idén att måla en tavla. Måla en tavla?! Jag älskar att måla men jag är verkligen SÄMST. Jag är alldeles för pedantisk för att nånsin få till en fin tavla. Något jag var medveten om i drömmen så jag började glatt dutta, lite här och lite där. Använde mig av olika nyanser av grönt, vitt, grått och gult. Var helt omöjligt att se vad det var. En jättetavla målade jag på kanske 3x2 meter. Och till slut var den klar. Jag backade lite för att begrunda den. Och jag trodde inte mina ögon!
Jag hade gjort vääärldens tavla. Plötsligt föreställde den något. En jättefin glänta med ungbjörkar i ljust grönt, nästan lime, ni vet den där klara färgern björkarna har på våren? Från vänster sken solen in över träden och den var helt makalöst fin. Jag var så stolt!! La den på tork men när jag kom tillbaka hade någon eller några klivit i den så all färg var utsmetad och man såg inte längre vad den föreställde. Var såå besviken. Hade inte tagit någon bild heller.
Nåväl, sedan fortsatte vi till en djup, djup bergsklyfta där vi vandrade över en hängbro av plankor och rep. Det var så otroligt läskigt!! Jag vågade inte gå efter ett tag så jag fick klättra ner på något livsfarligt sätt och sedan tappade jag bort Damon. Saknade honom så mycket och var förtvivlad över att han inte var hos mig. Inga pengar hade jag på mobilen heller men till slut efter ungefär tusen år hittade jag honom. Då var han jättesur på mig men jag brydde mig inte om det. Jag var så lycklig över att få sitta bredvid en sur Damon igen och visste att snart, snart kommer det gå över och då ska jag hålla honom i handen. Sedan vaknade jag.
Solen sken och det var dags att gå upp, jag sms:ade min aussie om drömmen och han förklarade att han "varit sur bara för att han var rädd att han förlorat mig för alltid och hoppades att jag kunde förlåta honom." Haha, på det viset har han min humor. Hade en underbar förmiddag på jobbet och på min rast fick jag prata med min älskling. Något som gjorde mig om möjligt ännu gladare. Han gör mig verkligen glad!
Jag vill att ni alla tar er en kik på den här videon nedan. Jag tittar på den någon gång i kvartalet och börjar alltid gråta för att jag blir så berörd. Tårarna kommer vare sig jag vill eller inte. Han är en av mina största förebilder:
Terapi.
Hej i kvällningen!
Ledsamkänslan sitter så smått kvar i kroppen men efter ett litet samtal från Damon, godnatt och jag älskar dig fick jag lite energi. Jag har så mycket att stå i att jag blir helt handfallen ibland och idag bestämde jag mig för att ta lite luft och rensa tankarna. Förut gjorde jag alltid det och det var min bästa terapi att promenera men sedan har det ersatts av bad. Det är bra mot min inre stress jag så ofta känner men det här med att promenera i frisk luft är snäppet bättre. Bara lite kämpigare att ta tag i.
Det var så vackert ute att det nästan gjorde ont. Islossningen susade och dånade på sjön och solen sken så starkt. En lätt dimma låg över isen och det var sagolikt fint! Som tur var hade jag kameran med mig och slarvtog en del bilder. På allvar slarvfotade. Det är synd men jag hade inget tålamod idag.
Kallt var det och handen som höll kameran nästan domnade till och från. Blir kanske dagens andra bad här strax och förmodligen en tidig kväll. Hoppas på finväder i veckan, för om, då har jag en liten plan att kicka igång!
Och till Sam: Färgen jag använde hette 801
Ledsamkänslan sitter så smått kvar i kroppen men efter ett litet samtal från Damon, godnatt och jag älskar dig fick jag lite energi. Jag har så mycket att stå i att jag blir helt handfallen ibland och idag bestämde jag mig för att ta lite luft och rensa tankarna. Förut gjorde jag alltid det och det var min bästa terapi att promenera men sedan har det ersatts av bad. Det är bra mot min inre stress jag så ofta känner men det här med att promenera i frisk luft är snäppet bättre. Bara lite kämpigare att ta tag i.
