När jag är sjuk.

Av någon outgrundlig anledning så är jag aldrig betrodd när jag är sjuk. Så har det varit hela livet och både släkt, vänner och kollegor har sagt saker som "Känner du inte efter lite för mycket bara?" eller "Det är alltid värre på morgonen." o.s.v. Det har varit sjukt störigt för mig som oftast när jag väl är sjuk mår rejält dåligt och länge. Jag är aldrig sjuk i 2-3 dagar utan minst en vecka om det inte är magsjuka som förstås är kortare.
 
Det stör mig inte mycket, men det stör mig ändå att jag inte bara kan få vara sjuk när jag är sjuk, den där misstron är irriterande. Ibland har jag nog blåst upp den lite och tror att folk misstror mig bara för att jag är van vid det. Men det spelar ju ingen roll, min känsla är densamma.
 
Sedan har jag ett lyxproblem och det är för mig inget jag skulle kalla för lyx: Jag ser inte sjuk ut när jag är sjuk. Jag kan vara som snyggast just när jag är sjuk, jag får en annan glans i ögonen och ska jag på något viktigt så brukar jag motsägelsefullt nog lägga lite foundation under ögonen och rouge på kinderna.
 
Bilderna jag la upp för nån dag sedan var när jag mådde piss, ändå fick jag en kommentar om att jag nog inte var dödssjuk eftersom jag var ute och flängde. Säger inte att det berodde på bilderna men jag kan också se att jag inte ser speciellt sjuk ut.
 
Nej jag är inte dödssjuk. Då hade jag legat på sjukhus. Och vad störigare är för andra är att jag inte gnäller. Nog kan jag tala om att jag mår dåligt men om någon (i det här fallet Lisa) har ordnat en överraskning åt mig så kan jag ta mig i kragen och samla mig för det, även om jag mår förfärligt. Jag kanske framstår som slö för att jag bara ligger i övrigt och inte gör eller säger mycket. Men vad hjälper det att tjata om hur dåligt jag mår?
 
När jag var yngre var jag en flängare dock. Jag klarade inte av att bara ligga hemma så var jag sjuk och hemma från jobbet så började jag alltid städa eller fixa med någonting. Något som förstås inte var bra. Är man sjuk ska man vila. Få lite frisk luft på sin höjd men sedan vila. Det lärde jag mig med tiden.
 
Den här veckan som sjuk har varit jättejobbig för mig. För det första har vi så fint redan så någon större städning har inte behövts. För det andra finns det ingen att ringa och Damon jobbar hela dagarna så jag är väldigt mycket ensam. För det tredje så växer en ångest inom mig med grunden i att jag borde söka fler jobb, att jag borde promota mig själv, men jag har absolut ingen kraft.
 
Damon kom hem igår och frågade om jag kände mig bättre. Fortfarande inte. Han la sig bredvid mig och tog upp sin telefon. Han knappade in ett nummer och någon svarade i andra änden. Han frågade om det fanns några avbokningar under eftermiddagen och sedan hörde jag hur han bokar in en läkartid för mig.
 
Samma eftermiddag åkte vi till doktorn. Han tog mig i handen och följde med in i rummet. En gullig liten tant-doktor var det. Hon tittade i öron och hals och pillade och donade och testade och sedan sa hon att jag utan tvekan har streptokocker och halsfluss och nej det är inte samma sak, det ena är bakterier, det andra virus. Öroninflammation och feber. Och det är att lägga sin energi på fel saker när man störs av att människor säger att jag inte skulle vara sjuk.
 
Har fått penicillin nu och hoppas såå att det hjälper! Det var det hele!
 

Nej nu jävlar ska jag bli frisk så jag kan tumla runt med mitt smul igen.

Kommentarer
Postat av: Sunni

Pluttan krya på dig!! Jag kan bara hålla med inser du skriver, ingen tror någonsin på mig heller senast igår en läkare, som trots konstaterad sprucken cysta i buken och ihållande vätska som fortf ligger kvar och stör alla organen och gör ont, sa: ja du påstår att du har ont ja.. Idioter helt enkelt! Gillar inte att kategorisera människor men ibland är det bättre så inte en minut extra energi spilla på den som inte vill förstå, energin behöver vi själva!! Kram på dig!

2012-09-05 @ 07:36:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0