Luppans

Allvar nu!

Skrev ett inlägg för en minut sedan men nu bara väller det över mig. 

 

Vi har sett film här idag, två stycken men denna sista pallar jag inte att se. Den första var The Butler och den andra handlar om svarta slavar och jag pallar inte att titta. Jag är så jääääävla trött på att se dessa våldtäkter, en hel scen när en vit ful äcklig man våldtar en vacker svart kvinna. VARFÖR måste hon vara vacker för det första? Var alla slavar vackra?? Eller tror de som gör filmerna att vi lider mer med dem för att de är vackra? Eller är det mig det är fel på? 

 

Och måste det vara så utdraget och detajerat?? Måste vi se scenerna så ingåede?? Eller ännu en gång är det jag som är känslig????

 

Jag är så tröööööööött på förnedrade kvinnor. Ja inte på d e m såklart men på att se det. Det gör ont i mig, skär i mig. Jag fixar inte att se ondska. Och jag tycker det är uttjatat med dessa filmer och jag förstår inte varför en och samma film måste innhålla multipla våldtäktscener??? Eller sexscener över huvudtaget där allt man ser är en kvinnas fläckfria hud, nakna bröst och allt är så jävla förskönat. Mannen ser man inte mycket av och inte är det något jag saknar, bara så jävla trött på hur kvinnan framstår i film. 

 

Är jag trött på världen månne? Kom inte och säg att detta är för att jag är gravid för jag har alltid mått vansinnigt dåligt av att se människor plågas, vare sig de är kvinnor, barn eller utsatta män. 

 

Ibland vill jag bosktavligen inte vara med längre. Vad är felet då??

Jag har nog alltid varit en sådan som går och saknar. Det kan vara människor, saker eller en tid i livet som ju helt logiskt inte går att få tillbaka. Jag menar, hur skulle man kunna få igen en viss dag eller en viss stund eller en viss sommar? Det går ju inte så egentligen är det ju helt värdelöst att sakna. 

 

Inte fan spelar det egentligen roll att eller vad Damon säger men han brukar säga att jag är en orons människa utan ände. Att jag oroar mig för allt och att det inte finns något slut för nya saker dyker upp. Det jävligaste är ju att han har rätt.Och det grämer mig.

 

Jag är trött på att vara känslig och trött på att ta in allt jag hör och ser. Trött på att inte vara starkare när jag tror mig veta att jag klarar allt. 

 

När jag flyttade hit var jag i ett rus, men ett verkligt rus som jag jobbat för att nå. Det var ingen slump, jag jobbade mig hit och jag grät på vägen. Jag hatar att anstränga mig under stress. Körkort skulle tas, möbler skulle säljas, jobb skulle avslutas. 

 

Men i allt det där hade jag en tro på mig själv om att jag kunde göra vad jag ville i livet och lyckas. Och med att lyckas menar jag inte att ha folk ståendes och applådera runtom mig men att i hjärtat känna att jag gör något meningsfullt och nyttigt, kanske till och med utvecklande. 

 

Så när och varför började jag avsky min tillvaro här så mycket? När slutade jag vara glad? Jag är nämligen inte glad längre. Jag är mestadels ledsen och orolig. 

 

Damon är en doer och i handling är han oövervinnerlig. Han kan vara sämre när det kommer till saker som har med vår relation och känslor att göra, men i uppgifter eller för att "komma nånstans här i livet" finns inga hinder i hans väg. För honom är det lätt om man vill någonstans. Men för mig är det annorlunda. 

