Luppans

Hey!

Oj vad det jobbas på här. Tvättas så det står härliga till och packas, packas, packas. Wiiihoooo. Närmare Australien än så här har jag aldrig varit :)

Igår var värsta perfekta dagen. Jag lagade Emmas paprikor fast istället som en gratäng med svart Kvibilleost och krossade tomater med vitlök som jag sedan sprang över med till Åsa och Jocke. Skulle bara mellanlanda och vi åt snabbt för att sedan styra kosan mot Kista Galleria. Sagt och gjort. Hittade ALLDELES för mycket, jag som inte brukar hitta ett dugg där!! Ska visa senare om jag hinner. Så galet nöjd men det sved lite i plånkan. Sedan svängde vi förbi ÖB, mötte pappa och Martin och så följde Martin med oss.

Han var så duktig och hjälpte mig att diska medan jag packade och småstädade. Idag är det sista rycket. Fy farao.

Nej nu ska jag hänga lite med lillebror som sovit här innan pappa hämtar honom, sedan blir det troligen Skypedate med Damon och därefter det där slutrycket! Heja, heja!! Bilder från igår:

Vilket hejdundrans väder! Ska slänga mig i duschen, sedan luncha med Åsa och Jocke och haka på dem på en liten shoppingtur, sedan blir det packa, packa, packa för hela slanten. Och städa! Världens bästa dag.

Hej igen.

Jag tänkte jag skulle teckna ner några ord om lycka. Det startar jag genom några ord om avundsjuka. Avundsjuka är vidrigt. Jag har varit ganska mycket avundsjuk i mina dar, men jag har alltid vänt det till något positivt (jobbig jävel va?) genom att tänka att jag kan lika bra som andra, om inte på samma sätt så på ett annat sätt som gör att jag når dit jag vill. När jag var yngre handlade det mycket om att vara intressant, nu handlar det mer om att vara smal eller smart. Jag tycker nämligen att alla människor är intressanta och det innefattar ju även mig.

Kroppsnojor har jag i vågor men är för det mesta väldigt nöjd. (Jobbig jävel va?) Jag tycker helt ärligt att jag väger 5 kg för mycket. Väger i dagsläget 61 kg, har varit uppe på 63 och mådde pest då. Jag är 165 cm lång och ingen skulle kalla mig överviktig men jag trivs bättrre under 60-sträcket. Det är dock några år sedan jag var där nu.

De där orden i pyttestycket ovan kan sticka som fan i folks öron/ögon. Det är liksom inte okej att gnälla över fem kilo. Men lyckan sitter liksom inte där. Jag blir eller känner mig sällan olycklig över insikten att jag väger över 60 kilo, däremot kan jag bli olycklig när jag inser att jag inte orkar göra något åt det eller när jag tar fan i hornen och försöker göra något åt det men inget händer. Men inte heller där ligger roten till olycka egentligen.

Lycka är ingen evig känsla. Den kommer och går och man vet aldrig när eller hur. Det går inte att förbereda sig på den, heller inte vara beredd när den försvinner. Jag har inte kommit ikapp min egen lycka kan jag säga. Vad menar jag med det då? Jo:

Den här hösten har varit en av mina finaste, ändå har jag inte kunnat ta in den. Jag har varit så mycket i stunden att sekunderna och "nukänslan" försvunnit i samma stund den kom. Jag vet att jag har haft lyckan i min hand men jag var inte beredd så jag har på något vis inte förstått att jag varit med om den.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur fint det jag har fått i mina händer är. Att han som jag blev helt tagen av i bilen på Gotland faktiskt kanske kommer att bli min. Min på riktigt. Alla, alla frågar om min resa till Australien och i hjärtat blir jag så tagen att det liksom bara rör runt och overklighetskänslan är såå påtaglig. Det känns så diffust och skört att det är svårt att förstå att det är jag.

Hade jag hört min historia som om den vore någon annans hade jag nästan blivit lite störd. Störd på det sockersöta, det perfekt slumpmässiga, det där sagolika, det där som man faktiskt bara hör berättelser om. Jag skulle nog till och med tro att personen överdrev en smula. Sånt här händer ju inte i verkliga livet. Det är mer som en ganska dålig romantisk dramafilm.

Jag skulle nog kunna bli avundsjuk på mig. Missunnar gör jag sällan men här skulle det ligga nära till hands. Särskilt om jag vore någon som skulle nöja mig med det lilla, med att bara hitta någon som tycker om mig, som vill hålla min hand framför Beck på söndagarna och göra vanliga saker, leka vanlig kärlekshistoria med mig. Och så kommer jag som i praktiken kanske inte rört ett finger för att få allt det här och ändå så läggs lyckan i mina händer. Jag tycker det är magiskt. Fantastiskt.

Det är inte lätt att på riktigt glädjas med andra. Många låtsas att de unnar, låtsas att de verkligen är glada för någon annan när det egentligen är galet påtvingat eller så bryr man sig egentligen inte det minsta och därför är det lätt att låtsas glädjas åt andra.

Jag önskar alla lite lycka, men det handlar mycket om en själv. Man måste tro på den. Man måste tvinga sig att dra på sig nya glasögon ibland. Göra saker man inte brukar. Och det behöver inte vara stora saker. Det kan vara så enkelt som att byta tanken "Fan vilket jävla skitväder" på morgonen till "Åh vad jag ser fram emot att krypa upp i soffan ikväll med regnet smattrande mot rutan, tända lite ljus, och vara jävligt nöjd med det lilla jag åstadkommit idag." Det kan vara att lägga på ett leende eller säga något treligt till en annan människa. Och det behöver inte nödvändigtvis vara "Vad snygg du är i håret". Det går att bjuda på sig själv på så många andra sätt. Och när du själv bidrar till andras lycka så kommer du steget närmare din egen.

