Luppans

Sedan jag släppte bomben igår har jag kontaktats av både kända och ej för mig kända personer med mer än blandade tankar kring mitt beslut. Jag vill liksom gå rakt på sak men en liten del av mig är trött på att förklara och ibland försvara det som är mina tankar och känslor.

Till Emmy bland kommentarerna som säkert skriver det mer eller mindre alla tänker, att jag ska akta mig för att glamourisera livet vill jag säga detta:

(Men jag vill också tacka dig för jag är säker på att du bara menar väl.)

Jag känner livet vid en ålder av 25. Mer än väl. Jag har lappat och torkat tårar som fallit från hjärtat. Av olika skäl, med olika människor. Jag har sörjt och saknat, lämnats och tvingats lämna. Jag tror inte på kärlek som jag gjorde förr. Det är sorgligt men ändå skönt. Livet har visat mig alla former av svek. Jag tror inte på kärlek som jag förr gjorde men jag tror på livet som har sin gång. Och efter lite tid har jag nu ramlat över en känsla som liknar den jag kände första gången jag var kär. Men med ett annat lugn.

Vissa säger till mig att jag kommer vara hemma igen fortare än kvickt. Andra tror att jag kommer vara en och en halv Jessica (med bebis i magen) om ett halvår. Spekulera på. Ingen vet. Inte jag, inte ni, inte min mamma, inte min pappa, inte någon. Jag är inte intresserad av att veta. Livet drabbar och berör oss alla.

Jag är väl medveten om att jag kanske är tillbaka innan jag hunnit blinka, men varför gå och fundera över det? Jag är jättekär i en för mig underbar kille som älskar mig nu och säger att han vill dela sitt liv med mig. Vilken idioti att inte glädjas i den här stunden.

Till och med människor som känner mig, ganska väl till på köpet, vet relativt lite om vad det som livet bjudit på inneburit för mig. Egentligen. Vet någon hur det kändes i mig när min mamma hade aggressiv cancer? Kände jag något eller inget alls? Vem ser om jag gråter om natten? Vem ser om jag ler åt gamla brev? Vem vet vilket mörker jag och min familj kanske bär på? Vilka guldkornsminnen vi delar?

Vem vet hur mycket tid jag spenderat med mig själv? Vem vet att jag under ett års tid ägnade varje fredag åt ofrivillig ensamhet? Vem vet hur det påverkade mig att i ung ålder göra slut med varenda vän jag hade för at de på ett eller annat sätt gjorde mig illa? Vem vet hur hårt det tog mig att flytta till Trosa? Att jag beskyllde hela min ensamhet under år p.g.a. den där flytten? Vem vet vad jag sagt till min spegelbild varje morgon och hur det påverkat min självbild? Vem vet hur jag suktat efter en enda människas hand i tio års tid och vem vet hur mycket jag kämpat för att göra mig själv till en lyckligare och visare människa? Inte någon annan än jag.

Och jag, precis som så många andra vet saker om livet. Att det gör ont och att det är svårt. Att det är orättvist och att saker bara sker. Vem vet hur hårt det tog mig att Martin gick och dog just där, just då när ingen visste om att jag ens varit hans vän?

Jag vet att livet gör ont. Jag vet att man i grunden alltid är ensam. Men jag råkar ha en stund av rus och hopp. Jag vill vara i det. Jag vill njuta nu. Jag är kär och jag har börjat älska på ofattbart kort tid. Vem vet hur länge jag får behålla detta? Ingen.

Emmy varnar mig för ensamhet. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag vill inte ha den hos mig, men kommer den så vet jag hur jag hanterar den. Jag är en ensam social person som genom en blogg kanske ser ut som en med flera knippen vänner. Jag har en vän som alltid finns där. Hon heter Mikaela och om jag är dag är hon natt. Om hon är Coca cola orginal så är jag Sprite zero. Vi är inte ämnade för varandra men vi hör ihop ändå.

Och allt det här blev till sanning en dag för åtta år sedan då hon blev dumpad av en idiot. Två dagar innan det blev jag i mina ögon brutalt dumpad av min dåvarande kille som räddade mig och hade ihjäl mig på samma gång. Den där dagen för åtta år sedan promenerade två vrak i den varma vårluften till mina starkaste barndomsminnens heligaste plats. Ett vrak försökte rädda ett annat.

Vi var förtvivlade och oförstådda. Sårade och små och orkade bara med varandra. Det fanns inget kvar av oss och vi bestämde oss väl omedvetet för att motvilligt börja klättra uppåt. År efter år har vi gått tillbaka till den där platsen och tagit pulsen. Sett tillbaka på året som gått och med tiden åren, för att känna efter vad som hänt. Vilka vi är idag och hur livet har just sin gång. Något som betydde allt för åtta år sedan betyder ingenting alls idag. Och det är en skön vetskap.

Jag älskar den här dagen vaje år. Den är fin och helig och betyder så mycket.

Jag ska ta ett bad och sedan tänka fina tankar tills jag somnar. Och jag längtar så sjukt mycket efter min Daimpaj!!!!!! Jag är inte rädd. Jag är kär. Och det behöver inte vara synonymt.

Så om jag glorifierar livet, låt mig göra det! Det finns så mycket sorg och trasigt här i världen ändå. Och jag tror att hur naivt det än må vara så är det just glorifieringen och glamouriseringen som får oss att klara det där jobbiga. Vad tror ni?

Dagen i bilder:

Hej!

Godmorgon. Jag älskar den här stunden. Ibland kan jag sörja att hela Sverige sover, men oftast tycker jag det är mysigt att ha en stund för mig själv när världen sover omkring mig. Det finns något lyxigt med morgonstunden. Jag ser förstås charmen i att vara ute och svira till sent inpå småtimmarna. Småtimmsprat är också bland det bästa jag vet. Men så här till vardags eller dagligdags tycker jag om detta med. Vakna upp till ett ljust rum med fågelkvitter såhär i slutet av april.

La mig helt utmattad igår kl. 21. Lilla mormor. Men jag var så slut i kroppen och knoppen. Var barnvakt supersent i torsdags och det tog fredagen ifrån mig. Men jag hade en så sjukt mysig dag på jobbet med riktiga guldkornsstunder med några av barnen. Jobbade sent och hade ett så mysigt samtal med en av våra fyraåringar. Jag berättade en hemlis för henne och hon blev liksom lite tagen av den. Kanske var dumt av mig att berätta om min framtid för henne men vi står varandra nära så jag tyckte hon kunde få veta nu. Älskade unge.

