Luppans

Jag försöker att inte känna efter så mycket just nu men jag bad Damon skicka en bild på sig. Har inte sett honom på flera veckor. Det var ingen big deal där och då, ja egentligen nyss, men när jag tryckte på den när han skickat den så liksom bara kom det tårar. Jag "glömmer" till och från hur kär jag är och tänker ibland, ja nästan hoppas, att jag kanske ändå inte känner så mycket som jag får för mig ibland för honom. Men när jag ser honom och hans blick och hans person där inne i ögonen så känns det så jävla mycket att det inte går att komma ifrån hur jävla kär jag är i honom. Jag orkar liksom inte!! (Synd om mig som är kär va?!) Men på riktigt, jag orkar inte känna såhär mycket för honom när jag inte får vara hos honom.

I alla fall, jag skickade en bild till honom också och det slår mig att jag tycker det här med utseendet är rätt viktigt. Och då menar jag inte att det är viktigt att vara snygg. Jag är en av de människor som verkligen, på riktigt, inte bryr mig om utseendet mer än några sekunder. Nu snackar jag det idealiska snygg/ful. Men vad som är viktigt till utseendet i mina ögon är när man ser bekväm ut. Och ibland gör inte jag det. Ibland känner jag mig som att mitt inre inte passar ihop med mitt yttre och det stör mig. Jag vill att det ska vara homogent. 

Kärlek för mig är när man ser bortom kroppen. När jag såg Damon första gången så var det faktiskt inte hans utseende som sådant i första hand jag fastnade för. Det var något annat. Hans blick och kroppshållning. Hans munmimik. Man skulle kunna ta honom för vem som helst när man bara tittar på en bild, men om man tittar lite mer på honom så har han något i sin blick som jag alltid söker efter när jag träffar folk. Och det är där attraktionen jag känner för honom sitter.

Om jag är utvilad, lugn, harmonisk, trygg; då tycker jag att jag är fin. Jag bryr mig inte om ifall jag har fina ögon eller vackert hår eller ens strålande hy längre. Jag tycker om mig när jag har ro. Då är jag som finast.

Jag har inte varit generös med bilder på mig här i bloggen på senaste. För jag har inte varit i harmoni. Men nu har jag hittat harmonin i stressen. Ingenting är annorlunda. Jag har bara accepterat att livet ser ut som det gör nu. Med huvudvärk, ögonvärk, öronvärk, orolig mage och så vidare. Och det ser ut såhär:

I LOVE ME. Bara att intala sig det.


Sekunderna efter jag tog den här bilden och skickade till Damon så tittade jag på bilden av honom. Och så gråter jag.

Nu ska jag torka tårarna och fortsätta min resa mot Australien och killen som ändrat mitt liv mest av alla. Ciao bellinos!