Jag har vaknat upp som världens gladaste tjej. Igår morse slog det mig att det var precis ett år sedan jag första gången kom till Australien. Hade som en varm känsla i magen hela dagen och på kvällen när vi gick ut och åt sushi med Andy och Franco svävade jag bort från stunden flera ggr. Bara satt och tittade på honom och kände efter hur jag egentligen känner för honom.
När vi kom hem la vi oss i soffan och så sa jag till honom att jag vill vara med honom. Inte bara nu. Att jag vill ha oss och han sa att han vill ha mig och ingen annan. Vi åt glass och gick och la oss för att bara pussas och kramas och det var ett tag sedan jag kände mig så nära honom. Har varit så mycket med bröllop och jobb och annan stress och ännu en gång påminns jag om varför jag är med honom.
Vi pratade lite om för ett år sedan och somnade sådär tätt ihop som bara kära kan. Vaknade likadant och jag sa till Damon att jag är så lycklig idag. För det är jag. Längtar redan tills vi ses ikväll, han och jag.
Det här kanske kommer bli det intressantaste inlägget jag nånsin skrivit för er. Kanske det mest spännande också, vad vet jag. Men hur börjar jag då? Jag tänkte berätta om alkoholen och mig. Jävligt laddat subjekt. Något som ligger som en aura kring mig jämt, i min vardag och vid fest, i mina tankar och i personen jag är. Världens största och mest välkända drog. Som jag exkluderat i mitt liv. Medvetet. Aktivt valt bort. Vid en ålder så låg som 14.
Alkohol har alltid inresserat mig, inte som något njutningsfullt utan i första hand som något skräckinjagande och farligt, något sjukt, svart och sorgligt. Även i dansande form och i lustande berusning. Jag har aldrig tyckt om den.
Så lågt ner i ålder som jag kan minnas har alkoholen skrämt mig. En av mina största rädslor som liten var fullgubbar. Magen knöt sig och mitt blod frös när jag kom i närheten av en fullgubbe. Lukten av sprit skrämde mig. Inte för att något någonsin hände mig, men jag greps av en så stark olustkänsla kring oberäknerliga människor som fenomenet fullgubbar.
I högstadiet pratade de vuxna om hur spännande det var med alkohol i tonåren. Jag kände inte den spänningen. Alls. Jag kände inget sug, ingen nyfikenhet. Varför vet jag inte. Mina kompisar smuttade på sina föräldrars flaskor i barskåpen. Alla tog lite var och ibland fick "vi" tag på öl. Jag smakade aldrig. Några gånger tog jag lite i ett glas men hällde ut på toaletten. Men ganska snart kände jag att nej, jag vill inte låtsas. Jag vill inte ha någon alkohol men jag är inte feg eller sämre för det. Jag vill bara inte.
Folk i min umgängeskrets försökte introducera cider och annan alkoholläsk. "Det smakar inte alkohol" Jag provade några sippar men tyckte inte om. Det började festas kring 14-15 års ålder, vi hade hemmafester och trots noll procent alkohol kunde jag dansa och ta för mig i ett rum. Många gånger hörde jag folk som inget visste säga: Fan, hur mycket har hon druckit?
Ingenting givetvis. Och jag spelade inte onykter, så som många gjorde istället för att gå den svåra vägen. Jag hade faktiskt kul. Jag tyckte om musik och att dansa till den. Men jag förknippade inte kul med alkohol. Jag tyckte inte berusningen var charmig. Jag var inte avundsjuk på dem som låg nere i Almänna och spydde eller de som rullade runt i gräset för att de inte kunde stå. Jag var inte avundsjuk på dem som stod och fnittrade osäkert tittandes bredvid.
Ganska snart blev det allmänt känt att Jessica, hon dricker inte, och så är det bara. Ingen som kände mig tyckte jag var tråkig. Och de som inte kände mig märkte ingen skillnad. Jag var nöjd med min roll. Jag var en del av sällskapet, jag hade roligt, var självsäker, hade en given plats och var omtyckt som jag var. Jag kan inte minnas att någon i högstadiet ifrågasatte att jag inte drack. Jag var ju flamstramsan i alla fall och det var bara det som betydde något, att jag inte hämmades för att jag var annorlunda.
I gymnasiet blev det knepigare. Vi var plötsligt unga vuxna men som fortfarande inte hade landat i alkohollandet. Vissa drack dyrt vin vid middagar medan andra fortfarande drack mer än vad deras kroppar klarade. Ett enda virrvarr i mina ögon där alkoholen var en given del av helgen. Jag förstod aldrig. Ingen av sidorna. Jag njöt inte av ett fint rött vin till köttbiten och jag lockades inte av att vingeldansa med 1 promille alkohol i blodet. Men plötsligt noterades det. Att jag var noll procent alkohol. Att det var flädersaft i mitt glas, att jag frågade om alkoholfritt vid middagen. Så började det:
"Aha, du kör ikväll eller?" -Eh, näe. "Aha, är du gravid??" -Mnä, inte så värst. "Aha, vänta, du är religiös va?" "Nja, hur menar du nu? Inte mer än andra men den saken har inget med mitt obefintliga alkoholintag att göra."
Men va fan. Nu smäller det, nu raseras världbilden för en människa bredvid mig. Vad FAN är felet med henne? "Men varför dricker du inte då?" Vilken jävla fråga. -Ja, för att jag inte tycker om och inte vill.
Jag tror ni kan höra den jobbiga tystnaden. Inget ljud är så jobbigt som tystnaden. "Och hur kommer det sig?" kommer sedan. Ni anar inte hur många gånger jag haft lust att fråga: Gillar du fiskbullar? Inte? Hur kommer det sig? Aha, du gillar inte smaken? Men varför? Varför gillar du inte smaken? Har du provat fiskbullar i citronsås? Kantarellsås då? Hur kommer det sig att du från första början inte gillar fiskbullar? Har det hänt något med fiskbullar när du var liten? Blev du tvingad att äta fiskbullar? Finns det nån i din familj som ätit förmycket fiskbullar så du inte klarar av det?
I min lilla värld är det inget speciellt, ingen stor grej att jag inte dricker. Jag kan föra mig ändå. Men, det finns ett viktigt men. Med detta val så kommer en ofrivillig stämpel. En bild som alla har av en person som inte dricker. Man är en tråkmåns. Lite tystare än andra, lite tristare, lite seriösare. Det är som natt och dag för mig att vara på en tillställning där folket vet att jag inte dricker och en där de inte vet det. För det uppstår förväntningar på mig. Dricker man inte "är" man lite stelare. Man har lite mer koll. Man är lite mer dömande. Eller hur?
Att jag heller aldrig rökt är inte lika stor grej. För det är ju jävligt äckligt. Och farligt. Men att dricka är både fräscht och hälsosamt, eller hur?
Oftast kommer det fram under kvällen i alla fall att jag inte dricker. Det är alltid nån som vill bjuda på nåt eller undrar vad jag har i glaset. Och jag vill inte ljuga. Men det ställer till det för mig att tala sanning. För jag blir så jävla utdömd.
Det var samma sak under bröllopet. Jag tyckte att folk höll sig undan lite. Jag kände mig jävligt malplacerad och faktiskt lite ovälkommen till och från. Men så i slutet av vistelsen fick jag höra att alla där redan visste att jag inte drack. Det hade informerats om det. Att Damon har en tjej som inte dricker så det kan ju bli lite knepigt. Lite knepigt?? Vad fan då för? Jag blev så himla stött av informationen. Det är som att tala om för alla att Jessica, hon dricker inte och det kan därför bli lite obekväm stämning i närheten av henne.
Jag hade inte fattat eller fått reda på det om det inte vore för alla de människor som med tiden ändå pratade med mig som sa: Men du är ju faktiskt trevlig och lite gulligt tokig.
"Jag är ju faktiskt trevlig". Varför skulle jag inte vara det? Varför är det så otroligt känsligt och viktigt att jag inte dricker? Folk har förklarat det för mig tusen gånger och senast under bröllopet. För att hur jag än vrider och vänder på det så sticker jag ut som en outsider i gruppen som skiljer sig från normen. Hur kan folk känna så? Den enda skillnaden mellan mig och dem är att jag inte har nån alkohol i kroppen.
Absolut är mitt val en del av mig, men jag kan också släppa loss, inte för att det är det folk vill ha av mig, utan för att det kommer spontant när jag känner för det. Och för det krävs ingen alkohol.
Jag är stolt och nöjd med den jag är, det hade jag varit om jag druckit också: Det handlar inte om det. Jag tycker bara inte om alkohol. Liksom ingen del av den. Jag dömer inte dem som dricker och vill därför inte bli så hårt dömd själv. Men att bli informerad om att en liten förvarning lämnats om att jag inte dricker. Det gör fan lite ont.
Därför får jag lust att luras ibland. Säga att jag varit gravt alkoholiserad i flera år, för att få ett okej på att jag inte dricker utan att ses som tråkig. Eller säga att mina föräldrar söp ihjäl sig. Men man skojar inte om sådant. För det, det är alkoholens baksida. Allt hemskt som drabbar människor bara på grund av den.
Man kan bli olycklig av alkohol, lycklig för stunden också kanske. Men man kan bli 100% lycklig utan alkohol. Och det kan ingen alkohol i världen ge. Inte den här tjejen i alla fall.
Åh, jag är så fylld med nånting att jag inte vet vart jag ska börja. Enda sedan jag fick reda på för drygt ett år sedan att Damons kusin friat till sin Tess har jag oroat mig för den dagen, deras bröllopsdag: Jag visste ju redan för ett år sedan att oddsen är höga för att jag kommer närvara på det bröllopet, trots att jag inte känner Tess eller Lee särskilt väl.
Och just därför har jag haft lite magknip. För att jag inte känner dem, Damon är best man och jag är bara "plus en". Jag har varit med till Byron för möhippa och annat fast jag egentligen inte känner Tess och jag har verkligen kämpat inombords. Det är inte det lättaste att vara med på något så viktigt som förberedelser kring ett bröllop när man absolut inte har en given plats men är inräknad ändå.
Jag har oroat mig för att förut var en annan tjej med Damon, vän till Tess och Lee och i så många år har väl tanken varit att hon ska vara en del av deras bröllop precis som de skulle vara en del av hennes och Damons och liksom allt påminner om dem. Spelar ingen roll hur kära vi är jag och Damon, i min lilla livsbubbla har jag klampat in och tagit en plats som plötsligt blev ledig.
Hur som helst, i onsdags efter jobbet åkte jag och Damon över till Stradbroke island där boende var bokat åt oss för 6 dagar. Massa främmande människor och några jag träffat i Byron förra helgen.