 

Jag avskyr den allmäna inställningen här och vill ibland bara hoppa på första bästa plan hem. Och jag vet att Damon ogillar mycket också och igår blev han riktigt osams med en pappa med tre barn som fortfarande tycker att det är okej att smiska barn. Damon sa att han kan inte förakta det då han själv blivit smiskad i sin uppfostran och att han i så fall skulle förakta sina egna föräldrar och att han fram till Sverige tyckte och trodde att vanlig smisk som inte går över styr bara är simpel uppfostring och hjälp till diciplin. Men det var innan han visste något annat och vad han försökte förklara för denne pappan var att smisk inte leder till lydigare barn och på därför är helt meningslöst. Att det liksom inte går ihop att med en snärt säga "Man får inte slåss". Hur ska barnet tolka det, att budskapet är att man inte får göra något som föräldern i precis samma stund själv gör. Jag var inte närvarande men fick återberättat att de nästan rök ihop för att de inte förstod varandra. 

 

I de stunderna, när det inte går att nå människor, när de är så insnöade på vad de tror är rätt att de inte ens försöker lyssna till alternativa vägar, då vill jag hem. Och ibland ser jag absolut ingen orsak till att stanna här. Absolut ingen. Men då säger Damon: Är det verkligen vad du vill? Åka tillbaka till en bubbla där allt redan fungerar som du vill eller vill du göra något viktigt i form av en förändring där det verkligen behövs?

 

Sanningen är att jag vet inte om jag vill hjälpa till här. Jag känner mig nämligen helt och hållet maktlös i det här landet. Överflödig. Oviktig. Och olycklig. Och då är min fråga, om man nu ska bli mamma åt ett barns, vars pappa är uppväxt i denna enligt mig skit, hur vänder man det till något nyttigt och lärorikt som Damon hävdar att man kan? Hur hittar man glädje när man bara känner sig ledsen?

 

Hur blir man en fighter som hittar ett jobb man trivs med som i alla fall betalar räkningarna? Hur hittar man riktiga vänner? Hur klarar man av att hantera den vidriga saknaden efter sin familj? Och hur kommer man över ett jobb man tyckte var det bästa man kunde föreställa sig?

 

Damon nämner familjen vi nu skapar. Är inte det en glädje i sig själv som borde övervinna allt det andra? säger han. Är det så? Blir saknaden av min familj mindre när jag har en egen? Det är så svårt för mig att se. För stannar jag här så känns det som jag överger mitt hem, min familj och mitt ursprung. Låter det förstorat? Överdrivet?

 

Och jag ska vara ärlig. Jag skrek till Damon idag att det finns inget jag tycker om här. Inget. Inte en sak. Då sa han att jag skulle tänka mig för och att mitt liv inte alls är så hemskt. Att många människor har det så mycket värre än jag. Och g i v e t v i s har han rätt men jag känner mig så oerhört olycklig. Och det går väl inte att jämföra med andras olycka? 

 

Av hänsyn till en person i min familj skriver jag inte vem men någon hemma i Sverige är väldigt, väldigt sjuk och det tar upp mina tankar också. Att jag är på fel plats och att jag förlorat två år med den personen genom att vara här. 

 

Sedan är det pengar. Av någon outgrundlig anledning rcker inte min lön till min del av skrapet. Jag kan inte betala våra räkningar utan det gör Damon. Jag har nätt och jämnt råd med mat och bilen. Och i och med att jag inte jobbat i Sverige under 2013 har jag endast rätt till basbeloppet i föräldrapenning som ligger på 180:- om dagen. HUR i hela friden ska man klara sig på det? Jag som firtfarande är fast anställd i Sverige och planerar att komma tillbaka och som jobbat nonstop i 7 år har alltså inte rätt till mer än så. Är jag girig? Nej räkna själva? Tänk om jag var ensamstående? Hade ju inte ens haft råd med hyran. Att få en liten och behöva tänka på pengar känns förjävligt och bidrar starkt till att jag är så olycklig. 

 

Vad jag söker är svaret på hur jag hittar lyckan igen? För jag känner mig allt annat än lycklig.

 

 

Jag vrider och vänder på orden i huvudet. Tänker funderar, har väntat. Som på rätt tillfälle. Men det kommer inte. Jag har hållt tyst i fem månader nu. Särskilt här. Ja inte har det varit helt tyst på bloggen i fem månader inte men om detta har jag inte nämnt ett ord. I första hand för att jag ville att vissa och särskilt en skulle få veta på ett bättre sätt än via min blogg. Nu vet den personen och då känner jag frid i att skriva här.

