Först och främst, yes jag menade att skriva abstrakt och klart i samma mening även om det låter snurrigt, fattar man inte varför så orkar jag inte förklara, det får vara helt enkelt. :)
Ännu en morgon med gult ljus i rummet. Vi hade fläkten igång hela natten och det märks att vi går emot varmare tider. Snart blir det olidligt men försöker njuta av temperaturen som är nu. Dagtid ligger det mellan 25-30 grader, det funkar men när termometern toppar 29 så är det lite mer än vad jag gillar. Har hittills upplevt 42 grader vilket inte är att leka med så länge man inte är på stranden.
Igår efter att jag suttit i bilen på en parkering och funderat i nån halvtimme, sedan pratat med Lisa lika länge och efter det handlat lite mat och yoghurt och kom hem var huset fullt, Nicole, Daniele och Mia var här för middag, det är lite som i Lotta på Bråkmakargatan när Lottas pappa frågar barnen om Tant Berg blev glad. Ja, hon blev glad två gånger. Först blev hon glad när vi kom, och sedan blev hon glad när vi gick. Lite så känner jag ibland också. Jag gillar dem allihop men jag har blivit äldre och det känns allaredan som vi lever på varandra litegrann nu när Michele bor med oss. För det mesta trevligt men vi uppskattar och värderar så olika saker i ett hushåll. Damon och Michele är Duracellkaniner, jag är nog mera en sådan där leksak man vrider om i ryggen, jobbar på som attans medan det finns speed kvar men saktar sedan ner för att helt stanna och koppla av.
Jag värderar det där med avkoppling. Med kvalitetstid. Att bara hålla om sin käraste, prata lite om det ena och det andra.
Ikväll har jag date med Lisa, hoppas på lite mer energi idag för igår var jag så satans trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jobbar så långa pass på jobbet och allt går i ett. Efter jobbet igår var det som vanligt tänkt för steak night men både jag och Damon tittade på varandra och sa: Ska vi ta en glass i soffan istället? Om vi gjorde?!
I helgen köpte jag förresten två nya bh;ar, en från Calvin Klein och en annan liten dyrgrip. Och mina första Bonde-trosor. Det är väl Australiens motsvarighet till Björn Borg. Damon var typisk man, satt och läste teknikmagasin och erbjudanden, suckade lite mellan varven men föröskte le och låtsas att han inte alls var uttråkad. Han var inte sådär jättebra på att låtsas... Men jag var nöjd till slut och de här forna bomberna har nu krympt till små sandpåsar som ypperligt får plats i en normal, icke-kärring-bh. Ja man kan ju inte ha allt.
Nepp, nu ska jag fixa mitt jobbsnacks för dagen och sedan kila iväg. Hej på er!
Jag har kommit på mig själv med att fundera över Sverige. Så små diffusa ting, knappt märkbara när man är där, men tiotusentals mil bort blir de så abstrakta och klara. Så som kylan som smyger sig över Sverige nu. Jag säger inte att den inte bekommer er eller märks av, men djupare in i den, liksom vad den verkligen är och gör blir klarare härifrån. Jag hör bara små fragment av det som är Sverige, "det regnar" eller "det är så mörkt nu" eller någon har en fest, någon åker tunnelbana. I sig helt naturliga saker men för mig här borta så suger jag in varje liten ton av det som beskrivs, både ljudligt och det som kommer upp bildligt i huvudet.
Jag tänker på advent som snart står för dörren. Jag vet ju exakt hur känslan är. Även om man inte bryr sig ett skrutt om advent så är allt omkring en fyllt av en viss känsla. Varesig det ligger tunn snö på marken eller om det fortfarande prasslar av en massa löv runt fötterna.
Att någon säger att "det är mörkt" blir så mycket mer innehållsrikt än just bara orden. Jag vet precis vad det betyder. Vad mörkt är i Sverige. Jag vet känslan av att sitta på en 25-årsfest en oktoberkväll, utan att ens ha varit där så vet jag hur det känns, att frysa i klänning och nylonstrumpbyxor men man liksom tänker bort det för man är ju på 25-årsfest.