Vi har hängt lite med två svenska killar, Daniel och Martin och det var så kul att se dem igen. Martin och jag eller kanske mest jag klickade direkt och han är en sådan där kille som man tas av med storm. Jag häpnas och blir varm i magen av sådana som honom. Han har gjort hela vistelsen tiotusentals gånger bättre. Det är som om jag funnit en ny vän i honom. Helt underbar kille.
Samma kväll som vi anlände kom också Tess och Lees fotograf Emelie som jag mer än väl kände till innan. Jag såg henne i svt:s minnesprogram på årsdagen i Khao Lak 2005 och blev så otroligt tagen av hennes person. Inte i första hand vad hon varit med om utan vem hon faktiskt är och hur hon hanterat det hon varit med om.
Hade innan jag träffade henne egentligen bestämt mig för att inte säga mer än hej till henne eftersom jag inte vill göra henne obekväm genom att veta så mycket om henne när hon inte vet något om mig. Men när vi hälsade så var det som att det bara sa klick, som att vi föll pladask, handlöst för varandra. Och sedan den minuten har vi varit nästintill oskiljaktiga. Jag har nästan varit mer med Martin och Emelie än med Damon. Och jag har trivts sådär oerhört bra med dem, som om jag alltid känt dem, som om de vore familj. Och det händer så sällan att man känner så så tidigt, men när det händer är det obetalbart och så fint.
Vi har badat i poolen och i havet, kört bil på stranden, ätit god mat, grillat och gått ut, pratat och skojat. Levt. Och jag kan inte förstå att jag får vara med om det här. Att det här är mitt liv. Alla ord som sagts till mig, om mig dessa dagar. Hur jag fått den bekräftelse jag alltid sökt. Folk har kommit fram till mig, hälsat för att sedan säga att jag och Damon ser så himla kära ut. Att vi är så fina ihop och att blickarna vi ger varandra säger allt. Vad som gör det hela ännu finare är att jag inte alls är medveten om det. Jag känner ju allt det där, men jag har ingen aning om att andra ser det så väl.
I lördags var det dags för bröllopet och alla var så otroligt vackra och glada. Varenda en. Så mycket kärlek och värme på en och samma dag och vigseln fick äga rum på stranden. Över morgonen drog en storm in över ön och det såg så mörkt ut, ingen trodde det skulle bli en ceremoni på stranden då blixtrarna rusade över himlen och knallarna bytte av varandra. Men det blev det, och så fint!
Efteråt blev det middag och dans. Jag kommer aldrig nånsin bli en danstoka och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Den enda sorts dans jag tycker om och är bekväm i är när man håller i varandra. Att stå och vicka höfterna ensam kommer aldrig bli min grej.
Damon var så go och stöttande och sa till mig att han älskar mig mest av allt i alla fall, att det inte spelar nån roll att jag inte dansar och visst är det ju så men jag vill ju så gärna vara som alla andra. Han dansade däremot för två. Och duktig är han! Bjöd upp både den ena och den andra och det var så fint att se hur glada han kunde göra dem.
Klockan halv två på natten gick alla ner till stranden i mörkret med musik och där stannade vi till strax innan solen gick upp.
Sista dagarna på Straddie har jag mest hängt med Martin och Emelie och är så ledsen för att vi nu skilts åt. Igår när jag och Damon kom hem plockade jag upp all vår packning, Damon åkte och fixade med bilen och gick på finansiell rådgivning. När han kom tillbaka bytte vi om lite fort och åkte sedan till The fish factory där vi köpte barramundi, banana prawns och tiger prawns samt lite sea food sauce och citron, sedan hämtade vi upp Jenny och Thomas, vänner till Tess och Lee och egentligen Damon också från Helsingborg. Vi åkte till South bank där vi satte oss på en sjal i gräset, åt räkor och grillade färsk fisk. Var så sjukt mysigt. Efter det gick vi till Max Brenner och åt efterrätt. Jordgubbar med smält choklad och vit choklad-chai.
De här dagarna har innehållt mer än hela vistelsen jag haft här än så länge. Helt underbart!
Jag skulle vilja skriva en essä om allt som händer, men det är just det, så mycket händer att tid framför datorn inte prioriteras nämnvärt..
Hur som haver, vi är inne i en jättemysig fas, Damon är kramgo och omtänksam utöver det vanliga och ikväll är jag bjuden på överraskningsdate. Sådant är mysigt tycker jag och han gör det faktsikt med jämna mellanrum. Tar mig ut på överraskningsdate och att få ett sms eller att han bara säger att "We're having a date on Friday night so don't make any plans" värmer i hjärtgropen.
Vi ska tillbringa helgen i Byron bay som en förhelg för Lee och Tess bröllop nästa helg. Känner ingen av tjejerna mer än Tess som jag träffat några gånger och jag ska spendera dagen med dem så jag hoppas de är ett gäng goa tjejer.
På jobbet har det varit tuffa tider. Det finns en person där som bara bestämt sig för att hata mig. Och det är så tudelat för en del av mig blir så liten i hennes umgänge medan en annan bara blir arg. Och glad för att jag inte är som hon. Hon pratar bakom min rygg och går till chefen och säger att jag är sen när jag inte är det. Alls. Allt jag rör vid eller säger tycker hon är pest och hon säger inte ett ljud till mig. Så har det varit från dag ett.
Att kliva in på mitt jobb är som att resa tillbaka i tiden. 20 år. Kanske 30. Bara veckor innan jag började fick man fortfarande sin lön i ett litete kuvert, cash. Ingenting mer än schemat kommer elektroniskt och hela atmosfären är väldigt, väldigt old school.
Barnen har tills nu haft med sig mellan 3-7 små matlådor/plastburkar med morning och afternoon tea. (Mellis kan man säga) vilket innebär tonvis med disk tre ggr om dagen. Tänk er att 18 barn (vissa rum har 28) har 6 burkar var, varsin tallrik, varsin skål till varje mål (3 mål) varsin mugg, varsin gaffel och varsin sked (till varje mål) Detta diskar vi sedan för hand. Det blir en del kan jag säga. Barnen får på morgonen varsin tallrik och varsin skål och så väljer de vad de vill ha på morgonen (läggs på tallriken) och på eftermiddagen (läggs i skålen) Jag föreslog att barnen kunde ha med sig EN lite större matlåda istället för att ha tre jordgubbar i en, 5 melonbitar i en, 4 oliver i en, en yoghurt i en o.s.v. och sedan äta direkt ur den på morgonen och vad de inte vill ha stoppar vi in tillsammans med matlådan i kylen och sedan får de det till aftrenoon tea. Vad de inte äter åker hem igen (utan att diskas av oss) så föräldrarna ser vad barnen faktiskt äter och inte.
Vissa barn kommer in med samma mat varje dag men äter inget utan det hamnar i papperskorgen, något föräldrarna aldrig får reda på.Mina två kollegor i mitt rum gillade idén men den här människan gick såklart i taket. Hon är så sjukt otrevlig att jag ibland tror det är ett skämt. Man kan inte vara sådär.
I alla fall, det har varit många turer och jag har verkligen inte mått bra av henne. Men så är det visst andra som varit missnöjda också så igår sa min chef till henne att "du går hem tidigare idag och jag vill inte att du kommer in imorgon. Jag vill att du är hemma och funderar lite." Skulle väl ALDRIG hända i Sverige? Har vi ens befogenhet att göra så? I vilket fall tycker jag det är BRA. Kan man inte vara normalöt trevlig kan man stanna hemma!
Trots en viss tillfredsställelse kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Kan inte föreställa mig hur det måste vara att bli hemskickad från jobbet som vuxen människa och inte vara välkommen tillbaka förrän efter helgen.
Nåväl, i lördags hade jag och Damon våra julfetser med våra jobb och vi var på båda. Mycket, mycket märkliga bägge två men jag gillade Damons bättre för det var så sjukt god mat! Barbecue så det stod härlliga till!
Igår förresten var jag och Lisa på vår första hiphop-lektion. Jojo, nu ska jag bli hiphopare. Läraren sa att jag skulle "bring oput the gangstah in me. :)
Är så nyfiken på vad jag och Damon ska göra ikväll och så glad över att gå till jobbet när inte hon är där. Blir nog en bra fredag det här. Klockan är 6 på morgonen och det är redan 22 grader. Det var det hele! Hörs!
Först och främst, yes jag menade att skriva abstrakt och klart i samma mening även om det låter snurrigt, fattar man inte varför så orkar jag inte förklara, det får vara helt enkelt. :)
Ännu en morgon med gult ljus i rummet. Vi hade fläkten igång hela natten och det märks att vi går emot varmare tider. Snart blir det olidligt men försöker njuta av temperaturen som är nu. Dagtid ligger det mellan 25-30 grader, det funkar men när termometern toppar 29 så är det lite mer än vad jag gillar. Har hittills upplevt 42 grader vilket inte är att leka med så länge man inte är på stranden.
Igår efter att jag suttit i bilen på en parkering och funderat i nån halvtimme, sedan pratat med Lisa lika länge och efter det handlat lite mat och yoghurt och kom hem var huset fullt, Nicole, Daniele och Mia var här för middag, det är lite som i Lotta på Bråkmakargatan när Lottas pappa frågar barnen om Tant Berg blev glad. Ja, hon blev glad två gånger. Först blev hon glad när vi kom, och sedan blev hon glad när vi gick. Lite så känner jag ibland också. Jag gillar dem allihop men jag har blivit äldre och det känns allaredan som vi lever på varandra litegrann nu när Michele bor med oss. För det mesta trevligt men vi uppskattar och värderar så olika saker i ett hushåll. Damon och Michele är Duracellkaniner, jag är nog mera en sådan där leksak man vrider om i ryggen, jobbar på som attans medan det finns speed kvar men saktar sedan ner för att helt stanna och koppla av.
Jag värderar det där med avkoppling. Med kvalitetstid. Att bara hålla om sin käraste, prata lite om det ena och det andra.
Ikväll har jag date med Lisa, hoppas på lite mer energi idag för igår var jag så satans trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jobbar så långa pass på jobbet och allt går i ett. Efter jobbet igår var det som vanligt tänkt för steak night men både jag och Damon tittade på varandra och sa: Ska vi ta en glass i soffan istället? Om vi gjorde?!
