Nya känslor.
Nu har min lillkille passerat tre månader. Som alla andra mammor har jag glömt hur det var att inte ha honom. Klart jag minns bildligt hur det var men känslomässigt och på något annat konstigt sätt fattar jag inte hur det var innan Loke fanns. Så med honom har det kommit något skitjobbigt.
Jo, jag har alltid haft känsla för hur barn känner sig och liksom vetat hur jag ska läsa av små människor. Men efter att jag fick Loke händer det då och då att jag får nästan panik när jag ser andra barn fara illa. Och det behöver inte vara att de blir allvarligt illa behandlade men när föräldrar och andra inte kan läsa ett barns signaler. När jag ser små tröttisar i shoppingcenter alldeles för sent och föräldrarna skäller på dem för att de är gnälliga. Att de inte förstår att de små liven bara är trötta, behöver en mjuk famn och smek trots att de kanske motsätter sig i början. Att en skränig galleria klockan 21 inte är rätt plats.
Häromdagen blev jag visad ett videoklipp från youtube på en nyfödd liten bebis som låg i en "korg" med massa andra nyfödda, hen sög och sög på kinden på bebisen bredvid och grät när hen tappade greppet. De filmade och filmade och den lilla bebisen var i mina ögon uppenbart stressad och i behov av ett bröst att snutta på. Tanken med klippet var säkert att det skulle vara gulligt, men jag fick bara ont i bröstet.
Och så har jag blivit besatt av tanken att jag måste adoptera ett barn. Att alla som kan borde. Jag får fysiskt ont av att tänka på alla små minibebisar som ligger i en säng hela dagarna och skriker och skriker efter beröring, kärlek, mat och allt annat de behöver men är lämnade åt sitt öde och bara får vad som krävs för att överleva.
Jag tänker ibland att vilken tur Loke har som är så oändligt älskad. Av mig och Damon men också våra familjer. Att han har så många runtom sig som bryr sig om honom. Om han bara visste.
Nej nu ska jag plugga lite granna med ena ögat på miniversionen av mig och Damon på lekmattan nedanför mina fötter.
Barn hörrni.
Mitt livs viktigaste blogginlägg. Min passion, min mening, min uppgift, mitt kall, mitt mål.
Sedan jag själv blev medveten om vad ett barn och en bebis var har det alltid varit det/dem som ligger mig varmast om hjärtat. Ett intresse skulle man kunna säga som aldrig har gett med sig. När jag var fem hade jag redan bestämt att jag skulle jobba på "dagis". Ja det hette så när jag var fem. En annan framtidsdröm var att hjälpa gamla tanter över gatan. Som yrke. Det är sant. Dessutom var mitt stjärntecken "sjöjungfru", jag var väldigt stolt över det och sjukt besviken när jag insåg att det hette jungfru och inte sjöjungfru. Men det sistnämnda är bara en parentes och har ingenting med någonting att göra.
Jag är född halvsent 80-tal och uppfostrad av två fantastiska föräldrar men i ett samhälle av förutbestämda normer och regler gällande barn. Jag ska förklara mer om det, men inte så djupt. Min uppfostran alltså, sedan ska det grävas.
Pojkar var för det mesta pojkar, jag var säker på att pojkar var bråkiga till sin natur, gillade pickadollekar, turtles och fotboll. Jag visste exakt vad en killfärg var och en sak killar absolut inte gillade var tjejbaciller. Det kunde de få om de rörde en tjej eller en sak som en tjej lekt med. Killbaciller fanns också men de var inte riktigt lika farliga.
I skolan om något blev smutsigt kunde jag höra: Ta du med den hem till mamma så hon får tvätta den. Om man var lite ruffsig i håret men faktiskt hade det uppsatt kunde en kommentar komma flygande såsom "Är det pappa som fixat håret idag?"
Mammamat var hemlagade köttbullar med egengjord sås och kokt potatis för de flesta ungar. Pappamat var kokt korv med bröd. Inte för att papporna inte kunde laga mat. Det är väl klart de kunde men de kanske inte förväntades vara kockar i köket. Det var förvånande om en farsgubbe lagade något mer exotiskt än fiskpinnar. Skitsamma.
Nog vet väl alla att världen i alla tider varit ojämställd och att kvinnor varit förtryckta så långt tillbaka vi kan se. Nu dock, 2014 försöker vi så gott vi kan att knytnäva oss fram i lilla Sverige för att känna och visa att vi har samma rättigheter. "Girl power" har till och med hunnit bli ett gammalt uttryck även om vi ännu använder det. Tjejer är nog lite tuffare idag än förr, eller har vi bara ändrat attityd om vad som är tufft?
Hen-debatten tänker jag inte ge mig in i, jag kallar inte min son hen men jag skulle gärna använda ordet då jag talar om en person en inte vet könet på, alltifrån en bebis i magen eller när man skriver en text om något som endast är ett exempel. T.ex. "När min Loke börjar skolan så vill jag att läraren ser honom för sin person och att hen lär honom att tänka och analysera." Fattar ni?
När jag var 19 år började jag jobba på förskola första gången. Och det var egentligen då jag presenterades för genustänkandet. På riktigt med fakta och böcker och vardagliga exempel. Jag blev medveten om hur jag pratade med barn, dels att jag sa olika saker till dem beroende på om de var pojkar eller flickor och faktiskt erbjöd dem olika saker då jag "redan visste" vad pojkar och flickor tycker om. "Pojkar gillar bollar" "Flickor gillar böcker." Genast märkte jag att det där stämde ju inte alls. Våra ettåringar följde inga sådana mönster. Jag hade en liten kille som var oerhört intresserad av flygplan. Bollar? Kul att kasta tycktes det men det var lika roligt att kasta en spade eller sandform eller en krita. Det verkade inte sitta i bollen. För just den pojken. Han var också enormt intresserad av bilderböcker. Och?
Många av flickorna var traditionellt gulligt klädda i volanger och små hårband och spännen. Pojkarna var många gånger enormt nyfikna på just hårspännena och när de erbjöds ett var deras dag gjord. En liten pojke med två systrar älskade nagellack och hade olika från vecka till vecka. Andra föräldrar fnissade lite och undrade om han kanske skulle "spela för det andra laget" när han blev äldre.
Några år senare hade jag en liten 1,5-åring som var helt galen i att klä på sig kjolar och klänningar för att sedan dansa till musik. Vi hade det som en egen punkt på utvecklingssamtalet då pappan var oerhört bekymrad över detta. Egentligen inte så mycket att hans son bar klänning men han var ordentligt orolig att pojken skulle bli retad i framtiden. Och här dyker första dilemmat upp:
Om vi alla rättar in barnen i ledet för att vi är rädda för att det annars ska göra dem illa i framtiden så lär vi dem vad som är norm och vad vi förväntar oss av dem, vi skiter i deras intresse här och nu av rädsla för framtiden. Ingen vill utsätta sitt barn för utanförskap och att vara annorlunda är läskigt, så länge man inte får ordentlig cred för att man är det och anses "cool" just därför, för att man sticker ut för sakens skull.
Jag minns en upprörd mamma för några år sedan. Det var höst och hon ville köpa röda fodrade galonbyxor till sin dotter. Hon gick till H&M och hittade ett par röda med blommigt bomullsfoder. Fina som bara den och hon var på väg till kassan då hon såg ett par likadana fast blå på pojkavdelningen. Hon tog en närmare titt och upptäckte att ja, de var ockå fodrade, fast med mjuk, tjock fleece istället. Förstår ni vart jag försöker komma?
Jo, om vi bryter ner detta exempel i mindre delar så talar skillnaden om för oss att för pojkar handlar det som det borde om att vara mer praktiskt, med värmande fleece medan för flickor som förmodligen är ute lika mycket och lika länge som pojkarna är det viktigare att det är sött och fint än praktiskt. Många skulle säkert säga att det nog bara var en slump och kanske till och med tillverkarna inte tänkte på det. Men det är just det som är farligt. Vi måste tänka på vad som händer när pojkar och flickor erbjuds olika.
Vad förväntas då traditionellt av flickor och pojkar?
Jag raddar upp det lite enkelt för såhär har jag förstått det:
Jag raddar upp det lite enkelt för såhär har jag förstått det:
Flickor:
Vara söt, flickig
Vara söt, flickig
Omhändertagande/ömsint
Hålla känslorna i schack
Tycka om lugna aktiviteter
Ha intressen som dans eller gymnastik
Okej att gråta och gnäller en flicka är det ju just för att hon är flicka, flickor gnäller.
Leka tillsammans med andra
Flickor är ofta rädda för saker, alltifrån småkryp till läskiga filmer eller män.
Oskuldsfulla
Pojkar:
Vara starka och tuffa
Inte gnälla
Inte gråta eller på något sätt visa svagheter
Vara självständiga och oeberoende av andra
Gilla fart och fläkt
Sportintresserade och gärna utöva någon sport själva
Orädda
Framåt, självsäkra
Synas och höras
Senare i livet ta för sig sexuellt
Finns tusen miljoner saker tll men det där får duga för nu.
Jag visste inte om jag väntade en son eller dotter men oavsett ville jag hjälpa den lilla personen att bli en omtänksam, trygg och givmild en som accepterar och förstår olikheter. Så förstå mig rätt, olikheter är bra men inte påprackade sådana. Jag vill att han tycker om sig själv utan hybris och bidrar till andras välmående.
Jag vill att Loke väljer att göra saker som berikar hans liv, inte saker han förväntas göra. Att han tar hand om sina relationer och lyssnar på andra för att själv utvecklas men i grunden hela tiden känna att han är bra precis som han är, även om andra menar annorlunda.
Så nu till kärnan och orsaken till detta inlägg.
Varför klär jag min son i rosa, blommigt samt andra traditionella flickkläder?
Det enkla svaret är för att jag vill motverka de annars traditionella förväntingarna på honom. Jag vill med tiden få honom att känna att han får vara precis hur han vill och genom att erbjuda honom alla färger på så vis introducera hela skalan för honom. När han sedan kan uttrycka sin vilja så kommer jag lyssna på honom men detta är inte heller helt enkelt.
