Livets glada dagar.

God förmiddag.

Jag kan inte sova längre om nätterna och det har påverkat mitt immunförsvar något enormt. Jag har förkylningssymptom och astma och efter ännu en natt utan sömn säger kroppen ifrån. Det värker ta mig tusan överallt och huvudet dunkar. Vill så gärna vara på förskolan men det funkar liksom inte.

Ligger nedbäddad i mitt gamla rum och försöker vila, men allt känns obekvämt och sömnbristen värker i.ögonen.

Senare idag ska jag ordna nytt pass. Lär bli en.skön bild med svullen näsa och hängiga ögon. Men nu när jag ska bli mamma kanske det ändå är min nya look.

Igår köpte jag ännu lite mer till lillungen, vi har ju absolut ingenting i klädväg. Kollat lite på Blocket men inte hittat mycket än. Hojta om ni sitter på en hög babykläder i strl 50-74! Jag köper gärna.

Är ändå glad att jag är sjuk här och inte i Australien, där är det sådan press på att bli frisk, helst igår. Visserligen är jag typ aldrig sjuk i Australien men hör.i Sverige är mitt immunförsvar sämst!!





















Helgslut.

Så var helgen över. Ligger mör i sängen hos mamma och funderar på hur det kändes när kroppen inte gjorde ont. På fyra nätter har jag inte kunnat sova ett dugg för att kroppen värker så. Jag kunde aldrig föreställa mig hur himla tufft det faktiskt är att vara gravid. Ryggen gör galet ont och magen är riktigt öm. Det känns som nånting under huden går sönder, kanske musklerna. Det känns som jag bränt mig under huden ungefär och eftersom min mage inte hade mycket överflöd innan jag blev gravid har det aldrig funnits mycket svängrum att leka med.

I fredags hängde jag med Mikaela, det var då.vi.köpte första kläderna och igår var det som sagt först massage med Åsa, hade velat ha tio omgångar till för min kropp skriker efter det. Massösen jag fick skulle lustigt nog ha bebis 5 dagar efter oss. :) Blev en hel del snack på henne och mig!

Jag kom förresten på ett nytt namn till en pojke, eller.snarare hörde ett namn jag tyckte om. Elvin. I bokstäver ser det inte så fint ut men det låter fint tycker jag. Damon så nej direkt dock. Han tycker det låter som Piff och Puff på engelska. Annars vill jag Melker men inte heller det tycker han är bra. Jag tycker.om Oscar också och Eyvind.

Har ni några förslag?

Morfar var här och åt våfflor igår, mums vad gott det är.

Ska blunda lite nu och prata med liten i magen som buffar runt.

Natt natt!










Lördagsmorgon

Vet ni nu har jag laddat ner en app i mobilen så kanske går det lättare att blogga nu. Har sovit förfärligt för tredje natten på raken, har såå ont i kroppen och ryggen! Det är därför jag inte kan sova. Men idag har jag blivit bjuden på gravidmassage av min syster så det ska vi gå på om ett par timmar.

Idag när jag vaknade stack en liten, liten klump ut på.magen, vet inte om det var en hand eller fot men kunde nästan ta tag i den :)

Damon ringde nyss och det var mysigt att prata lite med honom. Igår köpte jag och Mikaela Litens första kläder och jag skickade bilder till Damon, de godkändes direkt! På bild ser man inte hur smått det är men det är helt otroligt att en så liten människa ska ha det på sig. Köpte faktiskt i storlek 50, många rekommenderar ju 56 men av vad jag erfarit så är det ju alltid för stort! Blir lite på vinst och förlust, får.jag en jättebebis så får jag det och jag hinner nog köpa större kläder innan mini är här :)

Nu blir det frukostdags!












Sverige, Sverige älskade land.

Vet ni att dagen jag lämnade Australien var jag så nära heltigenom olycklig man kan bli utan att ha kanske godkända anledningar. Jag vaknade med ångest varje dag sista månaden i Australien, försökte tänka positivt men allt kändes meningslöst. Precis allt och jag var sur och arg på allt och alla. Hur kan man avsky ett helt land egentligen? 
 
Jag fällde inte en tår när jag sa hejdå till Damon. Eller jo det gjorde jag, men det hade inte ett dugg med Damon att göra utan att jag hade för tungt handbagage och inte fick ta med mig mina 142 våtservetter och lite annat krafs. Då bröt jag ihop. 
 
Så kom jag till Sverige. Det var gråare än grått och förjävla kallt och ruggigt. Pappa och Martin var sena till terminalen för de höll till på terminal 4 och jag var på terminal 2. Jag hade varken lämlplig jacka eller skor och var inte sprudlande glad när bror och far till slut dök upp. Allt var så overkligt. Vi åkte till Ica fast det var tidigt på morgonen och köpte Findus fiskgratäng. Sedan hem till pappa. 
 
Jag saknade inte Damon dag ett, inte två eller tre, inte sju, åtta eller nio. Det är ledsamt. Fruktansvärt. Jag önskar han var här. Men han är där och jag vill inte vara där. 
 
Allt här värmer mig. Föräldrarna på jobbet här i Sverige. Barnen, kollegorna. Vädret, maten, radion, musiken, nyheterna. Täckena, frukosten. Kan rabbla i all oändlighet men det blir bara löjligt. 
 
Damon och jag har inte pratat mycket, han har skickat rara sms och några samtal har det blivit men jag isolerar mig och suger in allt här. 
 
Jag får ångest bara av tanken på Australien. Jag vill inte leva där, samtidigt tänker jag ibland att jag kanske känner så för att jag tror att jag inte har något alternativ. Men där, i landet bortom, blir jag en sorgsen människa jag inte vill vara. Jag tappar bort mig själv och känner mig trött och utarbetad jämt. Och har inget socialt umgänge jag trivs riktigt ordentligt med. Jag är nog rätt kräsen där. Jag dras med i en livsstil jag inte vill leva. 
 
Magen växer så det knakar nu och och kroppen gör riktigt ont. Bebisen rör sig men inte lika vilt som för några veckor sedan. Men hen kickar och buffar. 
 
Har snart varit här i två veckor och tiden rusar. Har hunnit träffa Monica, Mikaela, så skulle jag radda upp massa människor men det var nog bara dem jag hunnit träffa. Jag har inte hunnit. 
 
Har tittat på barnvagn och varit hos mödravården. Ätit bygdens godaste kebab tre gånger och middagar med familjen.
 
Om bara någon kunde följa med mig till förlossningen i Australien. Någon som kan vara ett stöd, som inte har med Damon eller Damons familj att göra. 
 
Vad hans familj än säger, vad de än gör känns det som de inte förstår hur det är att vara ifrån sitt liv, sitt land, sin familj, sin trygghet. Ändå har deras son och bror gjort samma resa som jag en gång i tiden men det är som om alla visste att han skulle komma hem en dag. Och det gjorde han ju. Lyckans ost. Han har allt. Utom en lycklig partner. 
 
Vilken jävla börda Damon bär. Ingenting han gör kan rädda mig, vi trodde nog det ett tag och han har nog lagt sin själ i att få mig lycklig, men vi har insett at han inte kan. När jag var yngre trodde jag att hade man kärleken hade man allt men har man inget annat så skär det sår i relationen. 
 
Jag, den mest självständiga man kan hitta, blir beroende och osäker. Känns som allt jag tar mig för kräver en fight och efteråt är jag alldeles utpumpad.
 
Sedan är jag inte sen att inse att jag alltid varit såhär, aldrig nöjd, fylld av oro och osäkerhet. Det är farligt med förväntningar men i och med att jag tidigt tyckte jag var så trygg i mig själv så hade jag en så klar bild över hur livet skulle bli. Och SJÄLVKLART blir inte livet som man tänkt, bara dumt att tänka i sådana banor.
 
Jag känner dock mig själv och vet att jag kommer hitta en lösning och vinna tillbaka min glöd. Vad fan,jag och min stora kärlek ska bli mamma och pappa till ett litet barn, inte kan man gnälla såhär då?
 
Nej nu ska jag kicka mig i baken och åka och titta på lite bebiskläder för första gången. Det ni!
 
Ni kan ju lyssna lite på mitt favoband alla kategorier, Bo Kaspers orkester och vill ni lyssna på vad jag lyssna på väljer ni låten "Ett tag till".
 
Får ont i hjärtat men på ett skönt sätt.

Jag orkar inte men är för feg för att ge upp!

Allvar nu!

Skrev ett inlägg för en minut sedan men nu bara väller det över mig. 
 
Vi har sett film här idag, två stycken men denna sista pallar jag inte att se. Den första var The Butler och den andra handlar om svarta slavar och jag pallar inte att titta. Jag är så jääääävla trött på att se dessa våldtäkter, en hel scen när en vit ful äcklig man våldtar en vacker svart kvinna. VARFÖR måste hon vara vacker för det första? Var alla slavar vackra?? Eller tror de som gör filmerna att vi lider mer med dem för att de är vackra? Eller är det mig det är fel på? 
 
Och måste det vara så utdraget och detajerat?? Måste vi se scenerna så ingåede?? Eller ännu en gång är det jag som är känslig????
 
Jag är så tröööööööött på förnedrade kvinnor. Ja inte på d e m såklart men på att se det. Det gör ont i mig, skär i mig. Jag fixar inte att se ondska. Och jag tycker det är uttjatat med dessa filmer och jag förstår inte varför en och samma film måste innhålla multipla våldtäktscener??? Eller sexscener över huvudtaget där allt man ser är en kvinnas fläckfria hud, nakna bröst och allt är så jävla förskönat. Mannen ser man inte mycket av och inte är det något jag saknar, bara så jävla trött på hur kvinnan framstår i film. 
 
Är jag trött på världen månne? Kom inte och säg att detta är för att jag är gravid för jag har alltid mått vansinnigt dåligt av att se människor plågas, vare sig de är kvinnor, barn eller utsatta män. 
 
Ibland vill jag bosktavligen inte vara med längre. Vad är felet då??

När man slutat vara glad.

Jag har nog alltid varit en sådan som går och saknar. Det kan vara människor, saker eller en tid i livet som ju helt logiskt inte går att få tillbaka. Jag menar, hur skulle man kunna få igen en viss dag eller en viss stund eller en viss sommar? Det går ju inte så egentligen är det ju helt värdelöst att sakna. 
 
Inte fan spelar det egentligen roll att eller vad Damon säger men han brukar säga att jag är en orons människa utan ände. Att jag oroar mig för allt och att det inte finns något slut för nya saker dyker upp. Det jävligaste är ju att han har rätt.Och det grämer mig.
 
Jag är trött på att vara känslig och trött på att ta in allt jag hör och ser. Trött på att inte vara starkare när jag tror mig veta att jag klarar allt. 
 
När jag flyttade hit var jag i ett rus, men ett verkligt rus som jag jobbat för att nå. Det var ingen slump, jag jobbade mig hit och jag grät på vägen. Jag hatar att anstränga mig under stress. Körkort skulle tas, möbler skulle säljas, jobb skulle avslutas. 
 
Men i allt det där hade jag en tro på mig själv om att jag kunde göra vad jag ville i livet och lyckas. Och med att lyckas menar jag inte att ha folk ståendes och applådera runtom mig men att i hjärtat känna att jag gör något meningsfullt och nyttigt, kanske till och med utvecklande. 
 
Så när och varför började jag avsky min tillvaro här så mycket? När slutade jag vara glad? Jag är nämligen inte glad längre. Jag är mestadels ledsen och orolig. 
 
Damon är en doer och i handling är han oövervinnerlig. Han kan vara sämre när det kommer till saker som har med vår relation och känslor att göra, men i uppgifter eller för att "komma nånstans här i livet" finns inga hinder i hans väg. För honom är det lätt om man vill någonstans. Men för mig är det annorlunda. 
 
