Jag känner livet.
Sedan jag släppte bomben igår har jag kontaktats av både kända och ej för mig kända personer med mer än blandade tankar kring mitt beslut. Jag vill liksom gå rakt på sak men en liten del av mig är trött på att förklara och ibland försvara det som är mina tankar och känslor.
Till Emmy bland kommentarerna som säkert skriver det mer eller mindre alla tänker, att jag ska akta mig för att glamourisera livet vill jag säga detta:
(Men jag vill också tacka dig för jag är säker på att du bara menar väl.)
Jag känner livet vid en ålder av 25. Mer än väl. Jag har lappat och torkat tårar som fallit från hjärtat. Av olika skäl, med olika människor. Jag har sörjt och saknat, lämnats och tvingats lämna. Jag tror inte på kärlek som jag gjorde förr. Det är sorgligt men ändå skönt. Livet har visat mig alla former av svek. Jag tror inte på kärlek som jag förr gjorde men jag tror på livet som har sin gång. Och efter lite tid har jag nu ramlat över en känsla som liknar den jag kände första gången jag var kär. Men med ett annat lugn.
Vissa säger till mig att jag kommer vara hemma igen fortare än kvickt. Andra tror att jag kommer vara en och en halv Jessica (med bebis i magen) om ett halvår. Spekulera på. Ingen vet. Inte jag, inte ni, inte min mamma, inte min pappa, inte någon. Jag är inte intresserad av att veta. Livet drabbar och berör oss alla.
Jag är väl medveten om att jag kanske är tillbaka innan jag hunnit blinka, men varför gå och fundera över det? Jag är jättekär i en för mig underbar kille som älskar mig nu och säger att han vill dela sitt liv med mig. Vilken idioti att inte glädjas i den här stunden.
Till och med människor som känner mig, ganska väl till på köpet, vet relativt lite om vad det som livet bjudit på inneburit för mig. Egentligen. Vet någon hur det kändes i mig när min mamma hade aggressiv cancer? Kände jag något eller inget alls? Vem ser om jag gråter om natten? Vem ser om jag ler åt gamla brev? Vem vet vilket mörker jag och min familj kanske bär på? Vilka guldkornsminnen vi delar?
Vem vet hur mycket tid jag spenderat med mig själv? Vem vet att jag under ett års tid ägnade varje fredag åt ofrivillig ensamhet? Vem vet hur det påverkade mig att i ung ålder göra slut med varenda vän jag hade för at de på ett eller annat sätt gjorde mig illa? Vem vet hur hårt det tog mig att flytta till Trosa? Att jag beskyllde hela min ensamhet under år p.g.a. den där flytten? Vem vet vad jag sagt till min spegelbild varje morgon och hur det påverkat min självbild? Vem vet hur jag suktat efter en enda människas hand i tio års tid och vem vet hur mycket jag kämpat för att göra mig själv till en lyckligare och visare människa? Inte någon annan än jag.
Och jag, precis som så många andra vet saker om livet. Att det gör ont och att det är svårt. Att det är orättvist och att saker bara sker. Vem vet hur hårt det tog mig att Martin gick och dog just där, just då när ingen visste om att jag ens varit hans vän?
Jag vet att livet gör ont. Jag vet att man i grunden alltid är ensam. Men jag råkar ha en stund av rus och hopp. Jag vill vara i det. Jag vill njuta nu. Jag är kär och jag har börjat älska på ofattbart kort tid. Vem vet hur länge jag får behålla detta? Ingen.
Emmy varnar mig för ensamhet. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag vill inte ha den hos mig, men kommer den så vet jag hur jag hanterar den. Jag är en ensam social person som genom en blogg kanske ser ut som en med flera knippen vänner. Jag har en vän som alltid finns där. Hon heter Mikaela och om jag är dag är hon natt. Om hon är Coca cola orginal så är jag Sprite zero. Vi är inte ämnade för varandra men vi hör ihop ändå.