Jag vet hur det är att vara på jobbet när det regnar. Jag vet hur det är att gå till Ica en fredagkväll. Hur det känns att lägga ett Bregottpaket i korgen. Jag vet hur det är att se på Nyhetsmorgon en tisdag i november när man är förkyld. Att stanna inne en hel dag. Att träffas för en kopp te som slutar men en skål glass och varma hallon.
Det bara kryllar av svenskt i era ord, så obetydliga för stunden, så betydlesefulla för minnet. Och det är då jag aktar mig, det är det jag kommit på. Att jag aktar mig för att sakna. Jag håller mig undan det, jag försöker att inte ta in era ord mer än vad ni gör. Men ibland blir saker starkare, týdligare när man inte ser det. När man måste tänka på det. När man måste fantisera själv. Men de här sakerna, de här orden är så tydliga att man inte vet om det är tankar eller upplevelser. Jag vet ju precis hur allt det där känns, hur det luktar, hur det smakar, hur det ser ut.
Ibland är mitt hjärta så tungt, oroat, fyllt med minnen och information jag inte vill ha där. Oftast värst på morgonen, magen liksom knyter sig på mig när jag tänker på gammal kärlek. Jag har så svårt att tro på kärlek efter kärlek. Därför att jag är en av dem som ger hela mitt jävla hjärta när jag ger det och därför vill jag tro att det är samma för andra. Och när jag vet att den jag älskar nu har älskat förr så kan jag inte låta bli att känna och tro att det var äkta och det här är bara placering två, något man accepterar, nöjer sig med för man vill inte vara ensam, känslor finns men det blir aldrig samma som förra gången.
Ibland vill jag bara ge tillbaka honom. Ge tillbaka honom till henne och önska lycka till för då vet jag att jag i alla fall kan tro på det. Hur kan man älska någon som älskat förut? Jag tror inte på att kärlek går över. Man gör val som kanske tar en bort från den man en gång älskade men ett hjärta minns allt och jag tror inte att spår i ett hjärta nånsin kan suddas ut.
Ibland kan jag bli så arg för att de kastade bort vad som kunnat vara så bra. Jävla idiotjävlar. De har förstört för sig själva och de förstör för framtiden. De förstörde för mig för jag vet att de bara gick ifrån varandra för att de var tvungna, för att inga vägar ut syntes och det är fan inte min sak att gräma mig över deras misslyckande men nog jävlar är det mitt hjärta som värker nu och inte deras och därför påverkar deras handlande även mig.
Jag har ingen rätt att vara arg på dem och det måste låta helt vansinnigt att jag ens bryr mig, han är ju med mig nu, han säger jag älskar dig varje dag, han pussar mig på magen innan jag går ut och äter middag med en vän, pratar om framtiden med mig. Men jag vet att han bär på något ömt efter henne som skadat honom för alltid och bara tid kan läka och laga det som är så trasigt i honom.
Och så sitter jag här, så tillgänglig och fylld av kärlek för honom. Jag ger honom allt som han ville ha av henne och mer, jag låter honom vara den viktigaste personen i mitt liv och tänk att vara någons viktigaste person. Hur fint är inte det?
Men vad kan man göra då? Om man inte tror på kärlek efter kärlek, skulle man gått då? Aldrig provat? Aldrig hoppats? Aldrig försökt? Skulle man tills blodet rinner kämpa för att bygga upp det som rasades ner med sin egen första kärlek? Nej, för det är bara jag som funkar så, som skiter i prestige och vad som varit, vad som är rätt, och vad som är mest hälsosamt. För jag faller rakt ner i hålet om jag försöker ta ett kliv över.
Alla dessa ord och tankar är så konstiga och förbjudna och vilken idiot öppnar munnen om en sådan här sak?