Damon och jag pratade om detta igår. Vi tycker han är fin i sina rosa byxor och för oss spelar det egentligen ingen roll vad han är klädd i, ungen är 3 månader och det viktigaste för oss är att det är skönt och praktiskt. Men vi vill också tänka för framtiden och därför har vi valt att göra på det här viset. Hur svårt detta är i ett land som Australien har ni nog ingen aning om och jag är själv livrädd för att jag ska råka uttrycka mina åsikter genom mitt barn. Hade inte varit rädd på samma sätt i Sverige.
Tänk er att vår son är trygg och bekväm i att bära alla färger men som alla andra säkert har sina favoriter. Han börjar förskola här i Aussie, eller går på kalas för all del och väljer sin favvotröja med låt säga ett solrostryck på. Så kliver han in i rummet och möter alla andra barn som stirrar på honom och talar om att han bär en flicktröja. Hur förklarar man för låt säga en femåring att ett sådant uttalande också är förödmjukande mot flickor, att vad skulle det vara för fel med att bära en såkallad flicktröja? Säg mig det. Och vad svarar vi utan att behöva visa ett inlägg som detta när andra föräldrar frågar varför vi medvetet gör det så svårt för vår son?
Hade jag i hjärtat känt att kläderna inte spelade någon roll, att det inte påverkade någonting så hade jag säkert också klätt honom mer traditionellt grabbigt men alldeles säkert ska jag säga er, köpt ett par knallrosa brallor, för att jag tycker det är fränt. På både honom som pojke eller om han varit flicka. I grunden tycker jag att flickor ska få vara hur rosa de vill och pojkar leka Batman hur mycket de vill och vice versa men jag ställer mig tveksam till i hur många fall det är heltigenom självvalt. Som med mig och att raka benen. Idag VILL jag raka benen. Men jag VET att det inlärt att vilja det och att det legat som en förväntan på mig. Om jag var den sista människan på jorden kan jag lova er att jag inte skulle raka en fläck på min kropp.
Hur förklarar man så att folk förstår ovikten av om man som barn är pojke eller flicka? Man är ju det ena eller det andra men varför ska det vara så viktigt? Enda orsakerna till att vi har vårt kön har ju med fortplantning och att kissa att göra. Varför ska det blandas med lek och intressen? Kan någon säga mig det? Den dagen jag förstår det, då lägger jag ner mina vapen och kanske t.o.m. Lokes rosa byxor.
Tack för mig och på återseende.
Aug. 04, 2014
Meningen med allt -En månad.
Idag blir vår lilla stjärna en månad. 4 veckor har gått sedan jag kämpade mig igenom vägen mot lilla Lokes ankomst tillsammans med honom. Jag tänker på det där ibland, hur det var för honom, om det gjorde ont på honom också och om han någon gång var rädd. Jag minns att jag tänkte när han kom ut att jag ville stoppa in honom igen, så han var varm och trygg. Vilka tankar man får sådär i anknytning till ett nytt litet livs början. Kan också vara jag som är allmänt knäpp.
De här veckorna har varit de finaste och svåraste i mitt liv. Jag saknar absolut inte den första veckan, inte andra heller. Jag kunde över huvudtaget inte sova. Inte en blund första fem dagarna och jag förvandlades till ett instabilt vrak. Och jag var så rädd. Hela tiden. Så fort han sov var jag tvungen att kolla att han andades var femte minut! Enormt påfrestande att vara så spänd ständigt!
Mitt i allt flyttade vi också och det har nog aldrig varit sämre mellan mig och Damon än då. Förfärligt.
Jag har saknat familjen, släkten och mina vänner mer än någonsin förr. Kan inte hjälpa att jag känner mig så fast här. Men snart kommer vi. Loke ska bara få ett pass först.
Jag trodde jag jag skulle vara en avslappnad och trygg mamma. Jo men visst! Har nog aldrig stött på någon hönsigare. Första 2,5 veckorna värmde jag våtservetterna innan jag torkade hans lilla rumpa. Och när han badat har jag fortfarande lagt en värmedyna i hans handduk innan. Helt normalt. Jag åker också alltid bil i baksätet med honom, så jag kan kolla att han andas. Helst vill jag inte heller att han badar, han kan ju få öroninflammation. Ja ni, jag hoppas jag är i en fas som går över. Men jag måste ändå säga att jag slappnar av mer och mer.
I början om Loke grät, grät jag också. Det kunde inte hjälpas. Det skar i mig och aldrig någonsin kunde jag tro att det är så det känns att vara mamma. Och ännu mindre förstår jag nu hur någon medvetet kan skada sitt barn. Jag vill bara att allt ska vara skönt och bra och tryggt för Loke hela tiden.
Damon har börjat jobba denna veckan. Han var ledig med oss i fyra veckor och jag fattar inte hur andra klarar att vara ensamma första tiden. Jag har behövt Damon varenda minut. Samtidigt är det nu som lite semester när bara jag och Loke är hemma. Vi tar det i vår takt nu.
Hemma ja, vi bor ju hos Damons föräldrar nu. Har bävat lite för det men det går riktigt, riktigt bra! Allt går i ett och dagarna susar förbi. Lillgubben utvecklas för var dag och har börjat ge ifrån sig något som en dag kanske kan bli lite joller. Det är ännu lite för diffust för att kalla just joller. Och ler gör han mest hela tiden. Jag tycker ändå det är svårt att avgöra om det är avsiktligt eller inte. Gulligt som attan är det hur som.
Fredag idag. Första dagen denna veckan som jag tillåter mig att slappa lite och inte bara städa, tvätta och laga mat. Ska snart ta mig ut på en prom med Liten och vrålåket. Vår vagn får många blickar och kommentarer här. Vet inte om det är av god eller dålig karaktär alltid.. :)
Kram till er alla!
P.S.
Hade de tänkt lägga upp några jättefina bilder på Loke men har ändrar mig. Vill ni se honom så säg till så mailar jag till er! D.S.
Loke Theodore Lars.
Så kom han till slut, den lilla människan som betyder mer än någon, något annat. Den 27/5 föddes vår son. Mitt barn. Min lilla unge som vänder upp och ned på hela tillvaron. Han kom så plötsligt fast han var fyra dagar sen.
Ska berätta om den dagen, och dagen innan jag blev mamma. Måndagen den 26/5 vaknade jag tidigt med Damon som skulle till jobbet. 04:30 närmare bestämt, som så många andra mornar. Men den här morgonen kunde jag inte somna om. Låg vaken i sängen till niotiden då Nicole, Damons syster ringde och frågade om jag ville gå ut och äta frukost. Strax därefter hämtade hon upp mig och vi åkte till det stora shoppingcentret här i närheten. Jag kände mig smidig som en valross och trött som sjutton. Kände ett tryck nedåt och var allmänt obekväm.
Vi åt en stor frukost och strosade sedan många timmar i butikerna. Jag var mest en svans efter Nicole. Kände mig trött och irriterad men tröttheten gjorde att jag inte orkade släppa ut irritationen. På eftermiddagen släppte hon av mig hemma och jag minns faktiskt inte vad jag gjorde under eftermiddagen. Var utmattad tror jag.
På kvällen gick Damon och la sig vid 22-tiden, han skulle börja jobba kl. 05:00 på tisdagen. Själv kunde jag inte sova, klädde inte ens av mig utan stannade uppe och sms:ade med Sverige. Hade haft jättesvårt att röra mig hela kvällen, var stel och öm.
När klockan var strax innan 23 började jag få som en mensvärksliknande känsla. Strax efter 23:00 gick jag på toaletten och fick en liten lyckofylld chock då jag såg en annorlunda konsistens blandad med blod på pappret och insåg att det var första biten av slemproppen...
Sedan strax innan 23:30 högg det till långt ner i magen, ganska starkt och det höll i sig i två minuter ungefär. Sedan dröjde det 18 min så hände det igen. Sedan 24 minuter till nästa, sedan 17 minuter och så ännu en gång, sedan 16 min, sedan 14. Ungefär var tredje var riktigt jobbig och stark. Ringde först mamma och sedan Nicole som skulle vara med på förlossningen. Lät Damon sova för jag tänkte att det här tar ju tid och inget han kan göra ändå så bättre han sover och är utvilad.
Försökte förgäves få tag i Nicole och minuterna mellan värkarna blev färre. Runt 01:00 var det c:a 14 minuter emellan och strax därefter var jag för pirrig för att inte väcka Damon så jag gjorde det. Hade då redan kopplat på min TENS-maskin och jobbade mig igenom värkarna med hjälp av den.
Damon var övertygad om att jag hade förvärkar bara men jag var bombsäker på att detta var på riktigt. När det var 8 minuter mellan värkarna och kl. var runt 03:00 ringde vi förlossningen. De sa att jag kunde stanna hemma så länge jag orkade men fick komma in när jag ville.
Var tredje värk blev jobbigare och jobbigare men jag kände mig väldigt fokuserad och stark. Var bara oroad över att jag inte sovit sedan 04:30 på morgonen.
Strax efter 04:00 sa jag till Damon att nu vill jag åka in. Damon tog det lilla lugna och jag fick tjata på honom. Strax innan 04:30 satt vi till slut i bilen och jag hade då varit vaken i 24 timmar.
Kl 04:45 var vi framme på sjukhuset och jag fick stanna på vägen in för att klara en värk. Kände mig redan då lite dimmig måste jag säga och faktiskt lite ängslig.
De hänvisade mig in på ett undersökningsrum och efter en stund kom en sköterska och undersökte mig. 2 cm öppen kändes som ett slag i ansiktet och jag ville nästan gråta. De sa att det var bra men jag höll inte med efter nästan 6 timmars värkar.
Vi blev flyttade till ett förlossningsrum och lovade att idag kommer vi bli mamma och pappa. Vid 6-tiden kom Nicole och det var då det kändes som att min förlossning startade. Värkarna var rätt regelbundna och starka men jag nöjde mig med TENS-maskinen som smärtlindring. Hade svårt att stå still så bytte position nästan maniskt, från stående till hängandes över sängen till sittandes på en pilatesboll till hängandes över en saccosäck. Så bytte jag, ändrade och varierade.