Och allt det här blev till sanning en dag för åtta år sedan då hon blev dumpad av en idiot. Två dagar innan det blev jag i mina ögon brutalt dumpad av min dåvarande kille som räddade mig och hade ihjäl mig på samma gång. Den där dagen för åtta år sedan promenerade två vrak i den varma vårluften till mina starkaste barndomsminnens heligaste plats. Ett vrak försökte rädda ett annat.
Vi var förtvivlade och oförstådda. Sårade och små och orkade bara med varandra. Det fanns inget kvar av oss och vi bestämde oss väl omedvetet för att motvilligt börja klättra uppåt. År efter år har vi gått tillbaka till den där platsen och tagit pulsen. Sett tillbaka på året som gått och med tiden åren, för att känna efter vad som hänt. Vilka vi är idag och hur livet har just sin gång. Något som betydde allt för åtta år sedan betyder ingenting alls idag. Och det är en skön vetskap.
Jag älskar den här dagen vaje år. Den är fin och helig och betyder så mycket.
Jag ska ta ett bad och sedan tänka fina tankar tills jag somnar. Och jag längtar så sjukt mycket efter min Daimpaj!!!!!! Jag är inte rädd. Jag är kär. Och det behöver inte vara synonymt.
Så om jag glorifierar livet, låt mig göra det! Det finns så mycket sorg och trasigt här i världen ändå. Och jag tror att hur naivt det än må vara så är det just glorifieringen och glamouriseringen som får oss att klara det där jobbiga. Vad tror ni?
Dagen i bilder:
Till Emmy bland kommentarerna som säkert skriver det mer eller mindre alla tänker, att jag ska akta mig för att glamourisera livet vill jag säga detta:
(Men jag vill också tacka dig för jag är säker på att du bara menar väl.)
Jag känner livet vid en ålder av 25. Mer än väl. Jag har lappat och torkat tårar som fallit från hjärtat. Av olika skäl, med olika människor. Jag har sörjt och saknat, lämnats och tvingats lämna. Jag tror inte på kärlek som jag gjorde förr. Det är sorgligt men ändå skönt. Livet har visat mig alla former av svek. Jag tror inte på kärlek som jag förr gjorde men jag tror på livet som har sin gång. Och efter lite tid har jag nu ramlat över en känsla som liknar den jag kände första gången jag var kär. Men med ett annat lugn.
Vissa säger till mig att jag kommer vara hemma igen fortare än kvickt. Andra tror att jag kommer vara en och en halv Jessica (med bebis i magen) om ett halvår. Spekulera på. Ingen vet. Inte jag, inte ni, inte min mamma, inte min pappa, inte någon. Jag är inte intresserad av att veta. Livet drabbar och berör oss alla.
Jag är väl medveten om att jag kanske är tillbaka innan jag hunnit blinka, men varför gå och fundera över det? Jag är jättekär i en för mig underbar kille som älskar mig nu och säger att han vill dela sitt liv med mig. Vilken idioti att inte glädjas i den här stunden.
Till och med människor som känner mig, ganska väl till på köpet, vet relativt lite om vad det som livet bjudit på inneburit för mig. Egentligen. Vet någon hur det kändes i mig när min mamma hade aggressiv cancer? Kände jag något eller inget alls? Vem ser om jag gråter om natten? Vem ser om jag ler åt gamla brev? Vem vet vilket mörker jag och min familj kanske bär på? Vilka guldkornsminnen vi delar?
Vem vet hur mycket tid jag spenderat med mig själv? Vem vet att jag under ett års tid ägnade varje fredag åt ofrivillig ensamhet? Vem vet hur det påverkade mig att i ung ålder göra slut med varenda vän jag hade för at de på ett eller annat sätt gjorde mig illa? Vem vet hur hårt det tog mig att flytta till Trosa? Att jag beskyllde hela min ensamhet under år p.g.a. den där flytten? Vem vet vad jag sagt till min spegelbild varje morgon och hur det påverkat min självbild? Vem vet hur jag suktat efter en enda människas hand i tio års tid och vem vet hur mycket jag kämpat för att göra mig själv till en lyckligare och visare människa? Inte någon annan än jag.
