Luppans

Imorgon åker jag till Helsingborg för sista gången på väldigt länge. Får fågor om hur det känns och det känns inte så mycket ännu. Jag tror inte det går att ta in att den man tycker om ska till bokstavligen andra sidan jorden och stanna där i flera månader. Jag har aldrig varit i Australien så jag har faktiskt ingen aning om hur långt det är.

Min väska står packad och bredvid den står en överraskning till Damon. Han vet inget. Det är en dyr överraskning och jag gillar inte riktigt det. Jag köper sällan dyra presenter för jag ser ingen mening med det. Tycker bättre om att skriva eller fixa något personligt. Men jag vet att det här är något han vill ha och jag har inte köpt det för att det är dyrt utan för att jag vill göra honom glad. Och om jag tänker på hur mycket han betalat för mig de här veckorna så är de där kornorna i n g e n t i n g.

Har köpt present till Damons systerdotter Mia också. Hon fyller ett år imorgon och jag kunde inte låta bli. Men svårt att gissa storlek åt en liten flicka man bara sett via Skype. Hon fyller som sagt ett år och jag köpte strl 80. Kan det funka? Sedan får hon en söt liten kanin också.

Ska bli så mysigt att åka ner igen. Och jag tänker inte tänka en sekund på det kommande farvälet utan göra precis som de senaste 7 veckorna. Njuta här och nu. Finns inget annat.

Ja det torkar nästan till här mellan varven. Nästa vecka kommer det blir bättre. För er. Min aussie är nämligen tillbaka i Aussieland då vilket betyder att jag ska vänja mig vid mitt gamla liv igen.

Veckorna har gått så otroligt fort, samtidigt har jag hunnit vara med om så otroligt mycket och utvecklat många sidor hos mig själv tack vare det jag och Damon påbörjat.

I fredags slutade jag tidigt på jobbet, tog en tur i några butiker och blev bl.a. en kofta rikare. Strax innan 18 hämtade pappa upp mig och körde mig till flygplatsen. Vi åt en hamburgare ihop och hade en mysig pappa-dotter-stund. Men sedan blev det bråttom. Som tur är är min pappa den lugnaste i världen när det kommer till stressade situationer han inte själv är "inblandad i", d.v.s. så länge han inte själv ska någonstans eller medverka i något. Och det är klart jag hann med flyget.

Väl på flyplatsen innan avgång fick jag mig en rejäl överraskning. Den första jag såg var nämligen Damons ex i vänthallen och givetvis skulle hon med samma flyg. Hur stora är oddsen liksom? Det hela gick i alla fall bra och jag tror inte hon vet vem jag är. Men jag tyckte så himla synd om henne. Lite för privat att skriva om varför här men det kan jag i alla fall säga att jag fick magknip å hennes vägnar. Fy farao för att vara i hennes situation. Det är en märklig känsla att vara mig som tjejen på andra sidan, den nya, den oönskade. Hua.

Första gången jag flög själv i fredags, någonsin. Kände mig så vuxen och modig. Fällde en liten tår vid starten just bara därför. Av insikten av hur stor och modig jag är. Töntigt, jag vet men det bara kom. Var en jättehärlig flygvärd på planet också. När han gick med snacksvagnen i mittgången sjöng han "Det är slut på veckaaan, det är dags för fredagsmyyyys!" Så himla härligt! "Man kan väl ha fredagsmys i luften också? tyckte han.

Väl framme gick det fort att få väskan. Damon ringde och sa att han satt utanför i bilen. Det var alldeles mörkt men ljummet i luften. Blev nervös och vågade inte titta honom i ögonen innan han kranmade och pussade mig. Åkte bil under stjärnklar himmel ner till Helsingborg, så himla härligt med de där landsvägarna utan belysning. Man kommer ju lite närmare naturen känns det som.

Var så roligt igår när jag skulle återberätta för pappa vad vi gjorde i fredags för jag kom bara ihåg att vi stannade på Statoil och köpte vatten, att vi sedan parkerade i Helsingborg, låste upp dörren och att Fille inte var hemma. Sedan är det helt svart. Har verkligen försökt minnas men det går inte. Så jag frågade Damon vad vi gjorde och han sa EXAKT samma sak som jag utan att jag sagt vad jag mindes. Om vattnet och när vi låste upp dörren och att Fille inte var hemma. Sedan  tog det stopp.

