Luppans

Idag blir vår lilla stjärna en månad. 4 veckor har gått sedan jag kämpade mig igenom vägen mot lilla Lokes ankomst tillsammans med honom. Jag tänker på det där ibland, hur det var för honom, om det gjorde ont på honom också och om han någon gång var rädd. Jag minns att jag tänkte när han kom ut att jag ville stoppa in honom igen, så han var varm och trygg. Vilka tankar man får sådär i anknytning till ett nytt litet livs början. Kan också vara jag som är allmänt knäpp.

 

De här veckorna har varit de finaste och svåraste i mitt liv. Jag saknar absolut inte den första veckan, inte andra heller. Jag kunde över huvudtaget inte sova. Inte en blund första fem dagarna och jag förvandlades till ett instabilt vrak. Och jag var så rädd. Hela tiden. Så fort han sov var jag tvungen att kolla att han andades var femte minut! Enormt påfrestande att vara så spänd ständigt!

 

Mitt i allt flyttade vi också och det har nog aldrig varit sämre mellan mig och Damon än då. Förfärligt. 

 

Jag har saknat familjen, släkten och mina vänner mer än någonsin förr. Kan inte hjälpa att jag känner mig så fast här. Men snart kommer vi. Loke ska bara få ett pass först. 

 

Jag trodde jag jag skulle vara en avslappnad och trygg mamma. Jo men visst! Har nog aldrig stött på någon hönsigare. Första 2,5 veckorna värmde jag våtservetterna innan jag torkade hans lilla rumpa. Och när han badat har jag fortfarande lagt en värmedyna i hans handduk innan. Helt normalt. Jag åker också alltid bil i baksätet med honom, så jag kan kolla att han andas. Helst vill jag inte heller att han badar, han kan ju få öroninflammation. Ja ni, jag hoppas jag är i en fas som går över. Men jag måste ändå säga att jag slappnar av mer och mer. 

 

I början om Loke grät, grät jag också. Det kunde inte hjälpas. Det skar i mig och aldrig någonsin kunde jag tro att det är så det känns att vara mamma. Och ännu mindre förstår jag nu hur någon medvetet kan skada sitt barn. Jag vill bara att allt ska vara skönt och bra och tryggt för Loke hela tiden. 

 

Damon har börjat jobba denna veckan. Han var ledig med oss i fyra veckor och jag fattar inte hur andra klarar att vara ensamma första tiden. Jag har behövt Damon varenda minut. Samtidigt är det nu som lite semester när bara jag och Loke är hemma. Vi tar det i vår takt nu.

 

Hemma ja, vi bor ju hos Damons föräldrar nu. Har bävat lite för det men det går riktigt, riktigt bra! Allt går i ett och dagarna susar förbi. Lillgubben utvecklas för var dag och har börjat ge ifrån sig något som en dag kanske kan bli lite joller. Det är ännu lite för diffust för att kalla just joller. Och ler gör han mest hela tiden. Jag tycker ändå det är svårt att avgöra om det är avsiktligt eller inte. Gulligt som attan är det hur som.

 

Fredag idag. Första dagen denna veckan som jag tillåter mig att slappa lite och inte bara städa, tvätta och laga mat. Ska snart ta mig ut på en prom med Liten och vrålåket. Vår vagn får många blickar och kommentarer här. Vet inte om det är av god eller dålig karaktär alltid.. :)

 

Kram till er alla!

 

 P.S. 

 

Hade de tänkt lägga upp några jättefina bilder på Loke men har ändrar mig. Vill ni se honom så säg till så mailar jag till er! D.S.

 

 

 

Så kom han till slut, den lilla människan som betyder mer än någon, något annat. Den 27/5 föddes vår son. Mitt barn. Min lilla unge som vänder upp och ned på hela tillvaron. Han kom så plötsligt fast han var fyra dagar sen. 

