Luppans

Hallå hallå!

 

Jag har så mycket att berätta men så lite tid, det kan man inte tro. Igår skulle jag och Lisa ses igen och eftersom vi ändå skulle ses på dan frågade jag henne om hon inte ville följa med på min intervju kl. 11. Hon sa glatt ja, fast vi bara käfår tnt varandra i nån vecka drygt så är hon så otroligt omtänksam och go!!

Damon och jag, mest jag hade en sömnlös natt i backspegeln så jag var lite av ett vrak. Han körde mig i alla fall till Lisa, världens bästa är han när det gäller, ja oftast annars också, vi pussades länge hejdå i bilen och sedan väntade han tills han såg att Lisa kom. Han frågade om han skulle köra oss till intervjun men jag ville se Lisas boende och åka kommunalt.

 

Vi åkte hiss (!!!) upp, jag som inte åker hiss och väl inne i lägenheten tappade jag hakan lite. Såå fin! Stora glasfönster med utsikt över den glittrande floden och hela stan. Sjukt fint!

 

Vi snabbade oss lite och åkte mot intervjun. Tur att Lisa var med för jag hade inte hittat. Aldrig!! Till slut gick vi av buss nummer två och så letade vi (Lisa) rätt på rätt gata. Läskigt fina hus. "Tänk om du får jobba i ett hus som det där" sa Lisa och pekade på ett hus snett över gatan. Sekunderna senare insåg vi att det var det huset det gällde!! Det var ringklocka på grinden och hjälp vilket hus! Blankare golv har jag aldrig sett och jag vågade knappt röra mig. Mer om det en annan gång.

 

Efteråt pratade vi om familjen samt för- och nackdelar med att jobba för dem. Vi åkte tillbaka till stan, strosade en kort bit innan vi gick in på pannkaksstället vi bestämt att vi skulle gå på! Mysigt ställe med massor av olika sorters pannkakor och topping. Lisa bjöd mig och vi mumsade varsin tallrik med pannkakor, banan och glass. Och pommes frites. Hon älskar också glass och pommes! Mums!

 

Efter det visade hon mig lite av stan och den botaniska trädgården. Det känns så himla bra med henne. Så avslappnat och jag är så glad att jag träffat henne. En kompis liksom! Och en som det känns sådär rätt med!

 

Vi är bjudna till henne och hennes kille på lördag. Känns så roligt att jag får ta med Damon på någonting.

 

Idag har jag träffat en annan svensk tjej, Linda. Jag tog tåget till South Bank där vi möttes över en ananasjusice med is, hon tog cranberry. Lugn och rar, hon och Lisa är totala motsaser förutom det rara, det har de bägge.

 

Damon och jag ska prata ikväll. Om min framtid. Om vad jag vill göra här och hur jag ska lyckas med det. Så nu stänger jag ner. Tjipp hej!

 

Hello!

 

Igår vaknade jag i lugn och ro och började dagen med att skypa med Martin och mamma. Men mitt i allt ringde de från childcare centret jag jobbade på här om dagen och undrade om jag kunde hoppa in igår. Skyndade iväg och det bästa med att jobba där är resvägen. Låter kanske sorgligt men så är det. Jättegoa barn och snäll personal men jag fattar liksom inte uppgiften. Visst är de här barnen minisar men jag kan inte se att de gör något med barnen. De gör vad de vill.

 

Efter jobbet tog jag färjan hem. Jag och Damon skulle in till stan så det blev bara hem och byta om och vända. Damon betedde sig superstressat och småsprang som en virrig höna. "Vi hinner inte äta" sa han. "Vi får ta nåt snabbt bara." Slängde i oss varsin kycklingburgare och sedan drog han mig vidare. Jag fattade ingenting och till slut sa jag: Vad är det vi har så bråttom till? Vart ska vi? Okej, jag kanske frågade några fler gånger än så men jag fattade ju verkligen ingenting.

 

 Vi gick in i nån märklig uppgång på ett hus och han öppnade en dörr varifrån det strömmade varm luft. Ett masssagecenter! Vi skulle få varsin helkroppsmassage men det visste jag inte då. Jag blev lite nervös och fick fylla i ett papper. En tjej kom och hämtade Damon och sedan kom en oerhört slemmig kille, inte mycket äldre än jag och hämtade mig. Jag fick smått panik. Jag var ju inte alls beredd på nån massage och självklart hade jag på mig mina silkigaste minitrosor och kände mig allt annat än bekväm.

 

Han började massagen och fick lite problem då det inte fanns mycket att fästa lakanet i då mina trosor var nästanintill obefintliga. Huuua! Låg som en stel pinne så ibland fick han skaka mig lite så jag slappnade av. Det var en HELKROPPS-massage nästintill bokstavligen och det kändes så jobbigt att Damon var så gullig och jag inte kunde njuta av det. Jag tror jag var tio ggr stelare än innan vi kom när vi gick därifrån. Var såklart jättetacksam men tog en dusch det första jag gjorde när jag kom hem för att få bort hans händer och all olja. Näej, nåt större fan av manliga främlingar är jag i n t e .

 

Damon jobbar och jag ska snabbt städa lite och bädda rent. VA? Ska JAG verkligen göra det? Guuuud så ojämställt!!!!!!!!!!!!!!

 

Ciao!!!!

 

Hej!

 

Sist skulle jag träffa en svensk tjej här i Brisbane vilket jag också gjorde. Lisa. Supergo och jag är så glad för det! Det tar ju TID att lära känna någon men vi hade ju lika väl inte kunnat klicka alls. Vi möttes nere i lokala byn och gick och åt vegetarisk macka på French twist. Det är så gott där.

I förrgår åkte vi och kikade på hennes handbollsteam för att se om det är något för mig: Får se hur det blir med det. Efter det köpte vi choc tops (glass) på en bio i närheten och jag prvade en ny smak. Old English toffee. Suupergod! Vi åkte ner till vattnet och åt de där för att sedan åka hem och fixa med saker inför gårdagen.

 

Igår fick jag jobba för första gången, bara som vikarie men det var så roligt att få göra något. Och att se hur deras child care centers funkar här var riktigt intressant. Har inget emot principen som sådan att ha med sig egen mat till sina barn men när jag ser en liten pojke sitta och äta vitt bröd med smör till lunch och lite vatten, du gnäller det i mitt hjärta. De andra barnen satt och mumsade asiatisk gryta med ris, spaghetti bolognese, grönsaker och annat och den där lille pojken sträckte sig efter deras mat men fick nöja sig med sin macka som han ändå bara satt och smulade sönder.

 

Jag frågade vad de brukar ha med sig till lunch och svaret var att det var olika men den där lille pojken hade mest mackor. NÄE! Jag bara hoppas att alla hans andra mål är bra och stadig mat.

 

De två yngsta barnen vi hade igår var 4 månader och åg mest på en kudde under ett babygym, absolut inget fel i det, stället som sådant var väldigt lugnt och harmoniskt med lugn musik i bakgrunden och stora utrymmen. Fin, planerad gård och väldigt avslappnad stämning. Men att jag arbetade kändes det då inte som..

 

Slutade klockan fyra och det tog mig en halvtimme att hitta till floden och city cat:en. Väl där 20 minuters väntan och sedan en timme hem. Men det gjorde inget för den där båten är så mysig!

 

Damon hämtade mig vid färjeterminalen och så åkte vi snabbt hej för att hälsa på Kaylee som kommit och sedan till Leo och alla som var där: Andy, Franco, Linda, Sarah och Mark. Sedan vidare för den sedvanliga steak night:en. Där väntade också Quentin. Vi var så många så vi fick sitta ute men det gjorde inget för infravärmen var på. Blev en supertrevlig kväll med stor steak, grönsaker och mycket skratt. De är rätt härliga i det där gänget.