Jag avskyr den allmäna inställningen här och vill ibland bara hoppa på första bästa plan hem. Och jag vet att Damon ogillar mycket också och igår blev han riktigt osams med en pappa med tre barn som fortfarande tycker att det är okej att smiska barn. Damon sa att han kan inte förakta det då han själv blivit smiskad i sin uppfostran och att han i så fall skulle förakta sina egna föräldrar och att han fram till Sverige tyckte och trodde att vanlig smisk som inte går över styr bara är simpel uppfostring och hjälp till diciplin. Men det var innan han visste något annat och vad han försökte förklara för denne pappan var att smisk inte leder till lydigare barn och på därför är helt meningslöst. Att det liksom inte går ihop att med en snärt säga "Man får inte slåss". Hur ska barnet tolka det, att budskapet är att man inte får göra något som föräldern i precis samma stund själv gör. Jag var inte närvarande men fick återberättat att de nästan rök ihop för att de inte förstod varandra. 
 
I de stunderna, när det inte går att nå människor, när de är så insnöade på vad de tror är rätt att de inte ens försöker lyssna till alternativa vägar, då vill jag hem. Och ibland ser jag absolut ingen orsak till att stanna här. Absolut ingen. Men då säger Damon: Är det verkligen vad du vill? Åka tillbaka till en bubbla där allt redan fungerar som du vill eller vill du göra något viktigt i form av en förändring där det verkligen behövs?
 
Sanningen är att jag vet inte om jag vill hjälpa till här. Jag känner mig nämligen helt och hållet maktlös i det här landet. Överflödig. Oviktig. Och olycklig. Och då är min fråga, om man nu ska bli mamma åt ett barns, vars pappa är uppväxt i denna enligt mig skit, hur vänder man det till något nyttigt och lärorikt som Damon hävdar att man kan? Hur hittar man glädje när man bara känner sig ledsen?
 
Hur blir man en fighter som hittar ett jobb man trivs med som i alla fall betalar räkningarna? Hur hittar man riktiga vänner? Hur klarar man av att hantera den vidriga saknaden efter sin familj? Och hur kommer man över ett jobb man tyckte var det bästa man kunde föreställa sig?
 
Damon nämner familjen vi nu skapar. Är inte det en glädje i sig själv som borde övervinna allt det andra? säger han. Är det så? Blir saknaden av min familj mindre när jag har en egen? Det är så svårt för mig att se. För stannar jag här så känns det som jag överger mitt hem, min familj och mitt ursprung. Låter det förstorat? Överdrivet?
 
Och jag ska vara ärlig. Jag skrek till Damon idag att det finns inget jag tycker om här. Inget. Inte en sak. Då sa han att jag skulle tänka mig för och att mitt liv inte alls är så hemskt. Att många människor har det så mycket värre än jag. Och g i v e t v i s har han rätt men jag känner mig så oerhört olycklig. Och det går väl inte att jämföra med andras olycka? 
 
Av hänsyn till en person i min familj skriver jag inte vem men någon hemma i Sverige är väldigt, väldigt sjuk och det tar upp mina tankar också. Att jag är på fel plats och att jag förlorat två år med den personen genom att vara här. 
 
Sedan är det pengar. Av någon outgrundlig anledning rcker inte min lön till min del av skrapet. Jag kan inte betala våra räkningar utan det gör Damon. Jag har nätt och jämnt råd med mat och bilen. Och i och med att jag inte jobbat i Sverige under 2013 har jag endast rätt till basbeloppet i föräldrapenning som ligger på 180:- om dagen. HUR i hela friden ska man klara sig på det? Jag som firtfarande är fast anställd i Sverige och planerar att komma tillbaka och som jobbat nonstop i 7 år har alltså inte rätt till mer än så. Är jag girig? Nej räkna själva? Tänk om jag var ensamstående? Hade ju inte ens haft råd med hyran. Att få en liten och behöva tänka på pengar känns förjävligt och bidrar starkt till att jag är så olycklig. 
 
Vad jag söker är svaret på hur jag hittar lyckan igen? För jag känner mig allt annat än lycklig.
 
 

Vi blir tre.

Jag vrider och vänder på orden i huvudet. Tänker funderar, har väntat. Som på rätt tillfälle. Men det kommer inte. Jag har hållt tyst i fem månader nu. Särskilt här. Ja inte har det varit helt tyst på bloggen i fem månader inte men om detta har jag inte nämnt ett ord. I första hand för att jag ville att vissa och särskilt en skulle få veta på ett bättre sätt än via min blogg. Nu vet den personen och då känner jag frid i att skriva här.
 
I maj blir jag och Damon mamma och pappa.
 
I 23 veckor har jag varit gravid nu och i maj kommer ett litet knyte till oss. Vi har valt att inte ta reda på kön. Nästan ett ställningstagande från vår sida. Särskilt här i Aus. Jag vill inte få en massa rosa eller blått eller höra snack om att min lilla tjej kommer dansa balett eller att min kille ska bli en rugby-rocker. Och Damon är så härlig med sitt försvenskade jag. När de frågar oss om vi väntar en pojke eller flicka säger han att "vi väntar ett barn" med ett leende på läpparna. Är inte det svenskt så säg?
 
Vi är så glada och spända, jag är rädd och Damon är den som tar steg för steg i rätt riktning. 
 
Jag mådde förjävligt första 15 veckorna. Kräktes 7-8 ggr om dagen och ett tag var det så illa att jag inte kunde behålla vatten. Då blev det sjukhus för min del med dropp. Oroade mig lite men alla ultraljud har visat att lill*n mår bra. Tio fingrar och tio tår, pickande hjärta och fungerande njurar. 
 
Jag har längtat hem så hjärtat blöder. Jag har legat sömnlös och samlat på mig tankar och framtidsvisioner som gör ont. Vissa har frågat om jag ens är glad för det lilla liv vi skapat, den känner jag inte att det ens behövs svar på. Men att få sitt första barn är stort och särskilt för mig. Jag har väntat sedan jag var sex på det här. 
 
Mycket är läskigt men en sak vet jag med säkerhet. Mitt barn kommer få en underbar pappa. När jag ser honom med sina syskonbarn får jag ibland vända mig bort och torka ögonvrårna. 
 
23/40 veckor har gått. Magen har växt vrålsakta så jag väntar en superspurt nu mot slutet. Kommer dock ihåg i början att jag tyckte den var superstor. Men det är en märklig känsla att gå från tvättbräda till basketboll. Jag har aldrig varit rund om magen så det är en speciell känsla minst sagt. 
 
Jag har alltid drömt om ett majbarn, en såndär löjlig sak jag inte för mitt liv trodde skulle ske och heller inte brydde mig om, egentligen, bara alltid "velat" ha ett majbarn då jag tycker det är den absolut finaste månaden i Sverige. Så också här i Australien.
 
Jag och Damon har funnit kärlek på nytt och visar en helt annan ömhet jäntemot varandra. Damon pratar ibland med bebisen men så tyst att jag måste säga va? Då svarar han att han pratar med sitt barn och att jag inte har med det att göra. Jag brukar kontra i andra sammanhang när vi ibland tycker olika om något att jag har två viljor i min kropp så jag vinner.
 
Damon är väldigt mån om knytet redan. Till exempel får jag inte spänna magen för då gör det ont säger han. Själv har jag fått berättat för mig att man inte ska arbeta med magen för att inte förstöra de delade magmusklerna men det är inte det Damon oroar sig för. 
 
Han har precis börjat kunna känna sparkar från utsidan också och varje kväll ligger vi med Damons hand på min mage och jag har min hand på hans och så väntar vi. Och så buffar hen till då och då. 
 
Namnförslag har också börjat trilla in. Martin tycker Kaj-Björn eller Ralf-Alfred. Kan också tänka sig Frans-Gabriel. Dubbelnamn ska det vara iaf enligt honom. Pappa tycker Viking eller Louie eller Bob. Damon gillar Bengt. Åsa vill Kingster. De är alla övertygade om att det är en pojke och jag har haft den känslan sedan dag ett men man vet aldrig. Mormor tycker Alva Beatrice. 
 
Jag själv har över huvudtaget inte fattat att jag ska bli mamma. Och ändå har jag väntat på det här hela mitt liv. Nu händer det. 
 
Vänster bild är innan jag blev gravid och höger är en vecka sedan.
 

Lucia och en växande relation.

Hej alla svennebananer och andra!
 
Eftersom jag bloggar så sällan så är det svårt för er att hänga med i svängarna, ni får nån procents bild av min verklighet och egentligen är väl det lika bra. När jag flyttade hit var jag nyförälskad i allt och levde i nuet men allt eftersom tiden gått har verklighet och saker jag inte kan styra över kommit ikapp mig. Det är tur jag har mina svenska vänner här som kommer ifrån samma trygga barndom, även om man haft faniljetrubbel så har Sverige i största mån funnits där med en lösning om man bara vågat be om den. 
 
När man är liten får man höra hur bra vi har det i Sverige och hur bortskämda vi är. Blaj i våra öron tills den dag vingarna växer ut och vi lämnar vårt trygga land. Förstå mig rätt, jag tror Sverige är ett enkelt och bra land om man är just svensk, kommer man in lite senare i livet och försöker få en platsi vårt ljusstöpta samhälleär det nog allt annat än lätt. Mne nu råkade ju jag vara just svensk. 
 
Vi har alla jävla möjligheter i Sverige. Vi har så många rättigheter att vi inte har tid att utnyttja dem alla. 
 
Det är nu den svåraste tiden för mig kommer här i Australien. Julen nalkas och jag tycker det är svintufft att vara här. Men det började redan för några månader sedan och jag ifrågasatte till och med vårat förhållande. Jag hade bestämt mig för att flytta hem till Sverige, lämna Damon och aldrig se tillbaka. För att han räckte inte till. Han kunde inte fylla alla de hål jag känner här. Jag gick ner mig i en fruktansvärd depression och det var inte förrän jag kom ur den som jag förstod att det var just en depression. Jag var bara oändligt olycklig. Men så började jag göra det verkligt i huvudet, jag letade rätt på resor som skulle ta mig hem, jag föreställde mig ligga ensam i min 105-säng i min rättså uttömda lägenhet, vissserligen andas den svenska luften som jag saknar såå och ha mina riktiga vänner i samma stad, familjen, Nyhetsmorgon och allt annat jag saknar. Det och inte Damon. Och innan jag tänkte tankarna hela vägen kändes det som rätt beslut, att ta adjö av honm, låta det göra lite ont men få tillbaka allt det andra.Men att inse att det är möjligt, det räckte för att vända denna depression och återigen glädjas över att vara med en person som aldrig nånsin kommer ge upp oss. Spelar ingen roll vad för gräl vi har eller hur omöjlig framiden ibland känns, han är alltid den som säger att han kommer kämpa föralltid.
 
Damon och jag är inte gjorda för varandra. Vi är inget ödespar som var menade för varandra innan vi föddes. Vi är inte själsfränder och inte Romeo och Julia. Vi är slumpen, beslutsamheten och äventyret. Match made on earth. 
 
Jag vill fortfarande hem men då ska Damon med. 
 
Från det ena till det andra, igår åkte Damon på boys christmassparty, töntar! Men i alla fall, han åkte till kusin Lee med grabbarna där det var fru- och flickvänsfritt. Själv mötte jag upp Sabine för en promenad i stan och sedan åt vi usökt grekiskt i West End. Satt hur länge som helst och bara åt. 
 
Idag ska jag ta mig ut i några ärenden, måste mot min vilja köpa en present till jobbet, Secret Santa, känns bajs när vi inte ens har så det räcker till oss men det är som det är. Senare håller jag i det riktiga Luciatåget i kyrkan.
 
