En lördag i verkligheten

Hej fina folket!

Jag börjar sakta bli mild i hjärtat igen. Känner mig inte så arg. För ett öga utifrån kan mitt beteende sista veckan verka överdrivet och fullkomligt onödigt. Men har man inte gjort den resa jag gjort, och varit en del av mitt liv innan jag träffade Damon har man inte mycket befogenhet att döma. Att gå från inget till allt på sex månader för att sedan återvända till skalet av inget är inget man har i sig att veta hur man hanterar. Logik och känslor går inte hand i hand efter en sådan resa. De spretar åt alla möjliga håll.

Jag vaknar varje morgon med en ångest över hur spridda pusselbitarna ligger. Jag hade bilden så klar framför mig, jag hade bara sista pusselbiten kvar. Men jag hade den i min hand och det enda som återstod var att placera den på sin plats uppe i hörnet. Men så var det som att något sparkde till mitt pussel och kvar blev en enda röra. Då är det svårt att glädjas åt de pusselbitar som fortfarande ligger på plats. Går det att förstå mitt resonemang här? Det är tyngre att lägga tillbaka de utspridda bitarna när man gör det för andra gången, även om det borde vara lättare att minnas vart de ska ligga.

Hur som helst bestämde jag mig för att ta ännu ett litet steg i riktningen mot återanpassningen till Sverige. Jag slog för första gången sedan jag kom hem på tv:n och kikade på Nyhetsmorgon Lördag, något jag alltid gjorde innan Damon-tiden. Ett tag tänkte jag bara "blablabla" när de pratade om Juholts eventuella men ack så troliga avgång. Åh jag kunde inte bry mig mindre. Men sedan kom ett inslag om Fadime och jag kände för första gången att något på hemmaplan berörde mig igen. Och jag kände också att mitt problem som är sjukt stort för mig inte är ohanterbart. Jag får vara med den jag älskar även om det inte går just precis nu. Jag har en hy som inte mår så bra men jag har ett liv att leva också. Fadime har det inte. För hon är död. Hennes pojkvän dog i en trafikolycka innan hon mördades och ja, finns det ord för sådana saker?

Jag möttes också av min brunbrände ordbrukare Ranelid som jag älskar. Han är way too much och kanske är det fel av mig att säga att han är hundra procent sig själv men om han nu spelar en roll så gör han det helhjärtat och sjukt bra. Han lägger hela sitt hjärta och sin själ i det han gör och sådana människor kan jag inte annat än älska.

Jag tog ett bubbligt varmt bad med tända ljus, åt ett kokt ägg med Kalles randiga och försökte hålla modet uppe så gott jag kunde. Livet är här och nu och jag vill så gärna ta vara på det. I med- och motgång. Jag kom på där i bubblorna att jag har hittat det jag alltid sökt, eller snarare det jag alltid drömt om men det finns fortfarande något jag saknar. Vet ni vad det är? En tjejbästis. Som jag avundas bästa vänner. Ni vet sådana där riktiga. Jag har ingen sådan. Ta inte illa upp nu ni vänner i min omgivning. Men det är sant och det vet även de som står mig närmst. Jag har ingen jag känner mig så nära som jag tror att man kan göra med en riktig bästis. Fortsättning följer.. Ska bara göra ett litet mellanstick:

Vill ni skrika på mig nu? Tänker ni: Fan kan hon akdrig vara nöjd? Vet ni, sanningen är att jag tror alltid det finns något man saknar. Vad detta något är skiljer sig förstås från person till person och likaså hur man hanterar det. Vissa kanske saknar kunskap eller ett släktband medan andra saknar ett intresse, en sysselsättning eller en gnista till något. Jag saknar en bästa vän. En som är given i alla lägen. En som man kanske inte träffar alltid men när man gör det är saker självklara och mysiga. Man kan hålla handen när man ser på film och sova över fast man är 25. Man äter middag mitt i veckan och fnissar. Man känner för den personen och planerar i förväg långt innan vad man ska göra när bästisen fyller år. Jag saknar en sådan vän.

Ja och efter det mellansticket kommer en liten fortsättning som säger er att kanke låter jag gnällig men egentligen kanske jag bara inte är rädd för att tala om vilka tankar som cirklar (förkortning av cirkulerar) runt i mitt huvud.

En annan sak jag gjorde i morse var att ställa mig framför spegeln och försöka le. Säga till mig själv att bara för att jag har ett hål i kinden som påminner mig om det hemska avslutet i Australien så har jag fortfarande något att ge. Jag är fortfarande fin och jag är fortfarande mitt i ett ganska charmigt liv. Jag får inte glömma det.

Gav mig ut bara för att och på busshållplatsen träffade jag Inés, Patricio och Mimi. Det är fyra år sedan Martin dog nu och jag tänker fortfarande på honom och det som hände. Inés sa att det är min tur nu, hon sa något om att nu är lyckan min. Det är så stort. Hon vet hur jag mådde innan. Och fler med henne vet vilka år jag har i min backspegel. Nu är det mitt ansvar att tro på det här och leda min lycka framåt.

Det var det hele! Vill några av mina numer helt sanslösa 70 läsare ge sig till känna? Jag blir alltid superglad när det trillar in en kommentar. Jag har visst haft dåligt självförtroende, jag säger inget om det, men det är intressant att 70 personer varje dag vill läsa mina ord. Var kom alla ifrån?


Kommentarer
Postat av: sandra

Hej Jessika! Jag är en av dina 70 läsare som har fastnat för ditt otroliga sätt att skriva som verkligen berör en in hjärtat!

/Sandra (carros vän)

2012-01-21 @ 17:03:38
URL: http://villamorlin.blogg.se/
Postat av: Sofia Bennetoft

Hej! Jag har följt din blogg till och från sedan... precis innan du for till Australien tror jag. Underbar läsning! Så vad händer nu? Flyttar du dit? Så spännande :) kram

2012-01-21 @ 18:50:23
Postat av: Jonna

And you know me ;-)

2012-01-22 @ 00:21:00
URL: http://jonnaliisamaria.wordpress.com
Postat av: Maria

Jag är kvar...

2012-01-22 @ 12:10:20
URL: http://lifebymary.blogspot.com
Postat av: L8

Kanske dags att sluta tycka synd om sig själv.

Sök hjälp av en terapeut!

2012-01-23 @ 14:53:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0