Luppans

Hej!

Vad fint det känns när livet kryper tillbaka in i kroppen. Det var som jag tappat förmågan att leva då när jag kom hem. Bara sådär.
Jag ville i n g e n t i n g. Bara vara med honom. Jag sket i precis allt annat. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kunde känna något annat än saknad. Jag kan nu.

Jag vet aldrig hur länge jag får ha den här fina, underbara killen i mitt hjärta, säkert för alltid, att jag får ha honom där alltså, men skulle han en dag tas ifrån mig så måste jag ha kvar mitt liv. Det är så lätt att glömma bort sig själv när man är kär. Han blev ju en del av mig där för ett par månader sedan och då är det lätt att göra allt för oss.

Det är egentligen sista veckan som det lilla ruset för livet kommit tillbaka. Helt plötsligt vill jag städa igen. Jag vill laga mat och jag vill träffa människor. Pisskänslan smyger sig på ibland i alla fall men det finns inget som rättfärdigar att glömma livet däremellan bara för att de känslorna fortfarande dyker på. Nopp!

Igår lagade jag så himla god middag. Majskyckling med ädelostsås (svart Kvibille) och röd potatis. Så jäkla mummigt! Gjorde gott om mat också så det räcker både idag till kvällsmat och så en låda till jobbet om jag skulle vilja.

Dessutom körde jag städryck som en dåre här igår. Rensade till och med avloppet i badrummet. Fyyy fan, borde vara fackmän till det. Hade ju inneboenden medan jag var i Aussie och jag vettetusan vad de haft för sig i mitt badkar och hur mycket en blondin kan fälla. Det var som att hitta ett djur där nere. Bläää! Själv är jag sjukt duktig på att hålla det fräscht i min brunn. Att ta rätt på nån annans var sådär men jag gör det så gärna. Inget att gnälla om.

En pappa på jobbet är alltid så sjukt glad och trevlig: Det är osm att han är bekymmersfri. Vilket jag vet att han inte är men han agerar som så. Det går inte att tjura i ett sällskap som hans. Så sa jag det till honom idag att jag gillar att han är så glad och positiv, det hjälper ju sällan att sura och förr eller senare gör man det för att man inte fixar annat, och just därför kan det vara fint att le resten av tiden. För sin skull, inte nån annans. Och han sa att livet är för kort för att tjura, skulle han börja tjura och gnälla för mycket kunde det lika gärna vara sa han.

Man tror det är svårt, att le och tänka positivt men ju mer man kämpar med det desto mer kommer det naturligt. Och jag säger absolut inte att man ska fejka ihjäl sig, men så länge man kan lura sig själv så är chansen mer än stor att det till slut inte är ett fejkleende du ger någon annan utan ett riktigt. För rätt vad det är så kan du inte le mer, en dag då din värld rasar lite grann. Och då är det fint att ha fina stunder och positiva känslor i ryggen.

Sorg eller otur kommer träffa dig många gånger i livet, men då när vardagen trillar på igen, då du kanske inte har något att direkt jubla över, prova att jubla ändå. Det finns alltid något vackert i livet. Och livet, det händer här och nu. Dagar kommer aldrig igen, och då kämpar jag hellre lite extra för glädje med chansen att känna den på riktigt, än att sura och förpesta min egen tillvaro. Tankens kraft är enorm. Och det är inte några tramsiga ord. Det är ren och skär sanning.

(Nu säger jag inte till er hur mina tårar kan börja trilla nedför kinderna från ingenstans mitt i natten, att jag också är svag då och då. Nej, för det hjälper inte er och inte mig.)

Le mot världen och du kommer snart se att den ler mot dig också!


Bjuder på mitt leende och så får ni här se den rosa tröjan jag pratade om.


Ja än sitter lite färg från Aussie, synd att jag ser så gul ut genom linsen bara, det är jag i n t e ;)


Bara en sådan här morgon är värd att le mot.


Middagen igår.


Charlie pussas!


Här var det nystädat!


Jodå! Jag älskar det verkligen!

Så känns det, som att det här är min första riktiga helg sedan jag kom hem. I fredags hade jag fredagsmys med mig själv, alltför välkänd känsla, men i fredags var det faktikst ganska mysigt. Det funkade. Vaknade igår, tror jag pratade med Damon. Minnet sviker. Jo det gjorde jag. Sedan ringde Mikaela och vi for på en liten tur. Köpte en galet rosa jumper med ljusrosa ränder. Kanske visar ;) Fick bara för mig att den gladde mig. Vi åt ihop och hade sådär allmänt trevligt. Önskar jag hade fler sådana stunder. De är oslagbara i all sin enkelhet.

Ett par timmar svepte snabbt förbi och tids nog var det dags att bege sig hemåt. Här hemma väntade inget särskilt, promenerade till affären och kom hem 500 kronor fattigare men en lammytterfilé, en entrecôte, fyra små kokosyoghurt, en Brämhults hallondryck, en juice, en Kesella vanilj, lite frukt och grönt rikare. Och just det, kokos- och chokladglass var det också från Djurgårdsglass. Och röd potatis. Men det är inte klokt vad det kostar att äta gott.

Gav mig på ett halvhjärtat försök till att städa. Har ännu inte gjort det där genomgående rycket sedan jag kom hem. La mig strax innan midnatt och vaknade mitt i natten och var supersaknig. Jävla tönt alltså. Skärpning på den fronten. Blev i alla fall några ord med min kille, inte vet jag om det hjälpte så mycket men jag somnade i alla fall om. Här vankas det alldeles för tidig lunch men är man laxsugen så är man. Sedan blir det röj för hela slanten innan jag tar en tur runt Stockholms gator.

Bjussar på ett par aussiebilder. Saknar't!

Godkväll!