34°C igår, hoppas på svalare idag!!!
 
Ha det gött!

Helg.

Fy sjutton vilken bra helg. I fredags slutade jag jobba klockan 15 och for raka vägen hem, visserligen med en sprängande huvudvärk men liksom nöjd ändå. Bäddade ner mig i sängen med nedsläckta lampor och massa vatten bredvid sängen. Damon var på cricket med kusin Lee och jag väntade mig inte honom förrän framåt småtimmarna egentligen. Hördes med honom vid 21, då var han på nån pub nära där cricketen varit och ville att jag skulle komma och dansa med honom. Dansa med honom hade jag inget emot men att lämna sängen. Sa att jag skulle komma i alla fall men lät mig inte stressas. Senare sa han att han satt i en taxi in till the Valley. Inte mitt favvoställe en fredagkväll med alla dess superberusade människor i både glad och aggressiv anda. Drog ut på det så mycket jag kunde och vid 23-tiden åkte jag och hämtade honom ist.
 
Kusin Lee ramlade in en stund efter och så satt vi uppe och pratade till kl 01:00. Några få timmars sömn och sedan iväg till lärarjobbet på svenska skolan. Vaknade med lycka i kroppen. Något som lyst med sin frånvaro i många, många månader nu. Jag längtar så mycket hem att jag inte kan glädjas åt någonting. Men i lördags utan att någon eller något låg bakom kände jag mig lycklig. Lämnade två sovande grabbar och jobbade ett par timmar innan jag mötte upp dem för brunch. Sedan hem till soffan för mer cricket. 
 
Jag var trött efter så lite sömn och vilade flera timmar, killarna åkte och köpte en stor bunt räkor och framåt seneftermiddagen åkte vi och hämtade Tess vid tåget och tillbaka hem till oss, Michele och Kaylee väntade och vi satt ute på däcket och tittade på den spektakulära stormen med blixtar och dunder medan vi åt upp räkorna och lite avocado och bröd. Tess och jag hamnade på soffan och jag njöt av att få prata lite svenska och ventilera framtiden. 
 
Blev en sen kväll och söndag morgon blev det frukost nere i marinan där vi planerade för en svensk julhelg med Kalle Anka och Svensson-mat. Därefter hämtade vi upp Sabine, (svensk tjej från Vällingby som jag träffat här) och åkte till svenska julmarknaden i Ashgrove. Skulle hålla i barnens Luciatåg där men köpte också på mig lite svenska delikatesser. Så satans dyrt bara men det blev i alla fall Ahlgrens salta bilar, chips, fiskbullar och knäckebröd samt lite smågodis och glögg. Helt vansinnigt varm dag med sol men storm runt hörnet. Vid halv tre satte vi oss i bilen och minuter senare öppnade sig himlen. Fullständigt. 
 
Vi åkte hem, handlade lax till våra laxburgare och satte på en film som faktiskt var riktigt bra, W./E hette den, producerad av Madonna faktiskt, vi hade inga förväntningar alls, men den var klart sevärd!
 
Vi kände oss båda helt nockade efteråt, inte av filmen men med en smygande dunderförkylning så la oss tidigt och konstaterade vilken superhelg vi haft. Mycket för att Damon var ledig lördag tror jag. 
 
Om nån timme kallar jobbet och fastän jag är såååå trött och krasslig är jag så lycklig att jag har ett jobb!!!
 

Hemlängtan.

http://youtu.be/aW1L5yZdAgQ
 
Så har den gripit tag i mig. Hemlängtan. Med sådan kraft att den påverkar hela min vardag. Den äter upp mig inifrån och jag vet inte om det är dags att ge med sig eller fortsätta kämpa, använda tankens kraft. Jag vaknar varje morgon med klump i magen. Åh nej, är jag fortfarande här? Kommer jag aldrig komma hem?
 
Jag vet inte vad det är som gör att den kommer just nu, och så stark? Kanske för att jag haft mycket tid till att tänka. Mycket tid har aldrig varit bra för mig. Jag har varit relativt tyst i takt med att den växt på mig, hemlängtan. Vill inte oroa, inte besvära. Men det måste kanske ut nu. 
 
Damon har försörjt mig mer eller mindre till hundra procent sedan mars. Jag har jobbat 20 timmar i veckan och kunnat bidra med lite mat och tanka min egen bil. "Min egen bil" ja. Den är ju inte min. Har inte betalat ett öre för den. Tanken är att jag ska. Givetvis. I framtiden. När jag kan. Men när är egentligen framtiden? I mars borde ju nu vara framtiden. November liksom.
 
Jag måste få ur mig vad det är jag saknar. Sätta ord på det. Har försökt tänka att det finns ju fortfarande där, men det är som i en kärlekshistoria, det räcker inte med att veta att den finns där, man vill ta del av den, andas den, röra den.
 
Jag saknar mer eller mindre allt. Små som stora saker. Jag saknar kylan, blåsten, regnet, kommande slasken. Den friska, klara luften. Att krypa ner mellan kalla lakan som successivt värms upp av kroppen. Att lägga huvudet mot en sval kudde. Att promenera vart jag vill och hur långt jag vill. Trottoarer. Björkar. Löv, dofter. Skogen. Doften av blöt mark, mossa, löv.
 
Fågelljuden, alla utom skatorna. 
 
Jag vill gå i regnet till Åkis. Handla Brämhults juice och köpa limpa. Laga korvstroganoff. Ta vartannat kliv språngandes uppför mina trappor och vara kissnödig, kasta mig in på toa med jackan på och fastna med en tidning. 
 
Jag vill gå hela vägen hem till mamma, utan att veta om hon är hemma, jag har ju ändå nyckel. Hänga där hela kvällen, utan att göra nåt, se nåt dåligt på tv, gissa reklamerna. 
 
Jag vill ringa Mikaela tretusen gånger på morgonen fast jag vet att hon sover, för att sedan skicka fyra sms om ifall hon vill gå i Vällingby eller åka till Kista. 
 
Jag vill bada i mitt standardbadkar. Låta vattnet rinna och inte ha i proppen, bara täcka hålet med foten och släppa ut lite när det blir för varmt. Lyssna på Lars Winnerbäck i lägenheten och tänka på gamla tider. 
 
Och de större sakerna. Jag vill fira jul hos farmor. Norpa köttbullar och prinskorv i köket fast vi snart ska äta. Se på Kalle och kommentera allt som vi alltid kommenterat, likna en av de uppvridna leksakerna som patrullerar in i säcken med Filip i Åsas klass och sovande storken under trädet med Viktor i min. Äta julmaten i tusen år och sedan skrapa triss. Öppna julklapparna, enligt mig alldeles för tidigt och sedan titta på Kan du vissla Johanna med Martin och Åsa. Och sedan Svensson-Svensson. Sedan blir det fruktsallad på burk med grädde som farmor alltid stoppar socker i fast hon hävdar att hon inte alls gjort det.
 
Åka hem i mörkret och sedan ligga vaken en lång stund i sängen och tänka på året som varit och året som kommer. Vakna av ett ganska platt men intensivt ljus på juldagen och ringa Mikaela. Vad fick du? Hur var det? Kanske gå på bio och se en film som "The holiday". Hamna hos den ena eller andra med en halvfull påse godis och bara dega. Göra upp planer för det kommande året och såklart fundera på att börja träna. 
 
Kolla melodifestivalen med pappa. Vi tycker ju ändå samma. Nästa gång med mamma, eller ensam med mamma i andra änden av luren. Lägga på, ringa upp igen. 
 
Gå till jobbet, öppna på förskolan. Prata med pappa Johan eller Magnus och Karin som alltid var först. Gosa med barnen. Rita teckningar. Läsa saga. Muntra upp nån liten ledsen. Berätta om när jag var liten och int eville gå på dagis. Ja, jag gick på dagis och inte förskola.
 
Prata med Anne-Marie, berätta om det ena eller andra alternativt höra om just det ena eller andra. Förstå varandra. 
 
Fira familjens födelsedagar. Alltid mysigt, aldrig uppblåst. 
 
Hänga med Alex. Kunna ringa och vara etthundra procent säker på att vill jag träffa honom, så ser han till att det blir så. Han har ett öra som alltid lyssnar. 
 
Vad är det mer jag saknar? Det är så mycket simpelt. Som 541:an. Hederliga gamla sl-bussen. 541:an. Alla vi som bor längs linjen vet att man säger 5-41:an inte femhundrafyrtioettan. Femfyrtiettan!
 
Fika med Evelina, prata om allt vi inte pratar med andra om. Middag med Carro ibland.
 
Jag är så glad att Marie flyttat till Amsterdam. Så egoistiskt men så skönt att veta att hon ändå inte hade varit hemma om jag varit det.  
 
Julbord med mormor. Hennes föselsedag. Mässan med henne. MIDSOMMAR HOS MORMOR som jag så lyckligt fick ta del av i år. Laxen, prinskorven, köttbullarna, SILLEN. Vädret. Mariefredslukten. EDSALADOFTEN!
 
Hur fan kommer man över sitt ursprung? Hur lämnar man det bakom sig? Hur sätter man punkt?
 
Jag gråter när jag tänker på barndomen. På alla minnen som ju ändå skulle vara just minnen om jag vore i Sverige, men de skulle kännas närmare. 
 
Hörde en grupp skolbarn sjunga i kyrkan på skolavslutningen på youtube. De sjöng Du är det finaste jag vet och jag började störtböla. Mina barn, ska de aldrig få uppleva det? Ska de stå i skoluniform exakt likadana bredvid varandra och sjunga sånger jag aldrig hört förr? Ska de inte fira in sommarlovet med vaniljglass och jordgubbar och svenska flaggor och jordgubbssaft? Hur kan det göra så ont? Varför har mitt inre och vad jag vill och känner plötsligt blivit så viktigt för mig?
 
Det var inte så lätt att flytta hit som jag trodde. Jag behövde det då men tiden har haft sin gång och jag har försonats med Sverige igen.
 
Jag har fått nytt jobb på en förskola här, och en dag i veckan som nanny, och så svenska skolan på lördagar. Och så börjar jag plugga nu i november. Så jag kommer ha att göra. Jag hoppas jag förälskar mig i Australien igen. Känns bara långt borta just nu.
 
I förrgår frågade Damon om jag ville gifta mig med honom. Jag sa nej. Men med ett leende. Han har frågat tusen ggr och jag har alltid sagt ja. Men det är så mycket snack och så lite verkstad i den frågan och något bröllop lockar mig inte alls just nu. Så många andra pusselbitar jag vill ha på plats först. Min kärlek är densamma, jag är bara inte intresserad av några bröllopsplaner här och nu. Där är vi olika, Sverige och Australien. Här gifter man sig innan man fyllt 15 typ och i Sverige börjar man fundera på att kanske göra det vid 67. 
 
Jag vill hem.
 
 

Livets vindar.

Hujhujhuj vad det hänt sedan sist. Är alldeles slut och vill bara sova, sova, sova. I veckan som gick har jag varit sängliggandes och på sjukhus. Har inte kunnat äta och därför fått dropp på akuten. Fy bubblan säger jag! Dessutom har vi flyttat mitt uppe i allt detta och Damon har fått göra precis allt på egen hand. Jag har legat utslagen och tittat på.
 
Igår morse var jag tröttare än när man varit vaken i två dygn, Damon var så rar och hällde upp ett bad till mig i nya badkaret medan han gjorde frukost till oss som vi senare åt på balkongen. Sedan fixade och donade han heeela dagen och jag försökte ta igen mig bäst jag kunde. 
 