 

Jag vill ha ett jobb NU men får ge mig till tåls. Har fått en dag till att jobba i alla fall så nåt bra måste jag gjort.

 

Nu ska jag hitta på lite här så hörs vi igen. Har just parat med min älskade lillebror och att höra sin 14-åriga sådan säga jag älskar dig är obetalbart! Det ni!

 

Genom fönstert på the City Cat igår..

Vi har en ny favosång här i huset. Varsågoda:

 

 

För ett år sedan hade jag precis lämnat en båt i Visby hamn. Jag hade timmarna innan suttit i vår lille Nissan-bil, smått tagen av en ihopklämd kille i mittensätet i baksätet och hållt i hans händer. Ingen visste hur viktigt och stort det skulle komma att bli. Jag höll inte i hans händer av kärlek eller för att ens en gnutta romantik låg i luften. För det gjorde det inte. Han var bara en kille som ville hem till båten och sova. Jag var en tjej med ett smått trasigt hjärta som törstade efter någon som kunde laga det igen.

 

Jag måste ändå med facit i hand säga att det var där och då i lilla bilen som jag först föll för honom. Nånting hos honom fångade hela min uppmärksamhet. I allra första hand var det nog hans kroppspråk. Men det som rörde vid mig mest, var hans blick. En blyg blick men med så mycket charm att den inte gick att undgå.

 

Vi gissade hur gamla alla var och när jag skulle gissa Damons ålder bad jag att få titta på hans händer. Låter verkligen asnördigt men det går faktikst att läsa av ålder någorlunda genom att titta på händer. Jag låter mig luras av det i alla fall. Det var inte så viktigt egentligen men jag tyckte han hade så fina händer. Jag tog dem i mina och vände på dem. "Jag tror du är 28." sa jag. Han smålog lite och så sa han, "jag fyller faktiskt 28 idag," Jag trodde inte riktigt på honom och vi frågade om vi fick se hans leg. Det fick vi. Och jodå, det var hans födelsedag. Jag la hans efternamn på minnet och smög försiktigt fram min mobil och sms:ade mig själv.

 

Var berörd av kvällen en lång tid efter, inte i första hand av Damon, mer av hans vän Niclas som vi stannade hos en lång stund för mer än spännande prat. Tonade av mötet ganska ordentligt, kom hem till Stockholm och försökte lappa ihop det jag och Alex sakta rivit sönder. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar och mitt hjärta var så sjukt tungt. Jag hade ingenting i livet som gjorde mig riktigt glad för stunden.

 

Skrev en hälsning på Facebook till Niclas för att tacka för den intressanta kvällen och sedan funderade jag hundra gånger om ifall jag skule våga skriva något till Damon också. Jag tyckte det kändes helvridet att skriva till en främmande människa. Niclas hade vi ju ändå pratat i flera timmar med men Damon, det var annorlunda.

 

Jag var så uppgiven i allt och tänkte att näe, jag har inget att förlora på att skriva några rader. Och så gjorde jag det. Bara sådär. Ganska snabbt fick jag ett glatt svar som jag svarade på. Och så svarade han. Och jag, och han och så föreslog han att vi skulle ses. Jag fick panik! Han bodde nere i Helsingborg och jag uppe i Stockholm och jag kunde inte få ihop hur den träffen skulle gå till. Jag var välkommen ner men han kunde också tänka sig att komma upp. Men då var tanken också att han skulle stanna hos mig över helgen eller jag hos honom. Aldrig i livet! En främmande människa under mitt tak? Nähäej! Och att åka ner till Helsingborg och bo ihop med honom och hans vilt främmande Filip som jag förstås träffat men ändå, nähäej!

 

Vi sms:ade bara till en början men efter någon vecka så ringde han. Och så hände nånting. Jag började känna ett äkta pirr i kroppen. Jag började längta efter någon jag inte kände. Jag hade ingenting annat än honom i huvudet och jag kunde inte ens sova om nätterna. Jag kunde ligga vaken med en rastlöshet och ett leende utan att egentligen tänka en vettig tanke.

 

Till slut gav jag med mig. Jag åker ner! Bokade biljett men fick kalla fötter och ångrade mig. Ångrade mig ännu mer över det sista beslutet efteråt och tänkte att näej, nu glider det här mig ur händerna och han kommer tappa intresset helt för en så feg tjej som jag. Jag bjöd upp honom till mig till helgen efter. Och han kom. Han kom.

 

Den helgen var så fin och speciell. Vi var nära varandra men alldeles för blyga för att gå längre än så. Och så fanns där nån form av känsla av att det här var viktigt tror jag.

 

En helg blev två, och två helger resulterade i en resa ner till Helsingborg. Och varje helg i 8 veckor var vi tillsammans. Sakta, sakta började vi bygga på något som idag är det finaste jag vet. Jag känner och har hela tiden känt en sådan stark dragning till oss. Vi har inte haft det rosenskärt under det här året, mycket har varit så himla svårt och längtan byttes snabbt ut till en enorm saknad som bara gjorde ont. Men vi har kämpat för att få en start på nytt. Ett riktigt vi, en chans. Och vi tar den nu.

 

Vi älskar och vi testar. Vi argumenterar och såras men efter varje argumentation, varje hjärtskärande diskussion så känns det som är vi 10 gånger bättre, 10 gånger starkare än innan. Vi sa det till varandra igår. Precis det. Vi känner lika där. Och att vi ibland har våra tvivel men att kärleken tycks vara starkare än dem.

 

Och här är vi nu, ett år senare, inte fullt så vilsna som när allt började. Vi vet egentligen inte mer om framtiden nu, men vi vet var vi står och vi vet vad vi vill. Det var det.

 

I lördags kom Damons bror Jason och hans flickvän Lauren. Vi mötte Andy med sällskap på ett ställe nere vid vattnet där de drack öl och jag varm choklad med marschmallows. Vi tog en city cat (en katamaran) till stan där vi först besökte ett häftigt ställe som heter the Power house, sedan sa hejså till Andy med sällskap och blev upphämtade av Franco som körde oss till The Stokehouse. Ett läskigt fint ställe men med avslappnad och behaglig stämning, precis vid kanalen. Maten vi åt var bland det godaste jag någonsin ätit. Vi beställde in massa smårätter och pommes frites som inte var av denna värld. Smakade inte ens pommes frites utan heeelt gudomligt. Jason och Damon beställde varsin Dry Martini och när notan kom såg vi att de kostade 25 $ styck. Ta det gånger 7 så har ni det svenska värdet. Dyrt var det men sååå jäkla vällagat och servicen var top notch!

 

Igår var det Damons födelsedag och jag väckte honom tidigt när det fortfarande var mörkt för att födelsedagsljusen skulle få effekt. Lite kärlek på det och sedan tog vi en dusch ihop innan det var dags för frukost på French twist tillsammans med Jason och Lauren.

 

Efter det åkte vi till the Gold coast och Damons föräldrar där Michele, Nicole och Mia redan var. Världens godaste födelsedagslunch väntade och sedan tårta. Damon somnade i soffan en kortis och Mia dekorerade hans hår md sådana där saker man blåser såpbubblor med.

 

Framåt eftermiddagen åkte vi hem, fixade mat och la oss för att titta på film men vi var så trötta efter en lång dag så vi stängde av och somnade på momangen.

 

Idag ska jag träffa en svensk tjej här i närheten och ikväll har vi inga större planer ännu. Men en liten upp fick ni i alla fall.

 

Jag saknar er faktiskt och hoppas att ni kommer och hälsar på mig! Ni vet att ni är välkomna!!!!! Bilder från sista dagarna:

 

Det här är viktigt. Jag provocerar visst. Vem vet jag inte för personen i fråga är anonym men det är tydligen provocerande att jag överraskar min älskling med köttbullar samtidigt som jag tyckte det var lite uppseendeväckande att vi tjejer fick sugrör till maten men inte killarna. Att jag lämnat jobb, vänner och land är visst också provocerande.

