Luppans

Hej!! =D

Nu ligger ni och sover. Inte jag. Inte det minsta, inte alls faktiskt.

Så, nyfikna små prickar. Nu ska ni få höra. Först vill jag säga tack för alla hälsningar, alla sms och ord ni skickat mig. Blir så himla glad! Delad glädje är dubbel glädje. Jag älskar att ni bryr er om mig. Jag har aldrig känt såhär mycket värme omkring mig förut. Och varje en av er gör mig så glad. Tack!!

Resan har gått så himla bra. Inga problem någonstans. Bästa flygningen var London-Hong Kong. Suverän flygning och så bekvämt. I Hong Kong fick jag vänta i lite drygt fyra timmar. Skulle träffat Marie men det gick inte ihop.. Tiden gick fort och till slut var det dags. Blev så jäkla pirrig när jag satt mig tillrätta på planet. "Nästa gång jag går av träffar jag Damon." Jag försökte sova lite men det var svårt. Jag var så pirrig.

Efter 9 timmar var det dags för landning. Det gick ändå fort. Men huu vad pirrig jag var. Fick handsvett. Och DÅ mina vänner, då är jag nervös! Men som tur var blev jag insläppt i landet. Alla var så trevliga och vänliga. Leenden överallt och mardrömsscenarierna jag hört om var utom synhåll. Hunden Timmy nosade på mina väskor och så visade de mig till skylten WAY OUT. De få stegen ut kändes som de längsta jag gått den här resan. Och då har jag ändå promenerat 20 minuter till gaten i London. ;)

Direkt när jag kom ut bland de som stod och väntade så visste jag att han var där. Jag såg honom inte men jag kände det. Sekunden innan jag började söka med blicken såg jag någon i ögonvrån och där stod han med rosor och väntade.

Det var precis så nervöst som jag föreställt mig. Att pussa på honom kändes som den allra första gången och att gå bredvid honom kändes ovant. Men bra. Gladaste stunden dittills.

Vi lämnade mina saker "hemma" och träffade den bedårande lilla mopsvalpen Rocky. Han är det minsta jag sett. Som en liten, liten kanin. Han syns knappt, så liten är han. Ännu ett blomsterarrangemang väntade på sängen med en liten lapp.. Kändes minst sagta märkligt att vila bredvid honom. Jag har längtat så mycket.

Vi gick och badade i en pool i närheten och det brändes under fotsulorna att gå på marken.

Vi åt lunch på ett sushiställe där sushin snurrade runt på en räls. Fantastiskt gott men jag har lite svårt att äta. 5 bitar blev det för mig. Det kommer nog igång snart. Tycker alltid det är svårt att äta när man inte gjort det som vanligt på några dagar. 

Efteråt åkte vi hem och då hade Kaylee's pojkvän Paddy kommit. Det är så nervöst att träffa nytt folk men jag gör så gott jag kan. Vi gick upp och vilade lite och när vi kom ner hade Kaylee kommit. Damon började med maten och en stund senare kom även Michéle. Rar tjej. 

Vi åt ganska hastigt, jag kunde fortarande inte äta så mycket men lite fick jag i mig. Sedan skyndade vi iväg på bio. Kaylee och Michéle också. Vi såg Moneyball och jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag njuter av varenda sekund. Till och med då. Filmen var okej men inte mer. Jag var bara glad när den var slut. Märklig känsla att gå ur en biosalong och känna hur värmen bara slår mot en på gatan.

Väl hemma blev det en underbar dusch för mig och sedan var det läggdags. Det var bästa stunden. Jag var bara lycklig. Att somna bredvid honom är omätbart. STOP Jessica, ingen vill veta. Nä men nu råkade det vara min blogg och om ett år vill jag kunna gå tillbaka här och minnas exakt hur det var att somna bredvid just honom efter så många nätter utan.

Precis innan läggdags när jag duschat och tagit på mig "pyjamas" kom Michéle med en present från Damons systrar och mamma. Blev så tagen att jag inte riktigt kunde tacka men givetvis gjorde jag det. En strandväska med badtofflor och stort badlakan. Så fin gest!!

Idag har vi ätit frukost ute och Damon har jobbat. Jag har lekt med Rocky och läst lite. Det går ingen nöd på mig.

Än en gång, tack till er alla för era ord och sms, blir så glad när de trillar in!! Och jag är en väldigt, väldigt glad tjej!

Hej allesammans!

Sitter på flygplatsen i Hong Kong och väntar på mitt flyg. Resan hit har gått hur bra som helst! På planet hit var jag så trött att jag somnade innan middagen serverades så jag blev utan men det gick ingen nöd på mig. Jag var faktiskt inte hungrig då jag åt på Heathrow. Sov faktiskt oförskämt bra men frös lite trots två filtar. Nackkudden jag kostade på mig lämnade jag på planet. Min egen är sååå mycket bättre och den följer mig vart än i världen jag tar vägen.

Satt bredvid en gullig 2 meters gubbe. En tom plats emellan oss. Inte lätt att ta sig förbi honom för att gå och kissa och borsta tänderna när jag vaknade vid 3-tiden svensk tid. Men det gick.

Frukosten var mindre god men det gjorde ingenting. Allt smakar rätt bra på den här resan. Ska jag vara ärlig så bryr mig mig inte. Igår var jag tvungen att ringa mormor bara för att tugga i mig maten för lite energi. Jag är fortfarande nervös!!!