I helgen köpte jag förresten två nya bh;ar, en från Calvin Klein och en annan liten dyrgrip. Och mina första Bonde-trosor. Det är väl Australiens motsvarighet till Björn Borg. Damon var typisk man, satt och läste teknikmagasin och erbjudanden, suckade lite mellan varven men föröskte le och låtsas att han inte alls var uttråkad. Han var inte sådär jättebra på att låtsas... Men jag var nöjd till slut och de här forna bomberna har nu krympt till små sandpåsar som ypperligt får plats i en normal, icke-kärring-bh. Ja man kan ju inte ha allt.
Nepp, nu ska jag fixa mitt jobbsnacks för dagen och sedan kila iväg. Hej på er!
Jag har kommit på mig själv med att fundera över Sverige. Så små diffusa ting, knappt märkbara när man är där, men tiotusentals mil bort blir de så abstrakta och klara. Så som kylan som smyger sig över Sverige nu. Jag säger inte att den inte bekommer er eller märks av, men djupare in i den, liksom vad den verkligen är och gör blir klarare härifrån. Jag hör bara små fragment av det som är Sverige, "det regnar" eller "det är så mörkt nu" eller någon har en fest, någon åker tunnelbana. I sig helt naturliga saker men för mig här borta så suger jag in varje liten ton av det som beskrivs, både ljudligt och det som kommer upp bildligt i huvudet.
Jag tänker på advent som snart står för dörren. Jag vet ju exakt hur känslan är. Även om man inte bryr sig ett skrutt om advent så är allt omkring en fyllt av en viss känsla. Varesig det ligger tunn snö på marken eller om det fortfarande prasslar av en massa löv runt fötterna.
Att någon säger att "det är mörkt" blir så mycket mer innehållsrikt än just bara orden. Jag vet precis vad det betyder. Vad mörkt är i Sverige. Jag vet känslan av att sitta på en 25-årsfest en oktoberkväll, utan att ens ha varit där så vet jag hur det känns, att frysa i klänning och nylonstrumpbyxor men man liksom tänker bort det för man är ju på 25-årsfest.
Jag vet hur det är att vara på jobbet när det regnar. Jag vet hur det är att gå till Ica en fredagkväll. Hur det känns att lägga ett Bregottpaket i korgen. Jag vet hur det är att se på Nyhetsmorgon en tisdag i november när man är förkyld. Att stanna inne en hel dag. Att träffas för en kopp te som slutar men en skål glass och varma hallon.
Det bara kryllar av svenskt i era ord, så obetydliga för stunden, så betydlesefulla för minnet. Och det är då jag aktar mig, det är det jag kommit på. Att jag aktar mig för att sakna. Jag håller mig undan det, jag försöker att inte ta in era ord mer än vad ni gör. Men ibland blir saker starkare, týdligare när man inte ser det. När man måste tänka på det. När man måste fantisera själv. Men de här sakerna, de här orden är så tydliga att man inte vet om det är tankar eller upplevelser. Jag vet ju precis hur allt det där känns, hur det luktar, hur det smakar, hur det ser ut.
Ibland är mitt hjärta så tungt, oroat, fyllt med minnen och information jag inte vill ha där. Oftast värst på morgonen, magen liksom knyter sig på mig när jag tänker på gammal kärlek. Jag har så svårt att tro på kärlek efter kärlek. Därför att jag är en av dem som ger hela mitt jävla hjärta när jag ger det och därför vill jag tro att det är samma för andra. Och när jag vet att den jag älskar nu har älskat förr så kan jag inte låta bli att känna och tro att det var äkta och det här är bara placering två, något man accepterar, nöjer sig med för man vill inte vara ensam, känslor finns men det blir aldrig samma som förra gången.
Ibland vill jag bara ge tillbaka honom. Ge tillbaka honom till henne och önska lycka till för då vet jag att jag i alla fall kan tro på det. Hur kan man älska någon som älskat förut? Jag tror inte på att kärlek går över. Man gör val som kanske tar en bort från den man en gång älskade men ett hjärta minns allt och jag tror inte att spår i ett hjärta nånsin kan suddas ut.
Ibland kan jag bli så arg för att de kastade bort vad som kunnat vara så bra. Jävla idiotjävlar. De har förstört för sig själva och de förstör för framtiden. De förstörde för mig för jag vet att de bara gick ifrån varandra för att de var tvungna, för att inga vägar ut syntes och det är fan inte min sak att gräma mig över deras misslyckande men nog jävlar är det mitt hjärta som värker nu och inte deras och därför påverkar deras handlande även mig.
Jag har ingen rätt att vara arg på dem och det måste låta helt vansinnigt att jag ens bryr mig, han är ju med mig nu, han säger jag älskar dig varje dag, han pussar mig på magen innan jag går ut och äter middag med en vän, pratar om framtiden med mig. Men jag vet att han bär på något ömt efter henne som skadat honom för alltid och bara tid kan läka och laga det som är så trasigt i honom.
Och så sitter jag här, så tillgänglig och fylld av kärlek för honom. Jag ger honom allt som han ville ha av henne och mer, jag låter honom vara den viktigaste personen i mitt liv och tänk att vara någons viktigaste person. Hur fint är inte det?
Men vad kan man göra då? Om man inte tror på kärlek efter kärlek, skulle man gått då? Aldrig provat? Aldrig hoppats? Aldrig försökt? Skulle man tills blodet rinner kämpa för att bygga upp det som rasades ner med sin egen första kärlek? Nej, för det är bara jag som funkar så, som skiter i prestige och vad som varit, vad som är rätt, och vad som är mest hälsosamt. För jag faller rakt ner i hålet om jag försöker ta ett kliv över.
Alla dessa ord och tankar är så konstiga och förbjudna och vilken idiot öppnar munnen om en sådan här sak?
Jag tänker på männen i mitt liv och särskilt en gör mig fortfarnde ilsken fast jag tryckt på off, och det är den 13 år äldre mannen som inte var min men som tog mitt stackars lilla hjärta och faktiskt gjorde mig lycklig. Han som hade fästmö och liten unge hemma, som charmade mig mer än någon nånsin gjort, som fick mig att bryta mot alla regler och lojaliteter jag tidigare kunnat föreställa mig. Så här på håll var det idioti att falla i fällan man han gjorde mig lycklig in i själen. Jag fattade hela tiden att det aldrig nånsin skulle finnas en framtid för oss, men vi låtsades och det var vad man kallar bitterljuvt. Sällan har man något i handen man med säkerhet vet att man kommer förlora, men jag visste, han måste ha vetat också. Så vi la i alla växlar, var förbjudna till max men höll det på en sådan nivå att samvetet klarade sig med nöd och näppe.
Jag vill inte vara med en man som har sitt hjärta på annat håll, som gav bort det men aldrig hämtade tillbaka det. Ibland önskar jag att hon kommer hit så jag kunde lämna över honom i hennes hand, men så pratar han i sin berusning ibland om hur jag är den han alltid drömt om, att jag är tjejen han aldrig skulle vågat titta efter, att jag är så mycket finare än vad jag vet och att han aldrig känt så starkt för någon så tidigt. Just det kan vara sanning, men det är fan inte samma sak som att ha älskat innerligt. Jag vill och kommer aldrig ta ifrån någon gammal kärlek. Men så gäller det att jag kan leva med doften av den i det som är mitt hem också.
Idag är det fredag här i Australien, jag ska jobba och ikväll är det jag och Damon. Det kan sluta hur som helst. Han åkte just tidigare till jobbet, han gick upp, ner för trapporna för att vad jag trodde göra frukost men istället kom han tillbaka, satte sig på sängkanten, tittade på mig med sin fina underbara blick, pussade och kramade mig, pussade mig igen, klappade min kind och sa jag älskar dig. Men han sa också att jag har such a concerned face. Tro fan det.
I dryga två, nästan 3 år hade jag så dålig hy att det gick ut över min livsglädje. Jag ville bokstavlkigen dö vissa dagar och jag var aldrig riktigt lycklig p.g.a. min hy. Jag har alltid haft silkeshy och därför var det såå hårt för mig att plötsligt brottas med monsterhy, värre än en häxas..
Jag var alltid så stolt över min hy innan, tyckte den var bland det finaste på mig, och så gick det från sådär perfekt till att jag inte ens ville visa mig vissa dagar. Jag var till och med hemma från jobbet ett fåtal gånger.. Ingen annan tycktes se, eller så var de bara artiga, för jag fattar inte hur man inte kunde se, kanske var jag duktig på att sminka över.
Men så för snart ett år sedan, när jag var i Australien första gången fick jag nog. Jag kunde inte leva sådär. Jag gick till och med upp innan Damon vaknade för att sminka över skiten, och att bada med honom eller ta en dusch tillsammans var för mig omöjligt. Jag kände mig så äcklig och ful.
Så dagen efter jag kom hem från Australien gick jag till läkaren. De lovade mig Roaccutan på en gång men jag ville inte. Jag var till dess beredd att göra vad som helst för att bli av med mina bölder men när jag väl satt där ville jag inte. Så då föreslogs antibiotika även om min böldakne redan vid första anblicken såg svårbehandlad ut. Jag började äta Tetralycal två gånger om dagen och efter några veckor, en månad sådär så var min hy frisk. Visserligen bara tack vare antibiotikan men det var så skönt att få en paus i ångesten. Få människor visste hur dåligt jag mådde, men några få kunde nog se på ett ungefär. Min dåliga hy trasade mig sönder och samman. Hela min vardag gick ut på att dölja mina problem.
Jag åt medicinen varje dag i 3-4 månader och hyn var ren och fin. Någon månad innan jag flyttade till Australien slutade jag för att se hur det gick. Första tiden fick jag ett par stycken kring mens men det var inte värre än så. Jag oroade mig mycket för att det skulle blossa upp igen, men nu har jag varit helt utan medicinen i 4 månader och min hy mår så himla bra. Jag tackar Gud varje dag för att den mår bra igen: Nu finns det rum för mer viktiga problem och det är så skönt att inte behöva täcka hela ansiktet med massa äckligt smink.
Smink är kul så länge det inte syns, men hade jag varit en starkare människa hade jag nog varit osminkad jämt, för jag gillar det så mycket bättre. Men jag är skadad in i själen av min tid med dålig hy och sminkar mig därför ibland även om det inte är något festligt på schemat. I veckorna sminkar jag mig inte en millimeter då jag jobbar och jag är sååå lycklig att jag ämtligen kan må bra i det. Nedan visas då och nu bild...
Det här var i Australien i januari och jag ville bokstavligen dö! Ett hål liksom, som en infekterad krater. Jag hade riktig panikångest. Vatnnet är för att jag just kommit ur duschen på bilden, inte svett, även om det lika gärna kunnat vara det :)
Ja inte för att man kan se min hy på den här sista bilden, men nog ser jag tillfreds ut alltid??