 

Såhär skriver  "Anonym":

 

 

Att jag vågar gå min egen väg och inte sätter mig på tvären och säger: Nej, antingen får du flytta hit eller så gör vi slut är alltså provocerande. Och omedvetet. Jag är omedveten. Om vad vet jag inte riktigt men det är kanske inte så konstigt då det är just det som kallas omedvetenhet. Att inte veta.

 

För mig fanns inget annat alternativ än att flytta hit. Jag har hittat en kille som frambringar mina bästa sidor, som får mig att utvecklas som person, som jag känner en väldig attraktion till och som bor i ett land där jag tappar allt vad press innebär. Som får mig att tycka mer om mig själv och att känna mig älskad.

 

Den här flytten och att träffa Damon har utvecklat mig mer på tio månader än fem år tidigare gjort.

 

Att överraska den man älskar har inte med jämställdhet att göra för mig. Och jag reagerar på det här för att jag tycker det är viktigt och för att jag tycker att det finns så många nötter där ute som tror de vet vad jämställdhet är. Jämställdhet är jättekomplext. Svårt. Diffust. Och enkelt. Jag vet inte själv exakt vad jämställdhet är men jag har tankarna med mig i det mesta jag gör. Dock aktar jag mig för att fokusera på fel saker. Som att jag skulle vara mindre värd eller låta mig köras med för att jag ville ha köttbullarna klara i tid till Damon kom hem när jag ändå inte hade något som helst för mig och vi dessutom skulle iväg.

 

Jag ville ju också ha mat. Vad skulle jag gjort? Tagit en rostmacka med smör ensam? Laga köttbullar till bara mig?Hade det varit bättre? För att Damon ska veta att i det här förhållandet är vi jämställda och vill du ha köttbullar får du fan laga dem själv?

 

Det skulle inte förvåna mig om det finns tjejer som tänker så. Liksom bara för att. Som aldrig skulle diska sin mans tallrik för att de riskerar att falla in i någon kvinnoroll. Eller?

 

Det rör ingen mer än oss men i det här förhållandet står mannen för mesta delen av matlagning. Han serverar mig frukost fint upplagd. Hemskt va? För det kan väl inte vara jämställt?? Att vi är nykära och vill rå om varandra borde skuffas undan för jämställdheten. Eller hur?

 

Och denna "Anonym" är noga med att köttbullarna var HEMLAGADE. Vi vill ha det så. Vi tycker om bra mat. That's it.

 

Är jämställdheten viktigare än den egna viljan? I det långa loppet är svaret säkert ja. Men jag har bäddat åt andra, både killar och tjejer nog så mycket i mitt liv. Om någon gång i livet så är det nu jag är självisk och följer mitt hjärta.

 

Jag må vara omedveten om mycket men när det kommer till mig själv så är jag mer än medveten. Jag försöker göra rätt utan att göra avdrag på min egen vilja och det är inte det lättaste. Sedan har jag en viktig fråga:

 

Varför måste vi tjejer 2012 vara så jävla starka och självsäkra? Varför får vi inte visa oss svaga och oroliga och små? Är vi sämre än männen då? Ger det männen mindre utrymme att känna sig så och bli accepterade för det? Jag är bara jag och hur mycket det än provocerar eller hur mycket jag än vänder ut-och-in på mig själv så är det nog så det alltid kommer vara. Jag kommer vara jag. Bara jag. Med eller utan provokation.

Men hallå tror ni jag skrek till i butiken när det här kom i min åsyn??? Nu kan ni börja oroa er där hemma för nu finns inte många anledningar till att komma hem längre!!!!!!!!!!!!!!! WIHOOOOOO!!!!!

 

 

Jojominsann, har ett obrytbart leende på läpparna jag. Idag har jag hängt i parken med Mia, letat jobb och varit och handlat med Michele. Det var det hele det.

 

 

 

Några dagar sedan sist nu, det har varit helg och jag har haft saker för mig. I fredags jobbade Damon halvdag så då passade jag på att försöka överraska lite. Men bara lite för han visste att jag skulle laga svenska köttbullar till middag. Istället fick jag för mig att de skulle vara klara i tid till när han kom hem, vid lunch. Kl 13 skulle vi vara på torget för att montera ner alla cut outs igen så jag tyckte jag hade gott om tid. Plockade fram alla ingredienser som vi köpt dagen innan och började blanda mjölk, ströbröd, havregryn, salt, peppar och sylt. Ja sylt, det är makaöst vad gott det blir med lite sylt i.

 

Och så lök. Lök ja. Var tusan är löken? Vi köpte ju ett helt nät förra veckan. Letade igenom både vår och Micheles kyl men ingen lök. Tittade på klockan och det sög till lite i magen, för när jag lagar köttbullar, då tar det tid. Mycket tid. Funderade några sekunder om det skulle bli köttbullar utan lök, men nej, det var några korta sekunder som fick mig att inse att så skulle det inte bli.

 

Jag drog på mig gympaskorna och småjoggade till affären 10 min bort. Hittade både lök, grädde och en bra sylt, en bättre än den hemma. Kikade snabbt i min lilla portmonä. En dollar och 60 cent. Nja, jag la tillbaka grädde och sylt och tog löken till kassan. Småjoggade hem.

 

Skulle plocka fram rotfrukterna till rotmoset och där under låg löken. Såklart!! 

 

Började riva lök så tårarna rann och sedan fick allt svälla en stund. Jaja, det här är inte kockduellen eller Mat-Tina på tv så jag ska inte gå in i detalj på hur jag gjorde. I alla fall så var det efter en evighet dags att börja rulla. Och som jag rullade. Efter 15 bullar kom jag på att jag ju måste göra en testbulle. Kokade upp vatten och lät en liten rund boll bada. Sedan sätta på stekpannan och steka på den. Fräs, fräs, klart! Den smakade inte ett dugg så det var bara att knåda ihop allt igen och salta och peppra lite mer. Och så låta alla köttbullar bada i kokande vatten innan de stektes. Varför då undrar ni?? Det kan ni klura på!

 

Mitt i allt när köket ser ut som en hönsgård där en katt levt rövare ringer Damon och säger att han är på väg hem. På väg hem!???! En och en halv timme för tidigt! Jag hade inte ens kokat klart rotfrukterna till det blivande rotmoset. Svetten rann bokstavligen och jag hade ett sjå med att rulla bullar, låta dem bada, steka dem och sedan städa. Huu..

 

Till slut var det i alla fall klart och i samma sekund kommer hjärtat mitt hem. Blev faktiskt riktigt gott.

 

Vi snabbade oss iväg till torget där vi på en och en halv timme fick ner alla cut outs. Rekord! I Innisfail vet jag inte hur lång tid det tog. På vägen dit fick jag i uppgift att köpa kaffe åt Damon och Chai latte till mig. I ett litet ståndliknande café på ett hörn där de sålde alltifrån asiatiska rätter till pasta till pommes frites med gravy i muggar. Det ser sådär ofräscht gott ut. Man vill ha och vill inte på samma gång. Tyvärr hade de ingen chai så jag tog en hot chocolate istället. Gottigt! 

 

På kvällen kom Micheles pojkvän Russell och vi fyra plus Andy och Franco gick ut och åt på ett ställe som hette Green Papaya. Thailändskt och libanesiskt. Makalöst gott!! Och trevligt att hänga med Andy. Jag klickar verkligen med honom.

 

Vi åkte hem men stannade på vägen och köpte det största glasspaket jag sett. Såg ut som Ben & Jerry´s-förpackningen men dubbelt så stor, allraminst! Rocky Road blev det och det var stämningsfullt i bilen. Jag och Michele kickade igång till Aerosmith's Don't wanna miss a thing.

