Luppans

Tack till alla som kom och sa hejdå till mig idag. Jag hade så gärna träffat alla en och en men tiden räcker inte. Jag är lycklig i hjärtat ikväll och ska sova bums!

Igår var en av mitt livs värsta dagar. Jag grät hela eftermiddagen och det var längesedan jag kände sådan ångest. På kvällen ringde Damon och det här är egentligen ord han borde höra. Jag ska säga dem när vi ses. Han är helt otrolig. Så väldigt supportande och positiv. Han tror att vi har lösningar på allt och har vi tur har vi det. Jag älskar honom för hans sätt att tänka. För hans flexibilitet och för han lugn. Jag vill lära mig av honom. Så stark som min kärlek är för honom idag, har den inte varit tdigare. Den bara växer och växer. Jag vaknade och grät i natt. Vaknade med en ångest som inte var av denna värld och senare idag så pratade vi igen. Han förklarar så jag förstår. Han kallar mig baby och säger I love you forever. Att oavsett det som hänt så är jag ändå hans drömtjej.

Jag vill vara med honom nu. Längtan och saknaden har legat på viloläge ett par månader, men nu blossar de upp igen, större än någonsin.

Idag på jobbet fick jag fler presenter och kort. De är så underbara. Jag älskar att göra rätt. Att få utvecklas som person och göra val som påverkar mitt och andras liv positivt. Jag vill inte vara en präktig typ. Jag vill inte klampa på andra. Men det är svårt att göra rätt alltid, utan att bli tagen för präktig och mallig.

Ska åka och träffa Marie nu. Sedan blir det sommarfest.

Det gör så ont i mig men jag har min Damon. Och just nu betyder han allt.

Oh lord vad jag går emot vad man kanske borde. Jag gör upp med livet. Åt höger och vänster. Jag sätter punkter och delar med mig av mitt innersta rum. Jag vill plötsligt vara öppet ärlig mot mig själv och världen. Jag vill rangordna mina relationer och särskilt de av motsatt kön.

I december 2010, på en särskild begravning, bestämde jag mig för att berätta för mitt livs kärlek att han var just det. Inte där och då, givetvis, men under året som kom, 2011. Han var min första och min största kärlek, och aldrig kunde känslorna för honom suddas ut. Jag kunde förstås skjuta undan dem, men varje gång jag träffat honom har de kommit tillbaka. Har man inte mött sitt livs kärlek förstår man inte vad jag pratar om. Men inget och ingen kunde mätas med det jag kände för honom. Det var inte en fix idé. Det var bara sann, smärtsam kärlek.

I små doser och steg lät jag honom komma sanningen närmare. Och på Gotland i somras så fanns där inga frågetecken kvar. Jag berättade allt. Det kändes inte ens svårt. Bara självklart. Jag fick inget svar då, ingen respons. Inget. Vi sågs när jag kom hem från Australien och då sa jag det till honom i samma rum, i samma soffa. Precis bredvid honom. I bilen hem när han skjutsade mig undrade han, han undrade om det inte var en fix idé bara. Jag har hört det ifrån alla. Så också honom. Så sa han för tusende gången: Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men istället för som de tidigare 999 gångerna fick han nu ett svar.

Nej, man kanske inte vet vad som händer i framtiden, men man vet vad som inte händer. Och det är du och jag.

Det är så smärtsamt att inse att man inte känner samma. Att man förlorat år, nätter, tankar, på en människa som inte kände som du. Hoppet är fint men det är också förrädiskt. Jag bestämde mig samma dag som vi gick skilda vägar för att göra det bästa av tiden på vägen tills det åter blir vi. Jag trodde mig veta att det skulle bli vi. Inte som i en önskan, inte som i en besatthet, som den starkaste tron och övertygelsen bara. I min värld var vi perfect match. Meant to be. Kärleken själv.

Jag kunde tack vare min övertygelse ändå gå in i ett nytt förhållande, för om jag blev ordentligt kär i någon annan så skulle det enda som händer vara att jag hade fel. Jag hade fel ändå. Och mina pojkvänner efter honom, R och A, sa bägge två att de kommer aldrig kunna ge mig det jag vill ha för de är inte han. Jag nekade till det. Jag ljög för mig och för dem. Jag älskade men inte med hela hjärtat. Det var som att han, min första kärlek var roten i mitt hjärta, kärnan, mitten, och runtom detta stora rum fanns bara en tunn rand med plats för andra.

Han kommer nog alltid ha den där kärnan. Men jag har för att tala i metaforer snört åt den där mittpunkten. Gjort den mindre. Rensat bort det som inte behöver vara där. För att ge plats åt ny kärlek att växa sig stark. Han betyder inte vad han betytt. Men det han betytt ändras aldrig. Han kommer alltid vara min första, men inte längre största kärlek.

