Luppans

-Tänd hellre ett ljus, än klaga över mörkret

I won't let you go.

Den här ska jag dansa till på mitt bröllop.

 

När jag och Damon precis hade börjat träffas spelades James Morrisons "I won't let you go" mycket på radion. Med tiden fick den mig alltid att tänka på honom och nu påminner den om vår första tid tillsammans. Texten är ju så sjukt fin och som så många andra kärlekslåtar känns den som ens egen. Som att den passar oss. Han sa en gång att "den här låten säger allt som jag känner för dig."

 

Jag älskar hans akustiska versioner av den och häromdagen i bilen med Damons syster Michele spelade hon just den versionen som jag älskar. Nu har det dock blivit en liten krock för det visade sig att hon och jag haft precis samma tanke om den låten. Att ha den som första dans på våra bröllop. Vad är oddsen??? Men men, ingen big deal, är det en av världens finaste kärlekslåtar så är det och jag kommer ändå alltid förknippa den med Damon.

 

Igår hade jag en lite tung dag som utvecklades till att såhär i efterhand bli ganska komisk. Mitt på dagen blev jag ganska ledsen, jag vill liksom ha ett jobb NU och jag oroar mig för saker där hemma i Sverige och framtiden och annat som hör en 25-årings lilla hjärna till. Damon och Australien är det bästa som hänt mig på länge och jag kommer alltid på ett eller annat vis se mötet med honom som en av alla räddningar som kommer i ens väg under livet. Men det var lite jobbigt igår och jag började faktiskt gråta här i sängen.

 

Tänkte att det gör inget för ingen ser mig ändå och särskilt inte Damon som kämpar såå för att jag ska känna mig lycklig och trygg och hemma. Vill inte att han ska se att jag är ledsen då. Till saken hör att kockan 15:30 skulle två killar komma och tvätta ena bilen. Klockan tio i två knackar det på dörren där nere och en stor liten svensk tjej med svullna ögon trippar ner för att öppna. Där står en charmknutte med tvättredskap i högsta hugg och säger att ja de skulle ju komma först om en och en halv timme men de är här nu och var finns the power?

 

Ehm, eh, ja, the power, alltså, I'm inte Australian. I do not bor här. This is not my bil. Eh, the power, yes, elektricitet, ja, here, somewhere we do have the power. Wait, I just gonna go check something. (Mycket mycket bra engelska.) Snörvlade in tårar och snor genom näsan och försökte låta så naturlig jag kunde när Damon svarade i andra änden av luren. "Where is the power?" Blablabla, till slut hade de i all fall fått koppla in sina grejer i vårt vardagsrum och så säger den ene till den andra: "I wanna listen to some good music, do you have some? varpå den andre svarar: Oh yes, wait.. Sekunderna senare dånar "WHO LET THE DOGS OUT" ur högtalarna och de börjar frenetiskt städa vår dunderklump till bil. Inifrån och ut.

 

Och där stod jag som ett koko med abrupt avbruten gråt i halsen, röda ögon som om jag var superallergisk och kikade på två latinos i 28-30-årsåldern till tonerna av Who let the dogs out som de tydligen tyckte var skitbra. Jojo, det händer saker här i Aussie också!

 

När de var klara efter någon halvtimme svirade jag om till mina nya träningsbyxor som jag fått av Damon samt gympisar och hans keps på knoppen och så gav jag mig ut för lite motion. Jag motionerade hela vägen till den närmsta affären jag blivit visad där jag köpte nyttiga Maltesers och Milky way. Sedan fortsatte jag min tur i ett hällande duggregn. Det duggade sådär suuupermycket så det blir helt dimmigt.

 

Hittade ett hus på vägen som var till salu och jag tänkte att tänk om vi kunde rusta upp det sådär från grunden och göra det till vårat eget. Jag kunde liksom se förvandligen framför mig från koja till ombonat slott med små knubbiga barn på röda trehjulingar på gräsmattan. Fint. Väldigt fint.

 

Jag försökte gå vilse men det gick sådär trots att jag knatade på i över en timme. Husen är såå annorlunda här och jag rår inte fär att tankarna dras till gammal film när jag strosar i områdena och på gatorna här. Varannat hus är nära att förfalla och varannat byggdes väl igår eftermiddag skulle jag tro.