Tiden rusar och egentligen har jag en hel del att berätta men jag får ta det bitvis, lägger fokus på helgen som varit.. I torsdags undrade Damon om jag kunde sluta tidigare från jobbet på fredagen och åka direkt till Jason på the Sunshine coast för att stanna över hegen. Jag hade dock redan planer med Lisa för lördagen så jag sa att han gärna får åka så kan jag komma på lördagen. Sagt och gjort. Han åkte och jag slutade ganska tidigt i fredags så jag for in till stan för att handla på mig lite välbehövligheter.
När jag väl kom hem var jag så trött efter en hård veckas arbete men hade ändå jättesvårt att sova. Gillar inte att sova själv längre och det var ovant att sova i en så stor säng utan någon annan snusandes bredvid. Vaknade tusen gånger och vid halvtre-snåret ringde en vad jag förmodar smått berusad Damon. Han sa inte mycket mer än "hurry up and catch a train."
Vaknade tidigt i lördags och Skypade lite med Martin och pappa. Kl. halv nio hämtade jag upp Lisa vid tåget och så styrde vi kosan mot the Gold coast. Jag körde på the highway för första gången och kände mig SÅ stolt! Hela vägen till Surfers paradise körde jag och det är en bra bit plus att jag aldrig varit där förut.
Vi köpte mackor och låg på stranden och käka chips i två timmar, snicksnacka och vände sedan hemåt, svårare att hitta hem än dit men det gick. Slängde mig bara i duschen, plockade ihop lite grejer och ilade till tåget. Väl på första tåget märkte vi, jag och Damon att nästa tåg från stan till Jason gick först 2,5 timmar senare. Ingen fara på taket tänkte jag och slog mig ner och åt lite libanesisk mat. Men så ringde Damon och sa att jag kunde ta ett annat tåg så kunde han köra en bit och hämta mig istället. Mycket bättre. Så fick det bli.
Dryga timmen senare hämtade han mig i Calbouture och det kändes som vi inte setts på en vecka fast det bara var ett drygt dygn. Vi gick ut och åt tapas med Jason och Lauren och var väl i säng vid 00:30-tiden. Älskar att sova borta med Damon, det blir liksom som lite semester. Vi sov ut ordentligt igår och åt frukost vid Jason's och Lauren's pool, efter det for vi ner på byn för en promenad i den smällheta solen. Vi köpte fina stora solstolar, eller liksom campingstolar på Anaconda, sedan suchi till lunch, sååå god och efter det somnade vi i varsin stol på stranden. Tog inga bilder för jag lämnade mobilen i bilen men det var såå vackert och fridfullt. Som på Fritidsresirs reklamfilm.
Kom hem vid halv åtta, åt middag och la oss. Gav Damon en massage men han var så gullig så när jag sa att jag skulle massera honom så kramade han om mig och gav mig en liten en först.
Nu är det rusa till jobbet som gäller men har ni tur så skriver jag mer när jag kommer hem. Har inga superbilder att bjuda på, bara hundra på mig själv men ni får hålla till godo med dem :)
Idag fyller du, min lillasyster 25 år. Det känns som jag alltid varit din storasyster, och det finns nog en sanning i det, för de första 13,5 månaderna av mitt liv lärde jag mig inte mer än att krypa. gå, peka, prata, äta och veta vem som var mamma och vem som var pappa. Det var när du kom som det började. Livet, det som betydde något. Innan du kom var jag bara en liten unge, som vem som helst., men när du kom, var jag din storasyster, något som kom att bli bland det viktigaste jag nånsin varit och nånsin kommer att bli.
Jag minns inget ifrån innan du fanns, i det som är min barndom finns bara du och jag, inget jag. Allt som jag gjorde, allt som jag kände var tillsammans med dig på ett eller annat sätt. Ingen på jorden delar jag så många minnen med, ingen på jorden vet vad jag menar som du, minns det jag minns, känner igen det jag känner igen. Ingen känner vår mamma och pappa som du och jag, ingen kan läsa dem som du och jag. Ingen vet vad som är sanningen mer än du och jag.
Varje morgon var du den första lilla personen jag hade en konversation med, ibland mamma och pappa såklart, men vi var barnen som såg världen med barns ögon. Vi krigade med varandra men i krig mot andra var det alltid du och jag. Vi kunde tjata oss till det vi ville ha och fick vi inte det vi ville med tjat så kunde vi i alla fall gnälla ihop eller tycka att mamma och pappa var två kokosnötter, dela de dumma åsikterna om dem och i alla fall vara ense om att de hade fel och vi hade rätt.
Jag minns våra sova-över-kvällar, när vi drog in madrassen till den andras rum och “sov över”. Åt popcorn och kollade på Rädda Willy i mammas lilla mini-Köks-tv med inbyggd video som Martin många år senare pajade genom att peta in knäckebröd i. Vakna tidigt på sommarloven och kolla på Sommarlovsmorgon eller ha fredagsmys i mammas "kiosk". Det hände säkert bara två gånger, att mamma köpte fingodis, liksom lyxgodis som inte fanns bland vanliga plockgodiset, jo vissa gjorde det, och som hon ställde upp i skålar på strykbrädan framför sovrumsposten (dörren) och vi sedan fick köpa, men för oss var det varje fredag, för det är så vi minns det. Fast vi med huvudet vet att det inte var varenda fredag så är det så vi minns det.
Jag minns när doktorn kom hem till oss i Hässelby och du var sjuk och skulle få hostmedicin. Doktorn frågade om du ville ha med godissmak eller fruktsmak och efter lite eftertanke svarade du att du tar frukt för det är ju nyttigare än godis och det är nog bättre när man är sjuk.
När Jocke och Walle retades med mig och du slängde in dem med huvudet före i kapprumskrokarna. När vi lekte i Trollbodaskogen ibland på rasterna, ibland bara sågs vi på skolgården, men det räckte, det var fint att bara veta att du var där.
När mamma lät oss gå hem själva från fritids en vinterdag och vi gjorde allt annat än att just gå hem. Vi åkte pulka om och om igen, eller om det var snowracer och när vi väl kom hem satt där bara en lapp på dörren att mamma och polisen var ute och letade efter oss.
När vi lekte affär i ditt rum och blippade av alla saker i hela rummet och nästintill slogs om att få hålla i bippen. Bippen kunde vara en gammal häftapparat eller håltagare, men den var mer än helig för stunden. När vi lekte Fångarna på fortet, också i ditt rum, såhär vid en ålder av 26 kan jag undra hur fan det gick till? Jag minns att vi lekte just det, så ringde Carro och undrade om vi kunde leka, jag gick och frågade mamma om det gick men glömde på vägen tillbaka att jag hade henne i telefon och fortsatte leka Fångarna på fortet med dig.
Alla gånger vi fixat frukost till mamma och pappa (säkert tre ggr i alla fall), när vi följt med pappa till badmintonhallen och länsat hans plånbok på pengar till godis och chokladbollar. När vi åkt till landet och sjungit: När är vi framme, när är vi framme, när är vi framme tusen verser för att sedan få svaret “snart” för att få tyst på oss men istället tagit i ännu högre och sjungit “Snart är vi framme, snart är vi framme, snart är vi framme i 1,5 mil tills vi äntligen var framme och vi då började en 34 versers “Nu är vi framme, nu är vi framme, nu är vi framme…..”
När vi skulle köpa glass alla tusen gånger om somrarna och särskilt hos mormor och mamma och pappa undrat vad för glass vi ville ha och vi svarade i kör: Snurri-snurri-dutt-dutt-glass-glass-glass och syftat till, såklart mjukglass. När vi tältat med Tois och Fläckis, eller i alla fall hängt lite i det till säkert 19:50-tiden.
När vi tjuvat sockerbitar ur Thyra och Svens sockerskål i koppar, eller glass ur farmors frys. När mamma läst God natt Mr Tom för oss eller alla stunder hos Anna och Per. För att inte tala om när pappa åtskilliga gånger försökte läsa Pettsson för oss tills vi inte längre valde den boken då det var omöjligt att höra vad han sa mellan sina host-skrattattacker med snus i halsen och rinnade ögon. Vet inte om vi en enda gång faktiskt hört eller kunnat urskilja orden i hela Pettsson och pannkakstårtan.
Alla fredagar vi upplevt med lövbiff och pommes eller klyftpotatis. Köttfärssås en gång i veckan allra minst och de dagar pappa lagat maten vetat att det står mellan falukorv och makaroner eller fiskpanetter, potatismos och remoulad.
När vi gått på vattenfestivalen och fått ta med oss Carro och Evelina. När vi kollade på Fucking Åmål hos Emily och spolade tillbaka så många gånger vid “pfft, så var det över” att bandet gick av. Bokstavligen, på mitten och vi skämdes över att det var just där. Vid "pfft så var det över."
Alla gånger jag tyckt du är dum i huvudet för att du tagit mitt leg eller varit arg på mig och det gjort ont för att jag älskar dig och därför sårats så. Ilskan minns jag också. Och min oro för dig under dina tonår. När jag så många nätter låg vaken i sängen utan leg och oroade mig för att du aldrig skulle komma hem igen. Att någon skulle göra dig illa eller att du skulle göra illa dig själv. Natten när Melissa ringde och jag var säker på att nu, nu är du död. Hur jag dagen efter skrek och skällde på dig för att jag var så rädd och besviken.
När du och din första pojkvän gjorde slut och du låg på gatan i Trosa och gormade likt en skadad elefant. När du kastade ut alla Sebastians kärleksbrev genom fönstret. När vi hatade Trosa tillsammans för att med åren lära oss att älska det som var då fast vi hatade det i stunden.
Dina Sune-band som gick kväll efter kväll i säkert 10 år. Kanske 15? "Det här är Sune, Karl Sune Rudolf Andersson……" Alla familjeråd kring köksbordet i Hässelby men särskilt ett: När mamma och pappa berättade att mamma hade en bebis i magen. När vi ärvde två marsvin som vi trodde vi ville ha och döpte om till Nicolina och Kimiko fast de egentligen hette Skorpan och Smulan. Du döpte din till Kimiko efter din tamagochi. Bra namn.
Eller en av de bästa sakerna du gjort: När du ställde dig upp vid köksbordet, pillade dig i rumpan och liksom “duttade” ut aromen till var och en vid bordet. När vi var på Tyresö och du fick dille på att meta, när pappa och jag vaknade vid 5:30-snåret och märkte att du var borta men fann en lapp: "Jag är utte och gräver mask."