Det var så vackert ute att det nästan gjorde ont. Islossningen susade och dånade på sjön och solen sken så starkt. En lätt dimma låg över isen och det var sagolikt fint! Som tur var hade jag kameran med mig och slarvtog en del bilder. På allvar slarvfotade. Det är synd men jag hade inget tålamod idag.
Kallt var det och handen som höll kameran nästan domnade till och från. Blir kanske dagens andra bad här strax och förmodligen en tidig kväll. Hoppas på finväder i veckan, för om, då har jag en liten plan att kicka igång!
Och till Sam: Färgen jag använde hette 801
Jag är ett glashus och du är en sten.
Hej!
Igår hoppas jag att det var en sann insikt som kom till mig. Det skulle göra underverk för mig om det var sant. Jag är av en märklig sorts människa. Jag tror mig vara en person som aktivt motarbetar delar av mig själv som jag inte trivs med. Ibland accepterar jag hea min person men ibland vill jag tro att jag med tankens kraft kan sudda ut några av de svårare egenskaperna så de blir mindre tydliga.
Jag är t.ex. en eftertänksam person som har jättesvårt för att stänga av mina känslor. När det väl händer känns det inte som jag med egna medel stänger av, det är bara något som händer. Jag känner inget. Jag känner mig till och från extremt ledsen och matt, rent utav sorgsen och så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas.
Det kan blixtra till från en klar himmel och så ligger jag i sängen så trött, så trött och tårarna bara rullar nedför kinderna. Ibalnd med hjälp av någons ord, ibland med hjälp av någons så smärtsamma tystnad. Ibland "tack vare" en egnesnickrad tanke. Boom! Så tar det onda äver varje cell i min kropp.
Men jag vill inte vara sådär så jag jobbar i motvind för att väva in en glad, positiv känsla och framtid i blicken. Varje dag. Och skillnaden är att jag försöker. Större än så är den inte. Skillnaden vill säga. Jag mår egentligen likadant. Och det går att vara svag och liten utan att bjuda andra på det. Någon form av styrka har jag nog i grunden, det är nog mest mänskligt bara. Vi vill inte tappa modet. Vi har ändå en förhoppning om att det kan och ska bli bra.
Igår hände en sådan grej. Det kom en sådan där blixt. Eller jag ville väl tro att det var en oanmäld blixt som slog ned, men sanningen är säkert att det mulnat på mer och mer sista dagarna. Jag har gråtit litegrann, känt mig jätteledsen. Nästan varit lite arg för att Damon är så långt borta och inte kan krama mig. Men jag är inte hans ansvar. Mitt välbefinnande är inte något han kan styra.
Jag har haft bokstavligen ont i brösten och varit låg. Kände mig på morgonen igår riktigt pepp på dagen. Träffade Åsa, Lina och Sara i Vällingby och tyckte det var mysigt men var ledsen för att jag inte har möjlighet att unna mig något. Samtidigt tänkte jag att det är inte där lyckan sitter. I att unna sig. Men det är fint att göra det i alla fall ibland.
Hur som helst åkte jag hem och tog ett bad, la mig i sängen och försökte behålla känslan. Det skulle bli kul att gå på Elins 25-årsfest. Men det rann av mig. Jag blev matt, kände mig lite tung över bröstet. Bestämde mig för att fixa mig ändå. Bara lite, göra mig fin sedan hos Åsa istället.
För första gången på evigheter tittade jag mig i spegeln och tänkte onda tankar om min kropp. Jag skämdes. Och så skämdes jag igen, fast av just skälet att jag skämdes över min kropp. Jag hatar mig när jag tänker onda tankar för det är tecken på svaghet.
Jag packade mina saker och sprang till bussen, fast jag var lite tidig. Ville inte missa den. Men vad händer? Bussfan kommer ännu lite tidgare och jag ser den susa förbi. Och då rasar allt. Jag bilr varm i hela kroppen och det rör runt på ett äckligt, otäckt, kittlande sätt och jag blir arg. Vänder tvärt på klacken, slänger packningen på golvet innanför dörren och klär av mig allt. Sedan gråter jag. Förbannar allting och hur det är och hur orättvist det är och att ingen kan göra något åt orättvisa känslor.
