Luppans

Tid att skriva om lite fina saker. Men för att det ska bli extra fint bör sägas att den här hösten varit svintuff för mig och Damon. Periodvis har vi bråkat sjukt mycket om så otroligt löjliga saker, nästan som syskon och det är som att vi känt av varandra för att kunna hamna i ett mer neutralt läge. Jag har ju bott ihop med en annan människa förut och trodde därför inte det skulle vara så stor skillnad bara för att det nu råkar vara på andra sidan jorden.

 

Tror inte för en sekund att det är det som gjort det tufft, att vårt nya gemensamma, första hem är på andra sidan jorden mot var jag är uppvuxen, inte alls. Men vår historia är på alla sätt unik. Vi träffades i en bil på Gotland, bytte några ord men inte mer, tog första kontakten på Facebook. Bestämde oss för att ses. Han fick sova över FÖRSTA gången vi träffades. Sedan var jag fast. I åtta veckor (bara på helgen) var vi tillsammans i Sverige innan han flög hem till Aus. Med tron om att han skulle komma tillbaka. Två månader efter det kom jag för att hälsa på i sex veckor, som blev till sju. Jag blev varse om att han inte kommer tillbaka till Sverige och om han gjorde det skulle det enbart vara för mig. Låter åt helvete i mina öron idag. Jag önskar ibland att jag sagt just det, att ja men då får du väl göra det. Men det är bara stoltheten som pratar då. Jag ville ju det här.

 

Jag skulle flugit hem idag för ett år sedan men blev sjuk. När jag väl kom hem mådde jag värre än jag kanske nånsin gjort. Jag kände inte alls att mitt hem var hemma. Jag kände mig så långt ifrån det som verkligen betydde något. Min lycka. Min Damon. Han som vänt uppochner på hela min värld så som jag känner den. Han som fått mig att våga så otroligt mycket. Han som alltid säger att jag kan göra precis vad jag vill. Han som alltid ser upp till mig. Han som faktiskt behöver mig. Han som visar mig världen med nya ögon. Han som aldrig tvivlar på oss. Jag ville bara tillbaka till honom och till den människan jag var bredvid honom. Och så bestämde jag mig. Vill jag så kan jag. I sex månader förberedde jag allt som behövde förberedas. I april satte jag mig första gången bakom ratt och gaspdeal och i juni, en enda vecka innan planet till Australien lyfte, tog jag körkort.

 

Så var jag plötsligt här. Utan jobb, utan saker, utan grund. Men jag hade honom och det betyder fortfarande allt. Vi må ha bråkat denna höst likt jag inte bråkat med någon jag tidigare varit tillsammans med. Men nu, nu har det lagt sig. När han nu kramar mig om mornarna, pussar på mig och strax innan han åker till jobbet kommer och bäddar om hela mig så inte en hudprick lämnas utanför täcket, när han varit lite tjurig för att han är trött efter jobbet och kommer och kramar mig bakifrån vid köksbänken som för att utan ord säga att det inte är jag som irriterar honom, att han bara är trött. När han möter mig i dörren när jag kommer hem från jobbet, kramar mig hårt och säger: Nu känns det bättre varpå jag frågar: Var det dåligt förut? och han säger nej men det är bättre nu när du är här. Då kära vänner och familj, då är det värt alla tönttjafs. För då fattar jag att vi går åt samma håll han och jag.

 

Nog om det. Ska skriva något om jobbet. Jag jobbar med en helt underbar gammal dam som är 71 år och som varit med om allt en människa skulle kunna vara med om. Ganska olycksdrabbad men med ett ständigt leende på läpparna. Hon är så otroligt gullig mot mig och försöker verkligen ta hand om mig. Så vid jul gav jag henne en liten snökula med en fågel i, hon älskar fåglar. Till det skrev jag ett kort också. Ett väldigt personligt om saker hon berättat för mig bl.a. Eller ja utifrån vad hon berättat för mig skrev jag kortet. Så har vi en 20-årig tjej i vårt team också som fullkomligt går mig på nerverna. Jag hade lagt snöklan och kortet i en presentpåse som jag skrivit hennes namn på, alltså den äldre damen. Hon läste kortet och blev så glad, då säger 20-åringen: Jaa, jag håller med om allt Jessica skrivit. Det stämmer såväl. Eh va?? Jag var helt chockad. Likaså damen. Hon hade alltså LÄST mitt kort innan damen ens öppnat det, tagit det ur presentpåsen och läst. Vem tusan gör så???

 

Hur som helst, idag var det damens födelsedag och jag hade verkligen inte råd med en present så jag kom tidigare till jobbdet för att knåpa ihop ett kort. 20-åringen var redan där då hon öppnade centret. Jag satte mig lite åsido och började knåpa med mitt kort. Så kom hon över och sa "Åååh, gör du ett kort åt "damen"? Vad skriver du? Kan jag också få signera det? Eh va? Nej det kan du inte. Alltså på riktigt? Är det normalt att fråga så? "Vad skriver du då? Kan vi inte ge det tillsammans?" Eh nej det kan vi inte. "Men åååh, nu måste jag också göra ett kort, kan jag få läsa ditt?" Eh, nej. Sedan säger hon: Nu har vi en timme på oss att fixa korten innan hon kommer.

 

När damen väl kom till jobbet kastade sig 20-åringen fram till henne, pussade och kramade henne, gav sitt kort och gratulerade på födelsedagen. Jag var i chock. Så himla pinsamt. Som att det var nån slags tävling? Jag tyckte på riktigt det var supergenant. Gav i alla fall mitt kort men kunde inte annat än fundera över om jag överreagerar eller om hon är mer än märklig?

 

Jaha, så var ännu en dag till ända. Nattinatt Sverige!

 

Hahahaa, nu kom jag på att jag ju skrivit hennes namn på kortet så att kalla henne "damen" genom hela inlägget var ju störtonödigt :)