Jag tänker på männen i mitt liv och särskilt en gör mig fortfarnde ilsken fast jag tryckt på off, och det är den 13 år äldre mannen som inte var min men som tog mitt stackars lilla hjärta och faktiskt gjorde mig lycklig. Han som hade fästmö och liten unge hemma, som charmade mig mer än någon nånsin gjort, som fick mig att bryta mot alla regler och lojaliteter jag tidigare kunnat föreställa mig. Så här på håll var det idioti att falla i fällan man han gjorde mig lycklig in i själen. Jag fattade hela tiden att det aldrig nånsin skulle finnas en framtid för oss, men vi låtsades och det var vad man kallar bitterljuvt. Sällan har man något i handen man med säkerhet vet att man kommer förlora, men jag visste, han måste ha vetat också. Så vi la i alla växlar, var förbjudna till max men höll det på en sådan nivå att samvetet klarade sig med nöd och näppe.
Jag vill inte vara med en man som har sitt hjärta på annat håll, som gav bort det men aldrig hämtade tillbaka det. Ibland önskar jag att hon kommer hit så jag kunde lämna över honom i hennes hand, men så pratar han i sin berusning ibland om hur jag är den han alltid drömt om, att jag är tjejen han aldrig skulle vågat titta efter, att jag är så mycket finare än vad jag vet och att han aldrig känt så starkt för någon så tidigt. Just det kan vara sanning, men det är fan inte samma sak som att ha älskat innerligt. Jag vill och kommer aldrig ta ifrån någon gammal kärlek. Men så gäller det att jag kan leva med doften av den i det som är mitt hem också.
Idag är det fredag här i Australien, jag ska jobba och ikväll är det jag och Damon. Det kan sluta hur som helst. Han åkte just tidigare till jobbet, han gick upp, ner för trapporna för att vad jag trodde göra frukost men istället kom han tillbaka, satte sig på sängkanten, tittade på mig med sin fina underbara blick, pussade och kramade mig, pussade mig igen, klappade min kind och sa jag älskar dig. Men han sa också att jag har such a concerned face. Tro fan det.
I dryga två, nästan 3 år hade jag så dålig hy att det gick ut över min livsglädje. Jag ville bokstavlkigen dö vissa dagar och jag var aldrig riktigt lycklig p.g.a. min hy. Jag har alltid haft silkeshy och därför var det såå hårt för mig att plötsligt brottas med monsterhy, värre än en häxas..
Jag var alltid så stolt över min hy innan, tyckte den var bland det finaste på mig, och så gick det från sådär perfekt till att jag inte ens ville visa mig vissa dagar. Jag var till och med hemma från jobbet ett fåtal gånger.. Ingen annan tycktes se, eller så var de bara artiga, för jag fattar inte hur man inte kunde se, kanske var jag duktig på att sminka över.
Men så för snart ett år sedan, när jag var i Australien första gången fick jag nog. Jag kunde inte leva sådär. Jag gick till och med upp innan Damon vaknade för att sminka över skiten, och att bada med honom eller ta en dusch tillsammans var för mig omöjligt. Jag kände mig så äcklig och ful.
Så dagen efter jag kom hem från Australien gick jag till läkaren. De lovade mig Roaccutan på en gång men jag ville inte. Jag var till dess beredd att göra vad som helst för att bli av med mina bölder men när jag väl satt där ville jag inte. Så då föreslogs antibiotika även om min böldakne redan vid första anblicken såg svårbehandlad ut. Jag började äta Tetralycal två gånger om dagen och efter några veckor, en månad sådär så var min hy frisk. Visserligen bara tack vare antibiotikan men det var så skönt att få en paus i ångesten. Få människor visste hur dåligt jag mådde, men några få kunde nog se på ett ungefär. Min dåliga hy trasade mig sönder och samman. Hela min vardag gick ut på att dölja mina problem.
Jag åt medicinen varje dag i 3-4 månader och hyn var ren och fin. Någon månad innan jag flyttade till Australien slutade jag för att se hur det gick. Första tiden fick jag ett par stycken kring mens men det var inte värre än så. Jag oroade mig mycket för att det skulle blossa upp igen, men nu har jag varit helt utan medicinen i 4 månader och min hy mår så himla bra. Jag tackar Gud varje dag för att den mår bra igen: Nu finns det rum för mer viktiga problem och det är så skönt att inte behöva täcka hela ansiktet med massa äckligt smink.
