Luppans

 

Nu har jag varit dryga veckan här i Aus. Hade med mig hela familjen till flygplatsen och det var så mycket jobbigare att säga adjö den här gången. Australien kändes så fjuttigt och obetydligt samtidigt som jag börjat längta efter Damon. Flygresan gick över förväntan och jag sov faktiskt stundtals. Såg inte en enda film, var för trött och omtumlad men efter 30 timmar var jag framme på flygplatsen på andra sidan jorden. 

 

Det tog en liten stund att få komma fram till pass- och visumkontrollen men till slut var det min tur. Jag var så orolig att något skulle vara fel men han såg så glad och bestämd ut, yes på samma gång glad och bestämd, och stämplade i passet och sa välkommen. 

 

Min väska kom efter ungefär 6 minuter. Hatar väntan på väskan. Det är ju bara en väska men jag vet att jag skulle få panik om den försvann. Oroar mig för allt som går att oroa sig för. Jävla trist egenskap. 

 

En hund nosade på min väska och sedan visade de mig till utgången. Som alltid nervös för att träffa honom, på ett bra sätt, med fjärilar i magen. Och innan jag ens hann ut i ankomsthallen såg jag honom. Han hade sett mig innan och vinkade med två fingrar. "Hej pepparkaka" sa han på svenska. Kramades en stund och gick sedan till bilen. Vi hade en stor dag framför oss. Vi skulle nämligen fira Damons födelsedag till kvällen med vänner och syskon så det var en del att stå i. Och det gjorde vi. Stod i alltså. 

 

På kvällen kom alla hem till Kaylee's lägenhet som är belägen i en gammal ullfabrik. Den är rätt hypad liksom resten av Tenerife där de bor, hon och Nicole med familj.

 

Vi hade som "Halv åtta hos mig." Alla gäster (par) hade lagat en rätt var som vi sedan bjöd varandra på. Så himla lyckat och skoj! Damons och min rätt blev supertorr och konstig, en jambalaya men det bjöd vi på, att den blev sådär. De andras mat var gudomlig och vi hade en så fantastisk kväll. 

 

Damons kusin och nära vän Lee och hans fru var där, hon är ju också svensk och man skulle ju kunna tänka sig att vi borde funnit varandra från första stund men nej så har historien i n t e sett ut. Vissa liksom klickar man med direkt, andra bryr man sig inte om och vissa klickar man absolut inte med. Så har det varit mellan mig och henne. Jag har inte känt något som helst intresse att lära känna henne och jag tror det varit ömsesidigt. Varför vet jag faktiskt inte mer än att vi liksom inte går ihop. Det är inte att jag ogillar henne, har bara aldrig känt mig välkommen eller intressant i deras närvaro då det varit en hel massa internhistorier och sådant som för en ny person är svårt att vara en del av. Men där framåt småtimmarna slog jag mig ner hos henne och vi började prata.

 

Vi satt tätt ihop i en stor enmannafåtölj och liksom trevande började lära känna varandra lite. Tror vi har en väldigt dålig och farmför allt oklar bild av varandra. Och när kvällen var slut var det som vi blåst liv i någonting. Någonting bra, nyttigt och till och med intressant. Jag såg liksom fram emot nästa gång vi skulle ses. 

 

Veckan som gått har varit rätt tuff. Jag började jobba redan i tisdags och var jetlaggad och trött och uppå det fick jag en jättejobbig infektion i underlivet så allt gjorde ont. Stå, gå, ligga, sitta, cykla, allt. 

 

Och i torsdags åkte vi allesammans (jag, Damon och hans syskon) till Janice och Allan för att fira Damons 30-årsdag i efterskott. Nicole lagade utsökt pulled pork och vi umgicks kvällen lång. La oss i relativt god tid och så uppe med tuppen för att bege oss mot den stora musikfestivalen Splendour in the grass utanför Byron Bay. Vi hade tält och all campingutrustning packad i min lilla Golf och jäääädrar vilken superbil jag har. Den klarar allt och är så skön att köra!