När din fröken på utvecklingssamtalet sa något i stil med att hon inte uppskattade att du sparkades i skolan men du glatt sa att det är pappa som lärt dig. "Ich, ni, san, shi." Det skulle vara nån form av karate det och bra att kunna.
Söndagsmornar när mamma och pappa läste tidningen i sovrummet tills vi invaderade och det var dags för cirkuskonster. Bara vi vet vad det är. Att stå på pappas fötter när han har dem i luften och hålla i oss mot väggen.
När vi julen typ 2000 fick en mobil. -Att dela på. Så när någon ringde kunde svaret bli: Äehj, tyvärr det är inte Åsas vecka, du får ringa nästa vecka, då är det hennes vecka.
När farmor hela vår barndom varit barnvakt en gång i veckan vilket också betydde kyckling av något slag en gång i veckan och banan. Icke att förglömma, ingen farmor utan banan.
När jag cyklade över din rygg. När vi var på cykeltur till Anna och Per och du ramlade i den brantaste backen och jag rundade av det hela med att cykla över din rygg och sedan kom med groblad för att badda såren, man är väl en hyvens storasyrra ändå.
När vi åkte på dagsutflykt ut i skärgården eller promenerat på Drottningholm och gömt oss i de gamla träden där.
Alla morgondopp och kvällsdopp med mormor, myggbett och vilda smultron.
Tjabba ner för trappan då Johan. När alla tyckte du var så tuff som vid en ålder av tre gick runt och sa Tjaba till allt och alla men plötsligt utbrister till lillkusinen: Tjabba ner för trappan då Johan.
Eller när du inte kunde säga Sch-ljud. “Säg sked Åsa.” -Hed. “Nej, skeeed. -Hed. “Säg skidor.” -Hidor. “Nej skiiiidor, Åsa.” -Hiiiidor. “Kan du säga skit?” -Skit.
Jag kommer ihåg en gång när du fyllde år och du och mormor skulle göra tårta. Också i Hässelby. Ni gjorde pannkakstårta och stekte geléhallon. Stekte geléhallon liksom??
När vi klädde ut oss till påskkärringar med Carro och Evelina och du och Evelina alltid kunde bada i godis, säkert bara för ni var mindre och sötare och knackade dörr tills det var mörkt ute. Typ.
När jag tvingade dig att vara med och spela in julsånger på min gamla bandspelare för att ge till mormor och farmor i julklapp och du snällt ställde upp, på i alla fall en sång.
Jag kommer ihåg alla mellanmål efter skolan och när vi var sugna på något gott men inte hade något så gjorde vi korvbröd i mikron med pärlsocker och O’boy emellan. Smakade ju exakt som bulle tyckte vi. Sedan undrade mor och far varför det inte fanns några korvbröd när det var dags för kokt korv med bröd. Och här kommer våra minnen igen. Vi minns det här men säkert inte de.
Bara du och jag vet vad leken “Kyss mig i aschlet” går ut på. Man ligger i varsin ände, som skavfötters, i en gammal grön plyschsoffa och börjar först cykla i luften med varandras fotsulor mot varandra, sedan försöker man pilla in stortån eller helst hela foten i den andras rumpa och när det kittlas så mycket att man nästan dör så skriker man "Kyss mig i arslet" men har också därmed förlorat. Och så börjar man om. En helt normal barnlek.
Vad hade jularna varit utan dig och din iver? Hade du fått bestämma hade alla julklapparna öppnats kl. 06 på morgonen och inte har du “mognat” kring det med åren. Och alla julklappar vi handlat ihop, helst från ÖB för där hittar man de bästa och får dessutom kosing över till sig själv. Skitsmart. Vi har hittat både “snygga” kaffekoppar och brödlåda till mamma och pappa där. Och servetter till Bosse. Ljus till mormor. Hink till Tommy. Bara bra grejer ju. Att Tommy tyvärr blev glad för sin hink kunde ju inte vi veta i förhand. Då hade han fått ett koppel eller något annat bra till sin obefintliga hund eftersom du en gång fick kattmat och jag ett paket toffsar, eller om det var tvärtom.
Jag minns alla gånger du kollat på Braveheart och vid typ scen två när hans pappa dör spolat tillbaka för att gråta lite, och när scenen är över torka tårarna, spola tillbaka, kolla igen, gråta och upprepa proceduren tills dagen var slut.
Alla i sig obetydliga shoppingrundor eller stros i Kista galleria, men som i det långa loppet är obetalbara stunder med dig. Min lillasyster.
Alla gånger vi varit så osams att vi velat döda varandra men andra stunder då det varit just du och jag mot världen, när vi pratat om hemskheter som hände när vi var små eller komplex vi haft, pojkvänner som gjort slut eller andra stora saker i två små tjejers liv. Och fast jag varit så arg på dig stundtals så har du alltid, alltid varit number one. Jag hade gett mitt liv för dig om jag behövt.
Att jag inte kan vara med dig och fira din 25-årsdag är tungt och jag känner ibland att jag svek. Hade jag haft pengar hade jag varit hos dig nu. Köpt ballonger och tårta och sjungit som bara jag kan. Men jag är här nu, på andra sidan jorden och trots att jag är så ofantligt långt bort så är det bara en sak som slår mig: Att man är aldrig längre ifrån sin syster än man är ifrån sitt hjärta, och det har jag alltid med mig och där har du din plats som ingen annan kan ta. Grattis min lillasyster på din 25-årsdag. Jag älskar ju dig.
Jag börjar så sakteliga landa här i Australien. Men har en låååång väg kvar att vandra. Det är en omställning större än vad jag själv kan föreställa mig, trots att jag är mitt i den. Det är som jag startat ett helt nytt liv. Som att jag är i en diffus dröm. Jag känner mig skyddad samtidigt som mardrömsscenarion dyker upp på vägen. Jag har bara Damon här som jag litar på, och så Lisa. Men allt annat och alla andra är främmande.
Människor här känns som på låtsas. Inte fake, bara inte verkliga. Svenskar har ett speciellt sätt och oavsett personlihetsdrag så är det där sättet detsamma. Uppförande, oskrivna regler. Jag kände mig annorlunda i Sverige, här känner jag míg mer än så. Men det gör inget för det är som att det inte spelar någon roll här.
På nya jobbet är det extremt annorlunda mot vad jag är van vid. Varje morgon rabblar barnen sina manners och det är mer än old school.
Jag diskar för hand tre ggr om dagen, morning tea, lunch, afternoon tea. 17 barn med tre matlådor var per måltid samt bestick och mugg. Diskmaskin hallå? Det är lite mysigt men enormt tidskrävande. Och så får jag inte sitta och klappa på barnen så de somnar vilket gör att de heller inte somnar.
Jag ser fram emot att starta min egen business men det kommer ta sin lilla tid.
Damon och jag har krisat en del och jag har gråtit tills tårarna är slut men vi är överens om att vi älskar varandra något oerhört, vi måste bara fortsätta lära känna varandra och förstå varandras signaler, ömma tår och känslor. I fredags flyttade vi och vi har gjort ett hästjobb ihop och är nu installerade i vårt nya enormt mysiga hem. Vi har verkligen laddat ur och fyllt på igen, jag tror inte någon som inte är vi kan förstå vad vi går igenom. Vi har bara känt varandra i ett drygt år tillbringat totalt 6 månader ihop varav 3 sammanhållande. Det är svårt att gå från självständig till en del i ett förhållande, med allt vad det innebär. Jag har känslorna utanpå kroppen och kastar dem runt omkring mig medan Damon låst in sina i sin innersta mitt dit ingen mer än han kommer åt om han inte själv öppnar in dit.
Som tur är så har vi ett driv i vårt förhållande och i det grundar sig i att vi verkligen tror att vi är menade för varandra. Vi hade inte tagit det här steget annars och vi gör allt vi kan för att med tiden kunna vara trygga i vår relation båda två.
Min Lisa har varit på Nya Zeeland i 9 dagar men är nu äntligen hemma så på lördag blir det kärleksdate!!!!!! Jippiyay!!!
Den här eftermiddagen och kvällen har varit så mysig!! Vi har ätit burritos med massa goda ingredienser och teriyakikyckling. Damon smider svensexaplaner med Lee på telefon och jag passar på att uppa lite. Ska lägga mig tidigare än vanligt ikväll och hoppas på en pigg dag imorgon.
Ska försöka berätta mer skojiga saker när de händer men det finns inte mycket tid över just nu. Natti på er folket!!
Just det, vi var ju på James Morrison i fredags och han är sjukt bra men inte min cup of tea hundra procent. Förutom "I won't let you go". Awesome!! Bilder på nya huset och Morris:
Så mycket har hänt sista veckan att jag inte vet vart jag ska börja. Jag och Damon flyttar till ett eget ställe på fredag. Till ett vitt stenhus som klassas som lägenhet med två våningar, uteplats nere och balkong uppe. Vardagsrum, två sovrum och ett par badrum. Vi har tittat på så mycket och när jag såg det här stället så kände jag bara att här är det. Det är här vi ska bo. Det här är vårt hem. Mitt och Damons. Vårt första tillsammans. Och jag kommer kunna bidra.
Jag startade mitt nya jobb idag och första dagen var över förväntan. Centret känns som från stenåldern, supergammalt och hur mycket jox och prylar som helst samt en uråldrig syn på pojkar och flickor men det ska vi ändra på så snart jag blivit varm i kläderna.
I förra veckan på torsdagen tog Damon mig på överraskningsdate. Vi gick ut och åt, supergod mat, jag tog revbensspjäll med barbecuesås och pommes frites samt majskolv och dip och sallad. Det var helt sjukt mycket och jag åt upp nästan precis allt. Otroligt. Precis innan maten kom in dock så lirkade Damon upp små biljetter ur fickan och gav mig. Biljetter till Julia Stone, systern i Angus & Julia Stone, för samma kväll. Vi skrattade båda två för nu har jag gjort bort mig två ggr på mycket, mycket kort tid.
Bara nån vecka innan jag fick biljetterna till James Morrison på min födelsedag så sa jag till Damon när han satte på hans musik i bilen att "Jag gillar faktiskt inte Morrison, inte ens lite, det är bara den låten jag gillar" och syftade på I won't let you go. Så en vecka senare fick jag de där biljetterna.
En vecka innan jag fick Julia-biljetterna var han på väg att sätta på henne i bilen (höhö) men jag hejdade honom och sa att "I actually can't stand her voice, I find it extremely annoying." Snacka om att trampa i klaveret. TVÅ ggr dessutom.