Vet i alla fall att vi vaknde kl. 05 morgonen efter för att sedan somna om och vakna vid kanske halv nio. Då promenerade vi ner till hamnen och tog båten till Helsingör där vi strosade, åt mat och glass och kikade på slottet. På kvällen såg vi Life of Brian och Rock 'n Rolla.

I söndags packade vi matsäck, åkte till Mölle och klättrade högt upp bland klipporna där vi njöt av solen en lång stund. Sedan blev det Kullens fyr och slutligen hem. Hyrde tre filmer på vägen och sedan hem till Fille. Nu kommer det roligaste på hela helgen men det går ju inte att få er att förstå hur sjukt kul det faktiskt var, men det var det! Vi skulle nämligen ut och äta någonstans. Damon hade redan bestämt vart han ville men när vi kom dit var det stängt, då ställde han i sig på plan B. Även det var stängt. Kikade runt bland lite olika restauranger men inget föll herrn helt i smaken. Antingen var det "no atmosphere" eller "this food are not good for us". Det kunde också vara "too empty". Jag brydde mig inte så mycket om vart vi skulle äta vilket också störde honom en smula. Så till slut tyckte han att vi skulle gå hem och äta. Detta kom han på utanför en mycket liten, mycket fin, italiensk restaurang med vita dukar och fina stolar. "Här då?" sa jag. Det slutade med att vi gick in men ångrade oss nästan direkt när vi kom innanför tröskeln. Det var KNÄPPTYST därinne och inte en människa, bortsett från ägaren och hans stora italienska familj som satt runt ett stort bord och intog en ljuvlig buffé. Det var så tyst att man kunde höra dem tugga och de viskade bara med varandra. Jag som trodde italienare var ett folk med mycket liv.

Hur som helst, det var försent att gå, ägaren var redan framme och visade oss till ett bord. Han sa att om vi tog buffé skulle han bjuda på allt annat såsom dessert och dricka. Damon och jag kikade leendes på varandra, lika obekväma båda två men sa ändå att det blev bra. Strax därefter var det tyst som i en grav igen och det kändes nästan som att vara på en minnesstund efter en begravning. Vi fick hålla oss för att inte börja skratta. 

Vi tog en omgång av buffén och det var hög klass på maten. Riktigt, riktigt fint, smakrikt och gott! Efter en stund var det dags för mig att hämta lite mer så jag la ifrån mig min stora (enorma) pappersservett och gick fram till buffébordet. Då ser jag i ögonvrån att det BRINNER vid vårt bord och att Damon i panik försöker släcka den brinnande servetten. Han bankar och slår i bordet och tar upp den med båda händerna för att kväva elden. Jag har alrig varit så nära på att kissa på mig, det var så absurt allting. Den tysta, nästintill döda stämningen, en uppklädd, stilig Damon, stressen i hans ögon och den stora servetten som vägrade sluta brinna. Kunde knappt ta mig fram till bordet då jag höll på att kikna bort mina lungor men kune ändå kvida fram: What are you doooing???" "MEEE??? This is YOU!! You can't leave a napkin near a burning candle!!!" Jag kunde inte sluta skratta för synen av Damon och den brinnande servetten var som etsad på min näthinna. 

Lugnade mig till slut och åt upp maten. Sedan bjöds vi på hemlagad Tiramisu och stämningen var allt annat än död. Blev en så lyckad och mysig middag. När vi kom hem såg vi två av filmerna och somnade i soffan.

Igår ringde min väckarklocka 05:45 och lyckan var omätbar när jag insåg var jag var och att jag inte skulle någonstans. Var tvungen att pussa på honom bara därför för att sedan somna om. Vi tog sedan en morgonpromenad i skogen och vid vattnet för att sedan dricka varm choklad på en jättemysig chokladbutik. Tog varm choklad med ljus tryffel och skummad mjölk. Den var helt gudomlig! Så gott!