Smink är kul så länge det inte syns, men hade jag varit en starkare människa hade jag nog varit osminkad jämt, för jag gillar det så mycket bättre. Men jag är skadad in i själen av min tid med dålig hy och sminkar mig därför ibland även om det inte är något festligt på schemat. I veckorna sminkar jag mig inte en millimeter då jag jobbar och jag är sååå lycklig att jag ämtligen kan må bra i det. Nedan visas då och nu bild...
Det här var i Australien i januari och jag ville bokstavligen dö! Ett hål liksom, som en infekterad krater. Jag hade riktig panikångest. Vatnnet är för att jag just kommit ur duschen på bilden, inte svett, även om det lika gärna kunnat vara det :)
Ja inte för att man kan se min hy på den här sista bilden, men nog ser jag tillfreds ut alltid??
Tiden rusar och egentligen har jag en hel del att berätta men jag får ta det bitvis, lägger fokus på helgen som varit.. I torsdags undrade Damon om jag kunde sluta tidigare från jobbet på fredagen och åka direkt till Jason på the Sunshine coast för att stanna över hegen. Jag hade dock redan planer med Lisa för lördagen så jag sa att han gärna får åka så kan jag komma på lördagen. Sagt och gjort. Han åkte och jag slutade ganska tidigt i fredags så jag for in till stan för att handla på mig lite välbehövligheter.
När jag väl kom hem var jag så trött efter en hård veckas arbete men hade ändå jättesvårt att sova. Gillar inte att sova själv längre och det var ovant att sova i en så stor säng utan någon annan snusandes bredvid. Vaknade tusen gånger och vid halvtre-snåret ringde en vad jag förmodar smått berusad Damon. Han sa inte mycket mer än "hurry up and catch a train."
Vaknade tidigt i lördags och Skypade lite med Martin och pappa. Kl. halv nio hämtade jag upp Lisa vid tåget och så styrde vi kosan mot the Gold coast. Jag körde på the highway för första gången och kände mig SÅ stolt! Hela vägen till Surfers paradise körde jag och det är en bra bit plus att jag aldrig varit där förut.
Vi köpte mackor och låg på stranden och käka chips i två timmar, snicksnacka och vände sedan hemåt, svårare att hitta hem än dit men det gick. Slängde mig bara i duschen, plockade ihop lite grejer och ilade till tåget. Väl på första tåget märkte vi, jag och Damon att nästa tåg från stan till Jason gick först 2,5 timmar senare. Ingen fara på taket tänkte jag och slog mig ner och åt lite libanesisk mat. Men så ringde Damon och sa att jag kunde ta ett annat tåg så kunde han köra en bit och hämta mig istället. Mycket bättre. Så fick det bli.
Dryga timmen senare hämtade han mig i Calbouture och det kändes som vi inte setts på en vecka fast det bara var ett drygt dygn. Vi gick ut och åt tapas med Jason och Lauren och var väl i säng vid 00:30-tiden. Älskar att sova borta med Damon, det blir liksom som lite semester. Vi sov ut ordentligt igår och åt frukost vid Jason's och Lauren's pool, efter det for vi ner på byn för en promenad i den smällheta solen. Vi köpte fina stora solstolar, eller liksom campingstolar på Anaconda, sedan suchi till lunch, sååå god och efter det somnade vi i varsin stol på stranden. Tog inga bilder för jag lämnade mobilen i bilen men det var såå vackert och fridfullt. Som på Fritidsresirs reklamfilm.
Kom hem vid halv åtta, åt middag och la oss. Gav Damon en massage men han var så gullig så när jag sa att jag skulle massera honom så kramade han om mig och gav mig en liten en först.