 

Väl hemma bänkade sig 3 Aussies och en svensk uppraddade i soffan med varsin skål glass. Jag tyckte den var sådär i sanningens namn. Mjölkprodukterna här i Aus har ännu inte tagit mig med storm kan man säga. Men en desto gladare Damon skopade över min glass i sin skål. Alla nöjda.

 

I lördags vaknade vi utan större planer för dagen men åkte över till Franco's work shop. Han var inte där för stunden så vi åkte till Damons vän Ben som jag inte träffat tidigare. Svårt att säga så mycket efter en första träff men jag tycker han verkar mer än trevlig. Och han pratade med mig vilket jag uppskattade. Jag hamnar ganska lätt i bakgrunden här tills jag blir varm i kläderna och själv törs prata.

 

Han hade en jättego hund, Bronnie, vi fann varandra direkt! Efter besöket hos Ben åkte Damon och jag och tog en glass vid vattnet, sedan vidare till Leo och Damons båt som står hemma hos Leo. Damon och Ben skulle fixa nån probellergrej där vatten sugs in och ut. Jag slumrade till i bilen en stund under tiden. Lekte sedan med lilla Puppy som numera heter Mika. Finns många gulliga hundar i det här landet :)

 

På kvällen undrade Andy och Franco om vi ville med ut på stan för en runda men vi bestämde oss för myskväll bara vi. Hyrde filmen the Vow, köpte glass och faktiskt en påse chips. Har sett filmen förut men inte Damon. Förlåt att jag tjatar men jag är helt galen i honom för stunden och vi har kommit varandra närmare bara sista dagarna så att ligga i hans famn med hans armar runt mig är inte bara speciellt, det är min största lycka. Vi liksom lär känna varandra och upptäcker på vägen både livet ihop men också varandra. Och det leder till både tårar och jättefin kärlek. Om bara några dagar är det ett år sedan vi träffades för första gången. Trots det har vi bara varit tillsammans fysiskt i några månader. Det är en speciell situation.

 

Vad jag försöker säga är att vi är så nya ihop att det ibland dyker upp små sprickor här och var där vi inte "by heart" kan den andra eller denne/-as reaktion kring något. Jag pratar så mycket och Damon håller inne med allt. Där är vi olika men det är så...vad ska jag säga.. Äsch vad fan, det här är vår grej, behöver inte skriva det här. Oavsett är det jag går igenom nu bland det största jag varit med om.

 

Igår for vi ut på äventyr i Damons's Amarok. (Det är en bil mormor.) Fy sjutton säger jag bara. Road var jag inte. Vi åkte off road (där det inte finns någon riktig väg mormor) till att börja med i 2,5 timmar innan jag fick komma till en vacker rastplats. Helt ljuvlig med vilda kängurus i en dal och tystnad likt inget annat. Fantastiskt. Men så var det in i bilen för ytterligare 2 timmars skumpeguppväg. Killen bakom ratten var supernöjd. Jag var uttråkad till döds!!!

 

Nåja, väl hemma väntade det bästa hittills. MIA!!!!!!!!! Hon och Nicole är här för att stanna över Damons födelsedag och ingen är väl lyckligare än jag. Goa lilla unge! Inte var hon blyg heller utan har busat och gosat med oss alla hela kvällen igår och när Damon åkte till jobbet imorse dröjde det inte länge innan gullfian kom in till mig och ville läsa bok. Mellan 6 och 7:30 hade vi egentid så Nicole fick sova och nu ska vi strax ut på äventyr.

 

Det här blev en skitdålig uppdatering men bättre än inget. Håll tillgodo!!

 

 

Men fattar ni att jag är kär i honom eller?!


Här bor vi, utsikten från badrummet.


Damon visar Mika sitt nya hus hon fått av syskona G.

 

Vilket töntigt par va? Men lyckliga :)

Den här ska jag dansa till på mitt bröllop.

 

När jag och Damon precis hade börjat träffas spelades James Morrisons "I won't let you go" mycket på radion. Med tiden fick den mig alltid att tänka på honom och nu påminner den om vår första tid tillsammans. Texten är ju så sjukt fin och som så många andra kärlekslåtar känns den som ens egen. Som att den passar oss. Han sa en gång att "den här låten säger allt som jag känner för dig."

 

Jag älskar hans akustiska versioner av den och häromdagen i bilen med Damons syster Michele spelade hon just den versionen som jag älskar. Nu har det dock blivit en liten krock för det visade sig att hon och jag haft precis samma tanke om den låten. Att ha den som första dans på våra bröllop. Vad är oddsen??? Men men, ingen big deal, är det en av världens finaste kärlekslåtar så är det och jag kommer ändå alltid förknippa den med Damon.

 

Igår hade jag en lite tung dag som utvecklades till att såhär i efterhand bli ganska komisk. Mitt på dagen blev jag ganska ledsen, jag vill liksom ha ett jobb NU och jag oroar mig för saker där hemma i Sverige och framtiden och annat som hör en 25-årings lilla hjärna till. Damon och Australien är det bästa som hänt mig på länge och jag kommer alltid på ett eller annat vis se mötet med honom som en av alla räddningar som kommer i ens väg under livet. Men det var lite jobbigt igår och jag började faktiskt gråta här i sängen.

 

Tänkte att det gör inget för ingen ser mig ändå och särskilt inte Damon som kämpar såå för att jag ska känna mig lycklig och trygg och hemma. Vill inte att han ska se att jag är ledsen då. Till saken hör att kockan 15:30 skulle två killar komma och tvätta ena bilen. Klockan tio i två knackar det på dörren där nere och en stor liten svensk tjej med svullna ögon trippar ner för att öppna. Där står en charmknutte med tvättredskap i högsta hugg och säger att ja de skulle ju komma först om en och en halv timme men de är här nu och var finns the power?

 

Ehm, eh, ja, the power, alltså, I'm inte Australian. I do not bor här. This is not my bil. Eh, the power, yes, elektricitet, ja, here, somewhere we do have the power. Wait, I just gonna go check something. (Mycket mycket bra engelska.) Snörvlade in tårar och snor genom näsan och försökte låta så naturlig jag kunde när Damon svarade i andra änden av luren. "Where is the power?" Blablabla, till slut hade de i all fall fått koppla in sina grejer i vårt vardagsrum och så säger den ene till den andra: "I wanna listen to some good music, do you have some? varpå den andre svarar: Oh yes, wait.. Sekunderna senare dånar "WHO LET THE DOGS OUT" ur högtalarna och de börjar frenetiskt städa vår dunderklump till bil. Inifrån och ut.

 

Och där stod jag som ett koko med abrupt avbruten gråt i halsen, röda ögon som om jag var superallergisk och kikade på två latinos i 28-30-årsåldern till tonerna av Who let the dogs out som de tydligen tyckte var skitbra. Jojo, det händer saker här i Aussie också!

 

När de var klara efter någon halvtimme svirade jag om till mina nya träningsbyxor som jag fått av Damon samt gympisar och hans keps på knoppen och så gav jag mig ut för lite motion. Jag motionerade hela vägen till den närmsta affären jag blivit visad där jag köpte nyttiga Maltesers och Milky way. Sedan fortsatte jag min tur i ett hällande duggregn. Det duggade sådär suuupermycket så det blir helt dimmigt.

 

Hittade ett hus på vägen som var till salu och jag tänkte att tänk om vi kunde rusta upp det sådär från grunden och göra det till vårat eget. Jag kunde liksom se förvandligen framför mig från koja till ombonat slott med små knubbiga barn på röda trehjulingar på gräsmattan. Fint. Väldigt fint.