På kvällen hade vi två av Damons systrar här på middag vilket var mysigt även om jag knappt kunde hålla ögona öppna. Idag fyller lilla Mia tre så vi ska dit efter jobbet. Jobbet ja, vet inte hur jag ska fixa 9-17 idag men jag måste helt enkelt.
 
Fy satan vad slut jag är, och det har blivit som en ond spiral, jag har mått illa och kräkts och då inte ätit och sedan tappat matlusten och inte velat äta och då mått ännu mera illa. Sista veckan har jag ätit följande:
 
Några gurkbitar
En mini anktaco (mini-tortilla med anka)
En smal hot dog.
Tre små knäckebröd med kaviar
Fem köttbullar
Tre bananer
10 "Festis"
En liten skål keso med tomat
Kex
 
På en vecka.
 
Nej här måste hämtas krafter till nästa gång jag skriver!
 

Yta.

En gång har det hänt att någon sagt att jag är ytlig. EN gång men det är fan en gång för mycket. Inte så att jag är arg, nejdå, för han har rätt. På ytan är jag rätt ytlig, hehe, men på insidan kunde jag inte bry mig mindre. Om yta alltså. Något viktigt hände för inte länge sedan. Jätteviktigt. Jag och Damon blev osams och det eskalerade. Hans syster fick sig en rejäl avhyvling av mig för att jag var så sönder och det som varit så fint blev till en söndersmulad bränd pannkaka. 
 
Föranledningen till vår argumentation ligger i att jag inte landat i denna nation ännu. Att jag är svensk spelar SÅ stor roll. Folk här, särskilt där jag jobbar har en tro om att Australien är det bästa landet i världen att bo i. Är man blind och inte vet något annat är jag beredd att hålla med. Då ser man inte klyftorna, ohälsan eller ojämställdheten. De tror att jag kommit hit för att få ett bättre liv, en chans till välfärd. Men så tror de också att jag är från Switzerland. Inget ont om Switzerland, jag vet ungefär lika lite om Schweiz som australiensarna vet om Sverige. Men det var just det, de vet inget om Sverige. Helt okej. Men jag kom inte hit för välfärden. Där har de fel.
 
Jag kom hit för mitt hjärta Damon.
 
I alla fall, att inte ha ett heltidsjobb, att inte få påverka och utveckla barns välfärd har en negativ inverkan på mig. Att se de små liven bli utskällda för att de kissar på sig, eller tar för mycket papper när de ska torka sig, att bli uppryckta i en arm när de ligger och sover för att det är dags att vakna, gör ont i mig. 
 
Att kvinnor pratar med barbieröster (det betyder tillgjorda, ljusa röster) och drar fingrarna igenom håret var tioende sekund stör mig. Det gör det. Att tanten på tivoli bara håller fram de rosa ballongerna till flickan som ska få köpa en stör mig. Att en pappa säger till sin treåriga son som ramlar "Up you get, you're a big brave boy, we don't cry." svider som fan. Att jag sett min pressade Damon fälla en tår en gång under våra dryga två år tillsammans bekymrar mig. Att männen står vid grillen och kvinnorna dukar av tråkar ut mig. Att Fars dag firades i parken med öl i var hand och en unge i andra tröttar mig också. Det finns inget alternativ och det är det tråkiga, inte ölen i sig. 
 
Men jag är också stereotyp. Jag filmar mig själv på instagram, tar miljoner bilder på mig själv och förklarar det med att jag gillar ju att se bilder på andra och är inte så intresserad av frukostbilder eller vinglas upptryckta i linsen. Jag är ganska intresserad av mig själv, mycket för att jag känner att jag är den enda människan i världen jag verkligen kan inspirera och påverka. 
 
Men så sa en klok man jag tycker mycket om att jag är osäker när det kommer till min yta. Och han har jävligt rätt. Han sa de gulliga orden att det behövs inte när man är bäst. Han är nog den enda i världen som tycker att jag är så bra. Bäst. 
 
Jag tycker ytliga männiksor är trista. Folk som bara är sin fasad. Men just därför är jag inte så orolig för mig själv, för jag tycker jag är mer än min fasad. Men:
 
Jag skräms av den ibland, min fasad. Att jag är så lik andra och att jag dragits med i ytlighetens ström. Varför blev skönhet så viktig för mig? Varför söker just jag bekräftelse utifrån?
 
Det finns en förklaring men den gör ont. Från jag var 16-19 var det en person jag älskar (ingen pojkvän) som varje dag sa till mig att jag var ful och äcklig. Att ingen ville vara vän med mig för jag var så knäpp och att ingen kille nånsin skulle vilja ha mig. Varje dag. Först var jag stark och tänkte att hon vet inte bättre, jag vet inte varför hon säger sådär men hon har fel. Jag är inte ful och äcklig. Men successivt och dess mer ensam jag blev ju mer trodde jag på orden. Jag var nog ett miffo, inte värd vare sig vän eller pojkvän.
 
Jag tyckte jag var stark som vid 15 års ålder valde bort hela min vänkrets för att jag inte mådde bra av dem. Men med orden att jag var ful och äcklig såg jag det mer som att de lämnade mig än att jag lämnade dem. 
 
Jag var så liten och svag efter gymnasiet att jag inte vågade vara med någon annan än mig själv. Jag "visste" att alla andra tyckte jag var knäpp. Konstig. Annorlunda. Jag ville alltid bevisa att jag inte var det. Men gav förmodligen ett ännu mera osäkert intryck.
 
Alla bilder jag har på mig själv och dagligen tar är som ett efterresultat av den där svåra tiden, som för att påminna mig om att jag inte är ful och annorlunda, som en försäkran om just det. Att jag är fin och unik.
 
Men den tiden hänger kvar och det tar år att bli av med den känslan. I huvudet ekar fortfarande ful och äcklig. Jag ser inte min kropp med rätta ögon, vet att den nog är okej som den är, men för mig är den inte tillräckligt bra. Jo, när det bara är jag och den så är den perfekt. Men så fort någon annan är bredvid mig är min sämre. Inte för att den skulle vara mindre fin, men för att den saknar självrespekt. 
 
Med vissa människor kan jag vara bara jag. Jag får en mjukhet i kroppen och en självrespekt jag annars saknar. Jag vill omges av bara sådana människor. Det finns en tjej just nu på instagram som av nån märklig anledning ger mig den känslan. Men jag har aldrig träffat henne. 
 
Jonna ger mig också den känslan. Och Evelina. Alex. Mormor. En pappa på jobbet i Sverige. Monica. Tobias gjorde det. Men så borde man känna med alla. 
 
Damon är fin på det sättet. Jag tror han skulle kunna vara tillsammans och till och med falla för en 80% brännskadad person utan att blinka. Han är så mänsklig. Jag tror han genuint tycker jag är som finast när jag själv tycker jag är som fulast. För saken är den att han ser ingen skillnad. Det är jag, med eller utan skal han ser. Med eller utan kläder. Med eller utan image. Det är alltid jag. 
 
Så ser jag människor hela tiden. Men inte mig själv. Jag fortsätter polera min yta, som om det skulle hjälpa.
 
Och det där viktiga som hände var att Damon sa: I'm worried about us. 
 
Han sa det häromkvällen i sängen, och han såg så djupt ledsen ut. Det skrämde mig som fan, för jag förstod inte vad han menade. Han sa att han inte tror jag kan bli lycklig här och att han är så ledsen för det men om jag inte är lycklig här så måste jag lyssna till det. Att han gör allt han kan för att hjälpa mig men att det kanske inte räcker. 
 
Det kändes exakt som när någon gör slut. Ett illamående kröp över mig och jag undrade om det var det han gjorde nu. Slut. För att jag hatar Australien. 
 
Sedan höll han om mig, hårt, hela natten och på morgonen höll vi om varandra som om det var sista gången. Så när han gått skrev jag ett svagt sms, som bara kunde skrivits av en osäker person. För att det smög sig på igen, att när jag är svag och hatar så är jag inte värd honom. Han kanske bara låg nära för det var mysigt. Så skrev jag mitt svaga sms: "Var de sista 8 timmarna närhet eller kärlek? Svaret blev: "Love Jessica".
 
Och där och då så tänkte jag på alla yta, alla mina instragramfoton, mina nya springskor, kläderna jag försöker välja med omsorg var dag. För allt det spelar verkligen noll roll. Vad som spelar roll är att vi är lyckliga i oss själva och omges av dem vi älskar mest. Och för mig är det Damon. Damon och mig själv. Om jag är söt eller ful har ingen som helst jävla betydelse för mitt liv. Så självklart men så svårt att leva efter. För mig. 
 

Födelsedag och cellprov

Hej allesammans!
 
Har fyllit 27 år men känner mig inte en dag äldre än 22. Inte en dag. Folk här nere tror alltid att vi svenskar är yngre än vad vi är, kanske inte ska klaga över det mörka halvåret ändå. V a r e n d a en jag talar om min ålder för tror att jag är yngre, och inte liksom 25 eller så, nej de flesta gissar på 21 eller 22. Men det kan ju också vara tecken på att jag är gammal och att de vill vara snälla. Nä, skämt åsido, de tycker att vi skandinavier ser så unga ut. Och jag är beredd att hålla med. Många av de jag jobbar med har jag trott är minst 7-8 år äldre än jag men det har visat sig att de är jämngamla eller yngre. Damon hade sagt till sin vän Ben som undrade, att jag fyller 27. Då svarade han: What? What is it with those Swedish girls and looking young? Tack för den Ben! :)
 
Jag har haft väääärldens bästa födelsedagshelg. Allra mest tack vare Sanna. Hon gjorde den toppen. Allra minst tack vare Lisa. Fy fan vad hon skulle kunna göra illa om jag inte visste bättre. Jag har sett henne som min närmsta vän här men sedan Sanna dök upp har hon visat på alla sätt att hon inte är det. Det värsta är att jag inte förstår mig på henne. Mina nära blir tokiga på att jag talar så gott om henne. Men jag har min bild av Lisa, eller jag hade, jag börjar motvilligt inse att jag haft fel. Och det gör mig arg. 
 
Planen var att Sanna skulle komma till Brissy på fredagen så skulle vi åka till Surfers och äta födelsedagsfrukost på stranden tidigt lördag morgon. Lisa var välkommen att fira med mig fr-sö precis som Sanna. Men hon kunde bara lördag kväll för hon skulle plugga.
 
Nej äsch jag orkar inte dra hela harangen här, vet bara att alla frågar om den där Lisa jag talar så gott om men jag kommer inte tala om henne mer och förhoppningsvis kan ni respektera det. I korta drag var det som hände att hon skulle med på kvällen men när jag hörde av mig var hon först på men ändrade sig tvärt och skulle underinga omständigheter med. "Jag hade ju trots allt Sanna". Detta vad jag tror för att jag inte hörde av mig under dagen utan först på kvällen. Nåväl, de som sett vår sms-konversation är helt och fullt eniga om att jag inte behöver en krångel-Fia som henne i mitt liv. 
 
Hur som helst, vi går till det fina:
 
Lördag morgon kl. 7 styrde vi kosan mot Surfers Paradise där jag och Sanna verkligen åt födelsedagsfrukost på stranden med frappes från Starbucks och varma mackor. Det var inte ett moln och vi hade det så sjuuukt mysigt att vi nog kunnat stanna hela dagen om det inte vore för mitt jobb som kallade. Jag har stressat såååå mycket sista tiden och även om lärartjänsten på Svenska skolan är underbar så är det såå mycket jobb med den! Och så söker jag jobb och jobbar uppepå det. Och tjänar nada!! Men jag fann en stunds ro och hade det så bra med min vän. Fick paket och kände livet i mig!
 
Vid halv ett var det bara att kasta sig i bilen och köra hela vägen tillbaka till Brissy för jobb. Jag var magsårsstressad och trött men lektionen gick okej, fick stanna längre än jag tänkt men till slut kunde jag åka hem och sluta upp med Sanna igen, duscha och göra mig klar för kvällen. 

