Supergirl.

Hur mycket det än smärtar, det här mellanläget jag befinner mig i nu så kommer jag ändå aktivt välja det enda rätta. Glädjen, lyckan. Jag har tur. Inte otur. Klart jag kan se det som att livet bara är fruktansvärt just nu, att det är mörkt och eländigt och orättvist och dumt. Men skulle jag bli lyckligare av det? Nej. För mig kommer meningen med livet alltid vara lycka. Med det inte sagt att de många stunderna utan just lycka är förkastliga, de behövs också. Mer än väl.

Det kan vara svårt precis i de svåra, elaka, orättvisa stunderna att förstå meningen med dem. Men det kommer alltid, alltid något bra ur dem. Inte minuten eller veckan eller kanske ens året efter. Du kommer inte vakna en morgon och se det så självklart, vad meningen med allt det svåra var. Och tålamod är svårt men det är hemligheten bakom så mycket. Att ge sig till tåls. Men samtidigt som jag menar att du inte kommer vakna en morgon med facit i din hand så kan det vara just precis vad som händer. En morgon i din säng eller med solen i ögonen på en båt i Australien. Kanske en regnig morgon ihopburrad i en busskur i väntan på en buss som aldrig kommer. Man vet aldrig när en insikt dyker på en. Men en dag så faller saker på plats. Det är bara ingen mening med att gå och vänta på den där dagen för du kan inte kontrollera när den infaller.

Jag har så mycket sorg och smärta och förvirring i min kropp nu. Jag blundar absolut inte för det. Jag börjar gråta flera gånger per dag. Paniken kryper sig på mig och hur mycket jag än leker med logiken så kan jag inte riktigt se varför han och jag ska vara ifrån varandra nu. Nu när det precis just börjat. När det äntligen är vi. När vi står här där i den verklighet jag tidigare bara fantiserat om och önskat mig. När han är min och jag är hans och alla vet om det. När vi är i perioden som inte ens finns på engelska. När vi är nykära. Slå upp det ordet på engelska om ni kan. Hur kan det underbaraste som finns inte ha en plats i den engelska ordlistan?

Jag vaknar om mornarna med en obeskrivlig saknad och tomhet. En oro och olycka jag inte har en aning om hur jag ska bli kvitt. Hur ändrar man de första känslorna man känner när man går från sömn till uppvaknande? Det går ju inte.

Men när dagen gryr så är jag plötsligt kapabel att göra mina val för dagen. Jag kan välja att borra huvudet i kudden och låta den dränkas av mina tårar. Det händer. Men jag kan också försöka vända på myntet. Se tillbaka på vad jag, vad vi ådstakommit tillsammans. Den jag älskar finns inte här hos mig fysiskt. Men han finns och han är min och han väntar på att börja dela ett liv med mig. Att leva ut Jessica & Damon. Damon & Jessica. Det är väl något att glädjas åt? Att längta till? "We won't be apart forever" säger han. Och tankarna sliter i mig från två håll. En tanke som är känslostyrd säger att "Det skiter väl jag i, jag är ifrån dig nu och jag har just börjat älska dig och vill vara med dig nu, nu, nu. Jag vill inte förlora en minut av tiden med dig då det känns som jag väntat på dig alltid." Men sedan finns den mer helande sidan av tankar, de som säger mig att bara lite tålamod kommer bringa så mycket lycka oss emellan. Vi har tid, vi kommer ses igen och när det händer så kommer tiden vi är ifrån varandra bara förstärka stunden då vi kan röra vid varandra igen.

Det är ett svårare sätt att tänka för känslor är enormt svåra att kontrollera. Man tror för en stund att det går men inser när de sköljer över en att det faktiskt inte gör det. Vad som går är att styra tankarna något. Och en styrd, kontrollerad tanke kan påverka dina känslor. Jag tror det.

Men jag har en tid framför mig nu på en våg. Det kommer bli en balansövning utan dess like. Jag kommer bli tvungen att vakta mina tankar så som jag hade vaktat mina fötter ståendes på en gungbräda. Ett litet snedsteg i tankebanan och så faller jag med gungbrädan i marken. Hårt. Men då gäller det att ta sig upp igen för att öva balanssinnet. Jag kommer lära mig.

Jag ska försöka låta alla känslor komma och passera och under tiden ska jag försöka knyta mina gamla vänskapsband igen. Se en mening med att vara här, i mitt hemland med det jag känner. Hur främmande det än känns just nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0