Luppans

Hej vänner och familj!

 

24:e maj idag. Dagen då jag tippade att jag och Damon skulle bli föräldrar. Men jag har allt som oftast varit sämst på att gissa sådana här grejer så att jag sitter här stor som en elefant med magen ännu full är inte så förvånande. Jag gillar att ha rätt men det blir nog ingen bebis idag. Jag tycker ju att 26:e är ett bra datum men jag känner inte ett uns av förlossningssymptom så vem vet, vi kanske får en liten juniunge ändå. 

Jag tycker inte om det men är inte sen att erkänna att jag är en person med kontrollbehov. Varifrån det kommer skulle behövas en utredning för att svara på men jag vet att jag haft detta osunda kontrollbehov sedan barnsben, känner mig allt som oftast fortfarande som ett barn i många avseenden och jag vet inte om det är normalt eller bara väldigt dumt. 

 

Jag tycker om att veta vad som är på gång och ha en känsla för hur saker kommer att bli. Övar man sig blir man rätt bra på att ha rätt, inställning ger ofta ett liknande resultat. Vad jag menar är att har man inställningen att något kommer bli på ett visst sätt så blir det oftast så. Och många, många saker kan man förutspå och planera för. Föda barn går inte in under en sådan kategori dock. Och på ett sätt är ju det kontroll, jag vet med all säkerhet att jag inte kan planera när jag ska få hålla i ungen min. 

 

Förlossningen då? Hur mycket kan jag bestämma över den? Jag har mina önskningar och mina målbilder, men i en sådan situation så förstår ju till och med jag att allt kan vända på en sekund och att jag kanske inte alls vill det jag tror jag velat i 9 månaders tid. 

 

Och jag pendlar så i mina känslor kring denna stora händelse. Senast i förrgår sa jag till Damon, (ännu ett bevis på mitt kontrollbehov) att det kan bli på två sätt. Antingen kommer jag bryta ihop, bli rädd, få panik, känna att jag klarar inte det här och så tar den känslan över, eller så kommer det bli raka motsatsen och jag blir superfokuserad och känner ett jävlar anamma och kontroll. Jag hoppas så på det senare alternativet.

 

Men ena stunden är jag så rädd. Tänker att bebisen inte kommer kunna komma ut, att den kommer fastna och att min kropp inte är utformad på rätt sätt. Att just jag har för trång födelsekanal och att det kommer bli skrik och panik. Samtidigt vill jag ju så gärna tro att just min kropp är en sådan där superkropp som är ämnad just precis för att föda barn och att det kommer gå så mycket bättre än jag någonsin kan föreställa mig. Jag tänker att jag är en lyckans ost som får uppleva detta. Som kan få barn, som har det bevisat på alla tänkbara sätt. Jag som oroat mig i år för att just jag inte skulle kunna få barn. Men jag kan ju!

 

Jag tänker att jag kanske i panik kommer vilja vara ensam, att jag kommer kasta ut Damon och Nicole och kanske barnmorskan på köpet. Eller att jag är duktig och klarar mig igenom själva förlossningen men sedan bryter ihop och bara vill hem till mamma och pappa och mina syskon. Att jag ska bli liten.

 

"Du tänker för mycket Jessica." Har jag väl aldrig hört förr? Vet inte vad folk vill ha sagt med den meningen?

 

Stora delar av mitt liv har jag varit ängslig och negativ, förutspått det värsta, anat det värsta och liksom bestämt mig för att det är på ett visst sätt som inte gynnar mig. Om jag rättfärdigar mig själv har jag nog varit mer negativ än positv i mitt liv, som ett litet, eller ganska stort skydd, som för att inte bli besviken om något blir dåligt. Men i gymnasiet uttalade flera olika personer det, att jag var så negativ, jag såg mig inte själv så men sakteliga fick jag inse att de nog hade rätt. Jag jobbade som FAN med det. Jobbade med mina tankar och och att tänka "ja", "möjligt", "genomförbart", "positivt", "kommer att hända", "jag kan", "det blir bra", "jag hittar en lösning", "det är inte så illa" o.s.v. Och till slut, till slut så var jag där och kände precis så också, inte bara tänkte det.

