Fredag i Stralien
Hellu!
Fick ett sms av min vän Caroline tidigare om en kommentar här. Gulligt med pepp från henne men jag är varken förvånad eller särskild berörd av det. När man har en blogg, när man är en person som jag som pratar och uttrycker mig som jag gör så händer det att det inte alltid gillas. Det är bara så det är och jag tycker inte det är så farligt. Klart jag inte vill framstå som en egocentrisk människa i negativ benämning men tycker en själ att jag är det, ja då får det väl vara så. Att säga att jag tror att jag är perfekt, det är observant måste jag säga efter att läsa lite i min blogg, jag tror inte någon människa i hela världen tror den är perfekt, inte heller jag, men jo, jag är rätt nöjd med vem jag är och det är ju ingen bra egenskap idag. Likväl som det är trist att vara en blyger.
Jag ser varken ner på han som tagit bort sin Facebook eller människorna som använder det. Jag tycker nog bara att det är som att vi letar fel, fel, fel i andra. Det slukar så mycket energi. Jag försöker att i största möjliga mån att inte göra det. Så länge det inte är något som verkligen skadar andra människor, då är jag sällan sen att öppna mun. Varför är det så fel att ställa frågor och diskutera?
En enda sak i den kommentaren berör mig och det är att jag påstås tala om hur dåliga andra är och hur bra jag är. Jag tycker ju inte så. Och så är det precis det denna personen gör. Talar om att jag suger och att hen ser upp till människor som då inte är som jag.
Hur som haver, idag har jag en mysig dag med Damons syster, man, Mia och lilla färskingen Pablo. De är här hos mig idag och det passar mig perfekt för jag har så himla ont i magen och känner mig rätt liten och ångestfylld. Jag och Damon har varit ifrån varandra jättemycket i veckan och jag saknar honom så mycket. Imorse så vaknade vi lite innan hans alarm ringde och jag är så glad för det får då hann jag njuta av hans värme lite mer medvetet. Önskar han hade stannat hemma så vi fått koppla av lite ihop men så ser förstås inte verkligheten ut.
Igår var vi på teater och för en gångs skull fick jag bjuda honom på något. Vi tyckte båda om det och det är så kul att göra något annorlunda. Vi går så mycket på bio men detta var första gången vi gick på teater ihop.
Idag ska jag till mitt nya jobb och hämta min uniform, ikväll jobba. Men i övrigt ska jag gosa med Mia, min favoritunge i världen och lilla Pablo som jag redan är så kär i.
Jag saknar er där hemma och önskar ni var här eller jag där för en stund.
Sådan är i alla fall inte jag.
Nu har jag nåt att ventliera igen. Sådant där som kanske bara glider andra förbi, som kanske inte verkar så viktigt, men jag tycker det är superintressant och därav viktigt. Det hela väcktes till liv i mig för ett par dagar sedan när en person både Damon och jag känner sa att han avslutat sitt Facebook-konto. Varför då? undrade jag. Jo för han var trött på alla som la upp bilder på sig själva och som postade hela sitt liv just på Facebook. Vi började diskutera det hela lite för detta intresserar mig och har alltid gjort. Jag gillar inte Facebook så mycket, egentligen, mest för att jag tycker det är tråkigt. Använder det som ett mailkonto mer men postar ibland bilder eller statusuppdateringar.
Men den här personen hade en ganska stark åsikt, han var skittrött på att se alla människor skryta om sina liv och ännu en gång händer det att jag inte känner som resten av världen. Jag var en jobbig jävel och började ställa frågor. Därför att personligen rör det mig inte vad andra människor postar. Vad gör det om någon vill framhäva hur "bra" deras liv är? Sant eller inte? Om man är tillfreds själv så är min åsikt att det inte borde röra en det minsta i ryggen. Jag kan ibland le lite för mig själv åt gnällfigurerna däremot. De som ALLTID postar hur dåligt, jobbigt eller tröttsamt något är. Inte många statusuppdateringar på Facebook intresserar mig nämnvärt. Men jag stör mig heller inte på dem.
Han tyckte också att det var pinsamt med alla bilder folk tar på sig själva. Varför då? Vad spelar det för roll undrar jag? Jag tycker personligen att de finaste bilderna är tagna i ett ögonblick, när man inte är beredd men säkert hälften av alla bilder på mig nuförtiden har jag själv tagit. Och jag skäms inte det minsta över det. Vad är det att generas över?
Och så detta bekräftelsebehov. Är det så himla farligt? Det är väl det i det långa loppet och i grunden, men jag personligen orkar inte lägga någon närmare tanke vid det. Jag står för att jag vill bli bekräftad. Av Damon, av min familj och mina vänner. Jag vill känna att jag spelar roll, att min existens är viktig. Att jag finns. Men får jag inte den bekräftelsen lägger jag mig inte ner och dör. Jag har fortfarande mitt egenvärde. Mitt egna driv. Mina visioner och tron på mig själv. Men jag tycker det är mycket härligare att dela det med andra.
Damon hatar också Facebook. Hatar. Det är ett ganska starkt ord. Men han gör det. För mig är det jättesvårt att förstå hur man kan hata något som Facebook. Men jag respekterar det.
Så kom vi in på Instagram och då känner jag mig lite träffad. Jag som älskar instagram och de hatar det. Vad är det att hata? När jag tänker lite så kan jag väl också känna att det är sorgligt med massa egocentriska bilder på en individ ur alla möjliga vinklar om syftet är att bli bekräftad för sitt yttre. Men värdet i en person sitter ju inte där så varför bry sig så mycket om det då? Det är hemskt med tonårspress, pojkpress, flickpress, människopress, mammapress, pappapress och all annan sorts press som cirkulerar i dagens samhälle.
Jag funderar till och från på att lösenordsskydda bloggen, men så slår det mig att näej, jag skulle bara göra det för att bevisa att jag inte har den som ett plåster för mitt bekräftelsebehov. För jag känner inte det. Jag bryr mig inte det minsta om jag får bekräftelse eller inte via min blogg och då har jag i och för sig tänkt att jag skulle kunna lösenordsskydda den. Men det stör mig ju inte att folk läser, det stör mig inte att folk tänker till efter att ha läst mina rader, det stör mig inte nämnvärt om jag råkar störa någon annan med mina bilder på mig själv.
Nej nu orkar jag inte skriva mer om det.