 

Ska berätta om den dagen, och dagen innan jag blev mamma. Måndagen den 26/5 vaknade jag tidigt med Damon som skulle till jobbet. 04:30 närmare bestämt, som så många andra mornar. Men den här morgonen kunde jag inte somna om. Låg vaken i sängen till niotiden då Nicole, Damons syster ringde och frågade om jag ville gå ut och äta frukost. Strax därefter hämtade hon upp mig och vi åkte till det stora shoppingcentret här i närheten. Jag kände mig smidig som en valross och trött som sjutton. Kände ett tryck nedåt och var allmänt obekväm. 

 

Vi åt en stor frukost och strosade sedan många timmar i butikerna. Jag var mest en svans efter Nicole. Kände mig trött och irriterad men tröttheten gjorde att jag inte orkade släppa ut irritationen. På eftermiddagen släppte hon av mig hemma och jag minns faktiskt inte vad jag gjorde under eftermiddagen. Var utmattad tror jag. 

 

På kvällen gick Damon och la sig vid 22-tiden, han skulle börja jobba kl. 05:00 på tisdagen. Själv kunde jag inte sova, klädde inte ens av mig utan stannade uppe och sms:ade med Sverige. Hade haft jättesvårt att röra mig hela kvällen, var stel och öm.

 

När klockan var strax innan 23 började jag få som en mensvärksliknande känsla. Strax efter 23:00 gick jag på toaletten och fick en liten lyckofylld chock då jag såg en annorlunda konsistens blandad med blod på pappret och insåg att det var första biten av slemproppen...

 

Sedan strax innan 23:30 högg det till långt ner i magen, ganska starkt och det höll i sig i två minuter ungefär. Sedan dröjde det 18 min så hände det igen. Sedan 24 minuter till nästa, sedan 17 minuter och så ännu en gång, sedan 16 min, sedan 14. Ungefär var tredje var riktigt jobbig och stark. Ringde först mamma och sedan Nicole som skulle vara med på förlossningen. Lät Damon sova för jag tänkte att det här tar ju tid och inget han kan göra ändå så bättre han sover och är utvilad. 

 

Försökte förgäves få tag i Nicole och minuterna mellan värkarna blev färre. Runt 01:00 var det c:a 14 minuter emellan och strax därefter var jag för pirrig för att inte väcka Damon så jag gjorde det. Hade då redan kopplat på min TENS-maskin och jobbade mig igenom värkarna med hjälp av den.

 

Damon var övertygad om att jag hade förvärkar bara men jag var bombsäker på att detta var på riktigt. När det var 8 minuter mellan värkarna och kl. var runt 03:00 ringde vi förlossningen. De sa att jag kunde stanna hemma så länge jag orkade men fick komma in när jag ville.

 

Var tredje värk blev jobbigare och jobbigare men jag kände mig väldigt fokuserad och stark. Var bara oroad över att jag inte sovit sedan 04:30 på morgonen.

 

Strax efter 04:00 sa jag till Damon att nu vill jag åka in. Damon tog det lilla lugna och jag fick tjata på honom. Strax innan 04:30 satt vi till slut i bilen och jag hade då varit vaken i 24 timmar.

 

Kl 04:45 var vi framme på sjukhuset och jag fick stanna på vägen in för att klara en värk. Kände mig redan då lite dimmig måste jag säga och faktiskt lite ängslig.

 

De hänvisade mig in på ett undersökningsrum och efter en stund kom en sköterska och undersökte mig. 2 cm öppen kändes som ett slag i ansiktet och jag ville nästan gråta. De sa att det var bra men jag höll inte med efter nästan 6 timmars värkar. 

 

Vi blev flyttade till ett förlossningsrum och lovade att idag kommer vi bli mamma och pappa. Vid 6-tiden kom Nicole och det var då det kändes som att min förlossning startade. Värkarna var rätt regelbundna och starka men jag nöjde mig med TENS-maskinen som smärtlindring. Hade svårt att stå still så bytte position nästan maniskt, från stående till hängandes över sängen till sittandes på en pilatesboll till hängandes över en saccosäck. Så bytte jag, ändrade och varierade.