Nu är det rusa till jobbet som gäller men har ni tur så skriver jag mer när jag kommer hem. Har inga superbilder att bjuda på, bara hundra på mig själv men ni får hålla till godo med dem :)
Idag fyller du, min lillasyster 25 år. Det känns som jag alltid varit din storasyster, och det finns nog en sanning i det, för de första 13,5 månaderna av mitt liv lärde jag mig inte mer än att krypa. gå, peka, prata, äta och veta vem som var mamma och vem som var pappa. Det var när du kom som det började. Livet, det som betydde något. Innan du kom var jag bara en liten unge, som vem som helst., men när du kom, var jag din storasyster, något som kom att bli bland det viktigaste jag nånsin varit och nånsin kommer att bli.
Jag minns inget ifrån innan du fanns, i det som är min barndom finns bara du och jag, inget jag. Allt som jag gjorde, allt som jag kände var tillsammans med dig på ett eller annat sätt. Ingen på jorden delar jag så många minnen med, ingen på jorden vet vad jag menar som du, minns det jag minns, känner igen det jag känner igen. Ingen känner vår mamma och pappa som du och jag, ingen kan läsa dem som du och jag. Ingen vet vad som är sanningen mer än du och jag.
Varje morgon var du den första lilla personen jag hade en konversation med, ibland mamma och pappa såklart, men vi var barnen som såg världen med barns ögon. Vi krigade med varandra men i krig mot andra var det alltid du och jag. Vi kunde tjata oss till det vi ville ha och fick vi inte det vi ville med tjat så kunde vi i alla fall gnälla ihop eller tycka att mamma och pappa var två kokosnötter, dela de dumma åsikterna om dem och i alla fall vara ense om att de hade fel och vi hade rätt.
Jag minns våra sova-över-kvällar, när vi drog in madrassen till den andras rum och “sov över”. Åt popcorn och kollade på Rädda Willy i mammas lilla mini-Köks-tv med inbyggd video som Martin många år senare pajade genom att peta in knäckebröd i. Vakna tidigt på sommarloven och kolla på Sommarlovsmorgon eller ha fredagsmys i mammas "kiosk". Det hände säkert bara två gånger, att mamma köpte fingodis, liksom lyxgodis som inte fanns bland vanliga plockgodiset, jo vissa gjorde det, och som hon ställde upp i skålar på strykbrädan framför sovrumsposten (dörren) och vi sedan fick köpa, men för oss var det varje fredag, för det är så vi minns det. Fast vi med huvudet vet att det inte var varenda fredag så är det så vi minns det.
Jag minns när doktorn kom hem till oss i Hässelby och du var sjuk och skulle få hostmedicin. Doktorn frågade om du ville ha med godissmak eller fruktsmak och efter lite eftertanke svarade du att du tar frukt för det är ju nyttigare än godis och det är nog bättre när man är sjuk.
När Jocke och Walle retades med mig och du slängde in dem med huvudet före i kapprumskrokarna. När vi lekte i Trollbodaskogen ibland på rasterna, ibland bara sågs vi på skolgården, men det räckte, det var fint att bara veta att du var där.
När mamma lät oss gå hem själva från fritids en vinterdag och vi gjorde allt annat än att just gå hem. Vi åkte pulka om och om igen, eller om det var snowracer och när vi väl kom hem satt där bara en lapp på dörren att mamma och polisen var ute och letade efter oss.
När vi lekte affär i ditt rum och blippade av alla saker i hela rummet och nästintill slogs om att få hålla i bippen. Bippen kunde vara en gammal häftapparat eller håltagare, men den var mer än helig för stunden. När vi lekte Fångarna på fortet, också i ditt rum, såhär vid en ålder av 26 kan jag undra hur fan det gick till? Jag minns att vi lekte just det, så ringde Carro och undrade om vi kunde leka, jag gick och frågade mamma om det gick men glömde på vägen tillbaka att jag hade henne i telefon och fortsatte leka Fångarna på fortet med dig.
Alla gånger vi fixat frukost till mamma och pappa (säkert tre ggr i alla fall), när vi följt med pappa till badmintonhallen och länsat hans plånbok på pengar till godis och chokladbollar. När vi åkt till landet och sjungit: När är vi framme, när är vi framme, när är vi framme tusen verser för att sedan få svaret “snart” för att få tyst på oss men istället tagit i ännu högre och sjungit “Snart är vi framme, snart är vi framme, snart är vi framme i 1,5 mil tills vi äntligen var framme och vi då började en 34 versers “Nu är vi framme, nu är vi framme, nu är vi framme…..”