 

Slutade 1,5-timmes walk med Viber-samtal med min älskade syster och när jag till slut kom hem var Damon redan hemma. Suuuupertrött. Han duschade och somnade sedan i mitt knä i soffan. Jag la en kudde under hans huvud och smög upp för att värma min kalla kropp i en dusch jag också. När jag kom ner hade han vaknat och jag ville träffa gänget på steak night men när hjärtat var så trött så fick han bestämma. Vi beställde pizza som vi (jag) körde och hämtade. Damon fick köra hem för det är så läskigt på kvällen när man knappt ser gatorna.

 

Pizzan var läskigt god. Tunn och lagom knaprig med nån ankliknande variant av bacon, jag vet det låter sjukt men det var som rökt ankkött tunt som bacon, med barbequesås, sesamfrö och minichilis. Kan tänka mig att det var den minst nyttiga pizza jag nånsin ätit men god var den! Och faktiskt rektangulär.

 

Blev en tidig kväll för oss, toppad med lite kärlek innan vi somnade i varandras famn. Jag vill fan aldrig att det här ska gå över. Nog har jag trivts i andras famn, mer än väl men här hos honom kan jag utan problem sova liksom kramandes tätt, tätt ihop i flera timmar innan jag måste vända mig. Även om det alltid är mysigt att vara nära när man är kär så funkar ju oftast kroppen så att den precis innan man somnar vill lägga sig på ett annat sätt som gör det omöjligt att vara sådär nära. Men inte med honom. Och vänder jag mig om så lägger han en arm runt mig eller flyttar sig närmare i sömnen och då dör jag lite av lycka. Att älskas av den man älskar är så fint att ibland undrar jag om jag verkligen är värd det här nu.

 

Och avslutningsvis för att det inte ska bli för löjligt skimrande så vill jag säga till alla som är nån annastans i livet än där jag är att vi såklart också har våra små gnabb om saker och ting. Jag kan bli arg och besviken på honom och utan tvivel han på mig, men det här andra, det fina, det väger så mycket tyngre så det gör inget. Visst kan det göra lika ont som det är skönt ibland men det är värt det.

 

Sedan vill jag mer än gärna att ni som är här inne och kikar lämnar ett avtryck. Det betyder jättemycket varje gång. Som en liten bekräftelse på att ni är där. Jag lämnar ut stora delar av mitt liv och jag vill gärna veta vilka som läser det.

 

Idag ska jag städa badrummet, ta en promenad och när Damon kommer hem ska vi försöka fixa bankkontona. Kram o klapp!

 

De där byxorna är så SJUKT sköna och första gången i mitt liv törs jag ha sånna där trekvartsbyxor.

 

Bakom vårt hus..

 

Bästa gympisarna i världen skulle jag tro.

 

Huset jag hittade..Till salu och allt.

 

Och dessa var grannarna ute på gatan..

 

På kvällen skypade jag, Damon och Michele med Nicole, Daniele och Mia.

Du har rätt Jessica, det gick ju att skriva här också, kram pappa

Du ÄR värd det! Kramar och <3 från Sverige också.

Du är fantastisk! Stark,målmedveten,fötetagsam. Att du tordes lämna Sverige, många som tror de skulle gjort samma,tror inte jag... Å vilken fin kille sen! Det är livet du lever nu... Vad gör då salta tårar? Rensar lite bara. Fortsätt som du gjort,på ditt vis. Ha en fin dag!!

Ja diggar dig Jerry du är modig som få, jag kommer kika in här så ofta som möjligt och följa din resa!! Det är underbart att du hittat din kärlek i livet det är du så värd! Men nu undrar jag hur är Australien i sig? Är det bara killen som är allt? Eller själva upplevelsen också? Tell me all about it! Puss, kram och kärlek till dig // din gamla vän Kerstin

Fantastiskt vacker låt!

Det är ok att bli ledsen och längta tillbaka till Sverige ibland, det vore nog konstigt om du inte gjorde det. Det kommer nog att kännas så ett tag, det är ju en grym omställning. Men det är ju så skönt att du känner dig så trygg med Damon och strunt i om det låter skimrande - skimra på bara! :)
KRAM Jennica

Underbar blogg att läsa! Kollar varje morgon det första jag gör när jag slår upp ögonen om du har lagt ut ett nytt inlägg och blir så otålig när jag ibland måste vänta:) önskar dig fortsatt LYCKA! Kram Sofia i Värmland

Puss!

Pusssen var/är från mamma