Värkarna blev inte bara starkare utan kom också tätare. TENS-maskinen gjorde ett bra jobb och jag var faktiskt förvånad över hur mycket den hjälpte! Trots det nådde jag ett stadie då det kändes dags att prova något annat. Blev erbjuden lustgas men sa först nej. Har ju aldrig varit berusad i mitt liv och förknippade gasen med det men efter en stund ville jag ändå prova. Andades in lite, lite men när en värk började öka i styrka drog jag ett långt, djupt andetag och jag kände mig svävande och som om jag lämnade tid och rum. Tror jag blundade för jag såg inte längre vad som pågick omkring mig. Kändes som tiden flög men varje gång jag tittade på klockan hade det bara gått 3-5 minuter. Minns att jag blev skitirriterad över det! Nicole frågade om jag ville prova duschen och hjälpte mig till den, trots att jag inte längre hade TENS:en på mig var det skönt med det varma vattnet. Dock bara en stund. Efter några minuter bytte jag till badkaret och det tyckte jag om. Värkarna blev tyvärr tydligare och jag sög i mig av lustgasen. Mådde absolut inte illa men började spy av smärtan. Då fick jag inte vara kvar i badet längre. Försökte småäta för att samla energi men bara spydde upp det. Kl. Blev 11 och 13 och 14:30. Då hade jag bara öppnat mig 4 cm. De tyckte det gick för sakta och gav mig hormondropp som skulle öka värkarna ännu mer. Smärtan blev starkare men kände ändå att jag klarade det. Barnmorskorna tyckte annorlunda dock och gav mig morfin. Jag var sååå slut!
Fortsatte försöka äta en tugga banan här och en smula kex där men det bara kom upp. Kl.15 var jag öppen 5 cm och då sa barnmorsaken att hon brikar inte rekommendera detta men i mitt fall skulle hon vilja att jag toh epidural så min kroppshår vila. Honfick ett bestämt nej slängt i ansiktet och jag ville fortsätta, en halvtimme senare pratade hon med Damon igen och sa att hon verkligen vill att vi sätter inne epidural då hon tyckte att jag var för svag efter att ha varit vaken i 36 timmar och ännu inte kunnat behålla mat. Jag sa nej några ggr till men så sa hon att detta är inte ett marathon där jag får vila efter målgång utan att jag först ska orka krysta ut ett barn vilket kunde ta sju timmar till och sedvana hand om detta barn.
"Jajajaja" sa jag, ge mig vad du vill, menar känner mig misslyckad då. Jag var stenhård på att jag inte ville ha någon epidural men vid den punkten var jag så slut att jag faktiskt inte orkade säga emot.
Minns inte hur eller att de satte in den men jag minns lugnet efteråt. ALL smärta försvann och jag blev lam i benen. Försökte sova men kunde inte. Någon annan somnade dock bums och det var Damon. Sakta, sakåta öppnade jag mig centimeter för så centimeter men det tog tiiid.
Klockan 21:30 var jag 9 com öppen och vi väntade ännu på den sista centimetern. 22:30 gav de äntligen klartecken och kl. 22:45 började jag krysta. Helt utan känsel, jävligt svårt ska jag tala om. De fick guida mig och kl. 23:20 sa de att nästa krystning kommer du träffà din bebis.
Och så blev det.
Ut kom den raraste lilla unge, alldeles tyst till en början och de tog honom direkt till ett bord bredvid, några minuter senare fick jag honom till mig och han tittade rakt in i mina ögon med sona små mörka. Han såg så klok och snäll ut och lite ängslig, som om han inte visste vart han var. Jag sa till honom att han var så fin och jag tänkte att han inte såg ut som någon av oss.
Jag kände mig lite rädd för honom nästan, han utstrålade nånting som sa nig att han visste så mycket mer än jag och jag var orolig att han hellre velat hamna någon annanastans. Knäppa tankar.
Sedan blev jag kär. Fullkomligt kär. Och inte har det vänt sedan dess. Denna lilla pojken håller hela mitt hjärta och detta är bara början på en livslång kärlekshistoria.
Vi gav honom namnen Loke Theodore Lars.
Från liten till stor med kontroll.
Hej vänner och familj!
24:e maj idag. Dagen då jag tippade att jag och Damon skulle bli föräldrar. Men jag har allt som oftast varit sämst på att gissa sådana här grejer så att jag sitter här stor som en elefant med magen ännu full är inte så förvånande. Jag gillar att ha rätt men det blir nog ingen bebis idag. Jag tycker ju att 26:e är ett bra datum men jag känner inte ett uns av förlossningssymptom så vem vet, vi kanske får en liten juniunge ändå.
Jag tycker inte om det men är inte sen att erkänna att jag är en person med kontrollbehov. Varifrån det kommer skulle behövas en utredning för att svara på men jag vet att jag haft detta osunda kontrollbehov sedan barnsben, känner mig allt som oftast fortfarande som ett barn i många avseenden och jag vet inte om det är normalt eller bara väldigt dumt.
Jag tycker inte om det men är inte sen att erkänna att jag är en person med kontrollbehov. Varifrån det kommer skulle behövas en utredning för att svara på men jag vet att jag haft detta osunda kontrollbehov sedan barnsben, känner mig allt som oftast fortfarande som ett barn i många avseenden och jag vet inte om det är normalt eller bara väldigt dumt.
Jag tycker om att veta vad som är på gång och ha en känsla för hur saker kommer att bli. Övar man sig blir man rätt bra på att ha rätt, inställning ger ofta ett liknande resultat. Vad jag menar är att har man inställningen att något kommer bli på ett visst sätt så blir det oftast så. Och många, många saker kan man förutspå och planera för. Föda barn går inte in under en sådan kategori dock. Och på ett sätt är ju det kontroll, jag vet med all säkerhet att jag inte kan planera när jag ska få hålla i ungen min.
Förlossningen då? Hur mycket kan jag bestämma över den? Jag har mina önskningar och mina målbilder, men i en sådan situation så förstår ju till och med jag att allt kan vända på en sekund och att jag kanske inte alls vill det jag tror jag velat i 9 månaders tid.
Och jag pendlar så i mina känslor kring denna stora händelse. Senast i förrgår sa jag till Damon, (ännu ett bevis på mitt kontrollbehov) att det kan bli på två sätt. Antingen kommer jag bryta ihop, bli rädd, få panik, känna att jag klarar inte det här och så tar den känslan över, eller så kommer det bli raka motsatsen och jag blir superfokuserad och känner ett jävlar anamma och kontroll. Jag hoppas så på det senare alternativet.
Men ena stunden är jag så rädd. Tänker att bebisen inte kommer kunna komma ut, att den kommer fastna och att min kropp inte är utformad på rätt sätt. Att just jag har för trång födelsekanal och att det kommer bli skrik och panik. Samtidigt vill jag ju så gärna tro att just min kropp är en sådan där superkropp som är ämnad just precis för att föda barn och att det kommer gå så mycket bättre än jag någonsin kan föreställa mig. Jag tänker att jag är en lyckans ost som får uppleva detta. Som kan få barn, som har det bevisat på alla tänkbara sätt. Jag som oroat mig i år för att just jag inte skulle kunna få barn. Men jag kan ju!
Jag tänker att jag kanske i panik kommer vilja vara ensam, att jag kommer kasta ut Damon och Nicole och kanske barnmorskan på köpet. Eller att jag är duktig och klarar mig igenom själva förlossningen men sedan bryter ihop och bara vill hem till mamma och pappa och mina syskon. Att jag ska bli liten.
"Du tänker för mycket Jessica." Har jag väl aldrig hört förr? Vet inte vad folk vill ha sagt med den meningen?
Stora delar av mitt liv har jag varit ängslig och negativ, förutspått det värsta, anat det värsta och liksom bestämt mig för att det är på ett visst sätt som inte gynnar mig. Om jag rättfärdigar mig själv har jag nog varit mer negativ än positv i mitt liv, som ett litet, eller ganska stort skydd, som för att inte bli besviken om något blir dåligt. Men i gymnasiet uttalade flera olika personer det, att jag var så negativ, jag såg mig inte själv så men sakteliga fick jag inse att de nog hade rätt. Jag jobbade som FAN med det. Jobbade med mina tankar och och att tänka "ja", "möjligt", "genomförbart", "positivt", "kommer att hända", "jag kan", "det blir bra", "jag hittar en lösning", "det är inte så illa" o.s.v. Och till slut, till slut så var jag där och kände precis så också, inte bara tänkte det.
Jag var på toppen av berget när jag träffade Damon. Kunde inte vara mer tillfreds med mitt tänkande och kännande. Det enda jag saknade var drömmen om en familj. Jag ville liksom börja leva på riktigt.
Fram till då gjorde jag väldigt mycket för mig själv, investerade i min personlighet och mina känslor genom att motionera mycket, äta bra, SOVA, måla möbler och inreda mitt hem i något som var harmoni för mig. Jag hade tagit reda på vad jag behövde och levde därefter.
Så vad behövde jag?
Rutiner var oerhört viktigt för mig. Där ingick just mat, motion och sömn. Sömnen var allra viktigast, därefter frukosten men tätt inpå kom dosen av motion varje dag.
Till frukost åt jag ett eller två kokta ägg, en stor smoothie på oftast halv avokado, halv banan, frysta bär, apelsin, havregryn och ibland något så märkligt som en morot. Så blandat med lite vatten och is för att inte bli så tjock. Ibland, färska jordgubbar, yoghurt, kanel och Gud vet allt. Jag kunde variera ingredienserna i all oändlighet men jag stod mig ända fram till lunch. Mellanmål var ofta knäckebröd med någon skinka och frukt och så hemlagad lunch, oftast fisk eller kyckling med grönsaker och någon kall yoghurtsås.
Min kost var alltså inte baserad på någon diet men jag lärde mig vad just jag mådde bäst av och det var "ren mat" som var lagad från grunden där jag kunde se alla ingredienser själv och som gjorde mig ordentligt mätt. Jag har alltid varit ett matvrak och kommer nog alltid vara. Jag lärde mig att jag behövde äta var tredje timme för att må bra och lägga fokus på frukost och lunch. Middag kunde gärna bli något enklare.