 

Värkarna blev inte bara starkare utan kom också tätare. TENS-maskinen gjorde ett bra jobb och jag var faktiskt förvånad över hur mycket den hjälpte! Trots det nådde jag ett stadie då det kändes dags att prova något annat. Blev erbjuden lustgas men sa först nej. Har ju aldrig varit berusad i mitt liv och förknippade gasen med det men efter en stund ville jag ändå prova. Andades in lite, lite men när en värk började öka i styrka drog jag ett långt, djupt andetag och jag kände mig svävande och som om jag lämnade tid och rum. Tror jag blundade för jag såg inte längre vad som pågick omkring mig. Kändes som tiden flög men varje gång jag tittade på klockan hade det bara gått 3-5 minuter. Minns att jag blev skitirriterad över det! Nicole frågade om jag ville prova duschen och hjälpte mig till den, trots att jag inte längre hade TENS:en på mig var det skönt med det varma vattnet. Dock bara en stund. Efter några minuter bytte jag till badkaret och det tyckte jag om. Värkarna blev tyvärr tydligare och jag sög i mig av lustgasen. Mådde absolut inte illa men började spy av smärtan. Då fick jag inte vara kvar i badet längre. Försökte småäta för att samla energi men bara spydde upp det. Kl. Blev 11 och 13 och 14:30. Då hade jag bara öppnat mig 4 cm. De tyckte det gick för sakta och gav mig hormondropp som skulle öka värkarna ännu mer. Smärtan blev starkare men kände ändå att jag klarade det. Barnmorskorna tyckte annorlunda dock och gav mig morfin. Jag var sååå slut! 

 

Fortsatte försöka äta en tugga banan här och en smula kex där men det bara kom upp. Kl.15 var jag öppen 5 cm och då sa barnmorsaken att hon brikar inte rekommendera detta men i mitt fall skulle hon vilja att jag toh epidural så min kroppshår vila. Honfick ett bestämt nej slängt i ansiktet och jag ville fortsätta, en halvtimme senare pratade hon med Damon igen och sa att hon verkligen vill att vi sätter inne epidural då hon tyckte att jag var för svag efter att ha varit vaken i 36 timmar och ännu inte kunnat behålla mat. Jag sa nej några ggr till men så sa hon att detta är inte ett marathon där jag får vila efter målgång utan att jag först ska orka krysta ut ett barn vilket kunde ta sju timmar till och sedvana hand om detta barn. 

 

"Jajajaja" sa jag, ge mig vad du vill, menar känner mig misslyckad då. Jag var stenhård på att jag inte ville ha någon epidural men vid den punkten var jag så slut att jag faktiskt inte orkade säga emot.

 

Minns inte hur eller att de satte in den men jag minns lugnet efteråt. ALL smärta försvann och jag blev lam i benen. Försökte sova men kunde inte. Någon annan somnade dock bums och det var Damon. Sakta, sakåta öppnade jag mig centimeter för så centimeter men det tog tiiid. 

 

Klockan 21:30 var jag 9 com öppen och vi väntade ännu på den sista centimetern. 22:30 gav de äntligen klartecken och kl. 22:45 började jag krysta. Helt utan känsel, jävligt svårt ska jag tala om. De fick guida mig och kl. 23:20 sa de att nästa krystning kommer du träffà din bebis.

 

Och så blev det. 

 

Ut kom den raraste lilla unge, alldeles tyst till en början och de tog honom direkt till ett bord bredvid, några minuter senare fick jag honom till mig och han tittade rakt in i mina ögon med sona små mörka. Han såg så klok och snäll ut och lite ängslig, som om han inte visste vart han var. Jag sa till honom att han var så fin och jag tänkte att han inte såg ut som någon av oss. 

 

Jag kände mig lite rädd för honom nästan, han utstrålade nånting som sa nig att han visste så mycket mer än jag och jag var orolig att han hellre velat hamna någon annanastans. Knäppa tankar.

 

Sedan blev jag kär. Fullkomligt kär. Och inte har det vänt sedan dess. Denna lilla pojken håller hela mitt hjärta och detta är bara början på en livslång kärlekshistoria.

 

Vi gav honom namnen Loke Theodore Lars.