Veckan har susat förbi. I måndags började jag inskolningen för en ny, go liten pojke på förskolan och jag älskar det. Så fint att få knyta ett band med en sådan liten människa. Så mycket ge och få och det värmer lilla hjärtat. I onsdags gjorde jag ett bus och gick ut och åt med en fin människa jag egentligen inte har tillåtelse att umgås med men jag skiter i't. Finns så många dumma normer och policies som jag inte fattar varför de existerar. Tänk vad mycket underbart folk man missar bara för att någon bestämt att det vore fel att ha en privat relation till dem. Nepp, jag måste följa hjärtat ibland och jag är så glad att jag gjorde det just i onsdags.

Vad gjorde vi då? Vi pratade livet. På riktigt. Drömmar, rädslor, kärlek, chanser, satsning, lycka, oro o.s.v. Det var som att det var någon jag känt väldigt länge fast det egentligen var första gången vi sågs bara vi.

Mitt i vår middag ringde Damon, jag blev lite förvånad för han har aldrig ringt kvällstid svensk tid tidigare. Blev varm i hjärtat och bad att få ringa tillbaka senare. Men när jag kom hem var jag så trött och klockan var megamycket så jag slängde iväg ett sms med endast två ord. Mr. Beautiful ringde då upp och vi pratade i en dryg timme. Kom in på lite grejer (läs en grej) som blev lite jobbigt. För oss båda men jag kände att jag behövde förklara mig och han kände sig nog lite åsidosatt eller något ditåt, jag kan ju inte säga vad han känner. Han visar aldrig några svaga sidor för mig så det var lite nytt, även om han inte agerade "svagt" så kände jag ändå att något rispades lite inuti honom. Samtalet slutade med "Jag älskar dig" och allt var ganska fint.

Igår var det samma sak fast långt tidigare. Redan vid sju ringde han och det var inget kanonsamtal men det var iiiiinte mitt fel! Är det Australian day så är det. Säger inte mer....

Slutade supertidigt idag och for faktiskt in till stan. Strosade och kikade, funderade över folket jag såg och på tunnelbanan in fick jag för mig att kolla mailen. Där låg två mail från Damon och för er som tror att vi är det snuttigaste paret på jorden här och nu så har ni fel! FEL! Det är inte enkelt och mjukt och en självklart. Det är coolt, häftigt, utvecklande och kittlande. Men enkelt är det inte. Vi är fortfarande i fasen där bekräftelsen är superviktig för att ens tro på en framtid. Där ett uteblivet samtal gör ont i magen och där andra tjejer och killar känns som hot. Det där sista är både sanning och lögn för jag tror inte någon av oss går runt och känner oss hotade av andra tjejer och killar, men jag tror att vi båda känner att det är en viss otrygghet i att ha sin älskling på andra sidan jorden då risken finns att känslorna mattas ut då man inte ser varandra ens veckovis. I mailen var det två låtar från youtube och det var inte många ord han skrev men jag blir svag i hjärtat.

Inatt drömde jag att jag flyttade till Australien. Eller jag skulle flytta men på flygplatsen kom jag på att jag inte sagt upp mig och inte ordnat med nånting så jag fick panik och försökte avboka biljetten. En "riktig mardröm" höhö..

Ikväll myser jag hemma med godisskål fylld till bredden och The voice på tv:n.. Blir nog en tidíg kväll trots allt för det är en späckad helg jag har framför mig.

Puss

UPDATE: Hahaha, nu är det ett par stycken som trott att min date i onsdags var en kille. Ledsen att göra er besvikna men jag är en perfekt flickvän och personen jag träffade är 30+kvinna. Dessutom är jag inte bisexuell. Så ni kan vara heeelt lugna. Jag sköter mig exemplariskt!

Många av mina mer avlägsna släktingar (då inte menat blodsbandsmässigt avlägsna utan de som bor långt ifrån mig) har velat se bilder specifikt på mig och Damon men jag har inte särskilt många själv. Damons kusins fästmö har ett par stycken från nyår men filerna är så stora så det har varit svårt att skicka dem. Fick dock höra att hon lagt upp några av dem på Facebook så här är en beskuren bild från henne på oss.

Visst är det lätt att döma andra? Vi tror att vi inte gör det men det är lögn. Jag dömer folk precis hela tiden och vad jag kommit på är min specialitet är att tycka synd om folk. Jag tycker synd om dem för att de inte ser sin kapacitet. Jag tycker synd om människor som inte gör någt vettigt av sina tankar och känslor. Och jag tycker synd om alla människor jag får för mig saknar självkänsla. Och det är många.

Varje dag när jag går till jobbet går jag förbi en skola. Och det är som att tiden stått stilla där i 10 år, säkert 20 om jag hade kunnat kolla upp den saken. Preciiiiis där skolan inte längre är skola utan allmän väg står ett gäng. Alltid i ring. Tätt ihop men ändå inte så tätt att det ser mysigt ut. Vad händer i den här ringden då? Jo, samma sak alltid. De två grundgöromålen är röka och spotta. Och det finns inget stopp. Loska efter loska lämnar de egentligen ganska söta munnarna och emellan spottloskorna dras ett bloss djupt ner i lungorna. Och emellan dessa två huvudsysselsättningar snackas det ett icke urtydligt språk som låter jag bah och han bah och däremellan ett skratt som efter det roligaste av skämt. Och det finns ingen ände. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Spott - bloss - honbah hanbah - skratt. Skrapa med foten i marken funkar också. Och framför allt vintertid finns ytterligare ett kännetecken: Inga kläder. Jag fattar inte grejen:

1. Det här med att röka, då jag själv aldrig tagit ett bloss har jag kanske ingen rätt att tala men jo, så fan har jag det!! Jag kommer aldrig fatta vad som skulle vara coolt med att hålla i en fylld pappersrulle med glöd i ena änden. Det bara är så.

2. Spottandet. Varifrån kommer beteendet? Jag har sådan lust att gå fram och fråga om de små liven har något i munnen som smakar illa. Röken från cigaretten?? Varför måste det ut och varför så ofta??? Det är väl heller inte så att beteendet är en instinkt som väcks vid 14 års ålder och att något hemskt skulle hända om det inte fick komma ut var 7:e sekund?

