Luppans

Har drömt hela natten, det var längesedan jag mindes en dröm, jag som alltid minns. Inatt drömde jag att jag var i gamla lägenheten, där jag bodde med min familj och Tobias var där. Pappa låg och sov i ett rum, mamma i ett annat. Åsa skulle sova borta och Martin var liten. Vi väntade på att alla säkert skulle sova, Tobias och jag, sedan skulle vi prata med varandra. Jag stod och valde pyjamas i byrån om och om igen. Hittade fina tunna bomullspyjamasar men jag ville bara ha min vita. Blev stressad. Men jag var så glad att han var där. Att allt snart skulle vara som vanligt.

Jag drömde om Sebastian också. Att han mådde bra men inte gjorde det han ville och det sa han till mig. Att han är i en fas han vill vara i och jag bara log. Jag vill att han mår bra.

Plötsligt åt pappa nattmacka i köket och Tobias höll på med någonting vid tv:n. Jag vaknade.

Ändå gav den där drömmen mig en massa lugn och en del svar gällande mitt inre. Jag lever så mycket bakåt i tiden. Fastnar i gamla relationer, sörjer dem och älskar dem bara genom att se dem i backspegeln. Det gör att jag inte kan ta till mig här och nu och när jag inte kan det kan jag heller inte förvalta framtiden.

Kanske skulle jag bara glädjas åt allt fint som finns där i backspegeln, le mot allt det som jag gjorde mot Sebastian i drömmen, för att sedan börja njuta av dem som passerar min väg nu, idag.

Det finns en Joel som bara är en prick i mitt inre. En norrlänning med det där typiska lugnet i rösten. Kanske skulle jag lyssna mer på den rösten. Jag tappar en efter en i min vänkrets men är så upptagen med att sörja dessa att jag inte klarar av att ta emot och njuta av de nya. Kanske skulle jag ta lite av den energin det tar att sörja till att lägga lite tid och lite hjärta i något nytt. Kanske det va?