Hennes lillasyster är bara två och henne jobbar jag med hela dagarna. Man får självklart inte ha favoriter öppet, men vad som gömmer sig i hjärtat kan ingen ta ifrån en. Jag älskar den där lilla ungen som om hon vore min egen.

I onsdags hade jag Lina över. Jag bjöd på räkmacka i papptallrik. Flott värre. Lina är en sådan enkel människa. På ett bra sätt. Hon krånglar liksom inte. Hon är både ödmjuk och säger vad hon tycker på samma gång. Det är få förunnat. Jag och Lina står egentligen inte varandra jättenära. Hon är egentligen Åsas bästa vän men det gör ju att jag haft henne i mitt liv sedan jag var fem. Trots att vi aldrig hängt sådär så har vi så många gånger hamnat i viktiga samtal om livet. Hon är en av få det går att prata om andra människor med utan att det blir skitsnack. Det händer ju så lätt annars och jag tycker det är så orättvist egentligen att prata om en människa som inte kan försvara eller förklara sig. Något att passa sig för. Skitsnack.

Någon som dock är vaken en lördagmorgon vid halvniorycket, det är min kärlek. Han och Leo skulle visst köra modellhelikopter ikväll. Vilka små kiddos!

Jag drömmer om Gotland. För ett år sedan visste jag inte ens att den här killen som nu är min existerade. Jag hade väl så smått börjat drömma om Gotland men ingenting var klart. Jag hade bara bestämt mig för en förändring i mitt liv och jävlar vilken förändring sedan!

I veckan har jag varit så läskigt trött och nu har jag fått förklaringen. Något har smugit sig på och det blir vila till max i helgen. Har inte tid att vara sjuk.

Det var det hele!


Ljuva, underbara Gotland.

Hola bandola!

Nu är det pressat i schemat. Jag har varenda dag fram till sommaren fylld. Inte att leka med men jag andas i friska luften, låter hjärnan mala på och kopplar av i min frizon badkaret. Igår var jag inte i harmoni. Hela kroppen var tårfylld, inte av ledsamhet utan av allt som hänger över mig. Men jag orkade inte gråta. Damon ringde mig när jag sov och trots att det var mitt i natten var det så skönt att höra honom där i andra änden. Jag tycker om att prata med honom när jag är trött.

Jag har förresten bestämt mig för att göra en paus i penicillinet. Se vad som händer. Bara ett tag, några veckor eller så.

Sitter och väntar på Lina som kommer över på middag. Mysigt. Har inte haft en enda gäst här på middag sedan jag kom hem från Aus. Måste bli ändring. Nej förresten. Sysslar inte med måsten.

Min mormor läser här och skickar så goa mail till mig. Hon tycks stå bakom mig i allt jag gör och det är inte så dumt att ha en sådan mormor. Hon är liksom ung och klok på samma gång. Och mormor-ig.

Är så lycklig att våren är här. Är så glad i den varje år. Bästa, bästa årstiden.

Allt blir vackrare. Till och med min favosjal. Har den mer eller mindre varje dag nu. Gamla goingen!

Just det.. Jag tog och rengjorde bakom spisen häromdagen. Mycket att stå i som sagt men jag älskar, älskar att få fixa och dona. Och det blev så fint och fräscht!!

Imorse när jag vaknade upp väntade 70 nyanser av grått. Det fanns inte en färgklick och jag var lite orolig att jag blivit grå-/vitseende. Var på väg att skriva färgblind men ja, jag kunde inte tro mina ögon hur som.

Skulle ni som känner mig kunna lyssna en sekund. Jag orkar inte ringa upp var och en för att säga det här. Men jag är jag, med härliga sidor och tillkortakommanden precis som alla andra. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta att utvecklas hela livet men jag kommer inte att sluta vara jag. Ni får ta det. Rakt av. Eller inte alls. Först och främst säger jag aldrig något för att medvetet såra. Det betyder inte att jag inte har eller i framtiden kommer att såra. Jag kommer som alla andra människor trampa er på tårna eller uttrycka mig klumpigt. Jag är människa. Men jag gör det inte med vilje och jag orkar inte fler hugg.

Den här bloggen orkar jag inte få ifrågasatt och heller inte innehållet. Jag skriver inte hur saker är, jag skriver hur jag ser på saker som är. Mina ord är inte världssanning men de är min sanning. Jag är som en svamp som suger åt mig varenda suck ifrån min omgivning. Jag läser av tonfall, blick och tystnad. Kanske inte när jag är 50, men nu är det så. Nu.

Jag är ingen bejublad person. Jag står inte i något rampljus och ingen talar om för mig när jag gjort något bra. Som för alla er andra. Ibland kommer ett vänligt ord och det är då det värmer. Men det är de vassa orden som känns mest. Och jag är känslig för dem. Jag vill egentligen att alla människor ska ge till varandra, jag vill att precis alla möten ska vara givande, härliga och värmande. Men det funkar ju inte så.

Hur som helst är jag en person som vill vara förstådd. Vilken jävla önskan. Finns det en människa på jorden som är förstådd?

Mina tankar hörs och jag skäms inte för dem. Jag ägnar hela dagarna åt att förstå andra för att göra det lättare för mig. Så egocentrisk är jag. Men jag ser det som ett måste. Förstår inte jag världen, och mår jag inte bra inuti, så har jag absolut ingenting att tillföra. Och jag vill tillföra.

Jag råkar vara en person född utan talang. "Åhhhhh vad självömkande hon är." Jag hör tankarna ända hit. "Åh vad hon tror att hon är viktig." Jag är sjukt viktig i mitt liv. Jätteviktig. Jag önskar andra människor kunde se det så också, som att de är viktiga, så de kunde ta hand om sig själva och andra och bidra till en lite rarare värld.

Och vad menar jag nu då med att jag är född utan talang? Jo det finns inget jag är sådär speciellt bra på. Det ska väl vara att tänka högt då. Att liksom resonera. Men något annat kan jag inte. Jag har inte teknik för någonting. Jag är ingen god lyssnare. Inte i stunden. Men jag är bra på att begrunda efteråt.

Jag har en förmåga att se det fina i de flesta jag möter. Men jag är kritisk som en nålsudd också. Vad i helsike betyder det? Bara rätt och slätt att jag kan vara rätt vass i vad eller vilka som faller mig i smaken och inte. Jag har mina kriterier för vad som är en god människa.

I alla fall: Jag gör mitt bästa varje minut hela dagen för att jag och människor omkring mig ska må bra. Men ibland misslyckas jag också.

Slutpladdrat.