Berättar istället att Damon och jag bodde på hotell två nätter förra veckan. Tor-Lör och det var såååååå mysigt! Vi verkligen njöt varenda minut!! De hade världens filmbibliotek så vi mös på hotellrummet en hel förmiddag fast solen sken och bara tittade på film. Vi hade med oss cyklar och cyklade på utflykt i Kingscliff. Bodde gjorde vi på Peppers resort som är en del av Salt & Peppers-koncernen. Såå fint! Och hotellbuffén till frukost var makalös! Varm mat med korv, bacon, svamp, ägg o.s.v., gröt, hundra sorters yoghurt, tillbehör, juicer, kaffe i hundratal, american pancakes med färsk frukt och maple syrup, färsk frukt för sig och allvarligt talat så mycket mer som jag inte orkar räkna upp. Såå gott i alla fall, vi var inte hungriga förrän till middagen!
Jag har efter det varit nanny 12 timmar om dagen och idag är första dagen med lite vila. Såå slut och ont i varje cell. Tar hand om en niomånders vars föräldrar jobbar inom teaterbranschen och han är det tuffaste jobb jag nånsin haft.
Idag är en fin dag här i familjen, vi har nämligen fått tillökning. För några timmar sedan fick Damons syster och man en liten pojke och Mia en lillebror. Vi är sååå lyckliga och ska hälsa på lillen snarast möjligt.
Nej det var det hela för nu. Tyvärr har jag inga egobilder att bjuda på men ni får nöja er med bilder från vår minisemester!
Instagram
Och jag uppdaterar mycket oftare på instagram där användarnamnet är luppan. Såklart ;)
I motvind hamnar vi närmare varann.
Hej!
Så mycket som är på gång nu att min skalle går på högvarv. Visum som ska fixas, jobb som söks, vänskaper som ska byggas på, andra repareras eller säga adjö till, pusselbitar som bara måste hamna på plats och en framtid som ligger för dörren, precis här bredvid.
Jag åkte på en välbehövlig minisemster till Sanna och Byron förra veckan och det är det bästa jag gjort på länge. Hon och jag har klickat som fan och för första gången sattes vår purfärska vänskap på prov. För det gör den när man ska spendera dygnets alla timmar ihop under en period första gången. Men det är som vi alltid känt varandra. Jag kan inte säga att vi snäste åt varandra, men hade vi nåt som behövde lyftas eller ventileras så gjorde vi det. Lyfte det eller ventilerade det. Och det är som att vi tillåter varandra att vara oss. Med tillgångar och brister och det är väl precis så det ska vara?
Jag har sista tiden sörjt en vän som så plötsligt kom, så plötsligt gick i mitt liv. På riktigt. Känts ungefär som när man blir dumpad av sin partner. Det är ensamt och tomt och ilsket och man fattar ingenting och det pendlar mellan att vara arg och ledsen och bara tom.
Hur som haver, dagarna ifrån Damon var så nyttiga och bra. Och jag längtade lagom efter honom men det bara byggdes upp för var dag. Vi pratade inte särskilt mycket eller länge i telefon utan gjorde vårt på varsit håll. Så himla bra. Han passerade mitt lilla medvetande i snitt var femte, tioende minut. Och var gång blev jag så lycklig av vetskapen att han är bara två timmar bort, och snart, snart är jag med honom igen. Jag tänkte på tiden vi var ifrån varandra. När allt vi hade var de där telefonsamtalen på obekväma tider när klockan alltid var vår fiende och jag glömmer aldrig den tiden i mitt liv. När jag var i från min "mitt i prick." Från dagen jag mötte Damon har precis allt förändrats. Jag älskar mig själv på ett annat sätt, är mindre rädd, har mer tro och framför allt så vaknar jag lycklig varje morgon.
Mycket är på gång i mitt och Damons liv nu men vår relation blir starkare och starkare för var dag. När jag kom hem i lördags var Damon iväg och jobbade hos Andy. Och jag väntade som en unge på julafton. Försökte uppehålla mig själv med lite av varje för att få tiden att gå. Och till slut hörde jag nyckeln i dörren där nere. Sprang in i badrummet likt en tonåring och slängde ett öga i spegeln. Log mot mig själv och gjorde ett litet skutt. Sanning. För där nere var ju min kille, min glädje, min kärlek. Och bara trappsteg emellan oss. Kände hur hjärtat slog hårdare, ja liksom bultade i bröstkorgen och så gick jag snabbt ner steg för steg men stannade med några trappsteg kvar. Han vände sig om och mötte mig på trappsteget under mig, kramade mig, pussade min hals och allt jag fick ur mig var: Jag kan inte stå såhär. Han tog några steg ner och fortsatte titta på mig från golvet. Jag bara tittade tillbaka. "Kom då" sa han. Var som jag kom tillbaka till här och nu efter att ha svävat iväg jag vet inte vart. Och ner gick jag. Och kramade, kramade, kramade min Damon. Kände att det är honom, honom, honom jag vill vara med. Och aldrig mer ifrån sådär länge.
Vi har sovit tätt ihop sedan dess. Haha, ja nattetid då. Vi har varit på bio och hållit hand. Lagat middag ihop och gått in i vår underbara vardag igen. Den är tuff nu när jag inte har något jobb, ingen inkomst. Men vi ska klara precis allt. Vi ska njuta på vägen och vi ska glädjas åt allt vi faktiskt har.
Lite mer om Byron då? Kunde jag vända min starka mening om denna plats? Yes! Jag vill inte bo där men jag njöt av min tid. Sanna och jag gick ut och åt, njöt av salsamusik och trevliga Aussies. Och jag tycker faktiskt det är klass på männen såhär långt. De visar intresse med smak. Faktiskt. Och när jag sagt att jag har mitt hjärta i någon annans hand så har de inte vänt på klacken för det.
Idag har jag sökt lite jobb och ätit köttbullar från igår. Och om nån timme kommer den där människan jag alltid pratar om hem. Och med dessa ord, nedan här, vill jag avsluta denna gångens blogg:
Han kom och tog en plats i mitt hjärta och inre rum som jag förut inte visste vad jag skulle med till men jag vet nu. Och han må ta tid och rum men han gör mig lycklig och det är allt som räknas för mig. Det var det hele.
Byron Bay
Hallå.
Är nere i Byron Bay och hälsar på min Sanna. Detta mytomspunna ställe. Alla bara älskar Byron. Inte jag. Inte jag. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Varför jag alltid måste vara tvärtom mot alla andra. Det som tilltalar alla andra här är precis det som inte tilltalar mig. Jag tycker om att vara här, missförstå mig inte. Men såå speciellt tycker jag inte det är. Jag försöker se vad andra ser men vad jag ser är vilsna trasiga själar levandes i en bubbla bortom verkligheten. För mig är Byron Bay flykt från annat. Jag ser smuts, ohygien, trötthet och i mina ögon fejkad unikhet. Folk kämpar som fa-an med sin image. Alltså det är 25 grader varmt och fuktigt som faaan. Varför har man stickad mössa då?