Det var några ord om lycka det.

Till att börja med vill jag säga att jag blir så glad när jag får en liten kommentar eller två. Det blir som ett litet glädjeskutt i mig varje gång. Mer om det senare..

I söndags firade vi min älskade, älskade mamma och jag kan bli så rörd av att jag fått ha henne som mamma hela min uppväxt. Småduster har vi haft men jag vet att hon verkligen, verkligen älskar mig. Det vet jag att båda mina föräldrar gör och det i sig är en gåva. Jag är så glad att jag har mina föräldrar. De har gett mig så många oförglömliga minnen som är ovärderliga.

Som sagt, jag vet att min mamma älskar mig men jag är säker på att jag älskar henne ännu lite mer. Jag hade inga pengar över så istället för en vanlig present spelade jag och Åsa in en film till henne med olika skojiga händelser hon varit med om i sitt liv, eller rättare sagt, roliga saker hon sagt och gjort. Och så visade vi den på tillställningen.

Vi åt jättegod mat och hade det så bra. Mina gullesyskon var där också och även dem är jag lycklig över att jag har.

Lite bilder från dagen:

Hej folket!

Det har varit några köriga dagar, både i göromål men också känslomässigt. I söndags firade vi mammas 50-årsdag vilket jag kommer ägna ett eget inlägg åt när jag får tid till det. Annars är det förberedelser, förberedelser, förberedelser. Jag har köpt lite klänningar till Australien men detta i blindo då jag inte har en aning om hur varmt 40-45 grader faktiskt är. Jag klämmer fortfarande på mössor och stickade koftor fast det inte alls är vad jag kommer behöva.

Inatt drömde jag om Damon. Det har varit köriga dagar då det kommer till honom också. Jag försöker vänta lite till med att börja längta efter honom och det är verkligen kämpar jag gör. Det finns inte i min fantasi hur det kommer vara att träffa honom igen. Jag blir nervös bara av tanken. I drömmen var det jättejättenervöst att pussa på honom igen och att bli pussad på. Vaknade mitt i av alarmet i morse men där väntade också ett Viber-sms som gjorde hela mig varm.

Jag är bara rädd att han kanske blossar upp sina känslor mer än vad som är på riktigt nu när vi är ifrån varandra. Sedan vill han då och då ha en bild på "sin tjej" men jag blir så himla generad. Nog har jag tagit tusen bilder på mig själv men att ta en bild för att skicka till honom är annorlunda. Det ska ju vara naturligt men inte fult. Inte det enklaste. Jag har tjatat på honom om att jag också vill ha bild på honom och idag fick jag. Fina, fina han.



Imorgon är det finally fredag och i helgen blir den stora grejen att plocka ihop allting här hemma. Ska bo med lillebror en vecka medan mamma och Johan är på sparesa i Spanien och sedan hos pappa när han och Anne-Li åker till Thailand. Sedan är det jag som far.

La upp en video på Facebook idag som utspelar sig 15 minuter innan min och Damons väg korsas. Den "bevisar" hur jävla slumpmässigt vårt möte är. Och jag vet att hela livet handlar om tillfälligheter, men det gör dem inte mindre spännande. Livet är coolt. Jag minns inte ens vad jag gjorde för ett år sedan, så mycket har hänt. När alla blommor är vissna väcks de plötsligt till liv igen när man minst anar det. Som en orkidé. Ni fattar va?

Pratade förresten med min Alex idag. Mitt ex. Känns så sjukt att kalla honom så. I sju år var vi ju tillsammans och i somras bröt vi på riktigt. Ett bra beslut men det är inte utan att man saknar sin bästa vän ibland. Det tar tid att kunna prata om precis allt. Och jag älskar att vi tar vara på oss. Jag önskar honom allt gott i hela världen. Min älskade, älskade vän.

Nu är det något så spännande som att betala räkningar som står på schemat. Vi hörs snart! Puss på världen!!!!

God middag! Jag tänker en del på andra människor och hur de lever sina liv, vad de väljer att visa upp, att dela med sig av, vilket de väljer att hålla inom sig och vilka som får ta del av det som är dem. Jag tycker inte om att lämna ut mig själv. Egentligen. I det verkliga livet. Såhär är det inga problem men... Eller nej jag kanske ljuger nu. Jag kanske visst tycker om att lämna ut mig själv. Det får många gånger andra människor att våga öppna upp och låta mig se det som är dem och höra deras tankar, oro och funderingar.

Jag har bara en enda slags press i livet och det är att känna mig tillfreds i det jag har att göra med. I framtidstro, acceptans över nuet och att känna att jag har något att tillföra denna värld. Jag känner mig oerhört iakttagen och granskad. Jag hamnar då och då i smått jobbiga diskussioner just för att jag är så öppen med saker och ting. Det är en sida hos mig som jag både är stolt och skäms över. Det är inte fint att vara en analyserande person. Men det är så jäkla intressant att vara en.

Jag är stolt över att våga ha åsikter. Att tycka och framföra. Jag är stolt över att veta vem jag är och slåss för det jag tycker är viktigt. Men jag tror att det kan få människor att tycka att jag är en jobbig och präktig jävel som tror att jag alltid vet bäst.

Jag tror att jag alltid vet bäst.

