Kärlek efter kärlek, går det?

Ibland är mitt hjärta så tungt, oroat, fyllt med minnen och information jag inte vill ha där. Oftast värst på morgonen, magen liksom knyter sig på mig när jag tänker på gammal kärlek. Jag har så svårt att tro på kärlek efter kärlek. Därför att jag är en av dem som ger hela mitt jävla hjärta när jag ger det och därför vill jag tro att det är samma för andra. Och när jag vet att den jag älskar nu har älskat förr så kan jag inte låta bli att känna och tro att det var äkta och det här är bara placering två, något man accepterar, nöjer sig med för man vill inte vara ensam, känslor finns men det blir aldrig samma som förra gången.
 
Ibland vill jag bara ge tillbaka honom. Ge tillbaka honom till henne och önska lycka till för då vet jag att jag i alla fall kan tro på det. Hur kan man älska någon som älskat förut? Jag tror inte på att kärlek går över. Man gör val som kanske tar en bort från den man en gång älskade men ett hjärta minns allt och jag tror inte att spår i ett hjärta nånsin kan suddas ut.
 
Ibland kan jag bli så arg för att de kastade bort vad som kunnat vara så bra. Jävla idiotjävlar. De har förstört för sig själva och de förstör för framtiden. De förstörde för mig för jag vet att de bara gick ifrån varandra för att de var tvungna, för att inga vägar ut syntes och det är fan inte min sak att gräma mig över deras misslyckande men nog jävlar är det mitt hjärta som värker nu och inte deras och därför påverkar deras handlande även mig.
 
Jag har ingen rätt att vara arg på dem och det måste låta helt vansinnigt att jag ens bryr mig, han är ju med mig nu, han säger jag älskar dig varje dag, han pussar mig på magen innan jag går ut och äter middag med en vän, pratar om framtiden med mig. Men jag vet att han bär på något ömt efter henne som skadat honom för alltid och bara tid kan läka och laga det som är så trasigt i honom.
 
Och så sitter jag här, så tillgänglig och fylld av kärlek för honom. Jag ger honom allt som han ville ha av henne och mer, jag låter honom vara den viktigaste personen i mitt liv och tänk att vara någons viktigaste person. Hur fint är inte det?
 
Men vad kan man göra då? Om man inte tror på kärlek efter kärlek, skulle man gått då? Aldrig provat? Aldrig hoppats? Aldrig försökt? Skulle man tills blodet rinner kämpa för att bygga upp det som rasades ner med sin egen första kärlek? Nej, för det är bara jag som funkar så, som skiter i prestige och vad som varit, vad som är rätt, och vad som är mest hälsosamt. För jag faller rakt ner i hålet om jag försöker ta ett kliv över.
 
Alla dessa ord och tankar är så konstiga och förbjudna och vilken idiot öppnar munnen om en sådan här sak?
 
Jag tänker på männen i mitt liv och särskilt en gör mig fortfarnde ilsken fast jag tryckt på off, och det är den 13 år äldre mannen som inte var min men som tog mitt stackars lilla hjärta och faktiskt gjorde mig lycklig. Han som hade fästmö och liten unge hemma, som charmade mig mer än någon nånsin gjort, som fick mig att bryta mot alla regler och lojaliteter jag tidigare kunnat föreställa mig. Så här på håll var det idioti att falla i fällan man han gjorde mig lycklig in i själen. Jag fattade hela tiden att det aldrig nånsin skulle finnas en framtid för oss, men vi låtsades och det var vad man kallar bitterljuvt. Sällan har man något i handen man med säkerhet vet att man kommer förlora, men jag visste, han måste ha vetat också. Så vi la i alla växlar, var förbjudna till max men höll det på en sådan nivå att samvetet klarade sig med nöd och näppe.
 
Jag vill inte vara med en man som har sitt hjärta på annat håll, som gav bort det men aldrig hämtade tillbaka det. Ibland önskar jag att hon kommer hit så jag kunde lämna över honom i hennes hand, men så pratar han i sin berusning ibland om hur jag är den han alltid drömt om, att jag är tjejen han aldrig skulle vågat titta efter, att jag är så mycket finare än vad jag vet och att han aldrig känt så starkt för någon så tidigt. Just det kan vara sanning, men det är fan inte samma sak som att ha älskat innerligt. Jag vill och kommer aldrig ta ifrån någon gammal kärlek. Men så gäller det att jag kan leva med doften av den i det som är mitt hem också.
 
Idag är det fredag här i Australien, jag ska jobba och ikväll är det jag och Damon. Det kan sluta hur som helst. Han åkte just tidigare till jobbet, han gick upp, ner för trapporna för att vad jag trodde göra frukost men istället kom han tillbaka, satte sig på sängkanten, tittade på mig med sin fina underbara blick, pussade och kramade mig, pussade mig igen, klappade min kind och sa jag älskar dig. Men han sa också att jag har such a concerned face. Tro fan det.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0