 

Vi körde till Lee och Tess och sedan åkte vi på rad mot festivalen. Fick upp tält och grejer och alla var så taggade. De som hängde på var vi, Lee och Tess, Jason och Lauren samt Franco och det var ett riktigt treligt litet gäng. 22 000 människor och vi på området. Liknar inget annat jag varit på. Jag hade det jobbigt med min infektion som bara blev värre och värre men gjorde allt jag kunde för at hålla modet uppe. En infektion i näsan eller i fingret är ju jobbigt, men att ha så ont i underlivet var mer än plågsamt. Bajamajor och treminutersduschar i vildmarken är inte topp tio i vad man vill ha då. 

 

Alla var involverade i min snippa och jag fick drickpulver av Tess, penicillin av Lauren och tabletter av vårdpersonalen på plats. Av Lee och Franco fick jag massa kramar och pepp. Och det hjälpte faktiskt. I alla fall sinnet. 

 

Vi har sett massa bra band, ätit fantastisk festivalmat, de har supit skallen av sig och vi har dansat i gyttja. Hört regnet mot tältet och sovit tätt i hop med min livskamrat, min kärlek, min vän. Han kan som alla andra vara en jävla idiot men han försöker på alla vis visa att jag betyder allt för honom. Tröttsamt att höra för er men jag häpnas varje dag över honom. Jag kan verkligen vara så sjukt arg och besviken på honom över saker. Jag tycker han är ett jävla ego och oempatisk till och från men han har något genuint över sig. Han visar sin kärlek på ett så ärligt och okonstalat sätt att det är omöjligt att inte charmas av det. 

 

Igår när vi kommit hem, låg i soffan och tittade på filmen "Efter bröllopet" så sa han: "Vill du gifta mig?" Haha svenskan börjar sina hos honom. Han har sista dagarna kallat mig "Wifie" / "Wify" och frågar titt som tätt om jag kommer vilja gifta mig med honom. Ja du gubben, vi får väl se. 

 

Jag frågade honom varför han plötsligt börjat såhär igen, var ett himla snack om att "gifta honom" när vi precis träffats men det har varit tyst i nåt år. "Because I don't think you realise how much I want to spend my life with you." "You're the woman of my life, the only one I have eyes for and I will stay with you forever." Jag bara tittar på honom och skakar på huvudet när han säger sådär.  Jag blir obekväm av snacket. Generad. 

 

Tidigt igår packade vi ihop tält och tillhörigheter i ett gytjeland för att sedan bege oss tillbaka till Brissy och ta mig till doktorn. Har blivit checkad down under och fått medicin så hoppas på bättring snart. Ett kalas på 800 kr bara sådär och så ska jag på återkoll nästa vecka. Har dragit på mig en förkylning som heter duga också och är väl allmänt slutkörd efter intensiva veckor i Sverige, två jorden runt resor på 4 veckor, tillbaka till jobb och tidsomställning och allt annat som det bjudits på.

 

Damon jobbar och jag glider runt troslös här hemma, tvättar hundra maskiner och planerar för kvällens träff med mitt nya jobb. Har bara nämnt det för vissa men jag har fått en lördagstjänst som lärare på Svenska skolan här nere. Ska bli så kul!

 

Det var nog det hele för nu! Väntar ivrigt på mina paket från Sverige fyllda med Dumle och kexchoklad. Komsi komsi!

 

 

Fy fan. Fy fan. Jag står med fötterna i två världar. Min ena fot i Australien, hos min Damon, och min andra fot här, här i mitt vackra land Sverige. Sverige har alltid varit vackert för mig. Men det är vackrare nu. Har varit här i fyra veckor. Berättade inte för någon att jag planerade komma. Inte någon, bara Johan, mammas sambo som hämtade mig för en månad sedan på Arlanda. Chockade mamma, pappa och Åsa. Martin. Mikaela. Marie. Carro coh Evelina. Farmor. Mormor. Morfar. Moster Annika. Monica. Alex. 