 

Jag försökte gå vilse men det gick sådär trots att jag knatade på i över en timme. Husen är såå annorlunda här och jag rår inte fär att tankarna dras till gammal film när jag strosar i områdena och på gatorna här. Varannat hus är nära att förfalla och varannat byggdes väl igår eftermiddag skulle jag tro.

 

Slutade 1,5-timmes walk med Viber-samtal med min älskade syster och när jag till slut kom hem var Damon redan hemma. Suuuupertrött. Han duschade och somnade sedan i mitt knä i soffan. Jag la en kudde under hans huvud och smög upp för att värma min kalla kropp i en dusch jag också. När jag kom ner hade han vaknat och jag ville träffa gänget på steak night men när hjärtat var så trött så fick han bestämma. Vi beställde pizza som vi (jag) körde och hämtade. Damon fick köra hem för det är så läskigt på kvällen när man knappt ser gatorna.

 

Pizzan var läskigt god. Tunn och lagom knaprig med nån ankliknande variant av bacon, jag vet det låter sjukt men det var som rökt ankkött tunt som bacon, med barbequesås, sesamfrö och minichilis. Kan tänka mig att det var den minst nyttiga pizza jag nånsin ätit men god var den! Och faktiskt rektangulär.

 

Blev en tidig kväll för oss, toppad med lite kärlek innan vi somnade i varandras famn. Jag vill fan aldrig att det här ska gå över. Nog har jag trivts i andras famn, mer än väl men här hos honom kan jag utan problem sova liksom kramandes tätt, tätt ihop i flera timmar innan jag måste vända mig. Även om det alltid är mysigt att vara nära när man är kär så funkar ju oftast kroppen så att den precis innan man somnar vill lägga sig på ett annat sätt som gör det omöjligt att vara sådär nära. Men inte med honom. Och vänder jag mig om så lägger han en arm runt mig eller flyttar sig närmare i sömnen och då dör jag lite av lycka. Att älskas av den man älskar är så fint att ibland undrar jag om jag verkligen är värd det här nu.

 

Och avslutningsvis för att det inte ska bli för löjligt skimrande så vill jag säga till alla som är nån annastans i livet än där jag är att vi såklart också har våra små gnabb om saker och ting. Jag kan bli arg och besviken på honom och utan tvivel han på mig, men det här andra, det fina, det väger så mycket tyngre så det gör inget. Visst kan det göra lika ont som det är skönt ibland men det är värt det.

 

Sedan vill jag mer än gärna att ni som är här inne och kikar lämnar ett avtryck. Det betyder jättemycket varje gång. Som en liten bekräftelse på att ni är där. Jag lämnar ut stora delar av mitt liv och jag vill gärna veta vilka som läser det.

 

Idag ska jag städa badrummet, ta en promenad och när Damon kommer hem ska vi försöka fixa bankkontona. Kram o klapp!

 

De där byxorna är så SJUKT sköna och första gången i mitt liv törs jag ha sånna där trekvartsbyxor.

 

Bakom vårt hus..

 

Bästa gympisarna i världen skulle jag tro.

 

Huset jag hittade..Till salu och allt.

 

Och dessa var grannarna ute på gatan..

 

På kvällen skypade jag, Damon och Michele med Nicole, Daniele och Mia.

Godmorgon!

 

Igår blev en heldag i sängen, jag hade så ont i magen att jag inte kunde göra annat. Vid två stapplade jag mig till duschen och värmde mig lite för att sedan fixa lite med tvätten och äta. Efter 16 kom hjärtat mitt hem, bytte om och så åkte vi till familjen jag pratade om. Jättegoa barn hade de och lilla flickan som var två och ett halvt sa till Damon: You must promise to never park your car there again because I can't see the teddybears when you do. You must promise.

 

Vi kom jättebra överens med dem och både mamman och pappan var supertrevliga. Nu gäller det bara att hon hittar en familj till så de kan dela så jag blir nöjd med lönen. Ser inte så illa ut. De verkade jätteintresserade och de bor i närheten också vilket till en början är ett stort plus.

 

Vi åkte hem men vände i princip i dörrn och åkte till the Barracks här i Brisbane där vi spanade in vad som gick på bion och satte oss sedan på ett fint pizzaställe utomhus med infravärme. Damon tog lite vin och jag höll mig till vattnet. Vi hade världens bästa stund och började prata lite framtid. Seriöst men väldigt kärleksfullt ändå. Vi är så nya ihop men det känns så rätt. Jag älskar hans tänk och han mitt lugn tror jag. Vi har en väldig respekt för varandras person och jag tror att vi vill det här väldigt mycket båda två.

 

Ibland har han frågat mig varför jag väljer honom och mitt svar blir alltid: Jag vet inte. För hur många fina sidor han än har och hur väl han än behandlar mig, för att inte tala om hur fin jag tycker han är så sitter det liksom inte där. Jag bara vill vara med honom. Och igår där på restaurangen kände jag det igen. Finns ingen annan för mig.

 

Vi pratade lite om hur vi ska lägga upp en budget när jag väl får ett jobb och hur vi vill spara. Är skyldig både mamma och mormor så det kommer inte bli många kronor till mig själv men vad gör det när man redan har allt man önskar?

 

Vi hade det så bra så vi struntade i bion och när Damon sedan frågade om vi skulle gå någon annanstans för efterrätt sa jag att nej, vi ska spara våra pengar, vi åker hem och äter glass istället. Då log han finurligt och verkade rätt nöjd med det han också. Visst är det mysigt att äta ute ibland men jag gillar det minst lika mycket hemma. Sagt och gjort, vi åkte hem, gjorde oss iordning för natten och struntade faktiskt i glassen.

 

Han höll på med sin himla telefon som till och från verkar sitta fast i hans hand men miljoner år senare kunde jag ändå somna till kill på ryggen och slutligen varma armar omkring mig.

 

Idag är det regn i luften, vi vaknade till lätt regn och jag har inga särskilda planer för dagen. Kanske ska öva lite på att parkera.. Ikväll ska vi i alla fall prova en sak som jag vägrat ett tag, men säger inte vad ännu. Får se hur det går först. Senare är det dags för den sedvanliga steak nighten som alltid infaller på onsdagar. Har inte varit på någon än men hinner vi ikväll lär det bli av.

 

Ciao!

Hej lilla världen.

 

Ska berätta lite om de sista dagarna, jag passar på nu medan jag ligger i menssmärtor och ändå inte kan göra någonting.

 

I lördags vaknade vi hos Janice och Alan som sagt och efter att vi kodat in Damons reverse camera och bluetooth åkte vi till det fina, fina naturreservatet i närheten där vi var sist jag var här med vattenfallen och det, där en pojke ramlat ner och gjort sig illa om ni minns. Där videon på Damon i bilen är inspelad som några av er sett när jag säger "What did you call me? Say to my mum." och han svarar "You're so beautiful my gal". Ja ni vet med de där halmstråna och solnedgången i bakgrunden. Dit åkte vi fast bara han och jag denna gången och det var som att resa i minnen. Vi stannade till i en av de små byarna och det är som direkt hämtat ur någon gammal klassiker med plåtskyltar och ställen som bara säljer skalpajer med Guds alla blandningar.

 

Vi köpte ett fyrpack glass men orkade bara en, ja D klämde i sig två, något han minuterna senare ångrade. Men det var visst billigare med fyra och ekonomen Damon gjorde snabbt uträkningen att då är det bättre med fyra glassar istället för två.

 

Efteråt åkte vi till Lee och Tess där Damon provade sina skor och sin kostym inför bröllopet. En fröjd för ögat och jag kände hur jag nästan rodnade när jag tittade på honom. Jag älskar honom inifrån och ut. Vi stannade där en stund och körde dem sedan till footyn en bit bort.

