Moments.
Så var det kört igen. En dag kunde jag lätta på intensiteten av kärleken jag känner för Honom. En dag. En förmiddag, en dag och en eftermiddag. Hela dagen var jag ganska lugn igår. Harmonisk men nervös, hur nu det går ihop. Jag hade i alla fall ro men en lätt kittlande känsla i magen. Klockan 18 fick jag ett sms på Viber att han landat. See you very, very soon. avslutade han med. Då började mina små celler jobba. Putta på varandra inne i magen och producera vätska som sipprade ur mina händer.
Jag åkte och handlade lypsyl för att ha något att göra. Mötte Michele i dörren som skulle på Crossfit. Kom tillbaka hem efter någon halvtimme om ens det och bara väntade. Hade musik på för att slippa tystnaden. Vår musik. Inte för att jag valde den utan för att det är den enda musik jag har i mobilen och varenda låt där har Australien och Damon i tonerna.
En evighet senare, (ja säkert 25 minuter ;) ) hörde jag en bil utanför. Men jag hörde också att det var Michele's bil då jag känner igen ljudet från den. Hjärtat tog ett skutt men saktade ner. Hon dröjde innan hon kom in men till slut hörde jag nyckeln i dörrn och så ropade hon: Hello! I have a present for you!
Jag kikade fram med huvudet ner i trappen och där stod han. Min Damon. Hon hade inte alls åkt till Crossfiten utan till flygplatsen och hämtat hem min skatt.
Sanningen är att jag var orolig för vi hade sämsta tänkbara avslutet innan han åkte. Verkligen sämsta tänkbara och jag tyckte att allt bara var meningslöst. Jag hade formulerat ett långt brev som han skulle få igår kväll men när han tittar på mig sådär som igår nedanför trappen, när han går upp till mig utan att blinka för att sedan krama, krama, krama mig utan ett ord under en lång stund och sedan säger: I never want to be away from you again. Vad ska han då med ett brev till?
Jag försökte flytta på min arm lite men han höll fast. Pussade på mig och jag kände mig bara förvånad. Varifrån kom detta? Hallå, vi har varit ifrån varandra sex månader, vad är väl en vecka? Men hans sätt att röra vid mig, dra fingrarna genom mitt hår och lägga händerna mot mina kinder för att bara titta på mig, det skuffar undan alla tvivel jag om möjligt hade.
Vi åt lite middag, Damon tog en dusch och jag hängde in kläder i garderoben. Han kom ut och tog tag i mig igen. Bakifrån, höll sina armar runt min midja och bara stod. Jag visste liksom inte vad jag skulle göra. Han är faktiskt inte så värst fysisk i vanliga fall.
Efter maten la vi oss. Han sa att tid ifrån varandra får en att inse vad man vill och vem man vill vara med. På nytt. Att man funderar över sina prioriteringar.
Det ligger nu ett långt brev i min byrålåda som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men det där med att min kärlek runnit av mig, det visar sig vara BULLSHIT! När den här killen ger, då ger han allt och jag vill inget hellre än att vara med honom. Hans blick säger allt och det har den alltid gjort.
Idag ska jag till doktorn för att se att allt står rätt till. Men ikväll är det vi igen. Nu börjar vi ett nytt år ihop. Mitt hjärtesmul och jag.
En vän och ett år.
I den här stunden för ett år sedan snusade Damon bredvid mig i min säng hemma i lilla Hässelby för första gången. Vi hade mötts på Stockholms central, jag hade en röd ballong med mig till honom, något som så här i efterhand ser asnördigt ut men vi hade pratat om hur vi skulle känna igen varandra efter en hel månad. Rätt och slätt supertöntigt men det är saker som dem som blir de fina historierna i efterhand.
Vi lånade pappas bil i ösregnet och jag kan inte prata för Damon men jag kan prata för mig och det var en av de nervösaste stunderna i mitt liv.Jag visste att det där inte var vilken sammanstrålning som helst, utan oavsett vad den ledde till så var den speciell för mig. Den var min avslutning och min start på resan till Gotland och ett steg in i framtiden, oavsett vad den förde med sig.
Första helgen hos mig var så trevande och i efterhand nog ganska konstig men jag minns att jag älskade hans sätt. Hans försiktighet och att han inte en enda gång gjorde ett försök till närmande mer än att vila huvudet på min mage och röra lite vid mig när vi var ute och gick. Han sov fullt påklädd första natten med förklaringen i efterhand att han ville ge mig det lugnet, utan stress. Han visste hur blyg jag var och bara att låta honom komma och bo hos mig sådär var stort nog.
Jag kommer ihåg att jag sedan på lördagen på kvällen somnade i soffan för att jag legat vaken bredvid honom hela natten. Hela natten. Jag kunde inte sova en blund. I soffan där på kvällen bara slocknade jag. Damon lagade mat alldeles tyst i köket och kom sedan och satte sig på golvet bredvid mig i soffan, klappade på mig och gav mig en puss på pannan innan han sa att maten var klar. Vi åt och jag var nyvaken som en liten unge, han hade tänt ljus och dukat så fint. Han tog hand om disken och jag fick vila mer på soffan. Han kom tillbaka till mig och rörde mitt hår och efter en lång stund av ingenting fick jag min första kyss av honom. Hela den stunden är suddig men jag minns att det var sjukt mysigt och att jag tyckte om att han var sådär försiktig och inte kastade sig på mig. Och mitt i vår allra första fantastiska kyss så hör jag hissen stanna utanför och min brevlåda öppnas samt en välkänd röst vråla: Is your ass full????
Det var min lillasyster som skulle skoja till det då jag några dagar innan undrat hur man säger "Jag har häcken full" för det ville jag av någon anledning säga till Damon. Vi hade väl vid den tidpunkten kommit fram till att jag nog inte hade rätt i att det hette "My ass is full". Hur som var det jäkla tragikomiskt med ett sådant vrål från ingenstans mitt i en så fin stund. Well, well, Damon fick träffa min syster och hennes dåvarande underbare pojkvän Jocke a.k.a Sotarn.
Det är bara ord men känslan hos mina ord är sann när jag säger att jag kände att Damon inte var någon tillfällig person i mitt liv. Man kan ha så fel och jag kunde förstås inte vara säker, det var bara en känsla men jag var trygg i den. Jag var aldrig svartsjuk eller tvivelaktig i början med Damon. Jag visste om att han hade ett ex han älskade och älskar högt än idag men jag var aldrig svartsjuk över henne. Jag var säker på att en person som Damon kan inte ha annat än ett underbart ex och vill han vara med henne så tackar jag för stunden jag fick med honom och blickar framåt.
Idag ett år senare känner jag för första gången svartsjuka, inte jäntemot hans ex men det finns andra som jag önskar han aldrig träffat. Som får mig att må illa trots att det är jag som sover i hans säng every single night. Jag försöker se det positivt att jag känner ett uns av svartsjuka för jag tror det kan vara nyttigt i rimliga mängder.
Mitt hjärtesmul har varit ifrån mig en vecka nu och under den veckan är det som jag hållit andan. Den där svartsjukan jag nämnde har inget med hans lilla grabbresa att göra, nej det handlar om innan han träffade mig men så pass tätt inpå att han förmodligen gjorde ett val mellan mig och en annan och piss vad det tär på min stackars hjärna. Hur som, han har varit borta en vecka och jag har ändrats som person på denna korta tid. Jag känner mig starkare och klarare i skallen och lite av det rosa fluffiga galet kärlekskranka jaget har runnit bort.
Jag orkar inte känna så mycket längre och tack vare jag vet inte vad så har jag svalnat lite. Jag har gett hela min själ till den här människan, mitt hjärta, mitt blod, mina tankar, mina händer men jag orkar inte ge mer. Det är dags att börja njuta av honom. Att ta lite och kanske bli given en smula. För mig finns bara äkthet och det som inte är äkta kastar jag bort eller låter bli att bry mig om. Jag har varit så upptagen med att vara kär att jag inte kunnat ta emot som jag borde, som jag förtjänar och som jag vill.
Sista dagarna har han skickat mail och sms om how deep his love är för mig och att han aldrig vill förlora mig. Det är nog dags att jag suger in det och låter mig våga ta emot det.
Det var det ena.
Det andra handlar om Lisa. Hon har varit min flytväst den här veckan. Jag har haft en helt fantastisk vecka tack vare henne. Jag känner så mycket för henne och är så glad, så glad, så glad att jag har henne. Vart kom hon ifrån liksom? Det är som att jag håller på att hitta en riktig vän för första gången på flera, flera år. En riktig liksom. En som bryr sig fast hon hävdar att hon saknar förmåga för sympati. Jag mår alltid bra runt henne. Hur många oroliga tankar jag än har så mildras dem när jag är bredvid henne eller när hon skriver ett sms.
Hon formulerade orden att det är som att hon är nykär i mig och hon uttrycker precis det jag känner för henne också. Vi är som nykära. Och liksom stolta så vi vill berätta för andra om oss. Vi var på en fest i fredags bara hon och jag och en massa killar och kom på oss med att vilja berätta om vår love story och hur vi möttes så till slut sa en av dem, men jaa, ni har redan berättat hur ni träffades. För dem är det som att "ja ni är vänner, och?" Men för oss är det viktigt. Och coolt, och fint. Och vi har så mycket gemensamt. Små obetydliga saker som att vi älskar pommes och glass på McDonald's. Att vi gick till ett thaiställe och insåg att vi hade samma favorätt där. Och hur lyckliga vi blir när vi kommer på att vi har samma favoglass! Så obetydligt för andra men så stort för oss.