Jag gick ofta en promenad eller till och med sprang innan jobbet. Varje dag. Så också efter jobbet innan middagen. Min aptit blev så mycket bättre och jag var bara sugen på "nyttigt", inte massa skit.
Jag la mig aldrig nånsin efter kl 22. Ofta var jag i säng redan kl. 21 och det var något som verkligen, verkligen passade mig. Jag gick också upp samma tid oavsett vilken tid jag började.
Det var de tre grundrutinerna. Men det skulle ju aldrig räcka för att må ordentligt bra. Jag behövde lite kultur och estetik däremellan också. Jag badade badkar prick varje dag. Egentid, javisst, men också hänga med folk jag tycker om.
Har alltid varit en person av tycket att "Ska det va' så ska det va'" och vad jag menar med det är att fyller någon år skall denna/-e firas ordentligt, bjuder jag hem folk till min egen födelsedag ska där vara tio sorters tårtor och kakor även om det innebär att jag får baka allt själv, eller det är ju halva poängen, att det är hembakat och smarrigt! Ska det firas midsommar så ska det verkligen firas och allt ska finnas på bordet i matväg så att det finns något för alla! Liksom varje person ska hitta något på bordet som är just deras favorit. På julen ska det bakas, både pepparkakor och lussebullar men också kola och annat julgott. Jag tycker verkligen man ska gå all in i det man gör. Men:
Så är jag också väldigt, väldigt bekväm! Åh, det måste finnas tid till att lata sig, för det är när jag latar mig jag kommer på de bästa idéerna, det är då jag blir spontan. Och för mig finns det inga regler eller rutiner som inte har utrymme till undantag! I min värld borde alla ta ledigt ibland, en dag till att göra ingenting, bara sova ut, se på Nyhetsmorgon i lugn och ro, gå i morgonrocken till kl. 14 för att sedan ta en promenad i det svenska vädret, vilket det än råkar vara just den dagen.
Jag är en av dem som tittar på Mellon och Eurovision fastän jag tycker det är skiiitdåligt. Bara för jag gillar stämningen med chips, och godis, kanske en glass och gott att dricka. Saker blir vad man gör dem till!
Så jag känner mig lite som en kluven person. Som å ena sidan har det här nyttiga, fokuserade tänket och en annan som bara famlar i nukänslan. Jag vill känna att jag kan hitta dit igen, till det jag mår bra av och förstå att det är klart att ett liv så plötslit på andra sidan jorden formar mig och påverkar mig och att det tar tid att hitta den där balansen igen.
I mångt och mycket har jag känt att jag lever Damons liv, liksom har en biroll i någon annans story. Det är inte nyttigt. Det tar tid för mig att bli trygg, men bara dessa tankar får mig att känna att jag kan nå dit igen även om jag startat från noll.
Men när det kommer till den närsta tiden så handlar det nästan uteslutet om mig! Visst ska Damon bli pappa lika mycket som jag ska bli mamma men det är jag och bara jag som ska föda fram det här lilla pyret. Och jag jobbar all min vakna tid med att förbereda mig mentalt på det. Och jag försöker hänga mig fast vid tanken att ett, jag kan, det kommer gå bra, och två, jag har tur, jag är lyckligt lottad som får vara med om detta. Jag är frisk, jag ska få mit första barn. Vad mer kan betyda något?
Självklart finns det massor som betyder något utöver det, men jag har de bästa grunderna i alla fall. Och jag börjar för allra första gången under denna graviditet känna att jag kanske ändå är redo att möta den här lilla personen...
Självklart finns det massor som betyder något utöver det, men jag har de bästa grunderna i alla fall. Och jag börjar för allra första gången under denna graviditet känna att jag kanske ändå är redo att möta den här lilla personen...
Vi hörs!
Caroline 30 år.
Till min vän!
Grattis på födelsedagen, 30-årsdagen, min fina Caroline.
Som jag önskar att jag kunde vara där, på riktigt, köpa nejlikor till dig och komma och fika, som om det vore vilken födesledag som helst, inte just din 30:e. Sitta på din balkong kanske, dricka te, eller någon god saft.
Du hade hunnit fylla åtta första gången jag träffade dig. Jag var bara fem men skulle snart fylla sex. Fast det är snart 22 år sedan minns jag exakt. Jag vet att du vet att jag minns också. Mitt minne får jag både dras med och glädjas åt.
Mamma och pappa hade sagt att det var massa flickor som väntade ivrigt på oss, som hjälpt till att flytta. Hur mycket ni hjälpte vet jag inte men jag vet att ni stod på rad i köket och ville ha vatten. Det har de berättat. Och att ni varje dag kom springandes och undrade om jag och Åsa kommit nu.
När vi väl gjorde det var Sanna den första jag träffade på gården. Jag blev lite rädd för hon slet genast tag i min arm och sa "Ska vi leka??" En kort stund därefter kom du och Evelina, bortifrån Ot och Oy-hållet. Ni hade varit och köpt godis, fast det inte var lördag och redan då fattade jag ju att du måste vara en rätt cool tjej! Lördagsgodis när det inte är lördag liksom. Du svingade med den där genomskinliga påsen och frågade om jag ville smaka. Jag tog en sådan där blågrön, hård, salt spickesill. Sedan var det väl klippt. Vilka dagar efter den i juni -92 lekte vi inte?
Vissa minnen vet jag att vi delar, som kojan, snigelracen, otaliga gångerna vi lekt med dockor, när vi tagit chansen som gamla tanter, när vi bytt kläder i din port, när vi åkte på Vattenfestivalen, sommardagar på Almännabadet, sommarlovsmornar framför tv:n. När vi ätit din eller min mammas hembakta bullar. När vi lekt burken, husknuten eller bara cyklat varv efter varv runt gården. Spelat kula, gungat Gung-Jocke. När vi sovit över, varit barnvakt åt någon liten unge, städat hos Nina, brutit oss in hos folk som låst sig ute. Smugit på Martin och Charlie. FRÅGAT CHANS PÅ OT OCH OY, vad faaan! Byggt snölyktor, gått till backen och åkt pulka tills det mörknat och vi var alldeles svettiga och rosiga, när vi åkt skridskor. Alla dagar vi gick till skolan ihop. Tjafsen. Var de egentligen så många? Jag har förträngt det mesta i så fall. Andra minnen bär jag själv.
Som när du fick en splitter ny bergsprängare i födesledagspresent. Jag ville också ha en. Jag fick en större men var inte nöjd, dina högtalare var inbyggda i själva stereon, mina var löstagbara. Pappa försökte säga att min gav bättre ljud, spelade ingen roll, den var inte lika cool. När du köpte dockan Josephine. Jag ville också ha en. Hade a l d r i g sett en så fin docka. Pappa och jag åkte till samma affär vid Islandstorget där din kom ifrån. Fanns ingen, fick nöja mig med en mindre. Din hade stora bruna ögon, min Malin hade blå. Hon var söt, men inte lika fin som Josephine. Hur vi lekte med Maggan som jag tyckte var SKITLÄSKIG! Värsta spökdockan med bara ett öga. Men hon var given, du tyckte hon skulle vara med, då skulle hon ju det. När du fick ny cykel och bara ville cykla.
När vi sedan blev lite äldre. Du hade varit på kollo och berättade att du "strulat" med någon Olof. Jag visste fan inte vad "strula" var mer än när något blir lite struligt så jag sa käckt att ja men du strular ju till det med alla killar. PINSAMT! Snacka om att fatta noll! Och så den gången som du inte gillar att höra om när du sa att Jessica stavas med ett S. Eller att Jenny och Jessica var de fulaste namnen du visste. Tack tack.
När jag fick en lillebror och du sedan berättade att du också skulle få ett litet syskon. När vi åkt till Gotland och sovit alla fyra i samma säng. När Evelina fick löss och jag ett ägg, KANSKE, men ändå fick löddras in! Du var så cool, vita savannbyxor och Buffaloskor fast det var mitt i sommaren. När jag fick hänga med dig och Cicci.
Och så mycket där emellan. Saker vi upplevt ihop fast ändå isär. Vi bodde ändå på exakt samma gård, vi vet precis hur syrenerna på Älvdalsvägen luktar, hur det låter mot just de fönstren när det regnar. Hur kräftskivorna var när samma personer blev fulla. Minns du att vi grävde ner kräftor vid Anders? Som sedan låg i delar lite här och var och stank när katterna grävt upp dem?
Jag kommer ihåg i omklädningsrummet efter gypman en gång. Din klass hade gympa efter min och du och dina kompisar kom fram till mig och du sa om mig till dem: "Kolla vad långa ögonfransar hon har. Hon har liksom inte ens mascara. Gnugga Jessica och visa att du inte har nån mascara." Och jag gnuggade. "Kolla, det blir inte svart, hon har sådär långa". Ganska stolt och glad blev jag. :)
Minns du den gången då du ringde och frågade om vi skulle leka och jag bara skulle fråga mamma men glömde bort att du var i luren och fortsatte leka Fångarna på fortet med Åsa i hennes rum? Förmodligen inte men jag gör! Piiini igen!
När vi spelat Back Packer på datorn? När vi tjuvringde sjutusen gånger till alla som hette Storm och frågade om det var storm på "Kaprifolgatan" eller nåt och sedan skrek "Håll i hatten då"?
Vår detektivklubb! När alla möjliga var misstänkta. För vad vet jag inte riktigt men misstänkta var de! Eller när vi bakade kakor som vi sedan bjöd bort i området. De trodde vi sålde, nejdå vi bara bjöd. Vilka små änglar!
Och att det alltid var team oss och team Åsa och Evelina. Att vi inte lekte mer alla fyra. Ja team oss och team dem var det ju så länge de två inte bråkade, då blev det automatiskt team Bergström mot team Tyleborn. Men det gick snabbt över.
När vi åkt upp till Vällingby, pratat "arabiska" på bussen så alla skulle tro att vi faktikst kunde arabiska. Hela färden kunde vi snacka. Eller när vi köpte femkronors mjukglass på Diggers, sju kronor om vi villa ha dem doppade i choklad!
När vi gått påskkärringar och Åsa och Evelina ALLTID hade mer godis än oss.