Jag ligger där med huvudet i kudden och förbannar allt som far genom mitt huvud och människor som inte fattar allt det som jag tycker att jag fattar. Nånstans där flyger en tanke förbi om att jag nog ganska ofta och speciellt med jämna mellanrum mår sådär. Och blir förtvivlat ledsen. Och så slår det mig. Det stavas PMS.
Jag har alltid tyckt det är världens töntigaste grej och ett påhitt tjejer använder för att få vara lite bitchiga. Jag har fan inte PMS. Precis så har jag tänkt. Men vänta nu. All denna ledsamhet utan egentlig orsak. Alla dumma tankar om hur oviktig och osynlig jag är. Tänk om det finns en förklaring bakom. En förklaring som är så simpel att den kan uttalas med tre bokstäver. Mina ömmande bröst är inte inbillning. De är på riktigt. Och vad händer?
Sent igår kväll kommer min mens som ett brev på posten. Det sitter kvar lite av den konstiga oron i kroppen men det är som att något har lossnat. Och det känns som en jävla insikt. Jag fylls av hopp. Tänk om mitt liv inte är så fördömt som jag tror ibland? Tänk om det bara är ett syndrom? Femal balans här kommer jag!
Igår hoppas jag att det var en sann insikt som kom till mig. Det skulle göra underverk för mig om det var sant. Jag är av en märklig sorts människa. Jag tror mig vara en person som aktivt motarbetar delar av mig själv som jag inte trivs med. Ibland accepterar jag hea min person men ibland vill jag tro att jag med tankens kraft kan sudda ut några av de svårare egenskaperna så de blir mindre tydliga.
Jag är t.ex. en eftertänksam person som har jättesvårt för att stänga av mina känslor. När det väl händer känns det inte som jag med egna medel stänger av, det är bara något som händer. Jag känner inget. Jag känner mig till och från extremt ledsen och matt, rent utav sorgsen och så har det varit mer eller mindre så länge jag kan minnas.
Det kan blixtra till från en klar himmel och så ligger jag i sängen så trött, så trött och tårarna bara rullar nedför kinderna. Ibalnd med hjälp av någons ord, ibland med hjälp av någons så smärtsamma tystnad. Ibland "tack vare" en egnesnickrad tanke. Boom! Så tar det onda äver varje cell i min kropp.
Men jag vill inte vara sådär så jag jobbar i motvind för att väva in en glad, positiv känsla och framtid i blicken. Varje dag. Och skillnaden är att jag försöker. Större än så är den inte. Skillnaden vill säga. Jag mår egentligen likadant. Och det går att vara svag och liten utan att bjuda andra på det. Någon form av styrka har jag nog i grunden, det är nog mest mänskligt bara. Vi vill inte tappa modet. Vi har ändå en förhoppning om att det kan och ska bli bra.
Igår hände en sådan grej. Det kom en sådan där blixt. Eller jag ville väl tro att det var en oanmäld blixt som slog ned, men sanningen är säkert att det mulnat på mer och mer sista dagarna. Jag har gråtit litegrann, känt mig jätteledsen. Nästan varit lite arg för att Damon är så långt borta och inte kan krama mig. Men jag är inte hans ansvar. Mitt välbefinnande är inte något han kan styra.
Jag har haft bokstavligen ont i brösten och varit låg. Kände mig på morgonen igår riktigt pepp på dagen. Träffade Åsa, Lina och Sara i Vällingby och tyckte det var mysigt men var ledsen för att jag inte har möjlighet att unna mig något. Samtidigt tänkte jag att det är inte där lyckan sitter. I att unna sig. Men det är fint att göra det i alla fall ibland.
Hur som helst åkte jag hem och tog ett bad, la mig i sängen och försökte behålla känslan. Det skulle bli kul att gå på Elins 25-årsfest. Men det rann av mig. Jag blev matt, kände mig lite tung över bröstet. Bestämde mig för att fixa mig ändå. Bara lite, göra mig fin sedan hos Åsa istället.