Men själva resandet på egen hand går såå bra. Jag stortrivs! Sådan frihetskänsla. Ta hand om er och tack till mamma och pappa som tagit hand om mig de sista veckorna! Hörs snart!

Så himla glad och nervös tjej!! Igår var en superstressig dag men det mesta är i sin ordning nu. Vi avslutade med att gå ut och äta hela gänget, jag, Martin, Åsa, Jocke, mamma, Johan, pappa och Anne-Li. Så mysigt och jag blev så glad att alla följde med. Packade och sorterade till 2 inatt. Nu ser det ut som jag ska flytta dit för gott. Jag var så nöjd med min lilla nätta packning men så nätt är den då inte längre....

Tycker att alla ska lägga till Viber-appen på sin mobil. Finns för både Iphone och Android. Kommer sakna er för mycket annars. Vet ni? Nu åker jag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fy sjutton vilken vändning. Den här dagen har varit helt oslagbar. Vilken glad tjeja det sitter här vid skrämen. Jag minns inte senast jag hade en sådan lycklig dag. Egentligen skulle det här vara en sorgens dag då min älskade kollega Mikael hade sin sista dag på förskolan. Men det går inte att vara ledsen i hans sällskap. Jag kommer sakna honom såååå mycket! Vem ska nu ge mig blåmärken eller hjälpa mig att tolka signaler?? Världens grymmaste kille och det kommer bli sååå tomt utan honom.

Han hade till och med bakat dagen till ära!! Han brukar annars tjata om mina recept så att hans flickvän ska kunna baka och vill så gärna ha min berömda cheesecake på fredagar. Men no no han fick klara sig själv idag. Och det blev så bra!

Han fick en baden-baden-stol av oss med texten Kungen. Älskade fantatiska Mike!!! Han bakade som sagt dagen till ära men jag hade också en överraskning. För några år sedan fyllde min barndomsvän 25 och hade 80-talstema på sin fest. Jag som normalt sett känner mig som en grå mus i de flesta sammanhang tänkte att jag skulle köra all in vilket jag också gjorde. Jag köpte en variant av kroppsstrumpa i kamoflerat leopard- och krokodilmönster. Den här grymma konfektionen är inte att leka med och Mikael har sett den på mig på bild några gånger och hans kommentar har varje gång varit: Du kan inte haft på dig den där på riktigt??? Jodå! Och idag var det dags igen. Visste väl att jag skulle få användning för den där pärlan!! Den sitter väl inte riiiiktigt som den gjorde för tre år sedan om man säger så, men vad gör man inte för sin käre kollega?

Själv fick jag en massa presenter från barn och föräldrar, så himla gulligt, jag ska ju bara vara borta några veckor. Lite kunde jag inte hålla mig från att slita upp men ett par sparde jag för att fota.

Det var en obetalbar dag på jobbet och efteråt promenerade jag i raska steg upp till centrum. Där mötte jag min kära syster. Fick julklappar av henne.  Särskilt en av värde. Fantastisk sådan! Ska ta med den och dela med Damon! Sunes jul på dvd. OM vi ska titta på den?!

Sedan var det vissa förnödenheter inför resan som jag tycker mig behöva. Fast jag vet att jag bara behöver pass, biljett och pengar. Länge har jag letat efter de perfekta gympaskorna. Inte lätt. Jag har ett par som jag älskar men inga har hittills kunnat jämföras med dem. Har prövat Nike free run men jag gillade dem inte på foten. Men idag bara stod de där!!! LYCKA! Tills jag såg priset. 1200 kr. Kanske inte mycket för ett par gympisar men för en outbildad barnskötare på väg till Aus så jo. Och nu kommer en av alla mina historier med modifikation tror ni, men så är det inte:

En ascharmig kille kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Ja, jo, eller mnja, jo, kanske. Jag beslutade mig för att i alla fall prova dem. Men de fanns inte i min storlek. Han tyckte jag kunde prova en storlek större i alla fall och det gjorde jag men eftersom jag har en lillefot och en storfot så är det alltid klurigt. Den större hade inga problem, men lillefot var inte helt glad. Killen hade sådan härlig energi, han klämde och snörade och kände och fixade. Jag har annars sjukligt svårt att se om en kille mot förmodan skulle tramsflörta med mig men det här var så jäkla uppenbart. Jag hade kunnat tänka tvi men han var otroligt trevlig och karismatisk så jag lät stunden vara. Jag promenerade fram och tillbaka och kände efter noga. Visst var de lite stora men då föreslog han ett inlägg. "Jo fast då blir de ju ännu dyrare... pep jag. "Äsch det ordnar vi" sa han. "Annars kan du ju alltid vänta till december då vi får in 2012 års modeller..." Till det svarade jag: "Mnej jag åker till Australien om ett par dar och vill ha dem då." "Jaha, vad ska du göra i Australien då? Semestra? Hur länge blir du borta? Känner du nån där? Vad säger familjen då? Han tyckte att jag visst kunde ha storleken då han knådade på mina tår och sa att lillefot nog visst skulle trivas. "Vill du ha de här skorna? Skulle du använda dem om du köpte dem?" "Jag tror det..." svarade jag. "Men vill du ha dem?" fortsatte han. "De är helt perfekta så ja, men de är så dyra." "Ja, men vill du ha dem?" "Men ja." svarade jag. "Då sätter jag kampanjpris på dem, 400 kr. Och det säger du inte högt för då får jag sparken. Men en special deal för en speciell tjej. Och så lovar du att komma in när du är tillbaka och berätta om resan." "Inläggen då?" undrade jag. "De ingår." Sedan hämtade han en prismärkare och märkte om kartongen till kampanjpris. Woooooohoooooo! Där och då var jag rätt nöjd med att inte ha avslöjat mina egentliga skäl till resan.

