Det här kanske kommer bli det intressantaste inlägget jag nånsin skrivit för er. Kanske det mest spännande också, vad vet jag. Men hur börjar jag då? Jag tänkte berätta om alkoholen och mig. Jävligt laddat subjekt. Något som ligger som en aura kring mig jämt, i min vardag och vid fest, i mina tankar och i personen jag är. Världens största och mest välkända drog. Som jag exkluderat i mitt liv. Medvetet. Aktivt valt bort. Vid en ålder så låg som 14.
Alkohol har alltid inresserat mig, inte som något njutningsfullt utan i första hand som något skräckinjagande och farligt, något sjukt, svart och sorgligt. Även i dansande form och i lustande berusning. Jag har aldrig tyckt om den.
Så lågt ner i ålder som jag kan minnas har alkoholen skrämt mig. En av mina största rädslor som liten var fullgubbar. Magen knöt sig och mitt blod frös när jag kom i närheten av en fullgubbe. Lukten av sprit skrämde mig. Inte för att något någonsin hände mig, men jag greps av en så stark olustkänsla kring oberäknerliga människor som fenomenet fullgubbar.
I högstadiet pratade de vuxna om hur spännande det var med alkohol i tonåren. Jag kände inte den spänningen. Alls. Jag kände inget sug, ingen nyfikenhet. Varför vet jag inte. Mina kompisar smuttade på sina föräldrars flaskor i barskåpen. Alla tog lite var och ibland fick "vi" tag på öl. Jag smakade aldrig. Några gånger tog jag lite i ett glas men hällde ut på toaletten. Men ganska snart kände jag att nej, jag vill inte låtsas. Jag vill inte ha någon alkohol men jag är inte feg eller sämre för det. Jag vill bara inte.
Folk i min umgängeskrets försökte introducera cider och annan alkoholläsk. "Det smakar inte alkohol" Jag provade några sippar men tyckte inte om. Det började festas kring 14-15 års ålder, vi hade hemmafester och trots noll procent alkohol kunde jag dansa och ta för mig i ett rum. Många gånger hörde jag folk som inget visste säga: Fan, hur mycket har hon druckit?
Ingenting givetvis. Och jag spelade inte onykter, så som många gjorde istället för att gå den svåra vägen. Jag hade faktiskt kul. Jag tyckte om musik och att dansa till den. Men jag förknippade inte kul med alkohol. Jag tyckte inte berusningen var charmig. Jag var inte avundsjuk på dem som låg nere i Almänna och spydde eller de som rullade runt i gräset för att de inte kunde stå. Jag var inte avundsjuk på dem som stod och fnittrade osäkert tittandes bredvid.
Ganska snart blev det allmänt känt att Jessica, hon dricker inte, och så är det bara. Ingen som kände mig tyckte jag var tråkig. Och de som inte kände mig märkte ingen skillnad. Jag var nöjd med min roll. Jag var en del av sällskapet, jag hade roligt, var självsäker, hade en given plats och var omtyckt som jag var. Jag kan inte minnas att någon i högstadiet ifrågasatte att jag inte drack. Jag var ju flamstramsan i alla fall och det var bara det som betydde något, att jag inte hämmades för att jag var annorlunda.
I gymnasiet blev det knepigare. Vi var plötsligt unga vuxna men som fortfarande inte hade landat i alkohollandet. Vissa drack dyrt vin vid middagar medan andra fortfarande drack mer än vad deras kroppar klarade. Ett enda virrvarr i mina ögon där alkoholen var en given del av helgen. Jag förstod aldrig. Ingen av sidorna. Jag njöt inte av ett fint rött vin till köttbiten och jag lockades inte av att vingeldansa med 1 promille alkohol i blodet. Men plötsligt noterades det. Att jag var noll procent alkohol. Att det var flädersaft i mitt glas, att jag frågade om alkoholfritt vid middagen. Så började det:
"Aha, du kör ikväll eller?" -Eh, näe. "Aha, är du gravid??" -Mnä, inte så värst. "Aha, vänta, du är religiös va?" "Nja, hur menar du nu? Inte mer än andra men den saken har inget med mitt obefintliga alkoholintag att göra."