Jag vet inte om det är att jag är här under lågsäsong också men jag tycker hela stället är stendött. Butikerna är dyra och erbjuder samma, samma, samma. Maten är dyr och de få ställen jag ätit på här har inte levererat alls. Jag känner mig kräsen på livet när jag uttalar mig såhär. Men faktum är att jag kräver inte särskilt mycket. Jag tycker om när det är enkelt och ändå får Byron Bay mig att känna mig så svår.
Sedan kanske jag fokuserar på fel saker. Men min blick fastnar på fyllgubbarna och fyllegummorna på bänkarna runtomkring. På svarta barfotafötter och skägg. Och i min näsa sticker svett och orenlighet.
Sedan kan det nog vara att jag alltid hört så gott om Byron, som jag skrev, folk bara älskar Byron. Det är min andra vistelse här nu men nej, jag faller inte. Jag är inte kär. Kanske har det haft sin charm förr om åren? Kanske passar det bara inte mig? Sanna passar mig. Och när hon är runtomkring så blir allt fint. Till och med Byron. Det är fortfarande så enkelt, så enkelt med henne. Det är så jag vill ha alla stunder.
Första dan när jag var här träffade vi en tjej Sanna träffat. Hon var så vacker och man blev liksom helt tagen av hennes skönhet men så öppnade hon munnen och jag bara: Va? Är det här på riktigt? Är hon på riktigt? Det var som om både Sanna och jag fick klättra ner några klokhetsnivåer. Jag kunde liksom inte prata med henne. Hon var som helt väck. Näe, så får man inte säga men jag kände hur jag bara blev stel som en pinne bredvid henne. Sååå enormt, jag vet inte vad jag ska välja för ord. Men liksom i det blå. Jag ville knacka henne i huvudet och säga hoho?? Så frågade hon när jag skulle hem till Brisbane och om hon kunde åka med mig då. Då kände jag mig sorglig p.g.a. vad jag kände att jag ville svara men jag hade pratat med henne i seriöst två minuter när hon sa det. Sååååklart hade jag ju sagt ja men vad jag kände var bara nej nej nej jag kan inte ha dig sittandes bredvid när jag kör i två timmar. Som tur är skulle hon inte dit samma dag som jag men ja…
Och åter till denna ofräschhet. Det må vara jag som är pryd men jag fattar inte varför man vill ha så skitigt hår att man kan skrapa av det man får på borsten och använda som stekfett. Jag förstår inte varför man vill röka på eller äta skitmat. Jag måste nog bara lära mig att jag behöver inte förstå allting och det gör inget att andra inte är som jag.
När vi körde ner Sanna för några dagar sedan såg vi ett brudpar p en äng i närheten, bland kossor och hö och det kan jag förstå. Men att gifta sig här i Byron som så många gör? Nej det är nog ett av de sista ställena på jorden jag skulle välja att för evigt säga ja till min kärlek. Sån tur att ingen tvingar mig till det då.
Alltså jag är ju en medveten prick. Och jag försöker att se det fina i allt och är nog som bst på det när allt är skit. Men allt är inte skit nu så tyvärr är det som att jag letar fel. Letar är fel ord men det är liksom dit mitt medvetande söker sig. Till det fula och oattraktiva i livet. Så nej från nu ska jag försöka njuta av Byron och vad som finns häromkring så hoppas jag att nästa inlägg blir från en annan vinkel… Ska vi säga så? Ja!
Fredag i Australien.
Hej!
Hela förmiddagen har jag stått och stekt pannkakor och blev så mätt av oset att jag inte ens smakat. Väntar istället på Damon som kommer hem nu vid lunchtid så ska jag bjuda honom på svenska pannkakor med maple syrup och bacon, nutella och kokosflingor samt färsk frukt. Det tror vi på!!
Köpte faktiskt Ben & Jerry's jordnötssmörglass och frozen yogurt också men ska försöka hålla det hemlig för Damon till kvällen.. :)
Mår lite bättre idag och jag är så glad för det. Får se vad vi hittar på framåt kvällen. Imorgon ska vi motvilligt köra Sanna till Byron Bay. USCH, vill INTE att hon flyttar men är glad för hennes skull. Nu kommer hon få surfa precis så mycket som hon vill.
Vaknade imorse tidigt innan solen gått upp av att jag grät. Drömde en så otäck dröm om att mamma dog och allt var så makabert. Vi var i Åkis och handlade och så började Åsa och jag bråka om glass. Hon hade köpt Tuttifrutti-Magnum och jag ville ha choklad och så blev det världens grej om det och vi båda skulle berätta för mamma om vår version av bråket. Mamma väntade i bilen men innan vi hann ut mötte vi pappa och tre andra män som kom bärandes på en kista. Jag frågade varför i hela friden de bar på en kista och då berättade de att mamma nyss bara dött i bilen. Från ingenstans. Jag trodde dem inte riktigt men när vi kom ut på parkeringen där snön låg kall och packad så tappade de ut lilla mamma ur kistan. I bilen satt Martin och var ledsen och jag försökte förstå vad som hänt. Sedan plötsligt satt mamma i förarsätet, fast hon var fortfarande död men pratade litegrann. Hon sa att jag inte skulle oroa mig utan leva vidare och kämpa. Jag fick hjälpa henne att dra ner blinkersen när vi skulle svänga in på min gata. Såå himla otäck dröm. Bara grät och grät och sedan vaknade jag och Damon sa som vanligt att det bara var en dröm.
Jävla intensiva drömmar alltså. Alla drömmer ju men jag minns varenda sekund och varje detalj av mina drömmar.
Har börjat sakna mitt hem i Sverige, min inredning och stil. Här är vi tre personer som lever ihop med TOTALT olika smak. Vi har en Zebramatta i vardagsrummet, fult Ikeabord i köket, några tavlor som Michele printat ut som är fina i sig men i n t e min stil och så jag som försöker smyga in vad jag tycker om. Omatchat må jag säga! Jag är ju så himla estetiskt lagd och tycker om många olika stiler och inredningsmönster men jag vill att det ska gå ihop. Jag tror jag har blivit avskräckt av mitt eget barndomshem som liskom gick i en enda röra! Mamma hade nog sin stil som jag personligen inte diggar medan pappa tycks köpa det han gillar, sedan om det matchar eller inte är inte så noga...
Jag vill måla mina möbler och pyssla och dona, men det har liksom inte varit tid till det här. Ska försöka ändra på det.
Nu ska jag diska upp efter det stora pannkaksbaket!
Torsdag.
Hallå!
Jag är sjuk. Blev snuvig och dann av campingen så idag har jag legat på soffan hela dagen och plöjt Emil i Lönneberga på datorn. Fem dagars camping gjorde visst sitt. Tycker ni kan söka på Lake Somerset om ni vill kika och se vart jag och Damon firade påsk. Var där med Bev och Mike med familj samt deras vänner och på det stora hela hade vi en jättemysig ledighet. Men jag blir så himla blyg och obekväm med nya människor och jag HATAR det. Så framstår jag som dryg och bitchig istället när jag egentligen bara inte är bekväm. Men Bev är som hela världens mamma så det blev bara bättre och bättre med dagarna. Sedan detta eviga drickande. Australien i ett nötskal men jag tänker inte dras med.