När vi skulle köpa glass alla tusen gånger om somrarna och särskilt hos mormor och mamma och pappa undrat vad för glass vi ville ha och vi svarade i kör: Snurri-snurri-dutt-dutt-glass-glass-glass och syftat till, såklart mjukglass. När vi tältat med Tois och Fläckis, eller i alla fall hängt lite i det till säkert 19:50-tiden.
När vi tjuvat sockerbitar ur Thyra och Svens sockerskål i koppar, eller glass ur farmors frys. När mamma läst God natt Mr Tom för oss eller alla stunder hos Anna och Per. För att inte tala om när pappa åtskilliga gånger försökte läsa Pettsson för oss tills vi inte längre valde den boken då det var omöjligt att höra vad han sa mellan sina host-skrattattacker med snus i halsen och rinnade ögon. Vet inte om vi en enda gång faktiskt hört eller kunnat urskilja orden i hela Pettsson och pannkakstårtan.
Alla fredagar vi upplevt med lövbiff och pommes eller klyftpotatis. Köttfärssås en gång i veckan allra minst och de dagar pappa lagat maten vetat att det står mellan falukorv och makaroner eller fiskpanetter, potatismos och remoulad.
När vi gått på vattenfestivalen och fått ta med oss Carro och Evelina. När vi kollade på Fucking Åmål hos Emily och spolade tillbaka så många gånger vid “pfft, så var det över” att bandet gick av. Bokstavligen, på mitten och vi skämdes över att det var just där. Vid "pfft så var det över."
Alla gånger jag tyckt du är dum i huvudet för att du tagit mitt leg eller varit arg på mig och det gjort ont för att jag älskar dig och därför sårats så. Ilskan minns jag också. Och min oro för dig under dina tonår. När jag så många nätter låg vaken i sängen utan leg och oroade mig för att du aldrig skulle komma hem igen. Att någon skulle göra dig illa eller att du skulle göra illa dig själv. Natten när Melissa ringde och jag var säker på att nu, nu är du död. Hur jag dagen efter skrek och skällde på dig för att jag var så rädd och besviken.
När du och din första pojkvän gjorde slut och du låg på gatan i Trosa och gormade likt en skadad elefant. När du kastade ut alla Sebastians kärleksbrev genom fönstret. När vi hatade Trosa tillsammans för att med åren lära oss att älska det som var då fast vi hatade det i stunden.
Dina Sune-band som gick kväll efter kväll i säkert 10 år. Kanske 15? "Det här är Sune, Karl Sune Rudolf Andersson……" Alla familjeråd kring köksbordet i Hässelby men särskilt ett: När mamma och pappa berättade att mamma hade en bebis i magen. När vi ärvde två marsvin som vi trodde vi ville ha och döpte om till Nicolina och Kimiko fast de egentligen hette Skorpan och Smulan. Du döpte din till Kimiko efter din tamagochi. Bra namn.
Eller en av de bästa sakerna du gjort: När du ställde dig upp vid köksbordet, pillade dig i rumpan och liksom “duttade” ut aromen till var och en vid bordet. När vi var på Tyresö och du fick dille på att meta, när pappa och jag vaknade vid 5:30-snåret och märkte att du var borta men fann en lapp: "Jag är utte och gräver mask."
När din fröken på utvecklingssamtalet sa något i stil med att hon inte uppskattade att du sparkades i skolan men du glatt sa att det är pappa som lärt dig. "Ich, ni, san, shi." Det skulle vara nån form av karate det och bra att kunna.
Söndagsmornar när mamma och pappa läste tidningen i sovrummet tills vi invaderade och det var dags för cirkuskonster. Bara vi vet vad det är. Att stå på pappas fötter när han har dem i luften och hålla i oss mot väggen.
När vi julen typ 2000 fick en mobil. -Att dela på. Så när någon ringde kunde svaret bli: Äehj, tyvärr det är inte Åsas vecka, du får ringa nästa vecka, då är det hennes vecka.
