Varför blev det inte så?

Nu kommer ett öppenhjärtligt inlägg. Ärligt och naket. Läskigt. Utlämnande. Men sådan har jag väl alltid på ett eller annat vis varit. Med hoppet om att sprida samma sak till andra. Att våga vara den man är. Jag är själv så jävla livrädd för att vara jag. Eller för att lära känna mig själv som jag fortfarande gör. Att få reda på vem jag är och hur jag agerar och reagerar i olika situationer. 
 
När jag var liten hade jag en klar bild av min framtid. Jag skulle jobba med barn, det var glasklart. Jag brukade också säga till farmor och mormor att när jag blir stor, då ska jag bli en sådan som hjälper gamla tanter över gatan. På allvar. Det skulle vara mitt yrke. Stå där vid rödlysena och hålla utkik efter dem, tanterna. 
 
När jag var klar med det skulle jag bli barnmorska. Det var alltid yrket som jag skrev ner i "Mina vänner"-böckerna eller det jag skrev om i uppsatserna i skolan. "Vem är jag om 10 år?" och så. Jag skulle ha fyra barn. Lova, Josephine, Sebastian och Alexander. Min första pojkvän hette Sebastian. Min tredje Alexander. Har inte haft några givna pojknamn sedan dess. 
 
Jag såg framför mig hur jag skulle vägleda andra. Hur jag skulle peppa och se till att de blev vad de ville, gjorde vad de ville göra, visa att allt man vill kan man. Jag skulle vara en rutinmänniska med mycket utrymme för spontanitet. Mycket, mycket. Och när jag var 25 skulle jag ha i alla fall tre av mina fyra barn. Det höll på att bli nära sanning där ett tag, men vi valde bort det. Något jag förmodligen kommer ifrågasätta hela livet.
 
I alla fall, när jag var liten trodde jag att när man blir vuxen ordnar sig allt. Delvis sanning, delvis lögn. Man har ju faktiskt oändligt många möjligheter som vuxen. Men det känns nu när jag är vuxen som att det finns väldigt lite utrymme för felsteg eller ångest. Ingen tid att må dåligt. Endast prestera. 
 
Och på något märkligt sätt så måste jag erkänna att jag mår ganska dåligt i mig själv. Jag är osäker på ett sätt jag aldrig varit. Jag känner mig nedstämd och som att jag famlar i mörker. Som att Damon är allt jag har och att jag tappat allt det andra. Tappat mig. Han frågade mig vad det är som får mig att må dåligt. 
 
Dåligt och dåligt, jag trodde jag hade en längtan sedan en tid. En längtan och en saknad. Först trodde jag det var Sverige. Sedan min familj. Sedan trodde jag det var kombinationen vänner/familj. Men jag vet nu vad det är som tynger så, men samtidigt ekar så tomt inne i mig. Och det är ingen längtan, det är saknad. Saknaden av mig. Jag saknar mig själv, att vara jag.
 
Att ha min inkomst, min fjuttiga inkomst men som i alla fall var min. Min frihet att bara ha ansvar över mig. På något sätt känns det lättare att vara fattig ensam.
 
Jag saknar att renovera möbler. Att måla på fri hand, något jag verkligen inte kan. Att skriva i bloggen och dagboken varje dag. Köpa Ben&Jerry's, äta en hel burk själv och se på film. Typ Love actually eller The holiday. Kanske Skärgårdsdoktorn. Filosofera, länge, utan måsten. Jag hade inga måsten. Bada badkar. Något jag gjorde varje dag hemma i lägenheten. Gosa med min katt. Springa i Riddan. 
 
Jag saknar mina lakan. Mina växter. Mina blommor som jag då och då köpte på Plantagen. 
 
Jag saknar allt det där.
 
Vidare då? Jag saknar mitt jobb i Sverige. Som fan. Mest ungarna men också att få vara i min profesionella yrkesroll där folk vet att jag kan fa-an. Att jag är på barnens sida. Att jag genuint bryr mig. På fullo ser varje barn och dess behov. Att de får vara just sig hos mig. Att jag hellre kramar än skäller. Att mitt tålamod aldrig tar slut. Här är jag bara en jävla invandrare som fattar noll. Som inte kan diciplinera barn. 
 
Och ändå för att överhuvudtaget få jobba med barn här måste jag läsa en kurs för 15-20.000:-. För att lära mig metoder jag inte håller med om. Jag måste, har inget val. 
 
Så var det det här med att bli mamma. Jag är sååå stressad över det. Jag ville ju ha fyra barn för två år sedan. Jag har noll barn. Och samtidigt, skulle jag bli gravid här skulle jag få panik. Jag vill inte ha barn här. Jag är så jävla oimponerad av Australien och med lite oflyt tror jag det kan förstöra min och Damons framtid. Jag vet inte om jag kan anpassa mig till det här landet. Vet inte ens om jag vill. Visst har jag alltid känt att jag kan vara var som helst med honom. Men jag känner inte så längre. 
 
Jag har tappat den så självsäkra mig. Hon som alltid, oavsett vad, kände sig sugen och stark. Hon med sitt ständiga go. Som liksom ville så mycket här i livet. Som i Thåströms låt "Varför är du så tyst". Så känns det.
 