Igår lagade vi fyllda paprikor, så himla mumsigt och tack vare Emma som jag började äta det. Tack ännu en gång Emma om du läser detta!
Idag ska jag och Damon titta på ett hus om jag bara känner mig lite bättre.
Första bilden nedan är från mitt franska favoritfik dit Damon tog mig samma dag jag landade i juni. Såååå gott där! Retsen är från camping och så lite larvbilder på mina bästa armband. Som om jag kunde välja...
Inte för mycket och inte för lite.
Det här med hur man ser på sig själv. Om man trivs med sig själv riskerar man att ta för mycket plats, om man inte trivs med sig själv är det lätt för andra att se ner på det också. En osäker människa ses många gånger som en liten människa.
Jag får så ofta höra att jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker om mig. Jag tänker inte säga emot. Jag brukar säga såhär att så länge de har rätt bild av mig så får de tycka precis vad de vill, men när de skapar sig en egen bild eller totalt missuppfattar vad som faktiskt är jag, då blir jag antingen störd eller illa berörd.
Jag är en av de jobbiga jävlar som formodligen skulle kunna ses som lite präktig. Med en blyg yta men en sjuhelsikes integritet och självkänsla. En sådan som lätt pratar för mycket snarare än för lite. En sådan som inte ger sig i en diskussion. En sådan som inte kan övertalas eller slås ner. Å ena sidan.
Å andra sidan är jag en liten, liten tjej med känsligt hjärta och många tankar. En som avskyr att göra illa andra eller att göra bort mig. Det händer ju förstås ibland eftersom jag är en människa som alla andra. Det värsta nån kan säga till mig och något som jag ibland hört från nära är "Du tror att du är så perfekt." Även det har jag förstås ett svar på, kanske för att det gör så ont att höra. Jag tror inte att jag är perfekt men jag försöker vara det. I allt. Att visa mig från mina bästa sidor i alla vinklar, på jobbet, som vän, som flickvän, som medmänniska och tyvärr utseendemässigt. Jag är ingen make up-brud men jag tycker om att göra det bästa av mitt unika utseende. Jag tycker det skulle vara trist att vara alltför grå samtidigt som jag aldrig nånsin skulle vilja vara den som syns mest.
Denna någon som ligger som en skugga över mitt och min partners liv skrev till mig för lite sedan att hon minsann inte har nåt behov av att övertyga någon om sin lycka som jag tycks ha genom att skriva mina "noveller" om hur lycklig jag är. Antar att den här personen syftar på min blogg men helt säkert vet jag faktiskt inte. Men nu råkar ju jag bo på andra sidan jorden med en jäkla tidsskillnad med många nära och kära hemma i Sverige som jag inte hinner ringa så ofta som jag vill och trott eller ej men detta är för mig ett supersätt att hålla er alla uppdaterade. Sedan hade jag nog skrivit ner min lycka i alla fall, ser inget fel i att förmedla eller dela den. Det är som en drog för mig. Jag bara måste få teckna ner allting. Gärna så andra ser. Jag tycker om att vara öppen för att jag tror på det konceptet och önskar att andra kunde göra likadant. Inte hålla sina kort så nära bröstet. Jag tror verkligen på att visa sina styrkor och svagheter. Att vara den man är och visa världen. Senaste året kanske jag inte skrivit om så mycket olycka men faktum är att jag är lyckligare än någonsin.
Så det här med vem man är och hur mycket man visar, det ska liksom inte vara för mycket och inte för lite. Man ska inte vara för säker och inte för osäker. Personligen är jag en människa som stundom behöver mycket bekräftelse. Bekräftelse i form av att bli sedd och hörd, inte tvunget vara förstådd men i alla fall känna att jag blir lyssnad till.
Orkar inte babbla mer om det nu utan vill istället berätta att mina dagar hemmavid har varit så fina. Jag har hängt med Sanna och Sanna2. Varit på Max Brenner (Chokladparadiset) två gånger denna veckan och promenerat MASSOR! Kom just hem från en grym powerwalk med BÄSTA Sanna! Alltså fyyy vad våra dater är bra. Blir bara så lycklig av henne. Ren, sann lycka är vad det är!
Nu ska vi strax lägga oss och sova här, och kraaaaaaamas!!!! Sedan imorgon direkt när Damon kommer hem från jobbet ska han och jag åka och campa med fina Mike & Bev över påsk. Jag är nog ingen riktig campartjej då jag är liiiite för bekväm men ser sååå mycket fram emot det. Det här är något vi pratat om att göra sedan jag var här första gången för över ett år sedan.
Nepp, nu ska jag kila in i duschen!
Tjipp!
Jag älskar honom.
Åh, jag har velat skriva så länge så länge men har känts så tråkigt då det inte gått att ladda upp bilder och gör fortfarande inte från min dator. Skriver därför inlägget från min dator och laddar upp bilder från Damons dator. Ämen nu i denna stund skulle jag liksom bara kolla om jag kunde fixa skiten, och så kunde jag det så nu kan jag lägga upp bilder igen!!! Några veckor till pallar nog den här datorn!
Hur som helst, jag har så länge velat skriva för det händer så mycket här nu. Jag och Damon bara växer och växer som par och trots att det nästan jämt känts bra och alltid rätt så känns det bara bättre och bättre för var dag som går. Kärleken växer och växer och det är så underbart ska ni veta. Jag är så kär i honom och sista dagarna har han mer än vanligt uttryckt sin kärlek för mig. Igår när jag precis höll på att somna sa han från ingenstans “I love you more and more the longer I’m with you.” Och morgonen innan det väckte han mig med en go kram och sa “I love you more than you know.”
Jag har tänkt extra mycket på vårt förhållande på sistone och särskilt efter att en idiot uttalade sig och sa något i stil med att det är beklagligt att jag och Damon inte har ett mer öppet förhållande. Innan och efter det så har jag tänkt på vilket fint förhållande vi har han och jag. Vi rör vid varandra mycket, somnar alltid i varandras famn och går aldrig upp utan att kramas. Under natten kan jag vakna till av att han lägger en hand på mig eller klappar mig hastigt med sin fot fast vi slumrar bägge två. Som för att se att den andra är där. Vi kan inte sitta i soffan utan att ta varandras hand eller låta den andra vila huvudet på armen. Vi pussar alltid varandra när vi säger hejdå eller hej. Har alltid tyckt det är så fint och tänkt att så vill jag att det ska vara mellan mig och min partner när jag sett andra. Och nu har jag det så. Jag värdesätter det så högt för det gör så mycket för livet och vardagen.