Minnena tar verkligen aldrig slut. Vi växte upp som fyra systrar, och fastän vi på många sätt stått närmare eller hängt mer med andra genom åren har det vi haft aldrig någonsin ändrats. Vi må ha varit olika och oense om saker, men vi finns där för varandra, jämt.
I min värld skulle vi ha barn samtidigt du och jag. Köpa små tofflor ihop och gå våra barnvagnspromenader. För länge sedan fattade jag väl att det inte kommer bli så och bara för två år sedan tänkte jag att jag kommer nog aldrig någonsin bli mamma. Jag kan nog inte ens få barn. Och så vips, sitter jag här nu, med fyra dagar kvar till beräknad födsel. Jag är glad men det gör mig ont att vi inte gör detta ihop. Att du är där och jag är här. Att livet inte blir som man tänkt och att det tar sina vändningar när man minst anar det. Det gör ont att tänka på vad våra familjer genomgått, att sjukdomar får finnas och att folk försvinner ur våra liv. Men i allt det där så finns det saker som består. Våra minnen och vår barndom, klyschigt må det låta, men ingenting, ingen sjukdom, inget öde kan ta det ifrån oss.
Jag tänker ofta på det. På vilken tur vi haft som fick just vår barndom. Hur sorgligt det är för alla dem som inte får en sådan, fylld med så mycket lek och barnsligheter och självklarhet. Den där lilla bubblan bär jag alltid med mig och även om minnena inte blir fler så tycker jag om att plocka fram dem ibland och bara se tillbaka. Veta att jag delar dem med dig, min syster och Evelina. Att fler kan bekräfta dem, Tilde, kanske Emma och Matilda, Jessica och Emily, vi som levde i den där gårdsbubblan under 90-talet.
Jag önskar dig en dag av minnen och framtidstro, att du får känna dig lycklig men också kommer ihåg att lycka är INTE meningen med livet. Det finns inte bara en mening. Livet är inte ett resultat, livet är allt som händer genom åren och i slutet av resan är det väl ändå minnena som räknas. Det vi upplevt med andra och det vi drömmer om ihop. Vi hade en dröm du och jag, om bebisar tillsammans, men drömmar är drömmar och livet är verklighet. Och som Winnerbäck sjunger "Du vet att verkligheten, är inte alltid så verklig" Men det betyder inte att den är dålig. Det var några rader från mig. Du är underbar och jag kommer alltid vara din vän. Nu och i 70 år till. Hipp hipp hurra för min Carro idag!
Vi hörs snart!
Jessica
Snart mamma.
Väntans tider.
Dröm.
Trötter.
Godmorgon.
Älskade vänner och familj.
Sjukskriven
Såhär ser den ut som jag först ville ha men blir såå otympligt med de hjulen tyvärr. Så vad jag funderar på är denna lösning:
Då ingår denna sittdel:
Annars funderar jag på denna:
Med denna sittdel:
Och i sista hand denna fast i annan färg:
Men avskyr sittdelen på den.Bråttom nu.Söndag
Vecka 31..Idiotförklara oss inte.
Citronfjäril.
Slut som artist men med ett uns skratt i sinnet.
Ska man blunda eller titta åt ett annat håll?
Har lite svårt att sova för jag är så täppt i näsan så såg lite på tv och på ettan visar de Generation Plastik. Jag får ont i hjärtat. Dessförinnan såg jag ett inslag om den där killen som bloggat om sitt sexköp och lyssnade till lite olika profiler och deras tankar kring det och den allmäna kvinnosynen. Och det väcker så många tankar hos mig.
De pratar om att männen förtrycker kvinnan, att vi tjejer har press på oss att prestera, se ut på ett visst sätt och även agera efter killarnas önskemål. Att raka sig både här och där, att träna sig för att männen annars väljer en annan tjej o.s.v. Men bara en sak slår mig då. Vem är det som gör dessa saker? Alltså, vem håller i rakhyveln och vem stoppar lågkalorimat i kvinnokroppen? Är det inte kvinnan själv? Har man inte någonstans ett val?
Jag vet att det är svårt att vara stark och svårt att stå emot men vad skulle hända om alla tjejer, alltså ALLA slutade raka sig? Skulle killarna inte vara intresserade längre då? Och vad är skillnaden mellan att en kille säger: Rakar du dig inte går jag till någon annan och att en tjej säger: Kan du inte bete dig eller behandla mig med respekt går JAG till någin annan? Vem bestämde att tjejer måste anpassa sig efter killar? Nånstans är det ju tjejer som låter sig styras.
Jag rakar både ben och armhålor men är ÖVERTYGAD om att ifall ingen annan gjorde det och jag aldrig lärt mig det hade jag varit ganska så mycket mer luden mot vad jag är idag. Jag har "lärt" mig att för egen del v i l j a ha mjuka ickehåriga ben men jag störs ju inte av håret på huvudet så givetvis är det inlärt.
Jag bara önskar att både tjejer och killar var mer starka. Jag är solklar feminist men till skillnad från extremfeminister hatar jag inte män. Jag KAN känna empati för dem även om de inte behöver min empati. Jag har träffat så många fina och osäkra killar som jag aldrig skulle skuldbelägga för den fruktansvärda kvinnosyn som finns.
Tänker extra mycket på detta nu när jag ska få en liten son eller dotter som en dag ska klara att stå på egna ben med egna värderingar.
Så var det detta med plastikkirurgi. Jag har svårt att förstå det hela. Tanken har visst slagit mig också, många gånger gällande en viss del av kroppen men det faller alltid tillbaka på att jag vill jobba med mig själv istället.
Den här graviditeten kommer förändra min kropp föralltid och det kommer stunder då det stressar mig oerhört och jag tänker på alla år då jag inte uppskattat min kropp som den är utan bara letat fel. Jag hoppas så att jag växer tack vare min graviditet och oavsett efterresultat kan tycka om min kropp precis som den är. Men så matas vi av bilder i media och även genom forum som instagram där det vi söker är perfektion. Kan något vara mer perfekt än en gravid kropp som sedan ger nytt liv? Låter jag larvig?
Det FINNS sunda och osunda kroppar vill jag påstå, men om de är fina eller ej ligger i betraktarens öga. Jag vill vara sund. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det har gått sådär under min graviditet och nu drömmer jag om att finna tid med en liten till att få just min kropp att må så bra som den kan.
Om den tiden finns eller ej återstår att se.
Jag har fått fler kommentarer om min kropp än i hela mitt liv sedan jag blev gravid. Det är rättigenom "komplimanger". Att jag är så ovanligt fin för att vara gravid och att magen är så liten och att jag inte gått upp på andra ställen.Varje gång har jag blivit glad och känt mig lyckad men i nästa stund stressats över tanken att "snart blir jag tjock, snart kommer bristningarna eller efter förlossningen så visar sig min nya degiga kropp och då är jag inte så fin längre." Jag vill inte tänka så. Än mindre känna så. Jag lever inte mitt liv för att se mig i spegeln, jag lever för att faktiskt skapa fina minnen och stunder jag kanske kan dela med folk i min närhet. Jag lever för att bygga på min relation med Damon och för att snart ta hand om en liten en och ge den lilla individen alla möjligheter jag kan för att bli en stark och trygg människa.
Sockerstoppet då? Hur gick det? Jag tycker jag gjorde okej ifrån mig. Jag åt två små Delicatobollar på eftremiddagen men inte den där stora sorten som är styckeförpackad utan de små som ligger i låda. Jag anser mig på det stora hela nöjd ändå även om jag imorgon ska satsa på mer frukt och kanske ingen sötsak. Om det går eller ej återstår att se.
Mår i alla fall bättre men tar en sista kureringsdag imorgon, är fortfarande förkyld och matt men förhoppningsvis på bättringsvägen.
Godnatt gott folk!
Sockerslut.
God förmiddag!
Jag är fortfarande förkyld och kurerar mig bäst jag kan med blutsaft och clementiner och annat nyttigt. Det är lustigt, i Australien var jag nästan aldrig sjuk men här i Sverige spårar mitt immunförsvar ur direkt. Och jag är så himla värdelös på att vara sjuk. Jag är inget bra på att ligga i sängen och dricka te. Nej jag åker hellre till affären och handlar kuckelimuck eller tar en promenad i myrsteg för att få lite frisk luft. Jag förstår grejen med vila men har svårt för att ligga rätt och slätt i en säng i tre dagar och stirra i taket.
Många gånger har jag blivit utskälld för just det, att jag inte är sjuk när jag är sjuk, eller i varje fall inte beter mig som en. När jag bodde själv i lägenheten innan jag träffade Damon brukade jag passa på att småstäda, också i snigelfart och för mig är det skillnad på att prestera på jobbet eller att småplocka lite hemma, för att inte tala om smittan jag skulle utsätta folk för i mitt jobb.
Men nu var det socker det skulle handla om. Innan jag blev gravid var jag faktiskt en rätt hälsosam människa vill jag påstå. Veckan innan jag blev gravid och de första veckorna som ovetandes sprang jag 40 minuter på morgonen och 40 minuter på kvällen. Jag åt varierande och av allt men med den där motionen funkade det. Visst slank det ner en och annan chokladbit men min kropp var både stark och frisk.
Sedan blev jag ju gravid och ganska fort kom det där vidriga illamåendet. Jag var inte sugen på nånting och vanlig mat gick inte alls. Det enda som lockade mig var typ pommes frites och mjukglass. Och med tiden även annat onyttigt och jag tror inte det gått en dag under min graviditet då jag inte ätit socker, och med socker menar jag sötsaker. Det är inte bra.
Så igårkväll när jag ätit sex stycken Plopp, sådana tvåbitars från Karamelkungen, kände jag bara att näej, nu får det vara nog. För mig själv men framför allt för liten i magen. Dessa sista tre månader ska bli fria från socker och det ordentligt. Jag har betsämt mig. No more.