Jag är såååå nöjd. Värsta fina skorna med 800 kr i rabatt!! Har haft på mig dem hela kvällen och nu har jag dem i sängen. Blir glad varje gång jag tittar på dem. Mamma säger att jag charmar till mig saker medan Åsa skäller till sig saker. Oavsett vad så är jag nästan lite stolt att jag fick dem så billigt. Jag var sjuukt trevlig mot honom. Inte för att vara löjlig och flörta utan för att han var så jäkla trevlig och hjälpsam mot mig! Och det lönade sig, Som alltid. Ett ärligt leende betalas rätt bra!

Helt underbar dag och nu mina vänner ska jag ringa D för att berätta om mina förhandlingsförmågar. Han tycker nämligen att jag saknar pondus. Men se nu ska jag bevisa för herrn att det funkar precis lika bra att vara snäll och go! HA!


Så sjukt osexigt, jag dör! Men jag bjuder på'n =)

Bara nån minut innan jag skulle stänga av ljudet för att somna igår ringde min älskling. Han är bäst. Allt känns mycket bättre nu och jag förstår att jag inte kan ta på mig någon annans sorg. Han och jag måste få vara lyckliga åt oss. Det vi har är alldeles nytt och vi måste få njuta av det. Folk runtomkring oss kommer klara sig. Han är bäst!

Har inte sovit inatt. Fick sms av en förtvivlad själ som i sista timmen krossas av vetskapen att jag åker till Australien. Det blir så svårt. Jag vill badda och läka, trösta och säga: Det blir bra. Men för honom vet jag inte om det är sant.

Det var inte såhär jag hade tänkt mig. Det var så lätt allting. Enkelt. Fint.

Nu plötsligt slits hjärtan itu för att nya vägar korsats, för att hjärtan som inte känt varandra länge börjat slå för varandra och jag förstår inte logiken. En annan tjej hade gett blanka fan i om någon såras eller krackilerar. Men inte jag. Jag kan inte må bra om inte dominobrickorna faller åt rätt håll. Jag vill inte göra illa någon. Varken medvetet eller omedvetet.

Han känner sorg över min avresa, en annan männiksas känslor har jag ingen aning om. Bara vet att det inte blev som jag tänkt mig. Jag läser mina ord med andras ögon och vet att vad jag än skriver från nu, eller inte skriver så finns det människor det gör ont i. Jag kommer agera fel oavsett vad. Jag borde låtsas som ingenting men min energi tas av människor jag inte ens träffat.

Och mitt uppe i allt det så vill jag bara läka Honom. Klistra ihop det som varit han fram till nu. Det är inte lätt att känna sin egen lycka när andra drabbas så hårt. Det är frustrerande att vad jag gör och inte gör plötsligt får påtaglig betydelse. Från nu törs jag inte skriva mina ord.

Damon är så lugn. Jag vill smittas. Men vet ni? Jag är trots allt det här glad som fan. Studsade till jobbet idag utan sömn. Gullade med mina outstanding barn som gör mig lyckligast i världen varje dag. Ler mot allt och alla så mycket att jag kommer på mig själv med att nästan vara larvig. Alla vet inte varför jag åker men de önskar mig lycka till och att jag ska ha en underbar resa. Och vet ni? Det ska jag.

Jag kan bara vara jag. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Och hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte älskas utav alla. Jag måste bara lära mig att inte ta så hårt på andras irritation jäntemot mig.

Tänka på det fina. Att jag inte kan ta på mig andras olycka. Fick så jäkla fina ord av en förälder idag och det värmde så för ibland glömmer jag bort att jag faktiskt inte gör något fel. Att det är långt fler som uppskattar en som man är än tvärtom. Och det enda jag gjort är att jag råkat falla pladask för en kille jag råkade träffa en regnig kväll på Gotland. Och hur vore det om jag inte gav allt det jag vill av rädsla för att andra kanske skulle kunna skadas? Jag och Damon är inte bara jag. Vi är Jessica & Damon vilket betyder att vi är två som vill det här.

Baaaaaaaaaaaaaah! "Till att börja med vill jag bara säga välkomna till mina nya läsare! I förrgår sköt besöksantalet i höjden, inte till antalet besökare egentligen men till antalet sidvisningar. Hoppas ni ska trivas." Skulle jag kunna skriva. Men istället skriver jag det här:

Det är svårt att ha blogg. Jag glömmer det allt som oftast (att det är svårt att ha blogg) men sista dagarnas ökning av sidvisningar tyder på att min lösenordsfunktion inte funkar. Bye bye privacy! Som tur är döljer sig inga hemligheter här, bara väldigt, väldigt personliga tankar. Och vad jag glömmer är att jag kan göra illa andra utan att veta om det. Det är mardrömsscenario för mig. Känsligaste tjejen i den här delen av världen fixar inte att göra andra ledsna. Det är det absolut värsta jag vet och vad jag vet händer det därför inte ofta. Men jag har fått mig några törnar genom åren p.g.a. bloggen och det var också därför jag var tvungen att lösenordsskydda min gamla blogg som sträcker sig ända till 2006.