I lördags kväll var jag barnvakt till tolv, sedan mötte jag upp Damon och killarna i the Valley. (Där alla nattklubbar är och 700 gånger vidrigare än Sture-P.) Tycker verkligen det är ett vidrigt ställe. En enda klubbsmet med fulla oberäkneliga människor men bredvid killen mitt hjärta slår så hårt för blir även den kulissen ett paradis. Och hans vänner är så goa mot mig. Köper mig alltid alkoholfria drinkar och får mig på gott (godare) humör. Damon vill alltid dansa med mig men jag dansar så sällan på förfrågan, i fredags dansade vi dock tryckare till housemusiken. Då kände jag igen hur kär jag är i honom. Att jag haffat charmigaste killen på planeten känns bara så fantastiskt.
Vid tresnåret åkte vi hem, köpte lite mat på Mc Donald’s och somnade tätt ihop som alla andra kvällar. Vaknade och hade en såå jäkla mysig dag utan måsten och stress. Vi bara var, Damon gick till affären och handlade juicer och pålägg och annat gott och jag körde ner till vårt favoritbageri i Bulimba där jag köpte bröd. Sedan gjorde vi “svensk frukost” som Damon kallar det. Det är liksom bara vanlig frukost med hundra pålägg och lite olika att dricka, bröd, yoghurt och tillbehör. Men han tycker det är svenskt och då får han väl tycka det. Annars äter vi ofta frukost ute. Störtlöjligt tycker mamma, jag tyckte också det förut men med tiden har det blivit rätt mysigt. Dock föredrar jag svensk frukost hemma men allt har sin charm.
Viktigast sedan sist är att jag hittat en ny vän, ja jag har ju nämnt henne ett par gånger nu men skillnad nu mot då är att hon är verkligen min vän nu. Någon jag tycker om och inte vill bli av med. Sanna. Vi liksom bara klickade. Som med Lisa fast lyckligare. Och hon är en sådan som jag liksom inte riktigt får nog av. Jag känner aldrig för att i n t e hänga med Sanna. För att vara med henne är som att vara med mig själv fast med sällskap. Lika enkelt och bra. Och det är något att vara grymt tacksam för!!
Var förresten och såg Bruce Springsteen med henne förra helgen, fantastiskt!
Annars då? Jag har just slutat mitt jobb. Har jobbat där i sex månader nu och det är vad mitt visum tillåter. Så jag har börjat så smått att leta efter nytt och jag tycker det är jättespännande. Ska väga för- och nackdelar med childcare center vs nanny-jobb. Skulle ju vilja jobba som nanny ett tag men ska kolla upp bägge alternativen.
Sedan undrar jag vart mina godis-, chips- och tidningsleveranser är?
Vi har förresten börjat med små vanor som jag bara älskar. Vi åker till en superbra marknad på söndagar och handlar kött, fisk och fågel samt grönsaker inför veckan och det är så myyyyysigt! Sedan har vi börjat åka till olika dammar också och det är så sjukt jäkla fridfullt! Fångade damonen när han precis skulle ta sig ett dopp på en av bilderna nedan. =)
Men för att återgå och även avrunda. Jag är så lycklig och jag blir bara mer och mer säker att Damon och jag är menade för varandra. Vi gör så mycket ihop och drömmer om framtiden tillsammans. Ska försöka njuta av mina dagar utan arbete så gott det går, men så fort jag bara kan vill jag börja jobba igen. Kommer i alla fall ha mer tid att uppdatera den här lilla sidan en tid framöver!
Kram o klapp allesammans!
Kära familj och vänner.
Hej allesammans.
Åh, idag har jag haft en så bra dag!! Har varit med min fina Sanna, och ja, det går ju inte att ersätta en vän med en annan men den här tjejen är så himla bra. Jag mår bara bra av henne. Känner ingen press eller stress över att tillfredställa henne, vi har det liksom bara bra när vi är tillsammans.Tycker det är så jobbigt när en vän tar för mycket energi utan att ge något tillbaka. Men så är inte hon. Åkte till henne och åt frukost och sedan gick vi ner tilll hennes pool där vi solade och badade. Nja, jag kanske inte badade direkt men jag doppade benen. Sanna simmade ett par gånger men jag höll mig på det torra. :) Hade det så skönt tills vi plötsligt blev attackerade av en jättestor, ja gigantisk, lizard. En jätteödla! En sådan där med krage. Alltså visst vänjer man sig vid vissa saker (djur) i det här landet, men det är inte detsamma som att gilla dem.
Han var inte alls rädd utan sprang, galopperade emot oss. Vi räddade oss ner i vattnet och Sanna började skvätta vatten på honom men det älskade han och stördes inte alls av. Han la beslag på min solstol och jag fick lura mig till mina saker medan Sanna försökte underhålla honom. Hon pratade med honom som om han vore en liten hund och kastade pinnar framför honom. Hon är så gullig den där tjejen.
Hängde en stund på hennes rum innan jag begav mig hemåt. Har varit iväg och handlat rengöringsprodukter, natursnälla sådana med tillbehör och usch vad hemskt vi behandlar vår lilla planet och oss själva. Äter skit och det är SÅ lättillgängligt samtdigt som vi förgiftar jorden med våra kemikalier.
Jag har kommit in i min städmani igen och älskar det. Sex månaders paus har jag haft men nu sjutton är jag där igen. Och så har jag infört städtorsdag här i huset. Damon lagar maten och jag städar så vi kommer hem fredag eftermiddag till ett skinande väldoftande hem och inte mycket slår det. Bästa konceptet. Torsdagen är bästa städdagen HELT utan tvekan. Åh det är så fint här nu och det har gett mig och Damons förhållande en liten uppiffning. Faktiskt. Mer tid åt oss, mindre tid åt att titta på skiten.
Är enormt kvavt och varmt i dag, säkert bara 30 grader nu men (ja ni hör ju, jag säger "bara" om 30 grader) luftfuktigheten gör det kvavt så jag ligger på rummet med air conditionen på och väntar på Damon.
Bästa lördagen på länge, har varit såå avkopplande!
Kram o klapp på er Sverige!!
Behag
Hallå i sugorna! Fy tusan vad sällan detta blir av, men tiden går till annat fast jag så gärna vill teckna ner allt och även hålla er hemma uppaterade. Jag kan bara säga att jag försöker bli bättre. Ska strax iväg och träffa en av mina två Sannor här i Brisbane, har börjat bli något av en halvvana, att hänga med Sanna N om lördagmornarna. Hon är enkel och avslappnad så vi går fint ihop. Träffade en annan Sanna som jag föll pladask för förrförra veckan, var som att hon fyllde ett litet hål jag haft. Vi är ju purfärska i vår relation men jag tror den kan bli en fin historia ändå.