3. Det måste vara något de sett någon annan göra innan och på nåt sjukt j-vla sätt tänka att "Fan vad ballt, det där ska jag också köra." Och så är det igång. Årgång efter årgång för med sig företeelsen. Och här står jag, halvsen 80-talist som fattar NADA.

4. Dessa kläder, eller snarare obefintliga kläder. Hur fixar de att stå i nylonstrumpor och en liten blus som knappt täcker rumpan. Jag fattar inte. Har de ingen känsel??

Så när jag gått förbi för 238:e gången för året så tänker jag: Vem är det mest synd om? Dem i ringen eller jag utanför?? Jag som ägnar hundratusentals tankar åt att fundera över beteendet eller de som är mitt uppe i att utöva det? Hur är det egentligen där i ringen? Jag har aldrig varit i en... Och varför bryr jag mig? Jo för jag, jag tycker att det måste (MÅSTE) finnas nåt bättre för dem att göra. Något de tycker är roligare. Eller? Är det bara jag som tycker det ser tråkigt och sorgligt ut? Det kanske är skitkul? Vad vet jag?

Från det ena till det andra. Min vän frågade mig idag om Damon läser min blogg. "Jag tror inte det" svarade jag. Men jag vet ju faktiskt inte. Jag tror bara inte han har varken tid eller energi till att göra det. Hon undrade om jag inte var rädd att om han skulle göra det, om jag var orolig för att han i så fall skulle ta mig för givet med tanke på allt fint jag skriver om honom.

Jag tycker inte jag skriver så fint om honom. Jag tycker väl mer att jag skriver fina saker om mina känslor för honom. Och för min del får han gärna ta mig för givet. För här och nu är jag given honom. Han kan räkna med mig. För jag har inget emot att ge honom den tryggheten.

Jag älskar min vän men jag fick ont i magen under en lång stund efteråt. För det fick mig att tänka att hjälp, tänk om han tröttnar och börjar ta mig för givet på fel sätt? Men jag hade också ont i magen för att jag tyckte att det var typiskt svenskt. Inte typiskt min fina vän. Absolut inte typiskt henne. Hon menade absolut inget illa. Men jag tänkte att här i Sverige så måste man vara så medveten om sina drag. Till och med i kärlek. Men i vilken sorts kärlek måste man välja sina ord eller tänka igenom sina handlingar? I vilken sorts kärlek måste man hålla tillbaka för att behålla sin äslakde? Inte i den kärlek jag tror på. Tar han mig för givet eller slutar uppskatta mina kärleksfulla ord och beskrivningar av det som är oss, då är jag inte säker på att det mellan oss är värt att kallas kärlek.

Så den onda känslan försvann. Jag vill ha det såhär. Jag vill kunna överösa den jag älskar med ord och kärlek när jag känner dem. Och den dagen de blir färre och glesare så hoppas jag att när något liknande det vi säger idag sägs, att det då sägs med tyngd och en ny form av kärlek, där vi lagt som grund all den kärlek vi känner för varandra idag. För kärlek ändras med tiden, men den behöver inte bli mindre bara för att den ändrar form och uttryck. Det är i alla fall min tro.

Och till den stackarn som tror att jag tycker synd om mig själv: Jag har inte tid att tycka synd om mig, jag har fullt upp med att tycka synd om alla andra som inte vågar vara dem de är i alla lägen. Det är så skönt. Och inte behövs nån terapeut då inte.

Over and out.
Jessica

Hej fina folket!

Jag börjar sakta bli mild i hjärtat igen. Känner mig inte så arg. För ett öga utifrån kan mitt beteende sista veckan verka överdrivet och fullkomligt onödigt. Men har man inte gjort den resa jag gjort, och varit en del av mitt liv innan jag träffade Damon har man inte mycket befogenhet att döma. Att gå från inget till allt på sex månader för att sedan återvända till skalet av inget är inget man har i sig att veta hur man hanterar. Logik och känslor går inte hand i hand efter en sådan resa. De spretar åt alla möjliga håll.

Jag vaknar varje morgon med en ångest över hur spridda pusselbitarna ligger. Jag hade bilden så klar framför mig, jag hade bara sista pusselbiten kvar. Men jag hade den i min hand och det enda som återstod var att placera den på sin plats uppe i hörnet. Men så var det som att något sparkde till mitt pussel och kvar blev en enda röra. Då är det svårt att glädjas åt de pusselbitar som fortfarande ligger på plats. Går det att förstå mitt resonemang här? Det är tyngre att lägga tillbaka de utspridda bitarna när man gör det för andra gången, även om det borde vara lättare att minnas vart de ska ligga.

Hur som helst bestämde jag mig för att ta ännu ett litet steg i riktningen mot återanpassningen till Sverige. Jag slog för första gången sedan jag kom hem på tv:n och kikade på Nyhetsmorgon Lördag, något jag alltid gjorde innan Damon-tiden. Ett tag tänkte jag bara "blablabla" när de pratade om Juholts eventuella men ack så troliga avgång. Åh jag kunde inte bry mig mindre. Men sedan kom ett inslag om Fadime och jag kände för första gången att något på hemmaplan berörde mig igen. Och jag kände också att mitt problem som är sjukt stort för mig inte är ohanterbart. Jag får vara med den jag älskar även om det inte går just precis nu. Jag har en hy som inte mår så bra men jag har ett liv att leva också. Fadime har det inte. För hon är död. Hennes pojkvän dog i en trafikolycka innan hon mördades och ja, finns det ord för sådana saker?

Jag möttes också av min brunbrände ordbrukare Ranelid som jag älskar. Han är way too much och kanske är det fel av mig att säga att han är hundra procent sig själv men om han nu spelar en roll så gör han det helhjärtat och sjukt bra. Han lägger hela sitt hjärta och sin själ i det han gör och sådana människor kan jag inte annat än älska.