Och vilken kväll sedan. Vi åt sååååå god vietnamesisk mat på en restaurang som heter Fusion i New Farm. Åh, vi båda bara älskade det. Åt så mycket att vi blev trötta och tänkte istället för att gå ut bara ta oss till chokladpalaset Max Brenner men tog oss i kragen och mötte upp svenska Linnea och Niklas som Sanna känner från Skåne. Vilka underbara människor!! Vi mötte också upp ett gäng grabbar och satt på nåt ställe med låtsasgräs mitt i stan inpå småtimmarna då jag och Sanna tog lilla Pärlan (Golfen) hem och sussade. 
 
Morgonen efter åt vi dyr frukost på Pompidou samt mötte upp Linnea och Niklas igen. Erbjöd mig att ta med dem till Burleigh heads där Lee och Tess bor och så fick det bli! Och vi hade en såå underbar dag!! Solen sken och vi var både på stranden och spelade long ball.
 
Körde hem Niklas och Linnea och kröp till sängs med mitt smul för att vakna till min riktiga födelsedag. Men att fira födelsedag har Damon ingen aning om hur man gör. Han började med att krama mig hårt och klappa på mig och säga Happy birthday baby. HALLÅ?? Jag soooover ju. Ja det vet väl alla att man inte gör men det ska ju verka så. Han småpratade lite om jag vet inte vad och så efter 20 minuter nånting säger han: Nej nu ska jag ner
och fixa lite, stay where you are. Jahaaa aa du det behöver du inte ens påpeka. Klart jag stannar här. Men du kan ju inte säääga sådär. Du ska ju smyga ner så tyst du bara kan så jag inte vaaaknar.
 
Sedan var han borta i 20 minuter till innan jag hörde en tändare utanför dörren. In kom han med väääärldens finaste bricka och jag blev så glad så glad så glad och "Vad han kan!!" tänkte jag. Så ställde han brickan bredvid mig och jag började ivrigt söka med blicken. Mitt kort! Var har han lagt mitt föllsedaskort? Under assietten? Nehe? Men var är det då? 
 
Då säger han: Just det, jag ska bara hämta.... ("dina presenter") tänker jag. ....min tallrik, säger han. Jahaja. Så han den. Smaskar och mumsar med mig i ytterligare 20 minuter innan han reser sig och säger något om att göra sig klar. Eh va? Mina presenter då?? Mitt kort??? Hallå?????? (Detta tänker jag bara)
 
"Just det.." säger han, "Ville du ha ett paket nu eller ska vi ta det ikväll?" Men vadå det kan du väl inte fråga, det kan väl inte jag bestämma säger jag.
 
Jag får ett paket som jag öppnar och sedan är han borta, iväg till skolan. Dessa australiensare, att de inte hade traditioner det visste jag, men f ö d e l s e d a g s t r a d i t i o n e r då???? Man ska ju ligga i sängen och vänta och sedan "väckas" med ljus och paket. Det vet väl alla?
 
(För alla trögnissar som inte fattar så skojar jag, jag var jätteglad för min bricka på sängen och mitt paket men jag trodde det var hugget i sten hur man firar födelsedag)
 
:)
 
Jobbade och när jag kom hem fick jag vara på vårt rum, sedan när jag fick komma ner hade han gjort vääääärldens finaste födelsedagsmiddag: Ugnsbakad  stor bit lax på en bädd av palsternacka och sötpotatis, med färskmorötter, sådana där långa smala fina, både blå och vanliga samt sparris och hollandaisesås. MUMS så gott det var!! Sedan fick jag mitt kärleksfyllda kort och ett fint armband.
 
Har haft det så bra det bara går och idag var jag duktig och gick till läkaren för att ta cellprov och kolla bröstisarna. Allt SÅG fint ut men svar kommer senare. Jag har sjukt starka slidmuskler, det får jag alltid höra, ja det är ju bra att vara stark nånstans! Och hon sa att mina bröst är very dense for my age and size. Hahahahaha, ja hon måste ha sett mycket för mycket till densitet har då inte jag sett till i brösthållarn! Och det är sanning. Fy fan för att ha skvalpandemeloner som är i vägen för jämnan.
 
Hoppas du blir nöjd nu mormor, 160 $ skulle de ha för något som är gratis i Sverige men deras vaccin Gardasil kostar bara 100 dollar mot Sveriges för flera tusen. 
 
Vet ni? Det var allt för nu!
 
 
 

Varför blev det inte så?

Nu kommer ett öppenhjärtligt inlägg. Ärligt och naket. Läskigt. Utlämnande. Men sådan har jag väl alltid på ett eller annat vis varit. Med hoppet om att sprida samma sak till andra. Att våga vara den man är. Jag är själv så jävla livrädd för att vara jag. Eller för att lära känna mig själv som jag fortfarande gör. Att få reda på vem jag är och hur jag agerar och reagerar i olika situationer. 
 
När jag var liten hade jag en klar bild av min framtid. Jag skulle jobba med barn, det var glasklart. Jag brukade också säga till farmor och mormor att när jag blir stor, då ska jag bli en sådan som hjälper gamla tanter över gatan. På allvar. Det skulle vara mitt yrke. Stå där vid rödlysena och hålla utkik efter dem, tanterna. 
 
När jag var klar med det skulle jag bli barnmorska. Det var alltid yrket som jag skrev ner i "Mina vänner"-böckerna eller det jag skrev om i uppsatserna i skolan. "Vem är jag om 10 år?" och så. Jag skulle ha fyra barn. Lova, Josephine, Sebastian och Alexander. Min första pojkvän hette Sebastian. Min tredje Alexander. Har inte haft några givna pojknamn sedan dess. 
 
Jag såg framför mig hur jag skulle vägleda andra. Hur jag skulle peppa och se till att de blev vad de ville, gjorde vad de ville göra, visa att allt man vill kan man. Jag skulle vara en rutinmänniska med mycket utrymme för spontanitet. Mycket, mycket. Och när jag var 25 skulle jag ha i alla fall tre av mina fyra barn. Det höll på att bli nära sanning där ett tag, men vi valde bort det. Något jag förmodligen kommer ifrågasätta hela livet.
 
I alla fall, när jag var liten trodde jag att när man blir vuxen ordnar sig allt. Delvis sanning, delvis lögn. Man har ju faktiskt oändligt många möjligheter som vuxen. Men det känns nu när jag är vuxen som att det finns väldigt lite utrymme för felsteg eller ångest. Ingen tid att må dåligt. Endast prestera. 
 
Och på något märkligt sätt så måste jag erkänna att jag mår ganska dåligt i mig själv. Jag är osäker på ett sätt jag aldrig varit. Jag känner mig nedstämd och som att jag famlar i mörker. Som att Damon är allt jag har och att jag tappat allt det andra. Tappat mig. Han frågade mig vad det är som får mig att må dåligt. 
 
Dåligt och dåligt, jag trodde jag hade en längtan sedan en tid. En längtan och en saknad. Först trodde jag det var Sverige. Sedan min familj. Sedan trodde jag det var kombinationen vänner/familj. Men jag vet nu vad det är som tynger så, men samtidigt ekar så tomt inne i mig. Och det är ingen längtan, det är saknad. Saknaden av mig. Jag saknar mig själv, att vara jag.
 
Att ha min inkomst, min fjuttiga inkomst men som i alla fall var min. Min frihet att bara ha ansvar över mig. På något sätt känns det lättare att vara fattig ensam.
 
Jag saknar att renovera möbler. Att måla på fri hand, något jag verkligen inte kan. Att skriva i bloggen och dagboken varje dag. Köpa Ben&Jerry's, äta en hel burk själv och se på film. Typ Love actually eller The holiday. Kanske Skärgårdsdoktorn. Filosofera, länge, utan måsten. Jag hade inga måsten. Bada badkar. Något jag gjorde varje dag hemma i lägenheten. Gosa med min katt. Springa i Riddan. 
 
Jag saknar mina lakan. Mina växter. Mina blommor som jag då och då köpte på Plantagen. 
 
Jag saknar allt det där.
 
Vidare då? Jag saknar mitt jobb i Sverige. Som fan. Mest ungarna men också att få vara i min profesionella yrkesroll där folk vet att jag kan fa-an. Att jag är på barnens sida. Att jag genuint bryr mig. På fullo ser varje barn och dess behov. Att de får vara just sig hos mig. Att jag hellre kramar än skäller. Att mitt tålamod aldrig tar slut. Här är jag bara en jävla invandrare som fattar noll. Som inte kan diciplinera barn. 
 
Och ändå för att överhuvudtaget få jobba med barn här måste jag läsa en kurs för 15-20.000:-. För att lära mig metoder jag inte håller med om. Jag måste, har inget val. 
 
Så var det det här med att bli mamma. Jag är sååå stressad över det. Jag ville ju ha fyra barn för två år sedan. Jag har noll barn. Och samtidigt, skulle jag bli gravid här skulle jag få panik. Jag vill inte ha barn här. Jag är så jävla oimponerad av Australien och med lite oflyt tror jag det kan förstöra min och Damons framtid. Jag vet inte om jag kan anpassa mig till det här landet. Vet inte ens om jag vill. Visst har jag alltid känt att jag kan vara var som helst med honom. Men jag känner inte så längre. 
 
Jag har tappat den så självsäkra mig. Hon som alltid, oavsett vad, kände sig sugen och stark. Hon med sitt ständiga go. Som liksom ville så mycket här i livet. Som i Thåströms låt "Varför är du så tyst". Så känns det.
 
 
Du som hade allt att säga, säger ingenting.
Men dina tankar, de hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dig som är så fullt av små streck
Visar ett streck för varje år.

Varför är du så tyst? Varför är du så tyst? Varför är du så tyst?
 
Vad hände? undrar jag ibland. Vad hände med tiden? Varför gifte sig inte jag och Sebastian och fick alla gulliga små barn? Varför är jag inte barnmorska? Varför har jag inga möbler att måla? Varför skriver jag inte mer när det är en av minsta största passioner i livet. Varför är jag så rädd när jag har så mycket? Varför vet jag inte bättre? Varför är jag så förvirrad? Varför har jag blivit en av dem jag föraktade så? Som riktar blicken på andra och vad de åstadkommer? Barn, hus, jobb. Alla de där sakerna vi vill ha. Jag var ju nöjd. Jag hade allt. Allt. Men jag saknade någon att dela allt det med. Jag har honom nu. Men fan allt det andra är borta. Går det att förstå? Jag hade ju allt när jag träffade honom. Men bara precis då. Som om ju mer jag fick av honom, mitt nya liv, desto mer försvann av mig.  
 
Och den insikten gör så jävla ont. Jag har aldrig sett mig själv i ett stressat, inrutat liv. Jag vaknar fortfarande upp, så lycklig över att ligga bredvid honom. Men största delen av dagen är ju inte där, hos honom, under ett varmt och mjukt täcke som skyddar mot världen. Det funkar ju inte så.
 
Men så har jag ju det där lilla unset av tro. Tro om att med min styrka, min beslutsamhet så kan livet bli som jag vill. Börja med målsättning, sedan delmål, sedan förståelse i hur jag kan nå målen och sedan sträva ditåt. Men det känns så svårt. Och jag har inte kraften. Och så är där en ständig oro som äter upp mig inifrån. Jag är inte sugen längre. Jag känner egentligen bara för att ligga på en strand och käka vattenmelon och läsa i ett halvår. Men det går ju inte.
 