I tisdags sågs jag och Sanna 2 i South bank där vi slog oss ner och hade picknick, pratade bort en bra stund och satt som i en liten koja medan det hällregnade utanför. Efter det gick vi till chokladparadiset Max Brenner där vi delade på en vit choklad chailatte. Så gottigt så!
Damon och jag gick ut och t i onsdags, bara sådär, fick ett sms efter jobbet, han undrade om jag ville åka på picknick eller gå ut och äta och eftersom picknick i vanliga fall är vår grej slog vi till på utemiddag istället. Gick till ett organic/grass fed-ställe med bara bra kött och åt en middag som hette duga! Jag åt tre sorters spjäll och Damon stek. Till det tunna pommes för mig, välfriterade pommes må jag säga, ugnsbakade grönsaker och dipper. Mums så gott och OJ vad mätta vi var efteråt. Och så mysigt att gå ut sådär mitt i veckan!
Jag jobbar lååånga pass på jobbet nu så vardagskvällarna är jag rätt slut men så lycklig så! Får post lite då och då från Svea och blir så lycklig och glad! Nästa gång kan ni väl slänga med lite Djungelvrål, ostbågar och Marabou digestive? Eller nåt annat svenskt! Får man be om det? Tveksamt...
Vädret är mycket behagligare här nu, runt 28 grader och ibland till och med liite, lite mulet och regn, bara för en kort stund men ändå!
Visar er lite bilder och ska hoppa in i duschen nu!
Love.
Jag mår.
Jag mår så himla bra. Så ni vet. Igår var jag en lipsill som heter duga men förstod att det bara var hormoner som spökade vilket lättade det liiite. Men bara lite. Första jag gjorde när jag vaknade var att gråta lite, och sedan igen liten senare. Helt utan anledning faktiskt. Men efter lite shopping med Damons fina systrar (alla tre) och Mia, kändes allt lite lättare. Och idag kom mensen. Jiihooo! Nu ska jag upp och lägga mig bredvid min smula efter en hel kvälls CV-skrivande, inte det lättaste på engelska. Och förlåt till er ALLA som jag inte hört av mig till, tiden räcker helt enkelt inte. Ni är ALLTID välkomna att höra av er och sms/Viber svarar jag nästan alltid på!
PUSS OCH KRAM!
Att leva en dröm.
Godmorgon i stugan!
Klockan är 06:00 och jag har redan varit vaken en timme. Drömde att jag var tvungen att åka hem till Sverige igen. Hade min stora blå resväska med mig och hamnade med Mikaela på Åhléns i Välingby. Sa till henne att ja det är klart jag kan bo hos mamma ett tag, jobba och tjäna lite pengar. I nästa stund väntade jag på bussen och istället glider ett litet passagerarflygplan in på Vällingby busstorg.. Bara att kliva på. Tänkte på att jag hellre ville vara med Damon men man är ju vuxen nu, vissa saker är ju bara som de är och vissa saker får man då bara acceptera. Som att lämna sin stora kärlek i Australien och åka till andra sidan.
Kom hem till min lägenhet och ställde mig i sovrummet. Kände mig bara tom. Ville ringa till Damon men tidsskillnaden gjorde att han låg och sov. Allt sa mig att det var fel att stå där i mitt fina lilla sovrum, i min fina lilla lägenhet. Så länge kämpade jag för att få mitt hem i Sverige precis som jag vill ha det och jag älskade det. Men när allt kommer omkring så spelar det så lite roll. Hem är där ditt hjärta är och mitt är här hos Damon.
Vaknade i alla fall av att Damon kramade om mig och pussade mig för att sedan gå upp och äta frukost. Mitt i kramen sa jag att jag drömde precis att jag var tvungen att åka till Sverige. "But that was just a dream", svarade han.
Tänk i Sverige när det var precis tvärtom. Jag drömde att jag var med honom och vaknade upp ensam.
I alla fall, fortfarande tycker jag det är overkligt här ibland... Jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är men blir så himla lycklig när jag inser just det. Att jag är här med honom. Vi har haft det så bra tillsammans sista tiden. I förrgår fick jag en kvällsmassage av Damon och igår när jag vaknade upp kände jag mig som en ny människa.
Igår kväll gav jag honom en massage. Vi sa att vi borde göra det lite oftare, man borde verkligen utnyttja att man är två som tycker om varandra. Det är ju liksom gratis!
Tanken var att vi skulle på bio igår kväll så jag och Michele hastade ihop en kycklingsallad med äpple och feta. Damon hann precis mula i sig maten så stressade vi iväg till bion, köpte glass och sedan visade det sig att den där Pi-filmen var utsåld. Så där stod vi på torget och stressade i oss glass när Michele kom hastandes med meddelandet och så åkte vi runt och tittade på hus istället.
I helgen fyllde Andy år så vi firade honom och så träffade jag Sanna som jag träffat förut samt en ny tjej, Josefin, superlätt att prata med så en bra helg i backspegeln.
Nu snart dags för jobb, och jusstja, jag har ju insagram för er som vill bli lite mer uppdaterade. Använder den något mer än bloggen tyvärr.. Men den får ni nog ta med en nypa salt då den mest är till för familjen i Svea. Användarnamnet är Luppan, vet inte om det är stora eller små bokstäver dock..
Ha det!
Onsdag
Tid att skriva om lite fina saker. Men för att det ska bli extra fint bör sägas att den här hösten varit svintuff för mig och Damon. Periodvis har vi bråkat sjukt mycket om så otroligt löjliga saker, nästan som syskon och det är som att vi känt av varandra för att kunna hamna i ett mer neutralt läge. Jag har ju bott ihop med en annan människa förut och trodde därför inte det skulle vara så stor skillnad bara för att det nu råkar vara på andra sidan jorden.
Tror inte för en sekund att det är det som gjort det tufft, att vårt nya gemensamma, första hem är på andra sidan jorden mot var jag är uppvuxen, inte alls. Men vår historia är på alla sätt unik. Vi träffades i en bil på Gotland, bytte några ord men inte mer, tog första kontakten på Facebook. Bestämde oss för att ses. Han fick sova över FÖRSTA gången vi träffades. Sedan var jag fast. I åtta veckor (bara på helgen) var vi tillsammans i Sverige innan han flög hem till Aus. Med tron om att han skulle komma tillbaka. Två månader efter det kom jag för att hälsa på i sex veckor, som blev till sju. Jag blev varse om att han inte kommer tillbaka till Sverige och om han gjorde det skulle det enbart vara för mig. Låter åt helvete i mina öron idag. Jag önskar ibland att jag sagt just det, att ja men då får du väl göra det. Men det är bara stoltheten som pratar då. Jag ville ju det här.