För första gången på evigheter tittade jag mig i spegeln och tänkte onda tankar om min kropp. Jag skämdes. Och så skämdes jag igen, fast av just skälet att jag skämdes över min kropp. Jag hatar mig när jag tänker onda tankar för det är tecken på svaghet.
Jag packade mina saker och sprang till bussen, fast jag var lite tidig. Ville inte missa den. Men vad händer? Bussfan kommer ännu lite tidgare och jag ser den susa förbi. Och då rasar allt. Jag bilr varm i hela kroppen och det rör runt på ett äckligt, otäckt, kittlande sätt och jag blir arg. Vänder tvärt på klacken, slänger packningen på golvet innanför dörren och klär av mig allt. Sedan gråter jag. Förbannar allting och hur det är och hur orättvist det är och att ingen kan göra något åt orättvisa känslor.
Jag ligger där med huvudet i kudden och förbannar allt som far genom mitt huvud och människor som inte fattar allt det som jag tycker att jag fattar. Nånstans där flyger en tanke förbi om att jag nog ganska ofta och speciellt med jämna mellanrum mår sådär. Och blir förtvivlat ledsen. Och så slår det mig. Det stavas PMS.
Jag har alltid tyckt det är världens töntigaste grej och ett påhitt tjejer använder för att få vara lite bitchiga. Jag har fan inte PMS. Precis så har jag tänkt. Men vänta nu. All denna ledsamhet utan egentlig orsak. Alla dumma tankar om hur oviktig och osynlig jag är. Tänk om det finns en förklaring bakom. En förklaring som är så simpel att den kan uttalas med tre bokstäver. Mina ömmande bröst är inte inbillning. De är på riktigt. Och vad händer?
Sent igår kväll kommer min mens som ett brev på posten. Det sitter kvar lite av den konstiga oron i kroppen men det är som att något har lossnat. Och det känns som en jävla insikt. Jag fylls av hopp. Tänk om mitt liv inte är så fördömt som jag tror ibland? Tänk om det bara är ett syndrom? Femal balans här kommer jag!
Roaccutan? Nej tack.
Så har jag bestämt mig. Mitt utskrivna Roaccutan får ligga där på Apoteket. Jag tänker inte hämta det. Under den här tiden med mina hudproblem har det hänt mycket inom mig. Jag har mått så dåligt att jag velat dö vissa dagar för att andra verkligen inte orka bry mig. Och med ett helikopterseende har det gått i just den ordningen, jag har lärt mig att hantera mina känslor kring min obalanserade hy.
Det är svårt att gå från dockhy som man är riktigt, riktigt lycklig över och inte en plita under hela tonårstiden till att en bra bit över tjugo få svåra problem. Jag är bara övertygad om att det måste finnas en annan lösning på problemet än Roaccutan. Att världen inte hittat den lösningen är synd men jag är säker på att den finns.
Acne kan förmodligen drabba precis vem som helst men den maler inte ner alla. Jag tror att man kan vinna mot acnen precis som i alla andra sammanhang om man stålsätter sig och inte viker en tum när det kommer till tron på sitt egenvärde.
Jag får acceptera att det blev såhär för mig. Jag kommer ha ömmande problem under huden till och från, det kommer inte vara särskilt kul eller vackert att se mig i spegeln eller visa mig utan smink men jag ska säga till mig själv att jag har mer att ge än en ful hy tills jag inser det. Det måste gå att älska mig ändå. Både för mig och för andra människor.
Det kan inte få vara så att man blir charmlös för att man har en sjukdom i huden. Det kan inte få vara så att ojämn hudton tar bort det som är vackert i mig. Jag tänker inte låta naturen dra ner mig och jag tänker inte gråta mer över något jag absolut inte kan styra.
Jag tror att en lycklig, harmonisk människa som går den så kända "gyllene medelvägen" i livet för det första har en frisk hud, men för det andra fortsätter att leva livet så som han eller hon vill, utan att stoppas eller ens hämmas av en obehaglig hudåkomma.