Jag har belägg för mina åsikter, de är genomtänkta. Jag tycker om att vända och vrida och säger du nej kan jag alltid hitta ett ja. Säger du men hittar jag en väg till att säga fast. Säger du ner kan du ge dig fan på att jag hittar ett upp. Skulle det krävas skulle jag till och med kunna vara pessimist och säga omöjligt när du säger möjligt.

Nog med svammel. Igår hängde jag med min goa Ida 4 år och lillebror Max 2, vi hade sååå mys! Och så får jag pengar för det. Så galet att det inte är sant!

I detta nu ska jag åka och köpa en present till mig själv. Så jävla spännande!!


Hur gulligt och mysigt är inte det här? Fredagsmys på sin rätta nivå. Jag fick ont i hjärtat, vilken sucker jag är men jag rår inte för det!!

Det är nu 19 dagar sedan jag var med honom och jag tycker faktiskt att jag hanterar det här sjukt bra. Men det kommer stunder när jag saknar som fan. Särskilt när det är kväll. Eller natt. Oftast får jag de finaste sms:en när jag ligger och sover och från att sova djupt tar det en millisekund till jag är klarvaken då jag hör den där speciella Vibersignalen.

Jag börjar bli nervös. Jag har så smått börjat tänka på hur det kommer vara att se honom igen. Det känns så länge sedan och ibland grips jag av den där overklighetskänslan. Klappar våra hjärtan för varandra? Är det på riktigt? Det är så sjukt frustrerande att vara ifrån honom när jag ännu inte vet nånting om oss. Ibland tänker jag att jag kommer vakna en morgon och inte längre vill åka dit. Att allt bara varit på låtsas och att jag agerat tuffare än vad jag egentligen är.

Jag har varit rätt tuff både med, omkring och mot Damon. Jag har överträffat mig själv fler gånger än jag gjort under många år tidigare tillsammans med honom eller i sammanhang som på ett eller annat sätt har med honom att göra.

Inatt skrev han ett sms som ledde till tårar i ögonvrån och jag längtade såå mycket efter att få vara hos honom och känna att det är på riktigt.

Sedan är jag nervös över alla möten jag kommer tvingas till i Australien. Egentligen vill jag bara vara med honom. Jag blir så jobbigt blyg när jag måste träffa nya människor som jag inte alls valt själv att träffa. Men antagligen är det bara nyttigt för mig. Trots det önskar jag ikväll att det bara vore han och jag. Det är så nytt ännu så länge att jag inte känner att jag har rum för det andra.

Och tänk om det inte känns som det gjorde på flygplatsen i Danmark? Då jag bara ville ha mer och mer och mer av honom och aldrig nånsin släppa hans händer. Men här och nu, fy fan vad jag saknar!

Idag har jag jobbat 7:45-19:30. Det känns!! Men hörrni vad mysigt det är att hösten verkligen är här nu. Var så mysigt att gå hem i mörkret i lite lätt regn och en massa löv överallt. Ska krypa ner i sängen alldeles strax men har lite att dona med först.

Nu i dagarna kommer jag boka min resa till Australien. Det är så sjukt overkligt. Jag som aldrig har varit utanför Europa ska sätta mig på ett plan och åka till andra sidan jorden alldeles själv. Helt vansinnigt. Jag försöker tänka lite att home is where the heart is och att jag kommer fortfarande befinna mig på jorden. Det är bara världen!

Pratade med Damon för första gången på några dagar idag. Tycker så mycket om att höra hans röst och det gör inget att det går en stund mellan gångerna. Ibland får jag ändå för mig att han inte är på riktigt men när jag hör honom vet jag att han är det. Så lustig känsla, den där overklighetskänslan. Är han på riktigt?

Det är en del att ordna inför resan. Till att börja med det mest nödvändiga men sedan kommer det andra, sommarkläder, solskyddsfaktor, kudde, något att pyssla med på flyget och så vidare. Sedan ska jag ordna allt för Charlie och Vilma plus en hel massa annat men det är baaaara spännande. Det är svårt att ta in att det är jag som ska vara med om det här. Att den där tjejen jag berättar om som träffat en kille från Australien och som ska åka och hälsa på honom är jag. Och att det inte är vilken aussie som helst utan jordens i mina ögon mest trygga och ändå så spännande kille.

Nej nu kallar verkligheten! Hej!

Hellu.

I söndags var en kanonmysig dag som startade med tvättstugan. Jag älskar att tvätta när det finns ordentligt med tid till det så kl. 8:00 startade jag första maskinerna. Tvättade allt och lite till för att det skulle kännas fräscht. Liggande kläder tappar fräschheten efter ett tag tycker jag så jag körde på.

Kl. 15 var det släktkalas hos Åsa. Riktigt lyckat och jag är så stolt och glad över att vår släkt äntligen kan bete sig som folk, ugås och ha det bra efter några år av trubbel. Det är som att allt fallit på plats. Fick oss några rejäla skratt tillsammans.

När jag gick därifrån samtidigt som pappa och Anne-Li plingade jag på nere hos Tina för att gratta Adam som fyllde 13. Pappa och Anne-Li fick heja på Tina också och i samma veva blev jag inbjuden till middag. Så 45 min senare var jag tillbaka hos Tina och åt sjukt god mat, precis som alltid. Hennes hemmagjorda bakpotatisröror är oslagbara! Mums så gott. Och sedan 100 bakverk. Hon är oslagbar. Åt så jag hade ont i magen. Och när det kommer till hennes mat och bakning så går det liksom inte att inte äta eller inte smaka på allt, det är så sjukt gott!