Och jag, precis som så många andra vet saker om livet. Att det gör ont och att det är svårt. Att det är orättvist och att saker bara sker. Vem vet hur hårt det tog mig att Martin gick och dog just där, just då när ingen visste om att jag ens varit hans vän?
Jag vet att livet gör ont. Jag vet att man i grunden alltid är ensam. Men jag råkar ha en stund av rus och hopp. Jag vill vara i det. Jag vill njuta nu. Jag är kär och jag har börjat älska på ofattbart kort tid. Vem vet hur länge jag får behålla detta? Ingen.
Emmy varnar mig för ensamhet. Jag är inte rädd för ensamhet. Jag vill inte ha den hos mig, men kommer den så vet jag hur jag hanterar den. Jag är en ensam social person som genom en blogg kanske ser ut som en med flera knippen vänner. Jag har en vän som alltid finns där. Hon heter Mikaela och om jag är dag är hon natt. Om hon är Coca cola orginal så är jag Sprite zero. Vi är inte ämnade för varandra men vi hör ihop ändå.
Och allt det här blev till sanning en dag för åtta år sedan då hon blev dumpad av en idiot. Två dagar innan det blev jag i mina ögon brutalt dumpad av min dåvarande kille som räddade mig och hade ihjäl mig på samma gång. Den där dagen för åtta år sedan promenerade två vrak i den varma vårluften till mina starkaste barndomsminnens heligaste plats. Ett vrak försökte rädda ett annat.
Vi var förtvivlade och oförstådda. Sårade och små och orkade bara med varandra. Det fanns inget kvar av oss och vi bestämde oss väl omedvetet för att motvilligt börja klättra uppåt. År efter år har vi gått tillbaka till den där platsen och tagit pulsen. Sett tillbaka på året som gått och med tiden åren, för att känna efter vad som hänt. Vilka vi är idag och hur livet har just sin gång. Något som betydde allt för åtta år sedan betyder ingenting alls idag. Och det är en skön vetskap.
Jag älskar den här dagen vaje år. Den är fin och helig och betyder så mycket.
Jag ska ta ett bad och sedan tänka fina tankar tills jag somnar. Och jag längtar så sjukt mycket efter min Daimpaj!!!!!! Jag är inte rädd. Jag är kär. Och det behöver inte vara synonymt.
Så om jag glorifierar livet, låt mig göra det! Det finns så mycket sorg och trasigt här i världen ändå. Och jag tror att hur naivt det än må vara så är det just glorifieringen och glamouriseringen som får oss att klara det där jobbiga. Vad tror ni?
Dagen i bilder:
Kommentarer
Postat av: Anonym
du missforstod mig helt, jag menar bara val, nagonstans efter att foljt din blogg ett tag utvecklar man en kansla av omtanke. Jag tror det ar sa nar man foljer bloggar overlag. Och hade du verkligen inte orkat ta in andras asikter eller bekraftelse tror jag du hade hallt dig till en vanlig traditionell dagbok. Att blogga ar valdigt oppen for kritik, bedomning, medhall eller protester, det tror jag du vet. Lat folk spekulera, tanka, tycka, du gor vad som ar ratt for dig och om folk protesterar sa har de valdigt lite att gora, for att klaga pa en kvinna som foljer sitt hjarta ar en petitess i det stora varldssystemet med svalt, prostitution, orattvisor och annat skit. Australien vantar pa dig, med allt vad det innebar, hoppas bara du ar redo for vad det innebar! Bor sjalv i Melbourne sedan 4 ar tillbaks, alskar det! Men kanner mig ofta hem-saknig. Vad gor vi tjejer inte for karleken? /E
Postat av: Jennica
Du är så klok Jessica. Ja, kanske är du hemma om ett år, men vad spelar det för roll nu?! Du är 25 år, du är kär, han är kär i dig - lev nu och var lycklig!
Kram Jennica
Trackback
