Luppans

 

Jobbade och när jag kom hem fick jag vara på vårt rum, sedan när jag fick komma ner hade han gjort vääääärldens finaste födelsedagsmiddag: Ugnsbakad  stor bit lax på en bädd av palsternacka och sötpotatis, med färskmorötter, sådana där långa smala fina, både blå och vanliga samt sparris och hollandaisesås. MUMS så gott det var!! Sedan fick jag mitt kärleksfyllda kort och ett fint armband.

 

Har haft det så bra det bara går och idag var jag duktig och gick till läkaren för att ta cellprov och kolla bröstisarna. Allt SÅG fint ut men svar kommer senare. Jag har sjukt starka slidmuskler, det får jag alltid höra, ja det är ju bra att vara stark nånstans! Och hon sa att mina bröst är very dense for my age and size. Hahahahaha, ja hon måste ha sett mycket för mycket till densitet har då inte jag sett till i brösthållarn! Och det är sanning. Fy fan för att ha skvalpandemeloner som är i vägen för jämnan.

 

Hoppas du blir nöjd nu mormor, 160 $ skulle de ha för något som är gratis i Sverige men deras vaccin Gardasil kostar bara 100 dollar mot Sveriges för flera tusen. 

 

Vet ni? Det var allt för nu!

 

Nu kommer ett öppenhjärtligt inlägg. Ärligt och naket. Läskigt. Utlämnande. Men sådan har jag väl alltid på ett eller annat vis varit. Med hoppet om att sprida samma sak till andra. Att våga vara den man är. Jag är själv så jävla livrädd för att vara jag. Eller för att lära känna mig själv som jag fortfarande gör. Att få reda på vem jag är och hur jag agerar och reagerar i olika situationer. 

 

När jag var liten hade jag en klar bild av min framtid. Jag skulle jobba med barn, det var glasklart. Jag brukade också säga till farmor och mormor att när jag blir stor, då ska jag bli en sådan som hjälper gamla tanter över gatan. På allvar. Det skulle vara mitt yrke. Stå där vid rödlysena och hålla utkik efter dem, tanterna. 

 

När jag var klar med det skulle jag bli barnmorska. Det var alltid yrket som jag skrev ner i "Mina vänner"-böckerna eller det jag skrev om i uppsatserna i skolan. "Vem är jag om 10 år?" och så. Jag skulle ha fyra barn. Lova, Josephine, Sebastian och Alexander. Min första pojkvän hette Sebastian. Min tredje Alexander. Har inte haft några givna pojknamn sedan dess. 

 

Jag såg framför mig hur jag skulle vägleda andra. Hur jag skulle peppa och se till att de blev vad de ville, gjorde vad de ville göra, visa att allt man vill kan man. Jag skulle vara en rutinmänniska med mycket utrymme för spontanitet. Mycket, mycket. Och när jag var 25 skulle jag ha i alla fall tre av mina fyra barn. Det höll på att bli nära sanning där ett tag, men vi valde bort det. Något jag förmodligen kommer ifrågasätta hela livet.

 

I alla fall, när jag var liten trodde jag att när man blir vuxen ordnar sig allt. Delvis sanning, delvis lögn. Man har ju faktiskt oändligt många möjligheter som vuxen. Men det känns nu när jag är vuxen som att det finns väldigt lite utrymme för felsteg eller ångest. Ingen tid att må dåligt. Endast prestera. 

 

Och på något märkligt sätt så måste jag erkänna att jag mår ganska dåligt i mig själv. Jag är osäker på ett sätt jag aldrig varit. Jag känner mig nedstämd och som att jag famlar i mörker. Som att Damon är allt jag har och att jag tappat allt det andra. Tappat mig. Han frågade mig vad det är som får mig att må dåligt. 

 

Dåligt och dåligt, jag trodde jag hade en längtan sedan en tid. En längtan och en saknad. Först trodde jag det var Sverige. Sedan min familj. Sedan trodde jag det var kombinationen vänner/familj. Men jag vet nu vad det är som tynger så, men samtidigt ekar så tomt inne i mig. Och det är ingen längtan, det är saknad. Saknaden av mig. Jag saknar mig själv, att vara jag.

 

Att ha min inkomst, min fjuttiga inkomst men som i alla fall var min. Min frihet att bara ha ansvar över mig. På något sätt känns det lättare att vara fattig ensam.