Gick upp kl. 8:00 imorse. Utvilad till tusen. Drömde att jag var på restaurang med Diamond. Viskade till honom att jag bara har ögon för honom. Allt jag minns. Man tror inte att ett distansförhållande kan ha toppar och dalar kanske men det går mer än väl. Dalarna är det mest jag som har. Dajmon är bättre på sån här skit. Lite mer världsvan.

Just senaste veckan har vi stått uppe på toppen. Känns lite kärare, lite gladare oss emellan. Jag tror vi båda känner att det börjar närma sig återförening. Inte sådär så att det bränns, men ändå på rätt sida om halvtid. Vi väver sakta ihop våra drömmar och snart är det verklighet. Det blir sällan som man tänkt sig, men en sak är säker, det blir.

Han skrev ett par sådana där hjärtknipande ord idag. Sådana där så man inte vet om hjärtat stannat eller slår dubbelslag. Ungefär som första gången han sa "Jag älskar dig" och jag nämnde det för -. Hon slängde ur sig att vi bara är i en bubbla, att vi inte fattar att det kommer en vardag som kommer bli precis som vardagen här hemma och att jag borde tänka efter om jag verkligen vill gå hela den här vägen.

Hon har rätt, det kommer bli en vardag. Jag tror inte att han och jag kommer sväva på moln och ha semesterfeeling framöver. Men det är ju just vardagen jag vill dela med honom. Jag vill komma hem ifrån jobbet till honom. Vara slutkörd i soffan bredvid honom. Laga mat åt honom. Bli serverad mat av honom. Somna vareviga kväll bredvid honom. Vardagsgräla med honom.

Det är inte så att jag hittat första bästa kille och nu satsar mitt liv på kuppen. Jag har haft underbaringar innan och Mr. Diamond är inte felfri. Men jag råkar ha blivit galet kär i honom. Sedan jag såg honom på Gotland har jag känt ett sug efter hela hans person och det finns ingen ände ännu. Vilken människa skulle avsluta det?

Vad jag sett här i Sverige under mina tonår och mina tidiga vuxenår har gjort mig rädd för kärlek. Kärlek har varit synonymt med svikna hjärtan och tårar. Allt detta läskiga rinner av mig med Damon. Jag vågar sätta hjärtat på spel och jag kommer gå långt för honom och mig.

Om andra vill sitta här i Svea rike och analysera och döma andras livsval och eventuella misstag: Varsågoda! Gnäll, var spydiga, missunna. Jag tror inte ni blir lyckliga. Inte av just de göromålen i alla fall.

Att vara ifrån en människa man föll pladask för i somras under vidrigt lång tid är inget någon kan ha en tanke eller relevant åsikt om ens om man varit med om samma sak. Det skiljer sig och inte ens jag och Damon känner lika inför det här. Han vill uppehålla sig med annat för att inte sakna, jag vill ha hans röst i mina öron eller hans ord framför mina ögon hela tiden.

Jag vet inte om jag har otur eller om det bara är en slump att jag har så många icketänkande människor omkring mig. Jag tycker man får vara precis hur man vill så länge man inte är okänslig eller dryg mot en annan människa. Jag tycker inte att man behöver vara lika för att ha en givande relation till en människa och jag tycker inte att man inte får vara arg eller besviken. Men det finns olika sätt att möta en annan människa.

Vi må vara i en kärleksbubbla jag och min aussie och det är säkert inte en enda individ som förstår sig på vad vi håller på med. Men det gör liksom inget. Det är ju bara han och jag som räknas. Låt oss husera i vår mjuka bubbla och var lyckliga över att ni slipper "tramset". Jag skulle inte vilja vara utanför för en sekund.

Jag ser fram som fan emot att börja vardagen med honom. Jag ser till och med fram emot vårt första gräl för att sedan få kramas med honom och berätta för honom att jag älskar honom ändå, fastän han är dum i huvudet och inte fattar saker ibland. Så valde jag. Ni väljer ert.

Skulle icke falla mig in att se ner på någon annans kärlekshistoria. I min värld finns inget heligare eller finare än det.

Och det här gäller liksom allt. Jag ser inte ner på andras livsval eller ens ageranden, så länge det sker med fingertoppskänsla och en smula eftertanke. Jag vill slänga bajs på världens människor som bara ser sitt, jag hoppas jag inte kastar sten i glashus för jag vill vara den människa jag tror att jag är. Jag vill slänga bajs på människor som är lena mot människor de inte känner och som inte betyder något för dem medan de är hårda mot dem som verkligen finns och funnits där. Jag vill kasta bajs på familjer som inte tar hand om varandra och som inte förstår att man kan ge och ta på olika sätt.

Slut.

För övrigt har jag kört Femal balans i en dryg vecka nu och hallelujah vilken harmoni. Inget gör ont i mig som annars. Läste ett gammalt mail imorse och tårarna började rinna, men det värkte inte.

Det var det hele!


Den här bilden skickade Daimbiten förut. Jag älskar lilla foten. Världens finaste fot. SMACK IN YOUR FACES! ;) Nuttinuttinuttnutt!

Slutade redan kl. 14 idag och gick raka vägen hem i hällregnet och dunsade ner i soffan under gosfilten. Nuttigt va? Så jäkla skönt!! Hann inte mer än innanför dörren innan det plingade till i min mobil och det var världens finaste man som ville påminna mig om att jag hittat just världens finaste. För ett år sedan hade jag oroat mig för det förflutna eller det som någongång komma skall men idag blir jag bara lycklig för att han ger mig sin kärlek här och nu. Även om han lovar föralltid så är det ingen garanti men han menar det nu och jag glädjs åt det.

Har pratat med fina Lina i flera timmar. Vi har haft fredagsmys över telefon. Det har växlat mellan att tala om kärlek i stort till att köra (som i duett när man sjunger) ihop till gamla Aqua- och Dr. Bombay-låtar. Vi kom också in på hur man förändras, eller i alla fall oftast gör det när man börjar älska någon. Jag sa något till henne som många säkert skulle gå i gasen för men inte hon. Nämligen att jag inte älskar mina vänner. Kan låta jättehårt och sorgligt men det är min sanning.

Jag tycker väldigt mycket om mina vänner och vill att de ska må bra men någon egentligen kärlek känner jag inte. Jag vill ha dem i mitt liv men de är inte ovärderliga. Med det menar jag att det finns ingen av mina vänner jag inte skulle klara mig utan. Kanske skulle det kunna utvecklas till det men hittills har jag aldrig känt så för någon. Livet skulle bli gråare och tristare men jag skulle inte lägga mig och dö.