 
Du som hade allt att säga, säger ingenting.
Men dina tankar, de hörs ändå
Din tystnad säger allt som dina läppar vill
men inte just nu kan förmå
På dina fingrar så räknar du månader
och i själen så räknar du sår
Och pappret framför dig som är så fullt av små streck
Visar ett streck för varje år.

Varför är du så tyst? Varför är du så tyst? Varför är du så tyst?
 
Vad hände? undrar jag ibland. Vad hände med tiden? Varför gifte sig inte jag och Sebastian och fick alla gulliga små barn? Varför är jag inte barnmorska? Varför har jag inga möbler att måla? Varför skriver jag inte mer när det är en av minsta största passioner i livet. Varför är jag så rädd när jag har så mycket? Varför vet jag inte bättre? Varför är jag så förvirrad? Varför har jag blivit en av dem jag föraktade så? Som riktar blicken på andra och vad de åstadkommer? Barn, hus, jobb. Alla de där sakerna vi vill ha. Jag var ju nöjd. Jag hade allt. Allt. Men jag saknade någon att dela allt det med. Jag har honom nu. Men fan allt det andra är borta. Går det att förstå? Jag hade ju allt när jag träffade honom. Men bara precis då. Som om ju mer jag fick av honom, mitt nya liv, desto mer försvann av mig.  
 
Och den insikten gör så jävla ont. Jag har aldrig sett mig själv i ett stressat, inrutat liv. Jag vaknar fortfarande upp, så lycklig över att ligga bredvid honom. Men största delen av dagen är ju inte där, hos honom, under ett varmt och mjukt täcke som skyddar mot världen. Det funkar ju inte så.
 
Men så har jag ju det där lilla unset av tro. Tro om att med min styrka, min beslutsamhet så kan livet bli som jag vill. Börja med målsättning, sedan delmål, sedan förståelse i hur jag kan nå målen och sedan sträva ditåt. Men det känns så svårt. Och jag har inte kraften. Och så är där en ständig oro som äter upp mig inifrån. Jag är inte sugen längre. Jag känner egentligen bara för att ligga på en strand och käka vattenmelon och läsa i ett halvår. Men det går ju inte.
 
Och så grälade jag och Damon lite idag. Löjligt bråk bara men vi höjde ju rösterna åt varandra. Han försöker vara snäll och hjälpa mig men så blir jag arg för att han inte fattar att för mig är det inte så lätt som han tycker att det är att ringa till ett tafe (som komvux skulle jag tro) och ta reda på hur jag kan bli "recognised" för mina kunskaper jag redan har. Han drar alltid en paralell till att allt det svåra jag går igenom har han redan gjort i Sverige, men han gjorde det fast det var läskigt. SO?! Det gör det väl inte lättare för mig. Lika ensam som jag är, lika ensam var han, lika vilsen som jag är, lika vilsen var han i Sverige. Men det hjälper inte mig.
 
Nu är han iväg och köper fredagsmys åt oss. Skulle egentligen gå ut men jag har en låååååång dag framför mig imorgon så jag tror jag kryper i säng tidigt med Damon istället.
 
Musiken, musiken saknar jag förresten. Jag lyssnade alltid på musik hemma. Min musik. Som Damon inte fattar för den har inte följt hans ungdom. Thåström, Winnerbäck, Ted Gärdestad, Bo Kaspers och miljoner andra som följt mig genom åren. Det svenska, texterna. Svenska texter har ofta ett djup de andra inte har. Jag säger väl så för att jag förstår dem. Som alla vi svenskar gör. Vi delar ändå något, rätt och slätt Sverige, vi kan allt utantill, lukten av svensk blöt asfalt, jag vill tro den är annorlunda. Våra växter, blommor och träd, våra fredagsmysblicka, ni vet blicken folk har fredag eftermiddag på Ica, vårt höstmörker, våra ljusa sommarkvällar. Allt det delar vi. 
 
Nej jag får stoppa här. Jag borde fortsätta, men jag har ett liv som väntar. Det gör ont i hjärtat dessa dager, tungt att andas och det första jag önskar när jag vaknar är att det ska bli kväll och natt igen så jag får sova.
 
Godnatt.
 

Kommentarer
Postat av: Rosa

Skickar en avlägsen kram. Även om det inte hjälper ett skit. Jag kan också hålla på och tjata om hur stark du är, och fin och älskad vän och så där men jag vet inte om det hjälper heller. Kram och <3

2013-08-23 @ 13:47:08
Postat av: Pappa

Kram Pappa!

2013-08-24 @ 01:18:55
Postat av: Jonna

Halkade in på din blogg av en slump. Vill bara säga att det här träffade mig rätt i hjärtat och jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag är också vilsen i livet och vet inte var jag vill bo, har inte träffat rätt person att leva med, är osäker på mitt yrkesval m.m.
Jag hoppas det ordnar sig för dig!
Hälsningar

2013-08-25 @ 19:07:33
Postat av: Summer ❤

Åh vad känner med dig. Ibland önskar man att man var 5 igen och livet var inte svårare än att man skulle bestämma vilken glass man ville ha. Men vet du, det är som du säger. Bara man har viljan och motivationen så kommer allt bli bra tillslut. Det ordnar sig, det löser sig, det gör det alltid (referens Timbuk, ännu en svensk låt som varenda banan kan).

2013-08-26 @ 14:00:10
URL: http://www.livingmydream.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0