I alla fall så var konserten i ett litet mysigt tygbeklätt tält, påminde ganska mycket om Cirkus i Stockholm men allt i tyg och lite mer extremt. Allt gick i rött och brunt och liksom i plysch, väldigt mysigt dock. Damon höll om mig hela konserten och det var så himla mysigt och romantiskt. Jag vet inte om det är han eller jag som är en bergochdalbana men när han ger så gör han mig lyckligast i världen. Och senaste veckan sedan allt var miserabelt har vi haft så mysigt ihop och han har visat mig så mycket kärlek.
I fredags gick vi på Andy's syster Lisa's födelsedagsfest på en av pubarna/klubbarna/restaurangerna här i mysbyn och trots att hela Damons grabbgäng var där så gav han mig all sin uppmärksamhet hela kvällen och framåt småtimmarna gav han mig en halvtimmes monolog om hans känslor för mig och oss och givetvis ändrar det inte att jag vill ha det dagligen, men kanske måste jag förstå att människor är olika och att han är fysisk till vardags och verbal vid speciella tillfällen och stunder. Det sitter så långt in hos honom att öppna sitt hjärta men när han gör det känner jag mig speciell och utvald och jag känner för honom. Han pratar så jag förstår. Så jag känner att jag är som han säger, the love of his life.
Jag är ännu inte säker på att han är mitt livs kärlek, jag har känt enormt starkt för en annan människa men jag älskar honom och jag älskar vårt liv tillsammans. Det är inte det enklaste livspusslet vi valt, men det är det intressantaste och mest utvecklande jag haft.
Kvällen slutade framåt tresnåret, vi tog en taxi hem och älskade varandra till sömns och efter 2,5 timmar åkte Damon till jobbet och jag sov vidare till 12 då han ringde. Han bytte då av "sängpasset" och sov till 17, jag åkte och handlade och kikade i K-mart, typ som Åhléns/Ica kvantum/Coop.
På kvällen åkte vi in till Brisbane-festivalen där vi kollade på det enormt häftiga ljusspelet över hela stan med musik till. Vi köpte Thaimat och satt på en Fat Boy (stor frigolitkulefylld kudde mormor) under stjärnor och show.
Vi köpte churros (som långa donut sticks) ((som långa munkstickor)) med socker på som vi doppade i choklad.
Igår sov vi ända till 10 innan vi åkte citycaten på floden en bit och sedan promenerade ner till valleyn där Damon tog en kaffe och jag inget.
Jag är så sjukt trött nu och klockan är över nio så jag ska sova men ska försöka att uppa lite oftare. Allt för nu!
Jag lider av en sjuhelsikes pms vilket betyder att jag och Damon bråkar och älskar om vartannat. Jag har sista dagarna bokstavligen känt för att kasta saker på honom, till och med spotta. Han kan vara så jävla slapp i sitt engagemang kring oss och är ingen god lyssnare. Jag har så mycket agg inom mig som jag inte vet var jag ska göra av och han triggar mig som fan till och från.
Jag gråter titt som tätt, oftast på natten när han inte märker det, på natten för att jag är ledsen, på dagen för att jag är arg. Igår hoppade jag ett argt jämfotahopp i trappen för att jag var så otroligt arg på honom. Han hanterar ofta en konflikt med tystnad och inget retar mig mer än det. Sedan när allt lagt sig är han duktig på att komma och krama men jag behöver det mitt i ilskan.
Igår när jag blev sådär arg skulle vi till Damons morfars hus för att tömma det eftersom de nya ägarna kommer på fredag men allt blev bara helfel, det var strax innan jämfotahoppet. Det har varit mycket för mig på sistone med sjukdom och mens i 16 dagar, något läkaren trodde kunde vara ett missfall vilket tog hårt på mig, samt stress kring jobb, visum, boende, framtid och allt annat som hör till min vardag. Det är mycket helt enkelt. Och jag är en liten tjej med ett stort hjärta i kroppen som rymmer mycket kärlek men i den kärleken lika mycket sorg stundtals. Och är man då liten till sinnet så är det svårt att bära med sig ett tungt hjärta.
I alla fall, jag bestämde mig för att inte följa med, det hela startade med ett brev jag skrev i torsdags som jag sedan fick veta att Damon medvetet aldrig läste och det gjorde mig tvärarg. Här slänger man ut sitt hjärta framför ögonen på honom och fläker upp hela sitt känsloliv och så bemödar han sig inte ens att läsa det, än mindre tala om det för mig. Vem gör så?
Han och Michele gick till bilen och tårarna bara sprutade på mig. Jag har spenderat så mycket ensamtid i det här huset och kände att jag kan inte sitta här inspärrad en dag till utan mat eller pengar så jag ringde honom och bad honom komma tillbaka men med ultimatumet att jag slapp vara med honom, bara följa med. Han tyckte såklart det var löjligt men sa I pick you up in a minute. Och det gjorde han men jag bad Michele sitta i fram så jag slapp. Jag bara grät och grät och inte för att jag var ledsen utan för att jag var arg. Och besviken.
Besviken ja. På honom men också på mig som tar illa vid mig, som tar skit när jag aldrig annars gör det. Men jag älskar ju den här människan och när jag känner att jag blir behandlad illa så tar det så jävla hårt. Vi åkte ner till vår mysiga by här nere och åt frukost på en bookshop. Det är som en bokhandel och ett fik på samma gång. Michele gick iväg och kikade på böckerna, säkert inte alls intresserad av dem men för att ge oss lite tid. Helt i onödan. Vi sa inte ett ord. Tittade inte ens på varandra.
Sedan var jag ändå tvungen att be om pengar till tamponger men Damon frågade om det var okej att vi tog det på vägen istället. Såklart det var.
Nån timme senare när vi kom fram var jag helt slut och likaså tårarna. Var helt rödgråten vilket var jättejobbigt när det visade sig att jag skulle träffa Damons morbror med fru för första gången. Damon och Michele gick ur och jag var på väg men benen bar inte. Så jag lutade pannan mot bilsätet med fötterna utanför bilen på marken och visste inte vad jag skulle göra. Damon hade dessutom glömt att stanna för mina tamponger så det hela kändes bara miserabelt.
Vi höll oss på varsitt håll ett tag och jag la på ett leende för de nya samt Damons föräldrar, de ska ju inte behöva drabbas av min olycka. Efter nån timmes och röjande kom Damon och kramade mig med sina bästaste armar och pussade mig på pannan och sa You know I love you. Ja älskling jag vet det men ibland hjälps det inte. Och liksom just därför blir jag ledsen för jag vet hur du känner och ändå är du dum ibland. Dum ja, Damon avskyr det ordet. Jag får inte säga att han är dum. Jag får säga tokig istället. Men det är ju inte samma sak. När han är dum är han dum och inte tokig.
Hur som, som alltid läkte vi ihop vårt lilla förhållande och pudrade på värme och närhet istället. Vi hade picknick på hemvägen och igår kväll läste han mitt brev och älskade mig till sömns. Väckte mig med något mjukare, något varmare kramar än annars och själv har jag varit på introduktion på mitt nya jobb idag. HELTIDSJOBB är det med start på måndag. Har fått arbetskläder och allt och på onsdag ska jag gå första hjälpen-kurs här i Australien. Ja såklart det är här, jag menar bara att jag har ju gjort det i Sverige men nu ska jag få det på australisk print. Jag har också träffat två av de svenska mammorna jag ska jobba för senare när jag startar mitt family day care. Och så Lisa, min älskade Lisa.
I fredags mötte jag Lisa direkt efter jobbet, vi gick på Vapiano och så hade vi tjejkväll. Så himla bra och det slutade med att jag sov kvar. På morgonen åt vi frukost på hennes takterass och hela “dygnet” med henne var bara topp!
Ikväll har jag och Damon varit och tittat på massa hus. Vi ska nämligen flytta. Och det är en djungel vill jag lova men något ska nog falla oss båda i smaken. Det var en upp för nu det.
Kyss och klapp!
Och P.S. Fick just ett sms av mitt hjärta där han skrev att vi har en date kl. 18 på lördag i Southbank vilket betyder att det är love on in this very moment. Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp! D.S
Det är som i en bubbla. Jag dök in med huvudet före och jag ser allt utanför, jag ser hem till Sverige, jag ser vad jag hade, jag ser vad som väntar framöver. Jag kommer alltid vara en orolig själ men jag har nån slags trygghet i mig som jag håller hårt i. Jag oroar mig inte för sådant jag oroat mig för, men nya saker dyker upp. Jag kommer behöva lämna Australien för en tid förr eller senare men just nu känns det långt fram.
Jag har funnit en riktig vän och visst har jag vänner hemma och haft vänner förr men med Lisa är det nåt alldeles särskilt, som den första kärleken fast med en vän. Det betyder inte att det är något fel på de andra, men när man är kär så finns det inga förklaringar eller skäl.
Jag och Damon börjar sakta komma in i den riktiga vardagen ihop och den bär på både sött och surt. Jag känner mig nertaggad och inte hals över huvud förälskad. Det som förut var en enda kärleksstorm har harmoniserats till ett mera normalt hav med vågor som ibland är större, ibland mindre och ibland kommer en skälvande tsunami som sköljer över mig och det känns som dag ett.
Jag kan bli arg på Damon nu, jag såras inte av något sådär stenhårt som jag kunde göra förr, jag har växt i vår relation och jag är inte lika rädd att förlora honom längre. I fredags var han ute och röjde med sina work-mates så jag och Michele hade tjejkväll, köpte på oss ett berg av onyttigheter men delade på en enda liten chokladrad. Vi hyrde film och jag vill rekommendera alla som tycker om kärlek att se den. "Like crazy" heter den och handlar om Anna och Jacob som träffas på universitetet i LA men är från olika länder och måste lämna varandra efter examen för att fixa visum som visar sig vara lättare sagt än gjort och det var några igenkänneliga scener må jag säga. Underbar film och fantastiska skådespelare.
Igår var vi ute och åt överraskningsmiddag för Michele som fyllt år, vi gick på ett vietnamesiskt ställe och beställde in massa smårätter samt två mains. Mysig kväll som avslutades i soffan för att se filmen igen fast med Damon. Jag ville visa honom vad kärlek är för mig. Efter filmen gick jag och borstade tänderna och tvättade av mig och när jag kom ut i sovrummet hade han tänt massa ljus och tog av mig varenda tråd på kroppen. Trodde han slagit i huvudet eller nåt eller drabbats av någon romantik-deceace. Han sa bara fina ord och sådär är han, det är som att han kastar en tsunami på mig ibland för vi lunkar på i vår vardag men så gnistrar det till och så ger han allt han har. Jag somnade något paff och vaknade av hans varma händer och mindes än en gång varför jag vill vara med honom.