Jag beundrar eller snarare avundas dem som känner kärlek på djupet för sina vänner. Men jag kan inte likna det jag känner för mina vänner med det jag känner för en man jag älskar. Inte ens lite. En man jag har en kärleksrelation med har alltid betytt mer för mig än mina vänner. Det betyder inte att jag behandlat mina vänner illa, som att jag valt mina pojkvänner på mina vänners bekostnad. Men jag har alltid känt starkare för den jag är i ett förhållande med. Tycker det är helt naturligt. Som nu. Jag älskar min Damon som vän, man och kärlek och de tre tingen kan mina vänner inte mätas med. Det står jag för.

Den jag älskar, som jag väljer att dela allt med är en person och jag tycker det är ganska fint. Sedan kan jag anförtro mina vänner saker. Vissa delar jag vissa saker med, andra andra saker. Det bara är så. Vänner kommer och går, men sann kärlek, den består. Så tror jag.

Skulle jag kunna älska en vän skulle jag älska dig Mikaela. Alex älskar jag ännu men jag ser inte honom som min vän. Jag ser honom som en man jag delat mitt liv med och älskat men den boken har jag stängt. Det betyder att jag kan läsa den om och om igen om jag vill, men det kommer alltid vara historia, som redan upplevts och inte går att göra om på nytt.

Nu ringer Linis igen så jag ska samtala med henne. Happy Friday!

Idag har jag och min kollega Emelie fått vara barn på nytt. Kursdag två stod på schemat. Kurs i skapande för barn. Hela kursen har faktiskt varit lite flummig men det gäller att ta till sig de delar som passar en. Jag gillar när det är tydliga och raka instruktioner eller inga instruktioner alls och har gjort sedan barnsben. Det här var lite luddigt och låg i ett gränsland.

En av de första uppgifterna vi fick var att få en pappersremsa och svart tusch för att gå ut på gatan mitt i stan, blunda, lyssna på ljuden och sedan teckna ner dem. Jag vet inte vad det är för fel på mig men de 23 andra gjorde på ett sätt och jag på ett annat. Vet inte om jag är idioten eller geniet. Gränsen kan ju vara hårfin har sagts. Alla övriga kursdeltagare ritade ljudvågor. Jag skrev ord. Cykel. Barnröst. Löv. Vind. Sedan tyckte jag mig höra gatan och ett ljus. Hörs ljus? Eh, nä.

Jag kände mig som jag var sju på nytt och skämdes för att jag inte fattat uppgiften. Men jag tycker det där är trams. Jag fixar inte att måla till musik t.ex. Jag har ingen förståelse för människor som kan höra färger eller teckna Månskenssonaten. Jag tror inte på det helt enkelt. Klart jag kan lyssna på musik och måla men att någon sedan skulle förstå min bild? Nehe-e, aldrig i min dar!!

Hur som helst så fick vi sedan applicera det vi hört på svart bakgrund. Men om man inte vill ha svart bakgrund då? Ja då täcker man den nästan helt med en grå bit och spelar obstinat tonåring. Det är inte för inte som min favolåt heter Rebel Rebel.

Nästa uppgift var att klippa massa vitt papper hipp som happ i olika former och storlekar. Sedan skulle vi klippa en oval form stort som ett huvud ungefär i svart. Därefter skulle vi göra masker av dessa och när de var färdiga skulle vi skapa samtal mellan maskerna och sedan spela upp en teater. Mja, lite tar jag med mig, lite tänker jag glömma fortare än kvickt.

Det bästa med hela dagen var att få delge och ta del av den uppgift vi fått till idag att dokumentera ett barns/barns upptäckande och följa upp det i en skapande form. Är jättenöjd med min och det var så intressant att höra på de andra. Så olika vi tänker och vad vi ser olika saker.

Efter jobbet promenerade jag till pappas jobb, sedan gick vi och åt kebab på Kungsholmen för att sedan fara ut på äventyr och nu är jag äntligen hemma. Marsch i säng!

Just det... Hittade en så enormt rolig bild på jobbdatorn från i vintras. Jag är så sjuuukt rädd för tomtebloss men när våra barn fyller år firar vi dem genom att tända tomtebloss, ett för varje år de fyller och så sjunger vi och äter frukt. Bilden talar rätt fint. Syns nedan! :)

Jag är så glad i våren., Så var det sagt.

Damon är så rolig. Han vet inte om det bara. Han är så förutsägbar. Jag kan honom. Han vet det bara inte. Det roligaste är när han vet att jag är sådär nöjd med någonting han gjort eller snarare inte gjort. Jag är sällan besviken på vad han gör, mer inte gör. När det händer.

Han är den busiest man jag någonsin stött och blött med. Men när han prioriterar annat, av lathet eller för att han jobbar häcken av sig så är han aldrig sen med att överösa mig med alla kärleksord han kan hitta. Idag frågade han om jag var sur. Nepp. Jag är aldrig sur. Men han "visste visst att jag visst var sur". Ha! Det är det här som är så roligt. Han vet när han prioriterat fel. Allt som inte har med mig att göra är felprioritering. (Och nu för alla trögbollar som inte fattar simpel ironi så var det där sista ett skämt, ett practical joke.)

Och jag kan inte låta bli att le lite när han säger sådär. Han brukar när jag inte är mitt gulligaste jag berätta om vår framtid, vad vi ska göra och hur många barn vi ska ha t.ex. Jag var verkligen inte sur innan, men är allt annat än sur när han gör sådär. För jag tycker det är roligt. Det är svårt att veta om han säger de där sakerna för att han får ett fint tillfälle att faktiskt tala om vad han känner eller om han gör det för att han tror att han har något att ställa tillrätta. Jag köper det oavsett. Han är så mogen och omogen på samma gång och det är väl det som gör honom så underhållande och intressant.

Att lära känna en människa är så himla fint. Om man får chansen att komma riktigt nära och bägge två känner att man kan vara. Bara vara.

Idag är luften så ljummen och det var befogat att ta av sig jackan på hemvägen. Har musik i mina 11 år gamla högtalare. Det varvas mellan Winnerbäck, Svenska björnstammen, Coconut Records och David Bowie. Fint är vad det är. Tycker ni ska lyssna på Björnstammens "Svalkar vinden". Månadens favorit. Tröttnar inte.

Nepp, nu ska här lagas lite tidig middag och sedan blir det annat. Gårdagens middag var smask!! Förresten... Klippte ut den här lilla insändaren. Tyckte det var så fint skriver!

