Luppans

I den här stunden för ett år sedan snusade Damon bredvid mig i min säng hemma i lilla Hässelby för första gången. Vi hade mötts på Stockholms central, jag hade en röd ballong med mig till honom, något som så här i efterhand ser asnördigt ut men vi hade pratat om hur vi skulle känna igen varandra efter en hel månad. Rätt och slätt supertöntigt men det är saker som dem som blir de fina historierna i efterhand.

 

Vi lånade pappas bil i ösregnet och jag kan inte prata för Damon men jag kan prata för mig och det var en av de nervösaste stunderna i mitt liv.Jag visste att det där inte var vilken sammanstrålning som helst, utan oavsett vad den ledde till så var den speciell för mig. Den var min avslutning och min start på resan till Gotland och ett steg in i framtiden, oavsett vad den förde med sig.

 

Första helgen hos mig var så trevande och i efterhand nog ganska konstig men jag minns att jag älskade hans sätt. Hans försiktighet och att han inte en enda gång gjorde ett försök till närmande mer än att vila huvudet på min mage och röra lite vid mig när vi var ute och gick. Han sov fullt påklädd första natten med förklaringen i efterhand att han ville ge mig det lugnet, utan stress. Han visste hur blyg jag var och bara att låta honom komma och bo hos mig sådär var stort nog.

 

Jag kommer ihåg att jag sedan på lördagen på kvällen somnade i soffan för att jag legat vaken bredvid honom hela natten. Hela natten. Jag kunde inte sova en blund. I soffan där på kvällen bara slocknade jag. Damon lagade mat alldeles tyst i köket och kom sedan och satte sig på golvet bredvid mig i soffan, klappade på mig och gav mig en puss på pannan innan han sa att maten var klar. Vi åt och jag var nyvaken som en liten unge, han hade tänt ljus och dukat så fint. Han tog hand om disken och jag fick vila mer på soffan. Han kom tillbaka till mig och rörde mitt hår och efter en lång stund av ingenting fick jag min första kyss av honom. Hela den stunden är suddig men jag minns att det var sjukt mysigt och att jag tyckte om att han var sådär försiktig och inte kastade sig på mig. Och mitt i vår allra första fantastiska kyss så hör jag hissen stanna utanför och min brevlåda öppnas samt en välkänd röst vråla: Is your ass full????

 

Det var min lillasyster som skulle skoja till det då jag några dagar innan undrat hur man säger "Jag har häcken full" för det ville jag av någon anledning säga till Damon. Vi hade väl vid den tidpunkten kommit fram till att jag nog inte hade rätt i att det hette "My ass is full". Hur som var det jäkla tragikomiskt med ett sådant vrål från ingenstans mitt i en så fin stund. Well, well, Damon fick träffa min syster och hennes dåvarande underbare pojkvän Jocke a.k.a Sotarn.

 

Det är bara ord men känslan hos mina ord är sann när jag säger att jag kände att Damon inte var någon tillfällig person i mitt liv. Man kan ha så fel och jag kunde förstås inte vara säker, det var bara en känsla men jag var trygg i den. Jag var aldrig svartsjuk eller tvivelaktig i början med Damon. Jag visste om att han hade ett ex han älskade och älskar högt än idag men jag var aldrig svartsjuk över henne. Jag var säker på att en person som Damon kan inte ha annat än ett underbart ex och vill han vara med henne så tackar jag för stunden jag fick med honom och blickar framåt.

 

Idag ett år senare känner jag för första gången svartsjuka, inte jäntemot hans ex men det finns andra som jag önskar han aldrig träffat. Som får mig att må illa trots att det är jag som sover i hans säng every single night. Jag försöker se det positivt att jag känner ett uns av svartsjuka för jag tror det kan vara nyttigt i rimliga mängder.

 

Mitt hjärtesmul har varit ifrån mig en vecka nu och under den veckan är det som jag hållit andan. Den där svartsjukan jag nämnde har inget med hans lilla grabbresa att göra, nej det handlar om innan han träffade mig men så pass tätt inpå att han förmodligen gjorde ett val mellan mig och en annan och piss vad det tär på min stackars hjärna. Hur som, han har varit borta en vecka och jag har ändrats som person på denna korta tid. Jag känner mig starkare och klarare i skallen och lite av det rosa fluffiga galet kärlekskranka jaget har runnit bort.

 

Jag orkar inte känna så mycket längre och tack vare jag vet inte vad så har jag svalnat lite. Jag har gett hela min själ till den här människan, mitt hjärta, mitt blod, mina tankar, mina händer men jag orkar inte ge mer. Det är dags att börja njuta av honom. Att ta lite och kanske bli given en smula. För mig finns bara äkthet och det som inte är äkta kastar jag bort eller låter bli att bry mig om. Jag har varit så upptagen med att vara kär att jag inte kunnat ta emot som jag borde, som jag förtjänar och som jag vill.

 

Sista dagarna har han skickat mail och sms om how deep his love är för mig och att han aldrig vill förlora mig. Det är nog dags att jag suger in det och låter mig våga ta emot det.

 

Det var det ena.

 

Det andra handlar om Lisa. Hon har varit min flytväst den här veckan. Jag har haft en helt fantastisk vecka tack vare henne. Jag känner så mycket för henne och är så glad, så glad, så glad att jag har henne. Vart kom hon ifrån liksom? Det är som att jag håller på att hitta en riktig vän för första gången på flera, flera år. En riktig liksom. En som bryr sig fast hon hävdar att hon saknar förmåga för sympati. Jag mår alltid bra runt henne. Hur många oroliga tankar jag än har så mildras dem när jag är bredvid henne eller när hon skriver ett sms.

 

Hon formulerade orden att det är som att hon är nykär i mig och hon uttrycker precis det jag känner för henne också. Vi är som nykära. Och liksom stolta så vi vill berätta för andra om oss. Vi var på en fest i fredags bara hon och jag och en massa killar och kom på oss med att vilja berätta om vår love story och hur vi möttes så till slut sa en av dem, men jaa, ni har redan berättat hur ni träffades. För dem är det som att "ja ni är vänner, och?" Men för oss är det viktigt. Och coolt, och fint. Och vi har så mycket gemensamt. Små obetydliga saker som att vi älskar pommes och glass på McDonald's. Att vi gick till ett thaiställe och insåg att vi hade samma favorätt där. Och hur lyckliga vi blir när vi kommer på att vi har samma favoglass! Så obetydligt för andra men så stort för oss.

 

Med Lisa kan jag bara vara. Jag kan berätta vad jag vill. Till och med saker jag skäms över. Saker jag gör som man inte får och saker jag känner som är dumma att känna. Det kan bli tyst utan att stämningen blir tryckt och hon kan sova bredvid mig utan att jag tycker det är obekvämt. Det är early days ännu så vår vänskap kan ju gå åt vilket håll som helst men för nu är jag glad och nykär i henne.

 

I veckan har vi shoppat, ätit thai, solat på hennes deck, försökt oss på ett bullbak som slutade innan det egentligen började då vi glömde pärlsockret hos henne, köpt hem hämtmat, glass, chips och godis som vi aldrig åt för vi (Lisa) somnade, en massa, massa prat, frukost på French twist, åkt båt på floden och blivlit avsläppta av samma taxichaufför som jag och Damon åkte med på nyår mitt i ingenstans.

 

Ikväll kommer Damon hem och jag är nervös. Jag är jävligt, jävligt nervös. Och jag undrar vart jag skulle vara idag om han inte kommit och slumrat i min säng idag för ett år sedan.

 

Hon hade just kommit på att hon glömt pärlsockret.. :)