Jag tog ett bubbligt varmt bad med tända ljus, åt ett kokt ägg med Kalles randiga och försökte hålla modet uppe så gott jag kunde. Livet är här och nu och jag vill så gärna ta vara på det. I med- och motgång. Jag kom på där i bubblorna att jag har hittat det jag alltid sökt, eller snarare det jag alltid drömt om men det finns fortfarande något jag saknar. Vet ni vad det är? En tjejbästis. Som jag avundas bästa vänner. Ni vet sådana där riktiga. Jag har ingen sådan. Ta inte illa upp nu ni vänner i min omgivning. Men det är sant och det vet även de som står mig närmst. Jag har ingen jag känner mig så nära som jag tror att man kan göra med en riktig bästis. Fortsättning följer.. Ska bara göra ett litet mellanstick:

Vill ni skrika på mig nu? Tänker ni: Fan kan hon akdrig vara nöjd? Vet ni, sanningen är att jag tror alltid det finns något man saknar. Vad detta något är skiljer sig förstås från person till person och likaså hur man hanterar det. Vissa kanske saknar kunskap eller ett släktband medan andra saknar ett intresse, en sysselsättning eller en gnista till något. Jag saknar en bästa vän. En som är given i alla lägen. En som man kanske inte träffar alltid men när man gör det är saker självklara och mysiga. Man kan hålla handen när man ser på film och sova över fast man är 25. Man äter middag mitt i veckan och fnissar. Man känner för den personen och planerar i förväg långt innan vad man ska göra när bästisen fyller år. Jag saknar en sådan vän.

Ja och efter det mellansticket kommer en liten fortsättning som säger er att kanke låter jag gnällig men egentligen kanske jag bara inte är rädd för att tala om vilka tankar som cirklar (förkortning av cirkulerar) runt i mitt huvud.

En annan sak jag gjorde i morse var att ställa mig framför spegeln och försöka le. Säga till mig själv att bara för att jag har ett hål i kinden som påminner mig om det hemska avslutet i Australien så har jag fortfarande något att ge. Jag är fortfarande fin och jag är fortfarande mitt i ett ganska charmigt liv. Jag får inte glömma det.

Gav mig ut bara för att och på busshållplatsen träffade jag Inés, Patricio och Mimi. Det är fyra år sedan Martin dog nu och jag tänker fortfarande på honom och det som hände. Inés sa att det är min tur nu, hon sa något om att nu är lyckan min. Det är så stort. Hon vet hur jag mådde innan. Och fler med henne vet vilka år jag har i min backspegel. Nu är det mitt ansvar att tro på det här och leda min lycka framåt.

Det var det hele! Vill några av mina numer helt sanslösa 70 läsare ge sig till känna? Jag blir alltid superglad när det trillar in en kommentar. Jag har visst haft dåligt självförtroende, jag säger inget om det, men det är intressant att 70 personer varje dag vill läsa mina ord. Var kom alla ifrån?

Puh vad det tar på krafterna och psyket att känna såhär. Jag hade liksom gett upp hoppet om kärlek, om att hitta någon som förstår sig på mig och som uppskattar mina annorlunda, djupare sidor och den lekfullhet jag samtidigt har i sinnet. Men med Damon så tror jag igen. Man vet aldrig, det finns inga garantier, det gör det aldrig, men jag är så himla beredd att satsa igen.

Jag var så ledsen igår för han somnade när han skulle ringa upp och jag väntade i onödan. Det får mig att känna mig så dum och så börjar jag tvivla på alltihop. Så lite krävs det för att få mig ur balans. (Som om jag inte redan vore det) Men sedan kommer hans ord som slår allt och resten. Det jag älskar med honom är att när han ibland i mina ögon agerar märkligt eller får mig att oroas för just hans beteende så finns det alltid så naturliga förklaringar bakom. Jag älskar hans sätt. Jag älskar hans logik. Hans lugn och hans tysta kämparglöd. Den ger inte mycket väsen av sig men den tycks vara neverending. Den tar aldrig slut.. Han vill det här lika mycket som jag.

Vi såg varandra för första gången sedan jag kom hem idag. Och jag kan inte titta mig mätt på honom. Det är en sak att se honom på bild, han är så fin, med med hans blick, hans mimik och hans utstrålning så är han oemotståndlig. Det kittlar i magen när jag ser på honom. Jag blir varm och tårögd och glad och ledsen. Allt på samma gång.

Jag har liksom lite svårt att tro att han är sann. Jag kommer på mig själv med att ibland tänka tankar som att det måste finnas nåt som inte är topp. Det måste finnas en hemlighet jag inte vet om. Han har säkert en sida som kommer fram förr eller senare som kommer slå mig i bitar. Men ju längre tiden går, desto längre bort far de tankarna och jag börjar vänja mig vid att han kanske är just så bra som jag inte vågar tro. Kanske inte för alla men för mig. Han är så bra för mig. Återigen, hans logik och hans lugn är bra för mig. Det låter trist men det är en fin sak det jag ska skriva härnäst. Han är så mogen. Och det finns ingen ålder att passera för att uppnå det. Vissa människor har en mognad i sig, andra inte.

Det är så mycket jag älskar med honom. Till och med hans ålder. 28. Det är så jäkla perfekt. Med tidigare pojkvänner har jag och den dåvarande sagt: Jag önskar vi hade setts senare i livet. Och det känns som att jag är där nu, jag är senare i livet och tiden är perfekt för att hitta mitt livs kärlek. Jag kan inte säga att han är det än. Men jag är beredd att ge allt till den här killen. Jag har inte känt det med någon på så länge. Jag har älskat och brytt mig, helhjärtat, men jag har inte varit redo tidigare. Och det känns så fint att det är Damon jag känner mig redo med.

Jag tror jag hittat mitt one life stand.

Hur mycket det än smärtar, det här mellanläget jag befinner mig i nu så kommer jag ändå aktivt välja det enda rätta. Glädjen, lyckan. Jag har tur. Inte otur. Klart jag kan se det som att livet bara är fruktansvärt just nu, att det är mörkt och eländigt och orättvist och dumt. Men skulle jag bli lyckligare av det? Nej. För mig kommer meningen med livet alltid vara lycka. Med det inte sagt att de många stunderna utan just lycka är förkastliga, de behövs också. Mer än väl.