 

Jag saknar att renovera möbler. Att måla på fri hand, något jag verkligen inte kan. Att skriva i bloggen och dagboken varje dag. Köpa Ben&Jerry's, äta en hel burk själv och se på film. Typ Love actually eller The holiday. Kanske Skärgårdsdoktorn. Filosofera, länge, utan måsten. Jag hade inga måsten. Bada badkar. Något jag gjorde varje dag hemma i lägenheten. Gosa med min katt. Springa i Riddan. 

 

Jag saknar mina lakan. Mina växter. Mina blommor som jag då och då köpte på Plantagen. 

 

Jag saknar allt det där.

 

Vidare då? Jag saknar mitt jobb i Sverige. Som fan. Mest ungarna men också att få vara i min profesionella yrkesroll där folk vet att jag kan fa-an. Att jag är på barnens sida. Att jag genuint bryr mig. På fullo ser varje barn och dess behov. Att de får vara just sig hos mig. Att jag hellre kramar än skäller. Att mitt tålamod aldrig tar slut. Här är jag bara en jävla invandrare som fattar noll. Som inte kan diciplinera barn. 

 

Och ändå för att överhuvudtaget få jobba med barn här måste jag läsa en kurs för 15-20.000:-. För att lära mig metoder jag inte håller med om. Jag måste, har inget val. 

 

Så var det det här med att bli mamma. Jag är sååå stressad över det. Jag ville ju ha fyra barn för två år sedan. Jag har noll barn. Och samtidigt, skulle jag bli gravid här skulle jag få panik. Jag vill inte ha barn här. Jag är så jävla oimponerad av Australien och med lite oflyt tror jag det kan förstöra min och Damons framtid. Jag vet inte om jag kan anpassa mig till det här landet. Vet inte ens om jag vill. Visst har jag alltid känt att jag kan vara var som helst med honom. Men jag känner inte så längre. 

 

Jag har tappat den så självsäkra mig. Hon som alltid, oavsett vad, kände sig sugen och stark. Hon med sitt ständiga go. Som liksom ville så mycket här i livet. Som i Thåströms låt "Varför är du så tyst". Så känns det.

 

 

 

Vad hände? undrar jag ibland. Vad hände med tiden? Varför gifte sig inte jag och Sebastian och fick alla gulliga små barn? Varför är jag inte barnmorska? Varför har jag inga möbler att måla? Varför skriver jag inte mer när det är en av minsta största passioner i livet. Varför är jag så rädd när jag har så mycket? Varför vet jag inte bättre? Varför är jag så förvirrad? Varför har jag blivit en av dem jag föraktade så? Som riktar blicken på andra och vad de åstadkommer? Barn, hus, jobb. Alla de där sakerna vi vill ha. Jag var ju nöjd. Jag hade allt. Allt. Men jag saknade någon att dela allt det med. Jag har honom nu. Men fan allt det andra är borta. Går det att förstå? Jag hade ju allt när jag träffade honom. Men bara precis då. Som om ju mer jag fick av honom, mitt nya liv, desto mer försvann av mig.  

 

Och den insikten gör så jävla ont. Jag har aldrig sett mig själv i ett stressat, inrutat liv. Jag vaknar fortfarande upp, så lycklig över att ligga bredvid honom. Men största delen av dagen är ju inte där, hos honom, under ett varmt och mjukt täcke som skyddar mot världen. Det funkar ju inte så.

 

Men så har jag ju det där lilla unset av tro. Tro om att med min styrka, min beslutsamhet så kan livet bli som jag vill. Börja med målsättning, sedan delmål, sedan förståelse i hur jag kan nå målen och sedan sträva ditåt. Men det känns så svårt. Och jag har inte kraften. Och så är där en ständig oro som äter upp mig inifrån. Jag är inte sugen längre. Jag känner egentligen bara för att ligga på en strand och käka vattenmelon och läsa i ett halvår. Men det går ju inte.