Självkänsla sitter inte i huden. Inte i dina ögonfransar, inte i ditt pigment och inte i någon status. Det där sista ordet, status, är förresten bara ett ord som jag över huvudtaget inte tror på. Det är ett påhittat ord som inte betyder nånting. Status finns inte ens. Självkänslan däremot, den är inte påhittad. För den finns, eller så finns den inte och den är levande. Den formas varje dag och det är inte så att man antingen har den eller inte har den, den är något man jobbar för att skapa och behålla varje dag, i varje möte, i varje situation.
Jag kanske får vara prickig i tio år till och förmodligen kommer det göra lite ont att inte få ha en hud som jag önskar. Men skulle jag fokusera på allt jag inte har skulle listan kunna göras lång. Att istället fokusera på vad jag har och vad jag kan få och uppleva, det gör en mycket intressantare och lyckligare lista.
Jag älskar folk med deras tillkortakommanden och unika charm. Och nog fan ska jag kunna applicera de varma känslorna på mig själv också. Så till 6 månader av oro, försiktighet, förmaningar och biverkningar i form av några piller som kallas Roaccutan säger jag: Nej tack!
Det är svårt att gå från dockhy som man är riktigt, riktigt lycklig över och inte en plita under hela tonårstiden till att en bra bit över tjugo få svåra problem. Jag är bara övertygad om att det måste finnas en annan lösning på problemet än Roaccutan. Att världen inte hittat den lösningen är synd men jag är säker på att den finns.
Acne kan förmodligen drabba precis vem som helst men den maler inte ner alla. Jag tror att man kan vinna mot acnen precis som i alla andra sammanhang om man stålsätter sig och inte viker en tum när det kommer till tron på sitt egenvärde.
Jag får acceptera att det blev såhär för mig. Jag kommer ha ömmande problem under huden till och från, det kommer inte vara särskilt kul eller vackert att se mig i spegeln eller visa mig utan smink men jag ska säga till mig själv att jag har mer att ge än en ful hy tills jag inser det. Det måste gå att älska mig ändå. Både för mig och för andra människor.
Det kan inte få vara så att man blir charmlös för att man har en sjukdom i huden. Det kan inte få vara så att ojämn hudton tar bort det som är vackert i mig. Jag tänker inte låta naturen dra ner mig och jag tänker inte gråta mer över något jag absolut inte kan styra.
Jag tror att en lycklig, harmonisk människa som går den så kända "gyllene medelvägen" i livet för det första har en frisk hud, men för det andra fortsätter att leva livet så som han eller hon vill, utan att stoppas eller ens hämmas av en obehaglig hudåkomma.
Självkänsla sitter inte i huden. Inte i dina ögonfransar, inte i ditt pigment och inte i någon status. Det där sista ordet, status, är förresten bara ett ord som jag över huvudtaget inte tror på. Det är ett påhittat ord som inte betyder nånting. Status finns inte ens. Självkänslan däremot, den är inte påhittad. För den finns, eller så finns den inte och den är levande. Den formas varje dag och det är inte så att man antingen har den eller inte har den, den är något man jobbar för att skapa och behålla varje dag, i varje möte, i varje situation.
Jag kanske får vara prickig i tio år till och förmodligen kommer det göra lite ont att inte få ha en hud som jag önskar. Men skulle jag fokusera på allt jag inte har skulle listan kunna göras lång. Att istället fokusera på vad jag har och vad jag kan få och uppleva, det gör en mycket intressantare och lyckligare lista.
Jag älskar folk med deras tillkortakommanden och unika charm. Och nog fan ska jag kunna applicera de varma känslorna på mig själv också. Så till 6 månader av oro, försiktighet, förmaningar och biverkningar i form av några piller som kallas Roaccutan säger jag: Nej tack!
3/3
Hej!
Finaste morgonen på länge, strålande sol och klarblå himmel. Jag hoppas det blir en lång, vacker vår. Våren är min absolut bästa årstid. Och som jag önskar att jag kunde få uppleva de här dagarna med Damon. Men allt blir ändå lite enklare när man vet att det inte finns något alternativ just nu.