När farmor hela vår barndom varit barnvakt en gång i veckan vilket också betydde kyckling av något slag en gång i veckan och banan. Icke att förglömma, ingen farmor utan banan.
När jag cyklade över din rygg. När vi var på cykeltur till Anna och Per och du ramlade i den brantaste backen och jag rundade av det hela med att cykla över din rygg och sedan kom med groblad för att badda såren, man är väl en hyvens storasyrra ändå.
När vi åkte på dagsutflykt ut i skärgården eller promenerat på Drottningholm och gömt oss i de gamla träden där.
Alla morgondopp och kvällsdopp med mormor, myggbett och vilda smultron.
Tjabba ner för trappan då Johan. När alla tyckte du var så tuff som vid en ålder av tre gick runt och sa Tjaba till allt och alla men plötsligt utbrister till lillkusinen: Tjabba ner för trappan då Johan.
Eller när du inte kunde säga Sch-ljud. “Säg sked Åsa.” -Hed. “Nej, skeeed. -Hed. “Säg skidor.” -Hidor. “Nej skiiiidor, Åsa.” -Hiiiidor. “Kan du säga skit?” -Skit.
Jag kommer ihåg en gång när du fyllde år och du och mormor skulle göra tårta. Också i Hässelby. Ni gjorde pannkakstårta och stekte geléhallon. Stekte geléhallon liksom??
När vi klädde ut oss till påskkärringar med Carro och Evelina och du och Evelina alltid kunde bada i godis, säkert bara för ni var mindre och sötare och knackade dörr tills det var mörkt ute. Typ.
När jag tvingade dig att vara med och spela in julsånger på min gamla bandspelare för att ge till mormor och farmor i julklapp och du snällt ställde upp, på i alla fall en sång.
Jag kommer ihåg alla mellanmål efter skolan och när vi var sugna på något gott men inte hade något så gjorde vi korvbröd i mikron med pärlsocker och O’boy emellan. Smakade ju exakt som bulle tyckte vi. Sedan undrade mor och far varför det inte fanns några korvbröd när det var dags för kokt korv med bröd. Och här kommer våra minnen igen. Vi minns det här men säkert inte de.
Bara du och jag vet vad leken “Kyss mig i aschlet” går ut på. Man ligger i varsin ände, som skavfötters, i en gammal grön plyschsoffa och börjar först cykla i luften med varandras fotsulor mot varandra, sedan försöker man pilla in stortån eller helst hela foten i den andras rumpa och när det kittlas så mycket att man nästan dör så skriker man "Kyss mig i arslet" men har också därmed förlorat. Och så börjar man om. En helt normal barnlek.
Vad hade jularna varit utan dig och din iver? Hade du fått bestämma hade alla julklapparna öppnats kl. 06 på morgonen och inte har du “mognat” kring det med åren. Och alla julklappar vi handlat ihop, helst från ÖB för där hittar man de bästa och får dessutom kosing över till sig själv. Skitsmart. Vi har hittat både “snygga” kaffekoppar och brödlåda till mamma och pappa där. Och servetter till Bosse. Ljus till mormor. Hink till Tommy. Bara bra grejer ju. Att Tommy tyvärr blev glad för sin hink kunde ju inte vi veta i förhand. Då hade han fått ett koppel eller något annat bra till sin obefintliga hund eftersom du en gång fick kattmat och jag ett paket toffsar, eller om det var tvärtom.
Jag minns alla gånger du kollat på Braveheart och vid typ scen två när hans pappa dör spolat tillbaka för att gråta lite, och när scenen är över torka tårarna, spola tillbaka, kolla igen, gråta och upprepa proceduren tills dagen var slut.
Alla i sig obetydliga shoppingrundor eller stros i Kista galleria, men som i det långa loppet är obetalbara stunder med dig. Min lillasyster.
Alla gånger vi varit så osams att vi velat döda varandra men andra stunder då det varit just du och jag mot världen, när vi pratat om hemskheter som hände när vi var små eller komplex vi haft, pojkvänner som gjort slut eller andra stora saker i två små tjejers liv. Och fast jag varit så arg på dig stundtals så har du alltid, alltid varit number one. Jag hade gett mitt liv för dig om jag behövt.