Känns som jag börjar smyga mig närmare resan med små, små steg. Mycket kvar som ska ordnas men jag tror i alla fall i det här stadiet att den kommer bli av. Nu är det 16 dagar sedan jag träffade Damon. Vet inte om tiden går fort eller långsamt faktiskt.

Tid för jobb nu! Ciao!

Självklart hade han inte blivit uppäten av nån haj och heller inte slukad av en våg eller innebränd av en skogsbrand som spritt sig och för den som trodde att han kanske ramlat ner från balkongen så var det inte så heller. Han hade helt enkelt inte fått mina sms och visade på sin telefon. Men då har jag varit med om det också. Att ha oroat mig för honom. Någon gång måste vara den första.

Jag har varit rätt lugn med allting och tyckt att allting är underbart. Det skulle jag tycka idag också om inte om fanns. Inatt fick jag en bild mailad till mig och texten: Here where you should be. Den här bilden:



Sedan började vi sms:a för jag kunde inte sova men så blev det plötsligt bara tyst. Inget svar. Jag somnade men vaknade vid 4, fortfarande inget svar. Provade att skriva ett till sms. Inget svar. Vaknade vid 5. Inget svar. Provade att ringa. Inget svar. Gick upp och kollade Skype. Ingen där. Försökte somna om men sov oroligt. Vaknade för en stund sedan. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Jag har aldrig varit orolig för honom och mitt huvud säger att inget hänt men hjärtat och magen känns så oroliga att jag skulle kunna dö. Vad hände? Var är han? Hur mår han?

Jag förösker intala mig att jag är ASTÖNTIG just nu men det bara rör runt i magen. Inte kul. Hemska känslor.

Hallå hallå!

Igår var det firande av Åsa som stod på schemat och jag somnade lägligt två timmar innan jag skulle dit och sov som en liten unge fram till halv åtta. Ganska mysigt faktiskt! Svirade om till rena men inte alltför festliga kläder och kletade på mig lite smink. Sedan sprang jag över utan jacka till mini shit och det var rysligt kallt, 0-gradigt!

Mysig, avslappnad stämning och inte allför mycket folk, precis i min smak. Åsa var så gullig och hade fixat alkoholfri drink till mig. Blir så jäkla glad när hon tänker på mig sådär. Tanken var utgång men mina ögon gick i princip i kors och dessutom fastnade jag en trappa ner hos Carro och Evelinas mamma Tina och blev faktiskt kvar där. Att Damon snart skulle vakna var bara ett litet plus. Hade en sjukt mysig kväll och precis när jag skulle gå och lägga mig ringde den där bästa, bästa killen och det blev en Skype-date.

Tycker mer och mer om honom för varje dag och fastän varje dag gör tiden sedan vi sågs längre så betyder det också att tiden blir kortare och kortare tills vi ses igen. Och inatt kändes det som att vi tog ett litet steg i rätt riktning. Han är ju som bekant inte den som överöser mig med komplimanger även om han tycker det men vaknade i alla fall kl. 7 imorse av det finaste, pirrigaste sms:et jag nånsin fått av honom. Den här grabben spelar alla kort rätt. Sakta, sakta tar han bit för bit av mitt hjärta och jag har absolut ingenting i hans beteende att klaga på. Han bygger omedvetet upp ett begär hos mig som bara är kittlande och spännande.

Idag var det tänkt sedan för ett år sedan att jag skulle gå på Chokladfestivalen. Har inte missat en enda på 6-7 år nånting men i år fick jag inte med mig någon och det är inte alls samma sak att gå själv. Synd men då sparade jag några hundralappar och hekton ;)

Istället mötte jag Alex i Gamla stan och så gick vi till Stampen för att kolla på Leo som skulle spela där. Blev en promenad i solen också och så hittade jag en klänning till Australien samt bh och t-shirt på rea. Inga pengar jag egentligen har men jag har i prinicip två bh:ar nu som jag varvar och knappt ett sommarplagg. Vill inte få panik inför resan så jag slog till och billigt var det.

Nåja, klockan är lite mycket men jag ska göra ett ryck här. Slänger upp ett par bilder från i veckan när jag hade mys med Lill-amoren också. Ciao!


Det är absolut mössväder nu!


Promenad med Alex.


Stampen.


Jag och Jocke.


Mini shit


Sandra


Vår mat från daten i veckan.


En glad tjej som tar det hela med ro!

Hej i kvällningen!

Igår gick jag och la mig kl. 21 och sov nästan hela natten fram till kl. 6. Vaknade av en vibb från Viber men somnade gott om. Vaknade t.o.m innan alarmet och ringde Mr. D. Han svarade inte så jag försökte somna om och slumrade väl till lite, lite, men minuterna efter ringde han upp. På med täcket, ingen filt denna gång för det var kyyyligt denna morgon, och så tassa ut till vardagsrummet och datorn. Dessa morgondater är så mysiga. Jag blir verkligen nervös av att se honom. Jag kommer aldrig erkänna det för honom men idag när vi stängde av kamerorna och sedan mikrofonerna så var jag töntig och började gråta. Inget hulkande men tårarna rann nerför kinderna för att jag saknar honom så mycket.

Vill inte visa honom det utan ler och pratar på när han ser mig. Vill inte vara nån jobbig, känslig jävel. Det lär han bli varse om med tiden ändå och inte hjälper det att han vet att jag saknar honom så.