Med Lisa kan jag bara vara. Jag kan berätta vad jag vill. Till och med saker jag skäms över. Saker jag gör som man inte får och saker jag känner som är dumma att känna. Det kan bli tyst utan att stämningen blir tryckt och hon kan sova bredvid mig utan att jag tycker det är obekvämt. Det är early days ännu så vår vänskap kan ju gå åt vilket håll som helst men för nu är jag glad och nykär i henne.
I veckan har vi shoppat, ätit thai, solat på hennes deck, försökt oss på ett bullbak som slutade innan det egentligen började då vi glömde pärlsockret hos henne, köpt hem hämtmat, glass, chips och godis som vi aldrig åt för vi (Lisa) somnade, en massa, massa prat, frukost på French twist, åkt båt på floden och blivlit avsläppta av samma taxichaufför som jag och Damon åkte med på nyår mitt i ingenstans.
Ikväll kommer Damon hem och jag är nervös. Jag är jävligt, jävligt nervös. Och jag undrar vart jag skulle vara idag om han inte kommit och slumrat i min säng idag för ett år sedan.
Hon hade just kommit på att hon glömt pärlsockret.. :)
Skönhet.
En till grej. Det handlar om skönhet. Jag har alltid tyckt om skönhet. Liksom tyckt att det är viktigt. Men det ska vara naturlig skönhet och jag ser skönhet i nästan alla. Jag kan avundas andra, och det är inte en viss typ av utseende utan det är olika. Det finns så många otroligt vackra människor och jag kan ibland avundas dem. Det finns ingen poäng med det. Alls.
Samtidigt störs jag av denna skönhetspressen. Vart jag än tittar så kämpar folk för att vara snygga. Och då tappar de skönheten i mina ögon. Men hur jävla lätt är det att vara vacker utan någon som helst ansträning? Det är nog bara några få procent som fixar det.
Samtidigt tycker jag att de vackraste människorna är de som inte ansträngt sig alls. Och jag önskar att jag var en sådan. Men dessa dagar efter min dåliga hy, som nu är helt perfekt igen, så bär jag t.ex. nästan alltid smink. Jag vill inte det. Men jag känner mig inte fin utan längre. Det slog mig häromkvällen.
Jag hade duschat och tvättat ansiktet och kom ut till vårt sovrum där Damon låg i sängen. Och så sa han: Do you know how beautiful you are without make up? Jag skrattade till med en fnysning, nästan generad och svarade nåt i stil med att: Ja du tycker det va när jag just tvättat ansiktet och har rödsprängda ögon? Yes I do, svarade han.
Jag vet inte om han ser vad jag känner utan att höra det, men ord som dem betyder så mycket mer än hans vanliga I love you. Och tusen ggr mer än att höra att jag är fin när jag har fixat mig i en kvart och satt på mig nåt fint.
Det är faktiskt oftast sent på kvällen eller tidigt på morgonen han kallar mig beautiful. Och jag önskar att jag inte brydde mig alls om vad han tyckte om mitt yttre. Men jag vill vara hans number one. Jag vet att han haft helt fantastiskt fina tjejer förr. Tjejer jag aldrig nånsin kommer kunna mäta mig med och därför undrar jag ibland varför han valde mig. Han kunde ju få bättre.
Det är faktiskt oftast sent på kvällen eller tidigt på morgonen han kallar mig beautiful. Och jag önskar att jag inte brydde mig alls om vad han tyckte om mitt yttre. Men jag vill vara hans number one. Jag vet att han haft helt fantastiskt fina tjejer förr. Tjejer jag aldrig nånsin kommer kunna mäta mig med och därför undrar jag ibland varför han valde mig. Han kunde ju få bättre.
En annan sak är att jag tittar mycket mer på andra tjejer än killar. Häromdagen var jag helt tagen av en tjej på tågperrongen inne i Brisbane. Jag kunde inte sluta titta på henne. Hon var så himla fin och så naturlig. Hon hade sin pojkvän med sig och jag undrade om han förstod hur lyckligt lottad han är. Jag undrar om vi ibland blir lite blinda för det vi har.
Saken med Damon är att jag vet att jag blivit blind. Jag är bara kär i det som är inuti nu, så kär att jag inte längre ser det yttre. Jag vet inte om han är snygg eller inte. Och det är rätt skönt. Jag dras mer till hans händer på mig nu, hans blick som är densamma som dag ett, hans lukt och då inte hans parfym utan doften av Damon. Jag undrar om någon nånsin kommer känna för mig som jag känner för andra.
Och så det här med tjejer. Att jag ofrivilligt ser alla vackra tjejer överallt. Jag har ingen aning om ifall de är nöjda men i mina ögon är de helt perfekta. Inte som i ordet perfektion men i sin egen helhet. Sina egna kurvor eller kurvor som inte finns men när jag ser mig själv eller när jag tänker på mig och min kropp så känner jag mig otillräcklig. Jag är alldeles, alldeles för självmedveten. Fy farao för det. Men det är som att jag ser alla andra men ingen ser mig och gör de det så bryr de sig inte och jag fattar väl det, jag är ju bara en person och det är väl ingen som bryr sig om vad som rör sig i min skalle.
Nog har jag hört att jag är fin men ingen säger det så jag tror på det. Och jag dikterar för andra om hur gorgeous de är, för jag tycker ju det men jag ser inte det i mig själv. Men så kommer det en stund som här om kvällen när han säger en så simpel sak som att jag är fin utan smink och det tar. Att man ska vara så jävla dum i huvudet.
Torsdag.
Idag var jag på Ikea med Linda och åt köttbullar, potatismos och lingonsylt. Sjukt gott, jag som är gaaalet picky när det kommer till köttbullar och föredrar mina egna älskade dem! Då är det bra köttbullar!
Jag unnade oss tre ljus och en klädroller. Och så köpte jag två stora örngott för totalt 4 dollar som jag ska göra till en klänning. Låter galet men jag såg direkt där i fyndhörnan att där ligger ju min klänning!
Här kommer bild på mina skor och på hur jag ser ut idag.
Augustidag.
Hej!
Förra helgen var vi på Damons vän Bens event som hans syster ordnat för att hjälpa honom finansiellt då han blivit sjuk i cancer. Nästan alla hade peruker på sig och det var ett stort och glatt gäng som gjorde allt de kunde för att hjälpa sin vän. En dag i strålande sol och med så mycket mänsklig värme att det är svårt att berätta om.
Dagen innan, alltså förrförra lördagen var vi på Lisas killes 30-årsbarbie. De bor så fint och även om jag blev blyg som vanligt så var det en fin dag. Vi stannade hela eftermiddagen och drog oss hemåt vid sjutiden.
I förra veckan försökte jag lära känna stan lite, träffade Linda och Kim och pratade i telefon med Lisa. I fredags mådde jag lite krassligt, kände mig nästintill sjuk, febrig, ont i huvudet och trött men mötte upp Kim i stan och sedan Linda. Vi gick till ett ställe med takterass på kvällen där massa svenskar och en gullig norsk tjej möttes upp. Jag blev bjuden på alkoholfria äppeldrinkar, eller ja det var nog vanlig äppeljuice men med sugrör och då räknas det som drink tycker jag. Stannade inte länge utan rörde mig strax efter åtta då jag och Damon ville hinna mysa lite innan det var dags för lördagsjobb i gryningen för hans del.
Han mötte mig på stationen och vi småjoggade hem hand i hand, båda kalla och kissnödiga. Hemma höll Michele på att laga middag. Färska korvar med stekt lök och bröd som vi sedan åt framför OS. Damon somnade i mitt knä, (ovanligt) man kan tro att jag pratar om en liten pojke men jag förstår att han är trött så mycket som han jobbar. Vi gick upp och la oss och i lördags morse åkte han vid fem och jag slumrade till halv åtta.
Gjorde mig i ordning och åkte in till South bank där jag mötte Lisa för frukost i West End. Vi gick till ett jättemysigt ställe som heter Three monkeys. Vi åt varma mackor och drack varm choklad och uppdaterade varandra om det som är viktigt, d.v.s. allt.
Vi strosade på marknaderna och tog en glass i gräset. Pratade om allt från bröst och omskärelse till barnvagnar och största kärleken. Jag gillar henne såå mycket. Jag får så mycket positiv energi av henne och jag kunde aldrig drömma om att hitta någon som hon här i Aus.
Damon ringde och frågade om mina planer och jag om hans, han tänkte att vi skulle åka till Lee och Tess på the Gold coast och stanna över natten men istället tillbringade vi eftermiddagen bara han och jag ihop och på kvällen åkte vi in till stan och åt på ett mysigt pizzaställe med de mest exotiska pizzorna. Den bästa var med päron och gorgonzola. Mumsimums!
Vi var hemma igen halvsent men la oss i bra tid ändå och vaknade innan 7. Åkte och handlade frukostingredienser, gjorde lunchpaket och åkte iväg till ett regnskogsliknande område som heter O’Reilly’s och för att komma upp dit åkte vi offroad i 40 minuter, upp, upp, upp. Enorm utsikt och kyligt som attans.
Damon hörde några prata svenska och började prata med dem, han fattar inte att så gör inte svenskar. Både de och jag skruvade obekvämt på oss och hade absolut inget att säga. Sjukt o-charmigt men vad ska man göra?
Efteråt åkte vi till Janice och Alan, Damons föräldrar där det Skypades med mamma och Johan och pappa och Anne-Li. Pappa och Anne-Li plus lilla Charlie fick “träffa” Damons familj och det var faktiskt jätteskoj!