Det kan vara svårt precis i de svåra, elaka, orättvisa stunderna att förstå meningen med dem. Men det kommer alltid, alltid något bra ur dem. Inte minuten eller veckan eller kanske ens året efter. Du kommer inte vakna en morgon och se det så självklart, vad meningen med allt det svåra var. Och tålamod är svårt men det är hemligheten bakom så mycket. Att ge sig till tåls. Men samtidigt som jag menar att du inte kommer vakna en morgon med facit i din hand så kan det vara just precis vad som händer. En morgon i din säng eller med solen i ögonen på en båt i Australien. Kanske en regnig morgon ihopburrad i en busskur i väntan på en buss som aldrig kommer. Man vet aldrig när en insikt dyker på en. Men en dag så faller saker på plats. Det är bara ingen mening med att gå och vänta på den där dagen för du kan inte kontrollera när den infaller.

Jag har så mycket sorg och smärta och förvirring i min kropp nu. Jag blundar absolut inte för det. Jag börjar gråta flera gånger per dag. Paniken kryper sig på mig och hur mycket jag än leker med logiken så kan jag inte riktigt se varför han och jag ska vara ifrån varandra nu. Nu när det precis just börjat. När det äntligen är vi. När vi står här där i den verklighet jag tidigare bara fantiserat om och önskat mig. När han är min och jag är hans och alla vet om det. När vi är i perioden som inte ens finns på engelska. När vi är nykära. Slå upp det ordet på engelska om ni kan. Hur kan det underbaraste som finns inte ha en plats i den engelska ordlistan?

Jag vaknar om mornarna med en obeskrivlig saknad och tomhet. En oro och olycka jag inte har en aning om hur jag ska bli kvitt. Hur ändrar man de första känslorna man känner när man går från sömn till uppvaknande? Det går ju inte.

Men när dagen gryr så är jag plötsligt kapabel att göra mina val för dagen. Jag kan välja att borra huvudet i kudden och låta den dränkas av mina tårar. Det händer. Men jag kan också försöka vända på myntet. Se tillbaka på vad jag, vad vi ådstakommit tillsammans. Den jag älskar finns inte här hos mig fysiskt. Men han finns och han är min och han väntar på att börja dela ett liv med mig. Att leva ut Jessica & Damon. Damon & Jessica. Det är väl något att glädjas åt? Att längta till? "We won't be apart forever" säger han. Och tankarna sliter i mig från två håll. En tanke som är känslostyrd säger att "Det skiter väl jag i, jag är ifrån dig nu och jag har just börjat älska dig och vill vara med dig nu, nu, nu. Jag vill inte förlora en minut av tiden med dig då det känns som jag väntat på dig alltid." Men sedan finns den mer helande sidan av tankar, de som säger mig att bara lite tålamod kommer bringa så mycket lycka oss emellan. Vi har tid, vi kommer ses igen och när det händer så kommer tiden vi är ifrån varandra bara förstärka stunden då vi kan röra vid varandra igen.

Det är ett svårare sätt att tänka för känslor är enormt svåra att kontrollera. Man tror för en stund att det går men inser när de sköljer över en att det faktiskt inte gör det. Vad som går är att styra tankarna något. Och en styrd, kontrollerad tanke kan påverka dina känslor. Jag tror det.

Men jag har en tid framför mig nu på en våg. Det kommer bli en balansövning utan dess like. Jag kommer bli tvungen att vakta mina tankar så som jag hade vaktat mina fötter ståendes på en gungbräda. Ett litet snedsteg i tankebanan och så faller jag med gungbrädan i marken. Hårt. Men då gäller det att ta sig upp igen för att öva balanssinnet. Jag kommer lära mig.

Jag ska försöka låta alla känslor komma och passera och under tiden ska jag försöka knyta mina gamla vänskapsband igen. Se en mening med att vara här, i mitt hemland med det jag känner. Hur främmande det än känns just nu.

Jag lever men det är väl precis nätt och jämnt vad jag gör. Det är såå svårt att vara hemma men jag behåller leendet på läpparna. Bara för att. Bara för att det är det jag tror på. Att goda tankar framkallar ett gott liv. Men det gör ont. Det gör så himla ont.

Det var lycka i måndags då mina små knoddar efter två månader, bara 1 och 2 år gamla sprang i min famn och lutade huvudet mot min axel. Inga ord, knappt ett ljud. Bara deras små kroppar i min famn. Jag älskar de små. Där behövs inga ord. Mitt hjärta brast litegrann av insikten att de minns mig. Att det vi delade när jag åkte finns kvar. Att de inte glömt. De allra blygaste små sken upp och sprang mot mig. En av mina småtjejer, inte ens fyllda två följde mig vart jag gick hela dagen och ville bara sitta i knäet. Älskade små liv!

Under måndagen kände jag mig yrslig och det halvsvartnade för ögonen på mig ett par gånger. Det känns som att hela jag är fylld av saknad och tyngd. Jag vill så gärna le. Jag vill berätta om min resa för dem som frågar men sanningen är att det gör bara ont. Jag vill inte berätta. Såhär är en annan sak men när mammorna och papporna på jobbet samt mina kollegor frågar så går det som en illasinnad ilning genom kroppen och jag lurar mig själv med tanken att jag inte vill minnas. Klart jag vill och jag vill inte att det ska vara såhär. Men sanningen är att det gör ont. Nästan hela tiden.

En bisak är att jag fått ont i halsen, doktorn i Australien sa att jag skulle uppsöka läkare direkt här i Sverige så det gjorde jag i fredags, då kände jag dock inget i halsen. Fick ingen hjälp mer än nya tabletter utskrivna. Men igår fick jag en tid på vårdcentralen och det var som om någon ovan var med mig för jag fick en helt underbar doktor. Jag hade inte klarat ett negativt ord. Jag hade inte klarat en misstroende blick. Ingenting. Trots att hon var så snäll började jag störtgråta. Jag kunde inte sätta ord på vad som var fel.