Gjorde iordning mig och brummade till jobbet. Nu är det minsann kallt ute. Var ändå pigg hela dagen och nu tinar jag kycklingfilé för att ge mig på den första middagen på över en vecka. Bra bra.

På jobbet fick jag en Viber-vibb och det var goingen som gav mig lyckopirr. Jag kan nästan inte hålla mig längre, vill bara kasta mig på ett plan till honom. Jag är för nyfiken på oss.

Det är redan mörkt ute, ska tända några ljus och laga min mat. Ciao!

Hej!

Imorse vaknade jag ur en mardröm, var trött som en råtta och det var kolmörkt ute. Tänkte inte utan tog bara mobilen och ringde Damon som svarade men täckningen var dålig så han bad mig att hop on Skype. Var inte direkt svårövertalad så jag drog en filt om mig och masade mig till datorn. Har inte sett honom på en vecka och fan alltså men jag blir nervös. Fast på ett bra sätt. Jag blir generad av att se på honom och jag känner mig som 15 igen.

Tiden flög och till slut kallade jobbet. Har varit sååå trött och är nu nybadad och ska lägga mig.

Igår firade vi Åsa, sedan gick hon, jag, Mikaela och Jocke till pizzerian och åt stans godaste kebab. Jag har aldrig gillat kebab men den är oslagbar.

Jag är så nöjd med tillvaron att jag inte kan formulera mig som jag är van vid. Jag är van vid att ha svåra saker att tänka på, ångest, oro och en brinnande önskan om att klättra uppåt, att kämpa för något. Men jag har ju allt jag kan önska för här och nu. Visst har jag drömmar, önskningar och mål, men just här och nu är livet underbart.

Det enda jag har att oroa mig över är hur jag ska få ihop pengar till en biljett till Australien. Hallå liksom? Jag vill så jäkla mycket just nu. När det kommer till hela livet, jag tror så mycket på mina drömmar och att jag ska kunna förverkliga dem. Och allt detta med Damon är bara en stor jävla bonus. Jag vill skriva ut hans ord och rader så hela världen kan se. Varför känner man så?

Bilder från igår, godnatt!

Idag fyller min lillasyster Åsa 24 år och jag ska dit på momangen och fira henne. Lilla, stora yrvädret! GRATTIS!!!

Började okristligt tidigt imorse men vad gör väl det när man har det underbaraste jobbet? Har så härliga föräldrar dessutom till våra barn och pappan imorse var som alltid så rolig. Han frågade hur jag mådde då han visste att jag varit sjuk och jag sa att jag mådde topp men att jag kanske var lite trött.

"Du får sluta flänga upp och ner till Helsigborg på helgerna" sa han. "Jag har slutat med det." svarade jag med ett leende. "Jasså? Vad nu då? Dög han inte?" "Jodå men det skulle bli lite dyrt att flänga fram och tillbaka till Australien." "Suuuuck, att du ska vara en sådan romantiker då! Vad är det för fel på killarna i Vinsta?" (Jag bor ju inte där men det ligger inom rimligt avstånd.) Ni som inte vet vad eller var Vinsta är fattar inte det roliga men det är typ som att säga vad är det för fel på killarna i Molkom?

Skyndade mig hem från jobbet för att ringa Damon och fick prata med honom en liten stund. Under dagen hade han skickat bilder på oss från helgen och bifogat ett mail "från" lilla Mia. Så gulligt. Fick söta bilder på henne också. Bedårande unge.

Har hängt med Lill-amore (Sandra för de som inte vet) och amore (Maria) hela eftermiddagen och kvällen och kom just hem. Så höstigt det är nu!

Ska sova på momangen. Imorgon fyller min älskade lillasyster år så det ska firas! Klapp!


Innan hon öppnat paketet. "A little something for Mia with love from Jessica"


Ja men hallå dör man eller? Mia i lilla koftan och kaninen jag köpte.


Första bilden jag tillät Damon att ta på mig. Fan jag kan konsten att se ledsen och glad ut på samma gång, och det var just vad jag var..


Jag & Han


Om jag längtar efter honom? Lite.

En bra dag är när:

♥ Jag vaknar kolosalt utvilad i en uppblåst säng hemma hos Jonna, Mathias & Stina

♥ Jag får äta frukost bestående av äkta norrländskt tunnbröd med leverpastej och gurka tillsammans med ovanstående.

♥ Jag får skjuts av Mathias hela vägen hem.

♥ Luften är frisk och krispig, himlen är blå och solen strålar.

♥ Jag känner mig pepp på att söndagsstäda och börjar med det.

♥ Telefonen ringer och det är en signal från Australien som ljuder via appen Viber.

♥ Det är Damon i andra änden och jag hör honom perfekt.

♥ Han och jag pratar om hur det skulle vara om vi var ensamma på stranden tillsammans en kväll.

♥ Jag får ett sms av Mikaela som undrar om vi ska ta en promenad.

♥ Jag i lugn och ro hinner städa klart allt utom badrum och kök som jag vet att jag fixar imorgon.

♥ Jag får avsluta dagen med ett varmt bad och sedan somna till regnet mot rutorna.

Det var min dag.

Hej!

Frustrationen har lättat. Igår vaknade jag tidigt och låg och funderade lite innan jag sms:ade Jonna för att höra om gårdagens planer. Hon ville till IKEA så jag begav mig mot en lång tur dit. Mötte henne och Stinisen i Älvsjö varifrån vi fortsatte till IKEA. Där blev det lunch, jag åt både köttbullar och Caesarsallad. Tyckte det var himla gott och sällskapet det bästa. Stina är ju världens snällaste bebis och Jonna är feel good hela hon så jag kunde haft det sämre.