 

Och så grälade jag och Damon lite idag. Löjligt bråk bara men vi höjde ju rösterna åt varandra. Han försöker vara snäll och hjälpa mig men så blir jag arg för att han inte fattar att för mig är det inte så lätt som han tycker att det är att ringa till ett tafe (som komvux skulle jag tro) och ta reda på hur jag kan bli "recognised" för mina kunskaper jag redan har. Han drar alltid en paralell till att allt det svåra jag går igenom har han redan gjort i Sverige, men han gjorde det fast det var läskigt. SO?! Det gör det väl inte lättare för mig. Lika ensam som jag är, lika ensam var han, lika vilsen som jag är, lika vilsen var han i Sverige. Men det hjälper inte mig.

 

Nu är han iväg och köper fredagsmys åt oss. Skulle egentligen gå ut men jag har en låååååång dag framför mig imorgon så jag tror jag kryper i säng tidigt med Damon istället.

 

Musiken, musiken saknar jag förresten. Jag lyssnade alltid på musik hemma. Min musik. Som Damon inte fattar för den har inte följt hans ungdom. Thåström, Winnerbäck, Ted Gärdestad, Bo Kaspers och miljoner andra som följt mig genom åren. Det svenska, texterna. Svenska texter har ofta ett djup de andra inte har. Jag säger väl så för att jag förstår dem. Som alla vi svenskar gör. Vi delar ändå något, rätt och slätt Sverige, vi kan allt utantill, lukten av svensk blöt asfalt, jag vill tro den är annorlunda. Våra växter, blommor och träd, våra fredagsmysblicka, ni vet blicken folk har fredag eftermiddag på Ica, vårt höstmörker, våra ljusa sommarkvällar. Allt det delar vi. 

 

Nej jag får stoppa här. Jag borde fortsätta, men jag har ett liv som väntar. Det gör ont i hjärtat dessa dager, tungt att andas och det första jag önskar när jag vaknar är att det ska bli kväll och natt igen så jag får sova.

 

Godnatt.

 

Ojojoj, det kanske inte är ofta jag blir arg men igår fullkomligt kokade jag över. Det har liksom hettats upp mer och mer under en tid men jävlar i havet, då exploderade jag. Nästan. Det hela började när jag kom tillbaka från Sverige för några veckor sedan. Jag började jobba rätt snabbt, landade ju på lördagen och på tisdagen var jag tillbaka på jobbet. Fick tre timmar om dagen veckan ut vilket jag inte tordes gnälla om då jag sa till att jag var tillbaka rätt sent. Jag är enligt kontrakt garanterad 20 h/veckan men som sagt eftersom jag sa till så sent tycker jag det kan vara befogat att ge mig så få timmar. 

 

Veckan därpå var veckan då jag var så himla sjuk. Hade sjukintyg på att inte gå till jobbet men eftersom jag är permanent anställd så ska jag i alla fall få sjukersättning. Tyvärr har jag ju bara jobbat just 20 h/veckan så för den veckan fick jag betalt för 6 timmar. Låt gå, systemet är ju som systemet är. 

 

Veckan därpå, alltså förra lät de mig jobba ti-to fem timmar om dagen, totalt 15 h den veckan. Då började jag bli irriterad. Det står ju 20 h i mitt kontrakt, då ska ju det vara minimum. Jag lät det vara men fick sedan denna veckas schema. 17 h var jag uppsatt på. Detta ledde till att jag i fredags skrev ett mail till dem under min ofrivilligt lediga dag. De svarade med att de tyvärr inte hade fler timmar att ge mig. Vadå "tyvärr"? Jag har ju skrivit på ett kontrakt! Som tur var så fick jag erbjudande om att göra det jag älskar 36 timmar denna veckan, nämligen ta hand om en liten unge privat vilket ger mig långt mer än att jobba på mitt vanliga jobb. Jag tvekade inte för en blinkning. Jag sa ja direkt och förklarade för mitt jobb att jag på grund av att jag går back ekonomiskt då jag inte får mina timmar har varit tvungen att se mig om efter ännu ett jobb som nu råkar krocka med mitt vanliga. 

 

De svarade med att det var tråkigt att höra men att om vad de har att erbjuda inte passar så skulle jag säga till på måndag (igår) så de kunde hitta en ersättare. 

