Damon <3 Jessica
Jag har vaknat upp som världens gladaste tjej. Igår morse slog det mig att det var precis ett år sedan jag första gången kom till Australien. Hade som en varm känsla i magen hela dagen och på kvällen när vi gick ut och åt sushi med Andy och Franco svävade jag bort från stunden flera ggr. Bara satt och tittade på honom och kände efter hur jag egentligen känner för honom.
När vi kom hem la vi oss i soffan och så sa jag till honom att jag vill vara med honom. Inte bara nu. Att jag vill ha oss och han sa att han vill ha mig och ingen annan. Vi åt glass och gick och la oss för att bara pussas och kramas och det var ett tag sedan jag kände mig så nära honom. Har varit så mycket med bröllop och jobb och annan stress och ännu en gång påminns jag om varför jag är med honom.
Vi pratade lite om för ett år sedan och somnade sådär tätt ihop som bara kära kan. Vaknade likadant och jag sa till Damon att jag är så lycklig idag. För det är jag. Längtar redan tills vi ses ikväll, han och jag.
Alkoholen och jag.
Det här kanske kommer bli det intressantaste inlägget jag nånsin skrivit för er. Kanske det mest spännande också, vad vet jag. Men hur börjar jag då? Jag tänkte berätta om alkoholen och mig. Jävligt laddat subjekt. Något som ligger som en aura kring mig jämt, i min vardag och vid fest, i mina tankar och i personen jag är. Världens största och mest välkända drog. Som jag exkluderat i mitt liv. Medvetet. Aktivt valt bort. Vid en ålder så låg som 14.
Alkohol har alltid inresserat mig, inte som något njutningsfullt utan i första hand som något skräckinjagande och farligt, något sjukt, svart och sorgligt. Även i dansande form och i lustande berusning. Jag har aldrig tyckt om den.
Så lågt ner i ålder som jag kan minnas har alkoholen skrämt mig. En av mina största rädslor som liten var fullgubbar. Magen knöt sig och mitt blod frös när jag kom i närheten av en fullgubbe. Lukten av sprit skrämde mig. Inte för att något någonsin hände mig, men jag greps av en så stark olustkänsla kring oberäknerliga människor som fenomenet fullgubbar.
I högstadiet pratade de vuxna om hur spännande det var med alkohol i tonåren. Jag kände inte den spänningen. Alls. Jag kände inget sug, ingen nyfikenhet. Varför vet jag inte. Mina kompisar smuttade på sina föräldrars flaskor i barskåpen. Alla tog lite var och ibland fick "vi" tag på öl. Jag smakade aldrig. Några gånger tog jag lite i ett glas men hällde ut på toaletten. Men ganska snart kände jag att nej, jag vill inte låtsas. Jag vill inte ha någon alkohol men jag är inte feg eller sämre för det. Jag vill bara inte.
Folk i min umgängeskrets försökte introducera cider och annan alkoholläsk. "Det smakar inte alkohol" Jag provade några sippar men tyckte inte om. Det började festas kring 14-15 års ålder, vi hade hemmafester och trots noll procent alkohol kunde jag dansa och ta för mig i ett rum. Många gånger hörde jag folk som inget visste säga: Fan, hur mycket har hon druckit?
Ingenting givetvis. Och jag spelade inte onykter, så som många gjorde istället för att gå den svåra vägen. Jag hade faktiskt kul. Jag tyckte om musik och att dansa till den. Men jag förknippade inte kul med alkohol. Jag tyckte inte berusningen var charmig. Jag var inte avundsjuk på dem som låg nere i Almänna och spydde eller de som rullade runt i gräset för att de inte kunde stå. Jag var inte avundsjuk på dem som stod och fnittrade osäkert tittandes bredvid.