Men va fan. Nu smäller det, nu raseras världbilden för en människa bredvid mig. Vad FAN är felet med henne? "Men varför dricker du inte då?" Vilken jävla fråga. -Ja, för att jag inte tycker om och inte vill.
Jag tror ni kan höra den jobbiga tystnaden. Inget ljud är så jobbigt som tystnaden. "Och hur kommer det sig?" kommer sedan. Ni anar inte hur många gånger jag haft lust att fråga: Gillar du fiskbullar? Inte? Hur kommer det sig? Aha, du gillar inte smaken? Men varför? Varför gillar du inte smaken? Har du provat fiskbullar i citronsås? Kantarellsås då? Hur kommer det sig att du från första början inte gillar fiskbullar? Har det hänt något med fiskbullar när du var liten? Blev du tvingad att äta fiskbullar? Finns det nån i din familj som ätit förmycket fiskbullar så du inte klarar av det?
I min lilla värld är det inget speciellt, ingen stor grej att jag inte dricker. Jag kan föra mig ändå. Men, det finns ett viktigt men. Med detta val så kommer en ofrivillig stämpel. En bild som alla har av en person som inte dricker. Man är en tråkmåns. Lite tystare än andra, lite tristare, lite seriösare. Det är som natt och dag för mig att vara på en tillställning där folket vet att jag inte dricker och en där de inte vet det. För det uppstår förväntningar på mig. Dricker man inte "är" man lite stelare. Man har lite mer koll. Man är lite mer dömande. Eller hur?
Att jag heller aldrig rökt är inte lika stor grej. För det är ju jävligt äckligt. Och farligt. Men att dricka är både fräscht och hälsosamt, eller hur?
Oftast kommer det fram under kvällen i alla fall att jag inte dricker. Det är alltid nån som vill bjuda på nåt eller undrar vad jag har i glaset. Och jag vill inte ljuga. Men det ställer till det för mig att tala sanning. För jag blir så jävla utdömd.
Det var samma sak under bröllopet. Jag tyckte att folk höll sig undan lite. Jag kände mig jävligt malplacerad och faktiskt lite ovälkommen till och från. Men så i slutet av vistelsen fick jag höra att alla där redan visste att jag inte drack. Det hade informerats om det. Att Damon har en tjej som inte dricker så det kan ju bli lite knepigt. Lite knepigt?? Vad fan då för? Jag blev så himla stött av informationen. Det är som att tala om för alla att Jessica, hon dricker inte och det kan därför bli lite obekväm stämning i närheten av henne.
Jag hade inte fattat eller fått reda på det om det inte vore för alla de människor som med tiden ändå pratade med mig som sa: Men du är ju faktiskt trevlig och lite gulligt tokig.
"Jag är ju faktiskt trevlig". Varför skulle jag inte vara det? Varför är det så otroligt känsligt och viktigt att jag inte dricker? Folk har förklarat det för mig tusen gånger och senast under bröllopet. För att hur jag än vrider och vänder på det så sticker jag ut som en outsider i gruppen som skiljer sig från normen. Hur kan folk känna så? Den enda skillnaden mellan mig och dem är att jag inte har nån alkohol i kroppen.
Absolut är mitt val en del av mig, men jag kan också släppa loss, inte för att det är det folk vill ha av mig, utan för att det kommer spontant när jag känner för det. Och för det krävs ingen alkohol.
Jag är stolt och nöjd med den jag är, det hade jag varit om jag druckit också: Det handlar inte om det. Jag tycker bara inte om alkohol. Liksom ingen del av den. Jag dömer inte dem som dricker och vill därför inte bli så hårt dömd själv. Men att bli informerad om att en liten förvarning lämnats om att jag inte dricker. Det gör fan lite ont.
Därför får jag lust att luras ibland. Säga att jag varit gravt alkoholiserad i flera år, för att få ett okej på att jag inte dricker utan att ses som tråkig. Eller säga att mina föräldrar söp ihjäl sig. Men man skojar inte om sådant. För det, det är alkoholens baksida. Allt hemskt som drabbar människor bara på grund av den.
Man kan bli olycklig av alkohol, lycklig för stunden också kanske. Men man kan bli 100% lycklig utan alkohol. Och det kan ingen alkohol i världen ge. Inte den här tjejen i alla fall.
