Luppans

Hallå.

Är nere i Byron Bay och hälsar på min Sanna. Detta mytomspunna ställe. Alla bara älskar Byron. Inte jag. Inte jag. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Varför jag alltid måste vara tvärtom mot alla andra. Det som tilltalar alla andra här är precis det som inte tilltalar mig. Jag tycker om att vara här, missförstå mig inte. Men såå speciellt tycker jag inte det är. Jag försöker se vad andra ser men vad jag ser är vilsna trasiga själar levandes i en bubbla bortom verkligheten. För mig är Byron Bay flykt från annat. Jag ser smuts, ohygien, trötthet och i mina ögon fejkad unikhet. Folk kämpar som fa-an med sin image. Alltså det är 25 grader varmt och fuktigt som faaan. Varför har man stickad mössa då?

Jag vet inte om det är att jag är här under lågsäsong också men jag tycker hela stället är stendött. Butikerna är dyra och erbjuder samma, samma, samma. Maten är dyr och de få ställen jag ätit på här har inte levererat alls. Jag känner mig kräsen på livet när jag uttalar mig såhär. Men faktum är att jag kräver inte särskilt mycket. Jag tycker om när det är enkelt och ändå får Byron Bay mig att känna mig så svår.

Sedan kanske jag fokuserar på fel saker. Men min blick fastnar på fyllgubbarna och fyllegummorna på bänkarna runtomkring. På svarta barfotafötter och skägg. Och i min näsa sticker svett och orenlighet.

Sedan kan det nog vara att jag alltid hört så gott om Byron, som jag skrev, folk bara älskar Byron. Det är min andra vistelse här nu men nej, jag faller inte. Jag är inte kär. Kanske har det haft sin charm förr om åren? Kanske passar det bara inte mig? Sanna passar mig. Och när hon är runtomkring så blir allt fint. Till och med Byron. Det är fortfarande så enkelt, så enkelt med henne. Det är så jag vill ha alla stunder.

Första dan när jag var här träffade vi en tjej Sanna träffat. Hon var så vacker och man blev liksom helt tagen av hennes skönhet men så öppnade hon munnen och jag bara: Va? Är det här på riktigt? Är hon på riktigt? Det var som om både Sanna och jag fick klättra ner några klokhetsnivåer. Jag kunde liksom inte prata med henne. Hon var som helt väck. Näe, så får man inte säga men jag kände hur jag bara blev stel som en pinne bredvid henne. Sååå enormt, jag vet inte vad jag ska välja för ord. Men liksom i det blå. Jag ville knacka henne i huvudet och säga hoho?? Så frågade hon när jag skulle hem till Brisbane och om hon kunde åka med mig då. Då kände jag mig sorglig p.g.a. vad jag kände att jag ville svara men jag hade pratat med henne i seriöst två minuter när hon sa det. Sååååklart hade jag ju sagt ja men vad jag kände var bara nej nej nej jag kan inte ha dig sittandes bredvid när jag kör i två timmar. Som tur är skulle hon inte dit samma dag som jag men ja…

Och åter till denna ofräschhet. Det må vara jag som är pryd men jag fattar inte varför man vill ha så skitigt hår att man kan skrapa av det man får på borsten och använda som stekfett. Jag förstår inte varför man vill röka på eller äta skitmat. Jag måste nog bara lära mig att jag behöver inte förstå allting och det gör inget att andra inte är som jag.

När vi körde ner Sanna för några dagar sedan såg vi ett brudpar p en äng i närheten, bland kossor och hö och det kan jag förstå. Men att gifta sig här i Byron som så många gör? Nej det är nog ett av de sista ställena på jorden jag skulle välja att för evigt säga ja till min kärlek. Sån tur att ingen tvingar mig till det då.

Alltså jag är ju en medveten prick. Och jag försöker att se det fina i allt och är nog som bst på det när allt är skit. Men allt är inte skit nu så tyvärr är det som att jag letar fel. Letar är fel ord men det är liksom dit mitt medvetande söker sig. Till det fula och oattraktiva i livet. Så nej från nu ska jag försöka njuta av Byron och vad som finns häromkring så hoppas jag att nästa inlägg blir från en annan vinkel… Ska vi säga så? Ja!