Och hörrni var är namnförslagen? Vi behöver hjälp! Själv har jag äntligen kommit på ett pojknamn som Damon faktiskt gått med på!!! Och det är inte Bengt eller Olof som han önskar, utan Ellion. Jag har ju alltid tyckt om Elliot men det har blivit sååå himla vanligt och Ellion låter fint både på svenska och engelska. Nu vet vi inte att det är en pojke men jag har en stark känsla av det och alltid haft och jag tycker detta namnet är riktigt fint.
Trevlig torsdag på er alla!
Livets glada dagar.
Helgslut.
Lördagsmorgon
Sverige, Sverige älskade land.
Vet ni att dagen jag lämnade Australien var jag så nära heltigenom olycklig man kan bli utan att ha kanske godkända anledningar. Jag vaknade med ångest varje dag sista månaden i Australien, försökte tänka positivt men allt kändes meningslöst. Precis allt och jag var sur och arg på allt och alla. Hur kan man avsky ett helt land egentligen?
Jag fällde inte en tår när jag sa hejdå till Damon. Eller jo det gjorde jag, men det hade inte ett dugg med Damon att göra utan att jag hade för tungt handbagage och inte fick ta med mig mina 142 våtservetter och lite annat krafs. Då bröt jag ihop.
Så kom jag till Sverige. Det var gråare än grått och förjävla kallt och ruggigt. Pappa och Martin var sena till terminalen för de höll till på terminal 4 och jag var på terminal 2. Jag hade varken lämlplig jacka eller skor och var inte sprudlande glad när bror och far till slut dök upp. Allt var så overkligt. Vi åkte till Ica fast det var tidigt på morgonen och köpte Findus fiskgratäng. Sedan hem till pappa.
Jag saknade inte Damon dag ett, inte två eller tre, inte sju, åtta eller nio. Det är ledsamt. Fruktansvärt. Jag önskar han var här. Men han är där och jag vill inte vara där.
Allt här värmer mig. Föräldrarna på jobbet här i Sverige. Barnen, kollegorna. Vädret, maten, radion, musiken, nyheterna. Täckena, frukosten. Kan rabbla i all oändlighet men det blir bara löjligt.
Damon och jag har inte pratat mycket, han har skickat rara sms och några samtal har det blivit men jag isolerar mig och suger in allt här.
Jag får ångest bara av tanken på Australien. Jag vill inte leva där, samtidigt tänker jag ibland att jag kanske känner så för att jag tror att jag inte har något alternativ. Men där, i landet bortom, blir jag en sorgsen människa jag inte vill vara. Jag tappar bort mig själv och känner mig trött och utarbetad jämt. Och har inget socialt umgänge jag trivs riktigt ordentligt med. Jag är nog rätt kräsen där. Jag dras med i en livsstil jag inte vill leva.
Magen växer så det knakar nu och och kroppen gör riktigt ont. Bebisen rör sig men inte lika vilt som för några veckor sedan. Men hen kickar och buffar.
Har snart varit här i två veckor och tiden rusar. Har hunnit träffa Monica, Mikaela, så skulle jag radda upp massa människor men det var nog bara dem jag hunnit träffa. Jag har inte hunnit.
Har tittat på barnvagn och varit hos mödravården. Ätit bygdens godaste kebab tre gånger och middagar med familjen.
Om bara någon kunde följa med mig till förlossningen i Australien. Någon som kan vara ett stöd, som inte har med Damon eller Damons familj att göra.
Vad hans familj än säger, vad de än gör känns det som de inte förstår hur det är att vara ifrån sitt liv, sitt land, sin familj, sin trygghet. Ändå har deras son och bror gjort samma resa som jag en gång i tiden men det är som om alla visste att han skulle komma hem en dag. Och det gjorde han ju. Lyckans ost. Han har allt. Utom en lycklig partner.
Vilken jävla börda Damon bär. Ingenting han gör kan rädda mig, vi trodde nog det ett tag och han har nog lagt sin själ i att få mig lycklig, men vi har insett at han inte kan. När jag var yngre trodde jag att hade man kärleken hade man allt men har man inget annat så skär det sår i relationen.
Jag, den mest självständiga man kan hitta, blir beroende och osäker. Känns som allt jag tar mig för kräver en fight och efteråt är jag alldeles utpumpad.
Sedan är jag inte sen att inse att jag alltid varit såhär, aldrig nöjd, fylld av oro och osäkerhet. Det är farligt med förväntningar men i och med att jag tidigt tyckte jag var så trygg i mig själv så hade jag en så klar bild över hur livet skulle bli. Och SJÄLVKLART blir inte livet som man tänkt, bara dumt att tänka i sådana banor.
Jag känner dock mig själv och vet att jag kommer hitta en lösning och vinna tillbaka min glöd. Vad fan,jag och min stora kärlek ska bli mamma och pappa till ett litet barn, inte kan man gnälla såhär då?
Nej nu ska jag kicka mig i baken och åka och titta på lite bebiskläder för första gången. Det ni!
Ni kan ju lyssna lite på mitt favoband alla kategorier, Bo Kaspers orkester och vill ni lyssna på vad jag lyssna på väljer ni låten "Ett tag till".
Får ont i hjärtat men på ett skönt sätt.
Jag orkar inte men är för feg för att ge upp!
Allvar nu!
Skrev ett inlägg för en minut sedan men nu bara väller det över mig.
Vi har sett film här idag, två stycken men denna sista pallar jag inte att se. Den första var The Butler och den andra handlar om svarta slavar och jag pallar inte att titta. Jag är så jääääävla trött på att se dessa våldtäkter, en hel scen när en vit ful äcklig man våldtar en vacker svart kvinna. VARFÖR måste hon vara vacker för det första? Var alla slavar vackra?? Eller tror de som gör filmerna att vi lider mer med dem för att de är vackra? Eller är det mig det är fel på?
Och måste det vara så utdraget och detajerat?? Måste vi se scenerna så ingåede?? Eller ännu en gång är det jag som är känslig????
Jag är så tröööööööött på förnedrade kvinnor. Ja inte på d e m såklart men på att se det. Det gör ont i mig, skär i mig. Jag fixar inte att se ondska. Och jag tycker det är uttjatat med dessa filmer och jag förstår inte varför en och samma film måste innhålla multipla våldtäktscener??? Eller sexscener över huvudtaget där allt man ser är en kvinnas fläckfria hud, nakna bröst och allt är så jävla förskönat. Mannen ser man inte mycket av och inte är det något jag saknar, bara så jävla trött på hur kvinnan framstår i film.
Är jag trött på världen månne? Kom inte och säg att detta är för att jag är gravid för jag har alltid mått vansinnigt dåligt av att se människor plågas, vare sig de är kvinnor, barn eller utsatta män.
Ibland vill jag bosktavligen inte vara med längre. Vad är felet då??
När man slutat vara glad.
Jag har nog alltid varit en sådan som går och saknar. Det kan vara människor, saker eller en tid i livet som ju helt logiskt inte går att få tillbaka. Jag menar, hur skulle man kunna få igen en viss dag eller en viss stund eller en viss sommar? Det går ju inte så egentligen är det ju helt värdelöst att sakna.
Inte fan spelar det egentligen roll att eller vad Damon säger men han brukar säga att jag är en orons människa utan ände. Att jag oroar mig för allt och att det inte finns något slut för nya saker dyker upp. Det jävligaste är ju att han har rätt.Och det grämer mig.
Jag är trött på att vara känslig och trött på att ta in allt jag hör och ser. Trött på att inte vara starkare när jag tror mig veta att jag klarar allt.
När jag flyttade hit var jag i ett rus, men ett verkligt rus som jag jobbat för att nå. Det var ingen slump, jag jobbade mig hit och jag grät på vägen. Jag hatar att anstränga mig under stress. Körkort skulle tas, möbler skulle säljas, jobb skulle avslutas.
Men i allt det där hade jag en tro på mig själv om att jag kunde göra vad jag ville i livet och lyckas. Och med att lyckas menar jag inte att ha folk ståendes och applådera runtom mig men att i hjärtat känna att jag gör något meningsfullt och nyttigt, kanske till och med utvecklande.
Så när och varför började jag avsky min tillvaro här så mycket? När slutade jag vara glad? Jag är nämligen inte glad längre. Jag är mestadels ledsen och orolig.
Damon är en doer och i handling är han oövervinnerlig. Han kan vara sämre när det kommer till saker som har med vår relation och känslor att göra, men i uppgifter eller för att "komma nånstans här i livet" finns inga hinder i hans väg. För honom är det lätt om man vill någonstans. Men för mig är det annorlunda.
Jag avskyr den allmäna inställningen här och vill ibland bara hoppa på första bästa plan hem. Och jag vet att Damon ogillar mycket också och igår blev han riktigt osams med en pappa med tre barn som fortfarande tycker att det är okej att smiska barn. Damon sa att han kan inte förakta det då han själv blivit smiskad i sin uppfostran och att han i så fall skulle förakta sina egna föräldrar och att han fram till Sverige tyckte och trodde att vanlig smisk som inte går över styr bara är simpel uppfostring och hjälp till diciplin. Men det var innan han visste något annat och vad han försökte förklara för denne pappan var att smisk inte leder till lydigare barn och på därför är helt meningslöst. Att det liksom inte går ihop att med en snärt säga "Man får inte slåss". Hur ska barnet tolka det, att budskapet är att man inte får göra något som föräldern i precis samma stund själv gör. Jag var inte närvarande men fick återberättat att de nästan rök ihop för att de inte förstod varandra.
I de stunderna, när det inte går att nå människor, när de är så insnöade på vad de tror är rätt att de inte ens försöker lyssna till alternativa vägar, då vill jag hem. Och ibland ser jag absolut ingen orsak till att stanna här. Absolut ingen. Men då säger Damon: Är det verkligen vad du vill? Åka tillbaka till en bubbla där allt redan fungerar som du vill eller vill du göra något viktigt i form av en förändring där det verkligen behövs?
Sanningen är att jag vet inte om jag vill hjälpa till här. Jag känner mig nämligen helt och hållet maktlös i det här landet. Överflödig. Oviktig. Och olycklig. Och då är min fråga, om man nu ska bli mamma åt ett barns, vars pappa är uppväxt i denna enligt mig skit, hur vänder man det till något nyttigt och lärorikt som Damon hävdar att man kan? Hur hittar man glädje när man bara känner sig ledsen?