Ganska snart blev det allmänt känt att Jessica, hon dricker inte, och så är det bara. Ingen som kände mig tyckte jag var tråkig. Och de som inte kände mig märkte ingen skillnad. Jag var nöjd med min roll. Jag var en del av sällskapet, jag hade roligt, var självsäker, hade en given plats och var omtyckt som jag var. Jag kan inte minnas att någon i högstadiet ifrågasatte att jag inte drack. Jag var ju flamstramsan i alla fall och det var bara det som betydde något, att jag inte hämmades för att jag var annorlunda.
I gymnasiet blev det knepigare. Vi var plötsligt unga vuxna men som fortfarande inte hade landat i alkohollandet. Vissa drack dyrt vin vid middagar medan andra fortfarande drack mer än vad deras kroppar klarade. Ett enda virrvarr i mina ögon där alkoholen var en given del av helgen. Jag förstod aldrig. Ingen av sidorna. Jag njöt inte av ett fint rött vin till köttbiten och jag lockades inte av att vingeldansa med 1 promille alkohol i blodet. Men plötsligt noterades det. Att jag var noll procent alkohol. Att det var flädersaft i mitt glas, att jag frågade om alkoholfritt vid middagen. Så började det:
"Aha, du kör ikväll eller?" -Eh, näe. "Aha, är du gravid??" -Mnä, inte så värst. "Aha, vänta, du är religiös va?" "Nja, hur menar du nu? Inte mer än andra men den saken har inget med mitt obefintliga alkoholintag att göra."
Men va fan. Nu smäller det, nu raseras världbilden för en människa bredvid mig. Vad FAN är felet med henne? "Men varför dricker du inte då?" Vilken jävla fråga. -Ja, för att jag inte tycker om och inte vill.
Jag tror ni kan höra den jobbiga tystnaden. Inget ljud är så jobbigt som tystnaden. "Och hur kommer det sig?" kommer sedan. Ni anar inte hur många gånger jag haft lust att fråga: Gillar du fiskbullar? Inte? Hur kommer det sig? Aha, du gillar inte smaken? Men varför? Varför gillar du inte smaken? Har du provat fiskbullar i citronsås? Kantarellsås då? Hur kommer det sig att du från första början inte gillar fiskbullar? Har det hänt något med fiskbullar när du var liten? Blev du tvingad att äta fiskbullar? Finns det nån i din familj som ätit förmycket fiskbullar så du inte klarar av det?
I min lilla värld är det inget speciellt, ingen stor grej att jag inte dricker. Jag kan föra mig ändå. Men, det finns ett viktigt men. Med detta val så kommer en ofrivillig stämpel. En bild som alla har av en person som inte dricker. Man är en tråkmåns. Lite tystare än andra, lite tristare, lite seriösare. Det är som natt och dag för mig att vara på en tillställning där folket vet att jag inte dricker och en där de inte vet det. För det uppstår förväntningar på mig. Dricker man inte "är" man lite stelare. Man har lite mer koll. Man är lite mer dömande. Eller hur?
Att jag heller aldrig rökt är inte lika stor grej. För det är ju jävligt äckligt. Och farligt. Men att dricka är både fräscht och hälsosamt, eller hur?
Oftast kommer det fram under kvällen i alla fall att jag inte dricker. Det är alltid nån som vill bjuda på nåt eller undrar vad jag har i glaset. Och jag vill inte ljuga. Men det ställer till det för mig att tala sanning. För jag blir så jävla utdömd.
Det var samma sak under bröllopet. Jag tyckte att folk höll sig undan lite. Jag kände mig jävligt malplacerad och faktiskt lite ovälkommen till och från. Men så i slutet av vistelsen fick jag höra att alla där redan visste att jag inte drack. Det hade informerats om det. Att Damon har en tjej som inte dricker så det kan ju bli lite knepigt. Lite knepigt?? Vad fan då för? Jag blev så himla stött av informationen. Det är som att tala om för alla att Jessica, hon dricker inte och det kan därför bli lite obekväm stämning i närheten av henne.
Jag hade inte fattat eller fått reda på det om det inte vore för alla de människor som med tiden ändå pratade med mig som sa: Men du är ju faktiskt trevlig och lite gulligt tokig.
"Jag är ju faktiskt trevlig". Varför skulle jag inte vara det? Varför är det så otroligt känsligt och viktigt att jag inte dricker? Folk har förklarat det för mig tusen gånger och senast under bröllopet. För att hur jag än vrider och vänder på det så sticker jag ut som en outsider i gruppen som skiljer sig från normen. Hur kan folk känna så? Den enda skillnaden mellan mig och dem är att jag inte har nån alkohol i kroppen.
Absolut är mitt val en del av mig, men jag kan också släppa loss, inte för att det är det folk vill ha av mig, utan för att det kommer spontant när jag känner för det. Och för det krävs ingen alkohol.
Jag är stolt och nöjd med den jag är, det hade jag varit om jag druckit också: Det handlar inte om det. Jag tycker bara inte om alkohol. Liksom ingen del av den. Jag dömer inte dem som dricker och vill därför inte bli så hårt dömd själv. Men att bli informerad om att en liten förvarning lämnats om att jag inte dricker. Det gör fan lite ont.
Därför får jag lust att luras ibland. Säga att jag varit gravt alkoholiserad i flera år, för att få ett okej på att jag inte dricker utan att ses som tråkig. Eller säga att mina föräldrar söp ihjäl sig. Men man skojar inte om sådant. För det, det är alkoholens baksida. Allt hemskt som drabbar människor bara på grund av den.
Man kan bli olycklig av alkohol, lycklig för stunden också kanske. Men man kan bli 100% lycklig utan alkohol. Och det kan ingen alkohol i världen ge. Inte den här tjejen i alla fall.
Bröllop och vänner.
Åh, jag är så fylld med nånting att jag inte vet vart jag ska börja. Enda sedan jag fick reda på för drygt ett år sedan att Damons kusin friat till sin Tess har jag oroat mig för den dagen, deras bröllopsdag: Jag visste ju redan för ett år sedan att oddsen är höga för att jag kommer närvara på det bröllopet, trots att jag inte känner Tess eller Lee särskilt väl.
Och just därför har jag haft lite magknip. För att jag inte känner dem, Damon är best man och jag är bara "plus en". Jag har varit med till Byron för möhippa och annat fast jag egentligen inte känner Tess och jag har verkligen kämpat inombords. Det är inte det lättaste att vara med på något så viktigt som förberedelser kring ett bröllop när man absolut inte har en given plats men är inräknad ändå.
Jag har oroat mig för att förut var en annan tjej med Damon, vän till Tess och Lee och i så många år har väl tanken varit att hon ska vara en del av deras bröllop precis som de skulle vara en del av hennes och Damons och liksom allt påminner om dem. Spelar ingen roll hur kära vi är jag och Damon, i min lilla livsbubbla har jag klampat in och tagit en plats som plötsligt blev ledig.
Hur som helst, i onsdags efter jobbet åkte jag och Damon över till Stradbroke island där boende var bokat åt oss för 6 dagar. Massa främmande människor och några jag träffat i Byron förra helgen.
Vi har hängt lite med två svenska killar, Daniel och Martin och det var så kul att se dem igen. Martin och jag eller kanske mest jag klickade direkt och han är en sådan där kille som man tas av med storm. Jag häpnas och blir varm i magen av sådana som honom. Han har gjort hela vistelsen tiotusentals gånger bättre. Det är som om jag funnit en ny vän i honom. Helt underbar kille.
Samma kväll som vi anlände kom också Tess och Lees fotograf Emelie som jag mer än väl kände till innan. Jag såg henne i svt:s minnesprogram på årsdagen i Khao Lak 2005 och blev så otroligt tagen av hennes person. Inte i första hand vad hon varit med om utan vem hon faktiskt är och hur hon hanterat det hon varit med om.
Hade innan jag träffade henne egentligen bestämt mig för att inte säga mer än hej till henne eftersom jag inte vill göra henne obekväm genom att veta så mycket om henne när hon inte vet något om mig. Men när vi hälsade så var det som att det bara sa klick, som att vi föll pladask, handlöst för varandra. Och sedan den minuten har vi varit nästintill oskiljaktiga. Jag har nästan varit mer med Martin och Emelie än med Damon. Och jag har trivts sådär oerhört bra med dem, som om jag alltid känt dem, som om de vore familj. Och det händer så sällan att man känner så så tidigt, men när det händer är det obetalbart och så fint.
Vi har badat i poolen och i havet, kört bil på stranden, ätit god mat, grillat och gått ut, pratat och skojat. Levt. Och jag kan inte förstå att jag får vara med om det här. Att det här är mitt liv. Alla ord som sagts till mig, om mig dessa dagar. Hur jag fått den bekräftelse jag alltid sökt. Folk har kommit fram till mig, hälsat för att sedan säga att jag och Damon ser så himla kära ut. Att vi är så fina ihop och att blickarna vi ger varandra säger allt. Vad som gör det hela ännu finare är att jag inte alls är medveten om det. Jag känner ju allt det där, men jag har ingen aning om att andra ser det så väl.
I lördags var det dags för bröllopet och alla var så otroligt vackra och glada. Varenda en. Så mycket kärlek och värme på en och samma dag och vigseln fick äga rum på stranden. Över morgonen drog en storm in över ön och det såg så mörkt ut, ingen trodde det skulle bli en ceremoni på stranden då blixtrarna rusade över himlen och knallarna bytte av varandra. Men det blev det, och så fint!
Efteråt blev det middag och dans. Jag kommer aldrig nånsin bli en danstoka och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Den enda sorts dans jag tycker om och är bekväm i är när man håller i varandra. Att stå och vicka höfterna ensam kommer aldrig bli min grej.
Damon var så go och stöttande och sa till mig att han älskar mig mest av allt i alla fall, att det inte spelar nån roll att jag inte dansar och visst är det ju så men jag vill ju så gärna vara som alla andra. Han dansade däremot för två. Och duktig är han! Bjöd upp både den ena och den andra och det var så fint att se hur glada han kunde göra dem.
Klockan halv två på natten gick alla ner till stranden i mörkret med musik och där stannade vi till strax innan solen gick upp.
Sista dagarna på Straddie har jag mest hängt med Martin och Emelie och är så ledsen för att vi nu skilts åt. Igår när jag och Damon kom hem plockade jag upp all vår packning, Damon åkte och fixade med bilen och gick på finansiell rådgivning. När han kom tillbaka bytte vi om lite fort och åkte sedan till The fish factory där vi köpte barramundi, banana prawns och tiger prawns samt lite sea food sauce och citron, sedan hämtade vi upp Jenny och Thomas, vänner till Tess och Lee och egentligen Damon också från Helsingborg. Vi åkte till South bank där vi satte oss på en sjal i gräset, åt räkor och grillade färsk fisk. Var så sjukt mysigt. Efter det gick vi till Max Brenner och åt efterrätt. Jordgubbar med smält choklad och vit choklad-chai.
De här dagarna har innehållt mer än hela vistelsen jag haft här än så länge. Helt underbart!
Ro.
Jag skulle vilja skriva en essä om allt som händer, men det är just det, så mycket händer att tid framför datorn inte prioriteras nämnvärt..
Hur som haver, vi är inne i en jättemysig fas, Damon är kramgo och omtänksam utöver det vanliga och ikväll är jag bjuden på överraskningsdate. Sådant är mysigt tycker jag och han gör det faktsikt med jämna mellanrum. Tar mig ut på överraskningsdate och att få ett sms eller att han bara säger att "We're having a date on Friday night so don't make any plans" värmer i hjärtgropen.
Vi ska tillbringa helgen i Byron bay som en förhelg för Lee och Tess bröllop nästa helg. Känner ingen av tjejerna mer än Tess som jag träffat några gånger och jag ska spendera dagen med dem så jag hoppas de är ett gäng goa tjejer.
På jobbet har det varit tuffa tider. Det finns en person där som bara bestämt sig för att hata mig. Och det är så tudelat för en del av mig blir så liten i hennes umgänge medan en annan bara blir arg. Och glad för att jag inte är som hon. Hon pratar bakom min rygg och går till chefen och säger att jag är sen när jag inte är det. Alls. Allt jag rör vid eller säger tycker hon är pest och hon säger inte ett ljud till mig. Så har det varit från dag ett.
Att kliva in på mitt jobb är som att resa tillbaka i tiden. 20 år. Kanske 30. Bara veckor innan jag började fick man fortfarande sin lön i ett litete kuvert, cash. Ingenting mer än schemat kommer elektroniskt och hela atmosfären är väldigt, väldigt old school.
Barnen har tills nu haft med sig mellan 3-7 små matlådor/plastburkar med morning och afternoon tea. (Mellis kan man säga) vilket innebär tonvis med disk tre ggr om dagen. Tänk er att 18 barn (vissa rum har 28) har 6 burkar var, varsin tallrik, varsin skål till varje mål (3 mål) varsin mugg, varsin gaffel och varsin sked (till varje mål) Detta diskar vi sedan för hand. Det blir en del kan jag säga. Barnen får på morgonen varsin tallrik och varsin skål och så väljer de vad de vill ha på morgonen (läggs på tallriken) och på eftermiddagen (läggs i skålen) Jag föreslog att barnen kunde ha med sig EN lite större matlåda istället för att ha tre jordgubbar i en, 5 melonbitar i en, 4 oliver i en, en yoghurt i en o.s.v. och sedan äta direkt ur den på morgonen och vad de inte vill ha stoppar vi in tillsammans med matlådan i kylen och sedan får de det till aftrenoon tea. Vad de inte äter åker hem igen (utan att diskas av oss) så föräldrarna ser vad barnen faktiskt äter och inte.
Vissa barn kommer in med samma mat varje dag men äter inget utan det hamnar i papperskorgen, något föräldrarna aldrig får reda på.Mina två kollegor i mitt rum gillade idén men den här människan gick såklart i taket. Hon är så sjukt otrevlig att jag ibland tror det är ett skämt. Man kan inte vara sådär.
I alla fall, det har varit många turer och jag har verkligen inte mått bra av henne. Men så är det visst andra som varit missnöjda också så igår sa min chef till henne att "du går hem tidigare idag och jag vill inte att du kommer in imorgon. Jag vill att du är hemma och funderar lite." Skulle väl ALDRIG hända i Sverige? Har vi ens befogenhet att göra så? I vilket fall tycker jag det är BRA. Kan man inte vara normalöt trevlig kan man stanna hemma!
Trots en viss tillfredsställelse kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Kan inte föreställa mig hur det måste vara att bli hemskickad från jobbet som vuxen människa och inte vara välkommen tillbaka förrän efter helgen.
Nåväl, i lördags hade jag och Damon våra julfetser med våra jobb och vi var på båda. Mycket, mycket märkliga bägge två men jag gillade Damons bättre för det var så sjukt god mat! Barbecue så det stod härlliga till!
Igår förresten var jag och Lisa på vår första hiphop-lektion. Jojo, nu ska jag bli hiphopare. Läraren sa att jag skulle "bring oput the gangstah in me. :)
Är så nyfiken på vad jag och Damon ska göra ikväll och så glad över att gå till jobbet när inte hon är där. Blir nog en bra fredag det här. Klockan är 6 på morgonen och det är redan 22 grader. Det var det hele! Hörs!