Vi åt söndagsmiddag ihop som Michele lagat och efterätt, jordgubbar med glass och yoghurt, då kändes det faktiskt lite hemma.
Efter åtta nångång åkte vi hem och jag fick välja musik i bilen. FINALLY!! Damon spelar alltid Triple J men jag tycker den stationen är SÅÅ tråkig och man känner igen kanske en av 25 sånger. Han var väl sådär nöjd men jag var desto nöjdare och nynnade med till I’m yours och What about me. Minns inte mycket mer av den kvällen.
I måndags storstädade jag vårt rum och badrum kliniskt rent med fuktig trasa och Nature Direct-produkter. Hektigenom hälsosamma produkter och det blev så fint så fint. Älskar fortfarande att städa.
Gosade sönder med min kille på kvällen och i tisdags jobbade jag.
Igår mötte jag min Lisa inne i stan och vi gick igenom i princip hela stans butiker och jag köpte (!!!) ett par skor till Lee och Tess bröllop i november. Såååå fina. Svårt att hålla sig från att använda dem innan bara. Lisa och jag hängde dagen lång, drack juice och öl och sa hejdå strax innan butikerna stängde. Jag tog tåget hem och spenderade kvällen med Damons fina underbara syster Michele som gör så mycket för mig. Vi gick och åt de godaste kycklinghamburgarna på Grill'd och sedan såg vi "the Sapphires" på bion. Hon bjöd på hela rubbet men jag köpte i alla fall en Choc top till henne. (En glass på biografen.)
Nu ska jag svira om och sedan träffa Linda. Vi ska ha dag ihop. Mys! Nedan följer lite bilder från senaste veckorna. Klapp!
Rödtotten är min kille :)
Här bor vi.
Den här tavlan blev jag helt kär i på marknaden. VILL HA!
Hjärtesmul på pizzastället.
Tripp ut i det okända. O'Reilley's
Jag tycker om när vi ser sådär nördiga ut. Det är okej.
Michele.
Ser ju inte så farligt ut men den var tio meter över marken och såå ranglig!!
Baby, baby.
Ah men asså hur fin är den här tjejen??
Sjukt fin!
Till alla.
Nu är det så jävla viktigt. Nu spetsar ni öronen och stänger av allt ljud omkring er. För här kommer sanningens ord.
Bekräftelse
Sanning
Respekt
Svaghet
Gorgeous
Hjärta
Känslor
Jag kommer skriva detta ur mitt perspektiv och detta är min tro.
Bekräftelse är grunden till lycka. I alla led. Om den kommer från Gud eller små andliga tecken, en vän, mormor eller din sommarromans så betyder den något. Och du behöver den. Utan bekräftelse krymper vi. Självkänsla gror i grunden i bekräftelse från någon som inte är du men en dag har du samlat på dig mod och självinsikt nog att förstå att du är värdefull och du kan ge. Ditt jag och dina tankar är viktiga.
Alla har inte lika stort behov av bekräftelse, men utan krymper vi.
Att våga bekräfta en annan människa är en annan grund. Att ta sig tiden, förståelsen av varför, och göra det. Att lyssna, att läsa av och säga i all sin enkelhet att jag ser dig, jag hör dig. Vad för relation du än har till denna person.
Jag är besatt av att bekräfta andra människor. För att jag tycker det är viktigt och för att jag alltid lär mig något av det.
Lyssna, se, bry dig, ta dig tid, ge tid.
Sanning i bekräftelsen spelar också roll. Att säga snygga skor, för att vara trevlig, ger inte mycket i det långa loppet. Men att säga: Jag ser att du är ledsen, jag ser att du har mycket att fundera över. Det ger. Att inte säga: ingen har tidigare kysst mig som du när du inte menar det, men att säga: Du intresserar mig, det ger något. En äkthet, en trovärdighet. En tillit.
Att inte lura sig själv, att inte gå in i en relation för att personen är god eller vacker utan att känna en attraktion i hela kroppen för att den personen, inte kroppen, ger dig något. Att njuta i stunden men inte av stunden som sådan. Inte för att du inte har bättre för dig eller för att det var det bästa du kunde få för nu.
Att värdera sanna känslor högt. Det ger något. Att tala sanning från hjärtat och inte läka det genom att trasa sönder någon annans. Att se vad du har nu, inte vad du kan få eller vad du har haft. För den största sanningen är nu, inte då eller senare. Nu.
Att respektera varje människa du har en relation till. Ännu en gång, att se den personen, lyssna även om orden är få, kanske inga. Att respektera andra människors känslor, vilken relation ni än har. Respektera din älskades ex. Eller ditt ex’s älskade.
Våga vara svag. Våga tala om när det gör ont och varför. Våga göra det du behöver, när du behöver det. Våga ge upp ibland. Våga släppa taget. Kämpa hårt, men blir du inte lycklig, släpp och gå. Lyssna till uttrycket “If he doesn’t chase you when you walk away, keep walking." Det gäller alla relationer, inte bara med en idiotkille.
Våga uttrycka dina ord. Öppna munnen, vässa en gammal penna, posta ett brev. Fläk upp ditt hjärta på bordet framför den som har det.
Och glöm för fan aldrig bort att du är gorgeous. På alla sätt. Dina hängiga bröst, din asymmetriska näsa och din för korta överläpp. Precis som din långa kropp, ditt tunna hår, din bleka hy eller din finniga rygg. Du är gorgeous. Alltid. Oavsett. Du är ett under och våga inte säga emot. För det är helt sant.
Jag har älskat dubbelhakor, sneda snoppar, spinkiga ben och spott som sprutar ur en pratande mun. Jag har älskat den som inte kan vissla och han med små fötter, han som var för gammal och hon som hade armarna fulla med utslag. Kärlek sitter inte i kroppsdelarna. Det gäller bara att hitta de människor som fattar hur gorgeous du är och de står inte i vart hörn. Men det spelar ingen roll. Du blir inte mindre gorgeous för det. Njut nu. Livet må vara jävligt så många gånger under resan men svälj och sträck på det som är du. Kropp och sinne.
Lyssna på hjärtat när ingen annan lyssnar på dig. Prata från hjärtat när ingen annan pratar med dig. Känn med hjärtat och våga ge det till någon. Hur hårt det än slår och hur mycket någon än fyller det så finns det alltid inom dig och ett hjärta ljuger inte. Särskilt inte ditt. Och home can be wherever the heart is.
Var inte for snäll men var för fan inte för dum. Ta ingen skit. Ta ingen jävla skit och såras öppet så det syns. Göm inte dina tårar. Döm med hjärtat och döm hur hårt du vill men glöm inte förståelsen.
Och så känslorna. Du tror du kan styra dem men det kan du inte. Du kan manipulera dem för en stund men när de är sanna, då vältrar de sig över dig utan hejd och du kan inte göra ett dyft. Njut och gråt. Var stolt över att du kan känna och när du känner något äkta, dela med dig.
Jag är så jävla arg för tillfället och det handlar om tystnad och oförmåga att kunna uttrycka sig. Det är för fan bara att känna efter och öppna munnen. Och håll hårt i det som är dig kärt, och det du håller kärt kväver du inte för då kväver du dig själv. Och åt helvete med internet. Allvarligt. Vad gör det med oss? Tror vi på allvar att det är äkta? Hjärtat och känslorna och tankarna är allt men ge det till den som berörs. Addera lite äkthet och dö med ett leende.
Nej nu jävlar.
Jag lever.
Hej hej.
Ja jag vet att det är länge sedan sist men kan man bara surfa från mobilen så blir det såhär. Jag filar på ett inlägg som jag skriver offline så inte så mycket data ska gå åt. Men min dator är nära att krascha och allt tar en miljon år att göra så ja, segt går det.
I alla fall så finns det en hel massa att berätta sedan sist och det ska jag göra när tillfälle ges men nu ska jag iväg till biblioteket för att skriva ut dokument och besöka ett child care centre om jag vågar. Senare ska jag träffa Kim och efter det blir det after work med Linda och några andra svenskar, däribland Kim.
I övrigt så kämpar vi på med vår brokiga vardag. Jag har sovit i gästrummet några nätter för jag behövde det och ack så mysigt när ett hjärta som mitt kommer insmygandes och frågar om jag inte kan komma tillbaka till vår säng nu. Låter så löjligt från min sida att sova i gästrummet men vi är båda så trötta och jag har så svårt att sova p.g.a. alla tankar och då har det varit så svårt för mig att ha honom snusandes bredvid mig när jag bara vill krama honom. Bättre att kramas godnatt och sedan sova på annat håll så att jag faktiskt sover.
Igår bestämde vi oss för TIDIG kväll, var heeelt mörbultad av faktiskt hårt jobb och öm kropp. Vi åt middag vid halv åtta och la oss sedan.
Skriver mer snart, jag lovar men nu måste jag göra det jag måste! Kram o klapp till er alla!!
Bilkrasch.
Hej.
Igår (torsdag) var en hemsk dag. Först och främst hade jag så himla tråkigt. Alltså verkligen skittråkigt. Jag brukar ändå vara rätt bra på att underhålla mig själv. Men inte igår. Jag hade så tråkigt, så tråkigt att jag somnade. Jag somnade av tristess. Då har man tråkigt. Fram till klockan 14 gjorde jag ingenting. Absolut inget. Men då fick jag nog och bestämde mig för att ta tag i mitt enda mission för dagen. Ett tack till Damon.