Drömde om min älskade inatt. Som så många andra nätter. Vi måste ha passerat halvtid nu. Det måste vara färre dagar kvar än i backspegeln tills jag har honom hos mig igen. Jag vill bara kliva in på vägen där jag får fortsätta lära känna den här speciella människan. Nu. Nu. Nu.

Jag är kär i allt med honom. Det svåra och det lätta. Hans händer och hans ögon. Hans sätt att gå när han har bråttom. Hans sätt att knipa ihop läpparna när han koncentrerar sig fast han inte vet om det. Hans mimik när han är lite, lite nervös och pratar om något viktigt. Hans accent. Jag älskar hans dialekt. Hans engelska. Hans svenska som är så himla fin.

Inatt drömde jag att jag fick ett kryptiskt och ganska obekvämt brev som jag inte fattade nånting av. Det var en kompis till någon Damon haft i sitt förflutna tidigare, alltså var avsändaren någon jag aldrig hört talas om men orden var konstiga och ifrågasättande. Vet inte vad det skulle betyda.

Nej nu ska jag kicka igång den här dagen. Höres!


Jag saknar dig.

Imorse när jag vaknade var hela världen grå. Grå i alla toner av grå som finns. Jag ville ligga kvar under mitt varma täcke, sova klart och sedan ha en soffdag. Men tjänsten kallade. Och tur var väl det för jag är så kär i mina skruttiga barn. De är så underbara på sina unika, olika sätt.

Mötte en av mina favvopappor i morse och vi har pratat om att jag tappat två kg på mitt sockerstopp. När han kom och hämtade vid stängning idag hade han med sig 2 kg godis i en megapåse. Han tyckte jag kunde gå upp de där kilona igen. Sånna som han som liksom inte är mainstream gör att jag behåller min tro på mänskligheten. Han gjorde min dag helt enkelt.

Jag har faktiskt smakat ikväll men det var inte så gott som jag hoppades så imorn är det back on track igen.

Jag är slut som artist. Är helt färdig. Skulle träffa Amoren och Lill men det här ruggvädret och ingen moped gör att jag inte kommer lämna lägenheten. Det blir mysigt det med och jag är så laddad för helg. Som jag längtat!! Ska bli så skönt att sova på morgonen och pyssla med det jag vill lör-sön.

Här och nu blir det ett varmt bad. Åh vad underbart!!

Kanske lite Draw something på det. Väntar på Damon som inte är den snabbaste.

Hej hopp.

Mår fantastiskt bra dessa dagar. I skrivande stund är jag utmattad men hela dagen har jag varit så pigg och senaste månaden och mer därtill har jag känt mig så frisk. Helt fantastiskt. Jag som jämt är sjuk.

Igår blev jag medbjuden av Emelie på jobbet att provträna på hennes cirkelträning och dessutom göra en kroppsanalys. Måtten minns jag inte så noga men jag hade ett BMI på 22,8 och kroppsfettet låg på 23%. En tjej i min ålder bör ligga på 20-33% så jag känner mig inte särskilt orolig. Såg det mer som 10 procent till godo, hehe. Kan jag äta hur mycket Boostbars och Tim tams jag vill i sommar. Nä skämt åsido.

I alla fall så är det häftigt vad detta sockerstopp gör med mig. Jag strävar faktiskt inte efter att gå ner i vikt eller så då jag vill vara en person som lyssnar till hur kroppen mår, inte ser till hur den ser ut. Skitsvårt i Stockholm 2012.

Jag önskar jag hade lite bilder på hur min hydda såg ut för dryga månaden sedan men tror inte jag har någon. Idag på jobbet när jag speglade min mage som jag alltid gör (NOT!) så såg jag att mina magmuskler till och med är på väg tillbaka. Och då har jag inte spänt en ruta på flera år. Jag vill inte bli ett muskelberg, men vill fortsätta vårda min kropp och se vad som händer.

Nu vill jag spotta lite för min kroppssyn också. En kollega på jobbet berättade att hennes 14-åriga dotter tycker hon är tjock och den här flickan är en jättefin tjej med en heltigenom normal kropp. Men är det bara jag som tycker att mer eller mindre alla kroppar i den åldern är fina? Då menar jag både flicka 14 på 68 kg och pojke 16 på 58 kg. Och alla andra. Jag blir så fruktansvärt ledsen över att unga tjejer och killar lägger så mycket tid och energi på att tänka på att de inte duger när de duger så mycket mer än väl. Charm och livsgnista sitter inte i någon fettprocent.

Jag säger inte att det är fel att äta bra och leva sunt, absolut inte. Och jag tror att alla människor kan forma sin kropp lite mer "traditionellt sund" än vad de egentigen tror. Det handlar bara om insikt och vilja. Men när unga killar och tjejer får en skev självbild eller för all del sann men onödig så blir jag ledsen. Jag var likadan.

Jag tyckte jag var jättetjock när jag gick i sexan men bilder skvallrar om att jag var jättesmal. Det bevisar rätt och slätt att hur jag såg ut inte hade ett dyft med det som hände i min skalle att göra.

När jag blev lite äldre (fortfarande under skoltid) fick jag en hel del uppmärksamhet för min kropp och hade jättesvårt att hanetra det. Dels hade jag något att leva upp till hela tiden. Dels blev jag väldigt kroppsmedveten. Något som gjort att jag funderat mycket över min kropp under åren och i stor utsträckning dolt den mer än nödvändigt. Jag försökte få uppmärksamhet på alla andra sätt, inte för min kropp. Jag är jag, inte fan min kropp.

Jag vill bli en människa som använder min kropp som redskap, inte för att trycka ner mig själv.

Nu är jag dunderhungrig. De hade vattenmelon till överkomligt pris i affären så det har jag mumsat i dagarna. Så gott. Nu blir det lite middag och småplock här hemma. Fint va?

Jag måste först tala om Titanic. Den filmen har lagt grunden för hela min syn på kärlek. För vad som är viktigt och vad som är äkta. Jag såg Titanic första gången när jag var elva år, den 22:a februari 1998. Jag var bara en liten flicka men fattade inte det då.

Det gör ont i varenda liten del av mig när jag ser den filmen. Ingen gammal nyhet har berört mig som raderna om Titanic. Jag forskade om Titanic i femman, redan innan filmen kom och kände mig så enormt berörd. Att det då gått över 80 år sedan hon sjönk spelade ingen roll. Jag var så enormt tagen och berörd. Tror jag läste varenda rad som fanns på dåtidens internet om den förskräckliga katastrofen.

Något som kunde varit så underbart gick så otroligt fel. Känns igen i vanliga livet va?