Hon lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och frågade om jag varit med om någonting speciellt nyligen. Jag berättade osammanhängande om hur jag fått en inflammerad skitfinne som förstört allting och hur jag var peppad för att åka hem men inte kunde. Hur väskorna stod packade och hur jag inte ville visa mitt hemska ansikte för Damon. Hur abrupt slutet blev då jag skämdes dagens alla ljusa timmar och inte kunde ge honom det jag ville och det som egentligen bara pulserade runt i min kropp. All min kärlek till honom.

Hur jag mådde illa på ett sätt jag inte känt förut. Hur det stack i händer och fötter och hur svimmningskänslor kom och gick så fort jag rörde mig. Hur stressande det var att bara ha som mål att bli frisk nog att kunna sätta sig på ett plan ifrån honom och sedan köra igång direkt här hemma. Hon frågade mig om jag hunnit se tillbaka på det som hände och jag fick fram ett litet nej.

Hon sa att ibland när man är med om något obehagligt så kan man inte reagera där och då utan reaktionen kommer i efterhand och man måste låta den komma. Jag är sjukskriven till måndag och oroas för att det kanske kommer stjälpa mig mer än hjälpa men jag har lovat doktorn att bara vara, koppla av. Jag ska göra mitt allra, allra bästa.

Vad mer? Det finns en person jag vill säga något till fast jag vet inte hur. Jag vet nog inte ens vad. Det finns en person jag för några dagar sedan knöt ett band med som känns så otroligt dyrt och värdefullt och lite läskigt. Jag har känt med henne så länge och gör det fortfarande men jag kan andas lite lättare nu. Jag tänker på henne jämt och det känns som att jag äntligen kan vara öppen med det på något märkligt sätt. Jag känner mig sönder och hel på samma gång.

Somnade klockan 18 igår kväll. Vaknade 04:30. Har pratat med min älskling och jag vill ju bara vara med honom. Försöker hålla skenet uppe, inte minst för honom. Det är hårt att vara så kär i någon som man inte får vara med när han faktiskt är lika kär han. Jag älskar oss och jag kan vänta. Men tålamodet tar inte bort saknaden. Jag känner mig alltid Damon-törstig. Jag avskyr nätterna, då jag vaknar och känner direkt att han inte är bredvid. Jag avskyr det lika mycket som jag älskade att vakna bredvid honom och bara känna lite, lite med foten att han var där. Eller när han mitt i natten utan att själv veta om det nuddade sin hand vid mig. Jag fixar inte att tänka på det.

Och tro mig, tro mig när jag säger att jag verkligen försöker se ljust på det här. Glädjas åt att jag har honom. Att han vill vara med mig och att vi älskar varandra. Bara väldigt, väldigt långt ifrån varandra fysiskt sett. Får se vad den här dagen bjuder på.


Fortfarande i Australien. Efter ett par dar med antibiotika.


Ja.. Det var inte underbart.

Första skorpan hade lossnat.


Det finns mycket värre bilder men jag vill inte visa dem.


Första bilden på hemmaplan. Ett försök till ett leende i alla fall.


Jag och Charlie för en stund sedan.


Vi skickade den här bilden till Damon och sa att vi saknar honom..


Ja fy satan vad jag saknar dig!!!!!!

Här är förresten en länk till vår låt. Jag dör när jag hör den. Vi lyssnade på den hundratusen ggr på vår roadtrip och första gången han spelade den för mig sa han: This is your new favourite song. "Hur vet du det?" undrade jag. "I just know that" svarade han.

Hej.

Det här inlägget är så svårt att skriva. Nu när jag vet att hela världen lyssnar. Men jag vill och måste teckna ner det här. Spara det. Sätta det på pränt. Men det är så svårt. För varje tanke gör ont nu. Jag visste att det skulle bli svårt men allt innan nu har varit just innan. Nu är efter. Och vad jag än tänkte, hur jag än föreställde mig detta efter så är det tiotusenmiljoner gånger värre än vad mina tätt sammansvetsade tankar kunde få ihop. -Innan.

Tårarna bränner under huden tätt intill ögonen. Ögonvrårna är ömma efter allt salt som rört vid min hud under det senaste dygnet. I flygplansstolarna, i vänthallarna, vid gaterna, på flygplatstoaletterna. Det är nästan så att det går att lukta sig till saltet i min kudde. Att vara tvungen att låta känslan av hans varma läppar mot mina försvinna och dra mina fingrar sakta ur hans för att gå igenom säkerhetskontrollen är nästan overkligt smärtsamt. Att när jag blundar se tårarna i hans ögonen där på flygplatsen. Han som inte visar känslor på det sättet. Jag hade glömt att det finns känslor som de jag känner nu. Ren sorg är lätt att känna, då allt är förlorat men då allt just är vunnet och att slitas ifrån det vackraste man vet, att gå ifrån sådan total lycka bara för att det inte finns något annat alternativ, det är smärtsamt på ett säreget, förfärligt sätt.

Jag trodde jag skulle ha en kittlande känsla då planet saktade ner och gled mot svensk mark. Men istället greps jag av sorg, saknad, förtvivlan och insikt. Jag kan inte längre se charmen i det gråa, blöta, kalla, fuktiga Sverige. Jag kan inte säga att det i precis alla lägen alla dygnets minuter känts 100 % rätt intill honom, det vore lögn. Men vad som mötte mig samma stund som jag klev av planet för 13 timmar sedan och vad jag fortfarande känner är att det här är 100 % fel. Jag ska försöka sätta ord på det.

Det är som att tiden stått stilla här. Ändå är det här landet mer främmande för mig än någonsin, det känner jag nu. Att låsa upp dörren till det som är mitt hem kändes "borta". Främmande. Jag ser att sakerna i lägenheten är mina, men jag känner inte igen dem. Jag ser mig omkring och undrar var jag är? Jag lämnade ett liv jag inte längre känner till. Vems liv är det här? Inte mitt. Jag ser på sakerna men jag känner inte igen dem. Atmosfären är borta. Det som jag förut rörde vid och satte min själ i finns inte där. Det är bara tomma, platta föremål.