Jag tänker inte på att min lycka kan vara någon annans olycka och att all min glädje kan sticka i ögonen på andra. Jag själv är nämligen inte sådan som person som inte kan glädjas med andra. Jag kan absolut känna avund eller till och med sorg men den stannar inom mig och jag låter den inte gå ut över människor som bara har det bra.

Det finns en person som jag älskat gränslöst sedan första gången jag såg honom. Han har genom åren hittat ny kärlek ett antal ggr och trots att det när jag var yngre stack till rejält så var min kärlek större än min avund eller svartsjuka på hans nya. Jag önskade och önskar honom fortfarande allt gott i världen även om det inte är tillsammans med mig. Det låter storsint, jag vet. Men älskar man någon på riktigt och inte blandar in äganderättskänslor så är det viktigaste att den personen är lycklig och mår bra.

I många år ville jag vara den som fick göra honom lycklig men med tiden förstod jag att det inte var verkligheten. Och då kunde jag välja mellan två saker: Att låta mitt hjärta brista till den gräns att det aldrig blir helt igen, eller att glädjas åt att han mår bra. Jag valde det senare och jag mår också bra av det idag. Han är värd det bästa och om inte jag kan ge honom det så vill jag att någon annan gör det.

Jag vet nämligen att jag alltid klarar mig. Jag är inte lika säker på andra.

Jag vet att det är snuskigt fluffigt och rosa här nu. Men till beräkningen vill jag att ni ska ha att jag också haft sorg. Att det rivit i mitt hjärta också. Att även jag somnat med panik och våta kinder. Andnöd. Inte ett par nätter, inte någon månad, otaliga nätter och timmar har sett ut så. Därför tycker jag att det borde får vara okej att skrika ut den lilla dosen av lycka som så sakteliga sipprar ut ur mig. Jag är inte ovärd det här.

Det är ett slag i magen att inte få visa sin sanning så som den är. Och tycker ni att det är för rosa här, blicka inte hit. Det som försigår i mitt lilla cyberspace är bara en enda liten människas liv. Och det råkar vara mitt.

Hej folket!

Nu är det ro i den här tjejen igen. Det finns ju där i djupet, alltid. Lugnet. Och just nu sipprar det runt i min kropp. Det är bara dagar kvar till jag åker till min kärlek. De går att räkna på mina fingrar. Och de här dagarna ska jag göra till de bästa. Jag började redan i lördags. Alex och jag sågs. Det är alltid mysigt att träffa honom. Nog må han vara mitt ex men han är sannerligen min bäste vän och det kommer förhoppningsvis aldrig att ändras. Vi har åtta år i backspegeln som fört oss dit vi är idag. Och han är så storsint och ödmjuk som faktiskt glädjs åt att jag funnit kärleken på nytt.

Vi sågs här hemma hos pappa, tittade på Så mycket bättre och pratade livet. Och SKRATTADE. Jag har så roligt med honom och vår humor är oslagbar! Mitt i trivseln ringde Kära Anna som häpnades lite då jag sa att jag låg i sängen med Alex. Men det gjorde jag. Och det var inga konstigheter. Jag har aldrig trampat snett i mina förhållanden och skulle aldrig nånsin göra det om någon oroade sig. Men jag tycker det är viktigt att få ha kvar relationer som verkligen betyder något. Och det gör min relation till Alex. Han har behandlat mig på det bästa sätt en tjej kan önska och vår vänskap vill jag inte bli av med.

Vi hade missförstått varandra lite gällande middag så han hade redan ätit när han kom och jag var vrålhungrig. Hade inte handlat heller. "Men vi fixar nåt till dig" sa han. "Det finns inget och jag är för trött" sa jag. Så slamrade han lite i köket och sa "Det finns visst" 25 minuter senare serverades jag en jättegod måltid ala Alex.

Inpå småtimmarna skickade jag hem en nästan sovandes kille och bägge två var så nöjda med vad det blev av kvällen och oss. Vi kan umgås normalt. Och det är så fint och betyder så mycket!

I den här stunden längtar jag som en tok efter min underbara, fantastiska Damon. Snacka om att 2011 är mitt år. Jag har tagit mig för så mycket. Sagt till personen jag älskade mest i världen att jag måste få svart på vitt att det aldrig blir vi. Det fick jag inte så jag skrev det själv med svart markering och klev ur den där livslånga kärleksbubblan. Sedan avslutade jag och Alex på ett fint och värdigt sätt. Och så i somras/tidigt i höstas så klev en ny, fin kille upp på min scen. Vilken roll han spelar vet jag inte riktigt ännu. Men det är utsålt till föreställningen och mitt hjärta har köpt varenda biljett!

En bild från en svunnen tid.

Stabil och instabil på samma gång. Upp, ner, upp, ner. Jag är så fruktansvärt rädd idag. Drömde att jag låg vid en bergstopp inatt. Närmast stupet. Först kändes det fint. Så nära solen, så vackert och något lekfullt. Närmast tryggt. Men så kom det över mig, att marken under mig kunde rämna. Inte att den gjorde det men den kunde och jag ville fort därifrån. Vem kom till min räddning? Jo ett stenkast bakåt åt sidan satt Alex lugnt som tog min hand och drog in mig. Sedan gick han framför mig hela vägen ner.

Så påtagliga drömmar jag har. Tryggheten har alltid stått långt fram i mitt led. Kontrollen likaså. Med honom finns ingen anledning till kontroll. Jag litar på honom blint. Blint.