 

Det första jag gjorde efter att ha skrämt livet ur mamma var att sätta mig på altanen. Behövde inte göra mycket. Allt kom till mig ändå. Lukten av Sverige nästan värkte i näsan. Jo, den gjorde det. Doften var så välbekant, ändå kändes den så stark och mjuk och varm. Jag bokstavligen drog in den i näsan och sa till mamma: Åh, det luktar så gott. Vilket då? undrade hon. Sverige, doften av Sverige. 

 

Jag tyckte om ljudet också. Det finns ett ljud här som inte finns i Australien. Vi har andra träd här. Små, små löv som nuddar varandra och skapar ett mjukt sus som alltid ligger där i bakgrunden. Det har inte Australien. Det finns inga björkar där. 

 

Sedan var det ljuset. Det ständiga sommarljuset som förvirrar kroppen om vilken tid det egentligen är. Första kvällen trodde jag att klockan just passerat halv fem på eftermiddagen. Den var 21:40. Jag tänkte på känslan av lagom när jag la mig i sängen den kvällen. Lagom varmt. Lagom kallt. Jag frös inte, jag svettades inte. Som i Australien. Det kändes inte ens tomt utan Damon, det kändes bara bra och lagom. Ett av de finaste orden i världen. Lagom.

 

Sedan jobbet. Mitt älskade jobb här i Sverige. Barnen. Mina ulliga, gulliga, mjuka, leende små barn. Deras små händer i mina, deras stora ögon, deras bus i blicken. Teckningarna till bara mig. Föräldrarnas kramar, förvåning och frågor.

 

Lugnet. Svenska sommarlugnet. Det gröna, det lummiga. Det sköna. 

 

Sveriges landsvägar. Ängarna. Vilda blommorna. Det finns inga i Queensland. Den blomsterlösa regionen. 

 

Midsommar hos mormor. Suset i träden, ännu än gång. Än mer påtagligt. Inlagda sillen. Ugnsbakade laxen. Äggen med räkor och majonäs. Gravade laxen, kallrökta. Prinskorvarna. Färskpotatisen. Jordgubbarna.Solen. Den som inte bränner min hud. Den som applicerar en gyllenbrun varm ton på mitt skinn. Den man kan stanna i hela dagen med lite försiktigthet.

 

Lillebror Martin. 1.80 lång och 76 kg. Som kommit och mött mig vid parkeringen varje kväll för att jag tycker det är läskigt. Hans retsamma attityd och omtänksamma tankar. 

 

Lillasyster Åsa och hennes ständiga stress som liksom bleknat. Hennes oro om att jag snart åker tillbaka. Hennes gråt och skratt när vi först träffades. 

 

Mammas moderliga omhändertagande. Hennes generositet och förmåga att fixa och dona. Att få allt att gå ihop. Även när det inte gör det. 

 

Pappas överdrivna fadersekenskaper. Som vill göra allt med oss och inte släppa taget. Som tror att vi är åtta och tio stundtals.

 

Sommarpratarna. Christian Gidlund som snart ska dö. 

 

Jag åkte till Gotland med Martin där Åsa och pappa redan väntade. Min paradisö. Alla andras men ändå bara min. Mina minnen, mina känslor. Den är så vacker att det bokstavligen gör ont att titta första tiden. Den har alltid betytt mycket men så mycket, mycket mer sedan den 22:a juli 2011 när jag träffade Damon. Vår lilla saga som skulle kunna vara film. När slumpen faller sig som bäst. Känslan att stå på just den platsen där vi möttes.

 

Jag tycker om Sverige. Jag tycker om våra matbutiker, vårt knäppa, ibland glada sätt. Att människor tänker. Har en befogad åsikt. Skrattar inombords åt allt vi gnäller om. Vi som har det så bra. Och hur snedvridet och tokigt vårt samhälle än må vara så står Sveriges jord kvar som vacker. Det ändras inte. En sommaräng på Gotland vet inte vad som är på gång i riksdagen i Stockholm. Inte på minsta gatan i Rosengård, inte i Husby eller någon annanstans där lyckan falnar. Jag tycker om Sverige därför att vi har möjligheter. Vi kan om vi vill. Det är en lyx. En svensk kan göra nästan vad hen vill. Det är ett privilegie likt inget annat. Något att ta vara på. Utnyttja. Minnas.