Det är som att allt det vackra jag byggt upp i det som var mitt hem är utsuddat. Det är fortfarande där, men skarpheten och kontrasten har blekts. Jag bad att få vara själv en stund så mamma åkte och jag ringde Damon. När vi la på greps jag av en sådan olustkänsla och jag hörde inget annat än min egen förtvivlade röst som upprepade: Jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte vara här.

Har ni någon gång gråtit på ett sätt som gör att tårarna i sig själva värker? Då det känns som att de transporteras direkt från hjärtat och varje tår är så fylld med sorg att de känns fysiskt tunga när de trillar över kanten från ditt öga? När man känner hur de pulserar ifrån hjärtat och bröstkorgen värker med en tyngd som inte går att beskriva med ord? När logiken inte hjälper dig? När du inte kan le åt kärleken du har i din kropp? När lyckan faktiskt gör ont?

Jag samlade mig ändå och försökte förstå vad det är jag saknar så enormt och vad det är som känns så fel med att vara hemma. Det kom till mig direkt och jag har inte tänkt på det förut, inte varit medveten. Men med honom känner jag mig heltigenom hel. Jag känner mig perfekt bredvid honom. Jag känner för allra första gången i mitt liv att inget annat spelar roll. Jag skiter i vad andra ser när de tittar på mig. På mitt liv. På vad jag åstadkommit och inte. Framför allt inte. Jag har allt. Det finns ingenting världen skulle kunna ge mig som inte han redan ger. Inte en gång har jag ifrågasatt mig själv bredvid honom. Inte en gång har jag sett på min kropp med onda ögon. Inte en gång har jag tvivlat på mig under de här 7 veckorna.

Det är som att placera en klippdocka i en pappersvärld. Platt. Jag känner mig som en sådan. En klippdocka. Som att jag behöver hjälp att leva i den här verkligheten. Jag förstår om andra människor också ser mig så. Fast för dem är min nya verklighet, mitt nya liv pappersvärlden. För det här som jag byggt upp med min älskade Damon, det är så jäkla fint och jag känner mig lite som ett spektakel. Som att vi på något sätt blivit allmänintresse. Som att Jessicas liv plötsligt blev intressant. Jag har alltid tyckt att mitt liv är intressant: Jag har alltid varit lycklig över mitt sätt att se på livet, världen och människor. Jag är lycklig över min tro. Min tro om att kärlek ger kärlek och att varje människa har en otrolig kapacitet.

Efter senaste dagarnas flygningar, sjukdom, yrsel, illamående och farväl är jag slut i både kropp och själ men även om det känns fruktansvärt tungt och meningslöst just nu så vet jag att det bara är för nu. Att vi snarare än jag känner kommer vara tillsammans igen och lära varndra om livet. Det är precis det vi gör han och jag. Och älskar varandra lite däremellan. Det är i svåra stunder vi utvacklas, och jag kommer kunna le åt det här en dag.

Hej.

Jag skulle egentligen vara på ett plan från Singapore mot London i denna stund men nej, jag är kvar i Australien. Varför? Vilken jävla historia. Det hela började med en vanlig usel liten finne som alltid dyker upp en tid innan min mens. Men den här var inte att leka med och en inflammation startade för några dagar sedan. Och det blev bara värre. I förrgår vaknade jag med en kind svullen som om  jag hade ett äpple där inne och det blev inte bättre. Damons syster tog mig till en apotekare som tyckte att jag absolut skulle uppsöka läkare men tiden var knapp då jag igår skulle flyga hem till Sverige. Han sa att jag säkerligen behöver antibiotika. Jag sa att jag har kvar ganska många tabletter från när jag hade bihåleinflammation och han ringde några samtal för att se att det var rätt antibiotika. Vi kom fram till att det var det och han rekommenderade några starka piller mot smärtan.  Sagt och gjort, hem och knapra.

Ingen vidare start på sista dagen med sin kärlek men vi gjorde det bästa vi kunde, jag kände mig så mogen för att vara jag. Helst ville jag bara gömma mig under ett täcke och dö, såg ut som ett monster. Damon var så gullig och på något konstigt men kärleksfullt sätt värmde oron i hans blick. Ja inte nån oro för att det skulle vara nån större fara med mig, jag tror mer det handlade om att jag var så ledsen.

Vi åkte till en italiensk pizzarestaurang med Nicole, Daniele, Mia och Michele och det kändes som hela världen stirrade på miffot bredvid den där perfekt fina australiensiska killen. Efter mat i magen åkte vi till ett museum med en hel massa konst. Helt makalösa konstellationer tyckte till och med jag som helst inte vill erkänna hur enormt ointresserad jag är av just konstig konst.

Kvällen skulle vi få för oss själva så vi mös ihop oss i soffan framför en film. Efter den tog vi ett skumbad ihop och sa knappt ett ord. Kändes så konstigt att veta hur lite tid vi har kvar tillsammans för den här gången. Somnade tätt intill varandra såklart och jag hade märkbart lite att säga.

Ställde klockan långt tidigare än vad som behövdes och inte heller på morgonen sa vi många ord. Jag försökte packa ihop mina saker så smått men kände mig så konstig. Yr och snurrig och enormt illamående. Sa flera gånger till mig själv: Skärp dig Jessica, vad håller du på med?! Men kunde liksom inte förstå vad som hände.

Damon hade lagat världens finaste frukost som han lagt upp ännu finare på två tallrikar och jag kunde inte äta en bit. Hela tiden tänkte jag: Vad är det här? Jag ska ju åka hem idag, det är ju inget konstigt med det? Jag har ju varit beredd på det här länge. Det här är inte nåt som har med att jag kommer sakna honom att göra. Jag var tvungen att lägga mig. Försökte gång på gång resa mig men hela världen snurrade och det var omöjligt. Jag vilade nån kvart och åt sedan lite, lite yoghurt efter att Damon hjälpt mig nerför trappen.