Jag reser snart. Och inget går att förutspå. Inget. Jag vet att jag är fylld med något fint och man kan alltid önska att önskningar räcker långt. Hopp är kanske inte min grej, realistik är mer min grej. Jag har ett hjärta av glas och så länge det får stå i sin monter har jag ro. Med det inte sagt att ro och tillfredställelse givet har med varandra att göra. Ibland får mitt hjärta stå i någon annans monter och det är inte lika lätt att släppa kontrollen då. Hur får man ett hjärta av glas att hålla?

Jo, man kan smälta det och sedan skulptera ihop det igen, kanske till ett lite mindre hjärta med inte lika mycket plats men med tjockare väggar och en tåligare yta. 

Den här sista veckan hemma känns som tusen mil och flera år. 47 dagar utan honom. Australien, jag är på väg.

För varje dag som går så växer ett mod inom mig. Jag tar mig för saker jag inte vågat förr. Idag ska jag ta itu med en sak jag tidigare inte vågat ta i med tång. Men jag har bestämt mig för att våga allt som kan göra mig gott i slutändan. Och det här är en sådan sak. Trevlig torsdag!

Hey people!

Var en härlig dag på jobbet igår, älskade att vara tillbaka men lyckan blev kortvarig då jag strax efter lunchtid kände mig helt färdig. Var så mysigt att träffa barnen igen men jag kunde inte andas genom näsan, huvudvärken gjorde sig påmind och jag var frusen och trött. Somnade bums när jag kom hem.

Idag var jag tillbaka till läkaren och blev sjukskriven en tid till. Skönt och tråkigt på samma gång. Jag vill ju bli frisk så ur den synvinkeln är det toppen men jag får alltför mycket tid till att tänka. Det är plågande att inte kunna röra mig som jag vill och jag känner mig ohälsosamt tjock. Jag gör det och jag skiter i vad omvärlden tycker. Jag vill kunna röra på mig och äta nyttigt men jag tappar allt det när jag är sjuk. Blir så kraftlös.

Jag är orolig i magen, ja inte medicinskt utan jag är liksom otrygg och missnöjd. Jag hoppas att det bara är kvinnovecka på ingång. Gillar inte alls att känna mig så sorgsen utan större anledning.

Har bestämt mig för att ägna min sjuktid till att göra to do lists för resan. Jag vill vara beredd. Blir inte många bilder på glåmiga mig nu. Istället visar jag bilder på min Mr. Svårt att låta bli, dels vill jag ju visa världen men framför allt vill jag kunna gå tillbaka här i framtiden och minnas alla dessa små stunder. Varje bild av honom bär på ett minne. Hej!

Hellu!

Sitter hemma hos mamma och Johan med en kyckling på långkok i ugnen. Får se hur det går. Luktar i alla fall ljuvligt. Har fyllt den med koriander, honung och vitlök, salt och soltorkade tomater. Vi får la se. Lär i alla fall räcka ett tag.

Idag var farmor, Bosse, jag och Jonas hos Åsa och fikade. Riktigt mysigt. Skrattade massor åt charmen med att åldras. Att skriva ett sms tar sin lilla tid och roligare blev det när vi prata om ifall de skulle köpa ny mobil och Bosse säger: Ja men det är väl bara att stoppa chipset i den nya telefonen.

Om lite mer än två veckor befinner jag mig i Australien. Ok, det vet ni vid det här laget men jag är så jääkla excited!! Och nervööööös!! Det är sååå länge sedan vi sågs, samtidigt har de här två månaderna rusat iväg och jag vet inet om det är på gott eller ont. Jag känner mig inte resklar. Har ingen aning om vad eller hur mycket jag ska ha med mig. Oroar mig lite för de olika flygresorna eller egentligen inte flygningarna men mellanlandningarna och att hitta till rätt terminal och gate. Säg att det kommer gå galant, jag är sååå nervig!

Insikten av en jul i solsken kryper sig på. Ingen snö, inga traditioner. Nytt, nytt. Fyyyyy farao vad otippat det här är. Och jag slås av det precis hela tiden. Jag tänker den tanken minst tio gånger på en dag. Det är det första jag tänker på när jag vaknar, och det sista jag tänker på när jag somnar. Hur hamnade jag här? Och är det på riktigt? När han och jag ses har jag varit ifrån Damon lika länge som vi hade känt varandra när han åkte. Typ.

Åh nu vill jag att kycklingen ska bli klar men det är minst 50 minuter kvar. Vill smaaaaka!

Alla känner vi till Spelet. Omedvetet eller medvetet, det är lite olika men "Spelet" är något som ytterst få människor aldrig snuddar vid. Vad som symboliserar "Spelet" kan vara olika från person till person, från relation till relation men grunderna är alltid desamma. Man agerar medvetet för att nå någonting, få någonting, känna någonting. Med det inte sagt att man är medveten om att man är en del av "Spelet". Och ingen, ingen är egentligen tillfreds med "Spelet" då spelreglerna är svåra att tyda och vilka drag som faktiskt var smarta eller framför allt inte smarta, det vet man först efteråt.

Hela grejen med "Spelet" är så sorgligt. Vad är det för spel jag pratar om undrar ni? Det är när man i en relation med en annan människa börjar skrämmas av ett eventuellt underläge eller på något sätt vill visa sig stark och därför börjar agera med hjälp av drag eller efter genomtänkta principer.