Jag skulle flugit hem idag för ett år sedan men blev sjuk. När jag väl kom hem mådde jag värre än jag kanske nånsin gjort. Jag kände inte alls att mitt hem var hemma. Jag kände mig så långt ifrån det som verkligen betydde något. Min lycka. Min Damon. Han som vänt uppochner på hela min värld så som jag känner den. Han som fått mig att våga så otroligt mycket. Han som alltid säger att jag kan göra precis vad jag vill. Han som alltid ser upp till mig. Han som faktiskt behöver mig. Han som visar mig världen med nya ögon. Han som aldrig tvivlar på oss. Jag ville bara tillbaka till honom och till den människan jag var bredvid honom. Och så bestämde jag mig. Vill jag så kan jag. I sex månader förberedde jag allt som behövde förberedas. I april satte jag mig första gången bakom ratt och gaspdeal och i juni, en enda vecka innan planet till Australien lyfte, tog jag körkort.
Så var jag plötsligt här. Utan jobb, utan saker, utan grund. Men jag hade honom och det betyder fortfarande allt. Vi må ha bråkat denna höst likt jag inte bråkat med någon jag tidigare varit tillsammans med. Men nu, nu har det lagt sig. När han nu kramar mig om mornarna, pussar på mig och strax innan han åker till jobbet kommer och bäddar om hela mig så inte en hudprick lämnas utanför täcket, när han varit lite tjurig för att han är trött efter jobbet och kommer och kramar mig bakifrån vid köksbänken som för att utan ord säga att det inte är jag som irriterar honom, att han bara är trött. När han möter mig i dörren när jag kommer hem från jobbet, kramar mig hårt och säger: Nu känns det bättre varpå jag frågar: Var det dåligt förut? och han säger nej men det är bättre nu när du är här. Då kära vänner och familj, då är det värt alla tönttjafs. För då fattar jag att vi går åt samma håll han och jag.
Nog om det. Ska skriva något om jobbet. Jag jobbar med en helt underbar gammal dam som är 71 år och som varit med om allt en människa skulle kunna vara med om. Ganska olycksdrabbad men med ett ständigt leende på läpparna. Hon är så otroligt gullig mot mig och försöker verkligen ta hand om mig. Så vid jul gav jag henne en liten snökula med en fågel i, hon älskar fåglar. Till det skrev jag ett kort också. Ett väldigt personligt om saker hon berättat för mig bl.a. Eller ja utifrån vad hon berättat för mig skrev jag kortet. Så har vi en 20-årig tjej i vårt team också som fullkomligt går mig på nerverna. Jag hade lagt snöklan och kortet i en presentpåse som jag skrivit hennes namn på, alltså den äldre damen. Hon läste kortet och blev så glad, då säger 20-åringen: Jaa, jag håller med om allt Jessica skrivit. Det stämmer såväl. Eh va?? Jag var helt chockad. Likaså damen. Hon hade alltså LÄST mitt kort innan damen ens öppnat det, tagit det ur presentpåsen och läst. Vem tusan gör så???
Hur som helst, idag var det damens födelsedag och jag hade verkligen inte råd med en present så jag kom tidigare till jobbdet för att knåpa ihop ett kort. 20-åringen var redan där då hon öppnade centret. Jag satte mig lite åsido och började knåpa med mitt kort. Så kom hon över och sa "Åååh, gör du ett kort åt "damen"? Vad skriver du? Kan jag också få signera det? Eh va? Nej det kan du inte. Alltså på riktigt? Är det normalt att fråga så? "Vad skriver du då? Kan vi inte ge det tillsammans?" Eh nej det kan vi inte. "Men åååh, nu måste jag också göra ett kort, kan jag få läsa ditt?" Eh, nej. Sedan säger hon: Nu har vi en timme på oss att fixa korten innan hon kommer.
När damen väl kom till jobbet kastade sig 20-åringen fram till henne, pussade och kramade henne, gav sitt kort och gratulerade på födelsedagen. Jag var i chock. Så himla pinsamt. Som att det var nån slags tävling? Jag tyckte på riktigt det var supergenant. Gav i alla fall mitt kort men kunde inte annat än fundera över om jag överreagerar eller om hon är mer än märklig?
Jaha, så var ännu en dag till ända. Nattinatt Sverige!
Hahahaa, nu kom jag på att jag ju skrivit hennes namn på kortet så att kalla henne "damen" genom hela inlägget var ju störtonödigt :)
Det här ger vissa seriöst sina barn till lunch. Ostbågar!
Allt gick så fort.
Men nu är det väl läskigt länge sedan? Vad kan jag skylla på? Sanningen. Det har varit alldeles för mycket verklighet och att njuta av stunden för att hinna blogga. Och att oroas av stunden också för den delen. “Tid har förlöpt, dagar har gått, månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått.” Det är mycket som rör sig i den här lilla 26-åringen just nu. Men jag klarar det, växer för var dag som går och det är som att inget kan ta ner mig helt på jorden. Fötterna står väl alltid på ett eller annat sätt stadigt, men själen och hjärtat fladdrar runt runt. Kanske lite förvirrat då allt gått så snabbt, men ändå så säkert.
För tillfället har jag bara Damon här. Det är lite tufft, även om jag är samma person så saknar jag att få leva ut hela mig. Med honom lever jag ut kärleken och en början till vänskap. Vi började liksom i änden av kärlek. Vänskapen jobbar vi fortfarande på. Annars kanske det är det mest naturliga, att man blir vänner och sedan inser att man är kär, eller i sorgliga fall, börjar som kära men inser att det bara var en fas. Om vi är en fas har den inte slutat än.
Jag saknar en vän, jag saknar Lisa. Fast jag fattar noll och känner mig orättvist behandlad så är det med henne ungefär som när man är kär. De kan bete sig hur konstigt som helst, man kan ändå liksom inte ersätta känslan man hade med den personen.
Så är jag tillbaka på jobbet, funderar mycket över det. Om jag ska stanna där eller byta. Känner att jag bidragit mycket men kanske inte utvecklats så mycket själv. Inte jobbmässigt i alla fall. Det är en utveckling varje dag för min personlighet men rent yrkesmässigt känner jag inte att jag lär mig nämnvärt mycket.
Vi har haft två veckor ledigt ihop, jag och min Daim. Så fantastiskt mysigt att få vakna tätt ihop varje morgon och kunna somna om i varandras famn utan stress. Vi har varit hos Damons bror Jason i hans och Laurens nya stora hus, bara legat i poolen eller åkt en stund till stranden. Sett film, skypat med Sverige och ätit en massa.
Det var ungefär det jag hann skriva nu, skulle kunnat skriva ett skrällinlägg om känslor och visdom och dumhet, men klockan är nio och kl. 4:30 ringer klockan imorgon. Jag ska duscha och krypa ner i vår säng. Han vill ha benmassage pojken. Det blir det inte. Ett gäng bilder:
Vi på nyår..
