Luppans

Har lite svårt att sova för jag är så täppt i näsan så såg lite på tv och på ettan visar de Generation Plastik. Jag får ont i hjärtat. Dessförinnan såg jag ett inslag om den där killen som bloggat om sitt sexköp och lyssnade till lite olika profiler och deras tankar kring det och den allmäna kvinnosynen. Och det väcker så många tankar hos mig.

 

De pratar om att männen förtrycker kvinnan, att vi tjejer har press på oss att prestera, se ut på ett visst sätt och även agera efter killarnas önskemål. Att raka sig både här och där, att träna sig för att männen annars väljer en annan tjej o.s.v. Men bara en sak slår mig då. Vem är det som gör dessa saker? Alltså, vem håller i rakhyveln och vem stoppar lågkalorimat i kvinnokroppen? Är det inte kvinnan själv? Har man inte någonstans ett val? 

 

Jag vet att det är svårt att vara stark och svårt att stå emot men vad skulle hända om alla tjejer, alltså ALLA slutade raka sig? Skulle killarna inte vara intresserade längre då? Och vad är skillnaden mellan att en kille säger: Rakar du dig inte går jag till någon annan och att en tjej säger: Kan du inte bete dig eller behandla mig med respekt går JAG till någin annan? Vem bestämde att tjejer måste anpassa sig efter killar? Nånstans är det ju tjejer som låter sig styras. 

 

Jag rakar både ben och armhålor men är ÖVERTYGAD om att ifall ingen annan gjorde det och jag aldrig lärt mig det hade jag varit ganska så mycket mer luden mot vad jag är idag. Jag har "lärt" mig att för egen del v i l j a ha mjuka ickehåriga ben men jag störs ju inte av håret på huvudet så givetvis är det inlärt. 

 

Jag bara önskar att både tjejer och killar var mer starka. Jag är solklar feminist men till skillnad från extremfeminister hatar jag inte män. Jag KAN känna empati för dem även om de inte behöver min empati. Jag har träffat så många fina och osäkra killar som jag aldrig skulle skuldbelägga för den fruktansvärda kvinnosyn som finns. 

 

Tänker extra mycket på detta nu när jag ska få en liten son eller dotter som en dag ska klara att stå på egna ben med egna värderingar.

 

Så var det detta med plastikkirurgi. Jag har svårt att förstå det hela. Tanken har visst slagit mig också, många gånger gällande en viss del av kroppen men det faller alltid tillbaka på att jag vill jobba med mig själv istället. 

 

Den här graviditeten kommer förändra min kropp föralltid och det kommer stunder då det stressar mig oerhört och jag tänker på alla år då jag inte uppskattat min kropp som den är utan bara letat fel. Jag hoppas så att jag växer tack vare min graviditet och oavsett efterresultat kan tycka om min kropp precis som den är. Men så matas vi av bilder i media och även genom forum som instagram där det vi söker är perfektion. Kan något vara mer perfekt än en gravid kropp som sedan ger nytt liv? Låter jag larvig?

 

Det FINNS sunda och osunda kroppar vill jag påstå, men om de är fina eller ej ligger i betraktarens öga. Jag vill vara sund. Jag vill må bra och vara hälsosam. Det har gått sådär under min graviditet och nu drömmer jag om att finna tid med en liten till att få just min kropp att må så bra som den kan. 

 

Om den tiden finns eller ej återstår att se. 

 

Jag har fått fler kommentarer om min kropp än i hela mitt liv sedan jag blev gravid. Det är rättigenom "komplimanger". Att jag är så ovanligt fin för att vara gravid och att magen är så liten och att jag inte gått upp på andra ställen.Varje gång har jag blivit glad och känt mig lyckad men i nästa stund stressats över tanken att "snart blir jag tjock, snart kommer bristningarna eller efter förlossningen så visar sig min nya degiga kropp och då är jag inte så fin längre." Jag vill inte tänka så. Än mindre känna så. Jag lever inte mitt liv för att se mig i spegeln, jag lever för att faktiskt skapa fina minnen och stunder jag kanske kan dela med folk i min närhet. Jag lever för att bygga på min relation med Damon och för att snart ta hand om en liten en och ge den lilla individen alla möjligheter jag kan för att bli en stark och trygg människa. 

 

Sockerstoppet då? Hur gick det? Jag tycker jag gjorde okej ifrån mig. Jag åt två små Delicatobollar på eftremiddagen men inte den där stora sorten som är styckeförpackad utan de små som ligger i låda. Jag anser mig på det stora hela nöjd ändå även om jag imorgon ska satsa på mer frukt och kanske ingen sötsak. Om det går eller ej återstår att se.

 

Mår i alla fall bättre men tar en sista kureringsdag imorgon, är fortfarande förkyld och matt men förhoppningsvis på bättringsvägen. 

 

Godnatt gott folk!

God förmiddag!

 

Jag är fortfarande förkyld och kurerar mig bäst jag kan med blutsaft och clementiner och annat nyttigt. Det är lustigt, i Australien var jag nästan aldrig sjuk men här i Sverige spårar mitt immunförsvar ur direkt. Och jag är så himla värdelös på att vara sjuk. Jag är inget bra på att ligga i sängen och dricka te. Nej jag åker hellre till affären och handlar kuckelimuck eller tar en promenad i myrsteg för att få lite frisk luft. Jag förstår grejen med vila men har svårt för att ligga rätt och slätt i en säng i tre dagar och stirra i taket. 

 

Många gånger har jag blivit utskälld för just det, att jag inte är sjuk när jag är sjuk, eller i varje fall inte beter mig som en. När jag bodde själv i lägenheten innan jag träffade Damon brukade jag passa på att småstäda, också i snigelfart och för mig är det skillnad på att prestera på jobbet eller att småplocka lite hemma, för att inte tala om smittan jag skulle utsätta folk för i mitt jobb. 

 

Men nu var det socker det skulle handla om. Innan jag blev gravid var jag faktiskt en rätt hälsosam människa vill jag påstå. Veckan innan jag blev gravid och de första veckorna som ovetandes sprang jag 40 minuter på morgonen och 40 minuter på kvällen. Jag åt varierande och av allt men med den där motionen funkade det. Visst slank det ner en och annan chokladbit men min kropp var både stark och frisk. 

 

Sedan blev jag ju gravid och ganska fort kom det där vidriga illamåendet. Jag var inte sugen på nånting och vanlig mat gick inte alls. Det enda som lockade mig var typ pommes frites och mjukglass. Och med tiden även annat onyttigt och jag tror inte det gått en dag under min graviditet då jag inte ätit socker, och med socker menar jag sötsaker. Det är inte bra.

 

Så igårkväll när jag ätit sex stycken Plopp, sådana tvåbitars från Karamelkungen, kände jag bara att näej, nu får det vara nog. För mig själv men framför allt för liten i magen. Dessa sista tre månader ska bli fria från socker och det ordentligt. Jag har betsämt mig. No more. 

 

Och hörrni var är namnförslagen? Vi behöver hjälp! Själv har jag äntligen kommit på ett pojknamn som Damon faktiskt gått med på!!! Och det är inte Bengt eller Olof som han önskar, utan Ellion. Jag har ju alltid tyckt om Elliot men det har blivit sååå himla vanligt och Ellion låter fint både på svenska och engelska. Nu vet vi inte att det är en pojke men jag har en stark känsla av det och alltid haft och jag tycker detta namnet är riktigt fint. 

 

Trevlig torsdag på er alla!