Jag körde "Spelet" stenhårt när jag var i 16-årsåldern. Pinade eller i alla fall ett försök till att pina en annan människa för att få det jag ville. Det kunde vara i en kärleksrelation eller med en vän. Att inte höra av mig på en hel kväll till min pojkvän för att sedan känna segern, bekräftelsen och tillfredsställelsen när han väl ringde. Men många gånger följde också besvikelsen då personen i fråga inte märkt av mitt smarta drag, inte saknat mitt uteblivna samtal.

Det där kan man ju småle lite åt och inte gå så mycket närmare i tanken än att konstatera att man var ung och lite fånig, men saken är att jag vet att det där spelet visar sig i olika former även nu när vi är lite äldre. Som en gammal ovana som är svår att bli av med. Det är enligt min mening rätt vanligt att spela för att uppnå nånting.

Jag kom på mig själv med att köra fulspel senast idag. Och jag blir så arg på mig själv. Damon ringde ju igår på eftermiddagen och var såå trött efter den där övernattningen på ön. Och visst vet ni att man blir lite extra tyckaom-ig när ens käraste låter sömnig på rösten? Jag tyckte han kunde få sova istället för att prata med mig, uttryckte mig inte så men sa ändå att det är nog bäst om han sover lite. Och där och då tyckte jag nog bara att jag var lite rar som tänkte på hans bästa men så när vi la på så slog det mig:

Jag ville inte alls lägga på, jag ville prata med honom så länge det bara gick men jag ville inte att han skulle säga att det var dags att sova, så jag sa det åt honom. Speeeel! Jag sa det för att slippa bli bortvald. För något så naturligt som sömn.

Fick genast dåligt samvete och skrev till honom en fråga: "Isn't it a bit strange how someone you only known for quite a short time can make you so happy?" Orden i sig är sanning. Han gör mig så jävla glad! Men anledningen till att jag skrev dem var nog i sanningens namn för att jag kände att jag sa för snabbt att vi skulle lägga på, som att jag ville det. (Hallå?! Som att han överhuvudtaget reagerade på det?)

Sedan kom morgonen. Inget svar. Förmiddagen likaså. Inget svar. Lunchtid. Inget svar. Eftermiddag. Inget svar. Och vad händer ungefär där då? (Okej redan kl. 8 imorse när jag slängde ett öga på telefonen.)

Jag blev orolig! Sååå orolig. På riktigt. Det sista han sa var nämligen "Talk to you tomorrow when i get up älskling." Jag visste vad han skulle göra tidigt på morgonen och tankarna speedade på. Hade det hänt något? Varför hörde han inte av sig? Jag letade till och med rätt på hans stads lokala tidning på nätet och hajade till som fan när jag läste Man död i trafikolycka tills jag såg att artikeln var från den 30:e oktober.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre och skrev i ett sms att jag faktiskt var orolig men hoppades att allt var okej. Inget svar. Det är såå olikt honom att inte svara. Min första tanke var: Spelar han ut mig nu? Men vad faaan Jessica, klart han inte gör. Klockan var vid den tidpunkten efter 3 på natten hos honom så jag väntade mig ju egentligen inget svar. Men kort därefter plingade det till i telefonen. Ett heeelt osammanhängande svar kommer och jag hade svårt att få ihop pusselbitarna. Tills det slog mig: Ahh, detta är ett svar på det jag skrev igår kväll, om hur glad en människa kan göra en som man bara känt ett kort tag. Och det levererades först nu.

Innan det hade jag förstås hunnit få iväg ett svar om varför han var vaken så sent. Och det svarade han på. Han föklarade att det där var ju ett sms han skickat för länge sedan, tidigare på dagen. SUCK!

Vi sms:ade lite fram och tillbaka och det slutade med att han ringde mig. Min goaste kille.

En hel dag gick jag och tänkte: Inte höra av mig, inte verka för på, inte stressa honom. Vill han nå mig så försöker han. Och så har han redan försökt men det gick inte fram. Vem skulle bli ledsen av att höra att någon man tycker om oroar sig för en? Vill höra ifrån en? Saknar hans ord? Varför kunde jag inte bara ringa igen eller skicka ett sms och tala om att jag var orolig tidigare? Nej för någon gammal stolthet spökar och Spelet smyger sig på bakom knuten.

Men det värsta av allt är att "Spelet" så många gånger faktiskt fungerar. Ibland når man det där man vill åt. Bekräftelsen, någon annans insikt. Det gäller bara att omvandla spelet med dess drag till handlingar som kommer naturligt och utan baktanke i ens person. Så som att inte ringa tiotusen gånger fast du vill utan att istället välja dina ord väl då och då när en annan människa verkligen har chans att ta in dem. Det kommer den här herrn få vara med om när vi ses igen om lite mer än två veckor. Ta emot mina ord. Och då ska jag ha spelat färdigt.

Coolt datum.

Kanske, kanske att penicillinet har börjat verka något. Öronen känns lite bättre och jag vågade mig ut på en liten upplyftande promenad. Så vackert lilla Stockholm är!

Det känns som jag och Damon varit ifrån varandra i själva frånvaron sista två dagarna. Och vad menar jag med det? Jo, han har varit på nån ö vid Barriärrevet och ägnat sig åt spearfishing ett par dagar vilket har betytt total tystnad oss emellan. Faktiskt lite mysigt. Jag har längtat efter honom och nu på eftermiddagen ringde han och var heeelt slut. De hade visst sovit på ön under bar himmel för det var för trångt i båten och så var det en massa glada fåglar som tyckte det var morgon mitt i natten. Sedan hade han kört 6 timmar hela vägen hem.