 

Klockan var mycket så vi vände tillbaka till Janice och Alan där hon hade gjort turkiskt bröd med kyckling och grönsaker till oss och film väntade. Jag var så sömnig så jag gick och la mig efter halva och det dröjde inte länge innan jag fick sällkap.

 

I söndags var det dags för lite jobb igen så vi åkte in till the city och hjälptes åt att montera upp alla cut outs igen. För mormor och diverse andra som inte vet vad cut outs är så kan jag berätta att det är som stora utklippta människor i något frigolitliknande material och är där för att belysa diabetes. 60 stycken cut outs skulle vi fixa och dessa vill visa att just 60 personer i Queensland diagnostiseras med diabetes varje dag och ytterligare 60 har det utan att veta om det.

 

Det gick mycket snabbare och effektivare denna gången än sist i Innisfail. Vet inte om vi var ett bättre team nu eller bara mer vana..

 

Vi åkte hem och gjorde kväll, åt asiatiskt och la oss för att se på film men jag var som vanligt sjukt trött så jag somnade i Damons famn och vaknade inte förrän han stängde av. Lite kärlek och gnabb på det och så somnade vi båda två.

 

Igår var en stor dag igen då vi skulle försöka fixa mitt körkort och gemensamt bankkonto. Körde hela vägen till trafikkontoret men väl där var hela systemet för körtkort nere så det var bara att vända igen. Vi åkte hem och stannade en bra stund för att långt senare få veta att det var fungerande igen så vi fick bokstavligen kasta oss i bilen för att hinna innan stängning. Och vi hann!!! Så nu kommer det inom två veckor och vi har allaredan papper på min adress så att fixa ett konto borde inte vara några problem.

 

Vi åt jättegod middag, Singapore noodles med kyckling och krispiga grönsaker och efter det var vi sugna på nåt sött så vi dealade att om Damon körde så skulle jag springa in och handla. Sagt och gjort. Han ville ha några slajmiga ormar utan tillsatser och de såg inte mycket ut för världen men fy tusan vad goda de var. Och jag som inte gillar gelégodis men dessa var liksom inte slajmiga och djurseniga utan bara mumsiga!

 

När vi kom hem tog vi varsin dusch och slog sedan på en film som var riktigt fin även om det var lite väl många onödiga sexscener för min smak. Har inget emot dem som sådana men ibland fyller de inte riktigt någon mening. Men av alla sexscener så var den sista bäst när paret hunnit bli 80 år och inte sett varandra på 50 år och sedan nervösa som två 16-åringar klädde av sig. Det var faktiskt fint. Vi liksom slutade andas lite under den scenen båda två. Kärlek har liksom ingen ålder.

 

Trots fin kärleksscen i slutet nöjde vi oss med varandras famn och somnade ganska snabbt. Imorse var det vardag igen och Damon gick upp 5 för att bege sig till jobbet. Jag stannade i sängen i menssmärtor som sagt och har inte gjort mycket vettigt än, just bara därför. Klockan är nu elva och jag har tagit en för mig okänd tablett och hoppas på att kunna göra dag strax. I eftermiddag hämtar Damon mig och så ska vi hälsa på en familj där jag kanske, kanske ska jobba litegrann.

 

Det var det hele! Bilderna bjuder på lite blandad info. Bl.a. hur kallt det är och att jag därför mest smyger runt här som en liten knubbis, vilket är rätt mysigt men också lite hopplock bara. T.ex. från favostället French twist där vi hunnit äta två ggr nu. Håll till godo och forsätt med era små hälsningar. Blir så glad i allt det stundtals ganska ensamma här!

 

 

Och här är Cat Powers bästa låt, älskar den och igår när jag kom ut till bilen spelade Damon den på hög volym och regnet smattrade mot rutan och det var känsla det. Kärlek, kärlek. Var tvungen att stanna honom och pussa honom några gånger mjukt på munnen.

 

Igår var det min namnsdag. Under dagen gjorde vi absolut ingenting mer än att jobba lite för Diabetes Queensland. Jag bidrog något enormt. Jag liksom kikade så allt gick rätt till. Spände ögonen i både Damon och de andra så att de inte fuskade med något. Jojo, jag kan arbeta hårt när det behövs.

 

Efter det gjorde vi nada, nada, nada. Sedan pratade vi lite allvar på kammaren och efter det åkte vi till Damons föräldrar där vi Skypade med Nicole och Daniele. Och inte minst, Mia. Hon är helt bedårande och hon fick oss att skratta tills vi kiknade allihop. Damon eller Daniele säger "What does Nonna?" Eller "Give us the daddy face" och minen hon gör då går inte att betala för! Så jäääkla go. Hon säger mitt namn nu och igår pekade hon på Damon genom skärmen och sa "Mon-Da" (Uttalas Monday) Hon liksom vänder på hans namn. Så jäkla söt. "Mon, mon, mon-da.

 

Senare kom Michele och vi åkte allihop i Damons bil till en thailändsk restaurang i hamnen där vi åt namnsdagsmiddag. Så himla gott och såå speciella människor. En man spelade livligt på en flygel och tandlösa damer i 90-årsåldern dansade och njöt av livet.

 

Vi damer fick sugrör i glasen men inte herrarna, något som väl aldrig skulle hända i Sverige? Vad är det liksom? Jag ska inte säga att jag blev upprörd men jag behöver minsann inget sugrör för att inta mitt vatten.

 

Mätta och belåtna drog vi oss hemåt med ett lätt regn smattrande mot rutan. Hemma väntade Eric Clapton-dvd men jag och Damie var helt utpumpade efter den "händelserika" dagen så vi hamnade i säng med en duns. Världens skönaste säng dessutom med riktigt fluffigt täcke och flanellakan. Dessutom är den här sängen mycket mindre än D:s king size bed och då håller man värmen ännu bättre.

 

Vaknade av varma händer och virvlande i håret. Damon började hjälpa sina föräldrar med att installera rätt lampor och jag tog en dusch. Sedan väntade frukost, äggkaka med majs, bacon, tomater och avocado och så Pink Lady-dricka till det.

 

I det här huset serveras ingen alkohol och inget kaffe, himmelriket om ni frågar mig. Så därför blev jag igår kväll bjuden på hot chocolate av Janice medan Damon och Alan var ute och provåkte hans bil. Om jag har hamnat rätt? Jag tror det. Är fortfarande lite blyg men låtsas inte om det.

 

Kom just hem från lampaffären dit Janice och Alan tog mig och strax ska jag och Damon åka för att få några saker fixade med hans bil och sedan ska vi vandra lite i naturen här. Bilder får ni se senare för mina batterier i mobilen är slut och jag glömde min laddare hemma. Är man mitt i att njuta av livet då? Jag tror det.

 

Klapp på er!

Hallå hallå!

 

Igår på eftermiddagen kom Damon och Lee hit straxt efter varandra, Lee skulle bara ta en dusch och sedan iväg och se footyn live. Vi skulle till Leo för barbeque och footy, fast på tv. Det gäller att komma in i aussielivet snabbt ;) Jag fick köra och det är är så pinsamt att jag är så dålig på att parkera med den här bilen. Men det är fan inte lätt när man sitter på fel sida och bilen är 3 ggr större än jag är van vid. Ska ge mig ut och öva vid tillfälle. Jag blir stel som en pinne varje gång och frågar Damon hur jag ska göra hela tiden. Big no no!

 

Vi köpte i alla fall lamb burgers, tomater, sallad, lök och avocado som vi tog med oss och när vi var framme var det inte bara kul att se Leo igen, nej han hade en liten överraskning där. Världens sötaste lilla 8-veckors Sibirian husky busade runt på garageuppfarten. Så sjukt go. Hon hade inget namn ännu så alla kallade henne för Little Puppy eller Husky. Utom Damon som kallade henne Corona. Perfekt namn tyckte han.

