Luppans

I dryga två, nästan 3 år hade jag så dålig hy att det gick ut över min livsglädje. Jag ville bokstavlkigen dö vissa dagar och jag var aldrig riktigt lycklig p.g.a. min hy. Jag har alltid haft silkeshy och därför var det såå hårt för mig att plötsligt brottas med monsterhy, värre än en häxas..

 

Jag var alltid så stolt över min hy innan, tyckte den var bland det finaste på mig, och så gick det från sådär perfekt till att jag inte ens ville visa mig vissa dagar. Jag var till och med hemma från jobbet ett fåtal gånger.. Ingen annan tycktes se, eller så var de bara artiga, för jag fattar inte hur man inte kunde se, kanske var jag duktig på att sminka över.

 

Men så för snart ett år sedan, när jag var i Australien första gången fick jag nog. Jag kunde inte leva sådär. Jag gick till och med upp innan Damon vaknade för att sminka över skiten, och att bada med honom eller ta en dusch tillsammans var för mig omöjligt. Jag kände mig så äcklig och ful.

 

Så dagen efter jag kom hem från Australien gick jag till läkaren. De lovade mig Roaccutan på en gång men jag ville inte. Jag var till dess beredd att göra vad som helst för att bli av med mina bölder men när jag väl satt där ville jag inte. Så då föreslogs antibiotika även om min böldakne redan vid första anblicken såg svårbehandlad ut. Jag började äta Tetralycal två gånger om dagen och efter några veckor, en månad sådär så var min hy frisk. Visserligen bara tack vare antibiotikan men det var så skönt att få en paus i ångesten. Få människor visste hur dåligt jag mådde, men några få kunde nog se på ett ungefär. Min dåliga hy trasade mig sönder och samman. Hela min vardag gick ut på att dölja mina problem.

 

Jag åt medicinen varje dag i 3-4 månader och hyn var ren och fin. Någon månad innan jag flyttade till Australien slutade jag för att se hur det gick. Första tiden fick jag ett par stycken kring mens men det var inte värre än så. Jag oroade mig mycket för att det skulle blossa upp igen, men nu har jag varit helt utan medicinen i 4 månader och min hy mår så himla bra. Jag tackar Gud varje dag för att den mår bra igen: Nu finns det rum för mer viktiga problem och det är så skönt att inte behöva täcka hela ansiktet med massa äckligt smink.

 

Smink är kul så länge det inte syns, men hade jag varit en starkare människa hade jag nog varit osminkad jämt, för jag gillar det så mycket bättre. Men jag är skadad in i själen av min tid med dålig hy och sminkar mig därför ibland även om det inte är något festligt på schemat. I veckorna sminkar jag mig inte en millimeter då jag jobbar och jag är sååå lycklig att jag ämtligen kan må bra i det. Nedan visas då och nu bild...