Sista tiden till jag åker kommer gå såå snabbt. Och fy farao vad inte redo jag är. Det känns som en pina, denna transportsträcka till då jag sitter på första planet. Huuuua.

Nej jag ska försöka få i mig lite middag här. Pengarna är slut så jag får skrapa ihop vad som finns. Har miljoner gram lax i frysen men inte mycket till. Ni får kika på mina promenadbilder så länge.




Och bilden Damon skickade till mig från stranden. Fiint!

Vet ni? Jag är ju bihåleinflammerad och allt det där och det är ju rätt mysigt att strosa i sockor och ylletröja men det kan bli långtråkigt också. Har fler besökare än nånsin här och vill så så så så gärna veta vilka! Så många av er kommer välja att inte berätta men jag skulle bli så glad om ni sa vilka ni är!! Och har ni själva bloggar så länka gärna till dem! Puss

Imorse var det inte ett uns bättre med min fökylning så jag trippade till farbor dokton här i stan. Fick vänta 1,5 timme men det var det värt. Väl inne konstaterade han snabbt bihåleinflammation och början till öroninflammation och skrev ut penicillin direkt. Kändes så himla skönt. Vill inte vara sjuk när jag ska resa. Så nu är det vila fram till måndag som gäller.

Pratade med mitt lilla hjärta i natt och han är underbar. Är så nervös för att träffa honom igen. Fortsätter han såhär kommer jag bli kär. På riktigt. Det har börjat röra om i mig och känslorna ligger där och puttrar. Beredda att flytta in i hans hjärta men jag håller på det lite till.

Blir Skagenresterna från igår och bakad potatis här igen strax. Sedan rulla tummarna litegrann. Bara andas. 
 
Det var det hele!


Skypepaparazzi är vad jag är.


Och positiv och nöjd till doktorns dom!

Mår liiite, lite bättre idag. Var så ynklig igår kväll. Så jag handlade lite färska ingredienser och gjorde egen Skagen. Har ätit sallad och vitt kött i en vecka nu så jag ville unna mig något och det blev hemmagjord Skagen med bakad potatis.

Tänker mycket och är mest tillfreds. Har provat nya kameran litegrann ikväll.

Ett litet tack vore på sin plats. Till himlamakten eller energierna eller mig själv. Jag har en grund att stå på och det är bara en liten plätt under mina fötter. Det är en säker grund som jag snickrat på sedan barnsben och som ibland blir skavd i kanterna men jag har övat på att stå även på ett ben. Jag kan och jag vet att jag kan. När jag har ingenting står jag ändå stadigt kvar.

Jag hade rätt hög feber igår kväll och öronen har börjat värka. Inga goda tecken, men det fixar sig. Det är lite ensamt här i lägenheten i stan. Det är mest tyst och inget badkar finns. Mitt trygga badkar!!! Som jag saknar.. Men med lite musik i högtalarna från Laleh och Så mycket bättre så känns det ändå hemma. 

Igår for jag och mötte Mikaela och så styrde vi kosan mot Mediamarkt och Chilli. Köpte mig en ny kamera och var faktiskt lite glad för den även om den långt ifrån spelar i samma liga som min gamla. Kom hem och skulle lägga den på laddning men upptäcker förfärat att förpackningen är tom!! Snopet! Den var till och med plomberad! Men det är bara småsaker i sammanhanget. Jag glädjs åt allt jag har och ännu inte har men kommer erövra och är en jobbig jävel med fötterna på jorden och självsäkerheten i hjärtat! 

Är fortfarande sjuk och ofantligt trött. Och i natt när jag precis höll på att somna var det någon som försökte låsa upp ytterdörren och jag höll på att dö. Snacka om klarvaken på tre röda. Pratade med Damon till efter 03:00 nångång vilket säkert bidragit till dagens trötthet.

Ska försöka ta mig ut för en nypa luft idag. Måste hem och se efter Charlie och Vilma också. Och egentligen skulle jag kikat på kamera men vi får se vad jag orkar. Hälsan kommer först nu.

Nu har det förresten vänt. För bara några dagar sedan sa jag att Damon känns längre och längre bort för var dag som går. Nu har jag börjat längta och insett att dagarna bara blir färre och färre. Vi har passerat halvtid och snart är vi tillsammans igen. Jag kan knappast vänta. Längtar så himla mycket.

Varje gång jag får en bild på honom blir jag så glad och varm i magen och vill visa den för hela världen. Hur gammal var jag nu igen? Just det, 25. Snart kommer jag få tillbringa sex underbara veckor med den här killen och somna bredvid honom varje kväll:

Hej.

Sitter hemma hos pappa och lyssnar på Olle Ljungström. Just nu Som man bäddar. En av världens finaste låtar. Tänker mycket på Trosa när jag hör den. Och kan förknippa så många människor med just den låten. Blev osams med min lillebror idag om en för mig trivial sak men för honom var det stort och det var mitt fel. Jag gjorde dock ingenting, ingenting med flit. Jag lägger allt som oftast upp bilder här i bloggen utan att tänka mig för eller tro att någon skulle ta illa upp. Men från nu får det nog bli mest bilder på mig eller på saker som jag gör. Det här vill jag inte vara med om igen.

Jag kände mig inte bekväm hos mamma och dem längre och ville fort som attans därifrån vilket resulterade i att jag nu är här. Jag är så känslig men jag ville bara lämna stället fort som bara den. Jag behövde andas, vara själv. Och det är jag nu.