Som jag nämnde senast är det inte roligt att vara ofrivilligt försörjd av någon annan. Varenda dollar jag spenderar är hans. Nu spenderar jag ju inte sådär fasligt mycket, men ibland händer det att jag köper mig en glass, eller lite yoghurt eller åker tåg.
Jag får låna hans bil precis som jag vill och han är generös på alla sätt en människa kan vara generös. Och vad som händer är att jag har så himla svårt för att säga tack. Det har jag alltid haft. Ingen bra egenskap. Får jag en present eller om någon gör en tjänst för mig säger jag givetvis tack, men när det kommer till stora saker, då går jag i baklås. Jag vet inte hur jag ska säga, eller när.
Hur tackar man någon som gör allt för en? Säger tack, tänker väl ni. Men jag kommer mig inte för. Jag kan inte ens hitta ett bra tillfälle att göra det. Jag känner mig så skyldig hela tiden och vet inte hur jag nånsin ska kunna ge tillbaka. Kärleken behöver jag inte anstränga mig med, jag ger honom allt jag har utan att ens försöka.
Så jag åkte i väg med bilen och valde ut ett kort till honom. Och i där skrev jag allt som jag tycker är så svårt att säga. Att jag är tacksam för alla handlingar som är menade för mig men att jag älskar tankarna bakom dem mer. Jag har ju inga pengar så det fick bli ord och hans favoritgodis för de två dollar jag hittade på gatan.
Jag skulle lägga det på hans kudde så han hade det när han kom hem från sin crossfit. Men när han kom hem från jobbet, eller näej, det var jag som kom hem från mitt lilla mission och han var redan hemma, då skulle vi åka och handla men för att han skulle hinna till sin crossfit så tog vi två bilar så jag kunde köra hem med maten och han direkt till träningen. Vi åkte till ett ställe där jag inte är så van att köra och med en skitdum parkering. Jag var lite småstressad för vi hade bråttom. Kom in jättedumt i parkeringsrutan och fick lite panik för jag avskyr att göra bort mig när folk ser på. Och vad händer sedan då?
Jag rullar sakta framåt mot betongväggen jag har framför mig och får ännu mer panik så jag TVÄRBROMSAR. Tror jag ja, jag trycker inte bromsen i botten utan g a s e n. Med all kraft prejar jag bilen in i betongväggen med en hård smäll. I backspegeln ser jag Damon skåda alltsammans och hela världen stannar. Det var ingen liten smäll. Jag slutar nästan andas och tårarna bränner. Damon springer fram och kollar bilen, ja bilen, och jag ser i hans ögon att det här var inte bra. Han slänger ett öga på mig och ser hur chockad och ledsen jag är, öppnar dörren och klappar på mig och säger att det är ingen fara, jag är inte skadad och ingen annan heller men undrar vad jag tänkte.
Jag tänkte bara bromsa. Det var allt. Men kan man inte skillnad på gas och broms ska man fan inte ha något körkort. Han pussade mig på tinningen och sa att det var bara en olycka och det kan hända alla. Inte mig, kvider jag fram gång på gång. Inte mig.
I den stunden ville jag bara dö. Jag ville inte nånting mera. Jag hann tänka så många tankar och till och med de löjligaste av tankar. Som att hur kan han vilja vara med en tjej som kraschar hans bil in i en betongvägg? Han kommer inse att han inte vill ha mig nu. Jag är för dyr i drift, det här går inte.
Han gick runt bilen och satte sig på passagerarsidan. Pussade på mig och frågade om jag ville höra de goda nyheterna. Det är i alla fall ingen fara med betongväggen, den står kvar. Och som vanligt får han mig att le, fast jag inte vill. Väggen är okej så den behöver du inte oroa dig för. Vill du åka hem nu så handlar jag sedan?
Så fick det bli. Tårarna rullade och jag skämdes mer än vad ord kan beskriva. Han guidade mig hela vägen hem och åkte på sin crossfit. Jag kände mig misslyckad, berättade för Lisa som strax ringde upp mig och sa snälla ord och att även solen har sina fläckar. Hon är det närmsta en riktig vän jag har här.
Pratade med Åsa innan som också hon peppade mig och berättade om alla hon känner som gjort samma sak. Att det händer. Att man kan ta fel på gas och broms men hon förstod mig. Det är inte kul.
Efter en lång stund med Lisa ringde Damon på andra linjen och frågade om jag skulle komma ut så kunde vi handla ihop. Så fick det bli. Han pussade mig igen och sa att det bara var en olycka och att allt blir bra. Vi handlade och jag började laga mat. Skitäckligt blev det. Bajspruttäckligt och så skar jag av mig fingret också. Skitdag! Försökte göra god kyckling med fetaost och timjan och färska minitomater från trädgården i Philadelphia och sour cream men det smakade toalett. Michele och Damon försökte säga att det smakade gott men mig lurar de inte!!!!
La oss strax innan tio, Damon fick sitt kort och alla ord som bara kändes som ett hån mot mig själv efter allt som hänt. Tack för att jag får krascha din bil liksom. Han la sig med armarna runt mig, slumrade till en stund men gick sedan och borstade tänderna. Sedan gav vi varandra all kärlek vi hade kvar för dagen och somnade. Imorse när hans klocka ringde så var jag otroligt känslosam. Kände i varenda cell hur gärna jag vill ha den här killen som min. Ville verkligen inte att han skulle gå. Finns ingen som luktar godare än honom, till och med på morgonen men skillnaden den här morgonen var att jag bara kände glädje trots att det blev kallt och tomt när han gick.
Han gick ner och åt frukost men kom och pussade på mig igen innan han lämnade huset. Varje morgon gör han det och jag vill aldrig nånsin bli av med honom eller det.
Somnade om och drömde att jag var på planet hem. Och en båt, nästan hemma i Sverige slog det mig, vad gör jag här? Varför är jag på väg hem? “Ja inte vet jag,” sa mamma. “Nej jag fattar inte heller,” sa Åsa. “Ditt visum gäller ju i nästan ett år till.” Jag började storgråta. Helt förtvivlat och saknade Damon så mycket att jag höll på att dö. Ja, det kändes faktiskt så. Som att jag måste tillbaka nu, nu, nu, ta nästa plan direkt. Så vaknade jag och undrade om Michele hört mitt gråt. Insåg att jag var kvar här och att om bara några timmar så är han hos mig igen. Och den känslan var oslagbar. Jag är där jag ska vara. Jag är tusan i mig där jag ska vara.
Krasch bom bang.
Min kära dator har varit mig trogen sedan hösten 2008 och den har fungerat felfritt, gör det egentligen fortfarande, MEN. Igår tappade den sin on- och offknapp för internet. Så den funkar liksom inte att vara uppkopplad med nu om man inte har en väldig, väldig tur. Det suger.
I övrigt jagar jag jobb, jag får inte vara för petig men jag vill ha en dräglig lön, det är allt. Jag jobbar ju sporadiskt på centret och igår var det en bra dag där. Det är inte roligt att leva på någon annan säger jag. Jag längtar SÅ tills jag kan bjuda Damon på något. Till dagen då jag får bidra. Till jag kanske får köpa något till vårt hem. Tills jag får ge tillbaka lite av allt det som han stått för.
Så nu skulle jag alltså behöva en ny dator, det är svårt att leta jobb utan. Telefonen funkar liksom inte så bra. Men är man utan pengar så är man. Skulle inte störa mig ett dugg om jag i alla fall kunde få ge lite till Damon. Man kan tycka att det är väl bara att acceptera att han betalar precis allt för mig nu. Men så känns det inte för mig. Jag känner mig skyldig hela tiden. Precis hela tiden. Jag är inte van att någon annan betalar för mig på det sättet. Jag har lånat pengar av mamma och mormor, men det är en helt annan femma.
Tiden känns så mycket mindre här i Aus. Dagarna går så fort och när jag jobbar och Damon med så kommer vi hem omlott så han först, jag sedan och när jag kommer hem är han på crossfit, Michele eller jag lagar mat eller så väntar vi tills Damon kommer så lagar han, så äter vi, pratar lite runt bordet och så är klockan redan halv nio.
Vi somnar bredvid varandra men är så trötta så vi hinner inte säga mycket. Vaknar vid 5, får några miunuters närhet men inga ord, sedan åker han till jobbet och så börjar det om igen.
Ikväll är det steak night igen men funderar på om jag ska låta Damon åka själv. Det är supertrevligt men han betalar så mycket ändå.
I övrigt är livet här helt jäkla underbart, jag bara väntar på den första personen som kommer och hälsar på så ni också får avnjuta detta land. Så glatt folk och så enkelt.
I lördags hade vi födelsedagsbarbeque för Leo hos honom. Han hade fått flyga helikopter på dagen och sedan samlades det vanliga gänget plus Andy's syster som jag inte träffat förr och vi hade en så himla bra kväll! Det är sanning att man umgås på ett annat, mer avslappnat sätt här. Sedan tycker jag att det kanske konsumeras onödigt mycket alkohol här, det finns liksom inga kvällar utan. Ingen är dock dräggig som många kan bli i Sverige enligt min uppfattning så jag vet inte om de har en annan kroppslig tolerans och på sitt sätt sorglig vana av alkohol men det känns i alla fall alltid glatt och avslappnat.
Väntar på att en annan svensk tjej ska höra av sig så kanske vi ses idag, jag hoppas på det. Fick mitt första samtal idag som inte var från Damon eller hans familj och det var Lisa. Då blir man glad minsann! Leo's syster Linda har ringt ett par gånger också men hon är typ som min familj i alla fall.
