Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

Bröllop och vänner.

Åh, jag är så fylld med nånting att jag inte vet vart jag ska börja. Enda sedan jag fick reda på för drygt ett år sedan att Damons kusin friat till sin Tess har jag oroat mig för den dagen, deras bröllopsdag: Jag visste ju redan för ett år sedan att oddsen är höga för att jag kommer närvara på det bröllopet, trots att jag inte känner Tess eller Lee särskilt väl.

 

Och just därför har jag haft lite magknip. För att jag inte känner dem, Damon är best man och jag är bara "plus en". Jag har varit med till Byron för möhippa och annat fast jag egentligen inte känner Tess och jag har verkligen kämpat inombords. Det är inte det lättaste att vara med på något så viktigt som förberedelser kring ett bröllop när man absolut inte har en given plats men är inräknad ändå.

 

Jag har oroat mig för att förut var en annan tjej med Damon, vän till Tess och Lee och i så många år har väl tanken varit att hon ska vara en del av deras bröllop precis som de skulle vara en del av hennes och Damons och liksom allt påminner om dem. Spelar ingen roll hur kära vi är jag och Damon, i min lilla livsbubbla har jag klampat in och tagit en plats som plötsligt blev ledig.

 

Hur som helst, i onsdags efter jobbet åkte jag och Damon över till Stradbroke island där boende var bokat åt oss för 6 dagar. Massa främmande människor och några jag träffat i Byron förra helgen.

 

Vi har hängt lite med två svenska killar, Daniel och Martin och det var så kul att se dem igen. Martin och jag eller kanske mest jag klickade direkt och han är en sådan där kille som man tas av med storm. Jag häpnas och blir varm i magen av sådana som honom. Han har gjort hela vistelsen tiotusentals gånger bättre. Det är som om jag funnit en ny vän i honom. Helt underbar kille.

 

Samma kväll som vi anlände kom också Tess och Lees fotograf Emelie som jag mer än väl kände till innan. Jag såg henne i svt:s minnesprogram på årsdagen i Khao Lak 2005 och blev så otroligt tagen av hennes person. Inte i första hand vad hon varit med om utan vem hon faktiskt är och hur hon hanterat det hon varit med om.

 

Hade innan jag träffade henne egentligen bestämt mig för att inte säga mer än hej till henne eftersom jag inte vill göra henne obekväm genom att veta så mycket om henne när hon inte vet något om mig. Men när vi hälsade så var det som att det bara sa klick, som att vi föll pladask, handlöst för varandra. Och sedan den minuten har vi varit nästintill oskiljaktiga. Jag har nästan varit mer med Martin och Emelie än med Damon. Och jag har trivts sådär oerhört bra med dem, som om jag alltid känt dem, som om de vore familj. Och det händer så sällan att man känner så så tidigt, men när det händer är det obetalbart och så fint.

 

Vi har badat i poolen och i havet, kört bil på stranden, ätit god mat, grillat och gått ut, pratat och skojat. Levt. Och jag kan inte förstå att jag får vara med om det här. Att det här är mitt liv. Alla ord som sagts till mig, om mig dessa dagar. Hur jag fått den bekräftelse jag alltid sökt. Folk har kommit fram till mig, hälsat för att sedan säga att jag och Damon ser så himla kära ut. Att vi är så fina ihop och att blickarna vi ger varandra säger allt. Vad som gör det hela ännu finare är att jag inte alls är medveten om det. Jag känner ju allt det där, men jag har ingen aning om att andra ser det så väl.

 

I lördags var det dags för bröllopet och alla var så otroligt vackra och glada. Varenda en. Så mycket kärlek och värme på en och samma dag och vigseln fick äga rum på stranden. Över morgonen drog en storm in över ön och det såg så mörkt ut, ingen trodde det skulle bli en ceremoni på stranden då blixtrarna rusade över himlen och knallarna bytte av varandra. Men det blev det, och så fint!

 

Efteråt blev det middag och dans. Jag kommer aldrig nånsin bli en danstoka och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Den enda sorts dans jag tycker om och är bekväm i är när man håller i varandra. Att stå och vicka höfterna ensam kommer aldrig bli min grej.

 

Damon var så go och stöttande och sa till mig att han älskar mig mest av allt i alla fall, att det inte spelar nån roll att jag inte dansar och visst är det ju så men jag vill ju så gärna vara som alla andra. Han dansade däremot för två. Och duktig är han! Bjöd upp både den ena och den andra och det var så fint att se hur glada han kunde göra dem.

 

Klockan halv två på natten gick alla ner till stranden i mörkret med musik och där stannade vi till strax innan solen gick upp.

 

Sista dagarna på Straddie har jag mest hängt med Martin och Emelie och är så ledsen för att vi nu skilts åt. Igår när jag och Damon kom hem plockade jag upp all vår packning, Damon åkte och fixade med bilen och gick på finansiell rådgivning. När han kom tillbaka bytte vi om lite fort och åkte sedan till The fish factory där vi köpte barramundi, banana prawns och tiger prawns samt lite sea food sauce och citron, sedan hämtade vi upp Jenny och Thomas, vänner till Tess och Lee och egentligen Damon också från Helsingborg. Vi åkte till South bank där vi satte oss på en sjal i gräset, åt räkor och grillade färsk fisk. Var så sjukt mysigt. Efter det gick vi till Max Brenner och åt efterrätt. Jordgubbar med smält choklad och vit choklad-chai.

 

De här dagarna har innehållt mer än hela vistelsen jag haft här än så länge. Helt underbart!

 

 

 

Oj oj oj, så härliga bilder och så fin text. Sommar! (inte här) Kram mormor

wow, vilka underbara bilder. man tror inte det är sant. Lyckos dig som får vara där mitt i din vardag.
Kramar i massor till dig och Damon

Bästa du!!! Tack för oförglömliga dagar!

Vilka underbara bilder :)

Är Emelie och Martin ett par? Eller vänner?

Härligt det ser ut!

Fantastiskt!
Läste din blogg för många år sen och gillade den alltid eftersom du verkade vara en så fin person och skriva om livet-som det är! Tappade din blogg, men såg dig i Emelies igen.
Vilken otrolig resa du verkar ha bakom dig! Stort lycka till down under! (och jag tror att jag fortsätter följa din resa...)

Så, nu har jag sträckläst din blogg från början till slut. Du har ett fantastiskt sätt att skriva och förmedla känslor! Har njutit av varenda sekund. Är extra roligt att läsa om din resa eftersom den liknar min systers. Hon har bott i Australien i sju år nu. Har inte hälsat på än, men hoppas kunna göra det snart.

Lycka till med allt!

Men ååååååå Jessica! Vilken upplevelse, vilket klimax och vad underbart att höra att allt gick så bra på dagen D som du fasat för ;-)

Nu kan du blicka framåt och fortsätta ditt äventyr down under. Vem vet vart vi ses nästa gång....Där eller här? (Inte för att jag hört någon antydan om att ni skulle vilja bo här igen men....)

KRAAAAM

Så fina bilder! Hoppas att allt är bra med dig!