Hur blir man en fighter som hittar ett jobb man trivs med som i alla fall betalar räkningarna? Hur hittar man riktiga vänner? Hur klarar man av att hantera den vidriga saknaden efter sin familj? Och hur kommer man över ett jobb man tyckte var det bästa man kunde föreställa sig?
Damon nämner familjen vi nu skapar. Är inte det en glädje i sig själv som borde övervinna allt det andra? säger han. Är det så? Blir saknaden av min familj mindre när jag har en egen? Det är så svårt för mig att se. För stannar jag här så känns det som jag överger mitt hem, min familj och mitt ursprung. Låter det förstorat? Överdrivet?
Och jag ska vara ärlig. Jag skrek till Damon idag att det finns inget jag tycker om här. Inget. Inte en sak. Då sa han att jag skulle tänka mig för och att mitt liv inte alls är så hemskt. Att många människor har det så mycket värre än jag. Och g i v e t v i s har han rätt men jag känner mig så oerhört olycklig. Och det går väl inte att jämföra med andras olycka?
Av hänsyn till en person i min familj skriver jag inte vem men någon hemma i Sverige är väldigt, väldigt sjuk och det tar upp mina tankar också. Att jag är på fel plats och att jag förlorat två år med den personen genom att vara här.
Sedan är det pengar. Av någon outgrundlig anledning rcker inte min lön till min del av skrapet. Jag kan inte betala våra räkningar utan det gör Damon. Jag har nätt och jämnt råd med mat och bilen. Och i och med att jag inte jobbat i Sverige under 2013 har jag endast rätt till basbeloppet i föräldrapenning som ligger på 180:- om dagen. HUR i hela friden ska man klara sig på det? Jag som firtfarande är fast anställd i Sverige och planerar att komma tillbaka och som jobbat nonstop i 7 år har alltså inte rätt till mer än så. Är jag girig? Nej räkna själva? Tänk om jag var ensamstående? Hade ju inte ens haft råd med hyran. Att få en liten och behöva tänka på pengar känns förjävligt och bidrar starkt till att jag är så olycklig.
Vad jag söker är svaret på hur jag hittar lyckan igen? För jag känner mig allt annat än lycklig.
Vi blir tre.
Jag vrider och vänder på orden i huvudet. Tänker funderar, har väntat. Som på rätt tillfälle. Men det kommer inte. Jag har hållt tyst i fem månader nu. Särskilt här. Ja inte har det varit helt tyst på bloggen i fem månader inte men om detta har jag inte nämnt ett ord. I första hand för att jag ville att vissa och särskilt en skulle få veta på ett bättre sätt än via min blogg. Nu vet den personen och då känner jag frid i att skriva här.
I maj blir jag och Damon mamma och pappa.
I 23 veckor har jag varit gravid nu och i maj kommer ett litet knyte till oss. Vi har valt att inte ta reda på kön. Nästan ett ställningstagande från vår sida. Särskilt här i Aus. Jag vill inte få en massa rosa eller blått eller höra snack om att min lilla tjej kommer dansa balett eller att min kille ska bli en rugby-rocker. Och Damon är så härlig med sitt försvenskade jag. När de frågar oss om vi väntar en pojke eller flicka säger han att "vi väntar ett barn" med ett leende på läpparna. Är inte det svenskt så säg?
Vi är så glada och spända, jag är rädd och Damon är den som tar steg för steg i rätt riktning.
Jag mådde förjävligt första 15 veckorna. Kräktes 7-8 ggr om dagen och ett tag var det så illa att jag inte kunde behålla vatten. Då blev det sjukhus för min del med dropp. Oroade mig lite men alla ultraljud har visat att lill*n mår bra. Tio fingrar och tio tår, pickande hjärta och fungerande njurar.
Jag har längtat hem så hjärtat blöder. Jag har legat sömnlös och samlat på mig tankar och framtidsvisioner som gör ont. Vissa har frågat om jag ens är glad för det lilla liv vi skapat, den känner jag inte att det ens behövs svar på. Men att få sitt första barn är stort och särskilt för mig. Jag har väntat sedan jag var sex på det här.
Mycket är läskigt men en sak vet jag med säkerhet. Mitt barn kommer få en underbar pappa. När jag ser honom med sina syskonbarn får jag ibland vända mig bort och torka ögonvrårna.
23/40 veckor har gått. Magen har växt vrålsakta så jag väntar en superspurt nu mot slutet. Kommer dock ihåg i början att jag tyckte den var superstor. Men det är en märklig känsla att gå från tvättbräda till basketboll. Jag har aldrig varit rund om magen så det är en speciell känsla minst sagt.
Jag har alltid drömt om ett majbarn, en såndär löjlig sak jag inte för mitt liv trodde skulle ske och heller inte brydde mig om, egentligen, bara alltid "velat" ha ett majbarn då jag tycker det är den absolut finaste månaden i Sverige. Så också här i Australien.
Jag och Damon har funnit kärlek på nytt och visar en helt annan ömhet jäntemot varandra. Damon pratar ibland med bebisen men så tyst att jag måste säga va? Då svarar han att han pratar med sitt barn och att jag inte har med det att göra. Jag brukar kontra i andra sammanhang när vi ibland tycker olika om något att jag har två viljor i min kropp så jag vinner.
Damon är väldigt mån om knytet redan. Till exempel får jag inte spänna magen för då gör det ont säger han. Själv har jag fått berättat för mig att man inte ska arbeta med magen för att inte förstöra de delade magmusklerna men det är inte det Damon oroar sig för.
Han har precis börjat kunna känna sparkar från utsidan också och varje kväll ligger vi med Damons hand på min mage och jag har min hand på hans och så väntar vi. Och så buffar hen till då och då.
Namnförslag har också börjat trilla in. Martin tycker Kaj-Björn eller Ralf-Alfred. Kan också tänka sig Frans-Gabriel. Dubbelnamn ska det vara iaf enligt honom. Pappa tycker Viking eller Louie eller Bob. Damon gillar Bengt. Åsa vill Kingster. De är alla övertygade om att det är en pojke och jag har haft den känslan sedan dag ett men man vet aldrig. Mormor tycker Alva Beatrice.
Jag själv har över huvudtaget inte fattat att jag ska bli mamma. Och ändå har jag väntat på det här hela mitt liv. Nu händer det.
Vänster bild är innan jag blev gravid och höger är en vecka sedan.
Lucia och en växande relation.
Hej alla svennebananer och andra!
Eftersom jag bloggar så sällan så är det svårt för er att hänga med i svängarna, ni får nån procents bild av min verklighet och egentligen är väl det lika bra. När jag flyttade hit var jag nyförälskad i allt och levde i nuet men allt eftersom tiden gått har verklighet och saker jag inte kan styra över kommit ikapp mig. Det är tur jag har mina svenska vänner här som kommer ifrån samma trygga barndom, även om man haft faniljetrubbel så har Sverige i största mån funnits där med en lösning om man bara vågat be om den.
När man är liten får man höra hur bra vi har det i Sverige och hur bortskämda vi är. Blaj i våra öron tills den dag vingarna växer ut och vi lämnar vårt trygga land. Förstå mig rätt, jag tror Sverige är ett enkelt och bra land om man är just svensk, kommer man in lite senare i livet och försöker få en platsi vårt ljusstöpta samhälleär det nog allt annat än lätt. Mne nu råkade ju jag vara just svensk.
Vi har alla jävla möjligheter i Sverige. Vi har så många rättigheter att vi inte har tid att utnyttja dem alla.
Det är nu den svåraste tiden för mig kommer här i Australien. Julen nalkas och jag tycker det är svintufft att vara här. Men det började redan för några månader sedan och jag ifrågasatte till och med vårat förhållande. Jag hade bestämt mig för att flytta hem till Sverige, lämna Damon och aldrig se tillbaka. För att han räckte inte till. Han kunde inte fylla alla de hål jag känner här. Jag gick ner mig i en fruktansvärd depression och det var inte förrän jag kom ur den som jag förstod att det var just en depression. Jag var bara oändligt olycklig. Men så började jag göra det verkligt i huvudet, jag letade rätt på resor som skulle ta mig hem, jag föreställde mig ligga ensam i min 105-säng i min rättså uttömda lägenhet, vissserligen andas den svenska luften som jag saknar såå och ha mina riktiga vänner i samma stad, familjen, Nyhetsmorgon och allt annat jag saknar. Det och inte Damon. Och innan jag tänkte tankarna hela vägen kändes det som rätt beslut, att ta adjö av honm, låta det göra lite ont men få tillbaka allt det andra.Men att inse att det är möjligt, det räckte för att vända denna depression och återigen glädjas över att vara med en person som aldrig nånsin kommer ge upp oss. Spelar ingen roll vad för gräl vi har eller hur omöjlig framiden ibland känns, han är alltid den som säger att han kommer kämpa föralltid.
Damon och jag är inte gjorda för varandra. Vi är inget ödespar som var menade för varandra innan vi föddes. Vi är inte själsfränder och inte Romeo och Julia. Vi är slumpen, beslutsamheten och äventyret. Match made on earth.
Jag vill fortfarande hem men då ska Damon med.
Från det ena till det andra, igår åkte Damon på boys christmassparty, töntar! Men i alla fall, han åkte till kusin Lee med grabbarna där det var fru- och flickvänsfritt. Själv mötte jag upp Sabine för en promenad i stan och sedan åt vi usökt grekiskt i West End. Satt hur länge som helst och bara åt.
Idag ska jag ta mig ut i några ärenden, måste mot min vilja köpa en present till jobbet, Secret Santa, känns bajs när vi inte ens har så det räcker till oss men det är som det är. Senare håller jag i det riktiga Luciatåget i kyrkan.
34°C igår, hoppas på svalare idag!!!
Ha det gött!
Helg.