Och så grälade jag och Damon lite idag. Löjligt bråk bara men vi höjde ju rösterna åt varandra. Han försöker vara snäll och hjälpa mig men så blir jag arg för att han inte fattar att för mig är det inte så lätt som han tycker att det är att ringa till ett tafe (som komvux skulle jag tro) och ta reda på hur jag kan bli "recognised" för mina kunskaper jag redan har. Han drar alltid en paralell till att allt det svåra jag går igenom har han redan gjort i Sverige, men han gjorde det fast det var läskigt. SO?! Det gör det väl inte lättare för mig. Lika ensam som jag är, lika ensam var han, lika vilsen som jag är, lika vilsen var han i Sverige. Men det hjälper inte mig.
 
Nu är han iväg och köper fredagsmys åt oss. Skulle egentligen gå ut men jag har en låååååång dag framför mig imorgon så jag tror jag kryper i säng tidigt med Damon istället.
 
Musiken, musiken saknar jag förresten. Jag lyssnade alltid på musik hemma. Min musik. Som Damon inte fattar för den har inte följt hans ungdom. Thåström, Winnerbäck, Ted Gärdestad, Bo Kaspers och miljoner andra som följt mig genom åren. Det svenska, texterna. Svenska texter har ofta ett djup de andra inte har. Jag säger väl så för att jag förstår dem. Som alla vi svenskar gör. Vi delar ändå något, rätt och slätt Sverige, vi kan allt utantill, lukten av svensk blöt asfalt, jag vill tro den är annorlunda. Våra växter, blommor och träd, våra fredagsmysblicka, ni vet blicken folk har fredag eftermiddag på Ica, vårt höstmörker, våra ljusa sommarkvällar. Allt det delar vi. 
 
Nej jag får stoppa här. Jag borde fortsätta, men jag har ett liv som väntar. Det gör ont i hjärtat dessa dager, tungt att andas och det första jag önskar när jag vaknar är att det ska bli kväll och natt igen så jag får sova.
 
Godnatt.
 

Så jävla arg.

Ojojoj, det kanske inte är ofta jag blir arg men igår fullkomligt kokade jag över. Det har liksom hettats upp mer och mer under en tid men jävlar i havet, då exploderade jag. Nästan. Det hela började när jag kom tillbaka från Sverige för några veckor sedan. Jag började jobba rätt snabbt, landade ju på lördagen och på tisdagen var jag tillbaka på jobbet. Fick tre timmar om dagen veckan ut vilket jag inte tordes gnälla om då jag sa till att jag var tillbaka rätt sent. Jag är enligt kontrakt garanterad 20 h/veckan men som sagt eftersom jag sa till så sent tycker jag det kan vara befogat att ge mig så få timmar. 
 
Veckan därpå var veckan då jag var så himla sjuk. Hade sjukintyg på att inte gå till jobbet men eftersom jag är permanent anställd så ska jag i alla fall få sjukersättning. Tyvärr har jag ju bara jobbat just 20 h/veckan så för den veckan fick jag betalt för 6 timmar. Låt gå, systemet är ju som systemet är. 
 
Veckan därpå, alltså förra lät de mig jobba ti-to fem timmar om dagen, totalt 15 h den veckan. Då började jag bli irriterad. Det står ju 20 h i mitt kontrakt, då ska ju det vara minimum. Jag lät det vara men fick sedan denna veckas schema. 17 h var jag uppsatt på. Detta ledde till att jag i fredags skrev ett mail till dem under min ofrivilligt lediga dag. De svarade med att de tyvärr inte hade fler timmar att ge mig. Vadå "tyvärr"? Jag har ju skrivit på ett kontrakt! Som tur var så fick jag erbjudande om att göra det jag älskar 36 timmar denna veckan, nämligen ta hand om en liten unge privat vilket ger mig långt mer än att jobba på mitt vanliga jobb. Jag tvekade inte för en blinkning. Jag sa ja direkt och förklarade för mitt jobb att jag på grund av att jag går back ekonomiskt då jag inte får mina timmar har varit tvungen att se mig om efter ännu ett jobb som nu råkar krocka med mitt vanliga. 
 
De svarade med att det var tråkigt att höra men att om vad de har att erbjuda inte passar så skulle jag säga till på måndag (igår) så de kunde hitta en ersättare. 
 
Så igår på jobbet bad jag om att få se på mitt kontrakt då jag inte hittade mitt eget, sekunderna efter insåg jag att jag aldrig fick nån kopia på kontraktet. När jag skrev på så var det nämligen fem lösa papper jag fick ta hem, läsa igenom och skriva på, men det var bara sista pappret som hade min underskrift. De var inte ihophäftade utan lösa och jag vet att jag nämnde det. De sa "Nänä, oroa dig inte för det, det fixar vi och så får du en kopia sedan." Den kopian fick jag aldrig och dum som jag var tänkte jag inte heller på att fråga om den. 
 
Hur som helst, jag bad alltså om en kopia igår, först via mail på morgonen, började jobba vid lunchtid. Vi hade haft mailkonversation fram och tillbaka under morgonen men när jag frågade om hon kunde ha en kopia redo när jag kom in uteblev svar.
 
Jag kom till jobbet, mötte en av mina två chefer, hon jag mailat med och tänkte att naturligt sett borde hon väl säga något om kopian. Nähedå, hon tittade knappt på mig och nåt kontrakt nämnde hon inte.  Mitt skift började så jag tänkte att jag tar tag i det senare under dagen.  
 
När jag fick en lucka gick jag till henne och bad om kontraktet. Hon verkade suuupernervös och väldigt obekväm. Kontraktet var nu ihophäftat men hon lossade sidorna och kopierade det hela. Hon var märkbart obekväm men på nån minut hade jag kontraktet i min hand. Jag gick tillbaka till mitt rum och bläddrade igenom det. Och det var då jag upptäckte det. De hade bytt ut ett av papprena. Pappret med mina timmar. Det pappret de visade för mig i maj sa 20-25 timmar och jag minns det så väl, tyckte nämligen 20 timmar var i det lägsta men Damon och jag resonerade att det var ju i alla fall ett jobb och de indikerade att det skulle bli mer med tiden. Vi sa också att den där siffran 25 var ju onödig för så länge det står 20 så är det ju det minsta de måste ge mig. Men nu, på det nya pappret stod det 10-25 h/vecka. 
 
Ojojoj, då fan slog det lågor omkringa mig. Fy satan vad arg jag blev, och vad maktlös jag kände mig. Min underskrift fanns ju där på sista sidan, inte på den med timmarna, men i slutet av luntan så stod det ju där, tydligt och klart. Om och om gick tanken "Hur fan kan man göra såhär?" genom mitt huvud. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting och gick ut till bilen och ringde Damon. 
 
"De har bytt ut pappret, de har tagit ut det gamla och satt in ett nytt" sa jag. "Jag skulle aldrig signa för 10h/vecka. Aldrig." Damon mindes såklart också att det var 20 timmar, inget snack om det. Han sa att vad de gjort är "highly illegal" och att de kan råka riktigt illa ut för det här. "Men hur?" sa jag, det är ju min underskrift. 
 
Klockan var bara runt lunchtid fortfarande och jag skulle jobba fram till fem men jag kände för att bara lämna stället där och då. Åh jag var så arg. Vem tror de att jag är? En idiot?? Hur fan törs man göra så?? Hur kan de veta att jag inte tog en kopia i smyg när jag skrev på kontraktet hemma??
 
Well, dagen gick och vid fyra var jag i upplösningstillstånd. Jag hade bestämt mig för att vänta med att prata med dem till en dag då bägge cheferna var på plats. Hon jag skrev kontraktet med var nämligen inte där. Men jag kunde inte vänta, jag var så kokande arg. Saken är bara den att när jag är sådär arg och blir nervös så blir jag så lätt liten och ledsen istället. Och jag avskyr det. Att ta upp något likt detta på svenska vore jobbigt. Men på engelska på ett ställe där man ännu inte känner sig hemma eller ens särskilt önskad är det enormt mycket jobbigare. 
 
Men jag tog mod till mig, några djupa andetag och en dunk i självförtroendet och så klev jag in på kontoret. Frågade om hon hade en minut och redan då kunde jag se på hennes rygg att hon liksom stelnade till. Jag sa rätt och slätt:
 
"Hur kommer det sig att ni ändrat i mitt kontrakt utan att informera mig?"
"Eh, va.... Vad menar du?"
"Exactly that, hur kommer det sig att ni ändrat i mitt kontrakt utan att informera mig?"
"Jag förstår inte, vad är det du menar, vad är ändrat?"
"Mitt kontrakt, en sida i mitt kontrakt. Mina timmar. Sidan är utbytt"
"Oh, let me have a look. Let's see......"
 
Hennes röst bar knappt och hon blev alldeles flammig. Hon gick till skåpet med kontrakten och öppnade min folder.
 
"Let's see here... Hm..... Oh, OH! Yeah, well, I have no clue, honestly, I have no clue. What did you say, what did it say when you signed it?"
"Eh, ja, 20-25 timmar."
"Oh, yeah, that's what it usually is for part time. Honestly I don't know what has happened or when it changed."
 
Sedan sa hon så snabbt och stressat att jag fick anstränga mig för att uppfatta det:
 
"Oh, would you just like to give me your copy that I gave you and I change it for you"
"Eh, ja, visst men jag fattar fortfarande inte. Har detta ändrats nu eller precis när jag börjat eller närdå?
"Eh, åh, well, jag har ingen aning men vad det s k u l l e kunna vara är att Caitlin kom tillbaka från sin mammaledighet och hon behövde sina timmar så vi var tvugna att korta ner er andras timmar för så är det ju att hon måste ju ha sina timmar." 
 
Eh VA??? Vilken jävla bullshit?!!? Man kan väl inte ändra någons kontrakt bara för att de räknat fel och för att någon kommer tillbaka från mammaledighet?????? Alltså jag var så upprörd att jag kunde gå i bitar. Så jäääävla fult gjort! Så lågt, så dåligt!
 
Jag hämtade mitt kontrakt och hon ändrade det hela. Sedan började hon bläddra i kalendern och sa att det var nog bara dessa två veckor det varit såhär och att jag nog skulle få fler timmar från och med nästa. 
 
Jag sa till henne att förstår ni vilken situation nu sätter mig i? Jag kan inte ens betala mina räkningar. Det kan jag knappt med de 20 timmarna heller men med 15 timmar? 12? 10? Knappast! "Nej det är ju inte bra " sa hon.
 
Jag har fortfarande inte smält det hela och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Om jag ändå ska boka in ett samtal med dem båda och tala om hur skamligt det de har gjort är eller om jag bara ska fortsätta leta vidare efter en annan tjänst. Vad skulle ni göra?

Fattiglapp

Doktorn tyckte absolut jag skulle stanna hemma denna veckan då jag dragit på mig både det ena och det andra. Länge sedan jag var så slut i kroppen för att inte tala om knoppen. 
 
Kändes helt okej då jag dels var helt färdig men också då jag tack vare nya jobbet har sick leave. (Betalt när jag är sjuk) Ja så sas det när jag anställdes i alla fall men det var inte helt sant. Fick veta att jag kommer få betalt för sex timmar denna veckan och vi som redan går så mycket back finansiellt som det går. Damon har betalat allt under min Sverigevistelse. Till och med min bil. Och inte sitter han på någon bamselön inte. Har stressat mig själv lite (läs mycket) över det i veckan men jag har varit så sjuk så det har inte funnits något alternativ. Damon har sagt att vi klarar oss och att jag inte ska oroa mig. Men jag vet att han ljuger.
 
Imorgon ska jag ha första lektionen på svenska skolan och är faktiskt lite nervös! Träffade den andra läraren jag ska jobba tillsammans med och hon verkade så himla go och organiserad. Ser verkligen fram emot att göra något som är både kul och meningsfullt!
 