Den där dagen för 14 år sedan skulle min lillebror komma till världen. Pappa och jag gick ändå på bio. Minns att pappa hade mobilen i handen på ljudlös, fast man inte fick, utifall mamma skulle ringa. Det gjorde hon inte.
 
Jag var helt tagen efteråt. Eftersom jag läst så mycket innan visste jag ganska mycket om filmen. Men att se det i rörlig bild var många snäpp känslosammare än att bara läsa om det och se på gulnade foton.

Jag drömde om Titanic och grät på kvällarna. Känslig tjej. Bara veckor efter jag sett den med pappa gick jag med min kompis Kajsa och såg den igen. Då fick jag betala med veckopengen. Minns att far och mor tyckte det var onödigt att se den på bio igen men det spelade ingen roll.

Igår var jag i alla fall med Alex för att se Titanic i 3D. Ganska onödigt att betala extra för 3D då jag inte tycker det är så speciellt. Vi hamnade i en biosoffa och redan vid första tonerna till filmen knöt det sig i magen. Men samtdigt med ett litet rus av lycka. Jag verkligen älskar den där filmen.

Av alla scener tycker jag den svåraste är när Rose är på väg ner i livbåten och Jack står kvar där uppe och ser ner på henne. Musiken gör halva scenen och när hon hoppar tillbaka in på däck så går det inte att inte förstå henne. Äkta kärlek har ingen logik eller motståndskraft.

Tätt, tätt därefter i rangordningen kommer scenen där mamman bäddar ner sina barn och berättar en saga för dem om det evigt unga landet och det äldre paret som håller om varandra i sängen medan rummet vattenfylls.

Den här unge Jack berör mig mer för varje liten gång jag ser filmen. Jag känner igen mig så mycket i honom. Skillnaden är att jag bara tänker som han medan han levde ut det hela. Jag känner igen mig i Rose också. Men idag är det inte bara överklassen som lever i en plastig bubbla utan stora delar av samhället glömmer bort kärnan till allt. Bara speedar på.

Nog om Titanic, både Alex och jag torkade tårar i slutet.

Innan bion var jag i Ursvik med Lill och gick en skön runda i solen. Underbart. Vi pratade om män och minnen kring dessa. Jordens mysterier. Männen.

När jag kom hem pratade jag med mitt hjärta och andas i ro nu. Kärlek är det svåraste och finaste som finns.

Nu ska här bara vilas och har jag tur blir det träff med Amoren.
Klapp!


Glad hy va?????

Trissen hjälpte inte. Va? Jag som var säker på att 10 000 bara låg och väntade på mig under skrapet. Nopp. Får hoppas på annat.

Igår skulle jag ha kikat i Alex's studio men han hade glömt sin mobil hemma så jag fick inte tag i honom. Tog en lång promenad och andades i tomrummet istället.

På kvällen kom Lill hit, vi åkte och köpte kroppkakor och tog sedan tag i ett av delprojekten jag har framför mig. Packade kläder som ska skänkas i påsar och gick igenom gamla minnen. Lill läste ur min första bok, ni vet en sådan där bok om ens första år och så. Vet ju att jag har den men har inte tittat i den sedan jag var liten. Ska göra det någon dag.

Vi kom ofrivilligt in på detta med känslor. Hur de föds och dör och hur vissa aldrig mera ser sig om efter det som varit. Att alla människor har känslor men vissa bara låter dem komma och gå. Vissa människor har lättare för att acceptera att livet har sin gång medan andra sörjer och gläds på ett annat plan.

Vad vi pratade om fick mig att se massa bergstoppar som i en dal. Flummigt? Jag såg varje bergstopp som en relation med en annan människa. Man startar nere vid bergets fot båda två och så börjar man klättra uppåt. Man vill alltid uppåt. I början kanske man bara ser just detta berget, det är ju bredare längst ned. Man vill alltid ha mer och tids nog är man så högt upp att det smalnat av. Vissa nöjer sig inte med att stå halvhögt och se på världen omkring därifrån. Och ju högre man klättrar desto svårare blir det att hålla balansen.

En person som är lycklig för vad han eller hon har kanske inte promt måste upp till toppen utan är glad åt en bergsficka nästan högst upp. Andra ska promt ha mer och mer och då finns risken att man svajar till ordentligt där uppe på toppen. Man kanske ramlar och fallet blir så enormt hårt ju högre man klättrat i relationen. Make sense?

Vissa människor kanske ser dessa berg och relationer som erfarenheter, som något som är fint och intressant just där och då men har man sett tillräckligt av berget och utsikten runtom kanske man ser det som bestiget och vill vidare. Jävla jobbigt om man är den andra som står där ensam när ens älskling hoppat fallskärm därifrån och du glömde din. Ni skulle ju dela.

Vad jag menar med allt mitt blaj om bergstoppar är att jag plötsligt såg något så klart framför mig. Och även om det inte löser några världsproblem så var det på ett bildligt sätt lite lättare att förstå olika sorters människor och livssyn. Jag önskar jag var en bergsbestigare som var glad åt varje berg jag bestigit och såg fram emot kommande toppar att bestiga. Men jag är nog mera den som väljer ut en bergsficka nära toppen och trivs där.

Nu blir det morgonpromenad med Lill och sedan hoppas jag på att få mycket gjort. Senare blir det bio med Alex och jag vet inte varför jag ger mig in på det. Vi ska se Titanic i 3D. Den bästa filmen i historien. Men tårkanalerna lär tömmas. Säkert snorkanalen också.

Det var min lilla bergsteori det. Klapp!


Just himlars! En dröm besannades igår! Jag körde V60!!!!!!!


Skiter fullständigt i bilar. Trodde jag tills denna läckerbit kom ut på marknaden för ett par år sedan. HELT fulländad bil. Får fjärilar i magen bara av att titta på den!!!!!


Lill vet hur man charmar en Jess hon!!


Några påsar välgörenhet fick jag ihop.

Vilket usch-väder det var igår!! Hujedamig. Jag som gillar alla väder tyckte att det bidrog negativt. Nä hua.

Dagar som den här tycker jag det är tråkigt att min familj inte firar påsk. Vi gjorde det såklart när vi var små men nu är det ingen som bryr sig. Jag bryr mig. När jag skaffar familj kommer det vara inbitna traditioner som gäller. Att man ska akta sig för sådana för att det gör ont när de försvinner tror jag inte på. Då gläds man åt det som varit istället.