Hur är allt hemma? Har sommaren bättrat på sig? Tack igen för alla kommentarer och hälsningar. De får mig att känna mig mindre ensam!
Lisa.
Hallå hallå!
Jag har så mycket att berätta men så lite tid, det kan man inte tro. Igår skulle jag och Lisa ses igen och eftersom vi ändå skulle ses på dan frågade jag henne om hon inte ville följa med på min intervju kl. 11. Hon sa glatt ja, fast vi bara käfår tnt varandra i nån vecka drygt så är hon så otroligt omtänksam och go!!
Damon och jag, mest jag hade en sömnlös natt i backspegeln så jag var lite av ett vrak. Han körde mig i alla fall till Lisa, världens bästa är han när det gäller, ja oftast annars också, vi pussades länge hejdå i bilen och sedan väntade han tills han såg att Lisa kom. Han frågade om han skulle köra oss till intervjun men jag ville se Lisas boende och åka kommunalt.
Damon och jag, mest jag hade en sömnlös natt i backspegeln så jag var lite av ett vrak. Han körde mig i alla fall till Lisa, världens bästa är han när det gäller, ja oftast annars också, vi pussades länge hejdå i bilen och sedan väntade han tills han såg att Lisa kom. Han frågade om han skulle köra oss till intervjun men jag ville se Lisas boende och åka kommunalt.
Vi åkte hiss (!!!) upp, jag som inte åker hiss och väl inne i lägenheten tappade jag hakan lite. Såå fin! Stora glasfönster med utsikt över den glittrande floden och hela stan. Sjukt fint!
Vi snabbade oss lite och åkte mot intervjun. Tur att Lisa var med för jag hade inte hittat. Aldrig!! Till slut gick vi av buss nummer två och så letade vi (Lisa) rätt på rätt gata. Läskigt fina hus. "Tänk om du får jobba i ett hus som det där" sa Lisa och pekade på ett hus snett över gatan. Sekunderna senare insåg vi att det var det huset det gällde!! Det var ringklocka på grinden och hjälp vilket hus! Blankare golv har jag aldrig sett och jag vågade knappt röra mig. Mer om det en annan gång.
Efteråt pratade vi om familjen samt för- och nackdelar med att jobba för dem. Vi åkte tillbaka till stan, strosade en kort bit innan vi gick in på pannkaksstället vi bestämt att vi skulle gå på! Mysigt ställe med massor av olika sorters pannkakor och topping. Lisa bjöd mig och vi mumsade varsin tallrik med pannkakor, banan och glass. Och pommes frites. Hon älskar också glass och pommes! Mums!
Efter det visade hon mig lite av stan och den botaniska trädgården. Det känns så himla bra med henne. Så avslappnat och jag är så glad att jag träffat henne. En kompis liksom! Och en som det känns sådär rätt med!
Vi är bjudna till henne och hennes kille på lördag. Känns så roligt att jag får ta med Damon på någonting.
Idag har jag träffat en annan svensk tjej, Linda. Jag tog tåget till South Bank där vi möttes över en ananasjusice med is, hon tog cranberry. Lugn och rar, hon och Lisa är totala motsaser förutom det rara, det har de bägge.
Damon och jag ska prata ikväll. Om min framtid. Om vad jag vill göra här och hur jag ska lyckas med det. Så nu stänger jag ner. Tjipp hej!
Jag tillägnar dig denna låt Sverige.
Överraskning.
Hello!
Igår vaknade jag i lugn och ro och började dagen med att skypa med Martin och mamma. Men mitt i allt ringde de från childcare centret jag jobbade på här om dagen och undrade om jag kunde hoppa in igår. Skyndade iväg och det bästa med att jobba där är resvägen. Låter kanske sorgligt men så är det. Jättegoa barn och snäll personal men jag fattar liksom inte uppgiften. Visst är de här barnen minisar men jag kan inte se att de gör något med barnen. De gör vad de vill.
Efter jobbet tog jag färjan hem. Jag och Damon skulle in till stan så det blev bara hem och byta om och vända. Damon betedde sig superstressat och småsprang som en virrig höna. "Vi hinner inte äta" sa han. "Vi får ta nåt snabbt bara." Slängde i oss varsin kycklingburgare och sedan drog han mig vidare. Jag fattade ingenting och till slut sa jag: Vad är det vi har så bråttom till? Vart ska vi? Okej, jag kanske frågade några fler gånger än så men jag fattade ju verkligen ingenting.
Vi gick in i nån märklig uppgång på ett hus och han öppnade en dörr varifrån det strömmade varm luft. Ett masssagecenter! Vi skulle få varsin helkroppsmassage men det visste jag inte då. Jag blev lite nervös och fick fylla i ett papper. En tjej kom och hämtade Damon och sedan kom en oerhört slemmig kille, inte mycket äldre än jag och hämtade mig. Jag fick smått panik. Jag var ju inte alls beredd på nån massage och självklart hade jag på mig mina silkigaste minitrosor och kände mig allt annat än bekväm.
Han började massagen och fick lite problem då det inte fanns mycket att fästa lakanet i då mina trosor var nästanintill obefintliga. Huuua! Låg som en stel pinne så ibland fick han skaka mig lite så jag slappnade av. Det var en HELKROPPS-massage nästintill bokstavligen och det kändes så jobbigt att Damon var så gullig och jag inte kunde njuta av det. Jag tror jag var tio ggr stelare än innan vi kom när vi gick därifrån. Var såklart jättetacksam men tog en dusch det första jag gjorde när jag kom hem för att få bort hans händer och all olja. Näej, nåt större fan av manliga främlingar är jag i n t e .
Damon jobbar och jag ska snabbt städa lite och bädda rent. VA? Ska JAG verkligen göra det? Guuuud så ojämställt!!!!!!!!!!!!!!
Ciao!!!!
Det tar sig.
Hej!
Sist skulle jag träffa en svensk tjej här i Brisbane vilket jag också gjorde. Lisa. Supergo och jag är så glad för det! Det tar ju TID att lära känna någon men vi hade ju lika väl inte kunnat klicka alls. Vi möttes nere i lokala byn och gick och åt vegetarisk macka på French twist. Det är så gott där.
I förrgår åkte vi och kikade på hennes handbollsteam för att se om det är något för mig: Får se hur det blir med det. Efter det köpte vi choc tops (glass) på en bio i närheten och jag prvade en ny smak. Old English toffee. Suupergod! Vi åkte ner till vattnet och åt de där för att sedan åka hem och fixa med saker inför gårdagen.
Igår fick jag jobba för första gången, bara som vikarie men det var så roligt att få göra något. Och att se hur deras child care centers funkar här var riktigt intressant. Har inget emot principen som sådan att ha med sig egen mat till sina barn men när jag ser en liten pojke sitta och äta vitt bröd med smör till lunch och lite vatten, du gnäller det i mitt hjärta. De andra barnen satt och mumsade asiatisk gryta med ris, spaghetti bolognese, grönsaker och annat och den där lille pojken sträckte sig efter deras mat men fick nöja sig med sin macka som han ändå bara satt och smulade sönder.
Jag frågade vad de brukar ha med sig till lunch och svaret var att det var olika men den där lille pojken hade mest mackor. NÄE! Jag bara hoppas att alla hans andra mål är bra och stadig mat.
De två yngsta barnen vi hade igår var 4 månader och åg mest på en kudde under ett babygym, absolut inget fel i det, stället som sådant var väldigt lugnt och harmoniskt med lugn musik i bakgrunden och stora utrymmen. Fin, planerad gård och väldigt avslappnad stämning. Men att jag arbetade kändes det då inte som..
Slutade klockan fyra och det tog mig en halvtimme att hitta till floden och city cat:en. Väl där 20 minuters väntan och sedan en timme hem. Men det gjorde inget för den där båten är så mysig!
Damon hämtade mig vid färjeterminalen och så åkte vi snabbt hej för att hälsa på Kaylee som kommit och sedan till Leo och alla som var där: Andy, Franco, Linda, Sarah och Mark. Sedan vidare för den sedvanliga steak night:en. Där väntade också Quentin. Vi var så många så vi fick sitta ute men det gjorde inget för infravärmen var på. Blev en supertrevlig kväll med stor steak, grönsaker och mycket skratt. De är rätt härliga i det där gänget.
Jag vill ha ett jobb NU men får ge mig till tåls. Har fått en dag till att jobba i alla fall så nåt bra måste jag gjort.
Nu ska jag hitta på lite här så hörs vi igen. Har just parat med min älskade lillebror och att höra sin 14-åriga sådan säga jag älskar dig är obetalbart! Det ni!
Genom fönstert på the City Cat igår..
You don't know how much I love this.
Vi har en ny favosång här i huset. Varsågoda:
Ett år.
För ett år sedan hade jag precis lämnat en båt i Visby hamn. Jag hade timmarna innan suttit i vår lille Nissan-bil, smått tagen av en ihopklämd kille i mittensätet i baksätet och hållt i hans händer. Ingen visste hur viktigt och stort det skulle komma att bli. Jag höll inte i hans händer av kärlek eller för att ens en gnutta romantik låg i luften. För det gjorde det inte. Han var bara en kille som ville hem till båten och sova. Jag var en tjej med ett smått trasigt hjärta som törstade efter någon som kunde laga det igen.
Jag måste ändå med facit i hand säga att det var där och då i lilla bilen som jag först föll för honom. Nånting hos honom fångade hela min uppmärksamhet. I allra första hand var det nog hans kroppspråk. Men det som rörde vid mig mest, var hans blick. En blyg blick men med så mycket charm att den inte gick att undgå.
