I kärlekens tecken.
Förra helgen hade vi långhelg med tre dagar ledigt för Damons bror Jason och hans Laurens bröllop. Vi åkte direkt efter jobbet på fredagen och direkt till restaurangen där för-middagen hölls. Damons familj med fem syskon, mamma och pappa, syskons barn och partners var där samt Laurens familj. Det är en bra thailändsk restaurang som serverar mat i högklass. Vi blir aldrig besvikna där, kanske något senast men det var mest roligt då Jason beställde in en het gryta som fick till och med en stor man som honom att svettas och gråta. Men klass är det!
Blev en halvsen kväll trots att det var kvällen innan bröllop men vi hade det så himla bra. Vi gullade med Pablo, log åt alla Mias uttalanden, åt gott och pratade kvällen lång. Vaknade strax efter sju på bröllopsdagen och började göra oss i ordning. Damon, jag, Michele, hennes Russell, Kaylee, Nicole, Daniele, Mia, Pablo och Jason sov i Jason och Laurens hus natten före bröllopet medan resten sov i det fantastiska hus Jason och Lauren hyrt för bröllopshelgen. Damon och Jason åkte och hämtade blommorna medan vi tjejer samt två herrar plus Pabs gjorde oss vackra i huset.
10:30 började vigseln och jag som var så bombsäker på att jag absolut inte behövde någon näsduk satt minuter in i vigseln och bölade. Damon var ännu en gång best man, hur vanligt är det att vara best man två ggr på ett halvår? Så jag satt ännu en gång med mig själv tillsammans med Damons familj och iakttog vigseln.
Bästa bröllopet jag varit på! Alla var såååå trevliga, glada, avkopplade och framför allt SIG SJÄLVA! Ingen var tillgjord eller obekväm till synes. Fantastiskt. Utsökt mat och en kille som sjöng och spelade gitarr i bakgrunden.
Helgen var helt enkelt topp och i veckan har jag fått jobba nästan heltid på nya jobbet. Min Lisa har tagit ett kliv tillbaka in i mitt liv så henne har jag träffat och jag och Damon har varit på bio och sett den danska filmen med det englska titelnamnet The Hunt. Vet inte vad den heter på danksa eller svenska men helt klart sevärd. Med Mads Mikkelsen och Alexandra Rapaport bl.a.
Sedan vill jag på detta sätt meddela att jag och Damon har ingått registrerat partnerskap. Lite fint och härligt tycker jag.
Idag är det lördag och vi har inga planer ännu. Får se vad dagen bjuder på. Klockan är ju ändå bara kvart över åtta!
Bilder från bröllopet:
Fredag i Stralien
Hellu!
Fick ett sms av min vän Caroline tidigare om en kommentar här. Gulligt med pepp från henne men jag är varken förvånad eller särskild berörd av det. När man har en blogg, när man är en person som jag som pratar och uttrycker mig som jag gör så händer det att det inte alltid gillas. Det är bara så det är och jag tycker inte det är så farligt. Klart jag inte vill framstå som en egocentrisk människa i negativ benämning men tycker en själ att jag är det, ja då får det väl vara så. Att säga att jag tror att jag är perfekt, det är observant måste jag säga efter att läsa lite i min blogg, jag tror inte någon människa i hela världen tror den är perfekt, inte heller jag, men jo, jag är rätt nöjd med vem jag är och det är ju ingen bra egenskap idag. Likväl som det är trist att vara en blyger.
Jag ser varken ner på han som tagit bort sin Facebook eller människorna som använder det. Jag tycker nog bara att det är som att vi letar fel, fel, fel i andra. Det slukar så mycket energi. Jag försöker att i största möjliga mån att inte göra det. Så länge det inte är något som verkligen skadar andra människor, då är jag sällan sen att öppna mun. Varför är det så fel att ställa frågor och diskutera?
En enda sak i den kommentaren berör mig och det är att jag påstås tala om hur dåliga andra är och hur bra jag är. Jag tycker ju inte så. Och så är det precis det denna personen gör. Talar om att jag suger och att hen ser upp till människor som då inte är som jag.
Hur som haver, idag har jag en mysig dag med Damons syster, man, Mia och lilla färskingen Pablo. De är här hos mig idag och det passar mig perfekt för jag har så himla ont i magen och känner mig rätt liten och ångestfylld. Jag och Damon har varit ifrån varandra jättemycket i veckan och jag saknar honom så mycket. Imorse så vaknade vi lite innan hans alarm ringde och jag är så glad för det får då hann jag njuta av hans värme lite mer medvetet. Önskar han hade stannat hemma så vi fått koppla av lite ihop men så ser förstås inte verkligheten ut.
Igår var vi på teater och för en gångs skull fick jag bjuda honom på något. Vi tyckte båda om det och det är så kul att göra något annorlunda. Vi går så mycket på bio men detta var första gången vi gick på teater ihop.
Idag ska jag till mitt nya jobb och hämta min uniform, ikväll jobba. Men i övrigt ska jag gosa med Mia, min favoritunge i världen och lilla Pablo som jag redan är så kär i.
Jag saknar er där hemma och önskar ni var här eller jag där för en stund.
Sådan är i alla fall inte jag.