Vi skulle handla lite grejer men av sekretessbelagda anledningar blev det bara lunch och i det närmaste marsch därifrån. Drastiskt ändrade planer med andra ord. Sötlusen Jonna fick ett litet sammanbrott över hela tillvaron men blev snart en liten solstråle igen. Det är en konst att vara charmig och söt när man är arg, men hon är det!

Hur som helst, väl hemma fick jag passa Stina medan Jonna fixade med andra viktiga saker. Jag är kär i Stina. Jag tycker så mycket om henne fast jag inte har något starkt band till henne än egentligen. Så glad och go. Senare åt vi middag ihop och kilade till affären i höstmörkret. Var så jäkla sugen på SIA:s hallon- och saltlakritsglass som jag ätit två gånger i Helsingborg men de hade den inte!! Så det fick bli citron och lakrits istället.

Hemma igen nattades Stina, eller förflyttades från vagnen till sängen och preciiiiis när jag kom innanför dörren ringde det från Australien. Hade lämnat mobilen där då jag inte trodde jag behövde den när vi skulle till affären. Hjärtat tog ett litet skutt när jag såg att det var Han. Hade inte väntat mig något samtal eftersom klockan var över nio, d.v.s. fem på morgonen i Australien. Men han ringde och jag struntade fullständigt i att jag till en början bara hörde vartannat ord.

Blev både nervös och glad på samma gång. Jag bygger upp en nästintill omedveten oro mellan gångerna vi hörs men när jag hör hans röst så faller allt på plats igen. Vi pratade i dryga kvarten om jag vet inte vad. La på med måbrafeeling och kröp upp i soffan bredvid Jonns. Pratade om saker jag funderat över sista veckorna och började sedan se LA Gigolo. Blev kvar där i natt ch har just blivit hemskjutsad av Mathias. Nu står storstädning på schemat. Heja heja!

Jag är så otroligt frustrerad. Det handlar inte om att jag är otacksam eller stressad eller bortskämd. Jag är bara frustrerad. Det är inte en dröm att träffa någon som man faller för som sedan åker 1510 mil bort och inte går att nå när man vill och samtidigt inte riktigt veta vad man är eller vad som blir när han kommer tillbaka. Jag lovade mig själv att inte oroa mig för de här dagarna i förväg och det gjorde jag inte heller men nu är de dagarna här. Nog visste jag att han skulle vara långt borta men det är så sjuuukt långt borta att det känns som att han inte finns längre.

Jag tänker på att för en vecka sedan var jag på väg till flyplatsen och om några timmar var jag i hans famn och hade hans ögon på mig och ingenting kändes självklart eller säkert, bara fint för stunden.

En vän till mig har precis blivit brutalt lämnad av sin sambo och de såg ut och jag tror verkligen att de var det lyckligaste paret jag visste men från en dag till en annan har han lämnat henne och det gör ont i mig. Dels för att jag känner för min vän men också för att det påminner mig om att vi aldrig kan vara säkra på det vi har. Livet kan ändras så läskigt fort och hur fan ska man våga ge sitt hjärta till någon när det gör så jääävla ont när någon kastar tillbaka det och man inte är förmögen att fånga det?

Jag har alltid varit en giver. Jag ger tills hjärtat blöder och vill så gärna få något tillbaka men jag skulle aldrig någonsin be om det. Det här gäller i alla mina relationer, utom familjen där jag blir mer mussellik och stänger in mig. Jag har en ådra som alltid kommer pulsera av tankar och betraktelser, vridningar och vändningar men jag vill tro att den ådran ska kunna pulsera med ro en dag.

Vissa saker känns så onödiga för mig, till och med vissa människor. Jag vill inte vara en last för någon men jag vill heller inte vara så obetydlig att en människa skiter i om jag klänger på den eller inte. Nu när Damon åkt så inser jag ännu en gång hur jävla ensam jag är. Det gör inget. Jag klarar mig så bra. Men det är tråkigt när jag vet att det inte skulle behöva vara så.

Jag litar inte på någon och det låter så jävla klyschigt. Men människor är så hemska mot varandra utan att veta om det och många av de som agerar som det underbaraste på vår jord gör plötsligt något dratiskt oväntat och då spelar inte det de varit någon roll mera. Jag vill bara älska, underhålla och diskutera. Tillsammans med någon men folk har inte tid. Jag är inte jordens medelpunkt för andra men i mitt universum så är jag det och jag gör allt jag kan för att göra andra människors världsbild vacker och fin i närheten av mig.

Fan vilken frustration.

Tog en promenad i regnet idag trots rosslighet, eller egentligen just därför. Kände att jag behövde frisk luft efter en hel dag i sängen. Det är dags för nya rutiner. Inget mysigt och självklart väntar vid veckans slut och det är bara att acceptera det. Känns way too tidigt att börja längta. Acceptans måste vara en av våra bästa överlevnadsinstinkter. Har man accepterat så klarar man sig en bra stund tills man inser att man kan släppa igen. Förlåt jag vet att ni inte fattar någonting men jag skriver det här för mig, som allt annat.

Det var skönt att få luft i lungorna och att röra på kroppen. Tiden går förmodligen lika fort nu som annars men det känns inte så. Timmarna är såå mycket längre.

Blir en hemmadag imogon med så hoppas jag att jag är fit for fight på lördag så jag äääntligen kan få träffa Jonna. Har inte träffat en vän på 8 veckor nu. Sjukt!