Fy sjutton vilken bra helg. I fredags slutade jag jobba klockan 15 och for raka vägen hem, visserligen med en sprängande huvudvärk men liksom nöjd ändå. Bäddade ner mig i sängen med nedsläckta lampor och massa vatten bredvid sängen. Damon var på cricket med kusin Lee och jag väntade mig inte honom förrän framåt småtimmarna egentligen. Hördes med honom vid 21, då var han på nån pub nära där cricketen varit och ville att jag skulle komma och dansa med honom. Dansa med honom hade jag inget emot men att lämna sängen. Sa att jag skulle komma i alla fall men lät mig inte stressas. Senare sa han att han satt i en taxi in till the Valley. Inte mitt favvoställe en fredagkväll med alla dess superberusade människor i både glad och aggressiv anda. Drog ut på det så mycket jag kunde och vid 23-tiden åkte jag och hämtade honom ist.
Kusin Lee ramlade in en stund efter och så satt vi uppe och pratade till kl 01:00. Några få timmars sömn och sedan iväg till lärarjobbet på svenska skolan. Vaknade med lycka i kroppen. Något som lyst med sin frånvaro i många, många månader nu. Jag längtar så mycket hem att jag inte kan glädjas åt någonting. Men i lördags utan att någon eller något låg bakom kände jag mig lycklig. Lämnade två sovande grabbar och jobbade ett par timmar innan jag mötte upp dem för brunch. Sedan hem till soffan för mer cricket.
Jag var trött efter så lite sömn och vilade flera timmar, killarna åkte och köpte en stor bunt räkor och framåt seneftermiddagen åkte vi och hämtade Tess vid tåget och tillbaka hem till oss, Michele och Kaylee väntade och vi satt ute på däcket och tittade på den spektakulära stormen med blixtar och dunder medan vi åt upp räkorna och lite avocado och bröd. Tess och jag hamnade på soffan och jag njöt av att få prata lite svenska och ventilera framtiden.
Blev en sen kväll och söndag morgon blev det frukost nere i marinan där vi planerade för en svensk julhelg med Kalle Anka och Svensson-mat. Därefter hämtade vi upp Sabine, (svensk tjej från Vällingby som jag träffat här) och åkte till svenska julmarknaden i Ashgrove. Skulle hålla i barnens Luciatåg där men köpte också på mig lite svenska delikatesser. Så satans dyrt bara men det blev i alla fall Ahlgrens salta bilar, chips, fiskbullar och knäckebröd samt lite smågodis och glögg. Helt vansinnigt varm dag med sol men storm runt hörnet. Vid halv tre satte vi oss i bilen och minuter senare öppnade sig himlen. Fullständigt.
Vi åkte hem, handlade lax till våra laxburgare och satte på en film som faktiskt var riktigt bra, W./E hette den, producerad av Madonna faktiskt, vi hade inga förväntningar alls, men den var klart sevärd!
Vi kände oss båda helt nockade efteråt, inte av filmen men med en smygande dunderförkylning så la oss tidigt och konstaterade vilken superhelg vi haft. Mycket för att Damon var ledig lördag tror jag.
Om nån timme kallar jobbet och fastän jag är såååå trött och krasslig är jag så lycklig att jag har ett jobb!!!
Hemlängtan.
Så har den gripit tag i mig. Hemlängtan. Med sådan kraft att den påverkar hela min vardag. Den äter upp mig inifrån och jag vet inte om det är dags att ge med sig eller fortsätta kämpa, använda tankens kraft. Jag vaknar varje morgon med klump i magen. Åh nej, är jag fortfarande här? Kommer jag aldrig komma hem?
Jag vet inte vad det är som gör att den kommer just nu, och så stark? Kanske för att jag haft mycket tid till att tänka. Mycket tid har aldrig varit bra för mig. Jag har varit relativt tyst i takt med att den växt på mig, hemlängtan. Vill inte oroa, inte besvära. Men det måste kanske ut nu.
Damon har försörjt mig mer eller mindre till hundra procent sedan mars. Jag har jobbat 20 timmar i veckan och kunnat bidra med lite mat och tanka min egen bil. "Min egen bil" ja. Den är ju inte min. Har inte betalat ett öre för den. Tanken är att jag ska. Givetvis. I framtiden. När jag kan. Men när är egentligen framtiden? I mars borde ju nu vara framtiden. November liksom.
Jag måste få ur mig vad det är jag saknar. Sätta ord på det. Har försökt tänka att det finns ju fortfarande där, men det är som i en kärlekshistoria, det räcker inte med att veta att den finns där, man vill ta del av den, andas den, röra den.
Jag saknar mer eller mindre allt. Små som stora saker. Jag saknar kylan, blåsten, regnet, kommande slasken. Den friska, klara luften. Att krypa ner mellan kalla lakan som successivt värms upp av kroppen. Att lägga huvudet mot en sval kudde. Att promenera vart jag vill och hur långt jag vill. Trottoarer. Björkar. Löv, dofter. Skogen. Doften av blöt mark, mossa, löv.
Fågelljuden, alla utom skatorna.
Jag vill gå i regnet till Åkis. Handla Brämhults juice och köpa limpa. Laga korvstroganoff. Ta vartannat kliv språngandes uppför mina trappor och vara kissnödig, kasta mig in på toa med jackan på och fastna med en tidning.
Jag vill gå hela vägen hem till mamma, utan att veta om hon är hemma, jag har ju ändå nyckel. Hänga där hela kvällen, utan att göra nåt, se nåt dåligt på tv, gissa reklamerna.
Jag vill ringa Mikaela tretusen gånger på morgonen fast jag vet att hon sover, för att sedan skicka fyra sms om ifall hon vill gå i Vällingby eller åka till Kista.
Jag vill bada i mitt standardbadkar. Låta vattnet rinna och inte ha i proppen, bara täcka hålet med foten och släppa ut lite när det blir för varmt. Lyssna på Lars Winnerbäck i lägenheten och tänka på gamla tider.
Och de större sakerna. Jag vill fira jul hos farmor. Norpa köttbullar och prinskorv i köket fast vi snart ska äta. Se på Kalle och kommentera allt som vi alltid kommenterat, likna en av de uppvridna leksakerna som patrullerar in i säcken med Filip i Åsas klass och sovande storken under trädet med Viktor i min. Äta julmaten i tusen år och sedan skrapa triss. Öppna julklapparna, enligt mig alldeles för tidigt och sedan titta på Kan du vissla Johanna med Martin och Åsa. Och sedan Svensson-Svensson. Sedan blir det fruktsallad på burk med grädde som farmor alltid stoppar socker i fast hon hävdar att hon inte alls gjort det.
Åka hem i mörkret och sedan ligga vaken en lång stund i sängen och tänka på året som varit och året som kommer. Vakna av ett ganska platt men intensivt ljus på juldagen och ringa Mikaela. Vad fick du? Hur var det? Kanske gå på bio och se en film som "The holiday". Hamna hos den ena eller andra med en halvfull påse godis och bara dega. Göra upp planer för det kommande året och såklart fundera på att börja träna.
Kolla melodifestivalen med pappa. Vi tycker ju ändå samma. Nästa gång med mamma, eller ensam med mamma i andra änden av luren. Lägga på, ringa upp igen.
Gå till jobbet, öppna på förskolan. Prata med pappa Johan eller Magnus och Karin som alltid var först. Gosa med barnen. Rita teckningar. Läsa saga. Muntra upp nån liten ledsen. Berätta om när jag var liten och int eville gå på dagis. Ja, jag gick på dagis och inte förskola.
Prata med Anne-Marie, berätta om det ena eller andra alternativt höra om just det ena eller andra. Förstå varandra.
Fira familjens födelsedagar. Alltid mysigt, aldrig uppblåst.
Hänga med Alex. Kunna ringa och vara etthundra procent säker på att vill jag träffa honom, så ser han till att det blir så. Han har ett öra som alltid lyssnar.
Vad är det mer jag saknar? Det är så mycket simpelt. Som 541:an. Hederliga gamla sl-bussen. 541:an. Alla vi som bor längs linjen vet att man säger 5-41:an inte femhundrafyrtioettan. Femfyrtiettan!
Fika med Evelina, prata om allt vi inte pratar med andra om. Middag med Carro ibland.
Jag är så glad att Marie flyttat till Amsterdam. Så egoistiskt men så skönt att veta att hon ändå inte hade varit hemma om jag varit det.
Julbord med mormor. Hennes föselsedag. Mässan med henne. MIDSOMMAR HOS MORMOR som jag så lyckligt fick ta del av i år. Laxen, prinskorven, köttbullarna, SILLEN. Vädret. Mariefredslukten. EDSALADOFTEN!
Hur fan kommer man över sitt ursprung? Hur lämnar man det bakom sig? Hur sätter man punkt?
Jag gråter när jag tänker på barndomen. På alla minnen som ju ändå skulle vara just minnen om jag vore i Sverige, men de skulle kännas närmare.
Hörde en grupp skolbarn sjunga i kyrkan på skolavslutningen på youtube. De sjöng Du är det finaste jag vet och jag började störtböla. Mina barn, ska de aldrig få uppleva det? Ska de stå i skoluniform exakt likadana bredvid varandra och sjunga sånger jag aldrig hört förr? Ska de inte fira in sommarlovet med vaniljglass och jordgubbar och svenska flaggor och jordgubbssaft? Hur kan det göra så ont? Varför har mitt inre och vad jag vill och känner plötsligt blivit så viktigt för mig?
Det var inte så lätt att flytta hit som jag trodde. Jag behövde det då men tiden har haft sin gång och jag har försonats med Sverige igen.
Jag har fått nytt jobb på en förskola här, och en dag i veckan som nanny, och så svenska skolan på lördagar. Och så börjar jag plugga nu i november. Så jag kommer ha att göra. Jag hoppas jag förälskar mig i Australien igen. Känns bara långt borta just nu.
I förrgår frågade Damon om jag ville gifta mig med honom. Jag sa nej. Men med ett leende. Han har frågat tusen ggr och jag har alltid sagt ja. Men det är så mycket snack och så lite verkstad i den frågan och något bröllop lockar mig inte alls just nu. Så många andra pusselbitar jag vill ha på plats först. Min kärlek är densamma, jag är bara inte intresserad av några bröllopsplaner här och nu. Där är vi olika, Sverige och Australien. Här gifter man sig innan man fyllt 15 typ och i Sverige börjar man fundera på att kanske göra det vid 67.
Jag vill hem.