Utkast: Jan. 07, 2013
Eddie.
Jag har träffat en ny vän, Eddie. Vi skriver tillsammans i parken. Eller mja, jag skriver i mitt block, han i sitt, men det är sällskap. Bra nu när Lisa tagit en paus från mig. Jag skötte mig visst inte tillräckligt bra. Men det är svårt att vara i ett nytt land och göra alla rätt. Särskilt när man tror att man gör alla rätt men har fel.
Damon har boys night out ikväll. Boys christmas party för att vara alldeles korrekt. Störtlöjligt men det unnar jag honom utan att blinka. Jag har inget som helst emot att han går ut med grabbarna, bara att de kallar det sådär tycker jag är lite småfånigt. Men jag vet tjejer som säger girls night out eller tjejkväll också. Själv föredrar jag en mix av killar och tjejer. ELller ja inte tusan spelar det nån roll heller, bara det är ett gäng goa människor.
Idag har jag handlat en klänning. Den är så fin att man vill gifta sig i den. Fast på mitt bröllop ska jag ha långklänning. Jag älskar klänningarna här i Aus. Finns så många klockformade och det är så fint tycker jag.
Börjar bli lite sömnig men ska förmodligen möta upp pojkarna nere i byn. Om jag orkar. Det vet man inte. Har pratat med Sverige, närmare bestämt mamma och Marie. Såå givande.
Det var det hele!
SVAR: BUG och VIRUS
Ja men hej och jag har återuppstått från de halvdöda. Fy satan vilken pers detta varit. Har varit så här sjuk två ggr tidigare. Sist jag var i Australien och när jag hade körtelfeber. Jag trodde bokstavligen att det var risk för mitt liv denna gången. Kände flera gånger att blir det det minsta värre nu så tappar jag medvetandet. Det gjorde så ont i kroppen, magen, huvudet, ögonen, allt. Gick liksom inte att tänka på annat.
Skulle ju få resultat samma dag som jag var till doktorn men fick vänta till dagen efter. Blodprovet sa att jag hade en viral inflammation och infection. Bajsprovet dröjde ända till igår. Det visade sig vara en bug. En bakterie. Så nu har jag fått antibiotika. Är fortfarande lös och har ont i magen nästan hela tiden men det går inte att jämföra med hur jag har mått. Känner mig frisk i jämförelse. Ja nu jämförde jag ju i alla fall...
Hemska dagar i backspegeln och fortfarande lite oro, men inte över min hälsa utan annat som snurrar. Jobb, framtid, visioner, värde, drömmar o.s.v.
Har jobbat lite kortare igår och idag, eller egentligen inte, har bara jobbat in rasten men då har jag fått gå hem en timme tidigare. Får ju lön veckovis här och det var inget kul att öppna lönebeskedet idag från förra veckan. Men men, det är ju "bara pengar". Har man pengar är det väl lätt att tänka så, men nåja, vi kommer nog på fötter igen.
Ska försöka fräscha upp lite här, avskyr när det blir ofräscht. Nu lever ju jag med en padant så så värst ofräscht hinner det väl aldrig bli men i alla fall.
Inatt drömde jag att jag var hemma och hälsade på er. Och mina barn på jobbet. Åh vad jag pussade på dem!!
Hörs snart!
/Jessica
Bug eller virus.
Jag är jättesjuk. I tisdags på jobbet då vi väntade 39 grader började jag må hemskt dåligt och på min lunch var jag tvungen att åka hem för en dusch och lägga mig på sängen med air condition. Jag kände mig nästan svimfärdig och på eftermiddagen hade jag närmare 39°C och kände mig allmänt dåsig. När jag kom hem föll jag ihop i Damons famn och tårarna rullade. Kände mig så matt. Men det var ingenting mot vad som komma skulle.
Under kvällen värkte huvudet mer och mer och varje led ömmade. Ögonen värkte och jag låg i vårt sovrum med både gardiner och rullgardiner fördragna. Jag frös och svettades omvartannat och på onsdagen började jag få diarré. Varje kvart/halvtimme var jag tvungen att gå på toa och snabbt blev jag väldigt utmattad. Hela natten till igår, torsdag, sov jag oroligt och var tvungen att gå på toa. Vaknade alldeles utmattad, Damon kramade mig och sa att jag snart blir bättre. Jag sa till honom att nej jag tror inte det, jag tror jag behöver hjälp nu. Fick inte behålla varken mat eller vatten och var så otroligt matt.
Han frågade om jag ville att han skulle stanna hemma från jobbet vilket han också gjorde och tog mig till doktorn. Fick lämna avföringsprov och blodprov och doktorn gissar på att det är en mer allvarlig bug. Vet inte riktigt vad som menas med det men att det inte är vanlig magsjuka i alla fall. Lovades resultat igår eftermiddag och var det inte bättre till kvällen så skulle jag till sjukhus.
Mådde fruktansvärt igår, bara grät och vred och vände på mig. Damon försökte väl så gott han kunde men var ju inte mycket han kunde göra. Vi tittade på ett litet youtubeklipp av Madicken i förrgår och jag berättade att jag brukade se på det och andra Astrid Lindgrenfilmer när jag var sjuk när jag var liten. Igår eftermiddag när jag mådde som sämst och låg i soffan och bara stirrade så sa Damon att jag skulle vända mig om. "Jag orkar inte" sa jag. "Det tror jag nog att du gör" sa han. "Vänd dig om." Så hörde jag tonerna av Madicken på tv och så hade han ordnat hela filmen. Fick mig att i alla fall för en stund glömma hur ont jag hade.
Ena testresultatet kom igår eftermiddag. Blodprovet. Men det visade bara att något var fel men inte vad. Idag kommer svaret från avföringsprovet som förhoppningsvis ger mer information. Äter värktabletter för fullt och det hjälper faktiskt lite. Toalettbesöken är demsamma om än lite mindre täta. Vet inte om det beror på att jag inte ätit något eller om det faktiskt är lite bättre. Bara vilar och väntar nu.
Hur som helst regnar det idag och ingen är väl gladare för det än jag.. Förlorar massa pengar nu när jag inte jobbar, men det är som Damon säger, hälsan är mycket viktigare än pengar. Såklart!!
Helg.
Hej hallå!
Vaknat upp efter en så fin helg. Vi har haft riktigt mysigt och bara gjort vad som faller oss in. Varit på Guldkusten och även hängt här med Andy och Tash.
Nu börjar ny arbetsvecka men det gör inget när vår vardag är så mysig.. Fick frukost på sängen imorse och bara en sådan liten sak lyfter en hel dag.
Kram o klapp på er!