Det är min första påsk med och utan Damon. jag vill vara med honom men det hjälps inte. Jag köper trisslotter då och då bara för att kanske, kanske få vinna 10 000 så jag kunde få hälsa på honom i bara två veckor. Jag skulle göra vad som helst för det. Vad som helst. Så om någon har de slantarna får ni gärna bidra till det ;) Jag behöver en dos av honom nu nu nu. Jag är i en jobbig fas i mitt saknande för tillfället.

Tänk om man hade pengar. Kunde göra vad man ville när man ville det. Jag är inget fan av pengar så. Men som nu. Jag skulle gråta av lycka om jag fick åka till honom bara en stund. Jag behöver det. Jag tror han också skulle behöva det.

Jag drömmer om det och funderar över hur det skulle kunna bli verklighet. Men det går inte. Jag har inget att sälja och hinner inte jobba ihop extrapengar på så kort tid. Det får bli en trisslott till.

Idag skiner i alla fall solen och jag ska försöka ta mig till Alex's studio. Imorgon ska vi på bio tänkte vi. Hörs!


Lina och Åsa igår.


Har fått ett påskägg i alla fall. Av min chef. Synd bara att jag inte äter godis.

Idag på jobbet hade mina kollegor satt upp bilder från vår påsklunch med barnen i hallen och jag var tvungen att fota en av bilderna för jag tycker den är så himla rolig. Den som gissar rätt om varför vinner en kram. Krävs att man ätit med mig minst en gång. Gissa på:



Stängde på jobbet idag och eftersom det är Skärtorsdag satt jag ensam med två små pojkar i 1,5 timme på eftermiddagen. Gav dem glass och lyxade till det lite. Busbus. I personalrummet står ett stort ägg fyllt till bredden av godis. Och mina kollegor försöker retas och suktas men sanningen är den att det biter inte nämnvärt. 25 dagar utan socker nu. Dock var jag riktigt sugen på påskmusten till lunchen igår eftersom jag missade julmusten. Men det är bara att kämpa på!!

Efter jobbet åkte jag och hälsade på min kära Hanna som är hemma från London. I backen upp till henne funderade jag över vår vänskap lite. Tänkte på saker vi gjort under gymnasietiden och så. Åkt pulka nästan mitt i natten. Firat 18-årsdag med hundramiljoner marschaller på en stor kulle. Planterat örhängen i en muffins. (Det var Hanna som gjorde på min födelsedag) Ätit våfflor. Plockat blommor på hennes land. Jag orkar inte rabbla mina tankar men vad som slog mig var att det vi gjort under åren är att hålla fast i barndomen. Dra ut på den lite till. Ungefär så långt hann jag tänka innan jag plingade på dörren. Så gör jag det och möts av den här.


Att vil fyller 26 i år är liksom bara en siffra.

Hade köpt med mig majskyckling och vattenmelon men pappa Alf hade tänkt pizza så det mumsade vi och pratade om allt viktigt man måste prata om när man varit ifrån varandra. Kände mig för ovanlighetens skull så sjukt kort hos dem. Är ju van att umgås med människor under 1 meter. Mina 165 cm är inte mycket att stoltsera med hos familjen Hanna.

Tiden gick fort och till slut var det dags att kila när de skulle ut och fira påsk på landet. Jag och Alex hade pratat om att eventuellt ses men bestämde att vi tar det till helgen istället så jag for hem. Här hemma tände jag massa ljus (brinner ännu) och hann inte mer än slå mig till ro så bankar det på dörren. Min 90-åriga granne vill att jag ska följa med till min 94-åriga granne mitt över som hör konstiga ljud. Jag har lyssnat efter de där ljuden en sisådär 30 ggr och mina öron hör nada. Nada!! Sedan skulle lilla tantaluntan svimma i mina armar och jag vet inte allt. Var mitt i en viktig sms-konversation och allt blev bara pannkaka. Kom till slut tillbaka in till mig där ljusen stod och brann och jag kröp ner under täcket för att bara koppla av.

Alex ringde och vi har pratat fram till nu. Han kör ett städbreak så fortsätter vi sedan. Jag värderar den killen så högt. Hur många gånger har ni hört mig säga "Min älskade, älskade Alex"? Han känner mig bäst av alla i hela världen och just världen vore inte densamma om inte han andades. Han är den jag känner mig tryggast med i hela världen. Ibland, ibland är han lite okänslig mot mig men han känner det alltid efteråt och ber uppriktigt om ursäkt. 

Ska blunda några minuter innan han ringer upp och bara vara. 

Just jäklar, skulle ju berätta om min hy. Tar fortfarande bild varje morgon för att se att det går framåt. Så lätt att glömma när jag bara ser ärren. Berättar om hyn imorgon i stället.

Ciao bellinos!


Smarret på jobbet..


Pizzastund.


Vårt effektiva samhälle. Träna, dricka kaffe och snickesnacka.


Ljusbord får en ny innebörd.

 
På så liten bild syns ju inte hyn nämnvärt med man ser i alla fall mitt påskiga halsband som jag bär varje Skärtorsdag.

Godkväll!

Tufft dygn. Är slut i mina celler. Hjärncellerna och kroppscellerna. Jag har tänkt på mig själv i 24 timmar. Jag försöker lära känna mig själv och hantera det jag lär mig. Många människor jobbar ett helt liv för att följa sitt hjärta. Jag är expert på att följa mitt hjärta. Till varje pris.

Det leder ibland till att jag gör en del förhastade saker. Känner jag samhörighet med en person vill jag vara nära och skapa en relation till den personen. På heltid försöker jag låsa upp människors hjärtan.

Ikväll funderade jag lite på hur andra ögon ser på mig. Det finns ju så många. Sådana som känner mig. Sådana som har känt mig. Sådana som hört om mig. Sådana som sett mig. Sådana som tänker på mig. Sådana som känner för mig. Sådana som ogillar mig. Sådana som ler mot mig.

Jag kom fram till att det är omöjligt att se mig med andras ögon men jag spekulerade ändå. Jag tror att vissa kan tycka att jag är inställsam. Jag bryr mig om allt och alla och önskar ingen något ont. Jag besitter förmågan att alltid känna förståelse för andra människor. Men ibland när jag tror mig förstå mig på en annan människa kan jag bli jättearg.

Jag har svårt för slappa människor. För gnällspikar. Energitjuvar. Personer som tävlar i social kompetens. Människor som är ute efter något i allt de gör. Smarta personer som utnyttjar det på andras godhet eller svaghet. Människor som vill briljera eller för all del de som låtsas vara välvilliga men egentligen är ute efter att göra illa.