Till min stora glädje har jag fått med Damon på att se Medium från avsnitt ett med mig. Bästa bästa serien men insåg att jag faktiskt inte sett första avsnitten. Kom väl in mitt i första säsongen men sedan har jag väl inte missat ett enda. Hittar någon säsong 3, 4 och 5 får dem gärna skickas till mig ;) 
 
Igår åt vi kycklingburritos till middag och kröp upp i soffan, jag kilade och köpte glass åt oss och precis när vi skulle påbörja ett avsnitt ringde Mikaela så jag smet upp i sovrummet och pladdrade med henne. Efter nån halvtimme kom en minst sagt sömnig kille och kröp upp hos mig för att bums somna med huvudet på min mage. Sedan sov han för natten fast klockan knappt passerat sju. 
 
Jag kunde inte sova så jag mumsade lite choklad och surfade. 
 
Idag ska jag förbereda lektionen imorgon och så tänkte jag göra ett kliniskt städryck. Vår städerska (Damons syster hihi) Michele är nämligen bortrest i två veckor. 
 
Det var det hela för nu. 
 
 

Tillbaka i Australien

Hej hej!
 
Nu har jag varit dryga veckan här i Aus. Hade med mig hela familjen till flygplatsen och det var så mycket jobbigare att säga adjö den här gången. Australien kändes så fjuttigt och obetydligt samtidigt som jag börjat längta efter Damon. Flygresan gick över förväntan och jag sov faktiskt stundtals. Såg inte en enda film, var för trött och omtumlad men efter 30 timmar var jag framme på flygplatsen på andra sidan jorden. 
 
Det tog en liten stund att få komma fram till pass- och visumkontrollen men till slut var det min tur. Jag var så orolig att något skulle vara fel men han såg så glad och bestämd ut, yes på samma gång glad och bestämd, och stämplade i passet och sa välkommen. 
 
Min väska kom efter ungefär 6 minuter. Hatar väntan på väskan. Det är ju bara en väska men jag vet att jag skulle få panik om den försvann. Oroar mig för allt som går att oroa sig för. Jävla trist egenskap. 
 
En hund nosade på min väska och sedan visade de mig till utgången. Som alltid nervös för att träffa honom, på ett bra sätt, med fjärilar i magen. Och innan jag ens hann ut i ankomsthallen såg jag honom. Han hade sett mig innan och vinkade med två fingrar. "Hej pepparkaka" sa han på svenska. Kramades en stund och gick sedan till bilen. Vi hade en stor dag framför oss. Vi skulle nämligen fira Damons födelsedag till kvällen med vänner och syskon så det var en del att stå i. Och det gjorde vi. Stod i alltså. 
 
På kvällen kom alla hem till Kaylee's lägenhet som är belägen i en gammal ullfabrik. Den är rätt hypad liksom resten av Tenerife där de bor, hon och Nicole med familj.
 
Vi hade som "Halv åtta hos mig." Alla gäster (par) hade lagat en rätt var som vi sedan bjöd varandra på. Så himla lyckat och skoj! Damons och min rätt blev supertorr och konstig, en jambalaya men det bjöd vi på, att den blev sådär. De andras mat var gudomlig och vi hade en så fantastisk kväll. 
 
Damons kusin och nära vän Lee och hans fru var där, hon är ju också svensk och man skulle ju kunna tänka sig att vi borde funnit varandra från första stund men nej så har historien i n t e sett ut. Vissa liksom klickar man med direkt, andra bryr man sig inte om och vissa klickar man absolut inte med. Så har det varit mellan mig och henne. Jag har inte känt något som helst intresse att lära känna henne och jag tror det varit ömsesidigt. Varför vet jag faktiskt inte mer än att vi liksom inte går ihop. Det är inte att jag ogillar henne, har bara aldrig känt mig välkommen eller intressant i deras närvaro då det varit en hel massa internhistorier och sådant som för en ny person är svårt att vara en del av. Men där framåt småtimmarna slog jag mig ner hos henne och vi började prata.
 
Vi satt tätt ihop i en stor enmannafåtölj och liksom trevande började lära känna varandra lite. Tror vi har en väldigt dålig och farmför allt oklar bild av varandra. Och när kvällen var slut var det som vi blåst liv i någonting. Någonting bra, nyttigt och till och med intressant. Jag såg liksom fram emot nästa gång vi skulle ses. 
 
Veckan som gått har varit rätt tuff. Jag började jobba redan i tisdags och var jetlaggad och trött och uppå det fick jag en jättejobbig infektion i underlivet så allt gjorde ont. Stå, gå, ligga, sitta, cykla, allt. 
 
Och i torsdags åkte vi allesammans (jag, Damon och hans syskon) till Janice och Allan för att fira Damons 30-årsdag i efterskott. Nicole lagade utsökt pulled pork och vi umgicks kvällen lång. La oss i relativt god tid och så uppe med tuppen för att bege oss mot den stora musikfestivalen Splendour in the grass utanför Byron Bay. Vi hade tält och all campingutrustning packad i min lilla Golf och jäääädrar vilken superbil jag har. Den klarar allt och är så skön att köra!
 
Vi körde till Lee och Tess och sedan åkte vi på rad mot festivalen. Fick upp tält och grejer och alla var så taggade. De som hängde på var vi, Lee och Tess, Jason och Lauren samt Franco och det var ett riktigt treligt litet gäng. 22 000 människor och vi på området. Liknar inget annat jag varit på. Jag hade det jobbigt med min infektion som bara blev värre och värre men gjorde allt jag kunde för at hålla modet uppe. En infektion i näsan eller i fingret är ju jobbigt, men att ha så ont i underlivet var mer än plågsamt. Bajamajor och treminutersduschar i vildmarken är inte topp tio i vad man vill ha då. 
 
Alla var involverade i min snippa och jag fick drickpulver av Tess, penicillin av Lauren och tabletter av vårdpersonalen på plats. Av Lee och Franco fick jag massa kramar och pepp. Och det hjälpte faktiskt. I alla fall sinnet. 
 
Vi har sett massa bra band, ätit fantastisk festivalmat, de har supit skallen av sig och vi har dansat i gyttja. Hört regnet mot tältet och sovit tätt i hop med min livskamrat, min kärlek, min vän. Han kan som alla andra vara en jävla idiot men han försöker på alla vis visa att jag betyder allt för honom. Tröttsamt att höra för er men jag häpnas varje dag över honom. Jag kan verkligen vara så sjukt arg och besviken på honom över saker. Jag tycker han är ett jävla ego och oempatisk till och från men han har något genuint över sig. Han visar sin kärlek på ett så ärligt och okonstalat sätt att det är omöjligt att inte charmas av det. 
 
Igår när vi kommit hem, låg i soffan och tittade på filmen "Efter bröllopet" så sa han: "Vill du gifta mig?" Haha svenskan börjar sina hos honom. Han har sista dagarna kallat mig "Wifie" / "Wify" och frågar titt som tätt om jag kommer vilja gifta mig med honom. Ja du gubben, vi får väl se. 
 
Jag frågade honom varför han plötsligt börjat såhär igen, var ett himla snack om att "gifta honom" när vi precis träffats men det har varit tyst i nåt år. "Because I don't think you realise how much I want to spend my life with you." "You're the woman of my life, the only one I have eyes for and I will stay with you forever." Jag bara tittar på honom och skakar på huvudet när han säger sådär.  Jag blir obekväm av snacket. Generad. 
 
Tidigt igår packade vi ihop tält och tillhörigheter i ett gytjeland för att sedan bege oss tillbaka till Brissy och ta mig till doktorn. Har blivit checkad down under och fått medicin så hoppas på bättring snart. Ett kalas på 800 kr bara sådär och så ska jag på återkoll nästa vecka. Har dragit på mig en förkylning som heter duga också och är väl allmänt slutkörd efter intensiva veckor i Sverige, två jorden runt resor på 4 veckor, tillbaka till jobb och tidsomställning och allt annat som det bjudits på.
 
Damon jobbar och jag glider runt troslös här hemma, tvättar hundra maskiner och planerar för kvällens träff med mitt nya jobb. Har bara nämnt det för vissa men jag har fått en lördagstjänst som lärare på Svenska skolan här nere. Ska bli så kul!
 
Det var nog det hele för nu! Väntar ivrigt på mina paket från Sverige fyllda med Dumle och kexchoklad. Komsi komsi!
 
 

Tack Sverige.

Fy fan. Fy fan. Jag står med fötterna i två världar. Min ena fot i Australien, hos min Damon, och min andra fot här, här i mitt vackra land Sverige. Sverige har alltid varit vackert för mig. Men det är vackrare nu. Har varit här i fyra veckor. Berättade inte för någon att jag planerade komma. Inte någon, bara Johan, mammas sambo som hämtade mig för en månad sedan på Arlanda. Chockade mamma, pappa och Åsa. Martin. Mikaela. Marie. Carro coh Evelina. Farmor. Mormor. Morfar. Moster Annika. Monica. Alex. 
 
Det första jag gjorde efter att ha skrämt livet ur mamma var att sätta mig på altanen. Behövde inte göra mycket. Allt kom till mig ändå. Lukten av Sverige nästan värkte i näsan. Jo, den gjorde det. Doften var så välbekant, ändå kändes den så stark och mjuk och varm. Jag bokstavligen drog in den i näsan och sa till mamma: Åh, det luktar så gott. Vilket då? undrade hon. Sverige, doften av Sverige. 
 
Jag tyckte om ljudet också. Det finns ett ljud här som inte finns i Australien. Vi har andra träd här. Små, små löv som nuddar varandra och skapar ett mjukt sus som alltid ligger där i bakgrunden. Det har inte Australien. Det finns inga björkar där. 
 
Sedan var det ljuset. Det ständiga sommarljuset som förvirrar kroppen om vilken tid det egentligen är. Första kvällen trodde jag att klockan just passerat halv fem på eftermiddagen. Den var 21:40. Jag tänkte på känslan av lagom när jag la mig i sängen den kvällen. Lagom varmt. Lagom kallt. Jag frös inte, jag svettades inte. Som i Australien. Det kändes inte ens tomt utan Damon, det kändes bara bra och lagom. Ett av de finaste orden i världen. Lagom.
 
Sedan jobbet. Mitt älskade jobb här i Sverige. Barnen. Mina ulliga, gulliga, mjuka, leende små barn. Deras små händer i mina, deras stora ögon, deras bus i blicken. Teckningarna till bara mig. Föräldrarnas kramar, förvåning och frågor.
 
Lugnet. Svenska sommarlugnet. Det gröna, det lummiga. Det sköna. 
 
Sveriges landsvägar. Ängarna. Vilda blommorna. Det finns inga i Queensland. Den blomsterlösa regionen. 
 
Midsommar hos mormor. Suset i träden, ännu än gång. Än mer påtagligt. Inlagda sillen. Ugnsbakade laxen. Äggen med räkor och majonäs. Gravade laxen, kallrökta. Prinskorvarna. Färskpotatisen. Jordgubbarna.Solen. Den som inte bränner min hud. Den som applicerar en gyllenbrun varm ton på mitt skinn. Den man kan stanna i hela dagen med lite försiktigthet.
 
Lillebror Martin. 1.80 lång och 76 kg. Som kommit och mött mig vid parkeringen varje kväll för att jag tycker det är läskigt. Hans retsamma attityd och omtänksamma tankar. 
 
Lillasyster Åsa och hennes ständiga stress som liksom bleknat. Hennes oro om att jag snart åker tillbaka. Hennes gråt och skratt när vi först träffades. 
 
Mammas moderliga omhändertagande. Hennes generositet och förmåga att fixa och dona. Att få allt att gå ihop. Även när det inte gör det. 
 
