Luppans

Hej.

Jag skulle egentligen vara på ett plan från Singapore mot London i denna stund men nej, jag är kvar i Australien. Varför? Vilken jävla historia. Det hela började med en vanlig usel liten finne som alltid dyker upp en tid innan min mens. Men den här var inte att leka med och en inflammation startade för några dagar sedan. Och det blev bara värre. I förrgår vaknade jag med en kind svullen som om  jag hade ett äpple där inne och det blev inte bättre. Damons syster tog mig till en apotekare som tyckte att jag absolut skulle uppsöka läkare men tiden var knapp då jag igår skulle flyga hem till Sverige. Han sa att jag säkerligen behöver antibiotika. Jag sa att jag har kvar ganska många tabletter från när jag hade bihåleinflammation och han ringde några samtal för att se att det var rätt antibiotika. Vi kom fram till att det var det och han rekommenderade några starka piller mot smärtan.  Sagt och gjort, hem och knapra.

Ingen vidare start på sista dagen med sin kärlek men vi gjorde det bästa vi kunde, jag kände mig så mogen för att vara jag. Helst ville jag bara gömma mig under ett täcke och dö, såg ut som ett monster. Damon var så gullig och på något konstigt men kärleksfullt sätt värmde oron i hans blick. Ja inte nån oro för att det skulle vara nån större fara med mig, jag tror mer det handlade om att jag var så ledsen.

Vi åkte till en italiensk pizzarestaurang med Nicole, Daniele, Mia och Michele och det kändes som hela världen stirrade på miffot bredvid den där perfekt fina australiensiska killen. Efter mat i magen åkte vi till ett museum med en hel massa konst. Helt makalösa konstellationer tyckte till och med jag som helst inte vill erkänna hur enormt ointresserad jag är av just konstig konst.

Kvällen skulle vi få för oss själva så vi mös ihop oss i soffan framför en film. Efter den tog vi ett skumbad ihop och sa knappt ett ord. Kändes så konstigt att veta hur lite tid vi har kvar tillsammans för den här gången. Somnade tätt intill varandra såklart och jag hade märkbart lite att säga.

Ställde klockan långt tidigare än vad som behövdes och inte heller på morgonen sa vi många ord. Jag försökte packa ihop mina saker så smått men kände mig så konstig. Yr och snurrig och enormt illamående. Sa flera gånger till mig själv: Skärp dig Jessica, vad håller du på med?! Men kunde liksom inte förstå vad som hände.

Damon hade lagat världens finaste frukost som han lagt upp ännu finare på två tallrikar och jag kunde inte äta en bit. Hela tiden tänkte jag: Vad är det här? Jag ska ju åka hem idag, det är ju inget konstigt med det? Jag har ju varit beredd på det här länge. Det här är inte nåt som har med att jag kommer sakna honom att göra. Jag var tvungen att lägga mig. Försökte gång på gång resa mig men hela världen snurrade och det var omöjligt. Jag vilade nån kvart och åt sedan lite, lite yoghurt efter att Damon hjälpt mig nerför trappen.

Ungefär där började jag bli rädd. Jag kände mig såå himla konstigt. Det nästan svartnade för ögonen till och från och jag var tvungen att lägga mig på nytt. Vid den tiden hade vår planerade tid att lämna huset redan passerat och jag började få panik. Jag kunde inte ens resa mig, hur skulle jag då kunna göra en 24-timmars flygresa? Och att lämna Damon i det där skicket kändes så sorgligt. Jag var inställd på att åka och till och med lite pepp på att komma hem. Damon sa att jag kan nog inte flyga i det skicket så han ringde fygbolaget och pratade med dem i hundra år.

Jag gjorde ännu ett försök till att packa ihop mina saker men fick springa till toaletten. Hann knappt fram innan jag kräktes. Var så jäkla rädd. Inte mest för att jag höll på att missa min flight utan för att det var så läskiga känslor jag inte känt förut. Jag mådde så hemskt illa och kände mig dåsig. Och så en hemsk panik på det. Tårarna trillade och jag kände mig som en nioårig flicka. Damon la på och sa att min biljett är på "hold" tills jag träffat en läkare. Jag somnade och mådde lika dåligt när jag vaknade. Damon hade då ordnat ett läkarbesök och 15 minuter senare var vi där. Han kände på mitt ansikte och tog tempen. Hade visst feber utan att veta om det och allt kände bara hemskt. Han sa att det var idioti av apotekaren att säga att jag skulle äta de där tabletterna och att förmodligen så har jag reagerat på de starka värktabletterna. Det i kombination med min inflammation i ansiktet och ett försvagat immunsystem trodde han var boven till mitt tillstånd.

Han skrev ut två olika antibiotika då det inte fanns tid till att ta reda på vilket jag behövde. Han gav mig flygförbud i minst 48 timmar och sa att vi inte ska göra någonting före dess. För att skrämma upp mig ytterligare sa han att om mitt tillstånd förvärras eler om mitt ansikte svullnar upp mer så kan det bli aktuellt att lägga in mig för intravenöst antibiotika. Ni som känner mig kan ju gissa hur jag kände mig. Ledsen och fan faktikst rädd. Jag var livrädd och orlig för allting. Ville bara må bättre.

Damon var helt underbar igår. Köpte kalla frukter och youghurt till mig och var så go, så go hela dagen och kvällen. Jag mådde verkligen fruktansvärt och inte ens vatten kunde jag dricka. Men framåt tidiga kvällen kände jag den där härliga hungerkänslan och D gjorde iordning en tallrik färsk frukt och yoghurt till mig. Kunde då också röra mig i långsamt tempo, flytta mig från A-B utan problem.

Såg två filmer igår och somnade sedan bums. På något sätt var gårdagen både den värsta och den bästa. Kände verkligen hur mycket han bryr sig om mig och jag tror jag behövde veta det.

Nog om det här... Jag får skirva om allt vi gjort när jag är hemma igen, nu ligger fokus på att må bättre och sedan boka om min hemresa. Visar lite bilder från senaste veckan då vi bl.a. varit ute med Damons båt. Provade snorkling för första gången på riktigt, lite läskigt men så sjukt mysigt att simma bland alla fiskar med honom i handen. Over and out! /Jess



Det där är ett sandberg!