Vi skulle ses igen innan jag åkte. Men jag vet inte till vilken nytta. Kanske bara för att ge honom en kram. Lycka i livet har jag redan önskat honom. Och äntligen med Damon kan jag ge det jag alltid velat våga ge någon annan än honom. Damon är inte min första kärlek, ännu inte min största, men han kanske blir min sista. Och jag ska ge honom allt det jag faktiskt känner. Tids nog. Det är bara så läskigt att ge sitt innesrta sådär igen.

Minnen kan aldrig tas bort. Saker som skett blir aldrig ogjorda bara för att man släpper tanken på dem. De har sparats i sin tid och kommer alltid att vara precis det de var.


25 år och så vuxen plötsligt.

Jag häpnas ännu en gång av en människa. Hur en enda människa med sina ord kan klyva en annan människa i tu. Ibland krävs inte ens ord. Tystnaden jobbar nog så bra. I agerande och varande finns det fina och fula människor.

En fin människa vågar erkänna och blotta sina brister. En ful människa lägger alltid skulden runtom sig. Även när skuldfrågan lyser i den riktning själva skulden kommer ifrån så blånekas den så att personen själv tror på skiten.

Jag kan nog anses som en människa som då och då igenom livet lägger näsan i blöt. Jag kallar det nyfikenhet. Törst efter att förstå. Ibland civilkurage. I första hand måste jag hjälpa mig själv för att kunna hjälpa andra. Men för att kunna hjälpa mig måste jag ibland fråga efter svar. Svar jag inte kan komma fram till själv. Och då måste jag i bland doppa nästippen i vatten som inte är mitt.

Fula människor vill inte förstå andra än sig själva. Fula människor "har alltid rätt". En människa jag alltid tyckt varit fin kan på några minuter bli ful. Få kan klå mig i vad som är fint agerande och fult. Jag trampar ibland över, precis som alla andra, men i nio fall av tio var min tanke god.

Jag är inte rädd för att få människor emot mig. Så länge jag gjort det med ett gott hjärta i grunden, när tanken föddes där, i det välvilliga. Ibland är en människas olycka starkare och viktigare för mig att råda bot på än att behålla lugnet i en annan relation.

Vet ni vilket uttryck eller uttalande som jag avskyr? "Du har ingen rätt att döma mig." Det finns inget som är mer osant. Alla människor har rätt att döma. Hur vore det annars? Jag dömer utan stopp. Jag vet vad som är fint och fult. Ett hjärta kan i grunden vara gott men när handlingarna är fula så spelar det där goda hjärtat ingen roll. Och det är svårt att ställa sådana saker till rätta i efterhand. Även med ett gott hjärta i bröstkorgen.

You can hate but never break me.

Har just sett The reader med mig själv och funderar över kärleken och livet. Detta skrev jag för ett år sedan:

Hej och godkväll!

Somnade som en liten stock när jag kom hem. Ska strax lägga mig på riktigt men innan måste jag fundera lite. Det är några veckor kvar till semestern och jag har en planlös sommar framför mig. Förra året var det ju stekvarmt från morgon semesterdag ett till kvällen den sista. Jag ägnade mig åt att måla gamla möbler och bada och var nöjd med det.

Alla andra somrar har jag haft små resor inbokade och det är något jag gillar. Men förra sommaren var det underbart att bara vara. I år är jag kluven. Jag vet att jag kommer få en bra sommar vart den än tar mig, här hemma på gatan eller tusen mil bort. Men jag har ändå förhoppningar.

Jag har hemligheter som på ett eller annat sätt kommer slå rot till hösten. Det skulle kunna bli "sista sommaren med gänget", det vet jag inte förrän den är över.

Jag vill få vara med människor, jag har för mycket ensamtid. Den är underbar men inte nyttig för mina tankar. Jag ska försöka våga lite mer den här sommaren. Och blir det inte som jag tänkt, ja då får jag väl springa mig igenom sommaren då.

Semesterkassan gick till mamma häromveckan så det blir till att tänka jorderligt, d.v.s. njuta av det som redan finns, det som är gratis, de förhoppningsvis varma sommarkvällarna, filmerna på tv och ljumma vatten.

Pengar är viktigt, det tycker jag också. Men det är jag som bestämmer hur viktigt det är. Jag kommer inte dö av svält eller så och prickiga plastgolv i köket har sin charm även om jag drömmer om något annat. Livet är ju ändå här och nu och en dag vet jag att jag kommer tänka med starka nostalgiska känslor på allt jag upplever nu, även ett klistrigt plastgolv med prickar under fötterna. Även det.

Nu närmar det sig, snabbt, snabbt. Idag har jag provpackat och det går enligt planen. Än så länge. Ett liv väer mer än 23 kilo. Men det går.

Jag har pluggat en smula och ska strax träffa Åsa och även Lina tror jag. Lämna tillbaka en kjol jag inte riktigt vet varför jag köpte. Den är fin men jag kommer aldrig använda den.