Idag är fröken Tankfull hemma från jobbet. Hon har ingen röst. Den viskar ord utblandade med whiskey. Jag vill ta itu med, åtgärda, utveckla, ändra, förnya, nöja mig idag. Jag har kris. Men tack vare min förkylning är det en kris med ro. Finns de? Det verkar så.

Jag har inte sagt det en enda gång, det jag känner sedan han åkte. Det känns för tidigt. Och jag vill inte säga det nu heller men utan att säga de ord jag egentligen menar kan jag säga att det är någonting som fattas så jävla hårt. Jag kan inte koncentrera mig på någonting och vad värre är att det inte finns något för mig att koncentrera mig på. Jag vill bara dra ur proppen och låta whiskeyrösten tala om alla mina hemligheter, alla känslor, alla önskningar, alla drömmar. Men det är för tidigt. Det blir inte bra.

Det är en kris med ro för allt är stilla. Jag har inga måsten. Destomer tid ges då till virvlande tankar om än det ena, än det andra. Jag har trots all hoppfullhet en inre stress. Ju mer man har desto mer kan förloras. Tankar likt denna får man inte tänka. Det ska vara positivt, lustfyllt, hoppfullt. Prestera med positiv press men tro på ditt egenvärde. Sträva, besluta, våga. Kör. Tveka inte. Var framåt, ta för dig, glöm inte att vara lyhörd, ödmjuk. Mot dig, mot andra. Koppla av men stanna aldrig. Det är press på att vara i harmoni. Skräm bort all oro, tänk inte för mycket.

Vi andas inte samma luft längre. Vi sover inte bredvid varandra, inte ens samtidigt. Jag skulle aldrig byta bort att jag är här. Men det ändrar inte hur konstigt det här känns. Det är så nytt, han frestar mig ännu så men avståndet är bortom mitt förstånd.

Inga godnatt, inget godmorgon. Ett enda virrvarr känner jag och jag räknar timmar på mina fingrar minut efter minut. 6+8=14, 10+8=18, 13+8=21. Hinner jag hem innan han somnar? Varför hör han inte av sig? Ja men han är ju ute och surfar: Relax. Varför har jag inte fått nåt sms? Jag ska ju snart sova: Klockan är mitt i natten hos honom. Jag sover med datorn surrandes på nattygsbordet OM , OM han skulle logga in på Skype. Varför loggar han inte in? Men snälla Jessica han träffar sin familj som han inte varit med på flera månader: Relax. Se mig, hör mig, ring mig, sakna mig, bekräfta mig!

 

Ikväll har jag varit hos min kollega Emelie på höstmys med middag och soffprat. Så himla mysigt! Men nu mår jag om en kratta och har ingen röst, får se hur det är imorgon. Ligger redan nedbäddad och ska sova bums. Yesbox!

Har varit vaken i snart två timmar. Ställde klockan för att få prata med min Damon. Har sovit halvbra för jag är lite småsjuk med halsont och huvudvärk men i samma sekund jag såg honom var det som bortglömt. Snacka om frestelse. Så nära och så jävla långt bort. Hjärtat la på sig flera kilo kändes det som. Har ni känt det nångång? Att hjärtat liksom blir tyngre, påminner dig om att det finns där.

Borde kanske vara hemma men jag vill gå till jobbet. Så nu blir det äggfrukost och kanske ett tänt ljus.

Tisdagkväll. Den här bilden är tagen på båten till Gotland. Jag visste ingenting om nu men visst ser ni att jag visste nånting? Så jäkla förväntansfull tjej.

Så sitter jag här nu, många veckor senare och allt är på ytan sig likt. Jag är lite förkyld, trött efter jobbet, har inte gjort någon middag, har inget inplanerat och skulle kunna deppa ihop om det inte vore för en liten, liten detalj som gör denna tisdagskväll annorlunda. Jag har min tro. Jag tror på det här så jävla hårt.

Igår ringde Alex's mamma Monica och min kära Anna, min 53-åring som är coolast i världen. Hon är en grym lyssnare, något jag inte alltid tyckt när det kommer till henne. Hon är lite svår att förstå sig på. De flesta jag känner som någon gång träffat henne har blivit berörda på ett eller annat sätt. Hon är en sådan människa som lämnar avtryck efter sig. Man vet inte om hon är trygg eller otrygg, road eller förbannad, ärlig eller inte, intresserad eller gives a shit. Man vet inte. Det är svårt att använda ordet mystisk och bli tagen på allvar, men hon står för mystik. Hon är en sådan man vill veta mer om. En man gärna lyssnar på. En vars åsikt är viktig.

I alla fall, de båda medelålders kvinnorna (hör ni det, MEDELÅLDERS!) ringde mig igår och jag undrade om de kunde höra att min röst var annorlunda. Jag satt nämligen med ett jävla flin över läpparna. Varför då? Jo för jag är stolt. Jag kände det igår. Jag är så himla stolt. Inte egentligen över att jag har fått tag i Damon. Nej, men att jag vågat allt jag vågat de senaste veckorna, ja egentligen ända sedan jag bestämde mig för den där Gotlandsresan.