Jag saknar mitt hem. Ett hem är oersättligt. Inte vartsomhelst känner man sig hemma. Det behöver inte vara en för en själv förut känd plats men antingen finns känslan där eller inte.

Ikväll saknar jag Damon extra, extra och skulle göra vad som helst för att få vara med honom.

Imorgon är det jag som tar en frisk promenad i mitt lilla Stockholm. Ciao!

Ja här ligger jag i mitt gamla rum och är sjuk. Pratade med Damon i natt som säger att jag är paraonid vilket är det värsta ord jag vet! Jag vill nämligen att han skickar ett australiensiskt simkort till mig nu innan så jag har det direkt när jag kliver av flyget men han bara skrattar åt mig och tycker jag är löjlig. Why do you need that? Of course I'm gonna be there when you arrive.

Jag blir ledsen när han säger sådär. Klart han kommer vara där, jag vill ha simkortet ändå. Dumma Damon. Trivialt jag vet, men trivialt åt två håll. Om det lugnar mig kan jag väl få ett himlans simkort? Och visst sa han att han skulle fixa det åt mig men han skrattade under tiden och då tycker jag han är dum. Jag säger det med en smula kärlek ändå för jag vet att han inte menar något illa.

Det var rätt mysigt att vara här igår. Vi åt bara hopplock till middag, löste korsord med mamma och såg på tv. Kändes som att vara 17 igen. Ikväll ska vi se på Idol och jag fortsätter kurera mig. Kram o klapp!

För några år sedan fick jag värsta fina kameran av Alex. 13,6 megapixlar och outstanding. Den fina kameran tappade jag hårt som fan i golvet i förrgår och nu är den död. Trist va? Som fan.

Imorse vaknade jag med feber och ont i halsen. Kanon! Jag har inte råd att vara hemma. Men så blev det. Gullade med Damon via sms och så kom Åsa över eftersom hon var ledig idag och Martin har ju höstlov så det blev syskonmys där på morgonkvisten.

Senare kollade jag och Martin på Tintin Hajsjön och ännu lite senare ringde D. Han är så jäkla bra på att se saker positivt och det är tur för jag kan nästan bli lite tjurig nuförtiden. Ena sekunden kopplar jag av sedan på. När jag kopplar av stänger jag verkligen av hela känslolivet. Vi har känt varandra för kort tid för att det ska kännas tryggt och spännande.

Han överöser mig med gulliga ord men inte förrän han säger de till mig när vi ses kommer jag tro på dem. Jag har lite svårt för det där med avståndssnack. Blir ju lätt att man blåser upp sina känslor när man är ifrån någon. Vad jag måste inse är att det inte tvunget är synonymt med att det inte är äkta. Han kanske faktiskt insett vad han vill när vi varit ifrån varandra.

Att kameran krajjat gör ju även lilla bloggen mindre intressant. Ska försöka ordna det hela på något sätt!

Nej fy nu har jag ont överallt. Blir nanning!

Hej folket!!

Igår var jag så slut att jag började gråta i duschen hos mamma. Det har varit så mycket anspänningar gällande resan och de som ska ta hand om Charlie och Vilma medan jag är borta att det har tagit upp all min vakna tid sista månaden. Jag har fixat och donat och trixat och jobbat dygnet runt. Ja några timmar har jag förstås sovit också men igår kunde jag ta första steget mot min resa. Ett par tar hand om Charlie och Vilma och får bo i min lägenhet under tiden. Och nu när mamma och Johan är i Spanien är det tillbaka till flickrummet som gäller. Från helgen kommer jag bo hos pappa som åker till Thailand.

Igår kväll ringde jag Damon, inget svar men en stund senare ringde han upp. Vintertiden är bra på så vis. När klockan är 22:00 här är den 07:00 där. Vi hade ett perfekt Vibersamtal, hörde varandra perfekt. Sov gott älskling, var länge sedan jag hörde men det är underbara ord ifrån en underbar kille.

Sista månaden känns som en bubbla. För varje dag som går så känns Damon bara längre och längre bort. Borde vara tvärtom men det är en helt ny grej att vara så långt ifrån en människa jag tror att jag tycker så mycket om. Ni hör, jag skriver tror. För det känns inte på riktigt längre.

Jag törs knappt säga det men jag är trött på ord och sms och en hackig Skypeskärm. Jag vet att det bara är för att jag känner mig slut som jag tänker och känner såhär. Det kommer ändras. Men just nu känns det som en låtsaslek alltihop. Som en dålig dröm. Men steget är taget och jag är på väg. Om några veckor åker jag.

Han har planerat att vi ska campa på en strand med ett gäng vänner till honom ett par dagar efter att jag kommit fram. Sedan är planen att vi ska köra en roadtrip 130 mil med start längst med The gold coast och stanna där vi känner för. Verkligt va? Lätt att föreställa sig? Nopp.

När övergår man från feg till modig? Från rädd till nyfiken? Från att se problem till möjligheter? Jag känner mig personlighetsförändrad. Jag har oroat mig i hela mitt liv. Jag känner inte ett uns av det. Ibland tror jag att jag är orolig men inser att det bara är vana. Jag är inte alls orolig. Jag vet att det här är ett steg i RÄTT riktning. Jag bara vet. Precis som jag visste med resan till Gotland. Jag är på väg. Ska bli spännande att se vart!


Dagens Damon, slipsgubbe


Och en Skype-tjej. Det är såhär våra dater ser ut.