 

Så igår på jobbet bad jag om att få se på mitt kontrakt då jag inte hittade mitt eget, sekunderna efter insåg jag att jag aldrig fick nån kopia på kontraktet. När jag skrev på så var det nämligen fem lösa papper jag fick ta hem, läsa igenom och skriva på, men det var bara sista pappret som hade min underskrift. De var inte ihophäftade utan lösa och jag vet att jag nämnde det. De sa "Nänä, oroa dig inte för det, det fixar vi och så får du en kopia sedan." Den kopian fick jag aldrig och dum som jag var tänkte jag inte heller på att fråga om den. 

 

Hur som helst, jag bad alltså om en kopia igår, först via mail på morgonen, började jobba vid lunchtid. Vi hade haft mailkonversation fram och tillbaka under morgonen men när jag frågade om hon kunde ha en kopia redo när jag kom in uteblev svar.

 

Jag kom till jobbet, mötte en av mina två chefer, hon jag mailat med och tänkte att naturligt sett borde hon väl säga något om kopian. Nähedå, hon tittade knappt på mig och nåt kontrakt nämnde hon inte.  Mitt skift började så jag tänkte att jag tar tag i det senare under dagen.  

 

När jag fick en lucka gick jag till henne och bad om kontraktet. Hon verkade suuupernervös och väldigt obekväm. Kontraktet var nu ihophäftat men hon lossade sidorna och kopierade det hela. Hon var märkbart obekväm men på nån minut hade jag kontraktet i min hand. Jag gick tillbaka till mitt rum och bläddrade igenom det. Och det var då jag upptäckte det. De hade bytt ut ett av papprena. Pappret med mina timmar. Det pappret de visade för mig i maj sa 20-25 timmar och jag minns det så väl, tyckte nämligen 20 timmar var i det lägsta men Damon och jag resonerade att det var ju i alla fall ett jobb och de indikerade att det skulle bli mer med tiden. Vi sa också att den där siffran 25 var ju onödig för så länge det står 20 så är det ju det minsta de måste ge mig. Men nu, på det nya pappret stod det 10-25 h/vecka. 

 

Ojojoj, då fan slog det lågor omkringa mig. Fy satan vad arg jag blev, och vad maktlös jag kände mig. Min underskrift fanns ju där på sista sidan, inte på den med timmarna, men i slutet av luntan så stod det ju där, tydligt och klart. Om och om gick tanken "Hur fan kan man göra såhär?" genom mitt huvud. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting och gick ut till bilen och ringde Damon. 

 

"De har bytt ut pappret, de har tagit ut det gamla och satt in ett nytt" sa jag. "Jag skulle aldrig signa för 10h/vecka. Aldrig." Damon mindes såklart också att det var 20 timmar, inget snack om det. Han sa att vad de gjort är "highly illegal" och att de kan råka riktigt illa ut för det här. "Men hur?" sa jag, det är ju min underskrift. 

 

Klockan var bara runt lunchtid fortfarande och jag skulle jobba fram till fem men jag kände för att bara lämna stället där och då. Åh jag var så arg. Vem tror de att jag är? En idiot?? Hur fan törs man göra så?? Hur kan de veta att jag inte tog en kopia i smyg när jag skrev på kontraktet hemma??

 

Well, dagen gick och vid fyra var jag i upplösningstillstånd. Jag hade bestämt mig för att vänta med att prata med dem till en dag då bägge cheferna var på plats. Hon jag skrev kontraktet med var nämligen inte där. Men jag kunde inte vänta, jag var så kokande arg. Saken är bara den att när jag är sådär arg och blir nervös så blir jag så lätt liten och ledsen istället. Och jag avskyr det. Att ta upp något likt detta på svenska vore jobbigt. Men på engelska på ett ställe där man ännu inte känner sig hemma eller ens särskilt önskad är det enormt mycket jobbigare. 

 

Men jag tog mod till mig, några djupa andetag och en dunk i självförtroendet och så klev jag in på kontoret. Frågade om hon hade en minut och redan då kunde jag se på hennes rygg att hon liksom stelnade till. Jag sa rätt och slätt:

 

"Hur kommer det sig att ni ändrat i mitt kontrakt utan att informera mig?"

"Eh, va.... Vad menar du?"

"Exactly that, hur kommer det sig att ni ändrat i mitt kontrakt utan att informera mig?"

"Jag förstår inte, vad är det du menar, vad är ändrat?"

"Mitt kontrakt, en sida i mitt kontrakt. Mina timmar. Sidan är utbytt"

"Oh, let me have a look. Let's see......"