Men så har vi det sura i vardagen ockå. Morgonen började mysigt och fint i romantikens tecken och sedan gick vi ut i trädården och åt fluffiga pannkakor med grekisk yoghurt och bär, sedan fixade vi rummet lite och Damon hade förvanat om att han skulle iväg till Leo och fixa båten.. Jag sa efter frukost att jag nog inte vill följa med utan hellre hittar på något annat. "Varför då?" undrade han. Ja varför då?? Det är ju jättekul att kolla på killar som meckar med båt! Nehej jag ville hellre träffa Lisa så jag frågade om hon hade tid och det hade hon. Vi sa hej hej jag och Damon och han åkte iväg, jag fixade iordning mig och åkte in till Central. Mötte min fina Lisa och köpte en solhatt till jobbet och andra soliga dagar. Vi har varsin hon och jag nu. Hon en med aprikost brette och jag med mintgrönt.
Väl i stan efter ett par timmar ringde Damon och undrade var jag var och sa att han var på väg hem för att hämta vår voucher till en restaurang som vi vann på Bens tillställning och att han skulle dit med Andy och Leo. Jag tyckte inte det var så snällt eftersom vi hade tänkt använda den till frukost imorse på den restaurangen men eftersom Michele gjort pannkakor struntade vi i det. Så plötsligt blev vi jätteosams om det i telefon, jag blev ledsen, han var arg. Men vi bara missförstod varandras intentioner och efter ett litet samtal några timmar senare så är allt bra igen.
Jag har fått tid att blogga lite och Damon har hängt med sina kompisar. Jag skypade just med min älksade ex-sväris och jag blev så lycklig att jag nästan började snyfta. Har saknat henne SÅÅÅ de här veckorna!
Av någon outgrundlig anledning så är jag aldrig betrodd när jag är sjuk. Så har det varit hela livet och både släkt, vänner och kollegor har sagt saker som "Känner du inte efter lite för mycket bara?" eller "Det är alltid värre på morgonen." o.s.v. Det har varit sjukt störigt för mig som oftast när jag väl är sjuk mår rejält dåligt och länge. Jag är aldrig sjuk i 2-3 dagar utan minst en vecka om det inte är magsjuka som förstås är kortare.
Det stör mig inte mycket, men det stör mig ändå att jag inte bara kan få vara sjuk när jag är sjuk, den där misstron är irriterande. Ibland har jag nog blåst upp den lite och tror att folk misstror mig bara för att jag är van vid det. Men det spelar ju ingen roll, min känsla är densamma.
Sedan har jag ett lyxproblem och det är för mig inget jag skulle kalla för lyx: Jag ser inte sjuk ut när jag är sjuk. Jag kan vara som snyggast just när jag är sjuk, jag får en annan glans i ögonen och ska jag på något viktigt så brukar jag motsägelsefullt nog lägga lite foundation under ögonen och rouge på kinderna.
Bilderna jag la upp för nån dag sedan var när jag mådde piss, ändå fick jag en kommentar om att jag nog inte var dödssjuk eftersom jag var ute och flängde. Säger inte att det berodde på bilderna men jag kan också se att jag inte ser speciellt sjuk ut.
Nej jag är inte dödssjuk. Då hade jag legat på sjukhus. Och vad störigare är för andra är att jag inte gnäller. Nog kan jag tala om att jag mår dåligt men om någon (i det här fallet Lisa) har ordnat en överraskning åt mig så kan jag ta mig i kragen och samla mig för det, även om jag mår förfärligt. Jag kanske framstår som slö för att jag bara ligger i övrigt och inte gör eller säger mycket. Men vad hjälper det att tjata om hur dåligt jag mår?
När jag var yngre var jag en flängare dock. Jag klarade inte av att bara ligga hemma så var jag sjuk och hemma från jobbet så började jag alltid städa eller fixa med någonting. Något som förstås inte var bra. Är man sjuk ska man vila. Få lite frisk luft på sin höjd men sedan vila. Det lärde jag mig med tiden.
Den här veckan som sjuk har varit jättejobbig för mig. För det första har vi så fint redan så någon större städning har inte behövts. För det andra finns det ingen att ringa och Damon jobbar hela dagarna så jag är väldigt mycket ensam. För det tredje så växer en ångest inom mig med grunden i att jag borde söka fler jobb, att jag borde promota mig själv, men jag har absolut ingen kraft.
Damon kom hem igår och frågade om jag kände mig bättre. Fortfarande inte. Han la sig bredvid mig och tog upp sin telefon. Han knappade in ett nummer och någon svarade i andra änden. Han frågade om det fanns några avbokningar under eftermiddagen och sedan hörde jag hur han bokar in en läkartid för mig.
Samma eftermiddag åkte vi till doktorn. Han tog mig i handen och följde med in i rummet. En gullig liten tant-doktor var det. Hon tittade i öron och hals och pillade och donade och testade och sedan sa hon att jag utan tvekan har streptokocker och halsfluss och nej det är inte samma sak, det ena är bakterier, det andra virus. Öroninflammation och feber. Och det är att lägga sin energi på fel saker när man störs av att människor säger att jag inte skulle vara sjuk.
Har fått penicillin nu och hoppas såå att det hjälper! Det var det hele!
Nej nu jävlar ska jag bli frisk så jag kan tumla runt med mitt smul igen.
Vaknade upp i morse och kände mig inte bättre. Halsen är full av vitt så förmodligen är det doktorn som gäller nu. Jag har vilat dagarna i ända förutom stunden då jag satt och fikade med Lisa i lördags. Kom just från en intervju och det ser ut som jag får jobbet utan tvekan. Jag har visst oroliga läsare som fått för sig att det är svårt att få jobb i Aus. Det är det inte, det är jag som är kräsen. När man väl tar ett jobb så fastnar man lätt där och då vill jag trivas.
För andra intresserade kan jag berätta att jag har 5 familjer som är intresserade av mig, det gäller bara att välja rätt. Med all sannolikhet har jag heltid från november och fram till dess kör jag på casual på centret samt då och då i svensk/aussie-familjen här i närheten.
Och kokot som skrev just det att det tycks vara svårt känner mig visst inte så väl då jag redan har två jobb som jag varvar mellan. Fint att du oroar dig i alla fall, samma person med samma IP-adress säger så fint att det är som att läsa en 14-årings blogg när man tittar in här. Vad vill man ha sagt med det? Störtlöjligt ju! Vad är tanken? Att jag ska bli ledsen? Att jag ska tänka åh nej, nån som jag inte känner tycker att jag skriver som en 14-åring? Hoppas inte, för jag blev skitglad! Jag har aldrig vare sig betett mig eller blivit tagen för en 14-åring, inte ens när jag var en, så att få leva ut den missade tiden känns fantastiskt!
Om jag mår bättre och inte ska jobba i veckan så ska jag träffa min Lisa. Det lyser upp alltihopa!
I övrigt tycker jag ni ska lyssna på min nya favolåt Skyscraper med Demi Lovato. Eller Animal med Neon trees. GRYM!
Vad mer? Det börjar bli varmare här nu. 20-25 grader på dagarna lite svalare på nätterna förstås. Det var det hele för nu! Ciao!
Jag är och har varit sjuk. Kanonsjuk. Dunder- och braksjuk. Damon smittade mig med nån himla förkylning som inte är den roligaste. Jag har i princip sovit i en vecka. Och nu har jag fullt med vitt på mina mandlar i halsen. Fick en spray av Damon's pappa igår som jag faktiskt tror hjälper något. Ska avvakta några dagar innan jag går till doktorn.
Trots detta har jag haft en jättefin vecka. Min födelsedag har firats i minst 8 dagar känns det som.Fick ett paket på posten av världens underbaraste Hanna, blev så sjukt glad och rörd. Helt stum bokstavligen!!
I fredags skulle jag vara barnvakt åt fem barn mellan 5-13 år på Guldkusten vilket jag också var men jag var supernervös och supersjuk. Hade aldrig träffat folket förr och jag skulle vara barnvakt på ett hotell vilket kändes lite osäkert. Jag visste ju inte om det var bluff alltihopa men Damon körde mig hela vägen och väntade tills jag fått kontakt ordentligt med mamman.
Det första hon säger dock är att två av barnen är magsjuka och kräkts hela natten. Jag blev så himla besviken för det tycker jag att man talar om innan så jag får en chans att avböja. Det gick i alla fall bra och jag fick ihop 150$ på den kvällen.
Damon hämtade mig sent efteråt och i bilen hade han med sig ett paket från Janice och Alan. Jag mådde så himla dåligt så jag orkade inte öppna det men blev så glad! De är så rara mot mig!
I lördags hade jag date med Lisa, födelsedagsdate och hon tog med mig på en överraskning. Vi gick till Sofitel där jag blev bjuden på high tea på 32:a våningen. Det ni!! Det är så underbart att vara med henne, för till och med på det här superexklusiva stället med bara "fint folk" och vett och etikett så kan jag vara 100% avslappnad och skratta. Det är som om jag alltid känt henne och hon gör allt här i Aus så mkt lättare. Det är liksom inte en anledning bara tilll att jag vill vara här nu. Det finns två.
Vi höll handen på vägen upp i hissen, bara en sån sak, hur många i världen känns det naturligt med?? Jag är ju så sjuuuukt hissrädd men med Damon och Lisa åker jag hiss. Gör liksom inget om jag skulle fastna med någon av dem.
Hon hade också köpt en fin present till mig, som om inte Sofitel vore nog??? Innan jag öppnade den berättade jag hur glad jag blev för presenten från Janice och Alan som var en finfin hårtork och då bara stannade hon mitt på gatan och stampade med foten i marken. "Men aaaah, näääe, det var ju MIN present!" Hon hade köpt samma och jag inser att jag måste ha tjatat en del om att när jag får min lön och ett jobb då ska jag minsann köpa min första hårfön!
I alla fall, stunden med Lisa var som vanligt top notch, vi åt scones och smörgåsar med lax och annat mumsigt, samt massa små treats så som en mini créme brulée, cheesecake, chokladmousse, cupcake och jordgubbar doppade i choklad. Himmelriket med andra ord!
Efteråt var jag helt färdig, var ju trots allt sjuk. Och trots att det är en meter hem till oss från tåget kom gullefjun och hämtade mig med bilen. Vi pussades och kramades nån halvtimme och sedan var klockan 19. Då somnade smulet och jag Instagrammade lite. Jag är helt besatt. Och det är det rubriken handlar om men jag kommer till det senare.