Nu har jag nåt att ventliera igen. Sådant där som kanske bara glider andra förbi, som kanske inte verkar så viktigt, men jag tycker det är superintressant och därav viktigt. Det hela väcktes till liv i mig för ett par dagar sedan när en person både Damon och jag känner sa att han avslutat sitt Facebook-konto. Varför då? undrade jag. Jo för han var trött på alla som la upp bilder på sig själva och som postade hela sitt liv just på Facebook. Vi började diskutera det hela lite för detta intresserar mig och har alltid gjort. Jag gillar inte Facebook så mycket, egentligen, mest för att jag tycker det är tråkigt. Använder det som ett mailkonto mer men postar ibland bilder eller statusuppdateringar.
Men den här personen hade en ganska stark åsikt, han var skittrött på att se alla människor skryta om sina liv och ännu en gång händer det att jag inte känner som resten av världen. Jag var en jobbig jävel och började ställa frågor. Därför att personligen rör det mig inte vad andra människor postar. Vad gör det om någon vill framhäva hur "bra" deras liv är? Sant eller inte? Om man är tillfreds själv så är min åsikt att det inte borde röra en det minsta i ryggen. Jag kan ibland le lite för mig själv åt gnällfigurerna däremot. De som ALLTID postar hur dåligt, jobbigt eller tröttsamt något är. Inte många statusuppdateringar på Facebook intresserar mig nämnvärt. Men jag stör mig heller inte på dem.
Han tyckte också att det var pinsamt med alla bilder folk tar på sig själva. Varför då? Vad spelar det för roll undrar jag? Jag tycker personligen att de finaste bilderna är tagna i ett ögonblick, när man inte är beredd men säkert hälften av alla bilder på mig nuförtiden har jag själv tagit. Och jag skäms inte det minsta över det. Vad är det att generas över?
Och så detta bekräftelsebehov. Är det så himla farligt? Det är väl det i det långa loppet och i grunden, men jag personligen orkar inte lägga någon närmare tanke vid det. Jag står för att jag vill bli bekräftad. Av Damon, av min familj och mina vänner. Jag vill känna att jag spelar roll, att min existens är viktig. Att jag finns. Men får jag inte den bekräftelsen lägger jag mig inte ner och dör. Jag har fortfarande mitt egenvärde. Mitt egna driv. Mina visioner och tron på mig själv. Men jag tycker det är mycket härligare att dela det med andra.
Damon hatar också Facebook. Hatar. Det är ett ganska starkt ord. Men han gör det. För mig är det jättesvårt att förstå hur man kan hata något som Facebook. Men jag respekterar det.
Så kom vi in på Instagram och då känner jag mig lite träffad. Jag som älskar instagram och de hatar det. Vad är det att hata? När jag tänker lite så kan jag väl också känna att det är sorgligt med massa egocentriska bilder på en individ ur alla möjliga vinklar om syftet är att bli bekräftad för sitt yttre. Men värdet i en person sitter ju inte där så varför bry sig så mycket om det då? Det är hemskt med tonårspress, pojkpress, flickpress, människopress, mammapress, pappapress och all annan sorts press som cirkulerar i dagens samhälle.
Jag funderar till och från på att lösenordsskydda bloggen, men så slår det mig att näej, jag skulle bara göra det för att bevisa att jag inte har den som ett plåster för mitt bekräftelsebehov. För jag känner inte det. Jag bryr mig inte det minsta om jag får bekräftelse eller inte via min blogg och då har jag i och för sig tänkt att jag skulle kunna lösenordsskydda den. Men det stör mig ju inte att folk läser, det stör mig inte att folk tänker till efter att ha läst mina rader, det stör mig inte nämnvärt om jag råkar störa någon annan med mina bilder på mig själv.
Nej nu orkar jag inte skriva mer om det.
Berättar istället att Damon och jag bodde på hotell två nätter förra veckan. Tor-Lör och det var såååååå mysigt! Vi verkligen njöt varenda minut!! De hade världens filmbibliotek så vi mös på hotellrummet en hel förmiddag fast solen sken och bara tittade på film. Vi hade med oss cyklar och cyklade på utflykt i Kingscliff. Bodde gjorde vi på Peppers resort som är en del av Salt & Peppers-koncernen. Såå fint! Och hotellbuffén till frukost var makalös! Varm mat med korv, bacon, svamp, ägg o.s.v., gröt, hundra sorters yoghurt, tillbehör, juicer, kaffe i hundratal, american pancakes med färsk frukt och maple syrup, färsk frukt för sig och allvarligt talat så mycket mer som jag inte orkar räkna upp. Såå gott i alla fall, vi var inte hungriga förrän till middagen!
Jag har efter det varit nanny 12 timmar om dagen och idag är första dagen med lite vila. Såå slut och ont i varje cell. Tar hand om en niomånders vars föräldrar jobbar inom teaterbranschen och han är det tuffaste jobb jag nånsin haft.
Idag är en fin dag här i familjen, vi har nämligen fått tillökning. För några timmar sedan fick Damons syster och man en liten pojke och Mia en lillebror. Vi är sååå lyckliga och ska hälsa på lillen snarast möjligt.
Nej det var det hela för nu. Tyvärr har jag inga egobilder att bjuda på men ni får nöja er med bilder från vår minisemester!