 

Vi lurade också i Franco när han kom att hon hade kommit med mig från Sverige och att hon en halvtimme om dagen därför måste vara i frysen för att må bra. Att de gick på det är ju bara sjukt men kul var det!

 

Det var roligt att träffa Leos syster Linda igen, hon är väldigt speciell men/och jag gillar henne jättemycket. Hon har humor och är sig själv till tusen procent. Sedan är hon lite svårläst men jag gillar henne!

 

Killarna började grilla både lammburgare och t-bones och korvar samt en massa lök och strax drog footyn igång. Tydligen en väldigt viktigt final mellan Queensland och North south wales. Spänning på hög nivå och faktiskt så tyckte jag att den där rugbyinspirerade varianten av fotboll var riktigt underhållande. Hade jag bara varit lite större hade jag gärna sysslat med det. Sanning!

 

Maten var så sjukt god och jag som inte är nåt jättefan av lök tycker att det grillat på hamburgare eller korv är ruggigt gott! Det var isande kallt ute så jag fick låna tjock jacka av Leo och satt stora delar av matchen med ryggen mot Damons ben för värmens skull.

 

Pratade en ganska lång stund med Mikael på Skype, något som gjorde mig väldigt glad.

 

För allas sinnesro vann turligen Qld och ganska sent för att vara vardag körde jag hem mig och en trött Damon. Jag tjatar om kylan men det är så satans kallt så inatt sov vi med mjukiskläder och täcke och ändå låg jag som en ringlad orm kring Damon för att hålla värmen.

 

Klockan ringde kl. 5 som vanligt och efter några minuter var jag ensam under täcket igen. Men vaknade lite senare av ett sms om att nu kommer vi kunna gosa på morgonen i några dagar för hjärtat mitt har fått ledigt igen. Imorgon är det dessutom min namnsdag, en av de viktigaste dagarna på året vilket Damon blivit väl varse om så jag hoppas vi hittar på något mysigt.

 

Idag har jag inga planer alls, ska kika lite efter jobb och förhoppningsvis komma ut på en promenad. Förresten såg vi en så sjukt rolig film på bio härom dagen, "Ted" hette den och får ni möjlighet att se den, SE DEN!!! Vi skrattade oss igenom hela filmen!

 

Har nu hunnit prata på Viber med några av er och tveka inte att ringa, jag blir så glad även om jag saknar er massor!

 

Kram och klapp!

 

Hallå där!

 

Dag fem här men först lite om igår. Som sagt åkte Damon till jobbet supertidigt och jag hade en hel dag själv framför mig. Det gick hur bra som helst. Jag skurade i badrummet i tre timmar, packade upp alla mina kläder och hängde in i min sida av spegelgarderober, vilket tog en timme, tvättade tre maskiner som jag hängde och vek samt åt min lunch som stod i kylen för att värmas. Jag dammsög vårat rum och dammtorkade. Har redan blivit hemmafru samt hushållerska.

 

Damon kom hem vid halv fem och då började vi laga mat ihop. Rotfrukter och stek i ugnen blev det och det tog sin lilla tid så medan det gottade sig i ugnen gick vi på en kvällspromenad i mörkret.Det blir fort mörkt här. Redan innan 17. Han visade mig ändå lite av närområdet så jag ska hitta. Vi får väl se hur det kommer gå.

 

Vi kom hem, började äta men blev sedan lite osäkra på om fläskköttet verkligen var klart, vi ville inte chansa så vi stekte på det lite mer i en panna. Det smakade så gott hur som helst. Damon hade fyllt det med massa rosmarin, vitlök och salt. Gravyn han gjort till var också top notch! Jag lärde honom tricket med vitpepparkorn men tyvärr fanns det inga vita så vi fick knapra svartpeppar istället. Hur som helst blev ingen av oss sjuka av köttet.

 

Efter middagen tog vi varsin Magnum Big Choc Bikkie upp på rummet och såg på tv i sängen. Min favoritglass här som inte finns i Sverige. Utsökt är den!! Michele kom hem, Damon tog en dusch och jag satte mig och pratade lite med henne. Om ärret jag har från sist jag var här, hy och annat viktigt.

 

När jag kom upp hade D tänt ljus och det var dags att sova fast klockan "bara" var nio. Jag går ju alltid och lägger mig sådär tidigt hemma och det är ytterligare en sak jag tycker om med honom. Att han har bra sovrutiner. Det är det bästa, bästa, bästa att somna intill honom och jag hoppas på många, många dagar som slutar så.

 

Imorse hade han lite sovmorgon, ända till klockan 05:30 och klockan 06:00 satt jag nere i köket med gröt- och nöttallrik med honung på toppen. Pussade på honom innan han gick och ringde sedan mamma, har försökt ringa pappa tusen ggr men det funkar inte. Alla ni med Viber, jag vill så gärna prata med er och blir så glad för alla små sms som dimper in.

 

Klockan 8 var jag och Michele redo att ta emot de fotografer som skulle fota huset men de kom inte förrän 08:45. Strax därefter undrade Michele om hon skulle släppa av mig någonstans så jag hade något att göra idag och jag bytte därför snabbt om och gjorde mig redo. Gick och kikade i de små butikerna i byn, vi bor ju inte mitt i Brisbane utan en kort tur med bil utanför.

 

Bestämde mig för att promenera hem och trots Michele's fint handritade karta gick jag vilse. Behöll ändå lugnet och till slut var jag hemma igen. Har ätit ägg och bönor till frukost och strax ska jag värma maten från igår.

 

När Damon kommer ska vi till Leo för barbeque och footy. Har inte träffat honom sedan jag kom och hoppas på att Andy är där. Alla Damons vänner är trevliga men Andy är min favo. =)

 

Har ni förslag på vad jag kan fördriva dagarna med i väntan på jobb så är det bara att ge mig! Att göra inget är förstås avkopplande men inte riktigt min grej.

 

Kram o klapp!

 

 

En del har undrat hur det ser ut här, detta är några få bilder av det. Ovan är min sida av garderoben. Under också.

Vårt rum är ju ganska nytt så vi har inte gjort iordning det så mycket än.
Den här gulliga affären kikade jag länge i.

Och den här gulliga killen mötte jag på vägen hem. Höll på att trampa på honom, han var ungefär 20 cm och någon hade redan lyckats med det.

Imorse var det 5 grader här..

 

 

Hej!

 

Ligger i en iskall säng med mjukisbyxor, tjockkofta, strumpor och uggs och är ändå kall in i märgen. Men det är inte det intressanta nu utan de senaste 5 dagarna. Jag är här nu. Äntligen. Hos min älskling som jag saknat i 6 månader och dagen jag sett fram emot sedan i januari kom faktiskt. Till sist.

 

Jag var inte så värst nervös när jag stod med väskorna på Arlanda. Faktiskt. Jag ville det här med hela mitt hjärta och jag ville bara börja min resa. Så blev det också. På flyget till Frankfurt hamnade jag bredvid en jättetrevlig man i 60-årsåldern med brun-oranga Harry Potter-glasögon. Han var någon form av studievetare eller forskare kring prestationsnivån i gymnasiet eller motsvarande i olika länder. Supertrevlig och jättenyfiken på mitt liv. Bra start på trippen, helt klart.

 

I Frankfurt var det stort som tusn och lite svårt att hitta men till slut var jag framme vid incheckningen där jag egentligen bara skulle hämta mitt boardingpass. Så långt allt väl och jag kunde inte vänta på att få komma på planet mot Singapore.

 

Till slut var det dags men jag blev genast stoppad av boardingpersonalen. Min väska var visst både för stor och för tung för att få ta med in i kabninen. Jag fick genast magknip och tårarna brände bakom ögonen. Jag försökte få den med mig men nej, den skulle lämnas. Tårarna började trilla och för en tönt som jag var det en stor sak. Jag satte mig i flygstolen och tyckte att allt kändes hemskt. Efter en stund kom en ung man ur personalen fram till mig och sa att min väska stod i business class. Jag andades ut lite men var fortfarande som ett litet knyte.