Att jag inte kan vara med dig och fira din 25-årsdag är tungt och jag känner ibland att jag svek. Hade jag haft pengar hade jag varit hos dig nu. Köpt ballonger och tårta och sjungit som bara jag kan. Men jag är här nu, på andra sidan jorden och trots att jag är så ofantligt långt bort så är det bara en sak som slår mig: Att man är aldrig längre ifrån sin syster än man är ifrån sitt hjärta, och det har jag alltid med mig och där har du din plats som ingen annan kan ta. Grattis min lillasyster på din 25-årsdag. Jag älskar ju dig.
Jag börjar så sakteliga landa här i Australien. Men har en låååång väg kvar att vandra. Det är en omställning större än vad jag själv kan föreställa mig, trots att jag är mitt i den. Det är som jag startat ett helt nytt liv. Som att jag är i en diffus dröm. Jag känner mig skyddad samtidigt som mardrömsscenarion dyker upp på vägen. Jag har bara Damon här som jag litar på, och så Lisa. Men allt annat och alla andra är främmande.
Människor här känns som på låtsas. Inte fake, bara inte verkliga. Svenskar har ett speciellt sätt och oavsett personlihetsdrag så är det där sättet detsamma. Uppförande, oskrivna regler. Jag kände mig annorlunda i Sverige, här känner jag míg mer än så. Men det gör inget för det är som att det inte spelar någon roll här.
På nya jobbet är det extremt annorlunda mot vad jag är van vid. Varje morgon rabblar barnen sina manners och det är mer än old school.
Jag diskar för hand tre ggr om dagen, morning tea, lunch, afternoon tea. 17 barn med tre matlådor var per måltid samt bestick och mugg. Diskmaskin hallå? Det är lite mysigt men enormt tidskrävande. Och så får jag inte sitta och klappa på barnen så de somnar vilket gör att de heller inte somnar.
Jag ser fram emot att starta min egen business men det kommer ta sin lilla tid.
Damon och jag har krisat en del och jag har gråtit tills tårarna är slut men vi är överens om att vi älskar varandra något oerhört, vi måste bara fortsätta lära känna varandra och förstå varandras signaler, ömma tår och känslor. I fredags flyttade vi och vi har gjort ett hästjobb ihop och är nu installerade i vårt nya enormt mysiga hem. Vi har verkligen laddat ur och fyllt på igen, jag tror inte någon som inte är vi kan förstå vad vi går igenom. Vi har bara känt varandra i ett drygt år tillbringat totalt 6 månader ihop varav 3 sammanhållande. Det är svårt att gå från självständig till en del i ett förhållande, med allt vad det innebär. Jag har känslorna utanpå kroppen och kastar dem runt omkring mig medan Damon låst in sina i sin innersta mitt dit ingen mer än han kommer åt om han inte själv öppnar in dit.
Som tur är så har vi ett driv i vårt förhållande och i det grundar sig i att vi verkligen tror att vi är menade för varandra. Vi hade inte tagit det här steget annars och vi gör allt vi kan för att med tiden kunna vara trygga i vår relation båda två.
Min Lisa har varit på Nya Zeeland i 9 dagar men är nu äntligen hemma så på lördag blir det kärleksdate!!!!!! Jippiyay!!!
Den här eftermiddagen och kvällen har varit så mysig!! Vi har ätit burritos med massa goda ingredienser och teriyakikyckling. Damon smider svensexaplaner med Lee på telefon och jag passar på att uppa lite. Ska lägga mig tidigare än vanligt ikväll och hoppas på en pigg dag imorgon.
Ska försöka berätta mer skojiga saker när de händer men det finns inte mycket tid över just nu. Natti på er folket!!
Just det, vi var ju på James Morrison i fredags och han är sjukt bra men inte min cup of tea hundra procent. Förutom "I won't let you go". Awesome!! Bilder på nya huset och Morris:
