Stina.

Egentligen vill jag bara skriva om Stina. Men det finns saker att säga innan. Vaknade glad och utvilad imorse. Åt jättegod frukost och förberedde mig inför dagens to do. Kom iväg i skaplig tid för att hinna med alla förberedelser inför Gotland utan att stressa det minsta. Gick förbi optikern och fick mina glasögon korrigerade. Lämnade tillbaka Martins kalsonger och köpte ett par mjukisshorts. Lämnade också tillbaka en fantastisk tunika men den var tyvärr för dyr och jag har redan såå många fina plagg att använda. Och så i rulltrappan på Åhléns säger det bara PANG bakom mig. Då har remmen på min ÄLSKLINGSväska gått av. Bara sådär.

Blev så arg och ledsen för den är min absoluta favorit som jag tänkt ha till jag dör. Hoppas att en väskmakare kan hjälpa mig för jag älskar den. Dessvärre är den gjord i syntetmaterial så jag vet inte ja... Musten gick ur mig, fick huvudvärk av mitt diadem och ville ingenting längre. Allt var så tungt att bära och jag greps av plötslig trötthet.

Bestämde mig för att börja om helt. Åkte hem och tog en dusch, lagade lite mat och bytte väska. Kändes bättre. Tog moppen en bit på vägen och satte mig sedan på tunnelbanan mot Jonna, Mathias och lilla Stina. Något så märkligt hände mig där på tunnelbanan när jag satt och tänkte på Stina. Jag kom på mig själv med att ha vatten i ögonen och det liksom värkte till i hjärtat för en minut. Såg ett kärt par utanför fönstret som klev på och det knep till ännu lite hårdare och jag var tvungen att titta ner i knäet för att ingen skulle se. Lilla Stina, hon är inte ens min unge, ändå tycker jag ändå så mycket om henne. Jag kände hur konstig känslan var. Jag hade ju i den stunden ännu inte träffat henne men redan från det att jag fick veta att hon skulle komma, då jag inte ens visste vem hon var, har jag känt en värme för det lilla barnet.

I trappen upp till dem blev jag nervös och var tvungen att samla lite kraft. Det är som att jag vet inom mig att den här familjen inte kommer att vara vilken som helst för mig. Jag vill inte ta någon plats, bara få vara där i periferin.

Jag ägnade knappt Jonna och Mathias en blick. Jag var liksom orolig att hon inte skulle vara den jag trodde, den där lilla flickan som vi väntat på. Att jag inte skulle känna nånting alls, bara den där vanliga värmen som jag brukar känna när jag träffar en liten. Men så blev det inte. Det kändes tryggt och naturligt och fint. Och det var så fint att se hennes mamma och pappa. Jag är så glad att jag får vara om än en liten liten del så ändå en del i det som är dem.



Kommentarer
Postat av: smäm

Åh, så söt!

2011-07-14 @ 22:54:25
URL: http://smam.blogg.se/
Postat av: Jennica

Vilket underbart litet pyre!

Och tack för gullig kommentar hos mig! Även jag fastnade, fast hos dig. Mysig blogg - jag kommer tillbaka.

Kram!

2011-07-15 @ 00:14:24
URL: http://www.jennicasblogg.blogspot.com
Postat av: camilla

Så fina bilder! Och så skriver du väldigt fint..

2011-07-15 @ 19:30:53
URL: http://vitarummet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0