 

När vi lyft gick jag för att leta rätt på väskan och den unga mannen men ingendera såg jag. Tårarna kom igen och jag frågade en kvinna i kabinpersonalen om hjälp. Hon visste dock ingenting om någon väksa och sa att om så var fallet skulle hon ha vetat det. Vi gick på jakt efter mannen och efter en liten stund hade hon visat mig alla män i besättningen. Nope, ingen av dem var han. Hon sa att jag skulle sätta mig så skulle hon ta reda på mer.

 

Efter en stund kom hon och sa att hon hade hittat min väska men i first class. Hon bad mig komma med så jag kunde få titta på den. Sagt och gjort. Liten och löjlig följde jag efter med tårarna trillandes. Jag vet att det låter skitlarvigt men jag har varit så pressad och stressad under en lång tid så jag antar att det bara var en slumpmässig faktor som fick mig att lätta på trycket.

 

Sedan fick jag äppeljuice och låna deras fintoalett dit hon sa att jag skulle gå och take a moment. Snorig och rödflammig gick jag sedan tillbaka till min plats och somnade. 14 timmar senare var det dags att stiga av. Var hungrig så jag köpte lite mat och satte mig för att vänta. Gick på toaletten och tog av mig min favoritring för att tvätta händerna. Tog jag på mig den igen då? Näe. När kom jag på det då? En stund senare. Gick jag tillbaka? Ja. Var den kvar? Nej. Min fina, fina favoritring. "Skitresa." tänkte jag. Gick fram till en kvinna som såg svensk ut men hon var rån Schweiz och enormt speciell. Hängde med henne resten av tiden och till slut var det dags för boarding.

 

Väskan fick följa med!!! Jag packade om den en stund innan och då såg den faktiskt lite mindre ut. Hamnade bredvid en riktig charmknutte ungefär i min ålder, Dominik från Tyskland. Supertrevlig kille som skulle tillbringa  veckor i Aus med sin flickvän. Vi hann prata om precis allt. Stjärnor och språk och Hitler och Cheese doodles.

 

Vi försökte sova lite och bara 6,5 timmar senare var det dags att landa. Vi kramade varandra och önskade lycka till. Det var lååång kö för att få komma in i landet men när jag äntligen fick passera kom min väska direkt och jag behövde inte genomgå någon kontroll av väskan. Bara gå mot exit.

 

Dunk, dunk, dunk. Hjärtat slog hårt. Där ute stod han. Jag visste ju det och ögonblicket jag väntat så länge på kom. Jag släppte väskor och kudde och varvade kramar med pussar och att bara titta på honom. Och lukta lite. Finns det något bättre än doften av den man tycker om? Ögonblicket var så sjukt overkligt och inte alls som jag föreställt mig. Det var så speciell känsla att kunna röra honom och titta honom i ögonen.

 

Efter en stund tyckte vi ändå att det vore mysigare att åka hem än att stå där i ankomsthallen. Vi hjälptes åt med väskorna och gick till bilen som för mig var ny, ja, för Damon också. En jättefin Volkswagen Amarok har han köpt och jag förstår att han är glad även om det bara är en bil.

 

Det kändes nytt och gammalt på samma gång. Vant och ovant. Men när vi kom hem, när vi burit upp sakerna på rummet var vi båda ganska nervösa. Inte på ett dåligt sätt men ändå väldigt, väldigt försiktiga och lite handlingsförlamde. Vi stod en lång, långt stund och bara kramades. Jag tog en snabb dusch och sedan kände jag bara för att ligga och titta på honom. Liksom ta in att det är på riktigt.

 

Vi åkte till ett franskinspirerat litet ställe för frukost. Jag landade ju halv sju på morgonen så vi hade en hel dag framför oss. Jag minns inte ens vad vi åt, bara att det var gott.

 

Att sedan somna bredvid honom på kvällen var miljoner gånger bättre än väntat. Jag var trött och ville gråta men var för lycklig för det.

 

Dagen efter åkte vi till Janice och Alan, Damons föräldrar. Vi stannade en stund men fortsatte sedan till ett annat ställe på the Gold coast där vi träffade Lee och Tess. Jag var och är ju alltid lite blyg men det känns redan bättre efter bara tre dagar här. Vi åt jättegoda kycklingfiléburgare med pommes frites och dip samt sallad och vädret var så varmt och skönt.

 

På kvällen var det dags för middag hos Janice och Alan och även om det är fint är jag så ovan vid välsignelse av maten.

 

Vi stannade till sent och åkte sedan hem. Vaknade vid nio igår och då var det full rulle med att få ordning på allt. Vi började med att försöka öppna ett bankkonto till mig och ett gemensamt till oss. Omöjligt då det inte finns några papper på att jag bor med Damon på han adress. I 45 minuter försökte Damon få dem att förstå omständigheterna och nog förstod de men det hjälpte inte.

 

Så vi försökte istället "byta" mitt körkort mot ett australiskt men mitt körkort plus pass räckte visst inte som bevis för vem jag är. Inte heller att Damon intygade att jag är jag. Jag behövde ett bankkort sa de. Damon förklarade att det inte går så länge jag inte kan bevisa min adress och om jag hade ett australiskt körkort så skulle min adress finnas där. De sa att det gick bra med ett svensk bankkort så vi åkte hela vägen hem för att hämta det.

 

När vi kom tillbaka mötte vi en annan kvinna som undrade vad mitt Nordeakort var för ett kort. Damon förklarade att det var ett svenskt bankomatkort men hon ville inte godkänna det som en id-handling. "Det måste vara ett australiskt". Vi förklrade att den andra damen sagt att ett svenskt gick bra och hon gick och frågade henne. Då hävdade den damen att hon aldrig sagt det och blev väldigt defensiv. Vi var där och argumenterade i två timmar!!! Världens bästa kille har jag när det kommer till den biten. Han är så klok och "stridslysten" också, logisk och smart och ger inte upp.

 

Till slut kunde han få styrka min identitet men när de väl kom med papprena för det så gick det inte för den personen måste vara polis, tandläkare, lärare eller på något annat liknande sätt aktoritär. Klockan var nära halv fyra och inget hade vi fått gjort. Och Damon kämpade så för att allt skulle lösa sig men förgäves. Vi gick till en annan bank men samma sak där.

 

Vi lättade upp stämningen genom att åka till Ikea. Mysigt! Vi köpte mattor och ljus till rummet samt lite annat smått för att sakta börja bygga ihop det som ska bli vårt hem. Vart det än blir.

 

Det sista min älskade Damon gjorde innan han stupade i säng var att fixa pengar till min mobil samt internet så nu är jag nåbar igen. Tiiiiidigt, tidigt imorse ringde hans alarm och värmen försvann ur sängen och han begav sig till jobbet. Jag har en lång dag på egen hand framför mig men jag är så lycklig att få vara med min älskade igen. Sann kärlek övervinner ALLT! Och vi har redan haft vårt första lilla bråk. Och till och med det känns bra.

 

Jag skulle köra bil vilket jag gjorde och jag vet inte om ni fattar hur läskigt det är när man har haft körkort i tio dagar att sedan ge sig ut på fel sida av vägen och fel sida i bilen i en dessutom JÄTTESTOR bil! Det är sjukt läskigt. Och när jag skulle fickparkera, ja då gick det inte så bra mig och Damon emellan men det slutade med pussar och förlåt.

 

Nepp, nu fryser jag snart fast här i sängen så jag ska gå ut lite grann för att få upp värmen.

 

Kram och klapp!