När vi kom hem tog vi varsin dusch och gick sedan och lunchade med Fille som jobbade. Efteråt tittade vi på Svinalängorna och åt min cheesecake. Sedan packade jag ihop mina saker och kröp ihop intill min 28-åring för att sedan åka till flyget. På flygplatsen greps jag av ännu en vansinnig skrattattack då jag kom att tänka på den brinnande servetten och tanterna bredvid oss trodde att jag grät för att vi skulle säga hejdå. Jag kunde nämligen inte sitta upprätt utan låg på bordet och de få gånger jag tittade upp för att hämta luft sprutade tårarna. Oslagbar känsla! Måste vara minst två år sedan jag skrattade så hjärtligt!

"Hejdå älskling" och "vi ses på fredag", sedan var jag i luften och två timmar senare låg jag hemma i min egen säng och saknade min vän. Nu är det bara dagar kvar tills han åker och jag vet inte alls vad som väntar mig. Inte alls. Men en sak vet jag. Och det är hur stolt jag är över att jag tagit den här chansen och gjort det bästa av den. Jag har varit i stunden och njutit fullt ut utan att tänka på framtiden eller någonting annat än oss här och nu. Det var det hele!

Hej!

Har just kommit hem från Arlanda där pappa, Anne-Li och jag lämnade av min fina Damon. Det börjar kännas nu, börjar liksom bli lite tungt. Fortfarande mysigt men det närmar sig så sakteliga den dag jag inte ser fram emot. Var så mysigt i bilen på vägen dit. Pappa är så glad nu när han träffat Anne-Li och hon är verkligen oslagbar. Vi småpratade hela vägen i mörkret och hela tiden hade jag Damons fina hand i min.

"Hejdå älskling, see you next weekend.." Charming, right? Det är så gulligt när han blandar svenska och engelska. "Do you want sötpotatis for dinner or just rödbetor to the lax?" Några pussar och hålla handen på flygplatsen. Titta in i hasselbruna ögon och säga hejdå. Sedan är det bara att gå. Vända på klacken och inte titta bakåt.

I fredags hämtade mamma, Johan och jag honom på flygplatsen och sedan blev det tidig kväll för oss. Vaknade vid halv tio och det var så skönt att sova ut. Tidigare helgerna har jag inte sovit så bra, har knappt vågat andas bredvid honom men nu somnar jag så skönt i hans armar.

Vi gick upp till Åsa och Jocke och väntade på att de skulle bli klara. Träffade Åsas nya inneboende, helt bedårande tjej. Så himla söt och charmig utan att hon vet om det. Blev helt tagen.

En stund senare var vi på väg till Trosa i bästa vädret nånsin. Fy sjutton vad fint det var. Vi kikade bland restaurangerna men hamnade till slut på Punschkällaren. Jag, Åsa och Jocke åt fläskfilé med gorgonzolasås, färsk sparris och klyftpotatis, Damon åt gös.

Efteråt fikade vi på Hannahs och jag drack mitt livs första latte. Med hasselnötssmak. Var grymt gott! Sedan strosade vi runt och berättade historier om tiden då vi bodde där. Gick ut på Suckarnas pir vilken inte kunde ha ett mer lämpligt namn. Så många sorgsna minnen jag begravt där.

Dagen var heelt oslagbar och tanken var att vi fyra skulle gå på bio på kvällen men vi stannade hemma. Damon och jag valde film och åt framför den. Redan vid elva slocknade vi och vaknade kl. 06:00. Så mysigt.

Idag har vi bara legat i soffan och sett film, tog en liten tur till Bromma Blocks också innan vi vi fixade middag och såg ännu en film. När den var slut var han helt tyst och jag blev uppriktigt oroad. Var så rädd att något var fel. "What is it?" var jag tvungen att fråga. "Nothing, I'm just sad." "Sad? Why are you sad?" "Cos it sucks to say goodbye.."

Han är så svår att tyda ibland, för han är inte särskilt nuttig eller pluttig med mig egentligen. Men ibland så säger eller gör han saker som blir minst lika fina som tio röda rosor eller en hemmagjord låt. Det tar när han säger något sådant.

Hur som helst, helgen har varit topp och jag saknar honom redan. Så är det.

Jag längtar efter honom.... Så sliskigt rosa och fluffigt det blivit här, men det är rätt förnöjsamt ska jag tala om. Längtar, längtar, längtar till fredag!!

Blev inte många timmars sömn inatt men det var det värt. Tiden rusar på nu och det gäller att göra det bästa av den. Mitt hem har förfallit något. Är så trött i veckorna nu men idag har jag i alla fall tvättat en massa.