Vi gissade hur gamla alla var och när jag skulle gissa Damons ålder bad jag att få titta på hans händer. Låter verkligen asnördigt men det går faktikst att läsa av ålder någorlunda genom att titta på händer. Jag låter mig luras av det i alla fall. Det var inte så viktigt egentligen men jag tyckte han hade så fina händer. Jag tog dem i mina och vände på dem. "Jag tror du är 28." sa jag. Han smålog lite och så sa han, "jag fyller faktiskt 28 idag," Jag trodde inte riktigt på honom och vi frågade om vi fick se hans leg. Det fick vi. Och jodå, det var hans födelsedag. Jag la hans efternamn på minnet och smög försiktigt fram min mobil och sms:ade mig själv.
Var berörd av kvällen en lång tid efter, inte i första hand av Damon, mer av hans vän Niclas som vi stannade hos en lång stund för mer än spännande prat. Tonade av mötet ganska ordentligt, kom hem till Stockholm och försökte lappa ihop det jag och Alex sakta rivit sönder. Vi bestämde oss för att gå skilda vägar och mitt hjärta var så sjukt tungt. Jag hade ingenting i livet som gjorde mig riktigt glad för stunden.
Skrev en hälsning på Facebook till Niclas för att tacka för den intressanta kvällen och sedan funderade jag hundra gånger om ifall jag skule våga skriva något till Damon också. Jag tyckte det kändes helvridet att skriva till en främmande människa. Niclas hade vi ju ändå pratat i flera timmar med men Damon, det var annorlunda.
Jag var så uppgiven i allt och tänkte att näe, jag har inget att förlora på att skriva några rader. Och så gjorde jag det. Bara sådär. Ganska snabbt fick jag ett glatt svar som jag svarade på. Och så svarade han. Och jag, och han och så föreslog han att vi skulle ses. Jag fick panik! Han bodde nere i Helsingborg och jag uppe i Stockholm och jag kunde inte få ihop hur den träffen skulle gå till. Jag var välkommen ner men han kunde också tänka sig att komma upp. Men då var tanken också att han skulle stanna hos mig över helgen eller jag hos honom. Aldrig i livet! En främmande människa under mitt tak? Nähäej! Och att åka ner till Helsingborg och bo ihop med honom och hans vilt främmande Filip som jag förstås träffat men ändå, nähäej!
Vi sms:ade bara till en början men efter någon vecka så ringde han. Och så hände nånting. Jag började känna ett äkta pirr i kroppen. Jag började längta efter någon jag inte kände. Jag hade ingenting annat än honom i huvudet och jag kunde inte ens sova om nätterna. Jag kunde ligga vaken med en rastlöshet och ett leende utan att egentligen tänka en vettig tanke.
Till slut gav jag med mig. Jag åker ner! Bokade biljett men fick kalla fötter och ångrade mig. Ångrade mig ännu mer över det sista beslutet efteråt och tänkte att näej, nu glider det här mig ur händerna och han kommer tappa intresset helt för en så feg tjej som jag. Jag bjöd upp honom till mig till helgen efter. Och han kom. Han kom.
Den helgen var så fin och speciell. Vi var nära varandra men alldeles för blyga för att gå längre än så. Och så fanns där nån form av känsla av att det här var viktigt tror jag.
En helg blev två, och två helger resulterade i en resa ner till Helsingborg. Och varje helg i 8 veckor var vi tillsammans. Sakta, sakta började vi bygga på något som idag är det finaste jag vet. Jag känner och har hela tiden känt en sådan stark dragning till oss. Vi har inte haft det rosenskärt under det här året, mycket har varit så himla svårt och längtan byttes snabbt ut till en enorm saknad som bara gjorde ont. Men vi har kämpat för att få en start på nytt. Ett riktigt vi, en chans. Och vi tar den nu.
Vi älskar och vi testar. Vi argumenterar och såras men efter varje argumentation, varje hjärtskärande diskussion så känns det som är vi 10 gånger bättre, 10 gånger starkare än innan. Vi sa det till varandra igår. Precis det. Vi känner lika där. Och att vi ibland har våra tvivel men att kärleken tycks vara starkare än dem.
Och här är vi nu, ett år senare, inte fullt så vilsna som när allt började. Vi vet egentligen inte mer om framtiden nu, men vi vet var vi står och vi vet vad vi vill. Det var det.
I lördags kom Damons bror Jason och hans flickvän Lauren. Vi mötte Andy med sällskap på ett ställe nere vid vattnet där de drack öl och jag varm choklad med marschmallows. Vi tog en city cat (en katamaran) till stan där vi först besökte ett häftigt ställe som heter the Power house, sedan sa hejså till Andy med sällskap och blev upphämtade av Franco som körde oss till The Stokehouse. Ett läskigt fint ställe men med avslappnad och behaglig stämning, precis vid kanalen. Maten vi åt var bland det godaste jag någonsin ätit. Vi beställde in massa smårätter och pommes frites som inte var av denna värld. Smakade inte ens pommes frites utan heeelt gudomligt. Jason och Damon beställde varsin Dry Martini och när notan kom såg vi att de kostade 25 $ styck. Ta det gånger 7 så har ni det svenska värdet. Dyrt var det men sååå jäkla vällagat och servicen var top notch!
Igår var det Damons födelsedag och jag väckte honom tidigt när det fortfarande var mörkt för att födelsedagsljusen skulle få effekt. Lite kärlek på det och sedan tog vi en dusch ihop innan det var dags för frukost på French twist tillsammans med Jason och Lauren.
Efter det åkte vi till the Gold coast och Damons föräldrar där Michele, Nicole och Mia redan var. Världens godaste födelsedagslunch väntade och sedan tårta. Damon somnade i soffan en kortis och Mia dekorerade hans hår md sådana där saker man blåser såpbubblor med.
Framåt eftermiddagen åkte vi hem, fixade mat och la oss för att titta på film men vi var så trötta efter en lång dag så vi stängde av och somnade på momangen.
Idag ska jag träffa en svensk tjej här i närheten och ikväll har vi inga större planer ännu. Men en liten upp fick ni i alla fall.
Jag saknar er faktiskt och hoppas att ni kommer och hälsar på mig! Ni vet att ni är välkomna!!!!! Bilder från sista dagarna:
Provokation.
Det här är viktigt. Jag provocerar visst. Vem vet jag inte för personen i fråga är anonym men det är tydligen provocerande att jag överraskar min älskling med köttbullar samtidigt som jag tyckte det var lite uppseendeväckande att vi tjejer fick sugrör till maten men inte killarna. Att jag lämnat jobb, vänner och land är visst också provocerande.
Såhär skriver "Anonym":
"Jag vet inte varför men ju mer jag läser av din blogg, desto mer provocerad blir jag. Trodde jag surfat in på en medveten tjejs sida. Jag har väl egentligen inte rätt att döma dig, jag känner inte dig, och du verkar stark, på ditt sätt, för du är så himla öppen och det är det inte många som är. Men prata inte om jämställdhet i form av vilket kön som får sugrör eller inte - när du (som så många andra tjejer) lämnat jobb vänner familj för killen, inte tvärtom, och dessutom blir stressad av att dina hemlagade köttbullar inte är klara i tid till han, HAN, kommer hem och innanför dörren. Som tur är behöver du inte bry dig om vad jag tycker, för jag har säkert fel. Och jag hoppas du är lycklig, detta är ju mina åsikter, ingen annans, framförallt inte dina. Ha de fint/BF"
Att jag vågar gå min egen väg och inte sätter mig på tvären och säger: Nej, antingen får du flytta hit eller så gör vi slut är alltså provocerande. Och omedvetet. Jag är omedveten. Om vad vet jag inte riktigt men det är kanske inte så konstigt då det är just det som kallas omedvetenhet. Att inte veta.
För mig fanns inget annat alternativ än att flytta hit. Jag har hittat en kille som frambringar mina bästa sidor, som får mig att utvecklas som person, som jag känner en väldig attraktion till och som bor i ett land där jag tappar allt vad press innebär. Som får mig att tycka mer om mig själv och att känna mig älskad.
Den här flytten och att träffa Damon har utvecklat mig mer på tio månader än fem år tidigare gjort.
Att överraska den man älskar har inte med jämställdhet att göra för mig. Och jag reagerar på det här för att jag tycker det är viktigt och för att jag tycker att det finns så många nötter där ute som tror de vet vad jämställdhet är. Jämställdhet är jättekomplext. Svårt. Diffust. Och enkelt. Jag vet inte själv exakt vad jämställdhet är men jag har tankarna med mig i det mesta jag gör. Dock aktar jag mig för att fokusera på fel saker. Som att jag skulle vara mindre värd eller låta mig köras med för att jag ville ha köttbullarna klara i tid till Damon kom hem när jag ändå inte hade något som helst för mig och vi dessutom skulle iväg.
Jag ville ju också ha mat. Vad skulle jag gjort? Tagit en rostmacka med smör ensam? Laga köttbullar till bara mig?Hade det varit bättre? För att Damon ska veta att i det här förhållandet är vi jämställda och vill du ha köttbullar får du fan laga dem själv?
Det skulle inte förvåna mig om det finns tjejer som tänker så. Liksom bara för att. Som aldrig skulle diska sin mans tallrik för att de riskerar att falla in i någon kvinnoroll. Eller?
Det rör ingen mer än oss men i det här förhållandet står mannen för mesta delen av matlagning. Han serverar mig frukost fint upplagd. Hemskt va? För det kan väl inte vara jämställt?? Att vi är nykära och vill rå om varandra borde skuffas undan för jämställdheten. Eller hur?
Och denna "Anonym" är noga med att köttbullarna var HEMLAGADE. Vi vill ha det så. Vi tycker om bra mat. That's it.
Är jämställdheten viktigare än den egna viljan? I det långa loppet är svaret säkert ja. Men jag har bäddat åt andra, både killar och tjejer nog så mycket i mitt liv. Om någon gång i livet så är det nu jag är självisk och följer mitt hjärta.
Jag må vara omedveten om mycket men när det kommer till mig själv så är jag mer än medveten. Jag försöker göra rätt utan att göra avdrag på min egen vilja och det är inte det lättaste. Sedan har jag en viktig fråga:
Varför måste vi tjejer 2012 vara så jävla starka och självsäkra? Varför får vi inte visa oss svaga och oroliga och små? Är vi sämre än männen då? Ger det männen mindre utrymme att känna sig så och bli accepterade för det? Jag är bara jag och hur mycket det än provocerar eller hur mycket jag än vänder ut-och-in på mig själv så är det nog så det alltid kommer vara. Jag kommer vara jag. Bara jag. Med eller utan provokation.
F-cking jävla lycka!!!!!
Men hallå tror ni jag skrek till i butiken när det här kom i min åsyn??? Nu kan ni börja oroa er där hemma för nu finns inte många anledningar till att komma hem längre!!!!!!!!!!!!!!! WIHOOOOOO!!!!!
Jojominsann, har ett obrytbart leende på läpparna jag. Idag har jag hängt i parken med Mia, letat jobb och varit och handlat med Michele. Det var det hele det.
Lovely weekend
Några dagar sedan sist nu, det har varit helg och jag har haft saker för mig. I fredags jobbade Damon halvdag så då passade jag på att försöka överraska lite. Men bara lite för han visste att jag skulle laga svenska köttbullar till middag. Istället fick jag för mig att de skulle vara klara i tid till när han kom hem, vid lunch. Kl 13 skulle vi vara på torget för att montera ner alla cut outs igen så jag tyckte jag hade gott om tid. Plockade fram alla ingredienser som vi köpt dagen innan och började blanda mjölk, ströbröd, havregryn, salt, peppar och sylt. Ja sylt, det är makaöst vad gott det blir med lite sylt i.
Och så lök. Lök ja. Var tusan är löken? Vi köpte ju ett helt nät förra veckan. Letade igenom både vår och Micheles kyl men ingen lök. Tittade på klockan och det sög till lite i magen, för när jag lagar köttbullar, då tar det tid. Mycket tid. Funderade några sekunder om det skulle bli köttbullar utan lök, men nej, det var några korta sekunder som fick mig att inse att så skulle det inte bli.
Jag drog på mig gympaskorna och småjoggade till affären 10 min bort. Hittade både lök, grädde och en bra sylt, en bättre än den hemma. Kikade snabbt i min lilla portmonä. En dollar och 60 cent. Nja, jag la tillbaka grädde och sylt och tog löken till kassan. Småjoggade hem.
Skulle plocka fram rotfrukterna till rotmoset och där under låg löken. Såklart!!
Började riva lök så tårarna rann och sedan fick allt svälla en stund. Jaja, det här är inte kockduellen eller Mat-Tina på tv så jag ska inte gå in i detalj på hur jag gjorde. I alla fall så var det efter en evighet dags att börja rulla. Och som jag rullade. Efter 15 bullar kom jag på att jag ju måste göra en testbulle. Kokade upp vatten och lät en liten rund boll bada. Sedan sätta på stekpannan och steka på den. Fräs, fräs, klart! Den smakade inte ett dugg så det var bara att knåda ihop allt igen och salta och peppra lite mer. Och så låta alla köttbullar bada i kokande vatten innan de stektes. Varför då undrar ni?? Det kan ni klura på!
Mitt i allt när köket ser ut som en hönsgård där en katt levt rövare ringer Damon och säger att han är på väg hem. På väg hem!???! En och en halv timme för tidigt! Jag hade inte ens kokat klart rotfrukterna till det blivande rotmoset. Svetten rann bokstavligen och jag hade ett sjå med att rulla bullar, låta dem bada, steka dem och sedan städa. Huu..
Till slut var det i alla fall klart och i samma sekund kommer hjärtat mitt hem. Blev faktiskt riktigt gott.
Vi snabbade oss iväg till torget där vi på en och en halv timme fick ner alla cut outs. Rekord! I Innisfail vet jag inte hur lång tid det tog. På vägen dit fick jag i uppgift att köpa kaffe åt Damon och Chai latte till mig. I ett litet ståndliknande café på ett hörn där de sålde alltifrån asiatiska rätter till pasta till pommes frites med gravy i muggar. Det ser sådär ofräscht gott ut. Man vill ha och vill inte på samma gång. Tyvärr hade de ingen chai så jag tog en hot chocolate istället. Gottigt!
På kvällen kom Micheles pojkvän Russell och vi fyra plus Andy och Franco gick ut och åt på ett ställe som hette Green Papaya. Thailändskt och libanesiskt. Makalöst gott!! Och trevligt att hänga med Andy. Jag klickar verkligen med honom.
Vi åkte hem men stannade på vägen och köpte det största glasspaket jag sett. Såg ut som Ben & Jerry´s-förpackningen men dubbelt så stor, allraminst! Rocky Road blev det och det var stämningsfullt i bilen. Jag och Michele kickade igång till Aerosmith's Don't wanna miss a thing.
Väl hemma bänkade sig 3 Aussies och en svensk uppraddade i soffan med varsin skål glass. Jag tyckte den var sådär i sanningens namn. Mjölkprodukterna här i Aus har ännu inte tagit mig med storm kan man säga. Men en desto gladare Damon skopade över min glass i sin skål. Alla nöjda.
I lördags vaknade vi utan större planer för dagen men åkte över till Franco's work shop. Han var inte där för stunden så vi åkte till Damons vän Ben som jag inte träffat tidigare. Svårt att säga så mycket efter en första träff men jag tycker han verkar mer än trevlig. Och han pratade med mig vilket jag uppskattade. Jag hamnar ganska lätt i bakgrunden här tills jag blir varm i kläderna och själv törs prata.
Han hade en jättego hund, Bronnie, vi fann varandra direkt! Efter besöket hos Ben åkte Damon och jag och tog en glass vid vattnet, sedan vidare till Leo och Damons båt som står hemma hos Leo. Damon och Ben skulle fixa nån probellergrej där vatten sugs in och ut. Jag slumrade till i bilen en stund under tiden. Lekte sedan med lilla Puppy som numera heter Mika. Finns många gulliga hundar i det här landet :)
På kvällen undrade Andy och Franco om vi ville med ut på stan för en runda men vi bestämde oss för myskväll bara vi. Hyrde filmen the Vow, köpte glass och faktiskt en påse chips. Har sett filmen förut men inte Damon. Förlåt att jag tjatar men jag är helt galen i honom för stunden och vi har kommit varandra närmare bara sista dagarna så att ligga i hans famn med hans armar runt mig är inte bara speciellt, det är min största lycka. Vi liksom lär känna varandra och upptäcker på vägen både livet ihop men också varandra. Och det leder till både tårar och jättefin kärlek. Om bara några dagar är det ett år sedan vi träffades för första gången. Trots det har vi bara varit tillsammans fysiskt i några månader. Det är en speciell situation.
Vad jag försöker säga är att vi är så nya ihop att det ibland dyker upp små sprickor här och var där vi inte "by heart" kan den andra eller denne/-as reaktion kring något. Jag pratar så mycket och Damon håller inne med allt. Där är vi olika men det är så...vad ska jag säga.. Äsch vad fan, det här är vår grej, behöver inte skriva det här. Oavsett är det jag går igenom nu bland det största jag varit med om.
Igår for vi ut på äventyr i Damons's Amarok. (Det är en bil mormor.) Fy sjutton säger jag bara. Road var jag inte. Vi åkte off road (där det inte finns någon riktig väg mormor) till att börja med i 2,5 timmar innan jag fick komma till en vacker rastplats. Helt ljuvlig med vilda kängurus i en dal och tystnad likt inget annat. Fantastiskt. Men så var det in i bilen för ytterligare 2 timmars skumpeguppväg. Killen bakom ratten var supernöjd. Jag var uttråkad till döds!!!
Nåja, väl hemma väntade det bästa hittills. MIA!!!!!!!!! Hon och Nicole är här för att stanna över Damons födelsedag och ingen är väl lyckligare än jag. Goa lilla unge! Inte var hon blyg heller utan har busat och gosat med oss alla hela kvällen igår och när Damon åkte till jobbet imorse dröjde det inte länge innan gullfian kom in till mig och ville läsa bok. Mellan 6 och 7:30 hade vi egentid så Nicole fick sova och nu ska vi strax ut på äventyr.
Det här blev en skitdålig uppdatering men bättre än inget. Håll tillgodo!!
Men fattar ni att jag är kär i honom eller?!
Här bor vi, utsikten från badrummet.
Damon visar Mika sitt nya hus hon fått av syskona G.
Vilket töntigt par va? Men lyckliga :)
I won't let you go.
Den här ska jag dansa till på mitt bröllop.
När jag och Damon precis hade börjat träffas spelades James Morrisons "I won't let you go" mycket på radion. Med tiden fick den mig alltid att tänka på honom och nu påminner den om vår första tid tillsammans. Texten är ju så sjukt fin och som så många andra kärlekslåtar känns den som ens egen. Som att den passar oss. Han sa en gång att "den här låten säger allt som jag känner för dig."
Jag älskar hans akustiska versioner av den och häromdagen i bilen med Damons syster Michele spelade hon just den versionen som jag älskar. Nu har det dock blivit en liten krock för det visade sig att hon och jag haft precis samma tanke om den låten. Att ha den som första dans på våra bröllop. Vad är oddsen??? Men men, ingen big deal, är det en av världens finaste kärlekslåtar så är det och jag kommer ändå alltid förknippa den med Damon.
Igår hade jag en lite tung dag som utvecklades till att såhär i efterhand bli ganska komisk. Mitt på dagen blev jag ganska ledsen, jag vill liksom ha ett jobb NU och jag oroar mig för saker där hemma i Sverige och framtiden och annat som hör en 25-årings lilla hjärna till. Damon och Australien är det bästa som hänt mig på länge och jag kommer alltid på ett eller annat vis se mötet med honom som en av alla räddningar som kommer i ens väg under livet. Men det var lite jobbigt igår och jag började faktiskt gråta här i sängen.
Tänkte att det gör inget för ingen ser mig ändå och särskilt inte Damon som kämpar såå för att jag ska känna mig lycklig och trygg och hemma. Vill inte att han ska se att jag är ledsen då. Till saken hör att kockan 15:30 skulle två killar komma och tvätta ena bilen. Klockan tio i två knackar det på dörren där nere och en stor liten svensk tjej med svullna ögon trippar ner för att öppna. Där står en charmknutte med tvättredskap i högsta hugg och säger att ja de skulle ju komma först om en och en halv timme men de är här nu och var finns the power?
Ehm, eh, ja, the power, alltså, I'm inte Australian. I do not bor här. This is not my bil. Eh, the power, yes, elektricitet, ja, here, somewhere we do have the power. Wait, I just gonna go check something. (Mycket mycket bra engelska.) Snörvlade in tårar och snor genom näsan och försökte låta så naturlig jag kunde när Damon svarade i andra änden av luren. "Where is the power?" Blablabla, till slut hade de i all fall fått koppla in sina grejer i vårt vardagsrum och så säger den ene till den andra: "I wanna listen to some good music, do you have some? varpå den andre svarar: Oh yes, wait.. Sekunderna senare dånar "WHO LET THE DOGS OUT" ur högtalarna och de börjar frenetiskt städa vår dunderklump till bil. Inifrån och ut.
Och där stod jag som ett koko med abrupt avbruten gråt i halsen, röda ögon som om jag var superallergisk och kikade på två latinos i 28-30-årsåldern till tonerna av Who let the dogs out som de tydligen tyckte var skitbra. Jojo, det händer saker här i Aussie också!
När de var klara efter någon halvtimme svirade jag om till mina nya träningsbyxor som jag fått av Damon samt gympisar och hans keps på knoppen och så gav jag mig ut för lite motion. Jag motionerade hela vägen till den närmsta affären jag blivit visad där jag köpte nyttiga Maltesers och Milky way. Sedan fortsatte jag min tur i ett hällande duggregn. Det duggade sådär suuupermycket så det blir helt dimmigt.
Hittade ett hus på vägen som var till salu och jag tänkte att tänk om vi kunde rusta upp det sådär från grunden och göra det till vårat eget. Jag kunde liksom se förvandligen framför mig från koja till ombonat slott med små knubbiga barn på röda trehjulingar på gräsmattan. Fint. Väldigt fint.
Jag försökte gå vilse men det gick sådär trots att jag knatade på i över en timme. Husen är såå annorlunda här och jag rår inte fär att tankarna dras till gammal film när jag strosar i områdena och på gatorna här. Varannat hus är nära att förfalla och varannat byggdes väl igår eftermiddag skulle jag tro.
Slutade 1,5-timmes walk med Viber-samtal med min älskade syster och när jag till slut kom hem var Damon redan hemma. Suuuupertrött. Han duschade och somnade sedan i mitt knä i soffan. Jag la en kudde under hans huvud och smög upp för att värma min kalla kropp i en dusch jag också. När jag kom ner hade han vaknat och jag ville träffa gänget på steak night men när hjärtat var så trött så fick han bestämma. Vi beställde pizza som vi (jag) körde och hämtade. Damon fick köra hem för det är så läskigt på kvällen när man knappt ser gatorna.
Pizzan var läskigt god. Tunn och lagom knaprig med nån ankliknande variant av bacon, jag vet det låter sjukt men det var som rökt ankkött tunt som bacon, med barbequesås, sesamfrö och minichilis. Kan tänka mig att det var den minst nyttiga pizza jag nånsin ätit men god var den! Och faktiskt rektangulär.
Blev en tidig kväll för oss, toppad med lite kärlek innan vi somnade i varandras famn. Jag vill fan aldrig att det här ska gå över. Nog har jag trivts i andras famn, mer än väl men här hos honom kan jag utan problem sova liksom kramandes tätt, tätt ihop i flera timmar innan jag måste vända mig. Även om det alltid är mysigt att vara nära när man är kär så funkar ju oftast kroppen så att den precis innan man somnar vill lägga sig på ett annat sätt som gör det omöjligt att vara sådär nära. Men inte med honom. Och vänder jag mig om så lägger han en arm runt mig eller flyttar sig närmare i sömnen och då dör jag lite av lycka. Att älskas av den man älskar är så fint att ibland undrar jag om jag verkligen är värd det här nu.
Och avslutningsvis för att det inte ska bli för löjligt skimrande så vill jag säga till alla som är nån annastans i livet än där jag är att vi såklart också har våra små gnabb om saker och ting. Jag kan bli arg och besviken på honom och utan tvivel han på mig, men det här andra, det fina, det väger så mycket tyngre så det gör inget. Visst kan det göra lika ont som det är skönt ibland men det är värt det.
Sedan vill jag mer än gärna att ni som är här inne och kikar lämnar ett avtryck. Det betyder jättemycket varje gång. Som en liten bekräftelse på att ni är där. Jag lämnar ut stora delar av mitt liv och jag vill gärna veta vilka som läser det.
Idag ska jag städa badrummet, ta en promenad och när Damon kommer hem ska vi försöka fixa bankkontona. Kram o klapp!
De där byxorna är så SJUKT sköna och första gången i mitt liv törs jag ha sånna där trekvartsbyxor.
Bakom vårt hus..
Bästa gympisarna i världen skulle jag tro.
Huset jag hittade..Till salu och allt.
Och dessa var grannarna ute på gatan..
På kvällen skypade jag, Damon och Michele med Nicole, Daniele och Mia.
Onsdag.
Godmorgon!
Igår blev en heldag i sängen, jag hade så ont i magen att jag inte kunde göra annat. Vid två stapplade jag mig till duschen och värmde mig lite för att sedan fixa lite med tvätten och äta. Efter 16 kom hjärtat mitt hem, bytte om och så åkte vi till familjen jag pratade om. Jättegoa barn hade de och lilla flickan som var två och ett halvt sa till Damon: You must promise to never park your car there again because I can't see the teddybears when you do. You must promise.
Vi kom jättebra överens med dem och både mamman och pappan var supertrevliga. Nu gäller det bara att hon hittar en familj till så de kan dela så jag blir nöjd med lönen. Ser inte så illa ut. De verkade jätteintresserade och de bor i närheten också vilket till en början är ett stort plus.
Vi åkte hem men vände i princip i dörrn och åkte till the Barracks här i Brisbane där vi spanade in vad som gick på bion och satte oss sedan på ett fint pizzaställe utomhus med infravärme. Damon tog lite vin och jag höll mig till vattnet. Vi hade världens bästa stund och började prata lite framtid. Seriöst men väldigt kärleksfullt ändå. Vi är så nya ihop men det känns så rätt. Jag älskar hans tänk och han mitt lugn tror jag. Vi har en väldig respekt för varandras person och jag tror att vi vill det här väldigt mycket båda två.
Ibland har han frågat mig varför jag väljer honom och mitt svar blir alltid: Jag vet inte. För hur många fina sidor han än har och hur väl han än behandlar mig, för att inte tala om hur fin jag tycker han är så sitter det liksom inte där. Jag bara vill vara med honom. Och igår där på restaurangen kände jag det igen. Finns ingen annan för mig.
Vi pratade lite om hur vi ska lägga upp en budget när jag väl får ett jobb och hur vi vill spara. Är skyldig både mamma och mormor så det kommer inte bli många kronor till mig själv men vad gör det när man redan har allt man önskar?
Vi hade det så bra så vi struntade i bion och när Damon sedan frågade om vi skulle gå någon annanstans för efterrätt sa jag att nej, vi ska spara våra pengar, vi åker hem och äter glass istället. Då log han finurligt och verkade rätt nöjd med det han också. Visst är det mysigt att äta ute ibland men jag gillar det minst lika mycket hemma. Sagt och gjort, vi åkte hem, gjorde oss iordning för natten och struntade faktiskt i glassen.
Han höll på med sin himla telefon som till och från verkar sitta fast i hans hand men miljoner år senare kunde jag ändå somna till kill på ryggen och slutligen varma armar omkring mig.
Idag är det regn i luften, vi vaknade till lätt regn och jag har inga särskilda planer för dagen. Kanske ska öva lite på att parkera.. Ikväll ska vi i alla fall prova en sak som jag vägrat ett tag, men säger inte vad ännu. Får se hur det går först. Senare är det dags för den sedvanliga steak nighten som alltid infaller på onsdagar. Har inte varit på någon än men hinner vi ikväll lär det bli av.
Ciao!