 

Jag var på toppen av berget när jag träffade Damon. Kunde inte vara mer tillfreds med mitt tänkande och kännande. Det enda jag saknade var drömmen om en familj. Jag ville liksom börja leva på riktigt. 

 

Fram till då gjorde jag väldigt mycket för mig själv, investerade i min personlighet och mina känslor genom att motionera mycket, äta bra, SOVA, måla möbler och inreda mitt hem i något som var harmoni för mig. Jag hade tagit reda på vad jag behövde och levde därefter. 

 

Så vad behövde jag? 

 

Rutiner var oerhört viktigt för mig. Där ingick just mat, motion och sömn. Sömnen var allra viktigast, därefter frukosten men tätt inpå kom dosen av motion varje dag. 

 

Till frukost åt jag ett eller två kokta ägg, en stor smoothie på oftast halv avokado, halv banan, frysta bär, apelsin, havregryn och ibland något så märkligt som en morot. Så blandat med lite vatten och is för att inte bli så tjock. Ibland, färska jordgubbar, yoghurt, kanel och Gud vet allt. Jag kunde variera ingredienserna i all oändlighet men jag stod mig ända fram till lunch. Mellanmål var ofta knäckebröd med någon skinka och frukt och så hemlagad lunch, oftast fisk eller kyckling med grönsaker och någon kall yoghurtsås. 

 

Min kost var alltså inte baserad på någon diet men jag lärde mig vad just jag mådde bäst av och det var "ren mat" som var lagad från grunden där jag kunde se alla ingredienser själv och som gjorde mig ordentligt mätt. Jag har alltid varit ett matvrak och kommer nog alltid vara. Jag lärde mig att jag behövde äta var tredje timme för att må bra och lägga fokus på frukost och lunch. Middag kunde gärna bli något enklare.

 

Jag gick ofta en promenad eller till och med sprang innan jobbet. Varje dag. Så också efter jobbet innan middagen. Min aptit blev så mycket bättre och jag var bara sugen på "nyttigt", inte massa skit. 

 

Jag la mig aldrig nånsin efter kl 22. Ofta var jag i säng redan kl. 21 och det var något som verkligen, verkligen passade mig. Jag gick också upp samma tid oavsett vilken tid jag började. 

 

Det var de tre grundrutinerna. Men det skulle ju aldrig räcka för att må ordentligt bra. Jag behövde lite kultur och estetik däremellan också. Jag badade badkar prick varje dag. Egentid, javisst, men också hänga med folk jag tycker om. 

 

Har alltid varit en person av tycket att "Ska det va' så ska det va'" och vad jag menar med det är att fyller någon år skall denna/-e firas ordentligt, bjuder jag hem folk till min egen födelsedag ska där vara tio sorters tårtor och kakor även om det innebär att jag får baka allt själv, eller det är ju halva poängen, att det är hembakat och smarrigt! Ska det firas midsommar så ska det verkligen firas och allt ska finnas på bordet i matväg så att det finns något för alla! Liksom varje person ska hitta något på bordet som är just deras favorit. På julen ska det bakas, både pepparkakor och lussebullar men också kola och annat julgott. Jag tycker verkligen man ska gå all in i det man gör. Men:

Men när det kommer till den närsta tiden så handlar det nästan uteslutet om mig! Visst ska Damon bli pappa lika mycket som jag ska bli mamma men det är jag och bara jag som ska föda fram det här lilla pyret. Och jag jobbar all min vakna tid med att förbereda mig mentalt på det. Och jag försöker hänga mig fast vid tanken att ett, jag kan, det kommer gå bra, och två, jag har tur, jag är lyckligt lottad som får vara med om detta. Jag är frisk, jag ska få mit första barn. Vad mer kan betyda något?

Självklart finns det massor som betyder något utöver det, men jag har de bästa grunderna i alla fall. Och jag börjar för allra första gången under denna graviditet känna att jag kanske ändå är redo att möta den här lilla personen...

 

Vi hörs!