Mi amore (Maria) ringde idag och jag blev så glad! Har pratat med min Jonna också och nu börjar det kännas att det var sjukt länge sedan vi sågs. Jag har så tokigt schema nu så det blir lite svårt.

Damon ringde just och sa godnatt och det är faktikst hög tid att sova. Det gillar jag med honom, att han är duktig på att lägga sig i tid! Precis som jag!

Hej hej!

Godafton!

I fredags gick jag två timmar tidigare från konferensen för att hinna till tåget ner till Damon. Jag älskar att åka tåg och vad vackert Sverige är. Han hämtade mig vid stationen och så körde vi först hem hans kollega för att sedan fortsätta mot okänd destination (för mig)

Tycker det är så himla mysigt att åka bil på kvällen och särskilt med någon man tycker om. Det var så härligt att få vara sådär glad bredvid någon när man vet att denne någon är lika glad han. Vi behövde liksom bara kika lite, liksom snegla på varandra i bilen så log vi.

Väl hemma hos Damon "väntade" Fille som jag också träffade på Gotland och det var faktiskt lite nervöst. Eller inte nervöst men på något sätt kändes det lite märkligt.. "Hej, hej igen, vi hängde i en bil på Gotland en natt i somras och jag kunde inte låta bli att kontakta din vän så här är jag nu!" Lite så... Blev lite film i soffan och sedan en ganska tidig kväll.

Igår gick vi upp någorlunda tidigt och tog färjan och tåget till Köpenhamn. Tågresan var bäst. Jag var glad i magen hela tiden och när han lägger sin hand på min då och då så blir jag alldeles varm. Blaj, blaj, som att ni som läser bryr er? Men jag tycker och har alltid tyckt att det är mysigt att resa med den man tycker om, kort som långt. Vi satt där och lyssnade på musik och småpratade.

I Köpenhamn strosade vi runt hela stan och fastnade nere vid hamnen och en volleybollturnering mellan Italien och Nederländerna en lång stund. Sedan hittade vi en botanisk trädgård där vi satte oss ett slag och jag vilade huvudet i hans knä. Det var så himla fint där, sagolikt! Sedan åt vi belgisk våffla och vegetarisk buffé innan det var dags att åka tillbaka.

Hemma tittade vi på nån film med Julianne Moore och sedan Inception. Idag har vi mest myst, Damon skulle parkera om bilen imorse och var borta i en evighet, sedan kom han hem och hade köpt världens frukost och min favoritmorgondryck till på köpet. Efter frukosten och lite morgonmys tog vi en promenad i skogen också där det fanns ett litet café varvid vi åt varsin våffla med grädde och glass. Sedan gick vi ner i hamnen där det fanns enooorma Fat Boys som vi slumrade till en stund i i solen. Hann med varsin SIA-glass också med hallon/saltlakrits och pecannötkola. Mums!

Plockade ihop lite hemma och sedan blev det pusskalas för hela slanten. Tiden var knapp och rätt vad det var fick vi bosktavligen rusa till bilen. Det är så konstigt för jag tycker om våra farväl på tågstationerna och flygplatsen. Det är liksom inte hejdå utan mera tack för en mysig helg, snart ses vi igen. För jag vet att vi gör det. Och det är grymt! Gissa vem som bokat flygbiljett hit på fredag redan? Hihihihi...

Puss&Kram från en lycklig dam


Damon hade planerat att han skulle vila huvudet i mitt knä men jag hann före!

Ska strax lägga mig. Imorgon väntar dag två av konferens. Gick så jäkla bra idag, mitt arbetslag är för tillfället grymma och har värsta planerna inför hösten. Ska gå tidigare imorgon för att träffa Damon. Det är fortfarande så jäkla overkligt. Tänk att jag får pussa på den där blyga och charmiga killen från baksätet i bilen på Gotland. Jag tycker det är overkligt. Fina han vill spendera sina helger med mig. Fjärde på raken nu. :)

Egentligen har jag ju ingen som helst koppling till Stefan Liv som person, men jag är uppvuxen i en hockeyfamilj, var tillsammans med en riktig hockeynörd och min lillebror lever för hockeyn vilket i sig inte heller spelar nån roll. Jag blir bara så ledsen när så tragiska saker sker. Minuterna innan planet lyfter är allt som vanligt, minuterna efter har ett 40-tal familjers liv stannat. Bara sådär, blir aldrig mer detsamma. Små barn har förlorat sina pappor, män och kvinnor sina bröder, föräldrar sina barn och kvinnor sina män. Bara sådär.