 

Hennes röst bar knappt och hon blev alldeles flammig. Hon gick till skåpet med kontrakten och öppnade min folder.

 

"Let's see here... Hm..... Oh, OH! Yeah, well, I have no clue, honestly, I have no clue. What did you say, what did it say when you signed it?"

"Eh, ja, 20-25 timmar."

"Oh, yeah, that's what it usually is for part time. Honestly I don't know what has happened or when it changed."

 

Sedan sa hon så snabbt och stressat att jag fick anstränga mig för att uppfatta det:

 

"Oh, would you just like to give me your copy that I gave you and I change it for you"

"Eh, ja, visst men jag fattar fortfarande inte. Har detta ändrats nu eller precis när jag börjat eller närdå?

"Eh, åh, well, jag har ingen aning men vad det s k u l l e kunna vara är att Caitlin kom tillbaka från sin mammaledighet och hon behövde sina timmar så vi var tvugna att korta ner er andras timmar för så är det ju att hon måste ju ha sina timmar." 

 

Eh VA??? Vilken jävla bullshit?!!? Man kan väl inte ändra någons kontrakt bara för att de räknat fel och för att någon kommer tillbaka från mammaledighet?????? Alltså jag var så upprörd att jag kunde gå i bitar. Så jäääävla fult gjort! Så lågt, så dåligt!

 

Jag hämtade mitt kontrakt och hon ändrade det hela. Sedan började hon bläddra i kalendern och sa att det var nog bara dessa två veckor det varit såhär och att jag nog skulle få fler timmar från och med nästa. 

 

Jag sa till henne att förstår ni vilken situation nu sätter mig i? Jag kan inte ens betala mina räkningar. Det kan jag knappt med de 20 timmarna heller men med 15 timmar? 12? 10? Knappast! "Nej det är ju inte bra " sa hon.

 

Jag har fortfarande inte smält det hela och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Om jag ändå ska boka in ett samtal med dem båda och tala om hur skamligt det de har gjort är eller om jag bara ska fortsätta leta vidare efter en annan tjänst. Vad skulle ni göra?

Doktorn tyckte absolut jag skulle stanna hemma denna veckan då jag dragit på mig både det ena och det andra. Länge sedan jag var så slut i kroppen för att inte tala om knoppen. 

 

Kändes helt okej då jag dels var helt färdig men också då jag tack vare nya jobbet har sick leave. (Betalt när jag är sjuk) Ja så sas det när jag anställdes i alla fall men det var inte helt sant. Fick veta att jag kommer få betalt för sex timmar denna veckan och vi som redan går så mycket back finansiellt som det går. Damon har betalat allt under min Sverigevistelse. Till och med min bil. Och inte sitter han på någon bamselön inte. Har stressat mig själv lite (läs mycket) över det i veckan men jag har varit så sjuk så det har inte funnits något alternativ. Damon har sagt att vi klarar oss och att jag inte ska oroa mig. Men jag vet att han ljuger.

 

Imorgon ska jag ha första lektionen på svenska skolan och är faktiskt lite nervös! Träffade den andra läraren jag ska jobba tillsammans med och hon verkade så himla go och organiserad. Ser verkligen fram emot att göra något som är både kul och meningsfullt!

 

Till min stora glädje har jag fått med Damon på att se Medium från avsnitt ett med mig. Bästa bästa serien men insåg att jag faktiskt inte sett första avsnitten. Kom väl in mitt i första säsongen men sedan har jag väl inte missat ett enda. Hittar någon säsong 3, 4 och 5 får dem gärna skickas till mig ;) 

 

Igår åt vi kycklingburritos till middag och kröp upp i soffan, jag kilade och köpte glass åt oss och precis när vi skulle påbörja ett avsnitt ringde Mikaela så jag smet upp i sovrummet och pladdrade med henne. Efter nån halvtimme kom en minst sagt sömnig kille och kröp upp hos mig för att bums somna med huvudet på min mage. Sedan sov han för natten fast klockan knappt passerat sju. 

 

Jag kunde inte sova så jag mumsade lite choklad och surfade. 

 

Idag ska jag förbereda lektionen imorgon och så tänkte jag göra ett kliniskt städryck. Vår städerska (Damons syster hihi) Michele är nämligen bortrest i två veckor. 

 

Det var det hela för nu.