Pappas överdrivna fadersekenskaper. Som vill göra allt med oss och inte släppa taget. Som tror att vi är åtta och tio stundtals.
 
Sommarpratarna. Christian Gidlund som snart ska dö. 
 
Jag åkte till Gotland med Martin där Åsa och pappa redan väntade. Min paradisö. Alla andras men ändå bara min. Mina minnen, mina känslor. Den är så vacker att det bokstavligen gör ont att titta första tiden. Den har alltid betytt mycket men så mycket, mycket mer sedan den 22:a juli 2011 när jag träffade Damon. Vår lilla saga som skulle kunna vara film. När slumpen faller sig som bäst. Känslan att stå på just den platsen där vi möttes.
 
Jag tycker om Sverige. Jag tycker om våra matbutiker, vårt knäppa, ibland glada sätt. Att människor tänker. Har en befogad åsikt. Skrattar inombords åt allt vi gnäller om. Vi som har det så bra. Och hur snedvridet och tokigt vårt samhälle än må vara så står Sveriges jord kvar som vacker. Det ändras inte. En sommaräng på Gotland vet inte vad som är på gång i riksdagen i Stockholm. Inte på minsta gatan i Rosengård, inte i Husby eller någon annanstans där lyckan falnar. Jag tycker om Sverige därför att vi har möjligheter. Vi kan om vi vill. Det är en lyx. En svensk kan göra nästan vad hen vill. Det är ett privilegie likt inget annat. Något att ta vara på. Utnyttja. Minnas. 
 
Vad gör ett hem? Jag tror en känsla av trygghet. Det i första hand. Men också att känna tillhörighet. Jag gör inte det i Australien. Jag försöker. Kanske känner jag det en dag. Men inte ännu. Vad gör mer ett hem? Att få vara nära dem man älskar? Det går inte i mitt fall. Damon är min käraste. Min livskamrat. Lämnar man ettn sådan för att det som alltud varit hem är långt ifrån honom? Om jag har 100% kärlek inom mig. Så tar han 50 direkt. Men det känns som att Åsa har 50 också. Mamma med, pappa också. Och Martin. Men mer bildligt känns det som Damon har 50% och de andra 50 ligger i Sverige. Hur i helvete gör man då?
 
Jag ska åka hem nu. Hem till Australien. Home is wherever I'm with you. Damon säger att så länge vi är lyckliga ihop kan vi bo vartsomhelst. I Japan. Australien. Eller Sverige. Jag hoppas vi blir lyckliga i Sverige. 
 
Tack Sverige. Tack för att jag får kalla dig hem.
 
 
Platsen där allt började.
 
 
 
 

Att hålla ut.

Vet inte var jag ska börja, mer eller mindre som vanligt. Har så mycket att säga och så många tankar som vill uttryckas och så många bollar i luften just nu. Och min älskade älskade blogg har jag inte skrivit en rad i på sistone. Dagboken får ett blad här, ett blad där. Mer blir det inte. Tids nog, tids nog.
 
Damon har varit och seglat med sin bror i två veckor runt Whitsundays och jag har skött hushållet med Michele. Vi har gått ut och ätit, varit på bio, legat i soffan och haft det så bra. Har ju varit ifrån Damon ett par gånger här i Australien nu men detta är första gången jag kunde njuta av det. Jag kände mig som en egen person för första gången på ett bra tag. Damon och jag lever så tätt inpå varandra och gör inte mycket utan den andra. Det är ju fint och underbart förstås men jag tycker verkligen det är viktigt att man kan ha roligt på egen hand. Vi är lyckligt lottade som fortfarande är i nykärfasen på många plan och mer än gärna gör saker tillsammans så långt det går. Sedan har det ju tagit tid för mig att träffa vänner här och dessutom har jag förstått att jag är kräsen som få. Men får jag inte ut något av att umgås med en person är jag faktiskt hellre ensam. Därför har jag inte fler vänner än Sanna och Lisa här. Men de räcker mer än väl. Har varit med Lisa en del sista tiden och allt är mer eller mindre som innan.
 
Men nu var det inte det jag ville ventilera. Nej. Det slog mig idag att jag känner mig så lycklig och stark. Som att jag är precis där jag vill vara i livet. Det är ju detta jag alltid drömt om. Att få bli kär igen, att vara älskad av en människa som även jag älskar och att få njuta i vardagen. Problem och bekymmer kommer det alltid att finnas men att få ha den där stabila grunden, det har jag drömt om länge.
 
Av en ren slump såg jag ett inlägg jag skrev precis innan jag träffade Damon. Nämligen en månad och en dag innan han korsade min väg. Och jag blir så varm i magen när jag läser det. Såhär skrev jag den 21:a juni 2011:
 
"Ibland kan jag se mig själv som en sorglig person, men det går snabbt över. Jag ser då hur mycket tid jag spenderar med mig själv, hur många tankar jag tänker om mig, hur jag ska göra för att nå dit och dit och vilka ord jag ska välja för att få någon annan att må lite bättre.

Dessa stunder ser jag mitt täcke framför mig, jag kan varje ton, varje blomma, varje blad som pryder det. Skulle utan teckningstalang kunna rita av det e x a k t. Dessa stunder av olyckliga blickar på mig själv ser jag åren i backspegeln som blir fler och fler, känner unset av driv som pumpar och pumpar men inte kommer ut. Jag känner febriliteten i sökandet efter tillfredsställelse.

Men det är bara stunder då jag ser på allt omkring mig under lupp. Jag är mästare på det. Att känna in, bearbeta och insupa det som är här och nu. Det så många andra söker efter har jag med mig hela tiden. Jag är alltid här och nu. Men det är bara ibland jag betraktar allt detta på lite håll.

Jag är så rädd att mitt "ta svårigeheterna med ett leende" bara blir ett sätt att ha lurat mig själv in i framtiden. Jag är så bergsäker på att så länge jag ser till att njuta på vägen så kommer jag en dag nå mina barndomsdrömmar. Att alla är värda sin egen lycka och att den kommer nå även mig en dag. Bara vänta lite till. Tänk om det inte finns något där framme. Tänk om jag aldrig få bli lyckligt kär igen. Tänk om jag förblir såhär ensam.
 
För dem som har någon är en ensam person kanske jobbig. Men för en som jag, som utan att lägga någon värdering i det verkligen är ensam är det annorlunda. För en som jag som pumpar positiva tankar ut i kroppen och till ögonen så att även de ska kunna le är det så att säga "mer än så". Jag går inte och tänker att jag är jobbig. Det går ju inte. Jag tänker ut en balans mellan att leva här och nu och för att höja oddsen för att nå dit jag vill.
 
De som har en hop vänner och saker att göra utan ansträgning har det. (Det som det i sig) De som har pojkvän och sambo har någon att komma hem till för att prata om kanske ingenting. Det som är så viktigt. Jag vill inte vara någon gnällspik. Men jag är alltid med mig själv och visst är det fint. Men jag suktar så jag skulle kunna dö efter lite sällskap. På en månad träffar jag en vän högst två ggr. Det är 24 gånger på ett år. 24 av 365 dagar har
jag någon att prata med.

På midsommar i år ska jag göra... -Ingenting. Alla år av mitt liv utom två har jag varit hos min mormor med släkten. Jag är ingen som bjuder in mig själv och ska sanningen fram har jag ingenstans att vaska.
 
Fredag efter fredag efter fredag funderar jag över vem jag skulle kunna ringa, vem som skulle vilja ge sig ut bland folk med mig. Men jag har ingen sådan person.
 
Lördag efter lördag försöker jag tänka nytt. Men det hjälps inte.
 
Söndag efter söndag letar jag kurser som intresserar mig. Men de kostar pengar eller är för tråkiga. Jag dagdrömmer och fantiserar om dagen då allt börjar. Då jag kan leva ut som hela jag. Inte som en del. Jag vill inte tänka att "nu" bara är ett kapitel i mitt liv. Jag vill inte ha tid att tänka över det.
 
Jag vill vara en doer (engelska do som i göra+er= doer) och en inspirationskälla. Jag vill inte att någon annan ska ta hand om mitt liv, och jag menar inte att min lycka ligger i händerna på någon annan. Jag är bara så redo, jag är så trygg i mig som jag kan bli och jag vill börja bara vara nu, inte tänka på en massa val hit eller dit eller känna press på att jag måste ta mig i kragen och göra saker. Jag v i l l ju göra saker. Bara inte ensam. Bara inte ensam!!"
 
Det gjorde ont då men det gör mig lycklig nu. Jag vill aldrig glömma, vartän livet tar mig, vad mötet med Damon ger och givit mig. Vi har det så bra ihop och det är så underbart när vi varit ifrån varandra. Att somna bredvid honom, vakna bredvid honom. Komma hem från jobbet och mötas av honom. Äta middag med honom. Prata femårsplan med honom. Berätta om min dag för honom. Se film med honom. Retas med honom, låta honom reta mig. Känna mig som en tonåring med honom. Bry mig om honom. Jag tycker om när han frågar mig om det har har på sig är okej. När han frågar vilka skor han ska ha till de där byxorna. När han överraskar med att ha laddat ner en svensk film. När han pratar svenska. När jag inser att jag fått vad jag vill ha. Att jag höll ut.
 
 

I kärlekens tecken.

Förra helgen hade vi långhelg med tre dagar ledigt för Damons bror Jason och hans Laurens bröllop. Vi åkte direkt efter jobbet på fredagen och direkt till restaurangen där för-middagen hölls. Damons familj med fem syskon, mamma och pappa, syskons barn och partners var där samt Laurens familj. Det är en bra thailändsk restaurang som serverar mat i högklass. Vi blir aldrig besvikna där, kanske något senast men det var mest roligt då Jason beställde in en het gryta som fick till och med en stor man som honom att svettas och gråta. Men klass är det!
 
Blev en halvsen kväll trots att det var kvällen innan bröllop men vi hade det så himla bra. Vi gullade med Pablo, log åt alla Mias uttalanden, åt gott och pratade kvällen lång. Vaknade strax efter sju på bröllopsdagen och började göra oss i ordning. Damon, jag, Michele, hennes Russell, Kaylee, Nicole, Daniele, Mia, Pablo och Jason sov i Jason och Laurens hus natten före bröllopet medan resten sov i det fantastiska hus Jason och Lauren hyrt för bröllopshelgen. Damon och Jason åkte och hämtade blommorna medan vi tjejer samt två herrar plus Pabs gjorde oss vackra i huset.
 
10:30 började vigseln och jag som var så bombsäker på att jag absolut inte behövde någon näsduk satt minuter in i vigseln och bölade. Damon var ännu en gång best man, hur vanligt är det att vara best man två ggr på ett halvår? Så jag satt ännu en gång med mig själv tillsammans med Damons familj och iakttog vigseln.
 
Bästa bröllopet jag varit på! Alla var såååå trevliga, glada, avkopplade och framför allt SIG SJÄLVA! Ingen var tillgjord eller obekväm till synes. Fantastiskt. Utsökt mat och en kille som sjöng och spelade gitarr i bakgrunden.
 
Helgen var helt enkelt topp och i veckan har jag fått jobba nästan heltid på nya jobbet. Min Lisa har tagit ett kliv tillbaka in i mitt liv så henne har jag träffat och jag och Damon har varit på bio och sett den danska filmen med det englska titelnamnet The Hunt. Vet inte vad den heter på danksa eller svenska men helt klart sevärd. Med Mads Mikkelsen och Alexandra Rapaport bl.a.
 
Sedan vill jag på detta sätt meddela att jag och Damon har ingått registrerat partnerskap. Lite fint och härligt tycker jag.
 
Idag är det lördag och vi har inga planer ännu. Får se vad dagen bjuder på. Klockan är ju ändå bara kvart över åtta!
 
Bilder från bröllopet:
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0