Ungefär där började jag bli rädd. Jag kände mig såå himla konstigt. Det nästan svartnade för ögonen till och från och jag var tvungen att lägga mig på nytt. Vid den tiden hade vår planerade tid att lämna huset redan passerat och jag började få panik. Jag kunde inte ens resa mig, hur skulle jag då kunna göra en 24-timmars flygresa? Och att lämna Damon i det där skicket kändes så sorgligt. Jag var inställd på att åka och till och med lite pepp på att komma hem. Damon sa att jag kan nog inte flyga i det skicket så han ringde fygbolaget och pratade med dem i hundra år.

Jag gjorde ännu ett försök till att packa ihop mina saker men fick springa till toaletten. Hann knappt fram innan jag kräktes. Var så jäkla rädd. Inte mest för att jag höll på att missa min flight utan för att det var så läskiga känslor jag inte känt förut. Jag mådde så hemskt illa och kände mig dåsig. Och så en hemsk panik på det. Tårarna trillade och jag kände mig som en nioårig flicka. Damon la på och sa att min biljett är på "hold" tills jag träffat en läkare. Jag somnade och mådde lika dåligt när jag vaknade. Damon hade då ordnat ett läkarbesök och 15 minuter senare var vi där. Han kände på mitt ansikte och tog tempen. Hade visst feber utan att veta om det och allt kände bara hemskt. Han sa att det var idioti av apotekaren att säga att jag skulle äta de där tabletterna och att förmodligen så har jag reagerat på de starka värktabletterna. Det i kombination med min inflammation i ansiktet och ett försvagat immunsystem trodde han var boven till mitt tillstånd.

Han skrev ut två olika antibiotika då det inte fanns tid till att ta reda på vilket jag behövde. Han gav mig flygförbud i minst 48 timmar och sa att vi inte ska göra någonting före dess. För att skrämma upp mig ytterligare sa han att om mitt tillstånd förvärras eler om mitt ansikte svullnar upp mer så kan det bli aktuellt att lägga in mig för intravenöst antibiotika. Ni som känner mig kan ju gissa hur jag kände mig. Ledsen och fan faktikst rädd. Jag var livrädd och orlig för allting. Ville bara må bättre.

Damon var helt underbar igår. Köpte kalla frukter och youghurt till mig och var så go, så go hela dagen och kvällen. Jag mådde verkligen fruktansvärt och inte ens vatten kunde jag dricka. Men framåt tidiga kvällen kände jag den där härliga hungerkänslan och D gjorde iordning en tallrik färsk frukt och yoghurt till mig. Kunde då också röra mig i långsamt tempo, flytta mig från A-B utan problem.

Såg två filmer igår och somnade sedan bums. På något sätt var gårdagen både den värsta och den bästa. Kände verkligen hur mycket han bryr sig om mig och jag tror jag behövde veta det.

Nog om det här... Jag får skirva om allt vi gjort när jag är hemma igen, nu ligger fokus på att må bättre och sedan boka om min hemresa. Visar lite bilder från senaste veckan då vi bl.a. varit ute med Damons båt. Provade snorkling för första gången på riktigt, lite läskigt men så sjukt mysigt att simma bland alla fiskar med honom i handen. Over and out! /Jess



Det där är ett sandberg!

Hej.

Mycket hände under nyårsaftonen men i mitt minne finns bara en enda stund kvar och det är minuterna innan tolvslaget. Vi var på ett ställe som heter Laruche för att fira in det nya året tillsammans med Damons vänner och syster. Med bara fyra minuter kvar av 2011 drog han mig åt sidan och öppnade sig på ett så fint sätt att jag blev alldeles nervös. "Jag älskar dig" varvades med ord som "the girl I can see myself settle down with". Tiden rusade och stod still på samma gång och efter de där fyra minuterna väcktes jag ur vår kärleksbubbla då folket runtomkring oss började räkna ner till det nya året.

I nära två timmar satt jag sedan i hans knä medan han pratade ikapp sin tystnad från 2011 och det var så fint att få lyssna till hans innersta.

Strax efter 02:00 lämnade vi Laruche hand i hand och klev ut i en ljummen natt med berusade röster och blickar omkring oss. Vi funderade först på en taxi men ändrade oss och promenerade istället sakta hemåt. Bron med dess lysen var så sjukt fin i natten och där gick jag med Damon i min hand och kunde inte tänka mig en bättre start på det nya året. Småpratet fyllde luften och hans hand värmde i min hela vägen.

Idag skulle vi egentligen åkt till en ö men det blev inställt då Lee inte längre skulle dit så vi tog en färja längst med floden in till stan. Kändes återigen som i en film när vi stod där framme med vinden i håret. När vi kom fram strosade vi en kort stund innan vi slog oss ner utomhus på en tapasrestaurang. Det är verkligen vår grej. Såå gott! Sangria till det och sedan mera stros.

Imorgon ska vi ge oss ut med Damons båt för första gången och kanske, kanske sover vi kvar. Tidigt innan solen gått upp åker vi, ja, det är tanken i alla fall. Jag är ytterst minimalistiskt hoppfull om att vi fixar den saken men man vet aldrig. Nej nu får ni nöja er med fler bilder på mig och min kära från nyår. Klapp!

 

Inte mycket tid till bloggen nu, mina sista dagar hos mitt hjärta, men det kommer. Det kommer. Vi ska strax se en film och jag gör allt jag kan för att inte mitt hjärta ska brista men det känns rent utsagt förjävligt att lämna honom här.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så farligt. Jag hade ju bestämt mig för att bara se det fina i det här och vara glad åt det som är. Inte bry mig om vad som kommer. Men det är svårt med bara dagar kvar. Jag håller hårt i honom om kvällarna nu. En upp kommer om nyår inom ett par dar. Ni är många som efterfrågat bilder och jag har inte många men Tess (Damons kusins blivande fru) har lovat att maila lite bilder. Så länge får jag sammanfatta nyårsaftonen såhär: