Nya känslor.
Nu har min lillkille passerat tre månader. Som alla andra mammor har jag glömt hur det var att inte ha honom. Klart jag minns bildligt hur det var men känslomässigt och på något annat konstigt sätt fattar jag inte hur det var innan Loke fanns. Så med honom har det kommit något skitjobbigt.
Jo, jag har alltid haft känsla för hur barn känner sig och liksom vetat hur jag ska läsa av små människor. Men efter att jag fick Loke händer det då och då att jag får nästan panik när jag ser andra barn fara illa. Och det behöver inte vara att de blir allvarligt illa behandlade men när föräldrar och andra inte kan läsa ett barns signaler. När jag ser små tröttisar i shoppingcenter alldeles för sent och föräldrarna skäller på dem för att de är gnälliga. Att de inte förstår att de små liven bara är trötta, behöver en mjuk famn och smek trots att de kanske motsätter sig i början. Att en skränig galleria klockan 21 inte är rätt plats.
Häromdagen blev jag visad ett videoklipp från youtube på en nyfödd liten bebis som låg i en "korg" med massa andra nyfödda, hen sög och sög på kinden på bebisen bredvid och grät när hen tappade greppet. De filmade och filmade och den lilla bebisen var i mina ögon uppenbart stressad och i behov av ett bröst att snutta på. Tanken med klippet var säkert att det skulle vara gulligt, men jag fick bara ont i bröstet.
Och så har jag blivit besatt av tanken att jag måste adoptera ett barn. Att alla som kan borde. Jag får fysiskt ont av att tänka på alla små minibebisar som ligger i en säng hela dagarna och skriker och skriker efter beröring, kärlek, mat och allt annat de behöver men är lämnade åt sitt öde och bara får vad som krävs för att överleva.
Jag tänker ibland att vilken tur Loke har som är så oändligt älskad. Av mig och Damon men också våra familjer. Att han har så många runtom sig som bryr sig om honom. Om han bara visste.
Nej nu ska jag plugga lite granna med ena ögat på miniversionen av mig och Damon på lekmattan nedanför mina fötter.