Jag tror kanske att jag kan uppfattas som självupptagen. Det är sant. Jag ägnar mycker tid åt mig själv. Är inte jag harmonisk och tillfreds med mig själv gynnar min tid med andra ingen. Jag funderar mycket över vem jag är, hur jag känner i olika situationer och hur jag kan vara en bra tjej. I grunden är jag alltid jag men små justeringar är alltid möjliga. Vissa beteenden går att öva in eller öva bort.

Sedan har jag många saker som jag tror på i livet. Jag tror verkligen på att lyssna. Att försöka förstå andra. Jag tror inte att man blir fattigare av att ge. Eller lyckligare av att hålla inne med fina saker man tänker. Jag tror inte på katt- och råttaförhållanden. Jag tror inte på att spela svår. Svåra är vi ändå.

Jag tror inte att kärlek blir mindre spännande för att man ger mycket. Då är det inte kärlek utan sökande efter bekräftelse.

Får fundera mer imorgon. Då ska jag berätta om min hy. Godnatt.

Jag har alltid haft en stolthet inom mig. Den har talat om för mig att jag har ett egenvärde som inget och ingen kan ta ifrån mig. Jag låter mig inte ses ned på. Eller det kanske är okej men jag rörs inte av det. Det rinner av mig likt vatten på en fågels feta fjädrar. Så har det alltid varit.

Men så har jag en skör sida också. Som bara vissa fått se. Min styrka har legat i min svaghet. Jag är svag men stoltheten finns kvar. 

Jag har upptäckt att jag burit på två sorters stolthet. En som nog alltid finns där och en som jag inte alls har längre. Jag säger det sårbara, det som är mitt till den som är berörd. Det gör ont men det känns som att det är enda sättet. Jag riskerar att förlora mina bitar jag håller så kärt. För att jag inte kan annat. För att jag måste få uttrycka min oro, min farhåga, min rädsla.

Jag skulle kunna göra "rätt". Trycka tillbaka det jag känner och passa in i ledet. Men jag faller handlöst och då kan jag lika gärna berätta varför. Varför jag blir svag. Jag kan vara glad och svag på samma gång. Det är lite märkligt, det hänger inte ihop.

Ibland blir jag arg. Jag sträcker sällan ut handen för att dras upp, för att få en puff i rätt riktning. Men ibland händer det, jag ger hela mig. Och då gör det ont när jag tappar kontrollen för att jag hoppas på att den där handen ska finnas för att visa att "jag finns här, fast jag inte känner dig".

Jag har bara agerat idag. Inte tänkt efter. Bara frågat efter det jag behöver veta. Och jag blir utan svar. Fuck stolthet!!!

Jag är som jag är och jag kan inte bestämma mig för om jag är enormt annorlunda eller om jag bara låter impulserna komma och gå när andra håller emot? Om jag bara inte är rädd för att visa mig svag? Jag är svag. Och jag önskar jag kunde förstå saker jag inte förstår.

Hej.

Den gågna helgen var bara så bra. Till och med lilla känslosamma jag tyckte det. Isande kallt och ett återfall av vintern som hette duga, men när man är kär, då funkar allt vet ni väl? Mitt hjärta (Damon) tycks ha vaknat till liv och gör mig till världens lyckligaste tjej. Jag vill verkligen vara med honom. Lyssnar på Spotifylistan jag hade i Australien och det gör inte ont längre. Jag bara längtar.

Igår hade jag Emelie från jobbet över på middag och idag mötte jag Amoren och Lill i vårt västerortska centrum. Först Amoren, sedan anslöt Lill. Mina goa systrar. Ja inte mina men de är i alla fall varandras systrar och på så sätt mina goa systrar.

Sandra var med på Gotland i somras när jag träffade Damon, så hon har faktiskt träffat honom om än en sen kväll på världens finaste ö under hällande regn i en trång liten bil. Men ändå. Mer än de flesta av mina vänner gjort.

Amoren vad jag har saknat dig. Det gör jag alltid i det tysta. Maria är eller var det närmaste en bästa vän jag varit i vuxen ålder. Vi gjorde allt, allt, allt tillsammans under ett par år. Jag åkte till och med dit klockan 5 på morgonen för att hinna gå morgonpromenad med henne och äta frukost under en hel sommar och hel höst. Sådant gör vänner. Och med henne både kan och vill jag vara mig själv till 100%.

Lill kände jag egentigen inte mer än att hon var Marias syster men så ville hon följa med mig på min resa till Gotland i somras och så blev det. Så slapp jag åka själv också. Fint.

Vi strosade i butikerna och jag provade massabh:ar med Maria. Fick oss ett gott skratt inne på Triumph. Att vissa bh:ar ens tillverkas!!!! Jag vill bara ha en mjuk slät t-shirt-bh där brösten får behålla sin naturliga form. Att Madonna-boobs ens varit populärt nånsin är för mig en gåta. Naturliga sådana bröst är säkert jättefina men att pressa ihop ett vanligt bröst till en anknäbb/kon ser bara hur dumt som helst ut. Jojomen, dårksap på hög nivå!

Vi fikade och pratade lite om att vara i ett förhållande och inte. Jag är ingen singeltjej men jag hade gärna hittat rätt från start. Jag tror på en kärlek i livet men den tycks visst vara lite svår att hitta. Jag hoppas dock att jag har hittat min.

Fan vad dumt att säga sådär. "Jag är ingen singeltjej". Låter som att jag inte klarar mig själv. Det gör jag förstås men jag tycker det är så himla mysigt att vara i ett förhållande. Det är spännande såhär i början och jag älskar det men jag ser fram emot när jag och Damon lärt känna varandra bättre och kan njuta ännu mer av varandra eftersom vi lärt oss mer hur den andra fungerar och vad den andra mår bra av. Vi har det bästa framför oss.

Ikväll blir det tidig kväll, ska krypa ner i badet och sedan .. NEJ!! Vad tusan!!!! Nu börjar ju 30! Jag ska kolla på 30! Nununu!

Klapp!!


Sådant här vackert sysslar vi med på jobbet nu. Älskar verkligen mitt jobb.

Lill


Min älskade Amore!


Två Amores.

Jag är så himla kär i min Damon. Så himla, himla kär. Jag tycker så mycket om honom att jag inte vet vad jag ska göra. Men det känns som tiden går fort nu och det känns som vi är närmare varandra än på länge. Tänk att man kan känna sig så nära en människa på andra sidan jorden. Jag längar så mycket efter att få börja leva vårt liv tillsammans. Min älskade, älskade kille. Vad jag är kär i dig.


Dag 21 utan socker. 2 cm av min rumpa har ramlat bort och jag har inte tränat en minut. Men det kommer det med.