Det finns inget man kan göra för att styra de där sakerna. I efterhand är det över, och att ta vara på livet innebär inte att gå och vara rädd för vad som kan hända. Men det är när sådana här saker händer som det ger oss andra en knuff i rätt riktning. Jag kan inte föreställa mig det familjerna känner just nu. Jag vill inte ens. Och det finns ingen mening eller egentlig nytta i det som sker när det är något så fruktansvärt tragiskt. Men vi som påminner oss om att livet är något värdigt, något viktigt, vi kan i någon mån påverkas till att handla rätt, säga det där vi känner, kämpa lite hårdare för det vi vill, unna oss, dela med oss av våra bästa sidor.

Det finns ju inga ord som egentligen kan beskriva det jag är ute efter. Jag kan inte försköna den här händelsen eller se någon mening i den. Jag vet bara att jag har ont i magen över att en svensk landslagsmålvakt förlorat livet i något så onödigt som en flygolycka. Det är för sorgligt. För jävla sorgligt.

Vissa saker i livet går inte att styra över. T.ex. att den man älskar inte är kär längre, att man får missfall eller att någon närstående dör. Men att någon plötsligt håller din hand, att bebisen som växer i din mage en dag föds eller att du vid 38 års ålder inser att du just hittat din bästa vän i livet är faktiskt inte heller saker du kan styra över. Saker händer och det du kan styra är ditt val att ta vara på det som händer.

Jag pratar ofta om stunder i livet, att det är stunderna och inte minuterna som räknas. Att man ibland ska komma på sig själv med att vara i den där stunden som pågår här och nu. Inte tänka på vad som väntar imorgon när du vaknar eller vad som händer om du gör si eller så, om du låter bli att göra det ena eller det andra. Konsten att bara vara, känna dina egna andetag, tro på det du ser i en annan människas ögon, om så bara för nu.

Jag tänker ganska ofta på det där. Och tack vare min medvetenhet om dessa betydelsefulla stunder, om så just bara för den timmen eller den förmiddagen, så har jag ett helt gäng sådana stunder i mitt förvar av minnen. Och jag ångrar inte en enda.

Jag menar inte att man ska vara oförsiktig eller hänsynslös, men att ibland våga låta stunder komma till en. Det kanske inte är optimalt att vara med en människa som i slutändan inte kan göra dig lycklig, men om du tillåter dig att njuta av stunden ni har tillsammans bara den kvällen, bara den bussfärden eller bara de där minuterna i telefonen så kan du lära dig att se på livet med lite ljusare blick. Genom att våga känna där och då. För det enda som räknas är nu. Alltid.

Jag har en tendens att tänka bakåt, alltför mycket bakåt. Sakna, analysera, fundera. Jag tänker framåt, hoppas, önskar. Men i slutändan har jag ändå bara nuet och så kommer det alltid att vara.

Moral ligger mig varmt om hjärtat, jag vill inte göra fel, inte såra, inte uppfattas som en självgod människa. Men jag har först nu, vid 25 års ålder bärjat kunna förvalta att jag faktiskt tycker om och under många år tillbaka har tyckt om mig själv. Jag är viktig. Och jag mår bra av att släppa på en del principer som ju bara är just principer.

Jag kommer alltid vara en tjej med många levande känslor, med en närvaro till livet, till medkänsla och till andra människor. Jag berörs så lätt. Men jag tar tillvara på varje stund nu och jag önskar jag mötte fler som vågade. Våga leva ditt liv. Våga skratta men våga också gråta och sörja, glöm bara inte bort tron på dig och det du vill med ditt liv. Punkt.

Oj vad tråkigt det var att läsa mitt senaste inlägg, vilket svammel. Jag blir visst lite ofokuserad av att ha en 28-åring i tankarna. Jag tänker på honom flera gånger varje timme. Är alltså inte besatt eller överdriven. Vet inte om det har med mognad eller nåt annat att göra. Troligen inte med mognad. Hur torftigt det än må låta så håller jag medvetet tillbaka, av flera skäl. För det första för att han åker till Australien om en månad och jag inte tror att jag fixar att vara kär i någon som kommer vara så långt borta så länge. Det är det ena.

