En förlorad vän finns alltid kvar.
Jag kan inte sova. Har väl i sanningens namn inte heller försökt. För jag vet att det inte går. Inte just nu. Snubblade över ett gammalt Facebookmail. Typiskt mig att rota runt sådär. Låta hjärtat bli tungt, nästan med flit. Typiskt mig att klicka på länken till låten han skickade. Min f.d. vän som aldrig kan ta sig ur mitt hjärta.
Han var 17, jag var 16. Inte då han skrev. Men då, när det begav sig. När det gjorde ont och var skönt på samma gång. När spåren sattes utan att jag visste det. När orden betydde något men jag inte förrän i efterhand lyssnade på vad han verkligen sa. Jag fattade inte då. Jag fattade inte hur viktigt det var. Jag kunde inte bättre heller. Jo. Jag hade kunnat bättre. Om jag inte var i nuet som var då. Självklarheten av hans hand i min. Hans lugna andetag bredvid mig. Vi var barn som höll på att växa upp. Det var så svårt och lätt på samma gång.
Ibland är jag tillbaka i allt det där. Jag tänker på honom då och då. Jag nämner honom vid namn, låter honom leva vidare i nya bekantskaper. Han kände sig som ingen då. Jag vill gottgöra det jag inte kunde gottgöra då. Aldrig att jag säger ett ont ord om honom nu. Vi var så arga ett tag. Mest han. Jag fattade inte att ilskan bara var symbolen för hans sår. Att jag var en del i allt det där.
Idag mår han så bra. Någon har tagit hans hand och håller den kvar. Någon tar vara på honom men det är inte samma sak som att hon tagit honom ifrån det som var oss. Hon har honom nu och det gör mig varm i magen. Att han får vara någons hela värld. Att han får älskas och synas för någon som bara är hans. Hon gör det tusen gånger bättre än jag någonsin kunde. Men det som var vi bor kvar i mig och nätter som den här är det så nära igen. Det är svårt att älska en gammal vän. Svårt och sådär lätt som det som var förr. Det som var svårt och lätt och alltihop på samma gång.
Men det är något visst med en förlorad vän som finns där, som dyker upp om natten när man drömmer. Jag har en bild av honom i mitt fönster. Bakom gardinen. För det är precis så det känns. Han syns inte längre, men jag vet att han är där, han har sin plats i hemlighet.
Han var 17, jag var 16. Inte då han skrev. Men då, när det begav sig. När det gjorde ont och var skönt på samma gång. När spåren sattes utan att jag visste det. När orden betydde något men jag inte förrän i efterhand lyssnade på vad han verkligen sa. Jag fattade inte då. Jag fattade inte hur viktigt det var. Jag kunde inte bättre heller. Jo. Jag hade kunnat bättre. Om jag inte var i nuet som var då. Självklarheten av hans hand i min. Hans lugna andetag bredvid mig. Vi var barn som höll på att växa upp. Det var så svårt och lätt på samma gång.
Ibland är jag tillbaka i allt det där. Jag tänker på honom då och då. Jag nämner honom vid namn, låter honom leva vidare i nya bekantskaper. Han kände sig som ingen då. Jag vill gottgöra det jag inte kunde gottgöra då. Aldrig att jag säger ett ont ord om honom nu. Vi var så arga ett tag. Mest han. Jag fattade inte att ilskan bara var symbolen för hans sår. Att jag var en del i allt det där.
Idag mår han så bra. Någon har tagit hans hand och håller den kvar. Någon tar vara på honom men det är inte samma sak som att hon tagit honom ifrån det som var oss. Hon har honom nu och det gör mig varm i magen. Att han får vara någons hela värld. Att han får älskas och synas för någon som bara är hans. Hon gör det tusen gånger bättre än jag någonsin kunde. Men det som var vi bor kvar i mig och nätter som den här är det så nära igen. Det är svårt att älska en gammal vän. Svårt och sådär lätt som det som var förr. Det som var svårt och lätt och alltihop på samma gång.
Men det är något visst med en förlorad vän som finns där, som dyker upp om natten när man drömmer. Jag har en bild av honom i mitt fönster. Bakom gardinen. För det är precis så det känns. Han syns inte längre, men jag vet att han är där, han har sin plats i hemlighet.
Kommentarer
Trackback