Idag på dagen är planerna lite oklara, men ikväll blir det mello som vanligt hos Åsa och sedan 25-årsfest.
Igår slutade jag sent och sedan hängde jag och Marie hela kvällen, vi åt hemlagad tapas med sjukt god chorizo, 94 % kött och färskstoppad. Himla gott! Vi pratade tjejer och hur lite som lärs ut om flickors snippor, kollar man inte upp saker och ting själv är det ingen annan som berättar heller och man förblir ovetandes om de mest grundläggande fakta.
Vi pratade om hur sorgligt det är att många tjejer har komplex för sina helt normala, fungerande underliv och hoppas starkt på att just det är något som kommer ändras med åren och att vi alla tjejer, killar, mammor och pappor tar ansvar för att lära våra barn om hela kroppen. Och vill vi inte aktivt lära om alla delar av kroppen åtminstone göra barnen införstådda med att hela kroppen är naturlig och att både pojkar och flickor får och bör vara medvetna om sin egen kropp på ett naturligt, tryggt och avslappnat sätt.
Tycker ni jag är dum i huvudet som pratar om det här? Jag tycker i alla fall det är synd att tjejer på 25 år inte vet vad som är vad på sin egen kropp. Och hur det fungerar. Inget att tänka på dagarna i ända men vet man och mår bra i vad man vet så behöver inte så mycket tid läggas på just det i alla fall.
Jaha, nehe, om man skulle nyttja det fina vädret lite?
Val och kval.
Hej!
I veckan har det hunnits med mycket och swisch sa det så var det fredag imorgon. I måndags hände väl inget särskilt vad jag kan minnas. I tisdags var jag tillbaka till hudläkaren och fick Roaccutan utskrivet. Har dock inte vågat hämta ut det än men ska väl ta tag i saken. Jag är bara så orolig för biverkningarna. På kvällen blev vi upphämtade av Calle jag och Åsa och så firade vi hans 25-årsdag. Fina Calle!
Igår hade jag date med Mikaela och vi lyxade till det med kolgrillat. Mumselimums!
Har haft fina, våriga dagar på jobbet med massa te och mys.
Idag har jag fixat och donat med viktiga papper och funderat mycket kring om jag ska starta Roaccutankuren eller inte. Min hy är inte så katastrofal just nu och har varit okej sedan jag kom hem från Australien men samtidigt vet jag att det förmodligen bara är tillfälligt. Finns det nån där ute som vet konstruktiv fakta om Roaccutan? Jag vill inte ha några skrämselord utan belägg..
Är luuuspank för tillfället så jag smider planer för hur jag skulle kunna få in lite extra. Har varit sjuk så mycket och det sätter sina spår.
Nepp, nu ska jag äta lite middag och ta ett bad. Hej!
I veckan har det hunnits med mycket och swisch sa det så var det fredag imorgon. I måndags hände väl inget särskilt vad jag kan minnas. I tisdags var jag tillbaka till hudläkaren och fick Roaccutan utskrivet. Har dock inte vågat hämta ut det än men ska väl ta tag i saken. Jag är bara så orolig för biverkningarna. På kvällen blev vi upphämtade av Calle jag och Åsa och så firade vi hans 25-årsdag. Fina Calle!
Igår hade jag date med Mikaela och vi lyxade till det med kolgrillat. Mumselimums!
Har haft fina, våriga dagar på jobbet med massa te och mys.
Idag har jag fixat och donat med viktiga papper och funderat mycket kring om jag ska starta Roaccutankuren eller inte. Min hy är inte så katastrofal just nu och har varit okej sedan jag kom hem från Australien men samtidigt vet jag att det förmodligen bara är tillfälligt. Finns det nån där ute som vet konstruktiv fakta om Roaccutan? Jag vill inte ha några skrämselord utan belägg..
Är luuuspank för tillfället så jag smider planer för hur jag skulle kunna få in lite extra. Har varit sjuk så mycket och det sätter sina spår.
Nepp, nu ska jag äta lite middag och ta ett bad. Hej!