Det andra är att jag faktiskt är lite orolig för att känna något för någon igen. Känner något gör jag förstås redan men det lilla jag kan styra, det styr jag gärna över så länge det går.

Sedan finns det ännu ett skäl. Ända till för dryga månaden sedan var jag beredd att kliva in i ett gammalt förhållande och leva mitt liv med honom tills vi blir gamla och jag var beredd att göra det med hela mitt hjärta. Men så blev det inte. Han kommer liksom alltid vara en del av mig och det är lite svårt att plötsligt ta en annan väg än den säkra, trygga.

Jag ska ge det här en ärlig chans. Jag vet och jag visste redan innan att den där resan till Gotland skulle föra någonting med sig, vad det var hade jag ingen aning om och jag vet inte alls vart den här resan bär.

Jag vet bara att veckorna rullar snabbare nu och att vardagen är transportsträcka till helgen, men en rolig sådan. Det är roligt på jobbet och jag vet, jag vet att när helgen kommer så väntar en så jäkla go kille på mig och bara mig och den känslan är smått oslagbar!

Jisses vad fort tiden går. I fredags vid 23-tiden kom Damon från Helsingborg. Var nervös när han kom in med sin stora väska i hallen men ville inte riktigt släppa taget när vi kramades. Han börjar kännas "hemma" för mig nu, så sakteliga. Jag känner igen hans "lukta gott" och jag vet hur hans händer känns i mina. Jag har lärt mig att jag inte behöver stå på tå när jag ska pussa honom, något som han tidigare fick påminna mig om.

Igår åkte vi bil med Åsa in till stan och träffade pappa, Martin och Anne-Li lite hastigt. Sedan letade vi efter Nike Free run till Damon, den eviga jakten. Hittade inte de rätta så vi gick och åt i Kungshallen. Det är så rörigt där men Pong har så god buffé så det gjorde inget. Damon åt någon mezetallrik. Intressant va? ;) Sedan blev det en fika och efter det tillbaka till Kungsholmen och pappa där mammas bil tog oss hemåt. Vi började titta på en film i soffan men kröp sedan ner under täcket för lite vila innan det var dags att åka in till Roslagsgatan och Buco Nero där vi skulle möta Damons kompis Toni och hans flickvän Madde. Jag var skitnervös!

Häftigt ställe måste jag säga, mest fascinerad var jag av toaletterna och de spacade låsen. Gick t.o.m två ggr bara för att det var så speciellt! Vi åt massa god italiensk mat och pratade om ditten och datten. Bland annat hur man kan veta vilken färg dinosaurierna hade eller att grottmänniskorna bara "arbetade" 14 timmar i veckan. Och om man kommer veta om 100 miljoner år att zebrorna var randiga. Sådana viktiga saker var det.

Vid halv tolv körde vi hem Toni och Madde och sedan fortsatte vi hem till mig. Såg klart Napoleon Dynamite i soffan och gick sedan och la oss. Damon somnade bums, det tar visst på krafterna att hänga med mig för han kan somna precis vartsomhelst och närsomhelst. Jag tycker mer och mer om honom för varje minut som går och det är så jäkla läskigt. Jag hade aldrig räknat med det här när jag såg honom första gången i bilen på Gotland.

Idag sov vi länge (till halv tio), sedan gick vi ner till vattnet och det dundermysiga fiket som finns där. Drack kaffe och varm choklad och tog varsin hembakad smörgås, en med lax och en med leverpastej. De hade tusen bakverk också men som tur var räckte inte pengarna till det.

La oss på klipporna i solen en stund och höll varandra i handen. Jojo, lika mysigt som det låter. Jag vill liksom hålla i honom precis hela tiden. Nästan lite pinsamt. Till slut var det dags att bege oss hemåt för att hämta hans saker och fortsätta mot stan. Lämnade bilen hos mamma och tog tunnelbanan till stan. Där åt vi den godaste yakinikun och sushi, sedan var det dags att säga hejdå. Den här gången kommer jag sakna honom på riktigt. Fina, fina han.