Jag åt lite middag med mig själv och lät Damon sova, han hade bara sovit 4,5 timme natten innan eftersom han hämtade mig på Guldkusten och sedan jobbat sedan 5 på morgonen. Vid nio la jag mig också och somnade under täcket brevid honom.
Igår vaknade vi vid åtta, gjorde oss i ordning och åkte till Janice och Alan för att fira Fars dag. Jag låg mest i soffan för jag mådde så dåligt och de tog hand om mig bäst de kunde. Utom Damon, han jobbade häcken av sig med olika installationer de ville ha klart i sitt nya hus. Svetten rann på honom stackarn.
På kvällen åkte Janice och Alan och köpte Thaimat som vi delade tillsammans innan vi begav oss hemåt vid 21-tiden.
Jag är fortfarande sjuk så jag ägnar mig åt ingenting. Fick nån himla knäpp här när jag var sjuk, det händer oftast då, när jag är sjuk, och jag kikade in på mitt gamla Instagramkonto och började uppdatera den lite. Och nu är jag fast. Och vid en ålder av 26 så har jag börjat att verkligen uppskatta mitt yttre. Det var som att det kom där på min födelsedag. Över en natt. Sanning. Men redan när jag var tio (ni som känner mig vet detta redan) tänkte jag eller snarare insåg jag att jag är fan inte sämre än nån annan. Jag är lika fin fast på mitt sätt. .Lika smart, fast inom mina områden, lika intressant som någon annan. Jag insåg att det är omöjligt för mig att få bruna eller blå ögon. Men det är lika omöjligt för dem som har det att få gröna som jag och därför är det bäst att de är stolta över det de har så är jag stolt över det jag har. Och det liksom bara slog mig här för någon vecka sedan. Igen.
I så många år har jag nu bara accepterat mig själv, tyckt att jag duger och sett hur sjukt vackra och snygga alla runtokring mig är. Men det är jag också. Jag inte bara duger. Jag tycker för första gången tror jag, att jag är fin. Fin. Nästan lite snygg. Det är helt underbart att känna så. Det som slog mig ännu en gång var att jag kan också. Och jag är inte sämre eller svagare för att jag ibland vill använda smink. Jag kan faktiskt tycka att det är skitsnyggt. Och det är inte fel. Det kan till och med vara skitkul med smink. Om jag nu lärde mig fatta hur man gör med skiten. Men det kommer väl det med. Så ni får ursäkta att jag är lite obsessed med mig själv för tillfället. Jag är liksom lite nykär. Och då blir bilderna som nedan. Tjipp!
Att jag är uppslukad av en annan människa får så vara. Det borde vara bara lätt och mjukt och fint men det är så enormt utmattande. Man kan liksom inte ta paus från sina känslor. Men jag försöker att tysta dem lite ibland och se bortom honom.
Den här helgen har vart min födelsedagshelg och det har känts som långsemester. Damon tog ledigt i fredags. Vi gick upp ganska tidigt och städade hela huset innan vi packade varsin väska och gav oss i väg i hans kärlek, hans bil. Fyra timmars bilfärd och ett stopp på vägen senare var vi framme i Hervey bay där Damon bokat hotellweekend åt oss.
Vi kikade på rummet och gjorde oss lite hemmastadda innan vi bestämde oss för att ta en promenad längst stranden. I receptionen mötte vi till vår stora förvåning Damons vänner Bev & Mike som är varsit år äldre än mamma och pappa. Vad är oddsen för det fyra timmar hemifrån? Underbara människor som vi bokade middag tillsammans med för kvällen.
Vi gick den korta biten ner till havet som syntes från hotellet så det var bokstavligen bara ett stenkast bort. Solen var varm och skön och trots att det fortfarande är vinter här visade termometern 28,5 grader och jag gick i tunn långklänning. Ljuvligt! Det är mycket jag älskar med Damon men särskilt en sak. Och det är att han alltid tar min hand när vi promenerar tillsammans. Varje gång. Jag älskar den känslan när han tar tag i min hand sådär självklart.
Vi gick förbi ett gammalt par som gick hand i hand och så sa jag att sådär vill jag att vi också har det när vi blir gamla. Att du tar min hand sådär precis som nu när vi är 80. "Why wouldn't I?" blev svaret. Och så gillar jag att han inte är så himla mesnuttig. Han är rätt rough och grabbig men i allt det så finns en mjukhet som faller mig precis i smaken.
Vi gick ut på en lååååång jetty, så lång att vi inte orkade gå hela vägen ut utan vände i stället. Vi promenerade tillbaka till hotellet, tog bilen till matbutiken och köpte på oss massa ost och kex och fyllda minipaprikor plus massa småsnacks och picknick till dagen efter. Jag behövde en ansiktstvätt och grabbade tag i en produkt från Nivea. "Not good for you" sa Damon och plockade fram en tvålfri flaska istället. Det gillar jag också. :)
Vi körde hem med helt sjukt mycket att tugga på, satte oss på uteplatsen, blev osams för att jag inte sa tack när han gav mig ett kex med ost på. Han la sig demonstrativt och kollade på tv och jag satt tvärsur kvar och tittade på poolen. Fem minuter innan bordet var bokat sa han till att om jag ville byta om så fick jag skynda mig på. Jag blev sur för att jag jag tyckte det var detsamma som att säga att det jag hade på mig inte dög så jag tog på mig den snyggaste klänningen jag har med mig till Aus, gjorde en sjuhelsikes håruppsättning på en minut, sminkade mig och tog på mig örhängen för att vara elak och fråga om det var bra nog. Han tog tag i mig och sa att jag look so beautiful och fortsatte sedan med att säga att vi kommer att bråka med varandra och bli oense men att vi måste lära oss ett sätt att hantera det. Att det inte är någon fara och att ibland blir det fel och det värsta vi kan göra är att inte prata med varandra. Jag kunde nog döda för hans blick. I alla fall en fisk eller nåt. Eller en liten spindel. För han ser så klok ut och hans ord är så bra. Pussar och lång kram och sedan iväg på middag med Bev och Mike.
Alltså denna lilla Bev, hon är så go att jag smäller av. Så intresserad av vad tysta jag har att säga och säger så snälla saker om mig och till mig. Hon sa att hon tycker att jag och Damon är som gjorda för varandra och frågade om jag kunde tänka mig att gifta mig med honom. Hon är fnissig och varm och jag kan koppla av helt i hennes sällskap.
Vi åt fantastisk lax och till efterrätt vit chokladfudgetårta med chokladglass och krossade pekannötter på toppen. Kvällen avslutades sent men inte för sent och så var det läggdags.
I lördags vaknade vi till en helmulen dag som sedan kom att bli molnfri och hur fin som helst. Tanken var valsafari men istället hyrde Damon en liten båt med metspön för hela eftermiddagen så han och jag gjorde en liten utflykt. Så sjukt mysigt. Vi fick en stor fisk men det var en dålig fisk vilket jag bara var glad för. Tycker inte om att se när de dör.
På kvällen ordnade vi med ost oh kex och massa tilltugg och så bjöd vi över Mike och Bev. Satt och pratade om allt möjligt hos oss till efter 20:00 då vi gick bort till restaurangen vi bokat bord på. Jag åt räk och scallopspasta med pesto och vitlök samt parmesan och vi hade ännu en fantastisk middag ihop. Efteråt följde vi med upp till deras rum där Damon och Mike fastnade på balkongen och jag och Bev i deras säng där hon ville höra min och Damons historia.
Efter elva gick Damon och jag ner till oss. Suuuupertrötta. Jag blev ledsen och kunde inte somna. Låg vaken till tre och vaknade klockan fem. Vaken till 7 och somnade om till halv åtta då Damon väckte mig genom att krypa tätt intill och viska grattis på födelsedagen. Tårarna bara rann på mig och han försökte trösta men svårt när det var honom jag var arg på. Han frågade om han fick ge mig en massage för att slappna av lite mer vilket han såklart fick. Han torkade mina tårar och efter massagen bad han mig kolla min mail. Åhhhh han är så fånig!!! Han kallar mig alltid för the crazy cat lady bara för att jag älskar mina hårbollar hemma i Sverige. Och så hade han nu skickat en töntig liten videohälsning med katter som sjöng happy birthday. Åh kan det bli nördigare??
Jag var säker på att helgen i Hervey var min present så jag väntade mig absolut ingenting. Absolut inte. Men så gav han mig i alla fall ett kort med de finaste orden i världen och jag kan inte förstå att han känner så för MIG. I låg två lotter vilket också var så komiskt för dagen innan hade vi pratat om hur dåliga vissa är på att komma på presenter. Jag tackade men så smög han fram ett paket till. Inslaget i tidningspapper. Ett paket TimTams, min favoritchokladbiscuit, ja alltså av TimTams utbud. Tack tack älskling. Men så smusslade han fram ännu ett paket i tidningspapper. Jag öppnade och i låg en fin rosa penna som bidrar till bröstcancerforskningen som ligger mig varm om hjärtat. I låg en lapp också. Att jag behöver pennan till nästa present. Och så gav han mig ännu ett paket. Inslaget i tidningspapper.
En liten bok var det, en travel diary med en lapp i från Damon om våra resor som förhoppningsvis väntar i framtiden. Tack igen älskling. Men så gav han mig en hög med kuvert. Ihopklistrade så de liksom bara ramlade ut som ett långt dragspel. Och i varje fanns en liten check på en gåva som han själv hittat på. Alla var underbara men den största var att vi ska gå och se James Morrison nästa månad. Blev så himla himla glad och kände mig dum som varit ledsen men att gå från genuint ledsen till genuint glad är en bra känsla.
Vi var lite kära i varandra en stund innan ett litet vrakliknande troll och en snygg kille intog frukostbuffén tillsammans med våra äldre vänner. Så gott och så trevligt och sedan gick vi tillbaka till rummet för att städa lite och packa för att avsluta med att vara ännu mera lite kära i varandra och sedan bege oss av hemåt.
Stannade hos Jason på vägen hem och sedan åkte vi till Bev och Mike för BBQ. Så sjukt gott och vällagat. De sjöng för mig och jag fick blommor och tårta. Väl hemma väntade väääärldens finaste hemmagjorda present från Michele. En pinboard i tyg!!! En späckad helg och en trött tjej.
Vaknade imorse och såg att jag fått ett brev om felbetald semster så jag ska betala tillbaka nära 4500:-. KUL! Men vet ni det SKITER jag i för stunden, jag är för upptagen med att vara kär och galen så jag betalar in den där skitsumman utan att blinka och fortsätter med det jag håller på med.