 

I maj blir jag och Damon mamma och pappa.

 

I 23 veckor har jag varit gravid nu och i maj kommer ett litet knyte till oss. Vi har valt att inte ta reda på kön. Nästan ett ställningstagande från vår sida. Särskilt här i Aus. Jag vill inte få en massa rosa eller blått eller höra snack om att min lilla tjej kommer dansa balett eller att min kille ska bli en rugby-rocker. Och Damon är så härlig med sitt försvenskade jag. När de frågar oss om vi väntar en pojke eller flicka säger han att "vi väntar ett barn" med ett leende på läpparna. Är inte det svenskt så säg?

 

Vi är så glada och spända, jag är rädd och Damon är den som tar steg för steg i rätt riktning. 

 

Jag mådde förjävligt första 15 veckorna. Kräktes 7-8 ggr om dagen och ett tag var det så illa att jag inte kunde behålla vatten. Då blev det sjukhus för min del med dropp. Oroade mig lite men alla ultraljud har visat att lill*n mår bra. Tio fingrar och tio tår, pickande hjärta och fungerande njurar. 

 

Jag har längtat hem så hjärtat blöder. Jag har legat sömnlös och samlat på mig tankar och framtidsvisioner som gör ont. Vissa har frågat om jag ens är glad för det lilla liv vi skapat, den känner jag inte att det ens behövs svar på. Men att få sitt första barn är stort och särskilt för mig. Jag har väntat sedan jag var sex på det här. 

 

Mycket är läskigt men en sak vet jag med säkerhet. Mitt barn kommer få en underbar pappa. När jag ser honom med sina syskonbarn får jag ibland vända mig bort och torka ögonvrårna. 

 

23/40 veckor har gått. Magen har växt vrålsakta så jag väntar en superspurt nu mot slutet. Kommer dock ihåg i början att jag tyckte den var superstor. Men det är en märklig känsla att gå från tvättbräda till basketboll. Jag har aldrig varit rund om magen så det är en speciell känsla minst sagt. 

 

Jag har alltid drömt om ett majbarn, en såndär löjlig sak jag inte för mitt liv trodde skulle ske och heller inte brydde mig om, egentligen, bara alltid "velat" ha ett majbarn då jag tycker det är den absolut finaste månaden i Sverige. Så också här i Australien.

 

Jag och Damon har funnit kärlek på nytt och visar en helt annan ömhet jäntemot varandra. Damon pratar ibland med bebisen men så tyst att jag måste säga va? Då svarar han att han pratar med sitt barn och att jag inte har med det att göra. Jag brukar kontra i andra sammanhang när vi ibland tycker olika om något att jag har två viljor i min kropp så jag vinner.

 

Damon är väldigt mån om knytet redan. Till exempel får jag inte spänna magen för då gör det ont säger han. Själv har jag fått berättat för mig att man inte ska arbeta med magen för att inte förstöra de delade magmusklerna men det är inte det Damon oroar sig för. 

 

Han har precis börjat kunna känna sparkar från utsidan också och varje kväll ligger vi med Damons hand på min mage och jag har min hand på hans och så väntar vi. Och så buffar hen till då och då. 

 

Namnförslag har också börjat trilla in. Martin tycker Kaj-Björn eller Ralf-Alfred. Kan också tänka sig Frans-Gabriel. Dubbelnamn ska det vara iaf enligt honom. Pappa tycker Viking eller Louie eller Bob. Damon gillar Bengt. Åsa vill Kingster. De är alla övertygade om att det är en pojke och jag har haft den känslan sedan dag ett men man vet aldrig. Mormor tycker Alva Beatrice. 

 

Jag själv har över huvudtaget inte fattat att jag ska bli mamma. Och ändå har jag väntat på det här hela mitt liv. Nu händer det.