Luppans

Hej.

 

Igår (torsdag) var en hemsk dag. Först och främst hade jag så himla tråkigt. Alltså verkligen skittråkigt. Jag brukar ändå vara rätt bra på att underhålla mig själv. Men inte igår. Jag hade så tråkigt, så tråkigt att jag somnade. Jag somnade av tristess. Då har man tråkigt. Fram till klockan 14 gjorde jag ingenting. Absolut inget. Men då fick jag nog och bestämde mig för att ta tag i mitt enda mission för dagen. Ett tack till Damon.

 

Som jag nämnde senast är det inte roligt att vara ofrivilligt försörjd av någon annan. Varenda dollar jag spenderar är hans. Nu spenderar jag ju inte sådär fasligt mycket, men ibland händer det att jag köper mig en glass, eller lite yoghurt eller åker tåg.

 

Jag får låna hans bil precis som jag vill och han är generös på alla sätt en människa kan vara generös. Och vad som händer är att jag har så himla svårt för att säga tack. Det har jag alltid haft. Ingen bra egenskap. Får jag en present eller om någon gör en tjänst för mig säger jag givetvis tack, men när det kommer till stora saker, då går jag i baklås. Jag vet inte hur jag ska säga, eller när.

 

Hur tackar man någon som gör allt för en? Säger tack, tänker väl ni. Men jag kommer mig inte för. Jag kan inte ens hitta ett bra tillfälle att göra det. Jag känner mig så skyldig hela tiden och vet inte hur jag nånsin ska kunna ge tillbaka. Kärleken behöver jag inte anstränga mig med, jag ger honom allt jag har utan att ens försöka.

 

Så jag åkte i väg med bilen och valde ut ett kort till honom. Och i där skrev jag allt som jag tycker är så svårt att säga. Att jag är tacksam för alla handlingar som är menade för mig men att jag älskar tankarna bakom dem mer. Jag har ju inga pengar så det fick bli ord och hans favoritgodis för de två dollar jag hittade på gatan.

 

Jag skulle lägga det på hans kudde så han hade det när han kom hem från sin crossfit. Men när han kom hem från jobbet, eller näej, det var jag som kom hem från mitt lilla mission och han var redan hemma, då skulle vi åka och handla men för att han skulle hinna till sin crossfit så tog vi två bilar så jag kunde köra hem med maten och han direkt till träningen. Vi åkte till ett ställe där jag inte är så van att köra och med en skitdum parkering. Jag var lite småstressad för vi hade bråttom. Kom in jättedumt i parkeringsrutan och fick lite panik för jag avskyr att göra bort mig när folk ser på. Och vad händer sedan då?

 

Jag rullar sakta framåt mot betongväggen jag har framför mig och får ännu mer panik så jag TVÄRBROMSAR. Tror jag ja, jag trycker inte bromsen i botten utan g a s e n. Med all kraft prejar jag bilen in i betongväggen med en hård smäll. I backspegeln ser jag Damon skåda alltsammans och hela världen stannar. Det var ingen liten smäll. Jag slutar nästan andas och tårarna bränner. Damon springer fram och kollar bilen, ja bilen, och jag ser i hans ögon att det här var inte bra. Han slänger ett öga på mig och ser hur chockad och ledsen jag är, öppnar dörren och klappar på mig och säger att det är ingen fara, jag är inte skadad och ingen annan heller men undrar vad jag tänkte.

 

Jag tänkte bara bromsa. Det var allt. Men kan man inte skillnad på gas och broms ska man fan inte ha något körkort. Han pussade mig på tinningen och sa att det var bara en olycka och det kan hända alla. Inte mig, kvider jag fram gång på gång. Inte mig.

 

I den stunden ville jag bara dö. Jag ville inte nånting mera. Jag hann tänka så många tankar och till och med de löjligaste av tankar. Som att hur kan han vilja vara med en tjej som kraschar hans bil in i en betongvägg? Han kommer inse att han inte vill ha mig nu. Jag är för dyr i drift, det här går inte.

 

Han gick runt bilen och satte sig på passagerarsidan. Pussade på mig och frågade om jag ville höra de goda nyheterna. Det är i alla fall ingen fara med betongväggen, den står kvar. Och som vanligt får han mig att le, fast jag inte vill. Väggen är okej så den behöver du inte oroa dig för. Vill du åka hem nu så handlar jag sedan?

 

Så fick det bli. Tårarna rullade och jag skämdes mer än vad ord kan beskriva. Han guidade mig hela vägen hem och åkte på sin crossfit. Jag kände mig misslyckad, berättade för Lisa som strax ringde upp mig och sa snälla ord och att även solen har sina fläckar. Hon är det närmsta en riktig vän jag har här.

 

Pratade med Åsa innan som också hon peppade mig och berättade om alla hon känner som gjort samma sak. Att det händer. Att man kan ta fel på gas och broms men hon förstod mig. Det är inte kul.

 

Efter en lång stund med Lisa ringde Damon på andra linjen och frågade om jag skulle komma ut så kunde vi handla ihop. Så fick det bli. Han pussade mig igen och sa att det bara var en olycka och att allt blir bra. Vi handlade och jag började laga mat. Skitäckligt blev det. Bajspruttäckligt och så skar jag av mig fingret också. Skitdag! Försökte göra god kyckling med fetaost och timjan och färska minitomater från trädgården i Philadelphia och sour cream men det smakade toalett. Michele och Damon försökte säga att det smakade gott men mig lurar de inte!!!!

 

La oss strax innan tio, Damon fick sitt kort och alla ord som bara kändes som ett hån mot mig själv efter allt som hänt. Tack för att jag får krascha din bil liksom. Han la sig med armarna runt mig, slumrade till en stund men gick sedan och borstade tänderna. Sedan gav vi varandra all kärlek vi hade kvar för dagen och somnade. Imorse när hans klocka ringde så var jag otroligt känslosam. Kände i varenda cell hur gärna jag vill ha den här killen som min. Ville verkligen inte att han skulle gå. Finns ingen som luktar godare än honom, till och med på morgonen men skillnaden den här morgonen var att jag bara kände glädje trots att det blev kallt och tomt när han gick.

 

Han gick ner och åt frukost men kom och pussade på mig igen innan han lämnade huset. Varje morgon gör han det och jag vill aldrig nånsin bli av med honom eller det.

 

Somnade om och drömde att jag var på planet hem. Och en båt, nästan hemma i Sverige slog det mig, vad gör jag här? Varför är jag på väg hem? “Ja inte vet jag,” sa mamma. “Nej jag fattar inte heller,” sa Åsa. “Ditt visum gäller ju i nästan ett år till.” Jag började storgråta. Helt förtvivlat och saknade Damon så mycket att jag höll på att dö. Ja, det kändes faktiskt så. Som att jag måste tillbaka nu, nu, nu, ta nästa plan direkt. Så vaknade jag och undrade om Michele hört mitt gråt. Insåg att jag var kvar här och att om bara några timmar så är han hos mig igen. Och den känslan var oslagbar. Jag är där jag ska vara. Jag är tusan i mig där jag ska vara.