Inatt vaknade jag till vid fyra och hade så ont i halsen och kände mig riktigt ynklig och ruggig. Slängde ett öga på mobilen och såg att någon skrivit till mig på Skype. Min Damon. Han var framme och allt hade gått bra men han var trött. Han ringde men det gick inte att tyda vad han sa. Idag på rasten åkte jag hem och ringde honom. Känns sååååå konstigt! Helt weirdo! Han är så jääävla långt borta! Vet inte hur vi ska hålla kontakten. De där åtta timmarna ställer till en hel del. När jag slutar jobbet är klockan mitt i natten hos honom. Men jag skulle aldrig vilja byta bort det här. Det som kommer nu är bara en ny fas och den varar inte för evigt. Han kommer tillbaka och går allt som det ska kommer jag till honom innan dess.

Har bokat in tre saker för att inte gå i bitar av saknad. Date med Jonna, träff med Emelie från jobbet imorgon och så har jag bokat tvättstugan.

By the way, drömde att jag hängde med Bröderna Lejonhjärta inatt. Puss.

P.S. För er som inte sett mig på alla dessa veckorna eftersom jag inte haft tid med mig själv på det sättet och undrar hur man ser ut när man gjort en sådan resa som jag så ser man ut såhär:

Jag är så lycklig just nu. Jag tackar mig själv för det. Jag har jobbat för att komma hit, jag har tänkt ut saker och ting, varit beslutsam och inte gett upp. Jag har trott på att den här dagen en dag ska komma. I flera år har jag mått väldigt, väldigt dåligt inuti men jag har alltid nånstans vetat att jag kommer må bra igen en dag. Och den dagen är här nu. Idag mår jag bra, kanske inte imorgon men det är nu, nu, nu som räknas.

Jag har haft Gud som en extra liten vän, ett bollblank ända sedan jag var liten. Jag har trott på en högre makt inom mig själv oavsett vad folk har tyckt och tänkt och det är en trygghet för mig att få tro på någonting. Att med någon annans kraft ge mig själv kraft och sedan spelar det ingen roll vilken sanningen är. Tror jag så är det det enda som räknas.

Jag har varit så svag, jag har bett om kraft och jag har hjälpt mig själv att hitta den igen. Jag har accepterat och gråtit, sörjt och saknat. Sett ner på mig själv men tvingat mina tankar i annan riktning.

Innan sommaren gick mitt liv på repeat. Samma sak alla dagar, alla veckor, alla månader. Samma känslor, samma oro, samma frustrationer. Men så bestämde jag mig. Jag ska till Gotland och jag vet att den resan kommer ändra saker och ting. Jag vet att den kommer styra in mitt liv på en annan väg. Jag kommer på bara en vecka att få insikt. Jag kommer njuta, jag kommer andas, jag kommer tro. Jag visste det här när jag bestämde mig.

Jag visste inte på vilket sätt men jag visste. Och jag trodde. Jag accepterade att jag inte vinner tillbaka min ungdomskärlek. Jag vågade fråga efter Damons efternamn. Jag vågade hålla i hans händer där i bilen fast jag inuti skakade. Jag vågade säga till Alex att jag ville leva resten av mitt liv med honom och jag kunde ta att han valde bort mig. Jag lät sorgen och det onda komma och mitt i allt det hemska, då jag inte hade någonting kvar vågade jag be om Damons uppmärksamhet och jag fick den. Jag fick den. Och har haft den sedan dess.

Han är inte vad jag har letat efter, han har inte funnits i någon dröm men han är min verklighet nu. Och jag är helt galen i den verkligeheten och vill bara ha mer, mer, mer.

Orden tar slut när jag försöker beskriva vad han är. Han är en del i mitt liv jag aldrig upplevt förut, en del jag nånstans vetat att jag saknat för han får mig att göra saker jag inte vågat, saker jag trott att jag inte velat. Jag har flugit själv. Jag har flugit flygplan ensam. Gått från terminal till gate. Jag har pratat med människor och struntat i min blyga sida. Jag har till och med... var beredda nu: Jag har till och med druckit rött vin, om så bara en mun, och tyckt att det var GOTT. GOTT! I hans sällskap var det annorlunda. Han tvingade mig inte till någonting, han bara fick mig att vilja smaka. I min takt, på mitt sätt. På en mysig restaurang i hemlik italiensk atmosfär med en tapasbricka i ögonvrån och hans ögon på andra sidan.

Han säger till mig: The best thing is to wake up beside you. Han säger: You're perfect. Jag säger: Perfect is boring. Han säger: If perfect is boring I love boring.

Han säger inte mycket men när han gör det så är det det finaste.

På Kastrup idag blev det ont om tid och tur var det för det stoppade tårarna. Han följde mig hela vägen till gaten där jag gick på sist av alla. "Soon I'm gonna love you, just want you to know." Det var det, så fort jag vände mig om och gick mot planet kom de. Tårarna. Men det gör inget. För han är min nu.


Jag älskar Helsingborg.


Brunch med honom.


Får ont i magen..



Damon klippte sig, han skulle bara trimma sidorna men blev kvar en timme för de hade så mycket att prata om.

Tog en bild på honom med hans kamera och kunde inte låta bli att fota den med mobilen.


Jag&Han


Restaurangen där jag drack vin och åt den gooodaste hummerpastan med cognac.

Tack till Gud och mig själv och Damon. Vilken jävla trio vi är!

Min kille håller på att packa för fullt. Allt för att vi ska få koppla av så mycket som möjligt den lilla tiden vi har imorgon. Vi ska bruncha med Damons vänner Toni och Madde, jättetrevliga! Sprang p ådem idag när jag satt utanför salongen i solen där Damon klippte sig.

Spelar en massa musik på Spotify medan han packar, sedan har vi tre filmer att se, får se hur det blir med den saken. Just nu är jag i alla fall världens gladaste tjej. Vilket sweetheart jag hittat!