Sedan blir det till att leta efter nycklar. Har tappat bort mina hemnycklar och jobbanycklar. Så går det när man använder H&M-påsar som väska.

Ska snabba mig nu, men vill säga att vi firade pappi på Kungsholmen igår. Första gången med Anne-Li. Kusin JOnas kom också. Och så vi ungar. Trevligt.

Over and out.
/Jess

Hej!

Lite tid finns att andas och som jag andas. Jag till och med unnar mig att kika i butiker och titta på nagellack fast jag köpte inget men i alla fall. Jag tar in allt nu, mer än vanligt. Jag försöker ta vara på tiden. Njuta och känna.

Vi hade sommarfest med barn och föräldrar på jobbet idag. Det är en sådan boost. Fick världens finaste bukett, har aldrig fått en så fin av någon tror jag. Såg ut som en bröllopsbukett. Fick kramar av mammor och pappor, sådär spontant och så säger de några fina ord i örat som ger mig ett lugn i att jag inte är en förlorad, oönskad människa. Föräldrana på vår avdelning samlade oss som på ett litet podie, så fick vi presenter och blommor och applåder. Applåder liksom? De är för goa!

En morfar kom fram till mig och sa att han måste få krama mig. En morfar!! Han sa att jag vet väl att jag är saknad allaredan och att jag måste skynda mig tillbaka. Att jag är så omtyckt och även av morfar. Det rörde mig. Jag blir lycklig in i själen för jag är inget smilmiffo som lägger ett leende på läpparna för att det borde vara så. Nej, jag älskar faktiskt mitt jobb och mina ungar och det värmer att små morfäder ser det.

Saker som de kommer jag att sakna. Men i övrigt är det som att jag är färdig med Sverige och svenskarna för en stund. Folk bara jobbar och Facebookar och dricker och wordfeudar och är upptagna med saker som för mig är obegripeliga. Folk tjafsar och bråkar och igår när jag provade en bikini i en provhytt på Lindex hörde jag hur en mamma sa "håll käften själv" till sin dotter i lägre tonåren. Då vill jag nypas i örat. Jag blir illa berörd.

Mammor och pappor bråkar och folk som borde ägna sig åt att vara nykära är istället onda och svartsjuka. Hujedamig.

Igår var jag hemma hos Lill och såg film. Hon hade hyrt Dream House. Världens märkligaste film. Skulle kunnat vara bra men var det inte. Ändå blev jag lite tagen av den.

Pratade kort med min älskling idag, han frågade om jag var mest excited or nervous. Jag vet faktikst inte. Har inte hunnit känna efter. Men jo, nog är jag nervös. Som attans. Vi har snart inte sett varandra på 6 månader. Vi har varit ifrån varandra längre än vi varit tillsammans.

Nej nu ska jag plugga lite. På vadå? Ja gissa det ni!

Regnet öser ned utanför och jag ligger under täcket i mitt gamla rum hemma. Sjukt mysigt. Jag gick hem från jobbet i protest. Bara stack. Grät faktiskt lite, stack in huvudet hos chefen och sa: Jag låtsas att jag blir magsjuk nu och går hem. Hejdå. Sedan samma sak till kollegorna. Jag hade aldrig vågat om jag inte visste att de kunde hantera kommande situation. Jag vet att jag satte dem i klistret men det bekommer mig inte. Sjukt barnsligt, jag vet det. Men jag säger aldrig nej till att hjälpa någon av dem. Skulle aldrig falla mig in.

Har en sjukt viktig grej imorgon så jag måste gå tidigare men ingen ville hjälpa mig. Det handlade inte om att inte kunna. Utan om att orka/vilja. Jag förstår väl det ja, att man inte vill jobba över men det handlade om 30 min. 30 (!!) min. Då sa jag att hepp men då är jag sjuk imorgon. Jag behöver kräkas nu så nu går jag. Och så gick jag. 1 timme innan jag egentligen slutade. Pliktbrott!!!

Jag. Skiter. I't.

Jobbar som en dåre nu i alla fall. Här i sängen. Gör jag ett sådant fel måste jag kompensera med att jobba med annat.

Jag älskar det här vädret. Underbart.

I helgen var jag barnvakt mellan 14-02:30. Då kom världens finaste Sanna över och stannade till 01:30.. Vi har inte setts sedan högstadiet, eller ja vi gick ju i samma gymnasium men jag tror inte vi sa ett ord till varandra då. Umgicks gjorde vi inte i högstadiet heller men ändå bestämde vi spontant att ses när barnen somnat. Så hon satt där i soffan med mig och pratade om det viktigaste i livet. Kärleken och allt därtill.

Nu ska jag ner i köket och ta en rostad macka med leverpastej och smörgåsgurka. Yummy! Och bajs på det som går fel!!!!!!!


Blir inte många bilder i den där spegeln framöver :)


Snart är jag hos min baby....